Alla inlägg under januari 2017

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2017 15:07

TANKAR AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.


DEL. 23.


Hjärtats insiktsfulla ord ::: vittnar om ett glatt härta.


2300.  Ödmjukt beteende :::  uppträdande tar hänsyn till andra människors livsstil och livsföring.


2301.  Visad lydnad mot sig själv ::: inför sina

med-människor belönas.


2302.  Lögnens förvirrande ::: oroliga tankar vill ge sina erbjudande tankar.


2303.  Ödmjuka tänkandet ::: behöver sin tillväxt-tid i tankar.


2304.  Ödmjukhetens bråddjup av ödmjukhet :::

varar hela livet ut.


2305.  Olydnadens belöning ::: ångest : skam ::

skuld-känslor.


2306.  Livets förstörda grundstenar : o-lydnaden ::

stoltheten ::: ärelystenheten.


2307.  Livets grundsstenar : lydnaden :: ödmjukheten ::: enkelheten :::: litenheten.


2308.  Mänsklighetens ödmjuka förfäders liv :::

vittnar om deras vardagliga liv i ödmjukheten :

enkelheten :: litenheten.


2309.  Tids ::: energitjuvars tankars inbjudandets :

villighet in i tankarna.


2310.  Övermodets ::: stolthetens erbjudande ::::

belöning ::::: skadar alla levande varelser.


2311.  Betjänligheten ::: hjälpsamheten : ser behoven hos de behövande.


2312.  O-tystnaden ::: ej formad av tystnadens :

stillhetens erbjudanden.


2313.  Trötta : slitna :: irrande tankar ::: i behov

av tystnaden : stillheten.


2314.  Djupsinnigt tal ::: insiktens  tal.


2315.  Ödmjukhetens vackerhet : skönhet ::

ljuvlighet.


2316.  Egoismen lyder ::: sig själv :::: sin egen vilja.


2317.  Knotande : gnällande :: klagande känslo-liv :::

sårar känslo-livet.


2318.  Dagens felaktiga beslut ::: morgon-dagens olycka.


2319.  Hjälpande : stödjande :: tröstande händer :::

villiga : bemöta :: sörjande :::  hjärtan.


2320.  Förlåtande : förstående :: förtroende tunga :::

omsorgsfull : kärleksfull.


2321.  Vara fylld av ödmjukhetens rikedomar.


2322.  Bäras på ödmjukhetens kärleksfulla vingar.


2323.  Bäras på saktmodighetens omsorgsfulla vingar.


2324.  Bäras på sanningens kärleksfulla vingar.


2325.  Bäras på mildhetens omsorgsfulla vingar.


2326.  Livet på saktmodiga ord ::: kräver mödsam eftertanke.     

 

2327.  Livet på milda ord ::: kräver mödosam eftertanke.


2328.  Livet på ödmjuka ord ::: kräver mödosam eftertanke.


2329.  Livet på uppmuntrande ord ::: kräver mödosam eftertanke.


2330.  Livet på omsorgsfulla ord ::: kärleksfulla ord : kräver mödosam eftertanke.


2331.  Tystnadens ::: stillhetens : tacksamhet ::

värdesätter ::: uppskattar livet.


2332.  Omsorgsfullheten ::: kärleksfullheten :::

återspeglar god levnads-moral.


2333.  Bära ödmjukhetens tjänar-dräkt på sina axlar.


2334.  Bära saktmodighetens tjänar-dräkt på sina ödmjuka axlar.


2335.  Bära mildhetens tjänar-dräkt på sina saktmodiga axlar.


2336.  Bära omsorgsfullhetens tjänar-dräkt på sina kärleksfulla axlar.


2337.  Bära barmhärtighetens tjänar-dräkt på sina ödmjuka axlar.


2338.  Bära ödmjukhetens tjänar-dräkt på sina barmhärtiga axlar.


2339.  Ödmjukhetens lydnad ::: tjänar barmhärtigheten.


2340.  Mildhetens lydnad tjänar ::: saktmodigheten.


2341.  Tystnaden : hjärtligheten :: stillheten :::  

varandras stöd : tröst :: hjälp.


2342.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

varandras tröst : stöd :: hjälp.


2343.  Tystnadens ord : hjärtlighetens ord :: stillhetens ord ::: varandras tröst : stöd :: hjälp.


2244.  Ödmjukhetens ord : enkelhetens ord :: litenhetens ord ::: varandras tröst :: stöd ::: hjälp.


2345.  Tomma ord ::: tomma tankar.


2346.  Tomheten ::: agnar för vinden.


2347.  Belönings-lösheten ::: tomheten för vinden.


2348.  Vreden ::: häftigheten bedrar människo- hjärtan in i tomheten.


2349.  Förtalet ::: skvalleriet bedrar människan in

i tomhetens meningslöshet.


2350.  Hatets tankar bedrar människors-tankar in 

i meningslöshetens tomhet.


2351.  Avundsjukan bedrar mäniskosinne ::: hjärtan

in i tomhetens hopplöshet.


2352.  Ångestens : skuldens :: skam-känslornas

verklighet bedrar människan in i tomhetens fåfänga.


2253.  Tomhetens fåfänga ::: agnar för vinden.


2354.  Fruktlösheten ::: idel fåfänga.


2355.  Saktmodighetens ok : milt att bära skänker

hjärtat :: hennes rikedomar.


2356.  Sanningens ok : bevarar hjärtat från lögnens listigheter.


2357.  Ödmjukhetens ok : enkelt att bära skänker

hjärtat :: hennes rikedomar.


2358.  Tystnadens ok : lätt att bära skänker hjärtat

:: hennes rikedomar.


2359.  Ha-begärets ok : tungt att bära skänker hjärtat hennes fåfängliga rikedomar.


2360.  Penning-begärets ok : tungt att bära skänker hjärtat hennes fåfängliga rikedomar.


2361.  Lydnadens ok : lätt att bära skänker hjärtat hennes rikedomar.


2362.  O-lydnadens ok : tungt att bära skänker hjärtat hennes träldom :: slaveri.


2363.  Lathetens : bekvämlighetens ok : tungt att bära skänker livet meningslöshet :: uppgivenhet.


2364.  Laglöshetens ok :: tungt att bära skänker mänskligheten träldom ::: slaveri.


2365.  Avundsjukans ok : tungt att bära skänker livet räldom :: slaveri.


2366.  Förbrukad tid ::: kommer ej tillbaks.


2367.  Förbrukad tid ::: en del av livet.


2368.  Kom, saktmodetsande : din tröst :: stöd :::

hjälp :::: låt din boning bo i mäniskohjärtan.


2369.  Kom, ödmjukhetensande : din tröst :: stöd

::: hjälp :::: låt din boning bo i människohjärtan.


2370.  Kom, sanningensande : din tröst :: stöd

::: hjälp :::: låt din boning bo i människohjärtan.  


2371.  Kom, insiktensande : din tröst :: stöd :::

hjälp :::: låt din boning bo i männskohjärtan.


2372.  Människors brister ::: svagheter :

människors träldom :: slaveri.


2373.  Människans egoism ::: hennes egna slaveri

:::: träldom.


2374.  Saktmodigheten förtjänar våra hjärtan.


2375.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

förtjänar våra hjärtan.


2376.  Latheten ::: bekvämligheten förtjänar inte 

våra hjärtan.


2377.  Vreden ::: häftigheten : stulit våra hjärtan.


2378.  Förtalet ::: skvalleriet : stulit våra hjärtan.


2379.  Lögnens : falskhetens listigheter : stulit våra hjärtan.


2380.  Sanningen förtjänar våra hjärtan.


2381.  Insikten förtjänar våra hjärtan.


2382.  Ha-begäret ::: penning-begäret förtjänar

inte våra hjärtan.


2383.  Knotandet : klagandet :: gnällandet

förtjänar inte våra hjärtan.


284.  Knotandet : klagandet :: gnällandet :::

låt dem få leva sitt egna egoistiska liv.


2385.  Ha-begäret : penning-begäret ::: låt dem

få leva sitt egna egoistiska liv.


2386.  Förtalet ::: skvalleriet : låt dem leva sitt egna egoistiska liv.


2387.  Lögnen ::: falskheten : låt dem leva sitt

egna egoistiska liv.


2388.  Lögnen : falskheten ::: underhåller varandra eller tvärtom.


2389.  Förtalet : skvalleriet ::: underhålla varandra

eller tvärtom.


2390.  Ha-begäret : penning-begäret ::: underhålla varandra eller tvärtom.


2391.  Knotandet : gnällandet :: klagandet :::

får underhålla varandra.


2392.  Existerar dagen ::: existerar tiden.


2393.  Lydnaden ::: frimodigheten : vågar inta

nya utmaningar.


2394.  Ödmjukhetens hjärta ::: går ett extra steg.


2395.  Ödmjukhetens hjärta ser behoven.


2396.  Bli bemött av omsorgsfulla ord :::

känner man sitt människo-värde.


2397.  Lydnaden ::: ödmjukheten förtjänar sitt rykte.


2398.  Saktmodigheten ::: mildheten förtjänar

sitt rykte.


2399.  Sanningen förtjänar sitt rykte.


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2017 15:06

FULLKOMLIGHETENS VÄG.


KAPITEL.  8.    TERESIA AV AKVILA.


BEHANDLAR DEN STORA NYTTAN AV ATT FRIGÖRA


SIG FRÅN ALLT DET SKAPADE, SÅVÄL TILL DET


YTTRE SOM TILL DET INRE.


1.    Låt oss nu tala om den frigjordhet vi måste besitta; den betyder nämligen allt om den är

      fullkomlig, ja allt, ty när vi hänger oss åt Skaparen allena och inte bryr oss om något som är

          skapat kommer Herren att ingjuta dygderna på ett sådant sätt att vi, om vi blott anstränger 

      oss så mycket vi förmår, inte behöver föra kampen vidare.


Ty Herren själv skall överta vårt försvar mot djävulen och hela världen.


Tror ni, systrar, att det är en liten välgärning att få ge sig helt och odelat åt honom som är allt?


Ty som jag sade, i honom finns all gott, systrar,

låt oss därför lovprisa honom ivrigt för att han samlat oss här där detta är det enda vi sysslar med.


Jag vet inte heller varför jag säger det, när ni alla som här är församlade skulle kunna undervisa mig,

         ty jag måste erkänna att jag i denna så viktiga punkt inte äger den fullkomlighet jag skulle önska  

      och som jag förstår att jag borde ha, och detsamma måste jag säga om alla dygderna

         och om allt som jag skriver i denna bok,

ty det är lättare att skriva än att handla.


Men inte ens i detta träffar jag alltid rätt, ty ibland måste man ha erfarenhet för att kunna uttrycka

       vad man vill säga.


Skulle jag någon gång träffa rätt, så måste det bero på att jag förklarar dygderna genom att beskriva

        motsatsen till de egenskaper jag själv besitter.


2.   Vad det yttre beträffar, ser man ju tydligt hur avskilda vi är från allting.


O systrar, försök att fatta, för Guds kärleks skull, den stora nåd som Herren har bevisat er som han har fört hit.


Var och en må väl begrunda i  sitt inre, att där det endast får finnas tolv systrar, lär Herren henne bli en av dessa.


Hur många andra känner jag inte som är bättre än jag och som med glädje skulle vilja vara i mitt ställe, och ändå gav Herren denna nåd åt mig

        fastän jag inte som är bättre än jag förtjänade

den så litet!


Välsignad vare du, min Gud, och må hela skapelsen prisa dig!


Denna nådegåva kan jag lika litet återgälda dig som alla andra du gett mig.


Den att få bli nunna var övermåttan stor, men jag var så eländig, Herre, att du inte kunde lita på mig.


I det hus där många goda kvinnor bodde tillsammans, skulle min eländighet blivit fördold intill mitt livs slut.


Därför förde du mig hit, där den på grund av vårt

ringa antal knappast kan förbli obemärkt.


Och för att jag skall visa större försiktighet på

min vandring, tar du ifrån mig alla tillfällen

att förolämpa dig.


Därför finns det inte längre någon ursäkt  för mig,

Herre, jag bekänner det, och så är jag i desto

       större behov av din barmhärtighet,

för att du må förlåta mig de synder jag kan begå.


3.  Vad jag enträget ber om är, att den som känner att hon inte förmår följa våra seder, talar om detta.


Det finns andra kloster där man också tjänar Herren.


Därför skall hon inte stanna och oroa den lilla skara som han här har församlat.


I andra kloster ges nunnorna frihet att söka tröst hos sina släktingar.


Om besök av släktingar någon gång tillåts här,

så sker det för deras skull.


Den nunna som önskar träffa dem för sin egen skull måste, såframt det inte rör sig om andliga personer,

        förstå att hon är ofullkomlig.


Hon kan vara övertygad om att hon inte är frigjord från sig själv.


Hon kommer inte att åtnjuta andens frihet eller fullständig frid.


Hon har behov av en läkare.


Jag säger henne att om hon inte blir fri från denna önskan och botas, så är hon inte lämplig

       för detta hus.


4.  För henne är det bästa medlet, enligt min åsikt,

      att inte träffa sina släktningar förrän hon är fri.


Denna nåd från Herren uppnår hon genom böner.


Men när hon har kommit därhän att hon ser deras besök som ett kors, då kan hon gärna träffa dem,

ty då kommer hon att göra sina besökare gott

       och inte tillfoga sig själv någon skada.  





  

  


  


  


  



ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2017 15:06

GUDS INNEBOENDE I MÄNNISKAN.


Gud är så förälskad i sin skapelse, att det inte  räcker för honom att bo BLAND oss genom att bli människa.


Gud vill också bo i oss.


Han vill förenas med oss, träda IN i oss.


Han vill komma oss allt närmare.


Guds närvaro fördjupas och blir ett inneboende.


Människan är menad att bli hans boning,

hans tempel.


Ja, hela mänskligheten är skapad till att vara Treenighetens boning.


Mänsligheten, bebodd av Treenigheten, det är det som är Kyrkan.


Kyrkan är ett slags fortsättning, en yttre förlängning av Treenighetens mysterium.


Kyrkan är ett utflöde av källan, ett inneboende som vill breda ut sig och bli allomfattande,

       alltså katolskt.


Och egentligen är det redan allomfattande:

        från Guds sida finns erbjudandet alltid där och det gäller alla.


Hans famn är alltid öppen.


Han är alltid närvarande och vill bo i alla.


Men denna gåva måste också bejakas och tas emot.


"Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?   ( 1 Kor. 3:16 ).


Tyvärr måste vi nog mestadels svara nej på Paulus fråga.


Vi har ofta inte ens den blekaste aning om vår inre Gäst, som ständigt lever och verkar i oss.


Men ändå är det detta Guds inneboende som utgör vår största rikedom och skönhet.


Det är en ständig bönekälla, ja, en inspirationskälla

för allt vad vi är och gör.


Det livgivande vatten som strömmar fram ur Treenigheten och som flödar ut över Kyrkan kommer människan till del genom dopet.


I dopkällan får hon del av den eviga källans vatten i ännu högre grad än genom skapelsen.


Gud är närvarande i allt han skapar men hon bor i den döpta människan som i sitt eget hem.


Gåvan blir större ------ och likaså ansvaret, uppgiften.


Dopet gör människan bebodd.


Hela hennes liv lir en liturgi.


Hon är Guds tempel, där en ständig gudstjänst pågår.


Allt vad hon gör är egentligen en gudstjänst.


I allt kan hon tjäna Gud.


Liv och luturgi smälter samman.


En inre kraftkälla styr henne inifrån.


Den eviga källan rinner upp inom henne och inspirerar henne i allt vad hon gör.


Att lyssna till det porlande vattnet är allt hon behöver göra.


Det levande vattnet vill ju genomströmma henne.


Genom henne vill det också sprida sig utåt och ge liv åt alla förtorkade öknar.


Vi är inte öde och tomma inombords.


Vi är menade att dricka av det levande vattnet och vattna jordens alla ödemarker med det.


"Jag vet vad en bebodd själ är och jag vet vad en  öde själ är.


Om hon inte  har Gud, om hon inte har Kristus som jag har sagt:

jag och min Fader, vi skall komma till henne och ta vår boning i henne, och om hon inte har den Helige Ande, så är själen öde.


Hon är bebodd, när hon är uppfylld av Gud, när hon har Kristus, när den Helige Ande är i henne."


Vi kan se Guds inneboende i människan som en följd av det mysterium som kallas PERICHORESIS,

       alltså de gudomliga personernas inneboende

i varandra.


Liksom de av all evighet bor i varandra och  genomtränger varandra utan att förlora sin indentitet vill de också bo i människorna.


Det finns ju alltid ett slags parallellism mellan vad Gud är och gör i sitt inre, treeniga liv och vad han

         utför på det skapades plan.


De gudomliga personerna är i varandra.


De går in i varandra, förblir ändå vad de är i sig själva.


Det är det som den mänskliga kärleken drömmer  om, men aldrig helt kan förverkliga:

       att få gå helt upp i den älskade och försvinna i den älskades du, men ändå förbli ett jag.


Men det som är mänsklig utopi är gudomlig realitet.


Genom Guds inneboende blir vi delaktiga också av detta.


Vi får del av de inre kärleksrörelser som förbinder Fadern med Sonen i Andens enhet.


Vi får gå ut och in hos de gudomliga personerna.


Återrigen måste vi gripas av helig yrsel.


Att leva av och i den treeniga livet, som också vi,

skapade varelser får göra, kan komma oss att känna svindel.


Vår delaktighet i Guds inre liv är så stor, att Fadern inte ens reserverar Sonens avlelse och Andens utandning för sig själv.


Vi lyfts in i tillvarons absoluta mittpunkt.


I denheliga källan föds vi i varje stund fram ur Fadern och Sonen och i Sonen är också vi

"Guds söner"  ( Rom 8:14 ) och samtidigt får vi utandas Anden tillsammans med Fadern och Sonen.


Genom dopets nåd lyfts vi in i detta treeniga skeende utan början eller slut.


Där få vi på det skapades plan del av den eviga källans sprudlande liv.


För de flesta förblir detta liv helt okänt.


De vet inte vilken oändlig skönhet de äger inom sig.


Mystikerna däremot lever medvetet av denna rikedom och ser hur de förvandlas till en allt större gudslikhet.


Ju närmare de kommer Gud desto mer intensivt får

de delta i Sonens födelse och Andens utandning.


Vissa av dem, somm Eckhart ( 1260?-1327 )

och Ruysbroeck ( 1293-1381 ), är mer medvetna om att Fadern frambringar Sonen i dem.


Johannes av Korset däremot betonar att människans förvandling i Gud är ett deltagande i den heliga andningen:

        hon får "förmågan att frambringa i Gud samma andning av kärlek som Fadern frambringar i Sonen,

        och Sonen i Fadern, som just är denna samme Helige Ande som de inandas i henne i denna

förvandling"   ( ANDLING SÅNG 39,2 ).


Det som mystikerna erfar är inte bara deras privilegium.


I kristendomen ärr allt gemensamt.


Genom sakramenten är alla kristna indragna i Guds inre treeniga liv, även om de ännu inte helt öppnar ögonen för denna oerhörda gåva och märker

        vad de får.


Dopet innebär att vi verkligen föds med Sonen ur Fadern och blir Guds barn.


Konfirmationen är en bekräftelse på detta och ger oss en del av Andens fulla kraft, eftersom vi i gemenskap med Fadern och Sonen få utandas

        honom över världen.


Det verkar faktiskt som om Gud inte ville reservera någonting alls för sig själv!


Allt vill han dela med oss.


Detta har gjort, eftersom du ville att människan skulle få del av HELA dig, och du upphöjda

      och eviga Treenighet",

säger Katharina av Siena.


Vi kan verkligen lita på att det är så.


Gud är trofast.


Men vi måste också lära oss att ta emot denna gåva.


Vårt sätt att ta emot de  trefaldige Guden är också trefaldigt.


Tron, hoppet och kärleken är vårt trefaldiga kontaktnät, som gör att vi kan träda i gemenskap,

       som i sig själv är gemenskap.


I oss själva har vi en trefaldig organism som hjälper oss att fånga upp signalerna från Gud.


Genom tron ser vi på Gud ------ och allt annat ------

med Kristi egna ögon.


Genom hoppet ser vi framåt mot den dag då han

      "blir allt och i alla " ( Kol 3.11 ).

Genom kärleken möter vi honom i allt och söker handla på hans sätt i alla situationer.


Ibland tar det tid, innan vi kan lära oss att använda detta gudomliga kontaktnät.


Vi måste först bli övertygade om att vi verkligen

har det.


Vi måste få tro vår egen värdighet som Guds avbild

     och boning.


I början kan det vara svårt, när vi ser hurdana vi är

och hur vi beter oss.


Vi blir ju ofta vad vi tror att vi är.


Den som tror att han är menad att misslyckas, kommer med stor sannolikhet också att göra det.


Den som tror att han är kallad  till helighet,

kommer att hoppas, längta och sträva efter det

och en dag bli så fatig och tom på sig själv,

        att han glömmer bort SIN helighet.


Det är då han funnit en Annans helighet.


Bevarar vi hoppet att bli vad vi innerst inne är -------

      Guds boning och avbild ------ kommer förr eller senare den dag, då vi inser att vi är det.




           


     




  


   







    





  


  











Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2017 15:05

TANKAR AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.


DEL. 22.


Älska fostran ::: älska kunskapen.  Ord. 12:1a.


2200.   Övermodet vänder fåfängt tillbaks.


2201.   Snällheten vänder inte fåfängt tillbaks.


2202.   Ödmjukheten umgås inte med ärelystenheten.


2203.   Du ::: är så snäll ::: Tack ::: detsamma.


2204.   Lydnadens handling ::: inte tidsbunden.


2205.   Rädslan ::: trälbinder : förslavar tanke-värden :: frimodighetens fiende.


2206.   Snällheten ser det som en själv-klarhet
::: vara snäll.


2207.   Manlig ödmjukhet ::: kvinnans inre längtan.


2208.   Kvinnans ödmjukhet ::: mannens

inre längtan.


2209.   Längtan in i Ödmjukhetens inre värld

::: inte lång väg kvar.


2210.   Saktmodige förtjänar saktmodighetens rikedomar. 


2211.   Ödmjuke förtjänar ödmjukhetens 

rikedomar.


2212.   Tomma ord ::: inget innehåll.


2213.   Tomma ord ::: agnar för vinden.


2214.   Fåfängliga ord ::: väger  lätt på vågen.


2215.   Ord för vinden ::: innhålls-lösa ord.


2216.   Milde förtjänar midhetens rikedomar.


2217.   Hård-hjärtlige ::: förtjänar inte

midhetens rikedomar.


2218.   Hård-hjärtlige ::: ser det som självklart

::: vara hård-hjärtlig.


2219.  Tillåta sina tankar bli bevarade från vredens ::: häftighetens inbjudande lockelser.


2220.  Tillåta sina tankar bli bevarade från

förtalets ::: skvalleriets inbjudande lockelser.


2221.  Tillåta sin tunga styras av förtalets ::: skvalleriets lockelser.


2222.  O-tacksamheten ::: uppskattar inte tacksamheten.


2223.  O-ordningen uppskattar inte ordningen.


2224.  O-tystnaden uppskattar inte tystnaden.


2225.  Övermodet uppskattar inte ödmjukheten.


2226.  Vreden ::: häftigheten : uppskattar inte saktmodigheten.


2227.  Fladdrande tunga ::: uppskattar inte tystnadens tunga.


2228.  O-lydnaden uppskattar inte lydnadens rikedomar.


2229.  Lydnaden bättre än o-lydnadens fattigdom.


2230.  Mildheten bättre än hård-hjärtligheten.


2231.  Saktmodigheten bättre än vreden ::: häftigheten.


2232.  Förnöjsamheten bättre än ha-begäret.


2233.  Förnöjsamheten bättre än penning-begäret.


2234.  Ödmjukheten bättre än övermodet.


2235.  Ödmjukheten ger bättre livs-kvalite än

övermodets.


2236.  Förnöjsamheten ger bättre livs-kvalite än

penning-begärets.


2237.  Saktmodet ger bättre livs-kvalite än vreden ::: häftigheten.


2238.  Mildheten ger bättre livs-kvalite än hård-hjärtlighetens.


2239.  Lydnaden ger bättre livs-kvalite än 

o-lydnadens.


2240.  Tystnadens tunga ger bättre livs-kvalite än

o-tystnadens tunga.


2241.  Ordningen ger bättre livs-kvalite än

o-ordningens.


2242.  Tålighetens rikedomar bättre än

o-tålighetens fattigdom.


2243.  Tåligheten ger bättre livs-kvalite än

o-tålighetens.


2244.  Blir manliga ödmjukheten ::: besvarad av

kvinnliga ödmjukheten : fördjupas vänskapen.


2245.  Tacksamhetens inre glädje ::: tillgänglig

för alla.


2246.  Tröstaren torkar den sorgnes tårar.


2247.  Tröstarens ord ::: uppmuntrar den svage :

de små :: fattiga ::: hemlösa :::: övergivna.


2248.  Tacksamme tröst ::: tacksamhetens trogna hjärta.


2249.  Saktmodiges tröst ::: saktmodighetens trogna hjärta.


2250.  Mildes tröst ::: mildhetens trogna hjärta. 


2252.  Ödmjukes tröst ::: ödmjukhetens trogna hjärta.   


2253.  Vara en stor vän av mildheten ::: ha ett

milt hjärta.


2254.  Vara en stor vän av saktmodigheten :::

ha ett saktmodigt hjärta.


2255.  Vara en stor vän av tacksamheten :::

ha ett tacksamt hjärta.


2256.  Vara en stor vän av godheten :::

ha ett gott hjärta.


2257.  Vara en stor vän av ödmjukheten :::

ha ett ödmjukt hjärta.


2258.  God livs-princip ::: när lögnen talar sitt klara

språk in i tanke-världen : då vet man vad som är sant.


2259.  Ödmjukhetens inre vandring ::: intressant vandring.


2260.  Saktmodighetens inre vandring ::: intressant vandring.


2261.  Vara en vän av sanningen ::: ha ett sant hjärta.


2262.  Vara en vän av lögnen ::: ha ett lögnaktigt hjärta.


2263.  Vara en vän av vreden ::: häftigheten :

ha ett vetgirigt :: häftigt hjärta.


2264.  Vara en vän till förtalet ::: skvalleriet :

ha ett förtalets :: skvalleriets hjärta.


2265.  Tålmodighetens inre vandring ::: intressant vandring.


2266.  Tacksamhetens inre vandring ::: intressant vandring.


2267.  O-tacksamhetens vandring ::: o-intressant vandring.

2268.  O-tålighetens vandring ::: o-intressant vandring.


2269.  Lydnadens inre vandring :::  intressant vandring.


2270.  O-lydnadens vandring ::: o-intressant vandring.


2271.  Sanningens inre glädje ::: tillgänglig för alla.


2272.  Tålamodets inre glädje ::: tillgänglig för alla.


2273.  Ståndaktighetens inre glädje ::: tillgänlig

för alla.


2274.  Tystnadens inre glädje ::: tillgänglig för alla. 


2275.  Ståndaktighetens inre vandring ::: intressant vandring.


2276.  Ståndaktighetens inre vandring ::: vandring

i sanningens livs-kvalite.


2277.  Ståndaktighetens inre vandring ::: tillgänglig för alla.


2278.  Lydnadens vandring ::: tillgänglig för alla.


2279.  Trösterikas ords-inre vandring ::: tillgänglig för alla.


2280.  Trösterikas ords inre glädje ::: tillgänglig för alla.


2281.  Vara vän av trösterika ord ::: ha ett

trösterikt hjärta.


2282.   Hård-hjärtats nekande inbjudan :::

mildhetens smärtsamma lidande.


2283.   Vredens ::: häftighetens nekande inbjudan :::

saktmodighetens smärtsamma lidande.


2284.   O-lydnadens nekande inbjudan :::

lydnadens smärtsamma lidande.


2285.   Dårens ::: dumdristiges nekande inbjudan :::

vishetens och klokhetens smärtsamma lidande.


2286.  Känna en harmonisk vila i saktmodigheten.


2287.  Känna en harmonisk vila i ståndaktigheten.


2288.  Känna en harmonisk vila i ödmjukheten.


2289.  Känna en o-harmonisk vila i övermodet.


2290.  Känna en o-harmonisk vila i vreden

och häftigheten.


2291.  Känna en o-harmonisk vila i ett hård-hjärtligt hjärta.


2292.  Hård-hjärtligheten ::: känslokall i sin livsstil

: livsföring.


2293.  Mildhetens värme : omsorg :: ömhet :::

hennes livsstil :::: livsföring.


2294.  Kärlekens fullhet ::: hjärtats djupa kärlek.


2295.  Givande kärlek ::: utan gensvar.


2296.  Frimodigheten öppnar hjärtas och sinnents dörrar.  


2297.   Frimodigheten gör det o-möjliga ::: möjligt.


2298.   Avundsjukans bitterhet ::: föder bitterhet.


2299.   Ödmjukt beteende ::: respekterar ödmjukheten.



   





Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2017 15:05





                   








                        OLIKA ULL-RESOR.




VARBERG     TORSDAGEN DEN 20/4  2017.




AVGÅNG FRÅN VETLANDA.




ÖLAND         TISDAGEN  DEN 20/6    2017.




AVGÅNG  EKSJÖ.



RING :




TERMO TOURS AB



TELE.     0573638040.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2017 15:05

EPILOG.


IHS.


DEN INRE BONINGEN.


1.  När jag började skriva detta skedde det, som jag inledningsvis sade, motvilligt, men efter att ha utfört det och finner det vara mödan värt, även om jag erkänner att denna har varit mycket ringa.


I betraktande av hur instängda ni är och hur få förströelser ni har, mina systrar, och hur otillräckliga boningarna är i några av era kloster,

          förefaller det mig att denna inre borg kunde vara er till tröst och glädje, eftersom ni där kan komma in och gå omkring vilken timma ni vill,

        utan tillstånd av era överordnade.


2.  Sant är att ni inte kann komma in i alla boningarna av gen kraft ----- även om den tycks er stor ------- utan borgens Herre måste själv

öppna för er.


Det är därför rådligt att inte bruka våld om ni möter motstånd, ty då kan i förtörna honom så mycket att han aldrig släpper in er.


Han är en stor vän av ödmjukhet.


Om ni håller er för ovärdiga att träda in i ens den tredje boningen, skall ni desto fortare beveka hans vilja så att han för er in i den femte.


Genom att ofta gå dit kanni sedan tjäna honom så väl att han leder er till själva denna boning han har utvalt åt sig, och varifrån ni aldrig mer behöver

          avlägsna er, om inte priorinnan kallar er ut;

hennes vilja vill denne höge Herre att ni skall lyda som den vore hans egen.


Och även om ni på hennes befallning vistas mycket utanför denna boning, står porten alltid öppen är ni vänder åter.


När ni en gång har skådat vilken glädje denna borg rymmer, kommer ni överallt finna ro ------ även

      i de svåraste vedermödor ------ i hopp om att få

återvända till borgen, ett hopp som aldrig kan

lämna er.


3.   Fastänn det här inte har talats om er än sju boningar, finns det i var och en av dessa många fler, både under och över och vid sidorna, med sköna

         trädgårdar, fontäner och labyrinter, så ljuvliga att ni skulle vilja förlora er i lovprisningar av den store Gud som har skapat detta till sin

         avbild och likhet.


Om ni finner något gott i denna framställning så att ni lär känna honom bättre, kan ni verkligen tro att Hans Majestät själv har sagt det för att bereda er

         glädje, medan det som ni finner dåligt är sagt av mig.


4.   För den stora önskans skull som jag hyser att vara till någon hjälp i att tjäna denne min Gud och Herre ber jag er att i mitt eget namn, varje gång ni

            läser detta, mycket prisa Hans Majestät och bönfalla honom om hans Kyrkas tillväxt och lutheranernas upplysning

     ( MED LUTHERANER MENADE FÖRF. ALLA

PROTESTANTISKA RÖRELSER I SAMTIDEN ).


Vad mig beträffar må ni be att han förlåter mig mina synder och befriar mig ur skärselden, där jag

       avv Guds nåd kanske är när ni får läsa detta,

om det efter lärda mäns granskning befunnits värdigt att komma inför era ögon.


Innerhåller det några fel beror det på att jag inte förstår bättre, och i allt underkastar jag mig det som är stadfäst av den heliga Romerska Katolska

          Kyrkan, i vilken jag lever och lovar och försäkrar att jag vill leva och dö.  


Vare Gud vår Herre prisad och välsignad i evighet,

amen, amen.


5.  Denna skrift avslutades i San Jose de Akvila-klostret, år 1577, på Sankt-Andreas-afton, till Guds ära, han som lever och regerar i evigheters evighet, amen. 


 

          


 


   

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 januari 2017 09:46

DEN INRE BORGEN.


SJUNDE BONINGEN.


FJÄRDE KAPITLET.


SLUTAR MED ATT LÅTA FÖRSTÅ VAD VÅR HERRE


AVSER MED ATT SKÄNKA SJÄLEN SÅ STORA


NÅDEGÅVOR, OCH HUR NÖDVÄNDIGT DET ÄR ATT


MARTA OCH MARIA ÄR FÖRENADE.


ÄR TILL STOR NYTTA.


1.  Ni får inte fatta det så, mina systrar, at de verkningar på själarna som jag beskrivit alltid skulle vara bestående ------ efter vad jag vill minnas har jag

       sagt att de är vanliga ----- utan ibland överlämnar Vår Herre dessa själar åt deras egen

          natur, och då tycks alla giftiga varelser i borgens omgivningar och boningar förena sig för att ta hämd för den tid då de inte förmådde ha

       själarna i sin hand.


2.  Sanningen är att detta varar kort tid ----- högst en dag eller föga mer ----- och att själen under det svåra

         inre tumult som vanligen har någon yttre anledning klart inser vad hon har att vinna av så gott sällskap som Vår Herres eget. 


Ty hann skänker henne enn stor ståndaktighet, så att hon i inget avseende viker från hans tjänst

         eller från sina egna goda föresatser.


De tycks i stället växa till, så att hon inte ens genom den minsta första rörelse sviker vad hon föresatt sig.


Som jag har sagt är dessa prövningar sällsynta, utom när Vår Herre vill att själen inte skall förlora minnet av vad hon är.


Ett av skälen till detta är att hon må förbli ödmjuk;

      ett annat att hon må bättre inse vad hon är skyldig Hans Majestät, fatta storheten av den nåd hon får ta emot och prisa honom därför.


3.   Inte heller får ni låta den tanken snudda vid er att desa själar, därför attde har en så stark önskan

         och en så fast beslutsamhet att inte för något i världen tillåta sig en ofullkomlighet, inte gör

         sig skyldiga till många sådana ofullkomligheter och till och med synder.


De gör det inte med avsikt, ty i dylika fall är Herren dem till mycken hjälp ( jag menar förlåtliga synder,

          ty från dödssynder ---- i den mån de  fattar dem som sådana ----- är de fria om också inte säkra ).


Några kan de ha begått utan att fatta  det, och detta är dem en icke ringa plåga.


Likaså plågas de av de själar se ser gå förlorade .


Och fastän de på något sätt har stort hopp om att inte höra till dem, minns de vad Skriften säger om några som tycks ha varit särskilt gynnade

         av Herren ------ exemelvis en Salomo, som hade

ett förtroligt umgänge med Hans Majestät ------

        och då kan de inte låta bli att hysa fruktan,

som jag redan sagt.


Och må den av er som känner sig säkrast på sig själv hysa den största fruktan, ty "säll är den som

        fruktar Gud"   ( Ps. 112:1 ), säger David.


Hans Majestät bavare oss alltid.


Låt oss bönfalla honom därom, så att vi inte

förtörnar honom.


Detta är den största trygghet vi kan få.


Må han prisas i all evighet, amen.


4.  Det vore bra, mina systrar, om det kunde sägas er varför Herren gör så stora nådegärningar i denna världen.


Även om ni har förstått detta av deras verkningar, som ni bör ha lagt märke till, så vill  jag nu tala mera om den saken, på det att ingen må tro

        att själarna får dessa gåvor enbart för at njuta av dem ------ det vore en stor villfarelse ------- ty

       Hans Majestät kan inte ge oss någon större gåva än ett liv som efterliknar det hans mest älskade Son levde.


Jag håller alltså för säkert att dessa nådegåvor är oss givna för att stärka vår svaghet ------ som jag förut någon gång har sagt ------ så att vi skall kunna efterlikna honom i att mycket lida.


5.  Vi har alltid sett att de som vandrat närmast

Vår Herre Kristuus var de som utsattes för de

       största prövningarna.


Vi behöver bara tänka på vad på vad hans ärorika Moder och de ärorika Apostlarna fick lida.


Hur tror ni att Sankt Paulus kunde uthärda de allra svåraste vedermödor?


Därav kan vi se vilka verkningar de äkta visionerna och kontemplationerna har, när de kommerfrån Vår Herre och inte är inbillningar eller djävulens bländverk.


Kanske gömde han sig undan med dem och njöt av dessa gåvor utan att bry sig om något annat?


Av allt vad vi kan veta om honom inser ni att han

      inte unnade sig en dags vila, och inte en natts heller, eftersom det var då han arbetade för

         att få något att äta.


Jag tycker mycket om berättelsen om Sankt Petrus,

      när han  flydde från fängelset och Vår Herre uppenbarade sig för honom och sade till honom att  han var på väg till Rom för att ännu en gång

        låta korsfästa sig

( DENNA BERÄTTELSE, DÄR PETRUS STÄLLER DEN ALLBEKANTA FRÅGAN QUO VADIS, DOMINE?

       INGÅR I KARMELTERNAS GAMLA BREVIARIUM ).


Aldrig läser vi det officium där denna text står

    ( FÖRSTA VESPERN VID FESTEN DEN 29 JUNI )

utan att jag känner en särskilt stor tröst.


Hur upptog Sankt Petrus denna Herrens nåd,

och vad gjorde han?


Han gick genast mot döden

( ENLIGT LEGENDEN ÅTERVÄNDE HAN TILL ROM, DÄR HAN BLEV KORSFÄST ).


Och Herren bevisade honom en icke ringa barmhärtighet när han försåg honom med någon som gav honom den.


6.  O, mina systrar, när Herren på ett så alldeles särskilt sätt bor i en själ, hur bör hon inte då platt

         förgäta all längtan efter ro, hur föga bör hon inte bryr sig om hederbevisningar, och hur ringa

      vikt bör hon inte fästa vid att bli hållen för intet!


Då hon, som skäligt är, stå så nära honom, bör hon inte ha mycket till övers för sig själv.


Allt vad hon lägger på minnet är hur mer och mer skall vara honom till behag och hur hon skall visa honom sin kärlek.


Detta är meningen med bönen, mina döttrar.


Till detta tjänar det andliga äktenskapet, varav det ständigt föds verk, och åter verk.


7.  Här är det säkra beviset på att nådegåvorna kommer från Gud, som jag redan har sagt er.

        Ty hur ringa fördel har man inte av att ha nått stor inre samling i ensamheten, att högtidligen har förbundit sig med Vår Herre, att ha föresatt sig och

        utlovat att göra under i hans tjänst, om man efter att ha kommit ut ur detta tillstånd i allt gör raka motsatsen, så snart tillfälle erbjuder sig. 


Jag sade fel när jag påstod att det till ringa fördel, ty allt som sker i förbund med Gud har stort gagn med sig.


Och även om vi är för svaga för att strax efteråt utföra de där goda föresatserna, kan Hans Majestät

         någon gång ge oss kraft att göra det, om än det kanske kommer att bli oss en tung börda,

som ofta händer.


Ty när  han ser en mycket feg själ sänder han henne en mycket svår prövning, helt emot henne svilja, och därav drar hon stor vinning.


När själenn längre fram förstår detta, mister hon sin fruktan och blir mera redo att offra sig för honom.


Vad jag ville säga var att detta var enn ringa fördel i jämförelse med den mycket större som består i att 

          gärningarna helt överensstämmer med de högtidliga besluten och orden. 


Om detta inte går med en gång, så får det ske undan för undan.


Det gäller att böja sin vilja, om bönen skall bli till nytta, och tillfällen att öva sig i detta kommer inte att saknas i de ensliga hörn som då blir själens hemvist.


8.  Betänk att detta är av långt större vikt än vad jag förmår säga er.


Fäst era blickar på den Korsfäste, och allt annat kommer att tycka ser ringa. 


Om Hans Majestät har visat oss sin kärlek genom så förundransvärda gärningar och lidanden,

       hur tror ni då att ni skall tillfredsställa honom med bara ord?


Vet ni vad det är att vara i sanning andliga?


Det är att vara Guds slavar  ------ märkta med hans brännjärn, som är Korsets, tecknet på att de har skänkt honom sin frihet ------ så att han sälja dem

         till slavar åt hela världen, liksom han var det.


Därmed gör han dem ingen orätt utan bevisar dem en icke ringa nåd.


Denn som inte bestämmer sig för detta behöver inte befara att göra stora framsteg.


Ty hela denna byggnad har ------ som jag har sagt -----

sin grund i ödmjukheten, och finns inte den i anda och sanning, så kommer Herren, till ert eget bästa,

        inte att låta den växa särskilt högt, därför att

den i så fall helt skulle störta samman.


Därför bör ni, mina systrar, om ni vill lägga en säker grund, beflita er om att var och en av er må bli den

           minsta av dem alla och deras slavinna, under ständig uppmärksamhet på hur och när ni kan vara

        dem till behag och tjänst.


Vad ni gör härvidlag, det gör ni mer för er själva än för dem, och därmed lägger ni så fasta grundstenar att borgen inte faller i spillror för er.


10.  Ni tycker kanske att jag talar til nybörjare,

och att de som har kommit längre bör finna ro.


Men jag har sagt er att den frid som dessa själar når fram till är av inre art, och att den yttre för dem blir mindre och mindre; de vill inte heller ha det

        annorlunda.


Vad tror ni är meningen med dessa ingivelser ------

eller rättare sagt strävan ---  som jag beskrivit,

        och dessa budskap som själen sänder ut från

sitt innersta till folket utanför borgen och till de boningar som är utanför den där hon själv

vistas?


Är syftet att försänka dem i sömn?


Nej, nej, nej.


Själen för här en hårdare kamp för att hindra sina egna krafter och sinnen och allt det kroppsliga från sysslolöshet, än vad hon gjorde när hon gick

        omkring och led med dem.


Ty hon visste inte då vilken stor nytta honn hade av prövningarna, som kanske var de medel Gud

        använde för att leda henne dit där hon nu är.


Inte heller fattade hon hur den gemenskap hon nu åtnjuter skulle komma att ge henne mycket större  krafter än hon någonsin haft.


Om vi, som David säger, blir heliga med de  heliga, så kan det inte betvivlas att om vi blir ett med den

         starke, genom denna  högsta förening av ande, kommer vi att utrustas med en sådan styrka

      att vi fattar den som hjälpte de heliga att lida och dö.


11.  Det är alldeles säkert att den styrkta själen här har fått förs över till alla som finns i borgen,

         och till och med till själva kroppen, som många gånger tycks ha upphört att känna något.


Själen har blivit stark efter att ha styrkt sig med att dricka av vinet i den vinkällare dit hennes Brudgum har fört henne för att inte mer låta henne

        gå ut därifrån, och detta flödar över till den svaga kroppen, liksom den mat som hamnar i 

       magen ger styrka åt huvudet och allt det övriga.


Så länge livet varar är själen alltså svårt betryckt.


Ty hur många hon än gör, är hennes inre krafter ännu mycket större, så att hela hennes kamp och allt vad hon åstadkommer tycks henne vara idel småsaker.


Detta bör vara orsaken till de hårda botövningar som många heliga har ägnat sig åt ----- särskilt den ärorika Magdalena, som alltifrån början hade

        vuxit upp i sådant överflöd ----- likaså den hunger vår fader Elias kände efter sin Guds ära, eller ivern hos Sankt Dominicus och Sankt

        Franciscus att samla själar för att han skulle bli prisad.


Jag säger er att detta inte kan ha varit ett ringa lidande för dessa helgon, som dock helt hade glömt sig själva.


12.  Vad jag nu vill, mina systrar, och vad vi bör vinnlägga oss om att få fram till, det är att åstunda

       och ägna oss år bönen, inte för att njuta

av den, utan för att få kraft att tjäna.


Må vi inte vilja gå på stigar av ingen beträdda,

      ty vad vi då i bästa fallråkar ut för är att

förlora tid.


Det vore sannerligen en ny ide att tro sig få dessa nådegåvor på andra vägar änn dem där han själv och alla hans heliga har gått. 


Låt den tanken inte ens snudda vid oss.


Tro mig, Marta och Maria måste stå vid sida för

      att ta emot Herren som ni gäst.


De måste alltid vara med honom, så att de inte visar honom dålig gästvänskap genom att inte ge honom

       något att äta.


Hur skulle Maria kunna göra det, när hon alltid satt vid hans fötter, om inte hennes syster hade

hjälpt henne?


Hans mat är att vi samlar själar åt honom, på varje sätt vi kan, för att de må bli frälsta och prisa

     honom i evighet.


13.  Nu säger ni mig dessa två saker:

den ena är att detär sagt att Maria utvalt den bättre delen, och redan har utfört Martas verk och

         undfägnat Herren med att tvätta hans fötter

och torka dem med sitt hår.


Tror ni att det var en ringa förödmjukelse för en dam i hennes ställning att gå genom gatorna,

       kanhända ensam, ty hennes inre glöd hindrade henne från at bry sig om hur hon tog sig fram, träda in i ett hus där hon aldrig hade varit förut, och

       sedan stå ut med farisens morrande, och mycket annat som hon måste uthärda?


Att se hur en kvinna som hon inför allt folket visade en så stor sinnesändring, och det inför ett ------

       som vi vet ------ så ondskefullt folk, det med

att se hennes kärlek till Herren -------- som de

        så mycket avskydde ------ för att alla skulle

dra sig till hennes hur hon hade 

levat.


Och nu ville hon göra sig helig ( ty det är klart att hon genast ändrade sin klädedräkt och allt det övriga ).


När vi vet hur man nu för tiden talar om personer som är långt mindre kända, vad skal det inte ha varit då?


Jag säger er,mina systrar, att den bättre delen till föll henne först efter svåra vedermödor

        och prövningar ------- bara att se sin Mästare så avskydd måste ha varit en outhärdlig plåga.


Därefter kom det myckna som hände vid Vår Herres död ( för min del tror jag att hon inte fick bli martyr

        på grund av vad hon genomgått när hon såg Herren dö), och de år hon ännu hade att leva, skild från honom ------ vilket måste har varit en 

        fruktansvärd pina ------ varav man ser att hon inte alltid satt i kontemplationens glädje vid Herrens fötter.


14.   Det andra ni kunde ha att invända är att ni varken har makt eller medel att föra själar till Gud, hur gärna ni än skulle vilja det.


Men då ni inte har att undervisa eller predika liksom Apostlarna, vet ni inte hur det skall gå till.


På detta har jag några gånger svarat skriftligen ----

fast jag inte minns om jag har gjort det i den här boken om Borgen ------ men då tror jag att era

        tankar ofta går åt det hållet, eftersom Herren har ingett er sådana önskningar, vill jag inte  underlåta att tala om det här.


På ett annat ställe har jag sagt er att djävulen ofta inger oss storartade önskemål, på det att vi inte skall lägga hand vid det som står i vår makt för att

       tjäna Vår Herre i saker som är oss möjliga, utan i stället nöja oss ed att ha önskat det omöjliga.


Bortsett från att ni genom bönenkan vara till stor hjälp, bör ni inte vilja gagna hela världen utan hålla er till dem som tillhör ert eget sällskap; på det

        sättet gör ni ett bättre verk, ty det är mot

era medsystrar som ni har de största förpliktelserna.


Tror ni det är till ringa nytta att ni når en sådan ödmjukhet och självförglömmelse, att ni blir allas tjänare och visar en sådan kärlek till Herren, att det

          blir till en eld som tänder lågor hos alla och tillika med era övriga dygder väcker dem  ur deras dvala? 


Detta är sannerligen att tjäna Herren, och på ett sätt som är honom till högsta behag.


Genom att ni gör vad ni förmår förstår Hans Majestät att ni skulle kunna göra mycket mera

och lönar er som om ni hade vunnit många själar

åt honom.


15.  Ni säger kanske att det inte är er sak att omvända era medsystrar, eftersom de alla redan är goda. 


Vad är det för ett påhitt?


Ju bättre de blir, desto mer kommer deras lovprisningar att behaga Herren, och desto mer

        kommer deras böner att vara till gagn för deras närmaste.


Till sist, mina systrar, vill jag som avslutning säga att vi inte bör bygga torn utann fast grund, ty Herren ser inte så mycket till storleken av våra verk som

         till den kärlek varmed vi utfört dem.


Om vi gör vad vi kan, skall Hans Majestät se till att vi förmår göra mer och mer för varje dag.


Men vi  inte genast förtröttas utan under den tid vi har att leva ----- som kanske blir kortare än vad var och en av er tror ------ till det inre och till det

       yttre framhärda åt Herren det offer vi kan

skänka honom.


Detta skall Hans Majestät då förena med det han på korset frambar åt Fadern för vår skull, för att det

        må få värde vår goda vilja har förtjänat, även  om gärningarna är aldrig så obetydliga.


16.   Må det behaga Hans Majestät, mina systrar

och döttrar, att föra oss dit där vi alltid skall prisa honom, och att förläna mig nåden att göra något

       av det jag har sagt er, genom hans Sons förtjänst, han som lever och regerar i evighet, amen.


När jag säger er detta känner jag den största förlägenhet, och jag ber er för samme Herres skull

        att i era böner inte glömma denna eländiga varelse. 


      


 


   




   


       


 



     










  



  



    


       


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 januari 2017 09:46












MÄNNISKORNA I DE SISTA DAGARNA.




Det skall du veta, att i de sista dagarna blir


tiden svår.


Då kommer människorna att tänka bara på

      sig själva och på pengar; de blir skrytsamma,

högmodiga, fräcka, olydiga mot sina föräldrar,

       o-tacksamma, ogudaktiga.


Kärlekslösa, o-försonliga, fulla av förtal,

      o-behärskade, våldsamma, främmande för

allt gott.


Svekfulla, hänsynslösa och inbilska.


De älskar njutningar mer än Gud.


De bär fromheten som en mask men vill inte

     veta av dess kraft.


Håll dig borta från dem.


Skrivet för cirka 2.000 år sedan av Aposteln Paulus.


 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se