Alla inlägg under augusti 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 augusti 2014 19:49

FÖRSTA STROFEN.

VAR HAR DU DOLT DIG,

O ÄLSKADE, OCH VARFÖR HAR DU LÄMNAT MIG I TÅRAR?

DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN,

EFTER ATT HA SÅRAT MIG,

JAG GICK ROPANDE UT EFTER DIG, OCH DU VAR BORTA.

FÖRKLARING.

1.   Gripen av kärlek tiill Ordet, Guds Son, sin brudgum, önskar själen i denna första strof att få förena sig med honom genom ett klart och verkligt skådande, hon berättar för honom om all sin kärleksångest och klagar över att han är frånvarande.

Hennes klagan är desto mera välgrundad som hon, efter att ha sårats av hans kärlek och ha frigjort sig från alla skapade varelser och från sig själv, dessutom måste plågas av sin Älskades frånvaro, ty han har inte befriat henne från hennes jordiska hölje för att låta henne njuta av honom i den eviga härligheten.

Därför utropar hon:

VAR HAR DU DOLT DIG.

Detta vill säga: Du ord, du min Brudgum, visa mig den plats där du har dolt dig.   Med dessa ord ber hon Ordet att uppenbara sin gudomliga natur för henne, ty den plats där Guds Son har dolt sig är enligt den helige Johannes

( 1:18 ) "Faderns sköte", det vill säga det gudomliga Väsendet, otillgängligt för människoblick och dold för allt mänskligt förstånd. 

Det är detta som Jesaja säger i orden: "Ja, du är sannerligen en dold Gud" ( 45:15 ).

Härvid bör man också uppmärksamma, att hur stora upplysningarna och sublima de uppfattningar av Gud än må vara som en själ kan få ta emot här i detta liv, så är de aldrig hans väsen och har ingenting att göra med detta.

I verkligheten är Gud för själen alltjämt en dold Gud.

Trots alla de fullkomligheter som upptäcker i honom, bör hon betraktahonom såsom dold och att fortsätta att söka efter honom, sägande:  Var har du dolt dig?

Ty det är så, att de högsta förbindelser med Gud och den förnimbara känslan av hans närvaro är inte något säkrare tecken på att han är där, än torka och förlust av alla dessa nådegåvor är något bevis för hans frånvaro.

Det är därför somm profeten Job  har sagt: "Om han kommer till mig, det vill säga Gud, så skall jag inte se honom: om han går bort från mig, så skall jag inte förstå det"  ( Job. 9:11 ).

Dessa ord låter oss förstå att själen, trots de  upplysningar, uppfattningar eller känslor som hon får motta av Gud och hur  upphöjda dessa än må vara, inte skall inbilla sig att hon därför äger honom mera eller står honom närmare, eller att det som hon kan känna och uppfatta skulle vara Guds egentliga väsen.

Å andra sidan, om alla dessa förnimbara andliga upplysningar skulle tas ifrån henne, så skall hon därför inte inte tro att Gud hat tagits ifrån henne; ty i verkligheten är det omöjligt för henne att i det första fallet med säkerhet veta om hon är i nådens tillstånd, och att i det andra fallet veta om hon inte är det.

Predikaren har sagt:  "Ingen människan vet om hon är värd kärlek eller hat"  ( Pred 9:1).

Själens syfte i den föreliggande versraden är alltså inte bara att be om den förnimbara känslofromheten som inte kan ge någon klar visshet om att man i  detta livet äger Brudgummens nåd, utan hon ber också om närvaron och det klara skådandet av hans väsen, som hon begär att få visshet om och få njuta i saligheten.

3.  Det är detta som Bruden i Höga Visan uttrycker, när hon i längtan efter att få förena sig med det gudomliga Ordet, sin Brudgum, vänder sig till Fadern med dessa ord:

"Visa mig var du för din  hjord i bet, eller vad du vilar om middagen"  ( Höga V. 1:7 ).

Men att fråga honom var han lever och vilar, det är detsamma som att be honom visa det gudomliga Ordets Väsen; ty Fadern vilar bara i Ordet, sin enfödde Son, och det är i honom som han förhärligas.

Att fråga Fadern var han vilar om middagen, det är att rikta samma vädjan till honom, ty Fadern vilar och finns bara i sin Son.  Det är i honom som han finner all sin glädje; han meddelar honom hela sitt Väsen om middagen, det vill säga i Evigheten, där han ständigt föder honom.

Vad själen här ber om, det är alltså den betesäng där Fadern vilar sig, och denna blomstersmykade bädd som är det

gudomliga Ordets och där Fadern vilar, dold för alla mänskliga varelsers blickar; hon säger alltså till honom:

"VAR  HAR DU DOLT DIG"?

4.   För att finna denne Brudgum för så vitt man kan det i detta liv, bör man här lägga märke till att Ordet, i förening med Fadern och den Helige Ande, väsentligen bor i själens allra innersta, där han döljer sig.

Därför måste också den själ som skall finna honom genom kärleksförening lösgöra sin vilja från alla skapade ting och träda in i en djup andakt inom sig själv, och där inne skall hon underhålla förbindelser med Gud fulla av

tillgivenhet och kärlek, och betrakta hela världen som om den inte existerade. 

Det är därför aom den helige Augustinus i sina Samtal vänder sig till Gud, och säger:  "Herre, jag har inte funnit dig utanför mig själv, ty jag sökte fel när jag sökte utanför, eftersom du finns inom mig." Gud är alltså dold inne i själen, och det är där som den verkligt komtemplativa människan bör söka honom och fråga:  "VAR HAR DU DOLT DIG?"

O ÄLSKADE, OCH VARFÖR HAR DU LÄMNAT MIG I TÅRAR?

5.    Hon kllar honom Älskade för att påverka honom mera och få honom at lysna till hennes bön.

Ty när Gud verkligen älskas, så lyssnar han lätt till bönerna från den som älskar honom. Och då kan man med full sanning kalla honom sin Älskade, ty själen tillhör honom helt och hållet, och hennes hjärta är helt frigjort från allt som inte är han.

Men somliga kllar Brudgummen sin Älskade när han inte verkligen är deras Älskade, eftersom de inte helt och hållet har givit honom sitt hjärta; och det är därför som deras bön inte har ett så högt värde i Brudgummens ögon.

6.  I fortsättningen heter det:  "Varför har du lämnat mig i tårar?"  Lägg märke till att den Älskades frånvaro är en ständig  plåga inom den älskande själen; eftersom hon inte älskar någonting utom honom, finner hon inte i någonting annat den vila och tröst honn söker.

Av detta kan man förstå om någon i sanning älskar Gud, ty i så fall nöjer han sig inte med något som är mindre än Gud.

Den helige Paulus låter oss väl förstå vad dessa tårar är, när han säger:  "Vi suckar inom oss och bidar efter barnaskapet hos Gud"  ( Rom. 8:23 ).

Som om han  hade sagt: Inne i vårt hjärta, där vi har underpanten på vår Älskade, där känner vi vad som plågar oss: hans frånvaro.  Så låter den jämmer som ständigt stiger upp ur själen på grund av den Älskades frånvaro.

Hon ger uttryck åt den framför allt när hon först har fått smaka några av hans upplysningar fyllda av sötma och ljuvlighet, men sedan blir lämnad i torka och ensamhet.

Detta beteende går henne mycket hårt till sinnes, och därför tillägger hon:

DE FLYDDE MIG SOM HJORTEN.

7.  Vi skall lägga märke till att i Höga Visan liknar Bruden Brudgummen vid hjorten och vid hinden i bergen:

"Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort" 

( Höga V. 2:9 ), för att beteckna den snabbhet med vilken han döljer sig och visar sig vid sina besök hos själen, liksom när han låter henne känna hur han drar sig undan och är frånvarande efter att ha besökt henne; därför blir hans frånvaro bara ännu smärtsammare.

Det är detta själen låter förstå, när hon säger:

EFTER ATT  HA SÅRAT MIG.

8.  Hennes tanke är denna: Det var alltså inte nog med den smärta och sorg som din frånvaro vanligen åstadkommer; efter att ha sårat mig ännu mer med den kärleks pil och så ha ökat lidandet och längtan att se dig, har du flytt bort med hjortens snabbhet utan att låta mig gripa dig ett ögonblick.

9.   För en utförligare förklaring av denna versrad vill jag

nämna att, förutom många andra besök som Gud gör hos själen varvid han sårar henne med kärlek och drar henne till sig, så har han för vana att frambringa vissa lätta beröringar som av eld; de är liksom pilar av eld, de sårar själen, genomtränger henne och lämnar henne helt upptänd av kärlekens eld.

Detta är de kärlekssår i egentlig mening, som själen här talar med oss om.  De upptänder til den grad viljan hos henne,

att själen brinnande av denna eld  och denna kärlekslåga tycks förtäras av den; hon frigöres från sig själv, förnyas helt och hållet och övergår till ett nytt liv, liksom fågeln Fenix som förtäres och åter uppstår ur sin aska. 

David talade om detta sålunda: "Mitthjärta brann och mina njurar förändrades, och utan att förstå det hade jag förvandlats till intet"  ( Ps. 73:21-22 ).

De njurar som profeten talar om betyder alla de begär och känslor som sättes i rörelse och blir gudomliga i denna hjärtats våldsamma brand; själen blir då tillintetgjord av kärlek, hon kan bara älska.

I denna stund så fylld av kärlek sker förvandlingen av viljans begär mitt under en sådan plågande ängslan och längtan efter att få se Gud, att kärlekens stränghet tycks outhärdlig för själen.  Detta kval drabbar henne likväl inte därför att hon har sårats, tvärtom betraktar hon dessa kärlekssår som sin räddning; detta kval drabbar henne därför att den Älskade efter att ha sårat henne har lämnat henne ensam i sin plåga.

Han har inte sårat henne ända till döds, och alltså inte låtit henne få se honom i denfullkomliga kärlekens klara och höga skådande.  För att bekräfta och förklara att smärtan från detta kärlekssår kommer ur den Älskades frånvaro, utropar själen därför:

DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN, EFTER ATT HA SÅRAT MIG.

10.   Den smärta som kärlekssåret har skapat är så djupt, att den väcker viljan och driver den till att i ett häftigt känsloutbrott försöka nå fram till den Älskade vars lätta beröring hon har känt så nära.  Med samma snabbhet har själen känt Brudgummens frånvaro och låter genast höra sin  klagan, ty på ett och samma ögonblick har den Älskade

försvunnit, dolt sig, och själen står utan honom; därför är också hennes smärta och hennes klagan desto djupare ju starkare hennes längtan var att nå honom.

Ty dessa besök med kärlekssår liknar inte andra besök som Gud gör hos själen för att stärka och trösta henne och uppfylla henne med frid, ljuvlighet och vila.

De förra besöken, de sker i själva verket mera för att såra än för att läka, för att bedröva mera än för att tillfredsställa.

I verkligheten tjänar de bara till att friska upp vår kunskap, att öka våra begär och därigenom våra lidanden.

Vi kallar dem kärlekssår, ty de är underbara för själen; därför skulle hon också vilja dö tusen gånger av dessa sår, som kommer henne att gå ut ur sig själv och träda in i Gud.

Det är detta som hon låter förstå i följande vers:

JAG SPRANG UT ROPANDE EFTER DIG, OCH DU VAR BORTA.

11.  Kärlekssåret har inget botemedel annat än i honom som har tillfogat själen det.  Därför säger själen också att hon har sprungit ut med rop efter honom som har sårat henne, och ber honom om hjälp, så upptänd är hon av elden i detta sår.

Men detta uttryck "att gå ut ur sig själv" kan förstås på två sätt. För det första, själen går bort ifrån allt skapat genom det förakt och den avsky som hon känner inför det.

För det andra, hon går ut ur sig själv, och glömmer bort sig själv fullständigt; hon känner en helig avsky för sig själv genom kärleken till Gud.

Gud å sida lyfter henne så högt att hon kan gå ut ur sig själv och bort ifrån alla sina naturliga sätt att handla, när hon ropar efter honom.  Båda dessa sätt att gå ut, springa t, avses med detta ord av Bruden: JAG SPRANG UT.

I verkligheten är båda dessa sätt nödvändiga, med mindre går det inte, för att följa efter Gud och kunna inträda till honom.  Bruden tycks alltså säga:  O min Brudgum, genom din beröring, genom ditt kärlekssår har du  inte bara dragit mig bort från allt skapat och gjort mig främmande för det, utan du har också fått mig att gå ut ur mig själv

( ty man skulle verkligen kunna säga att Gud rentav har skilt själen från  kroppen ), sedan har du lyft mig ända upp till dig när jag ropade efter dig, fullständigt frigjord från allt för att binda mig vid dig.

12.  OCH DU VAR BORTA.  När jag ville njuta av din närvaro, 

fann jag dig inte; jag har lämnats i utblottat tillstånd och skild från allt av min kärlek till dig, utan att kunna binda mig vid dig; kärlekens plåga har hållit mig liksom hängande mellean himmel och jord och jag kan inte stödja mig varken på dig eller på mig själv.  Det som själen här kallar att gå ut för att söka efter Gud, det kallar Bruden i Höga Visan att stiga upp, att resa sig, när honn säger: "Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom som min själ har kär.  -------  Jag sökte honom, men fann  honom icke" ( Höga V. 3:2 ).

Uttrycket att stiga upp i andlig mening betyder att röra sig nedifrån och u ppåt mot höjderna; det tas i samma mening som att gå ut ur sig själv, det vill säga ut ur det dåliga sätt på vilket hon förut älskade Gud, upp till en mycket upphöjd kärlek. 

Men själen visar sin smärta över att hon inte har funnit sin Älskade. Och detta därför att den själ som är upptänd av kärlek till Gud här på jorden alltid lever i denna plåga.

Hon har redan givit sig åt Gud och hon väntar alltjämt på sin belöning, det vill säga hon klagar över att inte ha fått det klara ägandet och skådandet av Gud; hon kallar på honom med höga rop, men så länge som hon befinner sig i detta livet kommer inte hon att få detta.

Hon har redan gått under av kärlek till Gud, och hennes undergång har inte givit henne någon som helst lättnad,

ty hon äger ännu inte den Älskade som har försvunnit.

Det är därför som den som erfar denna plåga för Guds skull klart visar att han har givit sig åt Gud och älskar honom.

13.  Den smärta och den plåga som Guds frånvaro framkallar är vanligen så intensiva hos dem som närmar sig fullkomligheten, vid den tid då de upplever dessa gudomliga sår, att de skulle dö av dem om inte Gud uppehöll dem.

Deras vilja är  rak, och deras ande är väl renad och väl förberedd för Gud;  och vi har sett har de fått smaka något av den gudomliga kärlekens ljuvlighet som de mer än allt annat längtar efter;  det är också därför som deras plåga övergår alla ord.

Liksom genom en springa har de fått se ett oändligt gott,

och det förvrägras dem.  Det är därför som deras sorg och deras plåga är outsägliga.     



 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 9 augusti 2014 08:19

ARTONDE STROFEN.

I den innersta vinkällaren.

Av min Älskade har jag druckit; och när jag gick ut därifrån,

På hela denna äng

Kände jag inte längre till någonting,

Och jag förlorade den hjord, som  jag förut hade följt.

FÖRKLARING.

1.   I denna strof besjunger själen den ofattbara nåd som Gud har gett henne genom att uppta henne i det allra innersta av hans kärlek, vilket innebär föreningen

med Gud och kärleksförvandlingen till Gud.

Själen talar också om två verkningar som kommer ur denna nåd, nämlingen glömskan av och frigörelsen från denna världens alla ting,

såväl som dödandet av alla deras lockelser och lustar.

I den innersta vinkällaren.


2.    För att ge en ide om denna vinkällare och förklara vad själen här vill låta förstå, skulle det behövas att den Helige Ande värdigades ta mig vid handen och leda min penna.


Den vinkällaren själen talar om är den högsta och innersta graden av kärlek som hon kan uppnå i detta liv; det är därför som hon kallar den

innersta vinkällaren, d.v.s den allra innersta

av dem alla.


Därav följer att det finns andra som inte ligger lika långt in; det är de stadier genom vilka man passerar för att till sist nå fram till detta sista.

Vi kan säga att dessa stadier av kärlek, eller vinkällare av kärlek, till antalet sju; och man äger dem alla när man äger den Helige Andes sju gåvor i fullkomligt mått och det mått som motsvarar själens förmåga.


Så är det till exempel när själen når fram till att äga

fruktans anda i dess fullkomning, då äger hon också kärlekens anda i dess fullkomning;

ty denna fruktan, som är den sista av den Helige Andes sju gåvor, är en sonlig

fruktan; och den fullkomliga fruktan hos sonen kommer ur den fullkomliga kärleken till fadern.


Därför säger den Heliga Skrift, när den vill framställa en person som äger den utgivande kärleken i hela dess fullkomning,

att han fruktar Gud.


Och det var därför som Jesaja för att förutsäga Kristi fullkomlighet sade:

Han skall uppfylla honom med Herrens fruktans ande"  ( Jes. 11:3 ).


Den helige Lukas sade på tal om den gamle Simeons fruktan:

"han var en rättfärdig och gudfruktig man" ( Luk. 2:25 ).


3.     Vi kan lägga märke till att det är ett stort antal själar som når fram till de första vinkällarna och tränger in i dem, var och en alltefter den fullkomning

i kärlek som just hon har uppnått.


Men i denna sista, som är den allra innersta, är det mycket få som kommer in i detta livet, ty i den förening kallas det andliga äktenskapet, och det är om det som själen talar här.


Vad Gud i denna innerliga förening meddelar själen, det är helt outsägligt;

man kan inte utsäga någonting om Gud som verkligen är som han.


Det är Gud själv som meddelar sig med själen i sin strålande härlighet och

förvandlar henne till honom, Gud och själen är helt ett, liksom kristallen och solstrålen som genom tränger den, liksom kolet och elden, liksom

stjärnornas ljus och solens ljus.


Denna förening är likväl inte lika väsentlig och inte heller lika fullständig som

den blir i det kommande livet.

För att emellertid ge en ide om vad hon får av Gud i denna förenings vinkällare, nöjer sig själen med att säga dessa ord;

( och jag ser inte hur hon bättre kunde uttrycka någonting därom ).

Av min Älskade har jag druckit.


4.   

   




ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se