Alla inlägg under mars 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 1 mars 2016 19:39

KAPITEL.  23.


DÄR VI BÖRJAR ATT TALA OM FÖRSTÅNDETS

   FÖRNIMMELSER, SOM ÄR RENT ANDLIGA.

        VI BESKRIVER DERAS VÄSEN.


1.   Den lära vi har framställt om förståndets

förnimmelser, som vi får genom sinnena,

är något kortfattad i förhållande till vad som

skulle kunna sägas.

Ändå har jag inte velat utbreda mig mera detta

ämne, ty för att nådet mål jag föresatt mig,

vilket är att frigöra förståndet från dessa

förnimmelsers bojor och införa det i trons

mörka natt, förstår jag att jag redan har varit

alltför mångordig.


       Nu skall vi alltså börja tala om förståndets

fyra slag av förnimmelser, vilka som vi har sagt

i kapitel 10 är visioner, uppenbarelser,

ord och andliga känslor.


       Vi kallar dem rent andliga, därför att de inte

som de kroppsliga elle rde genom inbillningskraften

förmedlade förnimmelserna meddelas till förståndet

genom de kroppsliga sinnena.

Nej, utan förmedling av något kroppligt sinne,

varken utifrån eller inifrån, erbjuder de sig

klart och bestämt på övernaturlig väg åt

förståndet, utan dess medverkan.

De vill säga at själen inte företar sig någonting

och från sin sida på inget sätt bidrar,

åtminstone inte av fri vilja eller liksom

av egen aktivitet.


2.  Det bör emellertid beaktas att, för att nu tala

i vidare ochmera allmän mening, dessa fyra

förnimmelser tillsammans kan kallas själsvisioner,

ty när man talar om själen, så är att förstå

och att se samma sak.

Eftersom dessa fyra förnimmelser ju är fattbara

för förståndet, är de också andligen synliga.

Den insikt som av dem bildas i förståndet kan

kallas en intellektuell vision.

Alla föremål för de övriga sinnena som kan

uppfattas med synen, hörseln, lukten, smaken

och känseln tillhör förståndets område

i den mån de falle runder begreppen sanna

eller falska.


Och liksom allt som kroppens ögon ser resulterar

i ett kroppsligt skådande, resulterar också allt

som är fattbart för själens andliga ögon,

som är förståndet, i ett andligt skådande.

Ty vi upprepar det, för förståndet är att förstå

och att se samma sak.

Vi kan följaktligen allmänt talat kalla dessa fyra

förnimmelser också för visioner, under det att vi

inte kan uttrycka oss så när det rör sig om de

andra sinnena, ty det ena sinnets föremål

är inte samma som det andras.


3.  Men eftersom dessa förnimmelser inpräglas

i själen under lknande former som den övriga

sinnesverksamheten, så kan vi i egentlig

och speciell mening, beteckna som "vision"

det som förståndet uppfattar under formen

av ett seende. 

Förståndet kan nämligen se tingen precis lika

andligt som ögat ser dem kroppsligt.

Likaså kan vi beteckna som "uppenbarelse"

det som förståndet uppfattar genom varseblivande

och kännedom om nya föremål ----- liksom också

örat uppfattar ljud som det dittills aldrig hört.


Och vad förståndet uppfatar som om det hörde,

det kan vi kalla för "ord".

Och vad förståndet lär känna under en form som

liknar de övriga sinnenas former, som till

exempel en ljuvlig andlig doft, en andlig smak,

ett andligt nöje som själen övernaturligt kan erfara,

det kallar vi "andliga känslor".


Av allt detta skpar nu förståndet en insikt eller

ett andligt skådandem som vi har kallat det,

och detta utan hjälp av någon form, bild eller

gestaltning av inbillningskraften eller av den

naturiga fantasin.

Nej, omedelbart, genom övernaturligt ingripande

och genom överneturlig förmedling meddelas

dessa ting till själen.


4.  Likväl måste man behandla detta slaga

förnimmelser på samma sätt som vi sagt att man

måste behandla kroppsligt-sinnliga förnimmelser

och inbillningskraftens förnimmelser:

man måste frigöra förståndet från dem,

och med hjälp av dem styra och leda förståndet

från dem, ohmed hjälp av dem styra och leda förståndet fram igenom trons andliga natt,

ända fram till den gudomliga och verkliga

föreningen med Gud.


Ty så snart man sysselsätter sig med dylika ting

förlorar förståndet i skärpa och spärrar

därigenom vägen för sig till den ensamhet och den

utblottning på allting som är nödvändiga för själen.

Naturligtvis är dessa förnimmelser av en högre art

och nyttigare och mycket säkrare än de som

förmedlas av de kroppsliga sinnena

och inbillningskraften, eftersom de ju redan

är djupare belägna, rent andliga och därför

mindre åtkomliga för djävulen.

 

De förmedlas renare och finare till själen och utan

den minsta medverkan från henne själv eller

från fantasin, åtminstone utan aktiv samverkan.

Om emellertid förståndet inte är tilräckligt

vaksamt, kan det fortfarande hända att det möter

hinder på denna väg och råkar vilse.


5.  Vi skulle nu visserligen kunna behandla alla

dessa fyra sorters förnimmelser gemensamt

och ge för dem alla på en gång samma råd

som vi ger för de andra förnimmelserna,

nämligen att man inte skall vara förmäten nog

att begära eller önska dem.

Men då hela saken blir klarare belyst om men betraktar den från olika sidor, och då det finns

speciella saker att säga om var och en av dem,

är det bäst att tala om dem var för sig.


Därför skall vi börja med de första, alltså de

andliga eller intellektuella visionerna.


   




 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 1 mars 2016 19:38

KAPITEL.  22.  DEL. 2.


   EN SVÅRIGHET FÅR SIN LÖSNING.

DÄREFTER VISAS ATT I DET NYA FÖRBUNDET

ÄR DET INTE TILLÅTET ATT PÅ ÖVERNATURLIG

   VÄG RÅDFRÅGA GUD, SOM DET VAR I DET

GAMLA FÖRBUNDET.  DETTA BEVISAS GENOM

   EN TEXT HOS DEN HELIGE PAULUS.


11.  När Mose hörde dessa ord hämtade han genast

mod och tillit vid tanken på att bli understödd

av broderns råd.

Det är nämligen utmärkande för en verkligt

ödmjuk själ att  inte våga underhandla ensam

med Gud och att inte känna sig säker annat än genom en medmänniskas ledning och räd.


För övrigt vill Gud ha det så, ty där människor

samlas för att efterforska sanningen, där finns

också Gud för att uppenbara den och övertyga

dem med naturliga skäl.

Det var så som Gud själv sade att han ville

handla med Mose och Aron, när han skulle

vara på deras läppar. 


   Därför heter det också i evangeliet:  "Var två

eller tre än är församlade för att efterforska

vad som mest länder till mitt namns heder och ära,

där är jag mitt ibland dem"  ( Matt. 18:20 ),

det vill säga för att upplysa dem och bekräfta

de gudomliga sanningarna i deras hjärtan.


Låt oss lägga märke till att Gud inte säger:

Där "en ensam" befinner sig, där skall jag också

vara, utan han säger:  Det finns åtminstone "två".

Han vill låta oss förstå att han inte vill att

någon ensam för sig själv skall tro på vad han

anser vara gudomliga sanningar, och att han

inte skall fästa sig vid eller stödja sig

på dem utan råd och ledning från Kyrkan

och hennes tjänare.


Den som förlitar sig på sig själv har inte Gud

med sig till att upplysa honom och befästa

sanningen i hans hjärta.

Och därför skall han sakna kraft och sanningslidelse.


12.  Det är detta som också Predikaren betonar

med orden: "Ve den som är ensam!

Ty om han faller, har han ingen som hjälper

honom upp. Om två sover tillsammans, värmer

de varandra",  nämligen genom Guds kärleks

eld, som är mitt ibland dem.


"En ensam, hur skulle han kunna värma sig?"

Det vill säga hur skulla han kunna värja sig för

kylan i de gudomliga tingen?

"Och om någon övervinner en ensam människa",

det vill säga om djävulen övervinner dem som

vill stå ensamma i gudomliga ting,

"så kommer två tillsammans att motstå honom",

det vill säga lärljungen och mästaren som

sluter sig saman för att utforska sanningen

och rätta sig efter den ( Pred. 4:10-12 ).


I den mån en människa står ensam känner hon

sig vanligen svag och kraftlös iförhållande till

sanningen, även om hon har fått motta den

av Gud. 

Detta är en så stor sanning att till och med

den helige Paulus, som redan länge höll på

att predika detta evangelium som han fått

av Gud och inte av människor, inte kände

sig lugn förrän han fick rådslå om det med den

helige Petrus och apostlarna.


Ty han sade:  "Dett av oro för att mitt strävande

nu skulle vara förgäves elle förut hade

varit det"  ( Gal. 2:2 ).

Han var inte säker på sin sak, förrän han hade

fått denna säkerhet av en människa.

Är det inte något ganska sällsamt detta, o Paulus,

att den som hade gett dig evangeliet inte också

kunde ge dig säkerhet om att inte begå

något fel när du predikade det?   


13.   Av detta inser man klart att man inte får lita

på de meddelanden som Gud ger oss, annat än om

man  följer den ordning vi talar om.

Även om vi antar att någon har fått visshet om något, så som den helige Paulus hade fått om

evangeliet eftersom han hade börjat predika det,

och om vi vidare antar atthans uppenbarelse

kommer från Gud, kan han trots allt missta sig

ifråga om denna sin uppenbarelse och vad som

rör den.


Ty om Gud också avslöjar ett, så avslöjar han därmed inte alltid också ett annat.

Och om han ibland anger själva saken, anger han

dock inte alltid samtidigt hur den skall utföras.

Vamligtvis gör och uppenbarar han nämligen

inte sådant som människan själv kan fullgöra

genom eget handlande eller stöd på

en annans råd.


Och detta inte ens i de fall där han sedan långa tider står i det mest förtroliga förhållande till

själen.  Detta visste också den helige Paulus

mycket väl.  Ty fastän han var övertygad om

att evangeliet hade blivit uppenbarat för

honom av Gud, gick han ändå i väg och rådgjorde

om det med apostlarna.


Denna sanning framstår oclså mycket klart

i Andra Mosebok  ( 18:21-22 ), där vi ser

att Gud, som ju umgicks så förtroligt med Mose,

aldrig själv gav honom det råd som han fick av

sin svärfar Jetro, nämligen att han skulle välja

t några andra domare som skulla hjälpa honom

i hans ämbetsutövning, så att folket inte skulle

behöva vänta på honom från bittida till sent.


Detta råd gillade Gud, men han hade inte själv

gett det åt Mose, ty det var en sak som mänskligt

förnuft och omdöme kunde upptäcka.

Likadant är det med all de detaljer i visioner

och meddelanden som ligger inom räckhåll för

mänsklig klokhet och mänskligt omdöme.


Gud brukar inte uppenbara dem, i stället vill

han att man i möjligaste mån skall begagna sig

av detta mänsliga medel.

Och alla dessa ting skall behandlas därefter,

med undantag från trossanningar, ty de är

upphöjda över allt förnuft och allt ömdöme,

även om de inte strider mot detta.


14.  Om alltså någon är säker på att Gud

och helgonen ofta har förtroliga samtal med

honom, skall han därför inte tro att de också

måste göra honom upmärksam på de fel

som han kanske på vissa punkter begår,

när han i stället kan lära känna dem på annat sätt.

Man bör alltså aldrig invagga sig i säkerhet.


Så läser vi i Apostlagärningarna hur

den helige Petrus, som dock var Kyrkans överhuvud och undervisad direkt av Gud, ändå begick

ett fel genom att fasthålla vid en viss judisk

rituell sed.

Och likväl iakttog Gud tystnad.

Slutligen  tog Paulus till orda, så som han själv

berättar: "När jag såg att lärljungarna inte

vandrade med fasta steg enligt evangeliets

sanning, sade jag till Petrus i allas närvaro:


"Om du som är  jude lever på hedningars sätt

och inte på judars, vilken list vill du då använda

för att få hedningarna att leva efter judisk sed?"

Men Gud visade inte själv detta fel för Petrus,

ty dennes förställning hörde till förståndets

verksamhetsområde, och Petrus kunde lätt

med sitt förstånd bli medveten om det.


15.  På domens dag kommer Gud att straffa många fel och synder hos en stor mängd själar med vilka

han haft en nära vänskap och åt vilka han gett en

speciell klarsyn och dygd.

Dessa satte emellertid sin tillit till det förtroliga

umgänge de hade med Gud och de nådegåvor

de fick av honom, och därmed försummade de

sina övriga plikter och blev vårdslösa.


Därför kommer dessa själar, som Kristus säger

i evangeliet, att fylla sav förvåning och säga:

"Herre, Herre, har vi profeterat i namn och genom

ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt

namn gjort många kraftgärningar?".


Och Herren säger att han skall svara dem med 

dessa ord:   "Men då skall jag betyga för dem:

Jag har aldrig känt er, gå bort ifrån mig,

ni ogärningsmän"  ( Matt. 7:22-23 ).


Till dessa hörde också profeten Bileam

och andra liknande.

Gud talade till dem och gav dem nådegåvor,

och likväl förblev de synadare.  Men desto mer

kommer Herren att förbrå sina utvalda vänner,

som han umgicks så förtroligt med på jorden.


Han kommer att förebrå dem deras fel och försummelser, vilka han inte själv behövde

underrätta dem om, därför att hans lag

och detnaturliga förstånd han gett dem hade

varit tillräckliga.     


16.   För att nu avsluta detta ämne drar jag

följande slutsats det hittills sagda.

Vilket övernaturligt meddelande en själ än få

och på vilket sätt det än må ske, måste hon

genast och utan omsvep, fullständigt, enkelt

och sant framlägga det för sin biktfader.


Hon kommer kanske att tycka att det inte

finns någon orsak att slösa tid med att avlägga

räkenskap över det, eftersom hon ju som sagt

ändå vill göra sig fri från det, bryr sig om det

och inte vill ha det.

Men det är ändå nödvändigt att tala ut om allt

detta, även om själen inte inser vad det skall

tjäna till.

Ty endast på detta sätt erhåller själen säkerhet,

särskilt när det rör sig om visioner,

upenbarelser och andra övernaturliga meddelanden,

de må ha varit tydliga elle ej, det spelar ingen roll.

Och detta av tre orsaker.


För det första.  Gud meddelar många ting, vilkas

verkan, kraft, ljus och visshet han inte låter

själen märka, så länge hon inte har anförtrott sig,

det vill jag upprepa, åt den människa som

Guds vilja har bestämt och insatt som hennes andlige domare. 

Honom tillkommer det att binda eller lösa,

att gilla eller ogilla vad som sker inom henne,

som vi redan har visat med ovan framlagda texter.


Och vår egen dagliga erfarenhet är beviset därför.

Vi ser i själva verket hur de ödmjuka själar

som är de för vilka sådana ting händer,

efer att de talat med de rättmätiga personerna,

får uppleva en dittills oanad känsla av lugn,

kraft, lju och visshet.  Ja, flera hade betraktat upplevelserna som något likgiltigt som något

främmande, betraktade dem efteråt som en gåva

som de på nytt fått motta.


17.  För det andra.  Vanligen har själen behov

av att få undervisning om vad det är som

sker inom henne, för att hon på den väg där hon befinner sig skall kunna nå fram till andlig

utblottning och andlig fattigdom.

alltså gå in i den mörka natten.  Om hon inte

får denna undervisning ------ under förutsättning

att hon inte söker övernaturliga meddelanden

----- så kommer hon utan att märka det att

förslöas och fördummas på det andliga livets vägar

och råka in på sinnenas väg där dessa

speciella meddelanden delvis äger rum.


18.  För det tredje.  Skall själen lära sig att ödmjukt

underordna sig och att verkligen späka sig,

är det nyttigt för henne att redogöra för allting,

även om hon inte lägger någon vikt vid det,

ja rentav anser det ingenting värt.

Det finns nämligen själar som har mycket svårt

för att öppna sig och tala om sig själva, de anser

att det är betydelselösa ting och undrar över ad

biktfadern skall tänka.


Detta är ett tecken på bristande ödmjukhet.

Och därför är det nödvändigt att dessa själar

underkastar sig och talar ut.

Andra själar skäms över att tala om övernaturliga

meddelanden, därför att de inte inser varför

just de skulle ha fått sådana nådegåvor,

som enligt deras åsikt endast tillkommer helgon.



Eller också finns det andra orsaker som gör det svårt för dem att öppna sig.  Och eftersom de

inte fäster någon som  helst vikt vid dessa ting,

menar de att heller inte finns någon anledning

att tala om dem.

Men just därför är det bra för dem att övervinna sig själva och lätta sitt hjärta.

Ty först av den förödmjukelsen blir de ödmjuka,

och de blir de ödmjuka, och de blir meddelsamma,

fogliga och beredvilliga att tala med sin biktfader.

Därefter kan de utan svårighet gå till honom

med alt.


19.  Här måste vi emellertid göra ett påpekande 

med anledning av vad vi har sagt.

Vi har hållit så strängt på att själarna bör

tillbakavisa alla slags övernaturliga meddelanden

och på att biktfäderna inte bör ha långa samtal

om sådana med själarna.

Men å andra sidan skulle biktfäderna handla

fel om de i detta avseende visade dem motvilja,

olust eller förakt.

Detta skulle bara åstadkomma att själarna drog

sig tillbaka och sedan inte vågade berätta sådant.

Det skulle emellertid leda till en mängd olägenheter

om vägen till öppenhjärtighet spärrades för dem.


Dessa övernaturliga meddelanden är medel och

sätt genom vilka Gud vill leda själarna.

Och därför finns det ingen anledning att bli

förvånad elle irriteras över detta.

Tvärtom måste man handla med godhet och lugn,

ge själarna mod och göra öppenhjärtigheten

lättare för dem.


Och skulle det bli nödvändigt att direkt uppmana dem att tala öppet, därför att det för många

är så svårt, är detta helt på sin plats.


    Biktfadern skall gå in för att leda dem på trons väg, han skall lära dem at helt enkelt vända bort

blicken från alla dessa övernaturliga händelser

och visa dem hur man frigör vilja och ande

därifrån för att komma framåt.

Slutligen skall han få dem att förstå att inför Gud

är en anda handling, en enda viljeakt av kärlek

till honom mera värd än alla visioner,

uppenbarelser och meddelanden som någonsin

kan komma från himlen, därför att i dessa ligger

det varken någon förtjänst eller någon förseelse.


För övrigt skall han tala om för dem att det finns

många själar som inte alls känner till sådana 

saker och som ändå har kommit ofantligt

mycket längre än så många andra som har fått

uppleva dem i rikligt mått.     




Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se