Alla inlägg under mars 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:36

KAPITEL.  12.


OM FÖRDELAR SOM DENNA SINNENAS NATT

FRAMKALLAR I SJÄLEN.


1.   Denna natt eller rening av sinnena är till

stor fördel för själen på grund av de andliga tillgångar

och de vinster hon där skördar, fastän det närmast

tycks henne att allt gott tas ifrån henne.


      Liksom Abraham firade en stor fest när hans

son Isak blev avvänjd  ( 1 Mos. 21:8 ),

så råder det också i himmelen glädje över att Gud

lyfter denna själ ut ur småbarnsstadiet lindor,

sätter ned henne på marken och tillsäger

henne att gå på egna ben, att han avvänjer henne

från modersmjölken och den fina, milda barnmaten

för att i stället ge henne bröd med kanter

på att äta.


       Det råder glädje i himmelen över att hon så

småningom finner smak i de starkas bröd, som

nu börjar räckas henne i den långvariga

torka och det sinnenas mörker,

som den från sinnliga njutningar kontemplaton

som vi har talat om.   


2.   Detta är den första och den största fördelen

som själen vinner i denna torra och dunkla kontemplationens natt:  kännedom om sig själv och sitt eget elände.

          Helt visst ligger all den nåd som Gud ger

själen innesluten i denna självkännedom;

men den torka och tomhet som själskrafterna

befinner sig i, jämfört med den överflödande

rikedom de förut åtnjöt, såväl som den svårighet

som själen erfar att göra det goda,

kommer henne att upptäcka inom sig själv

en låghet och ett elände som hon inte

varseblev under sin lyckas dagar.


       Vi har en slående bild av detta i Andra Moseboken.

Gud ville göar Israels barn ödmjuka och lära dem

att känna sig själva, och därför befallde han dem

att lägga av sina smycken och festdräkter som

de brukade bära i öknen, och han sade till dem:

  

"Lägg nu av dig dina smycken" ( 33:5 ).

Hädanefter skall ni inte längre bära dessa festdräkter, utan ni skall bära vanliga arbetskläder,

så att ni vet vilken behandling ni förtjänar.


     Det är som om han ville säga:

Den dräkt som ni bär är en dräkt för fest och glädje,

den kommer er att  känna en självsäkerhet

som inte passar er låghet.

        Lägg av den, så att ni hädanefter när ni ser

er klädda i en dålig dräkt skall förstå att ni inte

är värda bättre och att ni sålunda vet vilka ni är.


Detta exempel visar själen hur verkligt och allvarligt hennes elände är, vilket hon förut inte visste.

Vid den tiden då hon ännu gick klädd i festdräkt

och fann stor tröst och glädje och stöd i Gud,

var hon mera glad och nöjd och ansåg att hon

bidrog en smula till Guds ära.


Naturligtvis uttryckte hon inte direkt sådana

känslor, men hon var åtminstone ganska böjd

för det genom den tilfresställelse hon fann i

njutningen.

Men nu när hon har tagit på sig arbetskläder,

när hon befinner sig i torka och övergivenhet,

när henne första inre ljus har slocknat,

nu har och äger hon verkligen den utsökta

och nödvändiga dygd som självkännedom är.


Nu är hon inte längre självuppskattande och

självbelåten, ty hon ser att hon av sig själv

ingenting förmår och ingenting uträttar.

 

Men Gud uppskattar mera hennes brist på

självförtroende och hennes sorg över att inte

kunna tjäna honom, än alla hennes verk

och tidigare glädjeämnen, hur upphöjda dessa

än var. 

       Ty i dem lågi själva verket orsaken till många

ofullkomligheter och mycket okunnighet.


Men nu är det ur torkan, vilken betäcker själen

som en klädnad, som detta goda ting som vi

har talat om väller fram, men dessutom också

andra goda ting som vi nu komme ratt behandla,

för att inte tala om mycket annat gott som vi

förbigår med tystnad.


     Alla dessa goda ting framspringer ur

självkännedomen som ur sitt ursprung

och sin källa.


3.   Det första av dessa goda ting, ddet är en

smula mera respekt och blygsamhet i själens

förhållande till Gud, vilket allatid erfordras

när man närmar sig den Högste.


      Men det vara detta som själen inte hade

när hon upplevde rikliga andliga njutningar

och fröjder.

Ty dessa nådebevis uppväckte inom henne

stor djärvhet, och hon visade sigmindre blygsam

och taktfull ännvad som var lämpligt.


    Detta hände t.o.m Mose när han förstod att Gud 

talade till honom från den brinnande busken.

     Sporrad av lockelsen och glädjen tänkte

han inte på annat än att närma sig Gud,

förrän Gud hejdade honom och befallde honom

att ta av sina skor  ( 2 Mos. 3:5 ).


Därigenom kann vi förstå med vilken vördnad

och taktfulhet och andlig utblottning man måste

umgås med Gud.

      Och genom denna akt av lydnad blev Mose

också så klok och försiktig att han inte bara,

fruktade att närma sig Gud, utan rentav undvek

att betrakta honom  ( 2 Mos. 3:6 ).

   Sedan han hade tagit av sig skorna, varmed menas att förkväva sina böjelser och begär,

vann han en så stor insikt om sitt eget elände

inför Gud, att han ansågs vara värd att få

åhöra Guds ord.


      På liknande sätt förberedde Gud Job, när han

ville tala med honom.

Ty det var inte när Job stod på höjden av den ära

och glädje som han själv berättar att han

förut hade åtnjutit i sitt umgänge med Gud,

utan det var när han alldeles naken, övergiven

och t.o.m förföljd av sina vänner, fylld av ångest

och bitterhet, sattes på en gödselhög översållad

av maskar, det var då som Gud den högste

behagade sänka sig ned och tala med honom

ansikte mot ansikte, och öppna för honom

sin vishets djupa brunnar,

så som han aldrig hade gjort under hans välgångs

dagar. 


4.   Just här på dnna punkt är det lämpligt att erina

om en värdefull fördel som kommer av denna

natt eller torka för den sinnliga delen av själen,

eftersom vi redan har kommit in på att tala m den.


Det är denna dunkla sinnenas natt som som

följande ord av profeten besannar sig:

"I mörkret skall ditt ljus lysa"  ( Jes. 58:10 ).

       Gud uplyste själen, och då lär hon känna

inte bara sitt elände och sin låghet, utan hon

upptäcker Guds storhet och upphöjdhet.


Sedan de sinnliga böjelserna, njutningarna

och stöden väl har tagits bort, blir förståndet

fritt och rent nog för att fatta sanningen.

     Ty böjelserna och den sinnliga njutningen

förmörkar och förvirrar anden, också beträffande

andliga ting, under de att sinneskunskapernas trångmål och torka upplyser och ger liv åt

förståndet, efter Jesaja ord:

      

"Trångmålet skall giva förståelse därför"

( 28:19 ).

Detta betyder att trångmålet leder oss till kunskap

om Gud.  

När själen väl har blivit frigjord och avskild från

världen, vilket är nödvändigt för att kunna ta

emot inflytande från ovan, så genomgår

hon kontemplationens dunkla och torra natt,

        och därvid meddelar Gud henne efter hand

på ett övernaturligt sätt sinn gudomliga vishet.


    Detta gjorde han inte tidigare, när själen

upplevde njutningar och glädjeämnen.


5.   Det är detta som samme profet mycket bra

låter oss förstå när han säger:

"Vem är det då som Gud vill lära förstånd?

Och vem skall han lära att förstå hans ord?

Den som avvants från från modersmjölken

och somm tagits bort från modersbröstet"

( Jes. 28:9 ).


Dessa ord låter oss förstå att de rätta och nödvändiga själsförfattningen för att kunna uppta

detta gudomliga inflytande varken är njutandet

av den andliga sötmas första mjölk eller

stödet av sinnesförmögenheternas behagliga

meditaton som också hugnar själen,

utan tvärtom avståendet från det ena och

berövandet av det andra.


     För att kunna lyssna till Gud måste själen helt

stå på egna ben och inte stödja sig på någonting ifråga om sina böjelser och sinneskunskaper.


        Det är detta som profeten Habackuk säger

om sig själv:

"Jag vill stiga upp på min vaktpost ( dvs. hålla 

mig avskild från sinnliga begär ); och ställa mig

på muren ( dvs, meditera med mina sinnen ):

jag vill speja för att se vad som skall sägas till

mig ( dvs. för att förstå vad Gud säger till mig )"

( 2:1 ).    


Sålunda står det fast, at ur denna torra natt

framspringer först självkännedom,

och att dena i sin tur orsakar kunskap om

Gud.  Därför säger den helige Augustinus till

Gud:  "Herre, må jag lära känna mig själv,

så att jag också får kunskap om dig."


   Ty som filosoferna säger, en ytterlighet lär man

bäst känna genom den motsatta ytterligheten.


6.   För att bättre framhäva hur verkningsfull

denna sinnenas natt genom känslotorkan

och frigörelsen från världen är, och visa hur

den verkligen drar in rikligt med gudomligt ljus

över själen som vi har sagt, skall vi använda

Davids auktoritet.


      Denne låter oss i följande ord mycket bra

förstå vilken makt denna natt har att meddela

en djup kunskap om Gud:

"I ett torrt och tillgängligt land, som försmäktar utan vatten, så framträdde jag inför dig i

helgedomen, för att skåda din makt och din ära"

( Ps. 63:3 ).

       Vad som förvånar, det är att David inte säger

att den andliga glädje och de många njutningar

han ofta fick uppleva hade varit förutsättning

och medel att lära känna Guds härlighet,

utan tvärtom torkan och övergivenheten hos

den sinnliga delen av själen, vilket här betecknas

som "ett torrt land" .


      Han säger inte heller att de tankar om Gud

och de meditationer över honom som han

så ofta ägnade sig åt hade varit en väg för honom

till att lära känna och skåda Guds makt,

utan tvärtom hans fullständiga oförmåga att göra

sig ett begrepp om Gud och att överhuvud tränga

framåt genom resonerande meditation medelst

inbillningkraften, vilket han här uttrycket med

ordet "otillgängligt land".


     Sålunda är denna dunkla natt med sin torka

och tomhet det medel vi har för att lära känna

Gud och oss själva.  Men det är här inte fråga om

en så fulländad och överflödande kunskap

är bara början på den andra.


7.   I torkan och tomheten under denna sinnens

natt ökas också själens ödmjukhet.

Denna dygd är motsatsen till den första

kardinalsynden, det andliga högmodet som vi har

talat om.

      Denna ödmjukhet kommer av självkännedomen, och den renar själen från alla de fullkomligheter

ifråga om högmodet som hon brukade råka in i under sin lyckas dagar.

Ty när hon ser sig själv vara så torr och eländig,

så stiger inte ens som en som en första impuls

upp inom henne den tanken att hon skulle vara

bättre än andra eller överträffa dem,

såsom tidigare var fallet.

     

      Tvärtom ser hon att andra människor är

henne överlägsna.


8.   Därav uppstår dåockså kärlek till nästan;

hon uppskatar andra, hom dömer dem inte såsom

tidigare när hon såg sig själv uppfylld av iver

och inte de andra.


         Hon beraktar nu bara sitt eget elände,

och det står så levande inför hennes blick

att hon inte har tid att rikta den på någon

annan.  

Det är detta som David när han befann sig i denna dunkla natt så underbart vackert uttrycker

med dessa ord:

"Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg,

och min smärta förnyades"

( Ps. 39:3 ).

Han uttrycker sig sig så, därför att nådegåvorna

i hans själ är till den grad uttorkade, att han 

inte har ord för det och inte har lust att tala om det,

och dessutom gör honom gör honom medvetandet

om hans eget elände vid sidan av de andras

nåd stum av smärta.


9.   I detta stadium av det andliga livet blir

själen också underdånig och lydig.

Ty när hon ser sig så fattig och eländig lyssnar

hon inte bara gärna till andras undervisning,

utan hon rentav önskar att varenda människa skall

ge henne råd och vägledning om vad hon skall

göra.


      Den känslomässiga inbilskhet som hon ibland

visade under sin lyckas dagar försvinner.


      Slutligen avlägsnas så småningom med

roten alla de ofulkomligheter som vi berörde

när vi talade om den första kardinalsynden,

det andliga högmodet.


            

       

     

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:36

KAPITEL.  10.


HUR SÅDANA SJÄLAR BÖR FÖRHÅLLA

SIG I DENNA DUNKLA NATT.


1.   När själen har nått den tid den långvariga

känslotorkan i sinnenas natt gör sig verkligt kännbar,

utför den förändring som vi har talat om.

         Han drar själen bort från sinnenas liv

och höjer henen till andens liv, det vill säga han

låter henne övergå från meditation till

kontemplation, där det är alldeles omöjligt för

henne att begagna sina själskrafter och att tänka

och meditera över de himmelska tingen.


Vid denna tid genomgår de andliga själarna stora lidanden, inte så mycket på grund av den

långvariga känslotorka de erfar, som på grund

av den fruktan de hyser att gå vilse på vägen

och att ha förlorat alltsitt andliga goda,

eller också därför att de är övertygande om att

Gud har övergivit dem eftersom de inte finner

varken stöd eler tröst i sina andaktövningar.


      De anstränger sig till det yttersta och försöker att som vanligt fästa tankarna vid någon

meditation, och de tror att om de inte gör detta

och känner att de är verksamma, så uträttar

de ingenting.

       Och ändå erfar själen bara en djup avsmak

för allt detta och den största inte motvilja,

och hon skulle mycket hellre vilja stanna kvar

i frid och stillhet och själslig overksamhet.


På detta sätt tröttar hon ut sig utan att hon dock

drar någon nytta därav.

      Genom att envist framhärda i att använda

sitt eget förstånd förlorar hon en anda av frid

och ro som hade.  Hon liknar en människa som

lämnar ett redan fullbordat verk och därefter

börjar utföra det på nytt, eller någon som har gått

ut ur staden och så går tillbaka dit igen,

eller någonsom ger upp sitt jaktbyte och sedan börjar förfölja det på nytt.

Ett sådant beteende är fullständigt onyttigt,

ty de som säger, själen vinner ingenting på att

återvända till sin tidigare metod.


2.   Om de andliga själarna inte vid denna tidpunkt

finner en själasörjare som förstår dem, så går

de tillbaka; antingen lämnar de den rätta vägen

eller också blir de ljumma och till etthinder för sig själva i sina framsteg.

         Genom de många ansträngningar de gör

att följa den tidigare metoden med meditation

och tänkande, plgar de sig och tröttar ut sig,

i tanke att deras försummelser och synder bär

skulden.

Men all denna möda är onyttig.

Ty Gud leder dem ju numera på en helt annan

väg, kontemplationens väg och den är helt olik

den förra, därför att på kontemplationens väg

finns det inte längre någon plats för

inbillningskraften och tänkandet.


3.   Vad de själar som befinner sig i detta tillstånd

däremot skall göra, det är att intal sig tröst

ut i tålamod, och de skall inte göra sig bekymmer

utan lita på Gud, ty han överger inte dem som med

enkelt och uppriktigt hjärta söker honom.


      Och han underlåter inte heller att ge dem

den nödvändiga färdkosten på vägen, ändå till dess

han sedermera lyfter dem upp i kärlekens rena

och klara ljus.

       Detta kommer han att ge dem i den andra

dunkla natten, andens natt, om de nu alls förtjänar

att av Gud bli försatta in i den.


4.   Det rätta beteendet i dnna sinnenas natt består

däri att man inte längre befattar sig med tänkande

och meditation, ty som vi har sagt, den tiden

är förbi.

Själen bör framför allt förbli i frid och ro, även om

det ibland skulle tyckas henne att hon ingenting

uträttar, atthon slösar bort sin tid eller att det

beror på hennes egen ljumhet att hon inte längre

har lust att sysselsätta sig med någonting.


    Det mycket redan detta att hon bevarar sitt

tålamod och framhärdar i kontemplativ bön

utan att göra någonting.

        Det enda som själen här verkligen måste göra,

det är att bevara sigfri och obehindrad från alla

speciella föreställningar och tankar och vila i

stilhet och ro utan minsta bekymmer för vad hon

skall tänka eller meditera.

 

Det är alldeles tillräckligt att lugnt och stilla ha sin uppmärksamhet och kärlek riktade mot Gud,

men utan någon oro, någon verksamhet eller

ens någon större längtan efter att få erfara Gud

eller märka hans närvaro.

 

Ty alla sådana bemödanden oroar och distraherar

själen från den ljuvliga friden, vilan och stillheten

i den kontemplation som hon här njuter.


5.   Trots alla samvetsbetänkligheter hon kan

ha att slösa bort tiden och att det vore bättre

at syssla med något annat, eftersom hon i sin

bön integör något och inte tänker på något,

så bör hon dock ge sig till tåls och vara lugn,

som om det endast var fråga om att känna

välbefinnnade och leva i andens vida frihet.


     Om själen vill vara en smula verksam med sina

själskrafter, så uppnår hon därmed ingenting

annat än att hon förhindrar och förlorar det

goda som Gud genom denna frid och stillhet vile

inprägla i henne.


     Det på samma sätt som när en målare vill

måla eller teckna ett porträtt av en människa

som oupphörligt vänder sig än hit och än dit för

att göra olika skaer; han kan då inte få någoting

färdigt och även hans dittills utförda arbete

går om intet.


Det är detta som händer själen när hon befinner sig

i frid och inre vila och så plötsligt vill utföra

någon akt av kärlek eller intresse: hon disraheras,

förvirras och känner känslotorka och tomhet inom sig.

Ju mer hon söker stöd i något sinnesintryck eller någon föreställning, desto mer kommer hon

att känna avsaknaden av sådana, enn brist som

inte kan ersättas på denna väg.


6.   Därför är det bäst för själen att inte alls

oro sig om hennes själskrafter inställer sin

verksamhet, tvärtom bör hon vara glad om

det sker fort.

       Ty då stör de inte längre den ingjutna kontemplation som Gud leder henne in i,

och Gud kan ge henne ännu mera överflödande

frid.

Han bereder henne till att upptändas och brinna

av den kärlekens ande som denna dunkla

och hemlghetsfulla kontemplation medför

och som fyller själen.


      Ty kontemplation är ingenting annat än ett

mystiskt ingjutande av Gud i själen, ett stilla

och kärleksfullt inströmmande av Gud själv,

som då man inte hindrar det uppträder själen

med kärlekens ande, såsom hon också låter

oss förstå i följande versrad:

         AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN. 


 


      

     



Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:35

KAPITEL.  9.


TECKEN VARAV MAN KAN VETA HURUVIDA

EN ANDLIG SJÄL VERKLIGEN BEFINNER SIG

I DENNA FÖRSTA NATT OCH SINNENAS RENING.


1.  Det händer ofta att en  långvarig känslotorka

inte har sin grund i denna dunkla natt eller

sinnenas rening, utan i synder och ofullkomligheter,

slapphet och ljumhet, eller i ett obalanserat sinne

och i fysisk opasslighet.


      Därför vill jag ange några tecken varav man kan

förstå huruvida denna torka verkligen kommer

sig av sinenas rening eller i stället av något

av de här anförda felen.

Enligt min åsikt finns det tre tydliga tecken.


2.   Det första förefinnes när man inte längre

finner glädje och tröst varken i himmelska

eller jrdiska ting.

Ty när Gud försätter själen i den dunkla natten

för att torka ut de sinnliga begären och rena

hene från dem, så tillåter han inte att hon

finner glädje i någonting alls.


      Därav vet man med ganska stor säkerhet

att denna torka och känsla av motvilja inte

kommer sig av fel och ofullkomligheter som

man nyligen kan ha begått.

Ty om det förhöll sig så, då skulle ändå ens

natur känna någon liten dragning eller böjelse

för sådana ting som inte har med gud att göra.


Ty snart som man i någon ofullkomlighet lämnar

begäret fria tyglar, känner man genast också

en starkare eller lättare böjelse för den,

alltefter det välbehag och nöje som man finer däri.


      Men eftersom motviljan mot både himmelska

och jordiska ting likväl kan komma sig av någon

kroppslig opasslighet elelr av melankoli,

varvid man också tappar lusten för allting,

så behövs också det andra tecknet,

det andra villkoret. 


3.   Det andra tecknet eller vilkoret som är

nödvändigt för att  man skall veta om det verkligen

rör sig om sinnenas renng består däri, att själen

ofta tänker med ångest och oro på Gud,

och tror att hon inte tjänar honom utan går tillbaka,

därför att hon inte känner någon glädje i de

himmelska tingen.


Därav förstår man att denna motvilja och torka

inte beror på kallsinne och ljumhet; ty det

är en egenskap hos ljumheten att den inte

bekymrar sig om de himmelska tingen och inte

hyser någon oro inför dem.


     Därför är det stor skillnad mellan känslotorka

och ljumhet.  Ljumheten yttrar sig i slapphet

hos anden och i tröghet hos viljan och sinnelaget,

och därvid bryr man sig inte längre om att tjäna Gud.

Men i den renade känslotorkan erfar själen som

sagt hela tiden en smärtsam oro för at hon kanske inte tjänar ud så bra som hon borde.

       Även om denna torka ibland kan vara förbunden med melankoli eller andra skröpligheter, såsom

ofta händer, åstadmmer den därför inte i mindre

grad en rening av begären, ty den berövar själen allt sinnligt välbehag och riktar hennes tankar endast

och allenast på Gud.


När känslotorkan däremot uteslutande kommer sig av psykiska besvär, så erfar naturen bara motvilja

och fulständig  utmattning, och själen

känner då inte alls någon längtan efter att tjäna

Gud såsom vid den renande känslotorkan.


       När det är denna som råder, då kan den

sinliga delen hos människan mycket väl vara

alldeles slapp, trög och kraftlös,

medan anden däremot förblir rörlig och stark.


4.    Orsaken till denna renande känslotorka är

den, att Gud till andne överför sinnenas tillgångar och krafter, och då naturen och sinnena i sig

själva inte är i stånd att ta emot andens

tillgångar, så lider de brist och förblir torra

och tomma.

        Ty den sinnliga delen hos människan förmår

ingenting när det gäller rent andliga ting.

      När därför anden känner veerkvickelse,

känner köttet motvilja och visar sig trögt i handling.


Men anden som samtidigt får näring blir allt

starkare, vaksammare och mera uppmärksam

än tidigare på att ingenting skall fattas i tjänandet

av Gud. 

På grund av denna plötsliga ändring känner anden inte från början någon glädje och njutning, utan

bara torka och missnöje, då dess blick alltid bara

har riktats på sådana.

        Ty  den andliga smaken är ännu inte inställd

på en så upphöjd njutning och inte tillräckligt

renad för att kunna ta emot den, utan den kan

bar så småningom anpassa sig medelst denna

dunkla natt och dess torka.


Däför kan den inte njut den andliga sötman,

detta goda, utan känner bara torka och missnöje

därför att den njutning som den förut så lätt

skaffade sig nu är borta.


5.  Sådana själar som Gud börjar leda genom denna

ökens ensamhet, de liknar i viss mån Israels barn,

åt vilka Gud i öknen gav det bröd från himmelen

som innehåller all ljuvlighet, så att var och en

fann just den smak som han sökte 

( Visheten. 16:20-21 ).


Trots detta längtade israeliterna efter goda

och välsmakande köttet och löken som de

hade njutit i Egypten, vida mer än efter det

himmelska brödets ljuvliga smak, ty deras

gom hade vant sig vid dessa njutningar och den

tilltalades av dem.


      De ägde den  himmelska födan i överflöd,

men grät och suckade efter köttgrytorna

( 4 Mos. 11:4-6 ).

Så djupt har vi sjunkit i våra sinnliga begär,

att vi längtar efter vårt elände och känner

motvilja mot himmelens oförlikneliga goda.


6.   Men när denna torka som sagt kommer av att

de sinnliga begären renas i denna natt, så vinner

anden dock handlingskraft och beslutsamhet

tack vare den inre föda som den därigenom

får, även om den i början inte känner någon glädje.


      Denna inre föda utgör början av den dunkla

och för den sinnliga människan torra

kontemplationen, som är något förborgat och

hemlighetsfullt även för den som äger den.

      Förutom den torka och tomhet varmed denna

kontemplation uppfyller den sinnliga människan

förorskar den vanligtvis också en viss böjelse

och längtan i själen efter ensamhet och stillhet,

varvid hon varken kan eller vill tänka

på någonting bestämt.


       Om de själar som befinner sig detta tillstånd

åtminstone förstod att hålla sig lugna och inte

bekymra sig, varken om inre eller yttre verksamhet

eller om att överhuvud företa sig någonting,

så skule de ganska snart få uppleva den

ljuvliga inre vederkvickelsen som finns i denna

stillhet och glömska av allting.


      Denna vederkvickelse är nämligen så ömtålig

och fin, att själen vanligen inte alls känner den när

hon längtar alltför mycket efter den eller särskilt

oroar sig för att få njuta den.

Ty den frambringar som sagt sin verkan i själen

just när denna befinner sig i den djupaste ro

och självförgätenhet.

Den liknar lufte, som genast försvinner när man

vill gripa den med handen.


7.   I denna bemärkelse kan vi fatta de ord som Bruden i Höga visan talar till Brudgummen:

"Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de ha tvingat

mig att fly undan"  ( 6:4 ).

      Ty Gud behandlar själen i detta tillstånd

på ett sådant sätt och leder henne på en väg

som är så olik hennes tidigare väg, att hon

snarare hindrar än befordrar Guds verk

om hon försöker använda sina själskrafter.

Detta är alltså raka motsatsen till vad som tidigare

ägde rum.


          Orsaken är den att själen nu befinner sig

i kontemplationens tillstånd, hon har övergått

från resonerande meditation till de avancerandes

stadium och därmed är det numera Gud som

verkar inom henne.

     Och det gör han på så vis att han binder de

inre själskrafterna genom att undandra förståndet

alltstöd, viljan allinre kraft och minnet allt

resonemang.


Vad själen i detta tillstånd själv kan åstadkomma,

det tjänar som vi redan har sagt bara till att störa den inre friden och det verk som Gud utför

i anden medelst den torka vari han håller sinnena.

       Men liksom denna frid är andlig och utsökt

fin, så fullgöres också dess verk stilla och fint,

och det är fördolt, tillfyllestgörande och fridfullt,

och helt främmande för de tidigare fromma

njutningarna som var pålagda och sinnliga.

          Detta är den  frid som Gud enligt Davids ord

talar in i själen för att göra  henne andlig

( Ps. 85:9 ).

       Och därifrån kommer det tredje tecknet.


8.   Det tredje tecknet som vi har för att kunna

känna igen den sinnenas rening som som vi talar

om består i att man varken kan meditera eller

resonera som förut med hjälp av inbillningskraften,

hur man anstränger sig.


     Ty Gud medelar sig nu inte längr med själen

genom sinnena som förut, och inte heller genom

ett resonemang som samlar och ordnar

kunskaperna, utan nu har han börjat meddela

sig medelst ren ande, varvid det inte längre

existerar något successivt tänkande.


    Gud meddelar sig med själen i den enkla

kontemplationens akt, och till den kan verken de

yttre eller inre sinnena hos den lägre delen av

männskan nå fram.


     Därav kommer det sig att inbilningskraften

och fantasin inte längre kan finna någon

stödjepunkt för att göra något slags betraktelse

och inte lyckas få något fäste varken då

eller efteråt.


9.   Beträffande detta kännetecken måste man

förstå att denna hämning av själskrafterna

liksom deras motvilja inte härrör från någon

indisposition eller något sjukligt sinnelag.


      Ty om det vore så, då skulle själen ju så

snart detta ständigt växlande sinnelag upphör,

med en smula ansträngning genast kunna

återvända till sin tidigare verksamhet och använda

sina själskrafter.

       Men vid reningen av de sinnliga begären

förhåller det sig inte så.  Ty knappt har den

börjat, förrän oförmågan att använda själskrafterna

till meditation ökar mer och mer.

          Det är visserligen santatt denna rening i första början inte hos alla pågår så oavbrutet att inte också en viss sinnlig glädje och vederkvickelse

ibland kan förekomma; ty på grund av sin svaghet

kan de kanske inte utan vidare plötsligt

avskiljas från allt sådant.

 

      Men trots detta fortskrider de dock allt

djupare in i denna natt, och därvid upphör alltmera

sinnenas verksamhet, såvida de är kallade

att gå denna väg.

          Ty med dem som inte går kontemplationens

väg förhåller det sig helt annorlunda.

Hos dem är denna natt av känslotorka hos den

sinnliga delen av människan vanligen inte så

ihållande; ibland förefinnes den, ibland inte;

emelertid kan man inte meditera, andra gånger

kan man det åter lika ra som förut.


Ty Gud leder dem in i denna natt endast för att pröva dem, gör adem ödmjuka ochför att rena de sinliga begären, så att de inte skall änja sig vid ett

lastbart frosseri i andliga ting, men inte för

att leda dem in på andens väg, dvs. fram till

den kontemplation vitalar om.


       Inte alla de som vinnlägger sig om att vandra

på andens väg blir av Gud upphöjda till

kontemplation, inte ens hälften av dem.

Och varför?  Gud ensam vat svaret.

       Men därav kommer det sig att dessa själar

aldrig hel tfrigör sig från fötmågan till

meditation och resonemang, utan bara emellanåt

och i vissa intervaller, som vi sagt.   






Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 17:08

KAPITEL.  8.


DÄR DEN FÖRSTA VERSRADEN AV FÖRSTA STROFEN

FÖRKLARAS.  BÖRJAN PÅ AVHANDLINGEN

OM DEN DUNKLA NATTEN.


1.   Denna natt, som vi kalar kontemplation,

skapar hos andliga människor två olika slag

av mörker elelr rening, motsvarande de två

olika delarna hos människan, den sinnliga

och den andliga.


Den första natten eller den sinnliga reningen,

varigenom själens sinnliga del renas och utblottas,

förbereder den och sätter den i stånd att ingå

kärleksföreningen med Gud.


     Den sinnliga natten är vanlig och förekommer

hos en mängd nybörjare, som vi allra först

skall tala om.  Andens natt däremot förekommer

bara hos mycket få människor, det vill säga

hos sådana som redan har prövats och gjort

framsteg i dygden.

Om dem skall vi senare tala.


2.   Den första natten eller reningen är bitter

och fruktansvärd för den sinnliga människan.

      Den andra natten är utan jämförelse ännu

mycket förskräckligare och fruktansvärdare

för anden, såsom vi sedermera skall förklara.


För att emellertid gå i tur och ordning skall vi

nu först behandla rening, som är den första

natten.

Vi skall i korthet säga några ord om den, därför

att den är så vanligt förekommande att ganska

mycket redan har skrivits om den.

      Sedan kommer vi att mera speciellt uppehålla

oss vid andens natt, som det inte talas så

mycket om, varken i samtal eller böcker,

därför att det inte är många människor som har

någon erfarenhet av den.


3.   Då dessa nybörjares sätt att umgås med Gud

ännu är lågstående och mycket ofullkomligt

och, som vi har sett, till stora delar besmittat

av egenkärlek och själviskhet, så vill Gud

naturligtvis så småningom leda dem framåt.


Han hjälper dem då ut ur deras låga sätt att älska,

från kärlekens nedersta trappsteg till en högre

grad av kärlek till honom.

       Han befriar dem fråndet primitiva tillväga-

gångssättet att använda sinnena och att tänka

och resonera, varvid de söker honom på ett

torftigt och mödsamt sätt, fullt av besvärligheter.


I stället lär han dem att använda anden, varvid de

kommer at få ett mycket rikare och fullkomligare

umgänge med honom och bli mera fria från

sina ofullkomligheter.

        Sedan någon tid har de ju redan övat sig på     

dygdens väg, visat sig trofasta i meditation och bön,

och glädje och njutning som de fått smaka har frigjort dem från många världsliga angelägenheter.


Litet andlig kraft i Gud har de också redan fått

för att kunna tygla sin dragning till de skapade

varelserna och  tingen, och av kärlek till Gud

borde de nu alltså kunna bära någon börda

och uthärda någon  känslotorka utan att vid

första bäst atillfälle göra helt om.


Men en dag när de som bäst njuter välbehaget

och glädjen i de andliga övningarna och tänker

att den gudomliga nådens sol nu strålar mer

än någonsin, då plötsligt fördunklar Gud allt detta ljus, stänger dörrarna för dem och hejdar källan med andens ljuvliga vatten, som de hittills

alltid har fått dricka så ofta de ville.


     Ty medan de ännu var svaga och kraftlösa

var inte några dörrar stängda för dem,

såsom den helige Johannes säger i

Uppenbarelseboken ( 3:8 ).

Nu däremot lämnar Gud dem i mörker, så att de

inte vet åt vilket håll de sklal vända sig med sin

inbillningskraft och sina tankar.


De är alldeles ur stånd att meditera som förut,

då de inre sinnena är helt försjunkna i denna

natt och i en sådan torka, att de andliga tingen

och andaktövningarna som de förut fann en sådan

glädje i nu förefaller dem saftlösa och intetsägande,

ja rentav motbjudande och kvalmiga.


     Ty som vi redan sagt, Gud har sett deras

begynnade tillväxt, och för att stärka dem

och hjälpa dem ur barnskorna lyfter han bort dem

från modersbröstet, placerar dem på marken

och lär dem att gå själva.

Allt detta tycker de är någonting helt och hållet nytt, allt har ju blivit vänt i sin motsats.


4.  Denna förändring inträffar vanligen för

människor som nyligen har dragit sig tillbaka

från världens vimmel och börjat föra ett andligt

liv, snarare än för andra.

Ty de är mer änn andra fjärran från möjligheten

att vända tillbaka, och de styr mycket snabbare

sina begär bort från världsliga ting.

        Och detta erfordras för att få börja inträda

i denna välsignelserika sinnenas natt.

     Vanligen går det inte lång tid sedan de har

börjat, förrän de flesta av dem har gått in

i sinnenas dunkla natt, ty oftast kan man då

iaktta att de råkar in i ett tillstånd av känslotorka.


5.   Detta slag av sinnenas rening är så vanligt

att vi skulle kunna bevisa det genom att citera

de ställen i den heliga Skrift som finns i mängd

på varje sida, särskilt i Psaltaren och hos

Profeterna.

       Men jag vill inte spilla tid på detta; den

som inte själv vill söka upp dem får nöja sig med den allmänna erfarenheten.      


Av Jan-Owe Ahlstrand - 20 mars 2016 06:07

KAPITEL.  7.


OFULLKOMLIGHETER SOM KOMMER

AV ANDLIG AVUND OCH ANDLIG LÄTTJA.


1.   Det finns ytterligare två kardinalsynder,

avunden och lättjan, och där begår nybörjarna

stora ofullkomligheter.

         Vad först avunden beträffar, så leder den

många till att bli avundsjuka på andras andliga

goda.  Det bereder dem kännbar plåaga att

dessa andra överträffar dem på den andliga vägen,

och de tycker att det är obehagligt att höra dem

berömmas, därför att deras dygder gör dem nedslagna.

           Ibland kan de inte uthärda det utan att

opponera sig, för att så mycket som möjligt

förringa detta beröm.

        De tycker att det är plågsamt att de själva

inte får samma gillande, ty de skulle vilja vara

bäst på alla områden.


      Sådana känslor står emellertid i klar motsats

till kärleken, vilken, som den helige Paulus säger,

har sin glädje i sanningen  ( 1 Kor. 13:6).

     Om kärlkeen känner avund så är det en helig

avund; det är när den sörjer över att inte ha en annans dygder, men den är lycklig över att

åtminstone andra äger dem, och det gör den

glad att alla andra tjänar Gud så mycket bättre,

eftersom den själv känner sig så tomhänt

på dygder.


2.   Jag kommer nu till en andliga dysterheten.

Nybörjare känner vanligen långtråkighet i de

andliga övningar som är de mest upphöjda,

och de flyr dem därför att de finner dem stå

i motsats till de finimbara njutningarna.

       Då de dras till de andliga tingen genom deras ljuvlighet, så erfar de långtråkighet om

ljuvligheten inte finns där.

       Så snart som de i den kontemplativa bönen

inte längre finner tillfredställelse som är i deras

smak och som Gud denna gång tar ifrån dem för

att pröva dem, så vill de inte längre ägna sig däråt,

och ibland lämnar de den helt eller utför den

endast motvilligt.


       Denna lättja gör att de lämnar fullkomlighetens

väg, som består i att avstå från den egna viljan

och lusten av kärlek till Gud, och de följer sin egen

viljas smak och njutningar, och sålunda

tillfredsställer de mera sin egen vilja än Guds.


3.   Många nybörjare begär bara en sak, och det

är att Gud skall anpassa sig efeter deras vilja.

      De blir bedrövade om de måste böja sig för

hans vilja, och det är högst motvilligt som de

underkastar sig den.

      Ganska ofta tror de att vad som inte motsvarar

deras smak och önskningar, det kan omöjligen

vara Guds vilja, och tvärtom, om de själva

är nöjda med något så är det säkra på att Gud

också är det.


Du reducerar Gud till sina egna mått, i stället för

att rätta sig efter honom.  Men säger inte Gud

raka motsatsen till oss i Evangeliet:

"Den som mister sitt liv för min skull, han skall

finna det, och den som vill finna sitt liv,

han skall mista det"   Matt. 16:25 ).


5.   Vad vi här har sagt o m dessa ofullkomligheter

torde vara tillräckligt; det är bara några få av alla

de många, som nybörjarena i detta stadium har.

        Därav framgår klart hur nödvändigt det är

att Gud försätter dem i de avancerades stadium.

Detta sker därigenom att Gud leder dem in i den

dunkla natt som vi nu skal tala om.


Gud avskiljer dem då från all glädje och ljuvlighet

och försänker dem i en ren känslotorka

och inre mörker.

Han befriar dem från alla deras ofullkomligheter

och barnsligheter, och låter dem förvärva

dygd på helt andra vägar.

         Ty nybörjarna må beflita sig aldrig så mycket

om självförnekelse i handlingar och lidelser,

de kan dock aldrig helt, ja inte ens tillnämelsevis

nå målet, förrän Gud på ett passivt sätt utför

denna omformning och renar själen i den

dunkla natten.


Men för att jag skall kunna tala därom så att det

gagnar själarna, bönfaller jag Gud att ge mig

sin gudomliga upplysning!

         Men för att jag skall kunna tala därom så

att gagnar själarna, bönfalle rjag Gud att ge

mig sin gudomliga upplysning!

Ty den är alldeles nödvändig för att kunna tala

om en så dunkel natt och behandla ett ämne

som är så svårt att framställa och göra begripligt.

     Här är alltså den första versraden:


     UT I DEN MÖRKA NATTEN.   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 20 mars 2016 06:07

KAPITEL.  6.


OFULLKOMLIGHETER SOM HÄRRÖR UR

ANDLIGT FROSSERI.


1.   Den fjärde kardinalsynden kallas andligt

frosseri, och därom är mycket att säga.

      Det finns väl knappt en nybörjare som inte

begår någon av de många  ofullkomligheter som

denna last är upphov till och som framkallas

av det behag de i början finner i andliga övningar.


Lockade av essa känslor eftersträvar de först

och främst andlig vederkvickelse i sina

andaktsutövningar och inte hjärtats renhet

och en försiktig klokhet, vilket dock är det som

Gud mest ser till och med välbehag upptar,

och detta på alla stadier av det andliga livet.


Utöver den ofullkomlighet som visar sig i längtan

efter andliga njutningar driver frosseriet dem

vidare från den ena ytterligheten till den

andra, så att de till slut helt lämnar den

gylllene medelväg där alla dygder finnes och

fullkomnas.


Lockades av det behag de finner däri går somliga

under till följd av sina botövningar, andra

försvagas av att fasta opå ett sätt som överstiger

deras krafter, utan att avvakta förordningar

och råd från någon andlig ledare.

       De t.o.m döljer sina förehavande för dem

som de på denna punkt borde lyda, ja en del

fruktar inte ens att handla tvärt emot vad de har

blivit tillsagda.


2.   Detta är de mest ofullkomliga, människor

utan förnuft, som skattar botövningar högre

än måttfulhet och lydnad.

Och ändå är just måttfullhet och lydnad det offer

som är mest välbehagligt inför Gud och det han sätter mest värde på.


       Lämnar man den kloka måttfullheten åsido,

så är ens handlingar bara en djurisk botövning,

till vilken man dras på grund av den njutning

man finner däri, precis som djuren.

Eftersom alla ytterligheter är något ont

och eftersom man med detta handlingssätt

bara följer sin egen vilja, så går man därvid

snarare latsens väg än dygdens.

        Åtminstone förfaller man till andligt frosseri

och högmod, när man inte går lydnadens väg.


Många av dessa människor förledes härvidlag

av djävulen, som lockar dem till andligt frosseri

genom en stegring av deras lustar och begär.

        De ändrar på de anordningar som har

givits dem, lägger till eller modifierar, därför

att lydnaden på denna punkt är dem ett alltför

trångt och hårt ok.

        Därigenom råkar många i sådant elände

att de förlorar all lustoch andakt; de har bara

glädje och lust till vad de tycker om att göra,

vilket de kanske hellre borde låta bli.


3.   Många av dem plågar sina andliga ledare för

att få det som de själva önskar, och halvt med

våld lyckas de så avtvinga dem ett medgivande.

      När de inte lyckas blir de så ledsna som barn,

visar dåligt humör och tänker att de inte tjänar

Gud när de inte för följa sina egna nycker.

      De lever efter sin egen smak och egen vilja

och anser det vara det högsta.

Så snart man vill frigöra dem och få dem att verkligen Guds vilja, blir de alldeles missmodiga,

nedstämda och olyckliga.

De tror att om de är nöjda och tillfredsställda,

så blir Gud förhärligad och tillfredsställd.


4.    Åter andra finns det, som till följd av sitt

frosseri är så föga medvetna om sin egen ringhet och eget elände, och som har till den grad åsidosatt

den barnsliga fruktan och vörnaden inför

       Guds upphöjda majestät, att de inte drar sig för

att av tvinga sina biktfäder tillåtelse att ofta gå

till kommunion.   Det värsta är att de inte sällan

vågar kommunicera utan tillstånd och godkännande

av Kristi tjänare och ställföreträdare och sedan

hemlighåller de det för honom.


         Då de bara tar sikte på kommunionen, biktar

de sig endast helt ytligt och tänker inte på att den

borde mottagas i ett rent och väl förberett

hjärta. I varje fall skulle det vara förnuftigare

och fullkomligare att ha en helt annan inställning

och be biktfadern att inte släppa fram dem

så ofta till sakramenten.

        Men det bästa mellan dessa båda ytterligheter

vore ödmjuk undergivenhet.

Överdriven djärvhet på denna punkt är alltid

av ondo, och man måste med rätta frukta

att sådan förmätenhet blir straffad.


5.   Vid den heliga kommunionen är sådana själars

hela bemödande inriktat på att förskaffa sig själv

en ljuvlig känsla, och inte på att tillbedja och ödmjukt lovprisa den Gud de just har mottagit.

         De är så helt upptagna av denna tanke,

att om de inte märker någon sinnlig känsla

av andakt, så tror de att de inte har uträttat någonting.  Detta visar en mycket låg uppfattning

av Gud.

         De förstår inte att den sinnliga känslan

är den minsta av detta heliga sakraments verkningar, under det att den största, den som

inte syns, är nåden.

       Och därför tar Gud ofta ifrån dem dessa

förnimbara känslor och njutningar, så att de

i stället kommer att betrakta honom med

trons ögon.

De vill känna och förnimma Gud, både vid kommunionen och andra andliga övningar,

precis som om han vore fattbar och tillgänglig

för våra sinnen.

Allt deta förråder stor ofullkomlighet och står

i klar motsats till Guds väsen, vilket man

är skyldig en ren tro.


6.  På samma sätt förhåller sig dessa själar

i bönen.  De lever i den tron att allt beror på

om man känner sinnligt förnimbar glädje

och andakt.

De anstränger sig med all kraft att känna detta

och tröttar därvid ut sig och gör sig stort

huvudbry i onödan.

       När de inte lyckas finna denna lustkänsla

blir de tröstlösa och tror att de inte har

uträttat någonting.

Genom dessa bemödanden förlorar de den sanna

andakten och kontemplativa bönens rätta anda,

som består i att framhärda tålmodigt

och ödmjukt, i brist på självförtroende och med

den enda önskan att behaga Gud.


       Därför händer det också, att om de vid en

eller annan övning en gång inte finner någon

lustkänsla, så får de avsmak för dett aslags övning,

vill inte på nytt ägna sig åt den och lämnar

den ofta definitivt.

De är som sagt lika barn, som låter sig ledas

av njutningen och inte av förnuftet.


       Hela deras tanke- och viljeliv inriktas på

att söka andlig glädje och tröst.

Därför kan de de aldrig få nog av andlig läsning;

än väljer de den ena än den andra meditationen;

       med ett ord, de är ständigt på jakt efter egen trevnad i de gudomliga tingen.

Men Gud förvägrar dem detta i sin stora rättfärdighet, vishet och åstadkomma mycket ont

i deras liv.

För dessa själar ärdet alldeles särskilt nödvändigt

att få inträda i denn dunkla natten som vi skall

tala om, så att de får renas från alla dessa barnsligheter.


7.   Utom denna böjelse för njutningar bär

sådana själar också på en annan stor ofullkomlighet.  De är nämligen alltför slappa

och tröga för att vilja gå korsets mödosamma väg.

        Ty en själ som hänger sig åt njutning

skyggar helt naturligt tillbaka inför all

självförnekelsens bitterhet.


8.  Dessa själar är emellertid också behäftade

med många andra ofullkomligheter som uppstår

ur den sistnämnda.

Herren botar dem dock i sinom tid genom att ge

dem frestelser, långvarig känslotorka och andra

plågor, som allesamman hör hemma i den

dunkla natten. 

 

Men om allt detta skall jag nu inte tala, för att inte

bli alltför omständlig.

Jag vill bara nämna att andlig nykterhet och måttfullhet har en helt annan karaktär:

de följer självförnekelsens väg, i fruktan och

underkastelse. 

Andlig nykterhet hjälper oss också att inse

att fullkomligheten och värdet i våra handlingar

inte ligger i det stora antalet och i det nöje

man finner i dem, utan i den självförnekelse

som man därvid övar.


     Därför måste nybörjarna göra allt som står

i deras makt, ändå till dess att Gud själv värdigas

rena dem genom att införa dem i den dunkla

natten.  Eftersom jag längtar efter att få tala

om den, skall jag bara lätt beröra dessa

ofulkomligheter. 





Av Jan-Owe Ahlstrand - 20 mars 2016 06:06

KAPITEL.  5.


OFULLKOMLIGHETER HOS NYBÖRJARE IFRÅGA

OM DEN KARDINALSYND SOM VREDEN ÄR.


1.   Många nybörare låter förleda sig till längtan

efter andliga njutningar.

Och därför begår de vanligen många ofullkomlig-

heter genom att ge efter för kardinalsynden vrede.


Ty när de inte längre upplever varken njutning

eller glädje i de andliga tingen, så blir de

desorienterade, ledsna och handlar i dåligt

humör; vid minsta anledning blir de irriterade,

ibland blir de rentav outhärdliga.


Dessa sinnesstämningar kommer ofta fram

när de i bönen har haft en märkbar andakt fylld

av inre hänryckning

Eftersom de inte längre erfar denna njutning

befinner de sig nu naturlig känslotorka

och intresselöshet.

Det liknar det lilla barnet som har lyfts bort

från modersbröstet, där det fann njutning

och glädje.


Om man emellertid vid denna naturliga

företeelse inte låter misstämningen härska,

så är det ingen synd, det är bara en ofullkomlighet

som själen kommer att bli renad ifrånn genom den

dunkla nattens lång aperioder av torka

och andra plågor.


2.  Somliga nybörjare uppvisar ett annat slag

av andlig vrede.

De grips av en stark nitälskna i tid och råkar

i häftig vrede mot anda människor för deras fel

och synder, de observerar dem och känner sig

emellanåt föranlåtna att klandra dem våldsamt.


De beter sig som om de själva vore mästare

i dygd.  Men i verkligheten är ju ett sådant

uppförande långt avlägset från det andliga saktmodet.


3.  Det finns andra som när de ser sina egna

ofullkomligheter blir otåliga och onda på sig själva.

     Tålamodet fattas dem till dem grad, att de

helst ville bli helgon på en dag.

De pålägger sig ofta mycket, och fattar energiska

beslut.

Men eftersom de inte är ödmjuka utan fyllda av

självkänsla, så hjälper det inte att fatta beslut

som man sedan inte orkar genomföra.

Och eftersom de inte i tålamod kan invänta

att Gud skall ge dem vad han vill och när han

vill, så blir de alltmer irriterade.


Denna sinnesstämning är raka motsatsen till det

andliga saktmod vi har talat om.

Den kan inte helt botas annat än genom reningen

i den dunkla natten.


Naturligtvis finns det återigen andra som visar

så stort tålamod och som går så långsamt framåt,

att det skulle behaga Gud mera om

de vore litet mindre tålmodiga.    



Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 mars 2016 20:38

KAPITEL.  4.


ANDRA OFULLKOMLIGHETER SOM NYBÖRJARE

VANLIGEN GÖR SIG SKYLDIGA TILL IFRÅGA OM

OKYSKHET, DEN TREDJE KARDINALSYNDEN.


1.   Utom de ofullkomligheter som härrör från

var och en av de kardinalsynder jag talar om,

har många nybörjare åtskilliga andra, men dem

utlämnar jag för att inte bli alltför långrandig.


Jag får nöja mig med att beröra några av de mest

betydande, sådana som liksom är orsaken

och upprinnelsen till de övriga.


Beträffande okyskheten är det inte min avsikt

att tala om vilka synder som andliga människor

kan begå på denna punkt, utan bara att syssla

med de ofullkomligheter på området som

bör försvinna i den dunkla natten.


Där finns det många ofullkomligheter som kunde

kallas andlig orenhet, inte därför att det verkligen

rör sig om orenhet, utan därför att andliga

ting framkallar dem.


Ty det händer ofta till och med vid andaktsstunder

att sensuella impulser och reaktioner uppstår

och inträffar utanatt man kanhindra det.

Detta inträffar ibland rentav medan anden är

försjunken i djup bön, eller medan man mottar

Botens och Altarets sakrament.

Dessa känslor beror inte på oss själva, utan de

kommer av någon av följande orsaker.  


2.  Först och främst beror de ofta på den lustkänsla

som vår mänskliga natur erfar vid andliga ting.

Då anden och sinnena erfar den, så får båda

dessa delar av själen just den tillfredsställelse

som är karakteristisk för var och en av dem.


Anden som den högre delen stimuleras av glädjen

och lustkänslan i Gud, och sinnligheten som den

lägre delen stimuleras av sinnligt välbehag

och nöje, ty den är ur stånd att fatta och njuta

på något annat sätt.


Sinnligheten finner helt enkelt de nöje som är avpassat för just den, alltså sinnenas oordnade

välbehag.  Och därför kan själen vad anden

beträffar vara försjunken i djup bön inför Gud,

och å andra sidan samtidigt i sin sinnliga del

känna upproriskhet och erfara känslor av vällust,

och detta passivt och helt mot sin egen vilja.


Detta kan inträffa t.ex när hon mottar kommunionen.  Ty när hon känner glädje 

och tillfredsställelse vid denna handling av kärlek,

därför att det är Herren som ger sig åt oss,

då känner också den sinnliga delen glädje,

men på sitt eget sätt.


Och eftersom båda delarna i  grund och botten

bara är ett enda väsen, så deltar vanligen båda

i vad den ena upplever, men varje del på sitt eget sätt.  Ty, säger Filosofen, allt som mottas,

mottas på den mottagandes sätt.


Och därför är det så, särskilt i detta begynnelse-

stadium men också senare när själen har hunnit

längre på väg, att sinnerligheten somju är

fullkomlig ofta mottar den gudomlige Anden på

ett lika ofullkomligt sätt.


Men när den sinnerliga delen en gång väl har

blivit omgestaltad genom den dunkla nattens

rening, då har den inte längre dessa svagheter.


Ty då är det inte längre den, som mottar den

gudomlige Anden, utan Anden drar den snarare

in i sig, så att den själv mottar allting på

andligt sätt.    


3.   Den andra orsaken till sådana uppror är

djävulen. Han försöker oroa och förvirra själen

när hon ber eller just börjar att be, och då uppväcker han dessa oordnade impulser i naturen. 


Om själen på något sätt överlämnar sig åt dem lider

hon stor skada.  Ty av fruktan för dem och i sin

iver att bekämpa dem kan hon slappas något

litet i sin bön, och det är just vad han vill.


Men han kan också få somliga människor att helt

avstå från bönen.  De tror att denna upproriskhet

inträffar oftare under bönen än eljest, och så

förhåller det sig i viss mån också, ty djävulen

framkallar den hellre då än annars, just för

att få dem att avstå från denna andaktsövning.


Men det är inte allt.  Mycket levande framställer

han för dem de grövsta och skamligaste bilder,

och ofta i nära förbindelse med andliga ting

och personer som gör dem gott, allt för

att terrorisera dem och göra dem modlösa.


Därför vågar de människor som låter sig påverkas

av detta aldrig betrakta eller ens tänka på

någonting vad det än må vara, ty då stöter de

genast på frestelser.


Och hos melankoliskt lagda människor uppstår

dessa impulser så häftigt och våldsamt, att man

måste känna medlidande med dem, deras liv

är verkligen sorgligt.  Detta onda kan hos

människor som är obalanserade nå en så hög grad,

att de själva tycks ha ett intryck av att verkligen

vara besatta av djävulen utan att vara i stånd

att förhindra det.


Några av dem kan likväl driva tillbaka ett sådant

anfall genom att beväpna sig med mod och energi.

När sådan prövningar drabbar människor tll

följd av deras melankoli, så befrias de vanligen

inte därifrån förrän de tillfrisknar från detta

sinnestillstånd, eller förrän de inträder i den

dunkla natten, som steg för steg botar dem

från allt ont.


4.  Den tredje källan till sådana oordnade impulser

och den kamp som därvid uppstår, är i allmänhet

själva den fruktan som människor med dessa

impulser och förställningar redan på för hand bär

inom sig.


Och denna fruktan som drabbar dem vid den

plötsliga erinringen av vad de ser, gör eller

tänker, den åstadkommer att de helt utan egen

skuld lider av sina impulser. 


5.  Det finns också själar av känslig och lättrörd

natur, som knappt har upplevat en liten lustkänsla

i fromhet eller bön förrän de ser sig översvämmade

av okyskhetens anda, som så river dem med sig

och så berusar deras sinnlighet, att de känner

sig liksom dränkta i all smuts och all lockelse

i denna last.


Dessa båda intryck håller sig kvar samtidigt

på ett passivt sätt, och ibland kan man konstatera

att det rentav har förekommit skamliga verkningar

och förödmjukande handlingar.

Orsaken därtill är som sagt deras känsliga

och lättrörda natur, ty vid minsta sinnesrörelse

uppröres även deras blod och övriga kroppsvätskor

och framkallar dessa störningar.

       För övrigt möter dem samma sak när de

råkar ut i vred, sorg eller i smärta.  


6.  Ibland händer det också hos dessa andliga

människor att när de talar om eller övar sig

i andliga ting, så uppstår en sprudlande och livfull

glädje.

Detta inträffar när de i minnet sysselsätter sig

med de personer som är tillstädes.

De gör så med en fåfänglig lustkänsla.

Allt detta har sin upprinnelse i den andliga

okyskheten såsom vi här uppfattar den.

Vanligtvis erfar viljan härvid en känsla av välbehag.


7.  Några av dessa personer underhåller gärna

en självisk och bunden vänskap med andra,

under förebärande av andlighet.

      Men rätt ofta härrör dessa vänskapsband

mer ur sinnlighet än ur trons anda.

      Detta kan man se därav att vid minet av denna

vänskap är det inte tanken på Gud och kärleken

till honom som ökas, utan samvetskvalen.


       Ty om denna vänskap är rent andlig, då växer

också kärleken till Gud med den.

Ju oftare man erinrar sig denna vänskap,

desto oftare erinrar man sig också med vänskapen

med Gud och finner glädje däri.

Alltefter som den ena växer, växer också den

andra.

Guds Ande har nämligen den egenskapen att han

ökar det ena goda samtidigt med det andra,

för så vitt de har likhet och överensstämmelse

sinsemellan.

När däremot en sådan kärlek kommer av den

nämnda felaktiga sinnligheten, så har den helt

motsatta verkningar: ty ju mera den ena kärleken då växer, desto mera förminskas en andra,

och också minnet av den försvinner.

     

Om den sinnliga kärleken växer, ser man genast

att själen kallnar i kärleken till Gud, glömmer

honom mer och mer och känner samvetskval.


Om däremot kärleken till Gud växer i en själ,

så kallnar hon i den sinnliga kärleken

och glömmer den, därför att detta är två helt

motsatta slag av kärlek.

       Ingen av dem kan få den andra att växa,

utan den dominerande utsläcker den andra

och förstör den och vinner därigenom själv

i styrka, som filosoferna säger.

       Därför säger vår Herre i Evangeliet: 

"Det som är fött av kött, det är kött; och det som

är fött av Anden, det är ande"  ( Joh. 3:6 ).

       Det betyder att den kärlek som födes av

sinnerligheten är inställd på Guds Ande

och kommer honom att växa inom oss.

       Datta är den skillnad som finns mellan

dessa två slag av kärlek och som hjälper oss

att hålla dem isär och förstå dem.


8.    När själen går in i den dunkla natten,

blir alla slag av kärlek underkastade förnuftet.

Kärleken tillGud växer och renas, den andra

kärleken tynar av, förstöres och förintas.

       Men i början åstadkommer denna natt

att själen förlorar dem båda ur sikte,

såsom jag senare skall visa.   


   

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se