Alla inlägg under mars 2016
KAPITEL. 23.
DÄR VI BÖRJAR ATT TALA OM FÖRSTÅNDETS
FÖRNIMMELSER, SOM ÄR RENT ANDLIGA.
VI BESKRIVER DERAS VÄSEN.
1. Den lära vi har framställt om förståndets
förnimmelser, som vi får genom sinnena,
är något kortfattad i förhållande till vad som
skulle kunna sägas.
Ändå har jag inte velat utbreda mig mera detta
ämne, ty för att nådet mål jag föresatt mig,
vilket är att frigöra förståndet från dessa
förnimmelsers bojor och införa det i trons
mörka natt, förstår jag att jag redan har varit
alltför mångordig.
Nu skall vi alltså börja tala om förståndets
fyra slag av förnimmelser, vilka som vi har sagt
i kapitel 10 är visioner, uppenbarelser,
ord och andliga känslor.
Vi kallar dem rent andliga, därför att de inte
som de kroppsliga elle rde genom inbillningskraften
förmedlade förnimmelserna meddelas till förståndet
genom de kroppsliga sinnena.
Nej, utan förmedling av något kroppligt sinne,
varken utifrån eller inifrån, erbjuder de sig
klart och bestämt på övernaturlig väg åt
förståndet, utan dess medverkan.
De vill säga at själen inte företar sig någonting
och från sin sida på inget sätt bidrar,
åtminstone inte av fri vilja eller liksom
av egen aktivitet.
2. Det bör emellertid beaktas att, för att nu tala
i vidare ochmera allmän mening, dessa fyra
förnimmelser tillsammans kan kallas själsvisioner,
ty när man talar om själen, så är att förstå
och att se samma sak.
Eftersom dessa fyra förnimmelser ju är fattbara
för förståndet, är de också andligen synliga.
Den insikt som av dem bildas i förståndet kan
kallas en intellektuell vision.
Alla föremål för de övriga sinnena som kan
uppfattas med synen, hörseln, lukten, smaken
och känseln tillhör förståndets område
i den mån de falle runder begreppen sanna
eller falska.
Och liksom allt som kroppens ögon ser resulterar
i ett kroppsligt skådande, resulterar också allt
som är fattbart för själens andliga ögon,
som är förståndet, i ett andligt skådande.
Ty vi upprepar det, för förståndet är att förstå
och att se samma sak.
Vi kan följaktligen allmänt talat kalla dessa fyra
förnimmelser också för visioner, under det att vi
inte kan uttrycka oss så när det rör sig om de
andra sinnena, ty det ena sinnets föremål
är inte samma som det andras.
3. Men eftersom dessa förnimmelser inpräglas
i själen under lknande former som den övriga
sinnesverksamheten, så kan vi i egentlig
och speciell mening, beteckna som "vision"
det som förståndet uppfattar under formen
av ett seende.
Förståndet kan nämligen se tingen precis lika
andligt som ögat ser dem kroppsligt.
Likaså kan vi beteckna som "uppenbarelse"
det som förståndet uppfattar genom varseblivande
och kännedom om nya föremål ----- liksom också
örat uppfattar ljud som det dittills aldrig hört.
Och vad förståndet uppfatar som om det hörde,
det kan vi kalla för "ord".
Och vad förståndet lär känna under en form som
liknar de övriga sinnenas former, som till
exempel en ljuvlig andlig doft, en andlig smak,
ett andligt nöje som själen övernaturligt kan erfara,
det kallar vi "andliga känslor".
Av allt detta skpar nu förståndet en insikt eller
ett andligt skådandem som vi har kallat det,
och detta utan hjälp av någon form, bild eller
gestaltning av inbillningskraften eller av den
naturiga fantasin.
Nej, omedelbart, genom övernaturligt ingripande
och genom överneturlig förmedling meddelas
dessa ting till själen.
4. Likväl måste man behandla detta slaga
förnimmelser på samma sätt som vi sagt att man
måste behandla kroppsligt-sinnliga förnimmelser
och inbillningskraftens förnimmelser:
man måste frigöra förståndet från dem,
och med hjälp av dem styra och leda förståndet
från dem, ohmed hjälp av dem styra och leda förståndet fram igenom trons andliga natt,
ända fram till den gudomliga och verkliga
föreningen med Gud.
Ty så snart man sysselsätter sig med dylika ting
förlorar förståndet i skärpa och spärrar
därigenom vägen för sig till den ensamhet och den
utblottning på allting som är nödvändiga för själen.
Naturligtvis är dessa förnimmelser av en högre art
och nyttigare och mycket säkrare än de som
förmedlas av de kroppsliga sinnena
och inbillningskraften, eftersom de ju redan
är djupare belägna, rent andliga och därför
mindre åtkomliga för djävulen.
De förmedlas renare och finare till själen och utan
den minsta medverkan från henne själv eller
från fantasin, åtminstone utan aktiv samverkan.
Om emellertid förståndet inte är tilräckligt
vaksamt, kan det fortfarande hända att det möter
hinder på denna väg och råkar vilse.
5. Vi skulle nu visserligen kunna behandla alla
dessa fyra sorters förnimmelser gemensamt
och ge för dem alla på en gång samma råd
som vi ger för de andra förnimmelserna,
nämligen att man inte skall vara förmäten nog
att begära eller önska dem.
Men då hela saken blir klarare belyst om men betraktar den från olika sidor, och då det finns
speciella saker att säga om var och en av dem,
är det bäst att tala om dem var för sig.
Därför skall vi börja med de första, alltså de
andliga eller intellektuella visionerna.
KAPITEL. 22. DEL. 2.
EN SVÅRIGHET FÅR SIN LÖSNING.
DÄREFTER VISAS ATT I DET NYA FÖRBUNDET
ÄR DET INTE TILLÅTET ATT PÅ ÖVERNATURLIG
VÄG RÅDFRÅGA GUD, SOM DET VAR I DET
GAMLA FÖRBUNDET. DETTA BEVISAS GENOM
EN TEXT HOS DEN HELIGE PAULUS.
11. När Mose hörde dessa ord hämtade han genast
mod och tillit vid tanken på att bli understödd
av broderns råd.
Det är nämligen utmärkande för en verkligt
ödmjuk själ att inte våga underhandla ensam
med Gud och att inte känna sig säker annat än genom en medmänniskas ledning och räd.
För övrigt vill Gud ha det så, ty där människor
samlas för att efterforska sanningen, där finns
också Gud för att uppenbara den och övertyga
dem med naturliga skäl.
Det var så som Gud själv sade att han ville
handla med Mose och Aron, när han skulle
vara på deras läppar.
Därför heter det också i evangeliet: "Var två
eller tre än är församlade för att efterforska
vad som mest länder till mitt namns heder och ära,
där är jag mitt ibland dem" ( Matt. 18:20 ),
det vill säga för att upplysa dem och bekräfta
de gudomliga sanningarna i deras hjärtan.
Låt oss lägga märke till att Gud inte säger:
Där "en ensam" befinner sig, där skall jag också
vara, utan han säger: Det finns åtminstone "två".
Han vill låta oss förstå att han inte vill att
någon ensam för sig själv skall tro på vad han
anser vara gudomliga sanningar, och att han
inte skall fästa sig vid eller stödja sig
på dem utan råd och ledning från Kyrkan
och hennes tjänare.
Den som förlitar sig på sig själv har inte Gud
med sig till att upplysa honom och befästa
sanningen i hans hjärta.
Och därför skall han sakna kraft och sanningslidelse.
12. Det är detta som också Predikaren betonar
med orden: "Ve den som är ensam!
Ty om han faller, har han ingen som hjälper
honom upp. Om två sover tillsammans, värmer
de varandra", nämligen genom Guds kärleks
eld, som är mitt ibland dem.
"En ensam, hur skulle han kunna värma sig?"
Det vill säga hur skulla han kunna värja sig för
kylan i de gudomliga tingen?
"Och om någon övervinner en ensam människa",
det vill säga om djävulen övervinner dem som
vill stå ensamma i gudomliga ting,
"så kommer två tillsammans att motstå honom",
det vill säga lärljungen och mästaren som
sluter sig saman för att utforska sanningen
och rätta sig efter den ( Pred. 4:10-12 ).
I den mån en människa står ensam känner hon
sig vanligen svag och kraftlös iförhållande till
sanningen, även om hon har fått motta den
av Gud.
Detta är en så stor sanning att till och med
den helige Paulus, som redan länge höll på
att predika detta evangelium som han fått
av Gud och inte av människor, inte kände
sig lugn förrän han fick rådslå om det med den
helige Petrus och apostlarna.
Ty han sade: "Dett av oro för att mitt strävande
nu skulle vara förgäves elle förut hade
varit det" ( Gal. 2:2 ).
Han var inte säker på sin sak, förrän han hade
fått denna säkerhet av en människa.
Är det inte något ganska sällsamt detta, o Paulus,
att den som hade gett dig evangeliet inte också
kunde ge dig säkerhet om att inte begå
något fel när du predikade det?
13. Av detta inser man klart att man inte får lita
på de meddelanden som Gud ger oss, annat än om
man följer den ordning vi talar om.
Även om vi antar att någon har fått visshet om något, så som den helige Paulus hade fått om
evangeliet eftersom han hade börjat predika det,
och om vi vidare antar atthans uppenbarelse
kommer från Gud, kan han trots allt missta sig
ifråga om denna sin uppenbarelse och vad som
rör den.
Ty om Gud också avslöjar ett, så avslöjar han därmed inte alltid också ett annat.
Och om han ibland anger själva saken, anger han
dock inte alltid samtidigt hur den skall utföras.
Vamligtvis gör och uppenbarar han nämligen
inte sådant som människan själv kan fullgöra
genom eget handlande eller stöd på
en annans råd.
Och detta inte ens i de fall där han sedan långa tider står i det mest förtroliga förhållande till
själen. Detta visste också den helige Paulus
mycket väl. Ty fastän han var övertygad om
att evangeliet hade blivit uppenbarat för
honom av Gud, gick han ändå i väg och rådgjorde
om det med apostlarna.
Denna sanning framstår oclså mycket klart
i Andra Mosebok ( 18:21-22 ), där vi ser
att Gud, som ju umgicks så förtroligt med Mose,
aldrig själv gav honom det råd som han fick av
sin svärfar Jetro, nämligen att han skulle välja
t några andra domare som skulla hjälpa honom
i hans ämbetsutövning, så att folket inte skulle
behöva vänta på honom från bittida till sent.
Detta råd gillade Gud, men han hade inte själv
gett det åt Mose, ty det var en sak som mänskligt
förnuft och omdöme kunde upptäcka.
Likadant är det med all de detaljer i visioner
och meddelanden som ligger inom räckhåll för
mänsklig klokhet och mänskligt omdöme.
Gud brukar inte uppenbara dem, i stället vill
han att man i möjligaste mån skall begagna sig
av detta mänsliga medel.
Och alla dessa ting skall behandlas därefter,
med undantag från trossanningar, ty de är
upphöjda över allt förnuft och allt ömdöme,
även om de inte strider mot detta.
14. Om alltså någon är säker på att Gud
och helgonen ofta har förtroliga samtal med
honom, skall han därför inte tro att de också
måste göra honom upmärksam på de fel
som han kanske på vissa punkter begår,
när han i stället kan lära känna dem på annat sätt.
Man bör alltså aldrig invagga sig i säkerhet.
Så läser vi i Apostlagärningarna hur
den helige Petrus, som dock var Kyrkans överhuvud och undervisad direkt av Gud, ändå begick
ett fel genom att fasthålla vid en viss judisk
rituell sed.
Och likväl iakttog Gud tystnad.
Slutligen tog Paulus till orda, så som han själv
berättar: "När jag såg att lärljungarna inte
vandrade med fasta steg enligt evangeliets
sanning, sade jag till Petrus i allas närvaro:
"Om du som är jude lever på hedningars sätt
och inte på judars, vilken list vill du då använda
för att få hedningarna att leva efter judisk sed?"
Men Gud visade inte själv detta fel för Petrus,
ty dennes förställning hörde till förståndets
verksamhetsområde, och Petrus kunde lätt
med sitt förstånd bli medveten om det.
15. På domens dag kommer Gud att straffa många fel och synder hos en stor mängd själar med vilka
han haft en nära vänskap och åt vilka han gett en
speciell klarsyn och dygd.
Dessa satte emellertid sin tillit till det förtroliga
umgänge de hade med Gud och de nådegåvor
de fick av honom, och därmed försummade de
sina övriga plikter och blev vårdslösa.
Därför kommer dessa själar, som Kristus säger
i evangeliet, att fylla sav förvåning och säga:
"Herre, Herre, har vi profeterat i namn och genom
ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt
namn gjort många kraftgärningar?".
Och Herren säger att han skall svara dem med
dessa ord: "Men då skall jag betyga för dem:
Jag har aldrig känt er, gå bort ifrån mig,
ni ogärningsmän" ( Matt. 7:22-23 ).
Till dessa hörde också profeten Bileam
och andra liknande.
Gud talade till dem och gav dem nådegåvor,
och likväl förblev de synadare. Men desto mer
kommer Herren att förbrå sina utvalda vänner,
som han umgicks så förtroligt med på jorden.
Han kommer att förebrå dem deras fel och försummelser, vilka han inte själv behövde
underrätta dem om, därför att hans lag
och detnaturliga förstånd han gett dem hade
varit tillräckliga.
16. För att nu avsluta detta ämne drar jag
följande slutsats det hittills sagda.
Vilket övernaturligt meddelande en själ än få
och på vilket sätt det än må ske, måste hon
genast och utan omsvep, fullständigt, enkelt
och sant framlägga det för sin biktfader.
Hon kommer kanske att tycka att det inte
finns någon orsak att slösa tid med att avlägga
räkenskap över det, eftersom hon ju som sagt
ändå vill göra sig fri från det, bryr sig om det
och inte vill ha det.
Men det är ändå nödvändigt att tala ut om allt
detta, även om själen inte inser vad det skall
tjäna till.
Ty endast på detta sätt erhåller själen säkerhet,
särskilt när det rör sig om visioner,
upenbarelser och andra övernaturliga meddelanden,
de må ha varit tydliga elle ej, det spelar ingen roll.
Och detta av tre orsaker.
För det första. Gud meddelar många ting, vilkas
verkan, kraft, ljus och visshet han inte låter
själen märka, så länge hon inte har anförtrott sig,
det vill jag upprepa, åt den människa som
Guds vilja har bestämt och insatt som hennes andlige domare.
Honom tillkommer det att binda eller lösa,
att gilla eller ogilla vad som sker inom henne,
som vi redan har visat med ovan framlagda texter.
Och vår egen dagliga erfarenhet är beviset därför.
Vi ser i själva verket hur de ödmjuka själar
som är de för vilka sådana ting händer,
efer att de talat med de rättmätiga personerna,
får uppleva en dittills oanad känsla av lugn,
kraft, lju och visshet. Ja, flera hade betraktat upplevelserna som något likgiltigt som något
främmande, betraktade dem efteråt som en gåva
som de på nytt fått motta.
17. För det andra. Vanligen har själen behov
av att få undervisning om vad det är som
sker inom henne, för att hon på den väg där hon befinner sig skall kunna nå fram till andlig
utblottning och andlig fattigdom.
alltså gå in i den mörka natten. Om hon inte
får denna undervisning ------ under förutsättning
att hon inte söker övernaturliga meddelanden
----- så kommer hon utan att märka det att
förslöas och fördummas på det andliga livets vägar
och råka in på sinnenas väg där dessa
speciella meddelanden delvis äger rum.
18. För det tredje. Skall själen lära sig att ödmjukt
underordna sig och att verkligen späka sig,
är det nyttigt för henne att redogöra för allting,
även om hon inte lägger någon vikt vid det,
ja rentav anser det ingenting värt.
Det finns nämligen själar som har mycket svårt
för att öppna sig och tala om sig själva, de anser
att det är betydelselösa ting och undrar över ad
biktfadern skall tänka.
Detta är ett tecken på bristande ödmjukhet.
Och därför är det nödvändigt att dessa själar
underkastar sig och talar ut.
Andra själar skäms över att tala om övernaturliga
meddelanden, därför att de inte inser varför
just de skulle ha fått sådana nådegåvor,
som enligt deras åsikt endast tillkommer helgon.
Eller också finns det andra orsaker som gör det svårt för dem att öppna sig. Och eftersom de
inte fäster någon som helst vikt vid dessa ting,
menar de att heller inte finns någon anledning
att tala om dem.
Men just därför är det bra för dem att övervinna sig själva och lätta sitt hjärta.
Ty först av den förödmjukelsen blir de ödmjuka,
och de blir de ödmjuka, och de blir meddelsamma,
fogliga och beredvilliga att tala med sin biktfader.
Därefter kan de utan svårighet gå till honom
med alt.
19. Här måste vi emellertid göra ett påpekande
med anledning av vad vi har sagt.
Vi har hållit så strängt på att själarna bör
tillbakavisa alla slags övernaturliga meddelanden
och på att biktfäderna inte bör ha långa samtal
om sådana med själarna.
Men å andra sidan skulle biktfäderna handla
fel om de i detta avseende visade dem motvilja,
olust eller förakt.
Detta skulle bara åstadkomma att själarna drog
sig tillbaka och sedan inte vågade berätta sådant.
Det skulle emellertid leda till en mängd olägenheter
om vägen till öppenhjärtighet spärrades för dem.
Dessa övernaturliga meddelanden är medel och
sätt genom vilka Gud vill leda själarna.
Och därför finns det ingen anledning att bli
förvånad elle irriteras över detta.
Tvärtom måste man handla med godhet och lugn,
ge själarna mod och göra öppenhjärtigheten
lättare för dem.
Och skulle det bli nödvändigt att direkt uppmana dem att tala öppet, därför att det för många
är så svårt, är detta helt på sin plats.
Biktfadern skall gå in för att leda dem på trons väg, han skall lära dem at helt enkelt vända bort
blicken från alla dessa övernaturliga händelser
och visa dem hur man frigör vilja och ande
därifrån för att komma framåt.
Slutligen skall han få dem att förstå att inför Gud
är en anda handling, en enda viljeakt av kärlek
till honom mera värd än alla visioner,
uppenbarelser och meddelanden som någonsin
kan komma från himlen, därför att i dessa ligger
det varken någon förtjänst eller någon förseelse.
För övrigt skall han tala om för dem att det finns
många själar som inte alls känner till sådana
saker och som ändå har kommit ofantligt
mycket längre än så många andra som har fått
uppleva dem i rikligt mått.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 | |||
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
20 | |||
21 |
22 |
23 |
24 | 25 |
26 | 27 |
|||
28 | 29 |
30 |
31 |
||||||
|