FORTSÄTTNING AV DET FÖREGÅENDE .

FÖRKLARAR FÖRENINGENS BÖN MED EN

SINNRIK LIKNELSE.

BESKRIVER VERKNINGARNA I SJÄLEN.

VIKTIGT ATT LÄGGA MÄRKE TILL.

1.  Det kunde inte se ut som om allt sagt om det som är att skåda i denna boningen, men mycket fattas, ty, som jag har sagt, det finns både mer

och mindre. 

Vad föreningen angår tror jag mig inte kunna

säga mer.

Men rör det sig om hur själen bereder sig att ta emot de nådegävor Gud förlänar henne finns det mycket att säga om det som Heren verkar  i henne.

Jag skall tala om del av detta och om hur det

går till.

För att bättre skall förstås vill jag begagna mig av en liknelse som är både passande och sinnrik.

Den visar oss att vi, fastän verket är Herrens och vi inte kan göra något för att förtjäna hans nådegåvor, likväl kan göra mycket för att hålla oss beredda

för dem.

2.  Ni har hört talas om på vilket sätt silke kommer till, en uppfinning som ensam kan svara för.

Det är frön som liknar små pepparkorn ( jag har aldrig sett det, bara hört talas om det, så om

       det inte stämmer är det inte mitt fel ).

När värmen kommer och mullbärsträden börjar lövas, börjar också dessa frön at leva.

Innan de har löven att linära isg på är de döda.

Det är alltså med dessa mullbärsträdens löv som de uppföds tills de blir fullvuxna ochman sätter upp små kvistar för dem, på vilka de med sina små munnar av sig själva spinner silke och förfärdigar

        små trånga och fasta kokonger, där de innesluter sig.

Och det slutar med att denna stora och fula mask kommer fram ur kokongen som enn vit och mycket

      behagfull fjäril.

Men om ingen hade sett detta utan det vore en berättelse från gamla tider, vem skulle då tro

på det? 

Eller av vilka skäl skulle vi låta  oss övertygas om att så oförnuftiga varelser som en mask eller ett bi med en sådan omsorg och flit arbetade till vårt gagn

       så att den stackars lilla masken till och med

mister livet på kuppen?

Detta, mina systrar, räcker till för en stunds meditation, även om jag inte säger mer; hjälper er att begrunda vår Guds under och visdom.

Vad skulle det då inte vara om vi kände innebörden i alla ting?

Det är oss till största gagn att sysselsätta våra tankar med dessa stora ting och glädja oss åt att vara en så vis och mäktig Konungs brudar.

3.  Låt oss vända åter till det jag talade om.

Liksom den där silkesmasken börjar leva, så går det också med själen när hon värmd av den Helige Ande börjar begagna sig av den hjälp Gud alltid ger åt oss

          alla, och när hon börjar bruka de medel hans Kyrka skänker henne ( såsom att ofta bikta sig, läsa goda böcker ochh öra goda predikningar, de rätta

       botemedlen för en själ som är död i försumlighet och synder och svårt trängd av frestelser ).

Då börjar hon leva och hämta kraft ur detta och ur goda meditationer tills hon blir fullväxt, vilket är vad jag här har att göra med, annat är av mindre betydelse.

4.  När den där masken är fullväxt, börjar han ----

som jag skrev i början ----- att spinna silke och bygga den boning där han skall dö.

Denna boning, det vill jag att ni skall förstå, är Krisus.

Jag tror mig ha äst eller hört någonstans att vårt liv är fördolt i Kristus eller i Gud ----- det är samma sak --- eller att vårt liv är Kristus ( I MARGINALEN 

         ANTECKNAR PATER GRACIAN ATT CITATEN HÄRSTAMMAR FRÅN ST. PAULUS ).

Om jag återger orden rätt eller inte betyder föga

för mitt syfte.

5.  Här ser ni, mina döttrar, vad vi kan vinna genom Guds nåd.

Må Hans Majestät själv vara vår boning, liksomm vi själva bygger den i denna föreningens bön.

Det ser ut som jag ville säga att vi inte behöver förlita oss på Gud, eftersom jag påstår att han är boningen och att vi själva kanbygga den för att innesluta oss i den.

Menhur skulle vi kunna det!

Vi kan inte ta något ifrån eller lägga något till Gud, vi kan bara ta bort allt från oss själva liksom dessa små silkesmaskar. 

Knappast har vi fullbordat allt som står i vår makt, förrän detta verk ----- som är ett intet ----- av Gud förenas med hans storhet och förlänas ett så högt värde att Herren själv blir dess belöning.

Och liksom han står för den största kostnaden, så vill han förena våra små edermödor med de stora

       Hans Majestät har utstått, så att allt detta

blir ett.

6.  Nå,mina döttrar, må vi alltid skyda på med att utföra detta arbete och spinna denna kokong,

       överge vår egenkärlek och egenvilja, inte vara bunden vid någonting på jorden, öva oss i botgöring, bön, späkning, lydnad och allt annat ni känner till.

Låt oss bemöda oss så gott vi kan och som vi har blivit undervisade att göra!

Men den dö, må denn dö, denna mask, som denockså gör när den har fullbordat det verk den är skapad att utföra.

Då skall ni få se att vi får skåda Gud och så försjunka i hans storhet som den lilla silkesmasken är i den där kokongen.

Lägg märke till att jag säger skåda Gud i den meningen jag förut har sagt, nämligen att han ger

      sig till känna i denna form av förening.

7.  Låt oss nu se vad det blir av dnna sikesmask

( ty därom handlar allt vad jag har sagt ).

Efter att detta bönetillstånd har uppnåtts ---- så att man är alldeles död för världen ----- kommer det fram en vit fjäril.

O vilken storhet hos Gud, detta att en själ kommer fram efter att en kort stund har varit försänkt i Guds atorhet och förenad med honom, något som enligt min mening aldrig varar mer än en halvtimme!

Jag ser er i sanning att själva denna själ inte känner igen sig.

Tänk på skillnaden mellan en ful mask och en vit fjäril; det är samma sak här.

Själen förstår inte hur hon kan ha förtjänat så mycket gott ( det vill säga varifrån det kommer,

     ty hon vet mycket väl att hon inte har förtjänat det ).

Hon känner ett sådant begär att prisa Herren att hon ville förintas och dö tusen dödar för hans skull.

Genast vill hon utstå hårda vedermödor och kan inte göra något annat.

Hon har den största längtan efter botövningar och ensamhet och efter att alla skall lära känna Gud.

      Och samtidigt lider hon den största pina av att se honom förorättad.

När vi kommer till nästa boning skall dessa ting utförligare och mera detaljerat behandlas, ty det

       som sker här och det som kommer efteråt

är i stort sett detsamma.

Men styrkan och verkningarna är mycket annorlunda.

Ty, som jag har sagt, om Gud kommer till en själ och hon strävar efter att gåvidare, så skall hon få skåda stora ting.

8.  Och när vi ser oronhos denna fjäril, fastän den aldrig i sitt liv har haft en så lugn och rofylld tillvaro, är det inte ett skäl att prisa Gud!

Det vet inte var den skall sätta sig och slå sig till ro.

Efter vad den varit med om låtr den sig inte nöja med något här på  jorden, i synnerhet om Gud flera gånger har låtit den smaka detta vin varav denständigt drar ny vinning.

Och den håller för intet de verk den som mask tförde då den undan för undan spann sin kokong.

Hur skule den, nu sedan den fått vingar och kan flyga, nöja sig med att krypa steg för steg?

Allt vad den kan göra för Gud synes den ringa i jämförelse med vad den ville göra.

Inte ens fäster den stort avseende vid vad helgonen har lidit, ty den vet av erfarenhet hur Herren hjälper  och hur han förvandlar en själ, så att hon inte längre är densamma utan har fått en ny gestalt.   

Efter att förut ha tyckt sig svag när det gällde botövningar har hon nu blivit stark.

Det som band henne vid släktningar och vänner och ägodelar ( varur hon inte kunde komma loss genom handlingar, beslut eller viljeansträngningar, de

          tycktes tvärtom binda henne ännu fastare ) tynger henne nu som en förpliktelse som måste uppfylas utan att gå emot Guds vilja.

Allt tröttnar ut henne eftersom hon har erfarit att den sanna vilan inte står att finna det skapade.

9.  Jag kan tyckas breda ut mig väl vidlyftigt, men jag kunde ha mycket mer att säga, och var och en

        som Gud harbevisat denna nåd inser att jag harfattat mig kort.

Det är ju inte förvånande at den lilla fjärilen söker efter ny plats att sätta sig på, ny och främmnade som den är för denna världen.

Men vart skall den lilla stackarn ta vägen?

Den kan inte vända åter dit varifrån den kom, ty -----

som jag har sagt ----- hur vi än anstränger oss står det inte i vår makt att pånytt förvärva den nåd som Gud allena kan skänka. 

O Herre, vika vedermödor börjar inte för denna själ!

Vem kan tänka sig något sådant efter en så stor nåd?   

Sist och slutligen, på det ena sättet eller på det andra måste vi bära vårt kors så länge vi lever.

Och om någon påstår att han sedan detstora har hänt honom har levat i frid och fröjd, så svarar jag att det stora inte alls har hänthonom.

Mjligen kanhan ha känt någon fröjd när han trädde in i den föregående boningen, med hjälp av den naturliga svagheten.

Eller också kan djävulen ha hjälp till genom at skänka en viss frid för att därefter öppna ett så mycket skoningslösare krig.

10.  Jag vill intesäga att de som har nåt fram hit  inte har frid, tilloch me dmycket stor frid.

Ty själva deras vedermödor är av så högt värde och kommer av en så god rot att de, hur svåra de än är,

      bringar frid och glädje.

Av just denna ventrevnad med alla denna världens ting föds en längtan att komma därifrån, så plågsam att den enda rösten består i tanken att Gud vill att själen skall i denna landsflykt.

Men inte ens detta räcker, ty trots allt vad hon har vunnit är själen inte helt undergiven Guds vilja,

         som längre fram skall visas.

Även o m hon aldrig upphör att söka rätta sig efter den, sker det med stor sorg över att på grund av bristande gåvor inte förmå mera, och med många

        tårar.

Var gång hon ägnar sig åt bönen är detta hennes plåga.

På sätt och vis kommer den av den stora sorg hon känner när hon ser Gud bli förolämpad och föga aktad här i världen och hur många själar som går förlorade, bland kättare såväl som bland morer.

Men det som mest väcker hennes medömkan

är de kristna.

Väl vet hon att Guds barmhärtighet är stor, så att de som lever illa kan bättra sig och bli frälsta,

       men hon fruktar att många går mot sin egen

fördömelse.

11.  O Guds storhet!

För bara några få år sedan, kanske bara för några dagar sedan tänkte denna själ inte på något annat än sig själv.

Även om vi flera år ägnade oss åt meditation skulle själen ändå inte kunna känna trycket lika skarpt

     som nu.

Om jag, Gud hjälpe mig, många dagar och år övade mig i att betänka hur illa det är att förorätta Gud,

att besinna att de som går mot sin egen fördömelse

      är hans söner och mina bröder, att minnas att vi ständigt lever i fara och hur gott det vore för oss

att få lämna detta eländiga liv, skulle det inte vara

         tillräckligt?

Nej, mina döttrar, nej.

Den plåga själen kände då är inte densamma som den hon känner nu.

Väl kann vi av Herrens nåd kommer långt genom att tänka på dylika ting.

Men det tränger inte ner till det innersta av våra inälvor, liksom nu, då själen tycks vara söndermulad och söndermald utan att hon strävar efter det och ofta utan att hon vill det.

Vad är då detta, och varav kommer det?

Det skall jag säga er.   

12.  Har ni inte hört det jag talade om på ett annat ställe och i ett annat sammanhang, nämligen om att Gu sätter bruden i vinkällaren och inger henne kärlek.

Så går det till här, då denna själen nu har överlämnat sig i hans händer och den stora kärlek

       hon hyser har gjort henne så hängiven att hon varken vet eller vill något annat än att Gud skall handla med henne efter sin önskan

      ( och denna nåd skänker Gud ----- enligt vad jag tror ------ bara åt en själ som han räknar för sin ).

Hans vilja är att han utan att veta hur skall gå därifrån förseglad med hans sigill.

Själen g ör i sanning inte mer än vaxet när sigillet trycks på det.

Vaxet trycker inte något på sig självt; det håller sig endast berett, det vill säga mjukt.

Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt.

Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt; det håller sig bara stilla och mottagligt.

O Guds godhet att allt sker på din bekostnad!

Det enda du kräver är att vi avstår från vår vilja

och att vårt vax inte är till hinders.

13.  Här ser ni, mina systrar, vad vår Gud gör för att denna själ skall förstå att hon är hans.

Han ger oss av sitt eget, av det hans Son haft i detta livet; större nåd kan vi inte få.

Vem har mer än önskat lämna detta livet?

Så säger Hans Majestät vid Natvardens instiftelse:

     "Jag har högeligen åstundat"  ( Luk. 22:15).

------ Huru. Herre! 

Var du inte förfärad inför den plågsamma död

du måste dö, så full av pina och fasa?

------- Nej.  Den stora kärlek jag hyser och den önskan jag har att frälsa själarna övergår utan jämförelse dessa plågor, och de lidanden jag har

       utstått och utstår sedan jag trädde in i världen är fullt tillräckliga för att de andra plågorna i jämförelse med dem skall bli till intet.  

14.  Många gånger harjag bgrundat dessa ord,

och jag känner en själ ( FÖRF:F EGEN ) som har iditoch alljämt lider svårt av attse Vår Herre förorättas.

Det är så outhärdligt att hon mycket hellre skulle vilja dö än stå ut med denna pina.

Och jag tänkte på att om en själ vars kärlek är så ringa i jämförelse med Kristi ---- vid denna jämförelse kan den rent v sägas vara ett intet ------- känner denna outhärdliga pina, vad skall

        då inte Vår Herre Jesus Kristus har känt och vilket liv måste han inte ha levat, eftersom allt

var närvarande för honom och han ständigt såg de oförrätter som begicks mot hans Fader?

Jag tror utan tvekan att detta var ett mycket större lidande för honom än hans allraheligaste Passion.'

Ty då såg han slutet på sina vedermödor och hade därtill tillfredställelse att se sin död leda till vår

frälsning, och att detta för hans skull.

Detta måste ha lindrat hans plågor, liksom det händer dem som av stark kärlek bedriver stränga botövningar, att de nästan ingenting känner

       utan vill uthärda mer och mer och tycker allt vadde gör vara ett l itet.

Vad kan då Hans Majestät ha känt när han hade ett stort tillfälle att visa sin Fader hur fullkomligt han fullgjorde sitt uppdrag att lyda honom och älska

sin nästa? 

Och vilken glädje i att lida för attgöra Guds vilja!

Men att ständigt se sådana oförrätter begås mot Hans Majestät och så många själar på väg till helvetet, det anser jag vara så svårt att om han inte

      hade varit mer än en människa så tror jag att en dag i denna pina hade varit nogför att göra slut på många liv, så mycket mer detta enda. 

   

   

   

      

 

DEN INRE BORGEN.

FEMTE BONINGEN.

FÖRSTA KAPITLET.

BÖRJAR MED ATT BEHANDLA HUR SJÄLEN I BÖNEN

FÖRENAR SIG MED GUD; FÖRKLARAR HUR MAN

FÖRSTÅR ATT MAN INTE BEDRAR SIG.

1.  O systrar, hur skall jag kunna beskriva för er

       rikedomen och skatterna och njutningarna

som finns i denna femte boning?

Jag tror det vore bättre att inte säga något alls om de boningar som återstår, ty ingen vet vad som

är att säga, och förståndet vet inte att göra sig

        förstått, och inga liknelser tjänar till att förklara.

För detta är allt som hör denna jorden till för lågt.

Sänd, min Herre, ljuset från himlen, för att jag skall kunna ge något av det åt dessa dina tjänarinnor.

Åt några av dem har du nästan regelbundet värdigats skänka dessa nådegåvor.

Må de inte låta bedra sig av djävulen när han förkläder sig till en ljusets ängel.

Allt deras begär går dock ut på att vara dig till behag. 

2.  Och även om jag säger några, så är det mycket få som inte träder in den boning det nu är fråga om.

Det må vara mer eller mindre, det finns ändå skäl att säga att de flesta kommer in i denna boning.

Åtskilligt av det jag talar om och som finns här tror  jag nog kommer att nås av endast ett fåtal.

Men även om man inte hinner längre än till porten så är det en stor Guds nåd:

många är kallade men få är utvalda.

Nu säger jag er att alla vi som bär karmeliternas heliga dräkt är kallade till bön och kontemplation.

( Det är den grund vi bygger på, den ätt vi härstammar från, nämligen våra heliga Fäder på Berget Karmel, som i största ensamhet och största

        förakt för världen sökte efter denna skatt, denna kostbara pärla som vi talar om ).

Men få av oss gör sig beredda för att låta Herrren avslöja den för oss.

Vad det yttre angår har vi det bra ställt eftersom vi ängar oss åt det som krävs för dygderna.

Men för att nå längre behöver vi göra mycket, mycket mera och får inte försumma vare sig stort eller litet.

Låt oss alltså, mina systrar, bli stilla och bedja Herren att han, eftersom vi i någon mån kan njuta av himlen redan här på jorden, må ge oss sin nåd

       så att vi inte genom egen förskyllan kommer

till korta.

Må han visa oss vägen och förläna oss kraft i själen att gräva tills vi finner den dolda skatt som i sanning ryms inom oss själva.

Detta är vad jag vill få er att förstå, om Herren behagar göra mig skickad därtill.

3.  Jag sade "kraft i själen", ty ni bör inse att kroppskrafter inte är nödvändga för dem som vår Herre Gud har förvägrat sådana.

För ingen är det omöjligt att köpa hans rikedomar, och nöjer sig med att varje människa ger vad

hon har.

Välsignad vare en så stor Gud.

Men betänk, mina döttrar, att i detta stycke kräver han att ni inte behåller något för er själva.

Litet eller mycket, allt kräver han för sig, och alltefter vad ni förstår att ni har givi honom kommer ni att få större elle rmindre nådegåvor.

Det finns inte bättre sätt att pröva om vår bön leder till förening eller inte.

Tro nu inte att detta är något drömlikt tillstånd, som i föregående boning.

Jag kallar det drömlikt därför att själen förfaller vara liksom inslumrad, men den tycker sig inte sova och inte heller vara vaken.

Här sover vi helt och hållet, och sover gott, i förhållande till denna världens ting och till oss själva.

Ty i detta tillstånd, hur kort det än varar, är själen liksom utan medvetande och har inte förmåga att tänka även om hon ville.

Här behövs inga kostlade medel för att upphäva tanken.

4.  Till och med i fråga om att älska, om hon dras däråt, vet hon inte hur eller vem hon älskar, 

    inte heller vad hon önskar.

Med ett ord, det är som om hon i alla avseenden hade dött för världen för att så mycket mera

leva i Gud.

Det är alltså en ljuvlig död, en själens befrielse från alla de verksamheter hon kan ha medan hon ännu

är i kroppen. 

Den är ljuvlig därför att själen i sanning tycks vara skild från kroppen för att desto mera vara i Gud, så att jag inte vet om hon har liv nog för att andas

       ( när jag nu tänker på det förefaller hon inte göra det; gör hon det vet hon åtminstone

inte om det ).

Hela hennes förstånd ville ägna sig åt att fatta något av det hon upplever, och då hennes krafter

inte räcker till blir hon så slagen av häpnad att hon,

       även om inte helt och hållet medvetslös, varken kan röra hand eller fot.

Som vi brukar säga om en som har svimmat förefaller hon oss vara död.

O Guds hemligheter!

Jag skulle aldrig tröttna på attsöka förklara dem för er om jag trodde att jag kunde lyckas i något,

       och jag skulle gärna säga tusen dumheter om jag en enstaka gång träffade rätt, så att vi så mycket mer prisade och lovade Herren.

5.  Jag sade att det inte är något drömlikt, ty i den boning jag talade om förblir själen, ändå tills hon

       har nått stor erfarenhet, fylld av tvivel och vekan om vad som har hänt,om det är en nyckfull inbillning, om hon har sovit, om det är en gåva

         från Gud eller om djävulen har förklätt sig

till en ljusets ängel.

Hon hyser tusen misstankar, och det är bra at hon så gör, ty ---- som jag har sagt ----- vi kan låta bedra oss gång på gång, till och med av vår egen natur.

Även om det inte ges så många tillfällen för de giftiga kräldjuren att komma in, kan en eller annan

småödla,smidig som som den är, smuggla in sig var som helst.

Der gör inte stor skada ( särskilt om man, som jag har sagt, inte bryr sig om det, ty det är bara funderingar som kommer av inbillningen ),

      men många gånger kan det bli till besvär.

Här i denna boning kan småödlorna inte tränga in,

hur smidiga de än är, ty varken inbillning eller minne eller tanke kan stå i vägen för det goda

     som finns här.  

Jag vågar försäkra att om det i sanning har skett en förening med Gud, så  kan djävulen inte komma in eller göra någon skada.

Han vågar inte närma sig och förstår jag inte heller på denna hemlighet, så närma sig och förstår

       jag inte heller på denna hemlighet, så nära

har Hans Majestät förbundit och förenat sig med själens innersta väsen.

Det är alldeles klart: då honn som det sägs inte ens förstår våra tankar kan han ännu mindre fatta

     en hemlighet så stor att Gud inte har anförtrott

den åt vårt eget förstånd.

O vilken välsigenelse med detta tillstånd där den förbannade inte förmår göra oss något ont!

Där skördar själen så stor vinning därför att Gud verkar inom henne utan att någon, inte ens vi själva, kan hindra det.

Vad har inte han att ge som är en så stor vän av att giva och kan ge allt vad han vill?

6.   Kanske har jag gjort er förvirrade när jag sade

"om det är en förening med Gud", det finns ju andra föreningar.

Förvisso gör det så!

Mankan förena sig med fåfängliga ting och älska dem mycket, fa djävulen kan väcka hänryckning för dem.

Men på det sättet är det inte med det som kommer från Gud, med dessfröjd och vederkvickelse för själen, med dess frid och glädje.

Den glädje står högt över alla jordens njutningar, över alla dess fröjder och över alla dess vederkvickelser, så mycket mer som deras ursprung

       och de jordiska fröjdernas inte har med

varandra att göra.

Vi förnimmer dem också på helt olika sätt, som all erfarenhet lär oss.

Jag har sagt en gång att det ena når till det grövsta i kroppen under det att det andra tränger in i själva märgen.

Det träffar rätt, och jag vet inte hur det kunde sägas bättre.

7.  Jag tycker mig märka att ni inte är fullt tillfredsställda; ni tror att ni lätt kan bedra er, ty dessa inre saker är det ett hårt arbete att utforska.

För den som har erfarenhet borde vad jag har sagt räcka till, eftersom skillnaden är stor, menjag skulle vilja ge er ett klart tecken på att ni inte bedrar er

         eller råkar i tvivel om att det ni erfar kommer från Gud.

Just i dag har Hans Majestät väckt till liv i mitt minne som jag tror vara säkert.

Alltid när jag talar om svåra saker, och ven om jag tror mig förstå dem och säga vad sant är, brukar jag använda uttrycket "det tycks mig".

Ty om jag tar miste är jag fullt redo att sätta tro till dem som har stor lärdom.

Om de också inte har egen erfernhet av dessa ting, har dessa mycket lärda män något, jag vet inte vad,

       som gör att Gud har satt dem till ljus för sinn Kyrka.

Rör det sig om en sanning verkar de för att den skall bli erkänd.

Slösar de inte bort sig utan är sanna Guds tjänare blir de inte förbryllade inför hans storhet utan förstår att han förmår mer och mycket mer

     än vi kan tänka.

Med ett ord, om det finns saker som inte är så väl förklarade, har de läst vad som är skrivet om andra, varav de inser at sådant kan hända.  

8.  Av detta har jag den rikaste erfarenhet.

         Det har jag också av en del halvlärda som är rädda för allt. 

De har stått mig mycket dyrt ( åtminstone tror  jag att den som inte tilltror Gud förmågan att skänka större och nådegåvor åt sina skapade varelser,

       nu som förr, han håller den dörr väl stängd genom vilken han skall ta emot em ).

Må detta aldrig hända er, mina systrar, utan må er tilltro till Gud växa sig större och större.

Och rikta inte era blickar på om de som har fått nådegåvorna är onda eller goda.

Det vet Hans Majeståt, som jag har sagt er.

Detta har inte vi att lägga oss i, utan vi skall med hjärtats enkelhet och ödmjukhet tjäna Hans Majestät och prisa honom för hans verk och under.

9.  Nu kommer jag till det tecken som jag har sgat vara det rätta.

Här ser ni denna själ som Gud har gjort till liksom en dumbom i allt för att så mycket bättre kunna inplanta den sanna visdomen i henne.

Hon varken ser eller hör eller föstår något under den tid hon är i detta tillstånd.

Den är alltid kort ( och förefaller henne ännu kortare än den verkligen är ).

Gud tar själv sin boning i det innersta av denna själ, så att när hon återvänder till sitt medvetande kan hon omöjligen tvivla påatt hon har varit i Gud och Gud i henne.

Så stark är övertygelsen om att detta är sanning att det kan gå år utan att Gud på nytt skänker henne denna nåd och ändå glömmer hon den inte eller

      tvivlar på att den har varit verklighet.

Det återstår att tala om verkningarna, vilket jag skall göra senare; det är en mycket viktig sak.

10.  Nu kan ni fråga: hur ser själen och hur förstår hon när hon varken har sett eller förstått? 

Jag menar inte att hon ser genast utan att hon efteråt ser klart, inte i den betdelsen att det är en vision utan därför att det är en visshet somm endast

      Gud kan inplanta i själen.

Jag vet en person som inte hade kommit till insikt om att Guds närvaro, kraft och väsen är i alla ting, men genom en Guds nd av detta särskilda slag lärde hon sig tro det.

Hon frågade ev av dessa halvlärda som vi nyss talade om på vad sätt Gud är i oss ( han visste det lika litet som hon innan Gud lät henne förstå det ),

       och han svarade att Gud är där endast genom sin nåd.

Men hon var så övertygad om sanningen att hon inte trodde honom, och när hon frågade andra sade de henne denna samma sanning.

Det tröstade henne mycket.

( UTFÖRLIGARE HÄROM I  LIBRO DE LA VIDA . )

11.  Nu skall ni inte fara vilse och inbilla er att denna visshet uppenbarar sig i kroppslig form, som vår Herre Jesu Kristi kropp är i det Heliga Sakramentet, även om vi inte ser den.

Men så är det inte här, utan enbart Gudomen är verksam.

Hur kan vi nå denna visshet då vi inte ser något?

Jag vet det inte, det är hans verk; men jag vet att

jag talar sanning.

Om den som inte kan förbli i denna visshet säger jag att här har inte hela själen förenat sig med Gud utan bara en eller annan av dess krafter;

       det kan också handla om många andra nådegåvor som Gud förlänar själen.

När det gäller sådana saker bör vi låta bli att söka efter skäl till vad som hänt.

Ty då vårt förstånd inte räcker till för att förstå det,

varför skulle vi bråka med vår hjärna?

Det är nog för oss att se att den som förlänar gåvorna är allsmäktig.

Vi förstår ingenting, hur msorgsfullt vi än strävar att nå fram, utan Gud är den som ger och vi bör inte önska veta hur  han gör det.

12.  När  jag nu talade om att vi ingenting förmår av oss själva kom jag att tänka på något som ni har hört, nämligen vad Bruden säger i Höga Visan:

       

"Konungen förde mig in i vinkällaren", eller satte mig, tror jag det står ( 2:4 ).

Hon säger inte att hon gick.

Hon berättar också hur hon vandrade omkring och sökte eter sin Älskade, än här och än där ( 3:2 ).

Jag fattar det så att källaren är den plats dit Herren vill föra själen, när han vill och hur han vill.

Våra egna ansträngningar kan inte hjälpa oss att komma in.

Det är Hans Majestät som för in oss och själv träder in i vår själs centrum.

Och för att desto bättre visa oss sina under vill han inte att vår vilja skall ha del i detta annat än i den mån den helt har underkastat sig honom.

Inte heller önskar han att själskrafternas och sinnenas port öppnas ----- de är helt och hållet insomnade.

Han träder in i själens mitt utan att gå genom någon dörr, liksom han steg in till sina lärljungar och sade:

"Pax vobis" ( FRID VARE MED EDER ), eller uppstod ur graven utan att vältra bort stenen.

Längre fram, när vi kommer till sista boningen, får ni se hur Hans Majestät vill att själen skall njuta

av hans närvaro i själva sitt centrum mycket

mer än här.

13.  O mina dötrar, vad skall vi inte få se när vi inte önskar se något annat än vår låghet och uselhet och förstå att vi är ovärdiga tjänarinnor till en så stor Herre, vars under vi inte fatta.

Pris vare honom i evighet, amen.

 

  

   

    

 

 

   

##HJÄRTATS FRÖJD ÖVER INSIKTSFULLA ORD##.

1200.  Livet  i godhetens klädnad.

1201.  Livet i ödmjukhetens tjänar-dräkt.

1202.  Livet i sakmodighetens leende.

1203.  Livet i milda hjärtats fullhet.

1204.  Livet i mildhetens närvaro påverkar tankevärlden.

1205.  Livet i saktmodighetens rikedomar :::

påverkar livsstilen och livsföringen.

1206.  Saktmodighetens beteende räddar människors-liv.

1207.  Stolthetens vilja ::: ej formbar i ödmjukhetens närvaro.

1208.  Stolthetens vilja ::: egocentrisk.

1209.  Ödmjuke lyssnar inte på ärelystenhetens

och själv-berömmelsens erbjudanden.

1210.  Ödmjukhetens rikedomar ::: ödmjuka hjärtats skönhet och ljuvlighet.

1211.  Övermodets fattigdom ::: brist på ödmjukheten : enkelheten och litenheten.

1212.  Ödmjukhetens fotstegs avtryck ::: i hjärtats mjuka jordmån.

1213.  Ödmjukhetens fotstegs avtryck ::: påverkar sin omgivning.

1214.   Ödmjukhetens seende ::: ser ödmjuka hjärtans behov.

1215.   Högmodets seende ::: ser inte ödmjuka hjärtans behov. 

1216.   Ödmjuka hjärtan ::: fri ifrån Ha-begäret.

1217.   Saktmodighetens varma ljusstrålar :::

1218.   Lyssna inte på modlösa ord ::: sprider modlösheten.

1219.   Modlöshetens träldom ::: förslavar människors handlingsförmåga.

1220.   Lyssna på troheten.

1221.   Troheten ::: o-trohetens botemedel.

1222.   Vandringen på trohetens väg förändrar hjärta och sinne.

1223.   Modlösheten : missmodet :: rädslan :::

trälbinder och förslavar människors handlingsförmåga.

1224.   Känns inte intressant och givande :::

leva i vreden och häftigheten.

1225.   Trötta och slitna tankar ::: sårbara tankar. 

1226.   Ömhetens och ömsinthetens utsträckta

händer : hjälpande händer :: tröstande händer

::: uppmuntrande händer.

1227.   Kärleksfullhetens : kärlekens ::: godhetens 

händer : hjälpande händer :: tröstande händer

::: uppmuntrande händer.

1228.   Trötta och slitna händer : behovets händer.

1229.   Trötta och slitna tankar : behovets tankar.

1230.   Ödmjukhetens själv-utgivande händer :::

kärleksfulla händer : älskvärda händer ::

uppskattade händer.

1231.   Egoismens händer ::: slutna händer.

1232.   Egoismens själv-goda händer :::

folkets kärlekslösa fattigdom.

1233.   Kärlekens rikedomar ::: kärlekens utgivande.

1234.   Egoismens fattigdom ::: fattig på kärlek.

1225.   Själv-försvaret ::: känner inget med-lidande.

1226.   Kärlekens rikedomar ::: känner medlidandet

i mänsklighetens lidande.

1227.   Kärlekens och ömhetens ::: utsträckta händer : kärleksfyllda händer.

1228.   Lydnadens belöning ::: själens inre harmoni och vila.

1229.   Människans fulla känsla i kärlekens och ömhetens inre liv ::: erfara åtråvärdigheten :

önskvärdigheten i hennes fulla närvaro.

1230.   Egen-kärlekens bristande kärlek till nästan ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.

1231.   Själv-belåtenhetens bristande kärlek och ömhet ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.  

1232.   Fördömandet av nästan ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.

1233.   Bristande kärlek och ömhet till nästan :::

återspeglas i hennes livsstil och livsföring.

1234.   Vägran att önska nästan lika även gott som oss själva ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.

1235.   Egen-tjänande ::: egenförtjänst : betjänar sig själv.  Ärar sin egen själv-belåtenhet.

1236.   Låta saktmodet vidröra sitt hjärtats innersta liv ::: belönas av saktmodighetens rikedomar.

1237.   Låta mildheten vidröra sitt hjärtats innersta

liv ::: belönas av mildhetens rikedomar.

1238.   Visdomens och klokhetens ord ::: villiga

påverka människors ord.

1239.   Saktmodighetens ord ::: villig påverka

människors ord.

1240.   Lyssnande tungan ::: talar tröstens ord:

hjälpande ord :: uppmuntrande ord.

1241.   Lyssnande öron ::: tänker tröstande tankar : tänker hjälpande tankar :: tänker uppmuntrande tankar.

1242.   Lockas av egenkärleken +++ själ-belåtenheten ::: lyda deras erbjudande.

1243.   Förslavas och trälbindes i hjärtat och tankevärlden::: egen-kärlekens och själv-belåtenhetens belöning.

1244.   O-roligt och förvirrat människo-hjärta :::

styrt av vinst-snurrigheten.

1245.   O-lydig trovärdigheten ::: lydig lögnen.

1246.   Flitiga : hjälpsamma händer :: betjänande händer.

1247.   Oron och förvirringen ::: glädje-fattig.

1248.   Tankars oro och förvirring ::: energi-tjuvar

och tids-tjuvar.

1249.   Tankars oro och förvirring ::: dåliga underhållare.

1250.   Tungans oro och förvirring ::: dåliga  underhållare.

1251.   Pratsjuke : pratsamme ::: dåliga underhållare.

1252.   Skrytsam tunga ::: dålig underhållare.

1253.   Snällhetens ::: fina belöning.

1254.   Snällheten : godhjärtad :: vänligheten

::: godmodigheten :::: kärleken till nästan.

1255.   Ömhetens och ömsinthetens ::: dyrbara gåva.

1256.   Varaktig vänskap ::: livets harmoni.

1257.   Ärliges tunga ::: talar hjärtats tankar.

1258.   Tacksamt hjärta ::: ej knotande : gnällande :: klagande.

1259.   O-tacksamt hjärta ::: gnälligt : klagande hjärta. 

1260.   Lägga kärleks-blommor i nästans hjärta.

1261.   Lägga omsorgens-blommor i nästans hjärta.

1262.  Omsorgsfullheten : omtänksamheten ::

aktsamheten ::: värmer nästans hjärtan.

1263.  Våra tårar ::: nästans tårar.

1264.  Vår glädje ::: nästans glädje.

1265.  Vår tacksamhet ::: nästans tacksamhet.

1266.  Vårt leende ::: nästans leende.

1267.  Vårt kärleksfulla hjärta ::: nästans

kärleksfulla hjärta.

1268.   Hjärtats glädje ::: nästans glädje.

1269.   Hjärtats tacksamhet ::: nästans tacksamhet.

1270.   Hjärtats leende ::: nästans leende.

1271.   Hjärtats tårar ::: nästans tårar.

1272.   Medlidandets tårar ::: nästans tårar.

1273.   Medlidandets leende ::: nästans leende.

1274.   Medlidandets glädje ::: nästans glädje.

1275.   Medkänslans : medömkans tårar :::

nästans tårar.

1276.   Barmhärtighetens tårar ::: nästans tårar.

1277.   Medkänslans och ömhetens tårar :::

nästans tårar.

1278.   Hjärtats tröstande tårar ::: nästans tårar.

1279.   Hjärtats trösterika leende ::: nästans leende.

1280.   Oroliga seendet ::: villig påverka  tankevärlden.

1281.   Oroliga lyssnadet  ::: villig påverka tankevärlden.

1282.  Oroliga känslolivet ::: villig påverka

tankevärlden.

1283.  O-roliga känslolivet ::: villig påverka

tungans tal.

1284.  Trogna och trovärdiga händer :::: 

hjälpsamma : tröstande och uppmuntrande.

1285.   Varje människa väljer sin egen livsstil

och livsföring.

1286.   Känns konstigt att så få människor vill umgås med ::: andra människors trogna och trovärdiga livsstil och livsföring.

1287.   Tröstat hjärta ::: tacksamt hjärta.

1288.   O-tröstat hjärta ::: o-tacksamt hjärta.

1289.   Tålamodets-lydnad ::: lära känna hennes

inre liv.

1290.   Uthållighetens-lydnad ::: lära känna

hennes inre liv.

1291.   Ståndaktighetens-lydnad ::: lära känna

hennes inre liv.

1292.   Tålamodets-lydnad ::: ger belöning.

1293.   Uthållighetens-lydnad ::: ger belöning.

1294.   Ståndaktighetens-lydnad ::: ger belöning.

1295.   Känns så fint ::: känna med-ömkan och medlidande för de små : de fattiga :: hungriga

::: faderslösa :::: övergivna ::::: bedrövade.

1296.   Olika nationella myndigheter ::: blivit uppätna av penning-begärets lockelser.

1297.   De som älskar penningar ::: känner aldrig mättnaden.

1298.   Saktmodets leende : förändras alla

människors livsstil och livsföring.

1299.   Förvirringen och oron ::: försvagar hjärtats glädje. 

 

DEN INRE BORGEN.

DEN FJÄRDE BONINGEN.

TRDEJE KAPITLET.

VILKET HANDLAR OM DEN INRE SAMLINGENS BÖN,

SOM HERREN FÖR DET MESTA SKÄNKER FÖRE DET

SOM REDAN OMTALATS.

BESKRIVER DESS VERKNINGAR LIKSOM DE SOM

FÖLJER AV DET FÖREGÅENDE, DÄR DET HAR

TALATS OM DE FRÖJDER HERREN GER.

1.   Verkningarna av denna bön är många.

Jag skall tala om några av dem, först om ett annat slags bön, som nästan alltid kommer före.

Härom skall jag inte säga mycket, då jag har behandlat det på andra stälen. 

Det är en inre samling som likaså förefaller mig övernaturlig.

Den kräver inte mörker eller slutna ögon, den är inte beroende av yttre omständigheter.

Men ögonen sluter sig av sig s jälva och själen når av sig själv den ensamhet hon längtar efter, utan några konstgrepp; byggnaden ser ut att bli uppförd för den bön det var tal om.

Sinnena och de yttre tingen tycks förlora sin rätt, medan själen återkräver sin som hon förlorat.

2.  Det sägs ibland att själen går in i sig själv, andra gånger att hon höjer sig över sig själv.

På ett sådant språk kan jag inte uttrycka mig, ty jag behärskar det mycket dåligt.

Jag tror att ni skall förstå mig, fast det kanske bara är jag själv som gör det.

Låt oss räkna med att sinnena och själskrafterna som jag har kallat folket i borgen ----- jag har gripit till den här bilden för att kunna säga något ----

         har tågat ut ur den för att under dagar och år behandla sig med folket utanför, som är fientligt mot borgens alla goda ting.

När de som har tågat ut inser sitt fördärv närmar de sig åter borgen även om de inte förmår träda in i den ----- vanan är en stark makt ----- men de är inte

         längre några förrädare utan håller sig toget i grannskapet.

När den store Konungen, som har sin boning i borgen, ser deras goda vilja vill han i sin stora nåd återföra dem till sig.

Och som en god herde spelar han så ljuvligt för dem att de, fastän de kanske inte själva förstår det, hör hans röst och inte vandrar mot fördärvet utan vänder åter till sina boningar.

Och det ligger en sådan kraft i herdens spel att de överger de yttre tingen som de har varit förhäxade av och träder in i borgen.

3.  Jag tycker att jag aldrig har förklarat detta så bra som nu.

Ty när man söker Gud i det inte ( vilket är mycket bättre och till långt större gagn för oss än att söka honom i det skapade, som Sankt Augustinus säger

       efter att ha sökt honom på många håll ), så är det till stor hjälp om Gud bevisar oss denna nåd.

Men tro inte att det är genom tanken man förvärvar denna insikt att Gud finns inom oss, elle rgenom inbillningen nä rvi inbillar oss att han finns där.

Allt detta är mycket bra och ett förträffligt sätt att meditera, ty det är grundat på sanningen, den nämligen att Gud finns där.

allt detta är mycket bra och ett förträffligt sätt att meditera, ty det är grundatt på sanningen, den nämligen att Gud finns inom oss själva.

Men det är inte fråga om detta, som var och en kan skaffa sig ----- med Vår Herres hjälp, det måste alltid underförsås ---- utan vad jag menar är något helt annat.

Många gånger finns dessa människor i borgen innan de har börjat tänka på Gud.

Ingen vet hur de har kommit dit eller hur de har hört sin herdes spel.

De har inte hört det med öronen ----- där hörs ingenting ------ men de har tydligt känt en ljuvlig

       sammandragning i sitt innersta, som var och en vet efter att ha erfarit det.

Bättre kan jag inte förklara det.

Jag tror mig ha läst någonstans att det är som när igelkotten eller sköldpaddan drar sig inom sig själv.  

Den som har skrivit detta bör ha förstått det bra.

Men dessa djur gör det närhelst de vill.

För oss gäller det inte när vi vill, utan när Gud vill förläna oss denn anåd.

När Hans Majestät behagar förläna den är det enligt mn mening åt sådana som redan har avsagt sig denna världens ting.

Jag säger inte att det rör sig om deras verk, här kan det stånd de befinner sig i vara till hinder, utan om deras önskan; dem kallarhan på ett särskilt sätt till att vända sig mot det inre.

Min tro är att om vi lämnar rum åt Hans Majestät så kommer han att ge oss än mer än det han i början har kallat oss till.

4.  Den som inom sig har förnummit detta bör mycket tacka och lova, ty det finns alla skäl att erkänna nåden, och tacksamheten bereder väg för andra och större gåvor.

Man kan bereda sig för att lyssna, enligt de råd som finns att hämta i en del böcker, inte genom att låta

       tankarna löpa fram och tillbaka, utan genom

att uppmärksamt iaktta dra oss in i sig kan jag inte förstå hur tanken skall kunna avhållas från

          att göra mera ont än gott, hur mycket andas män än har tvistat och predikat om den saken.  

Jag bekänner min brist på ödmjukhet, men jag har aldrig funnit något skäl att ge upp inför vad de säger.

En av dem har hänvisat mig till en bok av den helige broder Pedro de Alcantara, och helig tror jag visst att han är.

Inför honom ger jag mig, därför att han vet vad han vet.

Och när vi läst boken befanns det är han säger detsamma som jag, om än inte med samma ord.

Vad som framgår av vad han säger är att kärleken först måste väckas.

Nu kan det hända att jag far vilse, men det skulle vara av följande skäl.

5.  För det första: när det gäller andens verk kommer den som tänker minst och vill uträtta mest.

Vad vi har att göra är att liksom fattiga tiggare bönfalla inför en stor och rik härskare, med nedslagna ögon och ödmjukt hopp.

När det förefaller oss som om han på sina hemliga vägar läte oss förstå att han hör vår bön, då är det bäst att vara tyst, eftersom han låter oss vara i sin

       närhet och det inte skadar oss att hålla tankeverksamheten tillbaka, om vi kan, vill säga.

Men låter oss Konungen inte förstå att han har hört eller sett oss, skall vi inte stå där som dumbommar och göra ingenting, ty för sjålen åter står mer ännog sedan hon väl har kommit så långt.

Det återstår en vida värre torka och kanhända en större oro i inbillningen efter den kraft som har gått

åt för för att sluta upp att tänka.

Snarare vill Herren att vi riktar våra böner till honom och begrundar att vi är i hans närhet.

Han vet vad som passar oss.

För min del kan jag inte övertyga mig om nyttan av mänskliga ansträngningar i sådana ting där Hans Majestät tycks ha satt gränser som bara han kan överskrida.

Men det finns mycket annat som vi med hans hjälp förmår såsom botövningar, goda gärningar, bön,

i den mån vår eländighet medger det.

6.  Det andra skälet är att dessa inre verksamheter alla är milda och fridsamma, medan utförandet av plågsamma saker snarare är till gagn.

Plågsamt kallar jag det som vi tvingar oss till att utföra, som till exempel att hålla andan.

I stället bör själen överlämna sig i Guds händer, låta honom göra vad han vill med henne, så mycket hon kan se bort från egen vinning och vinnlägga sig om största undergivenhet under Guds vilja.

Det tredje skälet är att just denna rädsla för att börja tänka på något alls kanske leder till att tanken tänker aldeles för mycket.

Det fjärde är at det viktigaste och det som mest behagar Gud är att vi bara tänker på hans heder

och ära, så att vi glömmer oss själva och våra vinningar och vederkvikelser och andliga njutningar. 

Hur skall man kunna glömma sig sjlv om man ideligen traktar och trängtar efter att inte röra sig, efter att inte låta tanken eller önskningarna röra sig, inte ens för att önska Gud allt större ära eller glädja sig åt den har har? 

När Hans Majestät vill att tanken skall vila sysselsätter han den på annat sätt och skänker den ett ljus och en insikt utöver allt vad vi kan nå,

         så att den rycks hän och utan att veta hur genast får lära sig mycket mer än vad vi kan komma fram till med alla våra ansträngnngar, som snarare

        leder till fördärv.

Då har Gud gett oss våra själskrafter för att vi skall bruka dem har var och en av dem sin belöning.

Vi bör alltså inte försöka trolla med dem utan låta dem göra sin tjänst tills Gud förvandlar dem till något annat och bättre.

7.  Vad jag förstår är det för en själ som Herren har behagat flytta till denna boningen bäst att göra som jag har sagt.

Utan något våld eller larm bör hon bemöda sig om att hämma förståndets tanketvister men inte upphäva vare sig dem eller tanken överhuvudtaget

Tvärtom är det bra att hon begrundar Guds närvaro och vem denne Gud är.

Om just detta skulle leda till hänryckning är allt gott

och väl.

Men man bör inte söka fatta vad detta är, ty det är något som ges åt viljan.

Det är lovligt att åtnjuta det utan andra bemödanden än några kärlekens ord.

Ty även om vi inte medvetet anstränger oss at åta bli att tänka, blir det ofta så, om än för mycket korta stunder.

8.   Men som jag sagt på ett annat ställe, orsakenn till att i denna form av bön tanken förtär sig eller blir förtärd är att deninte vet vad den vill utan ränner från den ena till den andra, liksom en narr som inte har någon varaktig bostad.

( I början av stycket om denna boning sade jag att den inre samlingen borde behandlas först, ty den står mycket under dessa Guds fröjder som omnämnts, samtidigt som den är förutsättningen för att få del av dem.

Under den inre samlingen bör varken meditationen eller tankeverksamheten förkastas, även om vattnet kommer från själva källan och inte genom akvedukter ).

Viljan håller så stadigt fast vid sin Gud att tankebullret orsakar den svår sorg.

Men den behöver inte göra stort väsen av det,

överlämna sig i kärlekens armar.

Hans Majestät skall lära den vad den har att göra i detta läge, där nästan all dess omsorg består i att känna sig ovärdig så mycket gott och ägna sig åt tacksägelser.

9.   Vid behandlingen av denna den inre samlingens bön har jag lämnat å sido de verkningar och tecken

    som utmärker de själar åt vilka Herren vår Gud har förlänat denna bön.

Vad som klart märks är en förstoring eller utvidgning av själen.

Det är som om vattnet som flödar fram ur källan inte rinner vidare, utan som om själva cisternen

       vore så konstruerad att den blir allt större ju mer vatten som rinner till.

På samma sätt tycks det vara med denna bönen och många andra under som Gud gör i själen för att förbereda henne och sätta henne i stånd att rymma

       allt i sig.

Så stor är denna milda ro och denna inre utvidgning at hon inte förblir stående hämmad som förut i sitt

       tjänande av Gud, utan får mycket större bredd.

Därför tycks hon inte längre av samma fruktan för helvetet, även om hon ännu mer önskar att inte förtörna Gud  ( serviliteten är borta ).

Med största tillförsikt ser hon fram mot hans välsignelser.

Efter att förut ha avstått från botövningar av fruktan för att förlora hälsan tror hon sig nu om att med Guds hjälp vara i stånd till allt och önskar mer än

       någonsin ägna sig åt sådana övningar.

Den fruktan hon brukade ha för vedermödor mildras starkt i samma mån som tron växer i livskraft.

Hon vet att vad hon utstår för Guds skull, det ger

Hans Majestät henne nåd att bära, så att hon lider med tålamod.

Många gånger önskar hon sig prövningar, uppfylld som hon är av en stark vilja att göra något för

      Gud.

Ju mer hon inser hans storhet, desto eländigare

tycker hon sig själv vara.

Ju mer hon har prövat Guds fröjder, desto bättre ser hon att världens är idel avskräde.

Undan för undan kommer hon alltmer bort från

dem och får därmed allt större herravälde över

sig själv.

Med ett ord, hon växer till i alla dygder och upphör inte att tillväxa, såvida hon inte vänder om och går baklänges genom at förtörna Gud, ty då är allt genast förlorat, hur högt själen än har stigit mot toppen.

Inte heller får man tro att allt är klart och färdigt därför att Gud en eller två gånger har skänkt denna sin nåd åt själen.

Hon måste ihärdigt ta emot mera, ty det är på ihärdigheten som allt vårt goda beror.

10.  En sak är av största vikt för den själ som befinner sig i detta tillstånd, och det är att hon särdeles väl måste kta sig för att komma i tillfälle

att förtörna Gud.

Ty hon är ännu inte uppfostrad, utan liknar ett litet barn som just har börjat dia.

Om det håller sig borta från sin moders bröst, vad har det då att vänta annat än döden?

Jag är mycket rädd för att det kommer att gå så med den själ som Gud har bevisat stor nåd men som försummar bönen; sker dett autan den mest

        ofrånkomliga anledning och utan att hon

fortast möjligt återvänder till bönelivet leder det från ont till värre.

Jag vet att det är mycket att frukta i detta fall, och jag känner några personer som har väckt det största medlidande hos mig, så jag har sett vad jag talar om: de har skilt sig från honom som i sin

         stora kärlek har velat vara deras vän och bevisat det genom sina verk.

Jag lägger så stor vikt på att man inte utsätter sig för tilfällen till synd, därför att djävulen bemödar sig mycket mer om en enda av dessa själar än om

       en mängd andra som Heren inte har bevisat en sådan nåd.

Ty denna själ kan tilfoga djävulen stor skada genom att leda andra med sig, till mycken nytta kanske till och med för Guds Kyrka.

Även om han inte ser något annat hos dem än att Hans Majestät har bevisat dem en särskilt stor kärlek, så räcker det för att han skall göra allt

       för att bringa dem i fördärvet, och faller de blir deras fall mycket större än andras.

Ni, mina systrar, är befriade från dessa faror, efter vad vi kan förstå.

Från högmod och fåfänga må Gud befria er.

Och om djävulen ville efterapa dessa nådegåvor, så känns efterapningarna igen på att de inte har de rätta verkningarna utan de helt motsatta.

11.   För en fara vill jag varna er  -----  fastän jag har talat om den på ett annat ställe ---- och det är den

      som jag har sett drabba sådana som ägnar sig åt bönen, särskilt kvinnor; då vi är de svagare löper vi större risk att råka ut för det  jag nu skall beskriva.

Saken är den att några av dem genom en mykenhet botövningar, böner och nattvak blir svaga till kroppskonstitutionen, vilket också kan hända

        dem av andra orsaker.

När de nu känner någon lindring dukar de under för naturen.

De förnimmer en sorts belåtenhet i det inre och en slapphet i det yttre, en svaghet som kommer dem 

       att falla i en sömn som de kallar andlig.

Den är föga mer än vad  jag har beskrivit, och det ena förefaller dem lika gott som det andra för att låta sig hänryckas.

Och ju mer de låter deta ske, desto mer hänryckta blir de, ty deras natur blir svagare och svagare,

        och detta förefaller dem vara extas

( ARROBAMIENTO ).

Men jag för min del kallar det fördumning

( ABOBAMIENTO ), ty det är ingenting annat än att förslösa tiden och förstöra hälsan.

12.  Det finns en person som har varit med om det åtta timmar.

Dessa människor, som jag talat om, varken medvetslösa eller medvetna om något som angår Gud.

Genom att sova och äta och upphöra med så svåra botövningar kom denna personen unadan faran, därför att det fanns en som förstod sig på henne.

Men hennes biktfader och andra personer och hon själv lät bedra sig, fastän hon inte ville bedra någon.

Jag tror nog att djävulen visade sig rätt angelägen om att  hämta hem någon vinst, ochi början var hans framgång inte ringa.

13.  Här är att märka att handlat det om sådant som verkligen kommer från Gud, så kan det visserligen uppstå inre och yttre svaghet, men den berör inte

       själen, som erfar starka känslor av att vara

så nära Gud.

Detta varar ine heller länge utan bara en mycket kort stund, även om det blir hänryckning.

Och om denna böneform, som jag har sagt, inte kännetecknas av svaghet, så leder den inte därhän att kroppen bryts ner eller drabbas av någon yttre plåga. 

Mitt råd är att de som upplever något av detta bör tala om det för priorinnan och ta igen sig så mycket de kan.

Hon bör uppmana dem att inte ägna så många timmar åt bön utan mycket färre, laga att de sover och äter ordentligt och se till att de därmed

       återvinner sin naturliga styrka styrka om den har gått förlorad.

Om de har en så svag natur att detta inte räcker, så kan man vara förvissad om att Gud inte har avsett dem för annat än det aktiva livet.

I klostren finns rum för allt och alla.

Må de hållas sysselsatta med sina plikter och inte lämnas för mycket ensamma, annars kan deras hälsa gå helt förlorad.

Detta blir för dem en hård botövning, och på det sättet vill Herren pröva hur stor deras kärlek till

honom är när de måste uthärda hans frånvaro.

Efter en tid kanske han återger dem deras styrka.

Om inte, får de nöja sig med att bedja med ord och visa lydnad.

Därmed kan de vinna lika stora förtjänster som på annat sätt, och må hända större.

14.  De kan också finnas några med så svagt huvud och inbillningsliv ---- jag har känt sådana ---- at de tror sig ha sett allt vad de har tänkt.

Detta är mycket farligt.

Då jag kanske skall tala om detta längre fram,

säger jag inte mera nu.

Att jag länge har uppehållit mig vid denna boning beror på att jag tror att många själar kommer dit, och där är också det naturliga förenat med det

     övernaturliga, så att djävulen kan åstadkomma stor skada.

I dem som nu skall bskrivas har han inte fått sig så stor plats anvisad av Herren.

Honom vare ära och pris i all evighet, amen.                       

  

  

    

  

 

   

   

      

TANKARA UPPMUNTRAN O CH VEDERKVICKELSE

DEL 12.

#ÄLSKAD BLIR DEN SOM HAR RENA TANKAR, DEN SOM TALAR VÄL FÅR KUNGEN TILL VÄN#.

      ORD. 22:11.

1100a.   Att få lägga saktmodighetens väldoftande :::

blommor i ett människo-hjärta.

1100b.  Renhetens tankar ::: god livsstil och livsföring.

1100c.  Renhetens tal och tankesätt ::: gör människan till överhetens vän.

1100d.  Renhetens läppar ::: mjuka ords tal.

1100e.  Mjuka ords tal ::: själs-livets ära.

1100f.   Rent hjärta ::: ondskans o-vän.

1100g.  O-rent hjärta ::: renhetens o-vän.

1100h.  Uppmuntrande läppar ::: överhetens vänner.

1101.   Leva livet i saktmodighetens och mildhetens trädgård ::: lära känna deras skönhet och ljuvlighet.

1102.   I en trädgård där ingen vrede och häftighet

finns.

1103a.   Njuta av skönheten och ljuvligheten :::

låta sig känna deras närvaro.

1103b.  Älskad och uppskattad i överhetens ögon ::: trovärdiga hjärtan.

1103c.  Älskad och värdefull i överhetens ögon :::

trovärdiga tungor.

1104.   Ständigt vandra i saktmodighetens trädgård ::: fri från vreden och häftigheten.

1105.   Vara tålamods prövad ::: formas in i

tålamodets rikedomar.

1106.   Förtalets tunga sprider förtalet ::: som brinnande löpeld.

1107.   Arrogantiskt beteende ::: livets o-vän.

1108.   Vreden och häftigheten ::: livets o-vänner.

1109.   Tålamodets prövande tankar i tankevärlden.

1110.   Tankevärldens formningsbad ::: lära känna

tankars urskiljning i det goda och onda.

1111.   Saktmodighetens bemötande inför människor ::: god vänskap.

1112.   Vredens och häftighetens livsstil

och livsföring ::: ingenting av intresse i livet.

1113.   Insikten och upplysningen ::: livets lärdom

och livserfarenhet.

1114.   Sorgens beteende ::: försvagar hjärtats glädje.

1115.   Glädjen : tillfredsställelsen :: belåtenheten

::: värdesätter livet.

1116.   Sorgen : bedrövelsen :: grämelsen ::: bitterheten.

1117.   Smärtan : själs-lidande :: själs-våndan.

1118.   Bekymmer : gråt :: tårar :: vemod ::: nedslagenhet :::: nedstämdhet ::::: sorgbundenhet.  

1119.   Äregirigheten : stoltheten ::: stormodigheten

ärekärleken.

1120.   Bitterheten ::: livets o-vän.

1121.   Underhålla bitterhetens tankar skadar tankevärlden.

1122.   Underhålla vreden och häftigheten skadar :::

livets livsstil och livsföring.

1123.  Renat tal ::: större värde än guldets värde.

1124.  Rena läppar ::: större värde än guldets rena värde.

1125.  Rent hjärta ::: större värde än guldets äkta värde.

1126.  Rena tankar ::: större värde än guldets och silvrets äkta värde.

1127.  Trovärdigt tal ::: trovärdigt hjärta.

1128.  Trovärdigt tal ::: överhetens ära.

1129.  Överhetens trovärdighet ::: folkets ära.

1130.  Överhetens brutna löften ::: landets undergång.

1131.  Ödmjukheten : ödmjukheten :: mildheten :::

mildheten :::: överhetens räddning.

1132.  Ärelystenheten ::: själv-berömmelsen ::::

1133.  Vandringen på saktmodighetens väg :::

vägen in i fullkomligheten.

1134.  Ömhetens : ömsinthetens tankar ::

livets vänner.

1135.  Ödmjukhetens och mildhetens tankar :::

livets vänner.

1136.  Ärlighetens och öppenhjärtlighetens tankar ::: livets vänner.

1137.  Ödmjukhetens utsträckta händer :::

uppmuntrande : hjälpande :: tröstande händer.

1138.   Ärlighetens : sanningens :: öppenhjärtlighetens tankar ::: livets vänner.

1139.   Mänslighetens val : o-ärlighetens eller ärlighetens tankar.

1140.  Ärliga och öppenhjärtliga ord ::: uppmuntrande : tröstande : hjälpande ord.

1141.  Stolthetens slutna händer : o-hjälpsamma :: o-vänliga händer.

1142.  Penningbegäret fått för stort inflytande :::

glöms människo-värdet.

1143.  Stolthetens träl och slav ::: förslavar och trälbinder människo-hjärtat.

1144.  Lydnaden ::: hörsamhetens vän.

1145.  O-lydnaden ::: o-hörsamhetens o-vän.

1146.  Ödmjukheten fri från rädslan ::: misstänksamheten.

1147.  Penningbegärets trälar och slavar ::: kontrollerade i begäret efter penningar.

1148.  Penningbegärets rädsla inför ::: fattigdomens verklighet.

1149.  I penningbegäret finns ingen tacksamhet.

1150.  Fattigdomens trälar och slavar ::: känner tacksamheten ::: i givande hjärtan.

1151.  Givande hjärtan ::: ödmjukhetens utsträckta händer.

1152.  Stoltheten och övermodet ::: ej samarbetsvillig.

1153.  Stoltheten och övermodet ::: saknar ödmjukheten : enkelheten : litenheten.

1154.  Stolthetens otacksamhet ::: skapar o-vänskap.

1155.  Ödmjukhetens tacksamhet ::: skapar

god vänskap.

1156.  Latheten och bekvämligheten ::: ej villig aktivera sig.

1157.  Dårskapen sitter djupt i dårens hjärta.

1158.  Fostrande risets förmåga förändrar människans livsstil och livsföring.

1159.  Fullkomligheten är lätt för den som ::: låter sig fostras av den.

1160.  Rikes mannens o-tacksam ::: kräver större rikedomar.

1161.  O-tacksamheten aldrig tillfredställd.

1162.  Lyssnade öron ::: Lydnadens öron.

1163.  O-hörsamma öron ::: O-lydnadens öron.

1164.  Nedskrivna reglar ::: nytta i ordningen.

1165.  Insiktsfulla råd ::: livets lärdom och livserfarenhet.

1166.  Kunskap och upplysning ::: livets lärdom

och livserfarenhet.

1167.  Insiktsfulla råd ::: själens dyrbara rikedomar.

1168.  Lära känna sanningen ::: själens dyrbara

rikedom.

1169.  Lära känna saktmodet ::: själens dyrbara rikedom.

1170.  Hörsamt hjärta ::: inför insiktsfulla ord :::

hjärtats rikedom.

1171.  Sanningens ord ::: trovärdigt svar till dem

som sänt dig.

1172.  Omtänksamheten och omsorgen ::: livets vänner.

1173.  Hetlevrad och argsint man ::: livets

o-vänner.

1174.  Snabba beslut ::: kortvariga beslut.

1175.  Argsintheten : ilskenheten :: ordstridigheten ::: saknat livsstil och livsföring.

1176.  Öppna tröstande hänger : de smås : fattigas ::: enklas :::: övergivnas framtids-hopp.

1177.  Trygghets-känslan försvinner i oron

och förvirringen.

1178.  Visa respekt för sanningens ord :::

livets trygghet.

1179.  Sanningen ärad ::: i överhetens ögon.

1180.  Låta orden styra livets handlingar.

1181.  Trovärdigheten lyssnar på sanningen.

1182.  Sanningen formar trovärdigheten.

1183.  Attityd-svängningar ::: förvirrar hjärtat.

1184.  Beteende förändringar ::: skapar oro.

1185.  Pålitligt beetende ::: trovärdigt beteende.

1186.  Förändrade tankegångar ::: förändrar livsstilen och livsföringen.

1187.  Förändrat tankesätt och talesätt :::

förändrar livsstilen och livsföringen.

1188.  Lydnaden ::: förändrar livsstilen och livsföringen.

1189.  O-behärskad tunga ::: förändrar livsstilen

och livsföringen.

1190.  Behärskad tunga ::: förändrar nationen.

1191.  O-behärskad tankevärld ::: förändrar  livsstilen och livsföringen.

1192.  Behärskad tankevärld ::: förändrar livsstilen och livsföringen.

1193.  Överheten visar sin tacksamhet ::: i folkets förändrade livsstil och livsföring.

1194.  Trovärdig överhet ::: påverkar folkets livsstil och livsföring.

1195.  Överhetens privata och politiska liv ::: påverkar folkets livsstil och livsföring.

1196.  Överhetens ord och handlingar ::: återspeglar folkets ord och handlingar.

1197.  Nationella faders och moders gestalter ::: folkets goda förebild.

1198.  Goda faders och moders gestalter ::: nationens räddning.

1199.  Lyssnande öron ::: bättre än fladdrande  tungor.

                   

  

 

DEN INRE BORGEN.  FJÄRDDE BONINGEN.

ANDRA KAPITLET.

FORTSÄTTER ATT BEHANDLA SAMMA ÄMNE OCH

FÖRKLARAR MED EN LIKNELSE VAD FRÖJDER

ÄR OCH HUR MAN FÅR DEM UTAN ATT SÖKA DEM.

1.  Gud hjälpe mig, vad jag har gett mg in i!

Jag har glömt vad jag har skrivit, för de dagliga bestyren och hälsan har fått mig att skjuta upp saken till en lämpligare tid.

Då mitt minne är dåligt råkar allt i oordning, jag hinner inte ens läsa igenom vad jag skrivit, och kanske rent av allt jag har att säga är förvirrat.

Så tror jag åtminstone.

Jag har för mig att jag har talat om eden andliga tröst som många gånger uppträder i förbund med våra passioner.

Därav kommer gråtanfall och snyftningar, och jag har till jag har till och med hört talas om sådana som känner bröstkorgen tryckas samman och rent

       av råkar  i konvulsioner som det inte kan behärska.

De har ibland en sådan styrk att blodet rinner ur näsan, tillbaka med andra liknande plågor.

Om detta har jag inget att säga, eftersom jag inte har varit med om det, men till någon tröst bör det

          vara, ty ------ som jag har sagt ----- allt leder till en önskan att vara Gud till behag och njuta av

Hans Majestät.

2.  Det som jag kallar fröjder från Gud ----- och som jag på ett annat ställe har gett namnet vilans bön ------- är något helt annorlunda, vilket de som genom 

        Guds nåd får erfar det kommer att förstå.

För att bättre fatta detta kan vi tänka oss att vi ser två källor med två behållare som fylls med vatten.

Jag tycker att det inte finns någonting som bättre passar till förklaring av åtskilligt som angår anden än just vattnet.

Då  jag inte vet mycket och inte har stor hjälp av mitt förstånd hyser jag en sådan vänskap för detta element, att jag har beundrat det med större uppmärksamhet än andra ting.

I allt vad han har skapat har en så stor och så vis Gud säkert lagt ner tillräckliga hemligheter för att det skulle vara oss till nytta att lär känna dem,

        liksom det är för dem som verkligen har gjort

det.

Ändå tror jag att i varje småsak som Gud har skapat finns det mer än vad som någonsin kan förstås, om det så vore bara en liten myra.

3. De två behållarna fylls med vatten på olika sätt;

den ens långt bortifrån, genom många akvedukter och konstmässiga ledningar; den andra från själva

         källan där vattnet rinner upp, och att det hörs ett ljud.

Om det är en vattenrik källa, som den vi talar om, så rinner en stor bäck fram ur behållaren sedan den väl är fylld.

Här krävs inga konstgjorda ledningar och inga akvedukter behöver hållas i skick, utan vattnet

flyter ständigt fram.

Annorlunda är det när vattnet kommer genom akvedukterna.

Som jag ser det motsvaras detta av de tillfredsställelser jag har talat om och som framkallas av meditation.

Vi skaffar oss dem genom vårt tänkande med hjälp av betraktelser över det skapade och ett uttröttande arbete med förståndet.

Då allt detta, kort sagt, kommer av våra egna ansträngningar sker fyllandet av cisternen under

     stort buller, hur mycket gagn själen, som jag har sagt, än har av det.

4.  Den andra cisternen får sitt vatten direkt från källan, som är Gud.

När det är Hans Majestäts vilja och behag att skänka oss någon övernaturlig nåd känner vi den största frid och ro och sötma i de tinnersta av oss

        själva.

Jag vet inte var och hur detta sker.

Dessa tillfredsställelser och ljuvligheter förnimmer man inte liksom de jordiska i hjärtat ----- jag menar i början, sedan fyller de oss helt ----- utan detta vatten

       översvämmar alla boningar och själsförmögenheter tills det når kroppen.

Därför säger jag att det börjar i Gud och slutar i oss.

Och förvisso kommer hela den yttre människan att få njuta av denna fröjd och sötma, vilket de som erfarit det känner väl till.

5.  Just när jag skriver detta kommer jag att tänka på att den vers jag nyss citerade,  "ilatasti cor meum", säger att hjärat vidgar sig.

Men jag tror inte, det upprepar jag, att denna glädje föds i hjärtat utan långt längre in, i något som ligger mycket djupt.

Jag tror att det är i själens mittpunkt, så som jag på senare tid har förstått det och längre fram skall förklara.

Jag har sannerligen sett hemligheter inom oss själva som många gånger har gjort mig bestört.

Och hur många fler bör det inte finnas!

O min Herre och min Gud, hur väldig är inte din storhet!

Och här nere går vi omkring som ena små dumma herdepojkar och tror oss fatta något av dig, fastän vi snarare lär fatta ingenting alls, när det nu hos

      oss själva finns så djupa hemligheter som vi inte

förstår.

Jag säger "snarare ingenting alls" därför att det hos dig finns så mycket, mycket mera, inte därför att det inte skulle finnas överväldigands storhet i det vi ser, det vi kan nå fram till i dina verk.

6.  För att återvända till den här versen så kan den

------ tycker jag ----- vara till nytta här för att förklara hur hjärtat vidgas.

Det ser ut som om det himmelska vattnet skulle börj arinna fram ur den källa som jag har sagt ligger i själva djupet av vårt väsen.

Då förstoras och vidgas hel avårt inre, och det väller fram dolda tillgångar som inte låter sig beskrivas; själen kan inte förstå vad det är som kommer henne till del.

Hon känner en doft ------ så att säga ----- som om det i djupet av henne funnes en fyrpanna på vilken det har lagts välluktande rökelse.

Den syns inget ljus och inte varifrån det kommer.

Men värmen och den doftande röken genomtränger hela själen, och många gånger får, som jag har sagt, också kroppen del av det.  

Hör noga på och förstå mig rätt, det är inte någon värme eller vällukt man förnimmer utan något mycket finare än sådant.

Jag har bara brukat dessabilder för att ni skall förstå.

Må de som inte har egna erfarenheter fatta att  detta verkligen händer och kan uppfattas och att själen uppfattar det på ett mycket klarare sätt än vad jag här förmår uttrycka.

Det är inte något som kan falla en in, och med all vår omsorg kan vi inte tillägna oss det.

Och just därav framgår det att det inte är skapat av vår metall utan av den gudomliga vishetens renaste guld.

Här är det, förefaller det mig, inte fråga om en själskrafternas förening utan om en hänryckning i skådandet och en bestörtning över vad som sker.

7.  Det kan vara att jag på tal om dessa de innersta

tingen motsäger mig själv om man jämför med vad jag har sagt på andra ställen.

Det är inte så underligt eftersom det är ungefär femton år sedan jag skrev om det, och kanske har Vår Herre gett mig störe klarhet i dessa ting än vad  jag hade på den tiden.

Jag kan ha fel i allt nu liksom då, man jag ljuger inte.

Hellre vill jag av Guds nåd lida tusen dödar.

Jag talar som jag har förstånd till.

8.  Viljan tycks mig på något sätt böra vara förenad med Guds.

Men det är genom verkningarna och gärningarna efteråt som bönens äkhet bevisas, och någon bättre smältdegel att pröva den finns inte.

Det är inte mycket stor nåd av Vår Herre om den motagande själen förstår vad hon tar emot,

      och en mycket stor är det också om hon inte vänder tillbaka.

Ni vill genast, mina döttrar, nå fram till denna bön, och det gör ni rätt i.

Ty, som jag har sagt, själen kan inte fullt fatta vad Herren gör för henne och med vilken kärlek han drar henne närmare sig.

Förvisso är det önskvärt att veta hur vi skall vinna dena nåd.

Jag skall berätta för er vad jag vet om den saken.

9.  Vi bryr oss inte om de fall då herren behagar skänka oss sin nåd därför att Hans Majestät så vill och inget vidare.

Han vet varför, och vi har inte med saken att göra.

Efter att ha genomfört det som tilhör de föregående boningarna, ödmjukhet, ödmjukhet.  

Därigenom låter Vår Herre besegra sig så att han hör vår bön.

Och det första tecknet på att ni har denna ödmjkhert är att ni inte tror er ha förtjänat dessa Herrens nådegåvor och fröjder eller räkar med att förtjäna dem så länge ni lever.

Ni säger att hur skall man på det sättet nå fram till att skaffa sig dem.

Till det svarar jag att det inte finns något bättre

än det jag har sagt, att inte söka skaffa sig dem,

       och det av följande skäl:

för det första, därför att det är nödvändigast av allt att älska Gud oegennyttigt;

     för det andra, därför att det är litet för en liten ödmjukhet att tro sig genom våra eländiga tjänster kunna tillskansas sig något så stort;

     för det tredje, därför att den sanna tillrustningen består i en önskan att lida i Herrens efterföljelse, inte i att vi, som så mycket mer har förtörnat

       honom, skall tröstas av honom;

      för det fjärde, därför att Hans Majestät inte är skyldig att ge oss nådegåvor på samma sätt som att ge oss salighet om vi håller hans bud.

Ty vår frälsning behövs inga nådegåvor, och han vet bättre än vad vi som passar oss och vem som i sanning älskar honom.

Så är det förvisso, jag vet det; och jag känner människor som går kärlekens väg och har till sitt enda mål at tjäna den korsfäste Kristus.

Inte bara det att de inte ber om fröjder eller längtar efter dem, de bönfaller om att inte få dem i detta livet; detta är sanning.

För det femte, därför att vi kommer att möda oss förgäves.

Då detta vatten inte liksom der föregående förs till oss genom akvedukter, är det till föga gagn att vi tröttar ut oss, om källan i nte behaga ge något vatten.

Vad jag vill säga är att hur mycket vi än mediterar och hur mycket vi än pressar oss till tårar, så kommer inte vattnet för det.

Det ges endast åt den Gud vill ge det, och många gånger när själen minst bryr sig om det.

10.  Vi hör honom till, mina systrar.

Må han handla med oss eter sitt behag och föra oss di han vill.

Min fasta tro är att den som i sanning är ödmjuk och frigjord från världen ( jag säger i sanning, ty det är inte värt att lita på våra tankar, som ofta bedrar oss, utan vi måste ha gjort oss fria från allt ),

       åt en sådan kommer Herren inte att underlåta

att skänka dessa nådegåvor och många andra som vi inte ens vet att önska oss.

Vare han i evighet lovad och välsignad, amen.

          

    

   

   

  

   

  

TANKAR AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE

DEL.  11.

VISHETENS INBJUDAN.

Du som är o -kunnig ---- kom!

   Till de o-förståndiga säger hon:

#Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag

     har blandat.

Överge enfalden så får ni leva,

     följ förståndets väg#.

Ord. 9:4-6.

1000.  Känner ingen inspiration :: låna ut tanke-världen ::: till vreden och häftig-heten.

1001.  Avundsjukan : miss-unnsamheten ::

mina fiender Och o-vänner.

1002.  Saktmodighetens formnings-bad :: häftighetens och vredens o-vän.

        ##SAKTMODIGHETENS O-VÄNNER##.

1003.  Het-levrad : arg-sint människa :: saktmodighetens o-vänner.

1004.  Het-levrad : häf-tig :: temperamentsfull ::: ilsken :::: arg-sint ::::: upp-brusande :::::: lätt-retad

::::::: saktmodighetens o-vänner.

1005.  Lätt-retlig : snar till vrede :: het ::: het-sig :::: snar-stucken ::::: saktmodighetens o-vänner.

1006.  Het-sig : upp-hetsig :: häftig :::

o-balanserad :::: o-behärskad ::::: våld-sam ::::::: saktmodighetens o-vänner.

1007.  Snar-stucken : lätt-stött :: lätt-sårad ::: snar-sint :::: sur ::::: vre-sig :::::: grinig :::::::

saktmodighetens o-vänner.

1008.  Sur : o-vänlig :: butter ::: tvär :::: miss-nöjd :::::

miss-belåten :::::: miss-lynt ::::::: saktmodighetens

o-vänner.

1009.  På dålig humör : för-argad :: morgon-sur ::: gnällig :::: grinig ::::: tjurig ::::: saktmodighetens

o-vänner.   

1010.  Temperaments-fulla tankar saktmodets fiender Och o-vänner.

1011.  Saktmodighetens rikedomars formnings-bad :: för-ändrar tankar och tal.

1012.  Humörets -- svängningar :: livets sur-het :: livets grinighet ::: livets vresig-het

saktmodighetens fiender Och o-vänner.

1013.  Livets sur-het : livets grinighet :: livets vresighet ::: livets o-vänner.

1014.  Mod-lös-heten : själv-uppgivelsen :: livets

o-vänner.

1015.  Själs-lugnet : själs-ron :: sinnesron :::

livets vänner.

1016.  Samvets-ron : samvets-lugnet :: still-heten ::: livets vänner.

1017.  Saktmodigheten : ödmjukheten :: god-modig-heten ::: mild-heten :::: livets vänner.

1018a.  Saktmodigheten led mina fot-steg.

1018b.  Ut-sträckta händer : hjälpande händer ::

tröstande händer ::: upp-muntrande händer.

 

1019.  Ledas på saktmodhetens och mild-hetens

ljusa stigar.

1020.  Saktmodigheten och mild-heten styrkan i mina vandrings-fötter.

VISHETENS INBJUDAN.

#Du som är o-kunnig --- kom!

     Till de o-förståndiga säger hon:

#Kom!   Ät mitt bröd och drick vinet jag

        har blandat.

Överge enfalden så får ni leva,

        följ förståndets väg#.

Ord. 9:4-6.

1021.  Vandringen i mildhetens ::: av-trycka fotspår i nyfallna snön ::: själens inre ::: läkande närvaro. 

1022.  Vandringen i sakt-modighetens och mild-hetens skönhet och ljuvlighet ::: för-ändrar

tale och tanke-sättet.

1023.  Solens glans och månens ljus-sken :::

saktmodig-hetens och mildhetens varma strålar ::::

strömmar in i hjärtats vrede och häftighet.

1024.  Kärleks-fulla troheten ::: sviker aldrig.

1025.  Älsk-värdigheten : upp-skattad :: värde-full :::

trohet sviker aldrig.

1026.  Regn-bågens skönhet och ljuvlighet :::

sakt-modighetens och mildhetens skönhet

och ljuvlighet.

1027.  Av-sky vreden och häftigheten :::::

älskar : upp-skattar :: värdesätter ::: saktmodet

Och mildheten.

1028.  Hjärtats be-röring av saktmodet och mildhet

::: för-ändrar livets livsstil och livsföring.

1029.  Hjärtats hunger och längtan efter älsk-värdig-heten : vänlig-heten :: mjuk-heten :::

för-ändrar livets livsstil o ch livsföring.

1030.  Livets lärdom och er-farenhet : värde-sätter

och upp-skattar livet.

1031.  Ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten :::

frigör hjärtats stolthet och övermod. 

1032.  Saktmodet och mild-heten ::: fri-gör hjärtats vrede och häftighet.

1033.  Sakt-modig-heten och mildheten :::

be-skyddar saktmodiges : mildes hjärtats tankar :: från vreden och häftighet.

1034.  Hjärtats inre frid : ödmjukheten :: en-hetlig-heten ::: tacksamheten.

1035.  Ly-hördsam-heten ::: hör-sam-heten

:::: för-ändra livets livsstil och livsföring.

1036.  Lat-heten och bekvämligheten ::: energi-tjuvar ::: tids-tjuvar.

1037.  Tröstens rike-domar : vägen in i full-komlig-hetens liv.

1038.  Tröstens rikedomar ::: övervinner hopp-lös-heten :::: sorglig-heten ::::: o-hjälplig-heten

:::::: o-tröstlig-heten.

1039.  Tröstens öm-het och värme : upp-muntrar ::

stöder ::: hjälper :::: upp-givna och mod-lösa hjärtan.

1040.  Trösta varandra : lugnar :: styrker ::: veder-kvicker varandra.

1041.  Tröstens omsorg och öm-het : torkar bort fuktiga tårar.

1042.  Tårar av sorg : smärta :: lidande :::

tröstens skön-het och ljuvlighet för-ändrar

smärt-samma : sorgsna och lidande hjärtan.

1043.  Trösten : hjälpen :: stödet ::: mina vänner.

1045a.  Tröstens öm-het : omsorg :: värme :::

mina vänner.

#VISHETENS INBJUDAN#.

#Du som är o-kunnig --- kom!

       Till de o-förståndiga säger hon:

#Kom!   Ät mitt bröd och drick vinet jag

        har blandat.

Överge enfalden så får ni leva,

        följ förståndets väg#.

Ord. 9:4-6. 

1045b.  Ut-sträckta händer : älsk-värda händer :: värde-fulla händer ::: älskade händer. 

1046.  Full-hetens tystnad ::: veder-kvicker själens

inre liv. 

1047.  Hjärtats fel-fri-het ::: hjärtats full-komlig-het.

1048.  Full-komlig : o-felbar :: helig ::: helgon-lik ::::

gudomlig.

1049.  Gudomlig : guda-lik :: guds-lik :::

1050.  Gudom : gudomlig natur :: gudomlig egen-skap ::: gudomligt väsen :::: guda-väsen :::::

gudoms-väsen :::::: gudomlighet.

1051.  Lätt-sinnig-heten : ansvars-lös-heten :: tank-lös-heten ::: o-varsam-heten :::: ytlig-heten :::::

mina fiender Och o-vänner.

1052.  Sorg-lös-heten : be-kymmers-lös-heten ::

o-betänk-samheten ::: o-stadig-heten ::::

lätt-färdig-heten ::::: o-anständig-heten :

mina fiender Ochovänner. 

1053.  O-tålig : oro-lig :: ner-vös ::: karaktärs-lös.

1054.  Få-fänglig-heternas verklig-heter : tom-heten ::

värde-lösheten ::: för-gänglig-heten :::: in-billning.

1055.  Tom-heten : ödslig-heten :: ensam-heten.

1056.  Värde-lösheten : intresse-lösheten :: betydelselöst ::: o-viktigt :::: o-väsentligt

::::: inte mycket värd.

1057.  Förgängligheten : o-varaktig :: fåfänglig.

1058.  Inbillning : tom fåfänglighet.

1059.  Intresselös : likgiltig.

1060.  Betydelselös : utan värde :: utan intresse :::

o-viktig.

1061.  Högmod : övermod :: själv-förhävelse :: överlägsenhet ::: förmätenhet :::: egen-kärlek ::::: stormodighet :::::: översitteri ::::::: arrogans

:::::::: högfärd.

1062.  Övermod : överdriven själv-tillit :: dumdristighet ::: stolthet.

1063.  Själv-tukt : självdisciplin :: avhållsamhet.

1064a.  Själv-upptagenhet : ego-centrisk :: självisk

1064b.  Ego-centriskt tänkande : placera sig själv i första hand.

1065a.   Förmätenhet : alltför själv-säker :: anspråksfull ::: egen-mäktig :::: övermodig :::::

arrogant.

1065b.   Överlägsenhet : visad övermakt :: visat övertag.

1066.   Egen-kärlek : själv-belåtenhet :: själv-godhet ::: fåfänga :::: själv-förgudande :::::

själv-tillräcklig.

#VISHETENS INBJUDANDAN#.

#Du som är o-kunnig --- kom!

        Till de o-förståndiga säger hon:

#Kom!   Ät mitt bröd och drick vinet jag

       har blandat.

Överge enfalden så får ni leva,

       följ förståndets väg#.

Ord.  9:4-6.

         

1067.   Över-sitteri : tyranni :: översittare-fasoner.

1068.   Arro-gant : anspråks-full :: för-mäten :::

över-lägsen :::: över-modig ::::: nonchalant ::::::

ut-manade.

1069.   Hycklerier : falsk-het :: sken-helighet ::: be-drägerier :::: skrymterier :::: fariseism :::::

sken-fromhet :::::: skåde-spelerier.

1070.   Be-möta vredens och häftig-hetens hårda hjärtan ::: med sakt-modig-hetens milda leende.

1071.   Saktmodets be-mötande tunga :::

o-behärskande tungans mål-lös-het. 

1072.   Arrogantiskt be-teende ::: öd-mjuk-hetens :

enkel-hetens och litenhetens o-vän.

1073.   Inbilskt be-teende ::: ödmjukhetens : enkel-hetens och litenhetens o-vän.

1074.   Själv-berömmande be-teende ::: ödmjukhetens : enkelhetens och litenhetens o-vän.

1075.  Sken-känslors beteende ::: ödmjukhetens : enkel-hetens och litenhetens o-vän.

1076.  Ego-kärlekens beteende ::: ödmjukhetens : enkelhetens och litenhetens o-vän.

1077.  Ego-tröstandets be-teende ::: ödmjukhetens och enkelhetens och litenhetens o-vän.

1078.  Fri-modig-heten :o-bekymrad :: djärv ::: modig

:::: o-förskräckt ::::: fri-språkig :::::: öppen-hjärtlig

:::::: naturlig :::::::: upp-riktig.

1079.  Frimodigt ::: talar fritt ur hjärtat.

1080.  Hjärtats ångest ::: hjärtats ängslan : hjärtats rädsla :: hjärtats fasa ::: hjärtats oro :::: hjärtats vånda ::::: hjärtats döds-ångest.

1081.  Själs-nöd : själa-nöd :: samvets-nöd ::: själs-ångest :::: själs-pina ::::: synda-nöd ::::::

för-krosselse.

1082.   För-krosselse :: be-drövad : ned-slagen ::

mod-lös ::: tröst-lös :::: för-tvivlad ::::: o-tröstlig ::::::

tillintet-gjord ::::::: ned-bruten ::::::: djupt ångerst-full

:::::::: bot-föring.

1083.  Tålamodets prövo-tid ::: smärt-samt för o-tålig-heten : oron :: o-tålighetens väntan.

1084.  Kärlekens o-erhörda kärleks-kraft : tränger in

i  bitter-hetens och besvikelsens hjärta.

1085.  Kärlekens o-erhörda kärleks-kraft fördjupar

vänskaps-banden mellan människor.

1086.  Full-komliga kärleken förenar människors -hjärtan.  En-hetens kärleksband för-djupar relationer mellan människors livsstil och livsföring.

1087.  Er-farenhetens och lärdomens kärleks-band ::

vittnar om för-ändrade hjärtan.

1088.  Villig höra sanningen ::: livets vän.

1089.  Livets lärare :: livets lärdom och er-farenhet.

#VISHETENS INBJUDAN#.

#Du som är o-kunnig --- kom!

        Till de o-förståndiga säger hon:

#Kom!   Ät mitt bröd och drick vinet jag

        har blandar.

Överge enfalden så får ni leva,

       följ förståndets väg#.

1090.  Vara rädd om saktmodet ::: dess skönhet

och ljuvlighet : avsky vredens och häftighetens

     smärt-samma lidande.

1091.  Hjärtats leende ögon ::: älskvärd : upp-skattade :: värde-fulla.

1092.  Oroliga och för-virrade hjärtan ::: åter-speglar

oroligt och för-virrat hjärta.

1093.  Hjärtats sökande efter sanningen :::

lögnens största nederlag.

1094.  Hjärtats lilla väg ::: ödmjukhetens : enkel-hetens och litenhetens be-prövade väg.

1095.  Lära känna : längden :: bredden ::: djupet

:::: ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten :::

ger läro-rik kännedom :::: i deras inre liv.

1096.  Lögnens spåk-rör ::: tungans tal.

1097.  Lögnen på-verkan : seendes in-tryck ::

hörselns lyssnande ::: tankevärldens in-tryck ::::

tungans tal +++ lögnens språk-rör.

1098.  Tystnadens prövo-tid ::: o-tystnadens

o-vän. 

1099.  Saktmodets prövo-tid ::: vredens och häftighetens o-vän.    

  

  

  

#VARNING FÖR ÖVERMOD#.

###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

du nåd hos Herren###.  Syraks bok.  3:18.

900.   Tro-hetens hjärta ::: tankars på-lit-lig-het ::::

tankars ord-hållighet ::::: talets stånd-aktig-het ::::::

     talets o-rubblighet.

901.  För-låtelsens hjärta : fri från för-dömelsens träldom och slaveri.

902.  Friheten från för-kastelsens och för-därvets :::

närvaro ::: åter-spelar förlåtelsens ömhet :::: värme

och omsorg.

903.  Känna sig värde-full : älskad :: upp-skattad.

904.  Kärlekens full-het : tal-trängd tungas tals

fiende Och o-vän. 

905.  Tal-trängd tunga ::: agnarnas tal för vinden.

906.  Kärlekens seende ögon ::: ser de fattigas :

de smås :: hem-lösas och över-givnas behov.

907.  Kärlekens seende ögon ::: känner med-lidande

:: med-känslan för mänsklighetens behov.

908.  Tack-samheten och ödmjuk-heten :::

stödet för varandra.

909.  O-tacksamheten och över-modet :::

saknar hjälpen Och stödet för sin nästa.

910.  Tack-samheten och ödmjuk-heten :: för-ändrar

hjärtats in-ställning inför livets fina gåva.

911.  I tack-samhetens rike-domar ::: finns livets

skönhet och ljuvlighet.

912.  Vara fylld av Kärlekens lov ::: på-verkar

livsstilen och livsföringen.

913   Kärleken är mild : tål-modig :: ut-givande :::

upp-muntrande :::: finner inte behag i själv :::::

914.  An-klagande blickar och tankar: skadar livsstilen och livsföringen.

915.  Kärlekens öppnade händer : ut-strålar värme

:: ömhet och omsorg.

916.  Kärleken : älsk-värd :: älskad ::: upp-skattad.

917.  Lyssna på hjärtats fri-modig-het :::::

be-lönas.

918.  Social gemenskap ::: god vän-skap. 

919.  Kärlekens hjärta ::: tåla-modig och mild.

920.  Vara rädd om tystnaden : lugnet :: still-heten.

921.  Sakt-modige känner sig fri från ::: vredens

:::: häftig-hetens träldom och slaveri.

922.  Dumdristiges be-teende ::: huvud-lös :

besinnings-lös :: tank-lös.

923.  Över-modigheten : skad-lig :: far--lig :::

obe-tänksam.

  

924.  Ödmjuke känner ingen vila och trygghet :::

i över-modet.

925.  Över-modige känner ingen vila och trygghet :::

i ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten.

926.  Över-modige känner ingen vila och trygghet :::

i sakt-modig-hetens rikedomar.

#VARNING FÖR ÖVERMOD#.

###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

    du nåd hos Herren###.   Syraks bok.  3:18.

927.  Ödmjuke känner ingen till-tro till övermodet

och stolt-heten.

928.  Stolt-heten och ödmjukheten ::: går skilda vägar.

929.  Insiktens inre liv ::: för-djupar livet in i

insiktens rike-domar.

930.  Sakt-modig-hetens rike-domar känner ingen

längtan efter vredens och häftig-hetens livsstil

och livsföring.

931.  Sakt-modig-hetens rikedomar i dess skönhet och ljuvlighet ::: för-ändrar själs-livet.

932.   Rädslans tunga ::: fri-modiga

tungans fiende & o-vän..

933.   Stolt-hetens tunga ::: ej mild och ödmjuk.

934.   Prat-sam : prat-sjuk tunga ::: o-fruktsam

i goda jord-månen. 

935.   Tal-trängd tunga ::: fruktsam i o-gräsets

jordmån.

936.   Talets o-gräs :::: för-tal : skvaller :: ord-strider.

937.   Åter-håll-sam tunga ::::: insiktens tunga.

938.   Ödmjuk människa ::: accepterar 

ålderdoms-svagheten.

939.   Ej ::: låna ut sin tunga till lögnen

och falsk-heten.

940.   Låna ut sin tunga till upp-muntran : ärlig-heten :: öppen-hjärtlig-heten.

941.   Lat och be-kväm tunga ::: be-lönings-lös.

942.   Tillåta inte bitter-hetens och be-svikelsens frön börja växa i tanke-världen.

943.   Tillåta bitter-hetens tankar :: få växt-kraft

i tanke-världen :: hjärtats tankar ::: orden

och handlingarna :::: livet i lydnad under

bitter-heten.

944.  Människans val : leva i lydnaden eller i

o-lydnad :: i penning-begärets fotspår.

945.  Tystnaden : still-heten :: lugnet :::

mina vänner.

946.  O-tystnaden : tystnadens o-vän. 

947.  Vreden och häftig-heten ::: slipar saktmodighetens ädel-stenar.

948a.  I ego-ismen finns det rädsla ::: träl-binder och för-slavar :::: människors be-teende.

948b.  Ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten :::

känner en skön och ljuvlig fri-het :::: inför rädslan.

949.  Ikläda sig ödmjukhetens : enkel-hetens ::

litenhetens tjänar-dräkt ::: ikläder sig

full-komlig-heten.

950.  I-kläda sig ego-ismens tjänar-dräkt :::

i-kläda sig träl-domens och slaveriets tjänar-dräkt. 

951.  I-kläda sig tystnadens : still-hetens :: tjänar-dräkt ::: ikläder sig full-komlig-heten.

952.  I-kläda sig o-tystnadens : prat-sam-hetens ::

tjänar-dräkt ::: ikläda sig träl-domens och slaveriets tjänar-dräkt.

#VARNING FÖR ÖVERMOD#.

###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

    du nåd hos Herren###.   Syraks bok.  3:18. 

953.  Egoismens träl-dom och slaveri :: träl-binder

människors hjärtan och sinnen.

954.  Egoismens slav-tjänare :: be-tjänar egoismen.

955.  Dominantiskt be-teende ::: villig ut-öva sin

egna vilja.

956.  Penning-begäret ::: dålig råd-givare.

957.  Penning-begäret ::: tänker bara på sig själv.

958.  Penning-begäret villig tillfreds-ställa sina

egna behov.

959a.  Av-guden Penning-begäret ::: hyllas av oro-liga och för-virrade människor.

959b.  Av-guden Ha-begäret ::: hyllas av orolig

& förvirrade människor.

960.  Ordning-samt sinne : bjuder inte in för-virring

och oro i tanke-världen.

961.  Ha-begäret ::: hyllas av oroliga och för-virrade

människor.

962.  Seendets ha-begär ::: hyllas av oro-liga och förvirrade människor.

963.  Lyssnadets ha-begär ::: hyllas av oroliga

och för-virrade människor.

964.  Ha-begär blir aldrig tillfreds-ställd.

965.  Tacksamma barn ::: belönar sin moders-kärlek

och faders-kärlek.

966.   Säkerhets-tänkandet :: skapar ständigt nya

lagar och para-grafer.

967.   Finns det inga människor ::: kan ej kontroll-behovet ut-övas.

968.   Fri-modig-heten botemedlet mot all rädsla.

969.   Oron och för-virringen : använder syn-sättet

och hörseln :: som sina red-skap ++ vill äga :::

kontrollera människan.

970.  Försvars-vapnet mot talträngda tungor ::: Tystnaden.

971.  Orons och förvirringens kontroll-beteende :::

kontrollerar och skadar :::: människans tanke-värld.

972.  Historien blir längre ::: för varje förbrukat år.

973.  Stoltheten och övermodet :::

o-vän med ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten.

974.  Stoltheten och övermodet ::: gör livet menings-löst och intet-sägande.

975.  Ej, tillåta be-svikelsen ::: miss-be-låtenheten vara ens med-tjänare i tankevärlden.

976.  Ej, tillåta modlös-heten : misströstan :: mod-fälldheten vara ens med-tjänare i tankevärlden.

977.  Vara tack-sam : för-nöj-sam :: i sin ålder-dom ::: i inskitens fot-spår.  

978.  Tack-samheten : för-nöjsam-heten värdesätts

som med-tjänare i tankevärlden :: blir livet älsk-värt.

979.  Tankars tumult : för-virring :: oro :::

belönings-lös.

980.  Tankars ordning : beslut-samhet och mål-medvetenhet ::: be-lönas.

#VARNING FÖR ÖVERMOD#.

###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

     du nåd hos Herren###.   Syraks bok.  3:18.

981.  Insiktens tankar ::: be-löningens tankar.

982.  Milda och ödmjuka ord :: gott vittnes-börd

::: inför världens över-mod av ord.

983.  Tystnadens tankar ::: fostrar galopperande

och irrande tankar.

984.  Tystnadens blickar ::: fostrar galopperande och irrande blickar.

985.  Sinnes-ron : själs-lugnet :: själs-ron :::

finns inte i penning-begärets lockelser.

986.  Harmonin : stilla lyckan :: still-heten ::: penning-begärets o-vänner.

987.  Själa-ron : samvets-ron :: samvets-lugnet :::

Ha-begärets o-vänner.

988.  Ron : still-heten :: harmonin ::: tystnaden ::::

Ha-begärets o-vänner.

989.  Ha-begärets kontroll-behov :

för-virrar tankar Och hjärtan.

990.  Mildheten Och god-heten  varandras vänner.

991.  Mild-heten & godheten  elak-hetens fiender

Och o-vänner.

992.  Människan  tänkande & kännande varelse.

993.  Skada sin nästa  ondskan vän.

994.  Förlåta sin nästa  förlåtelsens vän.

995.  Glömma & brista i om-tanke 

skadar sin nästa. 

996.  Livet i o-ordning  brister i om-tanken.

997.  Vara slö-hetens & be-kvämlighetens

slav Och träl  skadar sin nästa.

998.  Vara lik-giltig  värde-lös intresse-lös

saknar  älsk-värdigheten  upp-skattningen

& vara värde-full.

999.  Vara värde-lös  Och intresse-lös

saknar människo-värdet.