TREDJE STROFEN.  DEL.  6.

69.  Med själens sinne menas här den styrka

och kraft, som själens substans besitter för

att känna och smaka det, som är föremål för de andliga förmögenheternas verksamhet.

        Men detta får nämligen själen smaka

Guds visdom och kärlek och hans gåva av sig

själv.

Själen kallar ärför dessa tre förmögenheter ------

minne, förstånd och vilja ----- i denna vers för

"sinnets djupa grottor", ty det är genom dem

och i dem som hon  intensivt erfar och smakar storheten i Guds visdom och majestät.

Hon kallar dem här mycket riktigt för "djupa grottor", eftersom hon känner att dessa facklors djupa kunskap och strålglansen från deras eld

ryms i dem, så vet hon att hennes förmåga

att ta emot och att hennes inre djup står i

    överensstämmelse med alla de särskilda ting hon

får motta från Gud, antingen det nu är kunskap,

ljuvlighet, lycka, njutning eller något annat.

Allt detta mottas och slår rot i deta själens sinne,

vilket som jag sade är själens kraft och förmåga

att kunna erfara, äga och smaka allt detta.

  

Dessa förmögenheternas grottor vidarebefordrar

allt som de mottar till själens sinne på samma sätt

som de kroppsliga sinnena bistår fantasins

almänna sinne och visar det formerna hos de ting,

som är föremål för deras verksamhet, och detta

allmänna sinne uppsamlar och bevarar så dessa

former.

Därför upplyses och berikas nu detta själens allmänna sinne, som på så sätt samlat upp

och bevarat Guds storhet, i samma mån som

det tillgodogör sig det aupphöjda och upplysta ägande.

                  EN  GÅNG MÖRKA OCH BLINDA.

70.  Det betyder: innan Gud spred sitt ljus över det

och upplyste det på det sätt vi beskrivit.

För att detta skall bli förståeligt måste man veta,

att det finns två orsaker till att synsinnet förlorar sin förmåga att se: antingen kan det vara på grund av mörker eller av blindhet.

Gud är själens ljus och föremålet för hennes

verksamhet.

När detta ljus inte upplyser henne, befinner hon sig 

i mörker, även om hon skulle ha en mycket god

synförmåga.

När hon lever i synd eller riktar sitt begär mot andra ting, då är hon blind.

         Även om Gud ljus då skulle lysa aldrig så mycket på henne, skulle hon ändå inte kunna se

det, eftersom hon är blind.

Själens mörker är detsamma som hennes okunnighet.

Innan Gud upplyste henne genom denna förvandling,

uppehöll hon sig i mörker och var okunnig om

så mycket av allt Guds goda.

Detta säger också den Vise att han var, innan

visheten upplyste honom: 

"Min okunnighet lyste han upp" ( Syr 51:26 ).

71.  För att nu tala på ett andligt sätt är det en sak

attbefnna sig i mörker och en annan att befinna

sig dunkel.

Att befinna sig i dunkel är nämligen, som vi sagt,

att vara blind i synd.

     Men man kan befinna sig i mörker utan att leva

i synd och detta på två sätt: för det första i fråga

om det naturliga och inte vara upplyst om vissa naturliga, och för det andra i fråga om det

övernaturliga och inte vara upplyst om de

övernaturliga tingen.

Själen säger här, att hennes sinne befann sig i

mörker när det gällde båda dessa slags ting,

innan hon nådde fram till denna oskattbara förening.

Det beror på att innan Herren sade:

"Varde ljus" ( 1 MOs 1:3 ), så låg ett dunkel över

öppningen på den avgrund som är själssinnets

grottor.

Ju mer avgrundsdjupt detta sinne är och ju djupare

dess grotter är, desto mer avgrundsdjupa blir

också dessa grottor och desto djupare det dunkel,

somm råder där över det övernaturliga, när Gud

som är dess ljus inte lyser upp det.

Därför är det helt omöjligt för henne att lyfta sina

ögon mot det gudomliga ljuset eller ens tänka

på det att göra det, ty då hon aldrig har sett det,

vet hon inte hur det är beskaffat.

Därför kan jhon inte heller längta efter detta ljus,

utan det är snarare så att hon längtar efter dunklet,

eftersom hon vet hur det är beskaffat.

På detta vis kommer hon att gå från dunkel till

dunkel, ledd av detta dunkel, ty ett dunkel kanbara leda till ett annat dunkel.

David säger ju också:

"Dagen ger vidare till dagen och natten undervisar

natten"  ( Ps. 19:2 ) och "en avgrund ropar till en annan" ( Ps 42:8 ).

Med detta menas, att en avgrund av ljus ropar till

en annan avgrund av ljus och en avgrund av dunkel

ropar till en annan avgrund av dunkel, eftersom

varje like ropar till sin like och ger sig åt den.

Det nådens ljus, som Gud tidigare skänkt denna själ

och med vilket han upplyst ögat i hennes andes

avgrund och så öppet det för det gudomliga

        ljuset och gjort henne välbehaglig för honom,

ropade till en annan avgrund av nåd, som är denna

gudomliga förvandling av själen i Gud.

I denna förvandling blir sinnets äga så upplyst

och välbehagligt för Gud, att vi kan säga att Guds ljus och själens är ett enda ljus, eftersom

hennes naturliga ljus är förenat med Guds övernaturliga på ett sådant sätt, att det nu bara

är detta övernaturliga ljus, som skiner.

Så är det också med det ljus som Gud skapade,

vilket förenade sig med solens ljus, så att det

nu bara är solen, som skiner, även om det andra ljuset inte heller fattas.

72.  Detta själens sinne var även blint när det

smakade andra ting, ty blindheten hos det rationella,

högre sinnet är begäret, vilket övertäcker förnuftets öga som en regnsky eller ett moln och skymmer det, så att det inte kan se de ting som det har

framför sig.

Och även om begäret höll fram någon smak för

sinnet, var detta blint och kunde inte se Guds stora

rikedomar och hans skönhet, som fanns bortom

denna regnsky.

Ty likväl som något som lagts ovanpå ögonen,

hur litet det än är, räcker för att hindra dem från

att se något annat, som de har framför sig,

hur stort detta än är, så kan ett obetydligt begär eller en onyttig akt från själens sida räcka för

att hålla tillbaka all denna gudomliga rikedom,

som finns bortom själens smak och begär.

73.   Och den som ändå kunde förklara, hur omöjligt

det är för en själ, som ännu har några begär,

att rätt bedöma det som är av Gud! 

För att man skall kunna bedöma det som är av Gud,

måste man helt och fullt förkasta begäret

och smaken och inte bedöma vad som hör Gud till med hjälp av dessa.

       Annars kommer man ofelbart att betrakta det som verkligen är av Gud som om det inte var det

och dét som inte tillhör Gud som om det

tillhörde honom.

Eftersom denna regnsky ochdetta moln ligger ovanpå omdömets öga, kan det bara se denna regnsky, ibland i en färgnyans, ibland i en annan,

allteftersom den uppträder framför ögat.

När så är fallet, tror man att regnskyn är Gud,

därför att som jag sagt mann ingenting annat

ser än denna regnsky som betäcker sinnet,

men Gud kan ju inte omfattas av sinnet.

Så förhindrar det sinnliga begäret och den sinnliga

smaken kännedomen om de höga tingen.

Den Vise klargör detta  tydligt när han säger:

"Fåfänglighetens bedrägeri förmörkar det goda

och begärelsens obeständighet förvänder

ett oskyldigt sinne"  ( Vish. 4:12 ), det vill säga

ett gott omdöme.

74.   De som inte är så andliga att de blivit renadei sitt begär och sin smak, utan ännu har kvar något

där som är köttsligt, tror att de ting, som för anden är de mest simpla och lågtstående

( det vill säga de som står sinnena närmast i enlighet med vilka de ännu lever ), är de som man

måste fästa vikt vid.

De  ting som är värdefullare och mer högtstående

för anden ( det vill säga de som står längst bort

från sinnena ) kommer de att anse vara av föga

värde och inte skänka någon som helst uppskattning.   

Ibland kommer det till och med att anse dem vara

rena rama dårskapen, vilket den helige Paulus

klargör genom att säga: 

"Den köttsliga människan begriper sig  inte på det som hör Gud till, det är för henne en dårskap

och hon kan inte förstå det"  ( 1 Kor 2:14 ).

Med den köttliga människan menas här den som fortfarande lever efter sina naturliga begär

och sin naturliga smak.

Även om en viss smak skulle strömma över från anden till sinnet, är den inte mer än ett naturligt

begär, om människan vill fästa sig vid den

med sitt naturliga begär.

Ty det har föga betydelse om bevekelsegrunden eller målet är övernaturligt, om ändå begäret uppstår på ett naturligt sätt och har sitt ursprung i och får sin kraft från naturen.

Det upphör då inte att vara ett naturligt begär,

ty det har samma substans och natur som det

skulle ha om det avsåg ett naturligt föremål

eller hade en naturlig bevekelsegrund.

75.   Du kommer nu att säga till mig:

"Av detta följer, att när själen åstundar Gud,

gör hon det inte på ett övernaturligt sätt och så kommer detta hennes begär inte att ha någon

förtjänst inför Gud".

På detta svarar jag, att det är sant att när själen åstundar Gud, är detta begär hos henne inte alltid

övernaturligt; det är det bara när Gud själv ingjutet

det i henne och ger henne kraft att hysa

ett sådant begär.

Detta begär är helt olikt det naturliga och innan Gud ingjuter det, har hon bara föga eller ingen förtjänst alls.

När du alltså av egen kraft vill hysa begär efter Gud, är det inte mer än ett naturligt begär och det förblir

så, ända tills det behagar Gud att ingjuta det på ett

övernaturligt sätt.

När du därför av egen kraft vill fästa ditt begär vid

andliga ting och vill binda dig vid deras smak,

är det ditt naturliga begär som är i verksamhet

och så sätter du en regnsky framför dina ögon

och förblir en köttlig människa.

Följden av detta blir, att du varken kommer

att förstå eller bedöma de andliga ting, som står över allt sinnligt, högt ovan det naturliga begäret. 

Om du hyser ytterligare tvivel, vet jag inte vad

jag skall säga, förutom att du bör läsa om detta;

kanske skall du då förstå det bätttre, ty det som

är själva kärnan i sanningen har nu blivit förklarat

och det är inte lämpligt, att jag här breder ut

mig ytterligare om detta.

76.   Detta själens sinne, som alltså tidigare

var mörkt utan detta Guds gudomliga ljus och blint

på grund av sina begär och sina böjelser, har nu tillsammans med sina djupa grottor inte bara blivit upplyst och klart genom denna gudomliga förening

med Gud, utan det har till och med förvandlats

liksom till ett strålande ljus tillsammans med

sina förmögenheters grottor.

    MED SÄLLSAM SKÖNHET BÅDE LJUS

OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE.

77.   När dessa förmögenheternas grottor nu blivit

underbart och förunderligt uppfyllda med dessa

facklors härliga strålglans, vilka som vi sagt

brinner i dem, ge de till Gud i Gud, förutom att de

överlåter sig åt honom, samma strålglans

som de själva mottagit tilika med kärlekens

härlighet.

Eftersom de är riktade mot Gud i Gud och också blivit till brinnande facklor i de gudomliga facklornas strålglans, ger de den Älskade samma

kärlekens ljus och värme, som de själva får ta emot.

Ty på samma sätt som de tar emot detta, ger de det också tillbaka till honom, som ger dem det,

och tillika med samma skönhet som han också ger.

Så är det även med fönstret, ty när solen skiner

på det, återkastar det också strålglansen.

         Men själen återkastar Guds strålglans

på ett sublimare sätt, eftersom hennes vilja är aktiv

i detta verk.

78.  Med "sällsam skönhet" menas: sällsam 

och främmande för allt, som kan tänkas och prisas

på vanligt vis och och för varje sätt och kännetecken.

I överensstämmelse med den ursprungliga skönhet,

med vilken förståndet mottar den gudomliga

visdomen, sedan det gjorts till ett med Guds förstånd, är den skönhet, med vilken själen ger denna vishet, ty hon kan bara ge den på det sätt som den först blev henne given.

Och den skönhet, med vilken viljan är förenad med godheten, står i överensstämmelse med den

skönhet, med vilken den  i Gud ger samma godhet

åt Gud, ty den tar bara emot deta för att ge det.

I överensstämmelse med den skönhet med vilken

hon känner Guds storhet ------ med där är hon ju

förenad ----- lyser själen och avger kärlekens värme.

Så är det, varken mer eller mindre.

      I överensstämmelse med de gudomliga attributens skönhet, vilken här förmedlas åt själen, antingen det nu är styrka, skönhet

elle rrättvisa, är den skönhet, med vilken sinnet

i stor fröjd i sin Älskade ger honom samma ljus

och värme, ssom hon mottar från honom.

Det är så, därför att själen genom att ha blivit ett med Gud på sätt och vis är Gud genom delaktighet.

Även om hon inte är det så fullkomligt som i det

tillkommande livet, är hon ändå som vi sagt som

en skugga av Gud.

       Och då hon nu genom denna sudstantiella

förvandling är Guds skugga, verkar hon i Gud

och genom vad han av sig själ verkar i henne,

och det på samma sätt som han.

Ty Guds och själens vilja är nu en enda vilja

och så är också Guds och själens handlande ett enda handlande.

Då nu Gud ger sig själv åt henne med en fri

och nådig vilja, så ger också själen Gud åt Gud,

eftersom hennes vilja har blivit så mycket friare

och frikostigare ju mer den ärförenad med Gud;

det är detta som är själens verkliga och odelade

gåva åt Gud.

Ty här ser själen att Gud verkligen är hennes

och att äger honom genom arv och har äganderätt

till honom, eftersom hon fått barnarätt hos Gud

och allt detta tack vare den nåd, som Gud 

visade genom att ge sig själv åt henne.

Då han nu tillhör henne, kan hon ge och förmedla

honom till vem hon vill, och det av hela sin vilja.

Så ger hon honom till sin Älskade, som är samme Gud, som gav sig själv åt henne.

        Genom att göra på detta vis betalar hon Gud allt hon är skyldig honom, ty det är av hela sin vilja som hon ger honom  lika mycket, som hon

mottagit av honom.

79.  Då själen i denna gåva, som hon skänker Gud,

ger honom den Helige Ande, som om han vore hennes egen  ( och hon gör det med en helt frivillig

överlåtelse ), för att Gud skall älskas i den Helige Ande så som han förtjänar att bil älskad, så erfar

hon i detta en oskattbar lycka och njutnig,

då hon ser att hon ger Gud något av sig själv,

som står väl i överensstämmelse med hans oändliga

väsen. 

  

Fastän det är sant att själen inte kan ge Gud åter till honom själv,  eftersom han i sig själv alltid

är densamme, är det ändå så att hon på ett sannskyldigt och fullkomligt sätt gör detta genom

att ge allt till honom som hon fått av honom

för att vinna kärleken, och det består just i att ge

så mycket som hon fått.

Och Gud blir återgäldad med denna själens gåva,

ja, med något mindre kan han inte bli återgäldad,

och han tar emot den med tacksamhet, som om

det var något som själen på nytt och i denna

överlåtelse av Gud till själen älskar också själen

som på nytt.

Så uppstår ständigt på nytt em ömsesidig kärlek

mellan Gud och själen i överrensstämmelse

med den äktenskapliga föreningen

och överlåtelsen.  

I denna kärlek äger de båda tillsammans varandras

ägodelar, och det är det gudomliga väsendet,

som var och en av dem har fri äganderätt till tack vare deras frivilliga överlåtelse åt varandra.

De säger till varandra det som Guds Son sade

till sin Fader hos den helige Johannes:

"Allt mitt är ditt och ditt är mitt och jag är förhärligad i det"  ( 17:10 ). 

I det tilkommande livet sker detta utan uppehåll

i fullkomlig sällhet, men i detta tillstånd av förening

sker det, när Gud utför denna förvandlingens akt i själen, fastän det inte sker med samma fullkomlighet som i det tillkommande livet.

Det är alltså tydligt, att själen kan ge denna gåva,

även om dess värde överskrider hennes förmåga och vara.

Om nämligen någon äger många folk och riken,

vilka till sitt värde vida övergår honom själv,

     så kan denne dock ge dem till vem han vill.

80.  Det är detta som är själens stora tillfredsställelse och lycka, altså at se at hon ger Gud mer än vad hon är i sig själv och vad hon

är värd, och att hon gör det med själva det gudomliga ljus och den gudomliga värme, som

ges åt henne.

I det tillkommande livet kommer hon att göra

detta genom HÄRLIGHETENS LJUS och i detta

livet gör hon det genom den HELT UPPLYSTA TRON.

Därför är det så att ( SINNETS DJUPA GROTTOR

GER MED SÄLLSAM SHÖNHET BÅDE LJUS

OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE".

Hon säger "både", därför att det är både Fadern

och Sonen och den Helige Ande, som meddelar sig åt själen; de som är ett kärlens ljus och en

kärlekens eld i henne.

81.  Nu måste vi helt kortfattat tala om den skönhet, med vilken själen gör denna överlåtelse.

       I fråga om detta skall man lägga märke till

att eftersom själen får åtnjuta en viss avglans

av salighetens fröjd, förorsakad av förståndets

och känslans förening med Gud, och eftersom

hon är uppfyld av behag och tacksamhet

på grund av detta stora nådebevis, överlåter

hon Gud och sig själv åt Gud på det sätt vi

talat om.

När det gäller kärleken ger hon sig hän åt Gud med sällsam skönhet och också när det gäller detta

spår av alighetens fröjd samt lovprisningen

och tacksägelsen.

82.   Angående det första ------ det vill säga själens

kärlek ------ finns det tre huvudsakliga slag av

skönhet.

Det första visar sig i att själen här älskar Gud inte

genom sig själv, utan genom honom.

      Det är en mycket beundransvärd skönhet,

därför att hon älskar honom genom den Helige Ande, på samma sätt som Fadern och Sonen älskar

varandra.

Detta säger ju Sonen själv hos den helige Johannes:

     "På det att kärleken du har älskat mig med må vara i dem och jag i dem"  ( 17:26 ).

Det andra slaget av skönhet består i att älska

Gud i Gud, ty i denna förening dras själen med våldsam kraft.

    Det tredje slaget av skönhet hos denna kärlek är att själen här älskar Gud, eftersom han är den

han är.

        Hon älskar honom inte bara för att han är storsint, god och härlig gentemot henne, utan hon

älskar honom med mycket större styrka,

därför att han till sitt väsen är allt detta i sig själv. 

83.   När det gäller denna avglans av slighetens fröjd, har själen också tre huvudsakliga slag av underbar skönhet.

        Det första är att själen här njuter av Gud genom Gud själv, ty eftersom själen förenar

sitt förstånd med allmakten, visheten, godheten

och så vidare ------ fastän inte på ett klart och tydligt

sätt som i det tillkommande livet ---- så finner hon en stor njutning i alla dessa ting, ty hon förstår

dem på ett bestämt sätt, som vi tidigare sade.

Det andra slaget av skönhet hos denna fröjd är

att själen i vanlig ordning bara  finner njutning i Gud

utan någon inblandning av det skapade.

Det tredje välbehaget består i att hon njuter av honom bara på grund av det han är i sig själv utan någon inblandning av den egna smaken.

84.   Det finns också tre slag av skönhet hos den

lovprisning som själen bär fram åt Gud i denna förening.

Det första är att hon gör det av plikt, efersom

hon inser att Gud skapade henne för att lovprisa

honom.

      Han säger ju genom Jesaja:

"Detta folk harjag danat åt mig, det skall frambära

lovprisning åt mig"  ( 43:21 ).

Lovprisningens andra skönhet är att själen prisar Gud för allt det goda, som hon får ta emot

och för den fröjd hon erfar i att lovprisa honom.

Det tredje slaget av skönhet är att hon lovprisar

Gud för det han är i sig själv, ty även om själen

inte skulle få erfara någon njutning, skulle hon

ändå lovprisa honom för vad han är i sig själv.

85.  Det finns också tre slag av skönhet hos tacksägelsen.  Det första är att hon tackar för allt det naturliga och andliga goda, som hon får motta, samt för alla välsiignelser.

Det andra är den stora njutning hon

erfar i att  lovprisa Gud, ty det med våldsam kraft

som hon dras in i denna lovprisning. 

FJÄRDE STROFEN.

SÅ ÖMSINT OCH KÄRLEKSFULLT

DU VAKNAR I MITT BRÖST,

DÄR DU BOR FÖRDOLT OCH I ENSAMHET!

OCH NÄR DU ANDAS LJUVT I MIG,

EN ANDNING FULL AV VÄLSIGNELSE

OCH HÄRLIGHET,

DU VÄCKER I MIG KÄRLEK PÅ UTSÖKT SÄTT.

FÖRKLARING.

1.   Själen vänder sig till sin Brudgum med stor kärlek, visar honom sin uppskattning och tackar honom för två  underbara effekter, som  han ibland åstadkommer i henne genom denna förening.

Hon talar också om det sätt, på vilket han utför var och en avdessa, och likaså om den verkan som

i detta fall flödar över till henne.

2.  Den första verkan är att Guds uppvaknande

i själen och det sker på ett sätt, som utmärkts

av ömhet och kärlek.

Den andra är Guds andning i själen och det sker på ett sätt som utmärkts av välsignelse och härlighet,

som han förmedlar til henne i denna andning.

Det som här flöder till själen är att hon på ett

utsökt och ömsint sätt väcks till kärlek.

3.   Det är som om själen sade: O Ord, Brudgum,

ditt uppvaknande är så ömsint och kärleksfullt,

ja, i högsta grad kärleksfullt och ömsint,

när du vaknar upp i min själs medelpunkt

och grund.

Detta är hennes rena och innersta väsen, där du,

bara du,på ett fördolt och stilla sätt bor som

hennes ende Herre, nte bara som i sitt eget hus

och inte bara som på ditt eget läger utan som

i mitt eget bröst, som du är så innerligt

och förtroligtförenad med.

På vilket utsökt sätt väcker du inte kärleken

i mig och bnder mig vid dig!

       Allt detta gör du i den ljuvliga andningen,

som du genom detta ditt uppvaknande också gör

ljuvlig för mig, ty den är full av välsignelse 

och härlighet.

Själen använder sig här av denna liknelse om en som vaknar upp ur sömnen och andas,

och det är verkligen just då som hon här erfar det. 

    Versen lyder:

            SÅ ÖMSINT OCH KÄRLEKSFULLT

            DU VAKNAR I MITT BRÖST!

4.   Det finns många slag av uppvaknanden, som

Guds utför i själen, så många att vi aldrig skulle

kunna sluta, om vi började berätta om dem alla.

Men detta Guds Sons uppvaknande, som själen här vill beskriva, tillhör enligt min mening det  mest upphöjda slaget och är det mest välsignelsebringande för själen. 

Detta uppvaknande är nämligen en rörelse, som

Ordet utför i själens substans, av sådan storhet, mäktighet,  härlighet och innerlig mildhet, att det

för själen förefaller som om all världens balsam,

          välluktande kryddor och blommor blandas

samman, rörs ihop och omskakas, för att de

skall sprida sin milda doft och som all världens riken och herradömen och alla himlens makter

och krafter sätts i rörelse.

Ja, inte bara det, utan det verkar till och med

som om all den kraft, substans, fullkomlighet

och det behag som alla skapade ting besitter,

strålar fram och utför amma rörelse, alla

tillsammans och på en och samma gång.

Den helige Johannes säger därför, att "alla ting

är liv i honom, och att de i honom lever och är till

och rör sig" ( Joh. 17:28 ).

Av detta kan vi förstå, att när denne store Härskare rör sig i själen ----- han som efter vad Jesaja säger "bär sitt herradöme på sina skuldror" ( 9:6 ),

vilket är detsamma som de  tre världarna,

den himmelska den jordiska och den underjordiska

samt det som finns i dem; han som efter vad den helige Paulus säger "uppehller dem alla med sin

krafts ord"  ( Hebr. 1:3 ) ----- så förefaller det alltså som om allt rör sig samtidigt.

Det sker på samma sätt, som när vid jordens rörelse alla materiella ting på den sätts i rörelse, som om de vore ett intet.

      Så är det när denne Furste rör sig, han som själv bär sitt hov i stället för att de skulle bära honom.

5.  Denna jämförelse är dock mycet opassande,

ty här förefaller det inte bara, som om alla ting rör sig utan även som om de alla uppenbarar sitt

väsens skönhet, kraft, prakt och behag och som

om sjläva roten till deras bestånd och liv uppenbaras.

Själen inser nämligen här, att alla skapade verelser,

både därovan och härnere, har sitt liv, sitt bestånd

och sin styrka i honom, och hon förstår mycket

väl det som han säger i Ordspråksboken:

     "Genom mig reagerar kungarna och genom mig

styr furstarnas och de mäktiga övarrätt och förstår vad rätt är"  ( 8:15-16 ).

Även o om själen verkligen inser, att dessa ting

är åtskilda från Gud, eftersom deras vara är skapat

och hon ser dem i honom med deras styrka, rot och stadga, så vet hion, att Gud i sitt vara är alla

dessa ting i oändligt mycket högre grad och att hon lär känna dessa tiing ättre i hans vara än i dem själva.

Och det är i dett asom uppvaknnadets stora ljuvlighet består: alltså i att känna det skapade genom Gud och inte Gud genom det skapade.

Det är detsamma som att känna verkningarna genom deras orsak och inte orsaken genom dess

verkningar.

Det senare är kunskap i andra hand, det första

är väsenskunskap.

6.  Hur denna rörelse i själen kan äga rum,

trots att Gud är orörlig, är något underbart.

Det verkar nämligen för själen, som om Gud verkligen rör sig, men det gör han ju i själva verket

inte alls.

Ty eftersom det är själen som förnyas och rörs

av Gud, för att hon hon skall få skåda denna

övernaturliga syn, och eftersom detta gudomliga liv

     och hela skapelsens vara och harmoni i det livet

med dess rörelser i Gud uppenbaras för henne med

ett sådant nyhetens behag, förefaller det henne,

som om det är Gud som rör sig, och så får orsaken namn efter den verkan den har.

Det är i enlighet med denna verkan som vi kan säga att Gud rör sig, ty efter vad den Vise säger

"är Visheten det  rörligaste av allt rörligt"

( Vish 7:24 ).

Det beror inte på att hon rör sig, utan på att hon

är själva ursprunget och roten till all rörelse.

Längre fram står det, att hon genom att förbli

bestående i sig själv förnyar allt annat ( 7:27 ).

Och med det menas, att Visheten är mer aktiv än alla aktiva. Och därför måste vi nu säga,

att det är själen som i denna rörelse rörs och uppväcks från det naturliga skådandets sömn till 

ett övernaturligt skådande.

Det är därför hon mycket träffande använder uttrycket "uppvaknande".

7.   Men Gud handlar alltid på detta sätt, vilket själen fick insikt i; han sätter i rörelse, reagerar,

skänker vara, kraft, behag och olika gåvor åt alla

skapade ting och han uppehåller dem i sig genom sin makt, närvaro och sitt väsen.

Själen skådar med en enda blick vad Gud i sig

själv och vad han är i sin skapelse.

Det kan liknas vid en som får träda in i ett palats och i en enda akt varseblir vilken förnäm person som finns därinne och samtidigt ser vad denne gör.

Vad jag förstår om detta uppvaknande och detta

själens skådande är detta: eftersom själen är i Gud

på ett substantiellt sätt som ju är fallet med alla

skapade ting, så avlägsnar han några av de många slöjor och förhängen, som hänger framför henne,

för att hon skall kunna se honom sådan han är.

Och då skimrar detta hans ansikte, som är fullt av behag, igenom och man får skåda det,

även om det är som i ett halvmörker, eftersom alla

slöjor inte är borttagna.

Liksom alla ting sätts i rörelse av hans kraft,

så blir det, som han gör, synligt samtidigt med

honom själv och så förefaller det som om han

rör sig i dem och de i honom i en oavbryten rörelse.

Det är därför själen tror att det var gud, som rörde sig och vaknade upp, medan det i själva verket är hon som sätts i rörelse och väcks upp.

8.  Våra livsvillkor är nämligen så outvecklade, att vi utgår från att andra är som vi själva och vi dömer

andra efter hur vi själva är, eftersom vårt omdöme

alltid hörrrör från oss själva och tar sin början där och inte kommer frånn ågot utanför oss.

Det är därför tjuven tänker att också andra stjäl

och den liderlige tror att alla är som han; den onde

tror att också andra är onda, då detta hans omdöme härrör från hans egen ondska, men den gode tänker gott om andra eftersom hans omdöme härrör från

den godhet hann ginner i sitt inre; den ouppmärksamme och sömnige tror att andra är likadana somhan själv, och så kommer det sig

att när vi är ouppmärksamma och sömniga

mot Gud, menar vi att det är Gud som är sömnig

och ouppmärksam mot oss, vilket vi ser i den fyrtiotredje psalmen där David säger till Gud:

"Stig upp, Herre! Varför sover du? Stig upp!"

( 44:24 ).

David tillskriver Gud det som finns hos människorna, ty det är ju de som sover och har fallit, men ändå säger de till Gud, att han skall stiga upp och vakna, fastän "han som bevarar Israel aldrig

sover" ( Ps 121:4 ).

9.  Men det är i sanning rätt och riktigt, när vi säger att vårt, uppvaknande är ett Guds uppvaknande

och vårt uppstigande är ett Guds uppstigande, eftersom allt gott i människan kommer från Gud

och hon inte kan göra något gott av sig själv.

Det är som om David hade sagt:

Hjälp oss att stiga upp två gånger och väck oss, ty vi sover och har fallit på två sätt. 

Då ju själen hade fallit i en sömn, ur vilken hon aldrig av egen kraft kunde vakna upp ------ det var

Gud som kunde öppn ahennes ögon och åstadkomma detta uppvaknande ----- är det verkligen lämpligt att honkallar det ett Guds uppvaknande och säger

"DU VAKNAR I MITT BRÖST"

Väck oss ochupplys oss, du min Herre, så att vi kan

lära känna och älska det goda, som du av all evighet har berett åt oss, och förstår att har satt

dig i rörelse för att ge oss dina nådegåvor och att du har kommit ihåg oss!

10.  Det som själen får lära känna och erfara i detta Guds majestäts uppvaknande är något helt outsägligt.

Etersom det är ett meddelande av Guds majestät i själens substans, som är själva hennes bröst, som det sägs i denna vers, så ljuder i henne en oändlig makt, rösten av ett mångfaldigt majestät, av Guds tusen och åter tusen dygder, som aldrig någon kunnat räkna.

I dessa dygder är själen befäst, hon har blivit fruktansvärd och står fast grundad i dem, överväldigande som en härskara  ( jfr Höga V 6:3 ),

och har också gjorts mild och behagfull genom de

skapade tingens hela milhet och behag.

11.   Men nu uppstår ett tvivel: hur kan själen uthärda ett så mäktigt meddelande, när hon ännu lever i köttets svaghet?

Det är nämligen så, att själen inte besitter förmåga och styrka att uthärda allt detta utan att förlora fattningen. 

På så sätt var det med drottning Ester, som bara genom att se kung Assuerus sittande på tron

iklädd den kungliga skruden, som glänste av guld

och ädelstenar, blev så rädd av att få se honom i hans fruktansvärda gestalt, att hon förlorade fattningen.

Hon vittnar själv om detta och säger, att hon förlorade fattningen på grund av den fruktan som hans stora härlighet uppfyllde henne med, ty han

förföll henne vara som en ängel och hans ansikte

var fullt av behag (Tillägg tll Eter 5:13 ).

Ty när härligheten inte förhärligar, väger den tungt på den som ser på den.

Hur mycket större anledning finns det då inte här för själen att förlora fattningen, Efetrsom det inte

är en ängel hon får se utan Gud själv?

Ja, hon får se hans ansikte, som är fullt av alla

de skapade tingens behag, av fruktansvärd makt  och härlighet, och hon får höra hans röst, som klingar av mångfaldigt majestät.

Om detta säger Job:

"När vi knappt kan uthärda att höra en sakta viskning, vem kan då stå ut med hans stora dunder"

( 26:14 ).

Och på ett annat ställe säger han:

"Jag vill inte att han meddelar sig och umgås med mig med övermakt, ty då skulle han kanhända krossa mig med sin storhet och tyngd" ( 23:6 ).

12.  Det finns två skäl varför själen inte förlorar fattningen eller känner fruktan i deta så mäktiga och härliga uppvaknande.

Det första är att själen nu befinner sig i fullkomlighetens tillstånd ------ vilket hon ju gör

här ----- och där är den lägre delen synnerligen renad

och samstämmig med anden, varför hon inte längre erfar det betryck och det lidande som anden

och sinnet brukar känna, när de får motta andliga

meddelanden men änu inte är renade och beredda för att få ta emot dessa.

Ändå räcker inte dett atill för att undgå att känna betryck inför en sådan storhet och härlighet, ty även om naturen är mycket ren, kommer detta meddelande att orsaka plåga, eftersom det

är så högt upphöjt över naturen.

På samma sätt orsakar ett majestätiskt sinnesintryck plåga hos den själsförmögenhet,

som får ta emot det.

Det är denna betydelse de ord hos Job har somm vi tidigare hänvisade till.

Det andra skälet är här det viktigaste och det är det som själen säger i den första versen, nämligen att Gud visar sig ömsint, ty liksom Gud uppenbarar sin storhet och härlighet för själen för att visa henne sin ynnest och upphöja henne, hjälper han henne också samtidigt, så att hon inte skall komma tillskada, genom att skydda hennes natur.

Han visar ju anden sin storhet med ömhet och kärlek, ja, på ett sådant sätt, att naturen inte tar skada och själen inte vet om detta sker i kroppen eller utanför den.

Det är  inte svårt att handla på detta vis för honom, som skyddade Mose med sin högra hand

( 2 Mos 33:22 ), för att denne skulle få se hans härlighet.

Själen erfar i honom lika mycket ömhet och kärlek som mkat, herravälde och storhet, ty i Gud är allt

ett och detsamma.

Så är nnjutningen stor och hans beskydd är likldes strt i ömhet och kärlek, för att själen skall kunna

utstå en så stor njutning.

Det är därför själen snarare blir mäktig och stark än hon förlorar fattningen.

Om Ester svimmade, berodde det på att kungen

i början inte visade sig välvillig, utan som  honn säger:

"med brinnande ögon visade henne sitt hjärtas vrede"  ( Tillägg till Ester 5:7 ).

Men hon kom till san sigen, så snart han visade sig nådig och sträckte ut sin spira, vidrörde henne med den och omfamnade henne och sade, att han var

hennes broder och att hon skulle känna

fruktan  ( Tillägg till Ester 5:9-12 ).

13.  Själen känner här inte någon fruktan, eftersom himlens Konung redan från början behandlar henne på ett vänskapligt sätt, som om han vore hennes jämlike och broder.

Genom att han med ömhet och inte med vrede visar henne sin makts styrka och sin kärleks godhet,

meddelar han henne styrka och kärlek från sitt

eget hjärta. 

Det gör han när han "såsom en brudgum går ut ur sin kammare" ( Ps 19:6 ), där han varit gömd,

och reser sig från sin tron i själen och böjer sig

ner över henne, rör vid henne med sitt hjärtats spira och omfamnar henne som en broder.

Där finner vi de kungliga sktudarna och deras

väldoft, alltså Guds underbara dygder: där guldets

strålglans, som är kärleken; där skimrar ädelstenarna, som är insikterna om de högre

och lägre substanserna; där Orderts ansikte,

fullt av behag, vilket flödar över till den himmelske

Konungens dygder och ser att hon blivit drottning

och att man med rätta kan säga om henne det

som David sade om henne i psalmen:

"Drottningen stod vid din högra sida i gyllene

skrud, omgjordad med allt slags prakt" ( Ps 45:10 ).

Eftersom allt detta försiggår i själens innersta substans säger hon sedan:

       DÄR DU BOR FÖRDOLT OCH I ENSAMHET. 

14.   Själen säger alltså, att han bor i hennes bröst

på ett fördolt sätt, därför att det, som vi redan sagt, är i hennes substans grund som denna ljuva omfamning äger rum.

Nu skall man veta, att Gud bor i alla själar på ett

fördolt sätt och att han döljer sig i deras substans,

ty om hon inte gjorde det skulle de inte kunna bestå.

Men det är en stor skillnad mellan detta sätt att

bo och andra sätt, ty i vissa själar bor han ensam

och i andra gör han det inte, i vissa bor han med glädje och i andra utan glädje; i vissa bor han som

i sitt eget hem, där han styr och ställer om allt; i andra bor han somm en främling i en annans hem,

där man inte låter honom bestämma någonting eller göra något överhuvudtaget.

Han bor mest avskild, med störst glädje och mest som i sitt eget hem i den själ, där det finns minst egna begär och egen smak, ty där kan han styra och ställa som han vill, och ju mer fördolt han bor

desto mer mer avskild bor han där.

Det är alltså så att i den själ, där det inte bor något begär elle rnågra andra bilder och former och inte finns några böjelser för något avdet skapade, där bor den Älskade på ett synnerligen fördolt sätt.

Och han famnar henne så mycket mer innerligt,

förtroligt och ömt som hon, som vi redan sagt,

är renare och mer avskild från allt som inte är Gud.

Han bor i henne på ett födolt sätt, eftersom djävulen

inte kan nå fram till den plats, där denna omfamning

sker, och eftersom människans förstånd inte kan fatta hur det går till.

Men för den själ, som nått fram till denna fullkomlighet, är denna inerliga omfamning, som

hon erfar inom sig själv, inte fördold.

Det är emellertid inte alltid hon upplever desa uppvaknaden, ty när den Älskade utför dem, förefaller det som själen om hon vaknar i hennes

bröst, där han redan tidigare vistades men då sov.

Även om hon tidigare kände honom och fick smaka

honom, så skedde det på samma sätt som när den

älskade ligger och sover.

Och när en av de två sover, kan nget utbyte ske dem emellan, vare sig det gäller deras förstånd

eller deras kärlek, förrän de bägge vaknar upp.

15.  O hur lycksalig är inte denna själ, som alltid känner att Gud vilar sig och är stilla i hennes bröst!

Och hur lämpligt är det inte att hon drar sig undan alla ting, flyr från alla timliga angelägenheter och lever i ett oändligt lugn, så att hennes Älskades

bröst inte störs eller oroas av minst alilla rörelse eller oljud.

Han vilar för det mesta i denna omfamning med sin brud, som om hon sov i själens substans.

       Hon å sin sida erfar detta mycket tydligt och får för det mesta njuta mycket av det.  

Det är ju så att om han alltid vore vaken i  henne och förmedlade kunskap och kärlek t ill henne,

skulle hon redan befinna sig i härligheten.

Ty om  han, när han vaknar til en enda gång och öppnar ögonen, påverkar själen i så hög grad som

vi antytt, hur skulle de då inte vara, om han för

det mesta vore klarvaken i henne och för

hennes skull?

16.  Även om det inte misshagar honom att bo i

andra själar, som inte nått fram till denna förening

----- de befinner sig ju när allt kommer omkring i nådens tillstånd ----- så borhon i dem på ett sätt som är fördolt för dem, eftersom de ännu inte är väl

förberedda.

Dessa erfar honom vanligtvis inte, utom då han

åstadkommer något härligt uppvaknande i dem.

       Men detta är inte alls av det slag och den karat som det som sker hos de själar vi talat om,

ja, det kan i nte ens jämföras med det.

Det är inte heller så fördolt för vare sig förståndet eller djävulen, och det beror på att dessa själar

fortfarande kan förstå något genom sinnenas

rörelser.

Sinnena är nämligen intehelt lamslagna, förrän själen når fram till föreningen, och därför kan de

ännu var aktiva och sysselsätta sig med andliga  ting, eftersom de inte är helt förandligade

Men i Brudgummens uppvaknande i denna fullkomliga själ, är allt som sker och utförs fullkomligt, ty det är han själv som utför allt.

Det går till på sama sätt som när någon vaknar upp och andas:   själen erfar en sällsam njutning i den

Helige Andes andning i Gud, där hon på ett

överjordiskt sätt förhärligas och upptänds i kärlek.

Det är därför hon uttalar de följande verserna:

       OCH NÄR DU ANDAS LJUVT I MIG,

      EN ANDNING FULL AV VÄLSIGNELSE OCH HÄRLIGHET,

    DU VÄCKER I MIG KÄRLEK PÅ UTSÖKT SÄTT.

17.   Jag skulle helst vilja slippa at tala om denna

andning, som för själen är full av välsignelse

och härlighet och Guds utsökta kärlek.

Nej, jag vill inte, ty jag inser klart, att jag är helt

ur stånd att säga något om den och om jag ändå skulle försöka, skulle det ge intryck av att vara en verklig beskrivning.

Det är ju en andning, som Gud utför i själen.

Den sker genom detta uppvaknande till en sublim

kännedom om Gudomen, och där andas

den Helige Ande i själen i samma mån som hon fått

kunskap och insikt  i Gud.

Hon dras här mycket djupt in i den Helige Ande,

och hennnes kärlek upptänds av gudomlig skönhet och ljuvlighet i överensstämmelse med vad hon

fick se i Gud.

Eftersom denna andning är full av välsignelse

och härlighet, har den Helige Ande här uppfyllt

jälen med välsignelse och härlighet och upptänt

henne med kärlek till honom på ett sätt, som övergår allt vad tungan och sinnet förmår uttrycka.

Och allt detta sker i Guds djup, honom som all ära och härlighet tillkommer, från evighet till evighet. Amen.

 

 

    

     

   

 

      

TREDJE STROFEN.  DEL. 5.

53.  Dessa andliga ledare förstår sig inte på de själar,

som vandrar i denna stlla och avskilda kontemplation, utan menar, att de är sysslolösa, eftersom de inte själva nåtfram till den och inte heller vet vad det innebär att lämna den diskursiva

meditationen, som jag sade.

De hindrar ochstör dem i den lugna och stilla

kontemplatinens frid, vilken Gud själv skänker

dessa själar, eftersom de förmår dem att gå meditationens och den fantasimässiga refektionens väg och utföra inre akter.

Dessa själar finner bara torka och distraktion och känner stor motvilja när de ägnar sig åt detta,

därför att de hellre skulle vilja förbli i sin heliga

overksamhet och i sin fridfulla och stilla inre samling.

Eftersom sinnena inte finner något att binda sig vid,

något att smaka eller något att göra i denna inre

saling, så övertalar dessa ledare också själarna

att sträva efter tillfredsställelse och brinnade

känslor, när de borde råda dem att söka motsatsen.

När dessa inte kan göra det och inte kan följa

den vägen som förut ( eftersom tiden för detta är förbi och det inte är deras väg ), så blir de dubbelt

oroade och tror att de håller på att gå förlorade.

Ja, deras ledare underblåser till och med denna åsikt och får deras ande att torka ut och berövar

dem de dyrbara smörjelser, som Gud skänkte

dem i ensamheten och stillheten.

Detta är, som jag sade, stor skada, ja, dessa ledare bringar dem till förtvivlan och tvingar ner dem

i stoftet, ty det ena förlorar de och det andra lider de av på ett ofruktbart sätt.

54.  Dessa andliga ledare vet inte vad andlighet är.

Det tillfogar Gud en stor oförrätt och visar honom

vanvördnad genom att med sitt klumpiga handlag ingripa där han verkar.

Det har nämligen kostat Gud stor möda att föra dessa sjlar ända hit och han fäster stor vikt vid det faktum, att han har lett dem in i denna ensamhet och tomhet beträffande deras förmögenheter

och deras verksamhet, för att han skall kunna tala

till deras hjärta, vilket är vad han alltid längtar efter.

Han har ju redan tagit dem vid hnaden och det

är han, som nu härskar i själen med oändlig frid

och stillhet.

       Så får han också förmögenheternas naturliga

akter att upphöra, med vilka själen arbetade

hela natten utan att kunna uträtta något.

Nu är det anden, som ger förmögenheterna näring

utan att sinnena är i verksmahet, ty varken

snnena eller deras verksamhet förmår ta emot

det som hör anden till.

55.   Och hur högt Gud värdesätter denna sinnenas ro och sömn eller tillintetgörelse, förstår vi mycket klart av den så tydliga och verkningsfulla vädjan

han gjorde i Höga Visan:

"Jag vädjar till er, ni Jerusalems döttrar, vid gasseller och hindarpå marken, stör inte min älskade och väck henne inte, förrän hon själv så vill" ( 3:5 ).   

Härigenom visar han, hur mycket han älskar den avskilda sömnen och glömskan, ja, han jämför det med dessa djur, som lever så avskilt och tillbakadraget.

Men dessa andliga ledare vill inte, attsjälen skall få vila och förbli i stillhet, utan atthon alltid skall arbeta och bemöda sig, så attde inte ger Gud något utrymme att handl aoch genomm sin egen verksamhet förstör och utplånar det han verkar i själen.

Så liknar dessa ledare de små rävhonor, som förstör själens prunkande vingård  ( Höga V 2:15 ).

Det är därför Herren klagar över dem genom

profeten Jesaja och säger:

"Ni har skövlat min vingård" ( 3:14 ).

56.  Kanske är det så, att dessa ledare begår sådana misstag i gott uppsåt, därför att de helt enkelt inte vet bättre.

Men de skall av den anledningen inte ursäktas för de dumdistriga råd, som de ger utan att först förstå den väg själen går fram på och hennes andliga tillstånd.

Trots att de inte förstå detta, blandar de sig med sitt klumpiga handlag i denna sak, som de inte förstår, i stället för att överlämna den åt någon som förstår.

Deta är nämligen ingen småsak och deras skuldbörda är inte heller obetydlig, när de får själen att gå miste om så oväderliga skatter, ja, ibland

blir hon helt fördärvad genom deras

dumdristiga råd. 

Den som således felar genom sin dumdristighet komme rinte att undgå sitt straff, vilket står i

överenstämmelse med den skada han vållat,

ty han var som alla andra tvungen att utföra sin uppgift på tillbörligt sätt.

Guds angelägenheter måste nämligen handhas med stor aktsamhet och med vidöppna ögon, särskilt när det gäller något så viktigt och sublimt som Guds verk i dessa själar, där spelet går ut på att antingen göra en nästan oändlig vinst genom att handla rätt eller också vålla en nästan oändlig förlust genom att handla fel.

57.   Även om du kanske kommer att säga, at du har

en ursäkt för ditt handlande, fastän jag inte kan se att någon sådan finns, så kan du i alla fall inte säga till mig, att den har någon ursäkt som på grund av

fåfänga hänsynstaganden, vilka han är medveten  om, aldrig släpper greppet om den själ som han leder.

Den ledare som gör så skall inte undgå sit straff.

       Det är ju helt uppenbart, atteftersom själen måste gå framåt och göra framsteg på den andliga vägen, på vilken Gud alltid ger henne sin hjälp,

så måste hon ändra sitt sätt och sin stil att bedja och kommer då också att behöva en annan mycket sublimare undervisning än den, som detta slags andliga ledare kan erbjuda, och likaså en annan andlighet.

Inte alla knner till den andliga vägens alla stadier och ändpunkter och kan vara till hjälp för alla på den och inte heller alla har en så fullkomlig ande,

att de har vetskap om  hur själen måste styras och ledas i vart och ett av det andliga livets stadier.

Den andlige ledaren får i alla fall inte tro, att han har allt som behövs och att ingenting fattas honom, och han skall inte tro, att Gud inte vill föra själen framåt.

Inte var och en som kan hugga träet i bitar kan tälja ut en bild, och inte var och en som kan tälja ut en bild kan hyvla och finputsa den, och inte var och en som kan finputsa den kan måla den, och inte var

och en somkan måla den kan lägga sista handen

vid den och göra den fullkomlig.

Ingen av dessa kan alltså göra mer med bilden än det som han kan, omhan ändå skull egå utöver sin förmåga, skulle han bara förstöra bilden.

58.  Låt oss se, om du bara är en sådan som hugger

i bitar ----- vilket betyder att få själen at försmå

världen och förneka sina begär ----- eller om du på sin höjd är en sådan som täljer och vars uppgift ligger i att få själen att ägna sig åt heliga meditationer, och sedan inte vet mer än detta.

Hur skall du då kunna leda enna själ fram till den ytterta fullkomligheten, alltså den utsökta målningen?

Detta är nämligen ett arbete, som varken består i att hugg ai bitar eller i att tälja eller ens i at finputsa,utan det är ett verk, som Gud måste utföra  henne.

Det är ju helt säkert, att om du alltid binder själen genom din lära, som alltid är en och densamma,

så kommer hon antingen at gå bakåt eller i alla fall

inte att gå framåt.

Jag måste fråga dig, hurdan denna bild kommer a bli, när den är färdig, om du endast hamrar

och huger i den, vilket i fråga om själen är detsamma som förmögenheternas aktivitet?

När kommer denna bild att bli färdig?

       När kommer Gud att få möjlighet att måla den

och hur skall han få tillfälle till det?

Kan det vara möjligt, att du i stånd att utföra

alla dessa olika uppgifter och att du anser dig vara så fullfjärdrad, att denna själ aldrig behöver

någon annan än dig?

59.  Även om du besitter vad som krävs för att leda en viss själ ( det kan ju vara hon, som inte har

förutsättningar för att göra framsteg ), är det ändå nästan omöjligt, at du också har förmåga att leda alla de själarna, som du inte vill släppa greppet om.

Gud leder ju var och en på olika vägar och man kan knappast finna en enda ande, som ens till hälften är lik en annan till sitt beteende.

Ty vem skulle kunna göra så att han, som den helige Paulus säger,

"blev allt för alla för att så kunna vinna alla"

( 1 Kor 9:22 )?

Du förtrycker själarna och berövar dem deras frihet och den oändliga vidden i den evangeliska läran behåller du för dig själv.

      På så sätt försöker du inte bara binda själarna vid dig, utan du gör vad värre är, ty om du av en tillfällighet sklle höra talas om att någon

av dem rådfrågat en annan ----- då du kanske

inte var så lämplig att rådfråga angående detta,

   eller också var det Gud som förde henne till andra

för att de skulle lära henne det som du inte lärde     honom ---- då behandlar du henne, och jag skäms

      över att behöva säga det, på samma svartsjuka

och grälsjuka sätt, som man finner hos äkta makar.

Och det är inte en nitälskan för Guds ära eller för denna själs bästa, utan det härör från din stolthet och ditt högmod eller från någon annan

ofullkomlighet hos dig.

Du får ingalunda förhäva dig och tro, att den själ

som på detta sätt vänder sig ifrån dig också

vänder sig bort från Gud.

60.   Sådana andliga ledare misshagar Gud mycket och genom Hesekiel lovar han att straffa dem:

"Ni satte i er mjölken från min hjord och betäckte er ned dess ull, men min hjord förde ni inte i bet.

     Därför skall jag utkräva min hjord ur er hand"

( 34:3, 10 ).

61.  E andliga ledarna bör därför ge själarna frihet

och är skyldiga att uppmuntra dem i deras längtan efter att göra framsteg.

       De vet nämligen inte på vilket sätt Gud vill leda en viss själ framåt, och i synnerhet inte när hon

finner smak i deras undervsning. 

Det är det som är tecknet på att ledaren inte för henne framåt, eftersom antingen Gud leder henne på en helt annan väg än den, som hennes ledare

anbfaller henne att gå, eller eftersom ledaren själv

har ändrat handlinssätt.

Dessa ting måste ledarna överlämna åt själarna

och det övriga stammar från fåfäng inbilskhet

och högfärd eller från något annat anspråk från deras sida.

62.  Låt oss nu  lämna detta ämne för att i stället tala om ett annat ännu mer förpestande handlingsätt, som är umärkande för dessa ledare, och om andra än sämre metoder, som de använder

sig av.

Det händer ju att Gud smörjer några själar med de salvor, som är heliga bevekelsegrunder

och önskningar att lämna världen och ändra sitt liv eller sin livsstil för att tjäna honom.

Dessa själar förmår då allt som hör världen till; och att Gud har fåt dem att göra så är något som han skattar mycket högt, ty det som hör världen till är inte efter hans vilja.

När detta skett, kommer dessa ledare antingen att göra det svårt för själarna eller fördröja deras tillväxt eller, vad värre är, sträva efter att beröva dem det som redan börjat framväxa i deras hjärta.

Det beror på att de handlar av mänskliga förnuftsskäl eler styrs av hänsynstaganden,

som är helt motsatta Kristi lära ochhans ödmjukhet och ringaktnng av alla ting.

I stället förlitar de sig på det, som tjänar deras egna intressen och som tillfredsställer dem själva,

eller också beror det på att de hyser fruktan,

där ingen sådan får finnas.

På så sätt tillåter inte dessa ledare andra att gå in genom den trånga port, som leder till livet,

eftersom de själva inte går in genom den och har

en så föga hängiven ande, som i stället är helt klädd i världslighet, eftersom denn endast i ringa mån

låtit sig uppmjukas i Kristus.

Det är till desa Vår Frälsare riktar detta varningsord, när han genom den helige Lukas säger:

"Ve er, ni har tagit bort nyckeln  till kunskapen.

      Själva har ni inte gått in, och de andra låter

ni inte gå in"  ( 11:52 ).

De är därför i sanning som bommar och spärrar

framför himlens port, de hindrar ju dem, som söker deras råd från att gå in.

       De vet att Gud befallt dem, inte bara at tillåta och hjälpa själarna att gå in där utan till och med

att nödga dem till det, något som han säger genom den helige Lukas:

"Stå fast, ja, nödga dem att gå in, så att mitt hus blir full av gäster" ( 14:23 ).

Men dessa ledare handlar på motsat sätt, de nödgar

dem i stället attinte gå in.

        Därför är en sådan ledare en blind, som kan vara till hinders för själens liv, vilket är den

Helige Ande.

Så är fallet med dessa andliga ledare på olika sätt vi beskrivit och det finns somliga bland dem,

som är medvetna om det, medan andra inte är det.

Men ingen av dem skall undgå sitt straff, eftersom

de är skyldiga att veta, hur de skall handla och gå varsamt tillväga, ty det är ju det som är deras uppgift.

63.  Den andre blinde, vilken som sagt skulle kunna

störa själen i detta slag av inre samling, är djävulen.

          Eftersom han är blind, vill han också att själen skall vara det.

När själen befinner sig i denna myckert sublima

ensamhet, i vilken den Helige Ande ingjuter dessa utsökta smöjelser, försöker djävulen vid åsynen

av detta känner han nämligen stor smärta och      avund, eftersom han inser att det inte berikar själen

utan också att hon genom detta flyger bort från      honom, och att han inte på något vis kan fånga henne; hon är ju avskild, avklädd och avlägsnad

från all skapade ting och från varje spår av dem ),

        att i denna bortkommenhet övergjuta henne dels med strömmar av insikter, del med den sinnliga

ljuvlighetena dimmor.

Dessa är ibland goda, för att han så skall kunna mäta själen bättre och få henne at återvändatil att ägna sig åt särskilda ting samt att återppta sinnenas aktivitet.

iare kanhan få henne att bry sig om denna ljuvlighet och de goda insikter, som han inger henne,

och fästa sig vid dem för att vandra mot Gud stödjande sig på dem.

PÅ detta sätt gör hanmycket lätt själen förströdd och drar henne bort från denna ensamhet och inre samling, i vilken som vi sagt den Helige Ande verkar dessa stora hemlighetsfulla ting.

Eftersom nu själen av sig själv är benägen att känna och smaka, och särskilt då när hon söker just detta och inte förstår vägen hon går, fäster hon sig mycket lätt vid dessa insikter och denna ljuvhet,

som djävulen inger henne, och förlorar därmed den ensamhet som Gud försattehonom i.

Eftrsom själen inte uträtade någonting i denna

förmögenheternas avskildhet och stillhet,

förfaller henne det andra sättet bättre, ty där gör hon ju något.  

Det är verkligen mycket synd, att själen, därför att hon inte förstår sig på sig själv och därför att hon äter en munsbit av den särskilda insiktens 

och sötmans bröd, förhindrar att Gud äter upp henne hel och hållen, vilket han gör i denna ensamhet där han försätter henne.

Det är just genom dessa avsklda andliga smörjelser,som han drar in henne i sig själv.

64.  Så orsakar djävulen, med nästan mindre än ingenting, mycket stora skador.

Han får själen att gå miste om stora rikedomar genom att locka henne med minsta lilla bete -----

liksom man gör med en fisk ----- bort från bukten med andens enkla vatten, där själen var nedsänkt,

ja, drunknad i Gud utan något fotfäste eller stöd. 

Med detta bete drar han upp henne på stranden

och ger henne fast mark under fötterna och något

at stödja sig på, så att hon kan gå på egna ben,

även om det är med möda, i stället för att simma i

"Siloas vatten, som flyter så stilla"  ( Jes. 8:6 )

och bada i Guds smörjelser.

Djävulen anser detta vara så viktigt, att det måste

väcka förundran, och eftersom han uppnår mer genom att tillfoga dessa själar en ringa skada

än han gör genom stor skada hos många andra sjäalar, som vi sade, så finns det knappast någon enda själ på denna väg, som han inte skadar svårt och vållar stor förlust.

Den onde ställer sig nämligen, förslagen som han är, vid skiljevägen mellan sinnena och anden

och lurar själen och mättar henne med sinnena

genom att, som vi sagt, ställa sinnliga ting

i hennes väg. 

Själen tror då, att hon inte förlorar något på detta,

men det är just på så sätt, som hon underlåter att

träda in i Brudgummens innersta och blir stående

vid ingången för att se vad som händer utanför,

i den sinnliga delen.

Job säger, att djävulen ser allt vad högt är

( Jes 41:25 ), och det betyder, att han ser själens andliga höjder för att anfalla henne där.

Om det skulle förhålla sig så, att en själ kommer

till en upphöjd inre samling och djävulen därför inte,

som vi nyss beskrivit, kan göra henne förströdd,

kämpar han för att få henne att återvända till

den sinnliga nivån genom att åtminstone väcka

fruktan och ångest hos henne och genom

att orsaka kroppsliga smärtor, eller också

skapar han olika slags yttre känslor

och oljud för att därigenom kunna dra henne utåt

och skilja henne från den inre anden.

Detta gör han ända tills han ingenting mer kan uträtta i det avseendet och lämnar henne sedan.

Men det är med så stor lätthet, som han förstör

och förhärjar dessa kostbara själars rikedomar, att även om han i och för sig värdesätter detta mer än att bringa många andra själar på fall,

så uppskattar han det ändå inte till full, därför att det är så lätt för honom och kräver så lite

ansträngning från hans sida.

Vi kan i detta avseende förstå vad Gud sade till Job om honom:

"Han kan sluka en flod utan att häpna, och han

är viss om att Jordan skall strömma in i hans mun",

vilket syftar på den högsta fulkomligheten.

Och vidare: "han skall fånga henne med en krok i hennes ögon och med en syl skall han genomborra

hennes näsa".

Detta betyder: med de slående rgumenten i de insikter med vilka han såra henne kommer han

att göra hennes ande förströdd, ty den luft som på ett stilla, samlat sätt strömmar ut ur näsan sprids

ut och skingras åt många håll, när näsan

blivit genomborrad  ( Jod 40:18-19 ).

Ytterligare säger han:

"Under honom kommer solens strålar att finnas

och han skall sprida guldet under sig som dy"

( Job 41:21, 23 ).

Djävulen får nämligen de upplysta själarna att förlora de gudoomliga insikternas underbara

strålar och han berövar de rika själarna de gudomliga beröringarnas dyrbara guld

och sprider ut det.

65. Tag er därför i akt, ni själar!

    När Gud nu skänker er så upphöjda nådegåvor

och för er in i detta tilstånd av ensamhet och inre

samling genom att avlägsna er från era sinnens

mödosamma arbete, då får ni inte vända tillbaka till

sinnena.

Gör i stället slut på deras verksmahet, ty även om de tidigare hjäpte er att förneka världen och er själva, när ni var nybörjare, är de nu, när Gud visar er nåden at själv vilja vara den som verkar i er,

ett stort och besvärligt hinder.

Gud kommer att mätta er noga för att begagna er

av dem för något annat syfte eller besvära dem, utan ni skall i stälet frigöra dem frånn allting.

Detta är det enda, utan ni själva bör göra i detta tillstånd, förutom att, som jag tidigare sagt,

öva den enkla och kärleksfulla uppmärksamheten

på det sätt jag då beskrev, det vill säga när ni

inte känner någon olust inför den.

Ni får ju inte använda något tvång gentemot själen utom för att lösgöra och befria henne från allt,

så att ni inte stör och rubbar hennes frid och lugn.

66.  Den tredje blinde är själen själv. som tillfogar sig skada och oro, eftersom hon, som vi sade,

inte förstår sig på sig själv.

Eftersom hon bara kan verka med hjälp av sinnena

och det diskursiva tänkandet, tror hon, att hon

ingenting gör när Gud vill försätta henne i den

tmhet och ensamhet, där det är omöjligt för henne att använda sina förmögenheter elle rtföra några akter, och därför försöker hon ändå göra det.

Själen, som tidigare fick smaka den andliga fridens ochtystnadens overksamhet, i vilken Gud på ett hemlighetsfullt sätt hänförde henne, blir då

distraherad och upfylls av torka och obehag.

Det kan hända att medan Gud å sin sida framhärdar i sin vilja att hålla själen kvar i denna stilla ro,

så komme rhon å sin nsida också att framhärda

i sin vilja att verka av gen kraft med förståndet

och fantasin.

Detta liknar ett litet barns beteende, somm sparkar och skriker när dess mor vill bära det på armen,

eftersom det vill gå själv, och genom att göra så låter det varken sin mor eller sig själv komma någonn vart.

Det liknar också handlingssättet hos en, som flyttar

en målning fram och tillbaka när konstnären vill

arbeta på den, så att antinen ingenting blir gjort eller målningenn blir helt förstörd.

67.  Själen skall alltså lägga märke till, att även om hon inte känner att hon går framåt eller gör något

i denna vila, så går honn framåt mycker mer,

än om hon fick gå på egna ben, ty det är Gud sm bär henne på armen.

Även om hon går i Guds akt, så är denna takt inte något somhon knner, och även om hon själv  inte verkar med sina själsfrmögenheter, så gör hon långt mycket mer än om det var hon själv som

handlade, ty Gud är den som handlar.

Det är ingenting att förundra sig över att hon

inte förstår detta.

        Det beror ju på att det, som Gud under denna

tid verkar i henne, undandrar sig sinnenas fattníngsförmåga, eftersom han utför det i tystnad,

     ja, det är som den Vise säger:

"Vishetens ord blir hörbara i tystnaden"

( Pred 9:17 )

Själen bör alltså överlämna sig i Guds händer,

och inte i sina egna eller i de två andra blindas

händer, och om hon gör det och inte fäster sina

förmögenheter vid något, kommer hon att vandra

framåt i trygghet.

68.  Låt oss nu åervända till ämnet, alltså till

själförmögenheternas "djupa grottor", där som

vi sade själens lidande brukar vara stort, när Gud snörjer och bereder henne med den Helige Andes

mest sublima salvor för att kunna förena henne med sig själv.

Dessa salvor är nu så fina och härrör frånn en så utsökt smörjelse, att de, när de genomtränger

själsgrundens innersta substans, bereder henne på ett sådant sätt med sina kryddor, att det lidande

och den utmattning, som kommer av den längtan

som finns i dessa grottors oändliga tomhet,

också blir oändlig.

Av detta förstår vi att om nu de salvor som beredde dessa själens grottor för den andliga förmälningens

förening med Gud är så sublima, som vi sade,

hur sublim skall då inte den kunskap, kärlek

och härlighet bli som förståndet, viljan

och minnet får äga genom denna förening med Gud!

Dessa grottors tillfredsställelse,mättnad ochnjutnng kommer då förvisso att motsvara deras tidigare tröst och hunger, och det underbara sätt,

på vilket själen får äga detta och hennes sinnen

njuta av detta, kommer då att motsvara det utsökta

sätt, genom vilket hon beretts härtill.

69. 

     

   

   

 

  

 

 

 

    

 

FULLKOMLIGHETENS VÄG.  TERESA AV AVILA.

KAPITEL.  2.

OM HUR MAN SKALL FRIGÖRA SIG FRÅN

DE KROPPSLIGA BEHOVEN OCH OM

FATTIGDOMENS GAGN.

1. Tro inte, mina systrar, att ni kommer att sakna föda för att ni inte bryr er om att behaga människorna

i världen.  Försök aldrig finna er utkomst genom mänskliga konstgrepp, ty då skall ni dö av hunger,

och det med rätta.

Fäst blicken på er Brudgum, det är han som skall

ge er vad ni behöver.

Om han är nöjd med er, skall inte heller de som är er minst bevågna kunna avhålla sig från att ge

er föda, vilket ni vet av erfarenhet.

Om ni gör detta men ändå dör av hunger, saliga

är då nunnorna i Sankt Josefs kloster!

Glöm aldrig bort detta för Gud kärleks skull.

Ni har avstått från inkomster, avstå då också

från omsorgen om födan, annars är allt förlorat.

De som Herren vill skall leva av en inkomst må ha

dessa omsorger, och det är inte mer än rätt

eftersom det är deras kallelse, men för oss,

systrar, vore det en dårskap.

2.  Att bekymra sig om andras inkomster tycks

mig vara detsamma som att fundera över vad de

begagnar dem till, för övrigt skall era bekymmer

inte förmå dem att ändra inställning eller att inge

dem lust att skänka allmosor.

Överlåt denna omsorg åt honom som kan röra allas

hjärtan, han som är Herre över både pengar

och deras ägare.

På hans befallning har vi kommit hit.

Hans ord är sanna, de kan icke förgås, för skall

himmel och jord förgås.

Låt oss inte svika honom och vi skall inte behöva

frukta att han skall till vårt bästa, som vi kan se

hos helgonen, vilka förlorade sina liv för Herrens

skull när man dödade dem.

Han tillät det för att genom matyrdöden öka deras ära.

Det skulle vara ett gott byte om allt genast tog slut

och vi fick njuta det eviga överflödet.

3.  Lägg märke till, systrar, hur viktigt detta råd är;

det är därför som jag lämnar det skriftligt så att ni

inte kan glömma bort de efter min död, och så länge

jag lever skall jag påminna er om det, emedan jag

av erfarenhet vet vilken stor hjälp det skall vara

för er.

Ju mindre vi har desto mer obekymrad är jag

och Herren vet att jag tycker, att det smärtar mig

mer när vi har överflöd än när det fattas oss något.

Jag vet inte om det är Herren som gör detta, men

jag har erfarit att han genast ger oss vad vi behöver.

Om vi utgav oss för att vara fattiga utan att vara

det i anden, skulle vi bedra världen.

Jag skulle ha samvetsförebråelser för detta

och skulle tycka att det vore som om de rika bad

om en allmosa.

Gud give att det inte må hända!

Ty där detta överdrivna bekymmer om allmosan

finns, tigger man snart av gammal vana, och kanske

skulle vi be om något som vi inte behövde och tigga av någon som vore i större nöd än vi.

Den som ger skulle visserligen inte förlora något utan endast ha vinning därav, vi däremot vore

det de somm förlorade.

Gud give, mina döttrar, att detta aldrig må hända,

då föredrog jag att ni hade fasta inkomster.

4.  Era tankar får på inga villkor uppehålla sig vid

dessa ting!

Det ber jag er, liksom man ber om en allmosa för

Guds kärleks skull.

Om också den allra yngsta bland er skulle upptäcka

att något dylikt förekommer i detta hus, må hon

ropa högt till Herren och rådgöra med priorinnan

och i all ödmjukhet säga åt henne att hon går vilse;

ja, hon gör det i så hög grad att denna sanna

fattigdomen bit för bit håller på att gå förlorad.

Jag hoppas vid Gud att detta aldrig skall hända

och att han inte skall överge sina tjänarinnor.

Om detta som ni har ett mig att skriva inte är

något värt, så kan det åtminstone tjäna som varning.

5. Tro mig, mina döttrar, för ert bästa har Gud låtit

mig förstå ------ om än aldrig så litet ------ vilka rikedomar som finns i den heliga fattigdomen.

Den som övar den skall förstå det, men kanske

inte så väl som jag, ty jag har varit förtryckt

och inte fattig i anden, trots att jag har lovat att

i fattigdom.

Den är en rikedom som i sig innesluter alla världens

rikedomar.

Det är en stor makt, jag menar, att den som inte bryr sig om det som världen har att bjuda, den

är dess verkliga herre.

Vad betyder konungarna och herrarna för mig,

när jag varken vill ha deras pengar eller söker

deras ynnest om jag därigenom i det allra minsta

skulle komma att misshaga Gud?

Vad bryr jag mig om deras ärebetygelser om jag

förstått att den fattigas största ära

består i att verkligen vara fattig? 

6. Jag tror för min del att ära och pengar nästan alltid följs åt.

Den som älskar ära föraktar inte heller pengar,

och den som verkligen föraktar pengar bryr sig inte

heller om ära.

Förstå detta väl, ty jag tror att denna omsorg om ära alltid  för med sig ett visst intresse för pengar

och inkomster.

Det vore nästan ett under om man i världen kunde finna en fattig som var ärad.

Hur mycket ära han än är värd blir han snarare

utsatt för förakt.

Den sanna fattigdomen, jag menar den som man

omfattar endast för Guds skull, för med sig en ära

som ingen kan motstå.

När man inte behöver behag någon utom Gud allena, och inte är i behov av någon människa,

kan man vara säker på att finna vänner.

Det har jag ofta erfarit.   

7.  Om denna dygd finns så mycket skrivet, som jag

inte ens kan förstå, ännu mindre uttrycka,

och för att inte skymfa den med mina lovord,

skall jag därför inte tala mera om den.

Jag har bara talat om sådant som jag sett av egen

erfarenhet, och jag måste erkänna att ämnet fångat mig så att jag inte märkt det förrän nu.

Men när det nu är sagt, ber jag er för Guds kärleks

skull tänka på att vårt vapen är den heliga

fattigdomen.

I vår Ordens begynnelse värderades den så högt

och iakttogs så fullkomligt av våra heliga fäder att de, efter vad jag hört av dem som väl kände till det,

inte bevarade något från den ena dagen till

den andra.

Även om vi till det yttre inte har denna fullkomlighet, måste vi sträva efter att bevara

den i vårt inre.

Livet varar ett par timmar, belöningen är utan gräns.

Och även om det inte gavs någon annan utom

den att följa Herrens råd, vore det en stor lön att

i något få efterlikna Hans Majestät.

8.  Fattigdomens vapen måste vi föra på våra

faror och vi måste till varje pris bevara denna skatt:

I vårt sätt att bo, att klä oss, att tala och ännu

mera i vårt sätt att tänka.

Så länge ni gör detta skall ni, med Gud bistånd,

inte behöva frukta att fullkomlgheten skall avta

i detta hus, ty som den heliga Klara sade,

fattigdomens murar är massiva.

Med dessa och med ödmjukhetens murar ville hon

omgärda sina kloster.

Om vi verkligen gör det, då är det alldeles säkert att äran och allt det övriga kommer att bevaras mycket

bättre än genom praktfulla byggnader.

För Guds kärleks skull och för hans dyrbara blods

skull ber jag er iaktta detta.

Ärligt kan jag säga er att den dag man reser sådana

byggnader kommer de att störta samman.

9.   Det ser mycket illa ut, mina döttrar, att bygga

stora hus med de fattigas pengar.

Må Gud inte tillåta det!

Våra hus måste i allt vara fattiga och små.

Låt oss i något efterlikna vår Konung, som inte

hade någon annan boning än stallet i Betlehem

där han föddes, och korset på vilket han dog.

Det var boningar som hade mycket litet av bekvämlighet.

De som uppför stora hus må själva veta varför,

de har säkert goda avsikter.

Men för tretton fattiga nunnor är vilket hörn som

helst nog.

Däremot får ni, emedan den stränga klausuren

gör det nödvändigt, ha en stor tomt, som också

är en hjälp för bön och tllbedjan, och även några

emeritboningar dit man kan dra sig tillbaka för

att be.

Men Gud bevare oss för att ha stora utsmyckade

hus och byggnader!

Kom alltid ihåg att på domens dag skall de falla

och vi vet inte om den dagen är nära.

10.  Om ett hus som tillhör tretton fattiga nunnor

skulle störta samman med stort oväsen, vore det inte bra, ty verkligt fattiga får inte göra mycket väsen av sig.

De måste leva i stillhet för att väcka människors medlidande.

Vad det skulle glädja er att få se en människa befrias från helvetet tack vare den allmosa hon skänkt er! 

Ty allt är möjligt, eftersom ni är strängt förpliktade att ständigt be för dem som ger er att äta.

Herren vill att vi, fastän det kommer från honom, också skall tacka de människor genom vilka

han ger oss vår föda, och detta får inte försummas.

11.  Nu vet jag inte mera vad jag började tala om ty jag har tappat tråden.

Jag tror att Herren har velat det så ty jag hade aldrig för avsikt att skriva vad jag nu har sagt.

Må Herren alltid ledsaga oss på det att vi ej

må falla!  Amen. 

     

     

 

Tredje strofen.   Del.  4.

40.   Men de välsignelser, som denna stilla gåva

och kontemplation inpräglar i själen utan att hon

då förnimmer det, är som jag redan sagt oväderliga,

eftersom de är den Helige Andes mest förborgade

smörjelser och därför också de mest utsökta.

De uppfyller själen på ett förborgat sätt med andliga

rikeodmar, skänker och nådegåvor och eftersom

det är Gud, som utför detta, gör han det inte på annat sätt än i sin egenskap av Gud.

41.  De dessa den Helige Andes smörjelser och

beröringar är så utsökta och upphöjda i sin finhet och blida renhet, kan varken själen eller

hennes ledare sig på dem, utan det är bara han

som framkallar dem för att därmed finna större

behag i själen som förstår dem.

Man kan nu med största behag i själen som

förstår dem.

     Man kan nu med största lätthet störa eller

hindra dessa smörjelser; det räcker med minsta

akt, som själen själv vill utföra med minnet,

förståndet eller viljan eller genom att använda

sig av sina sinnen, sitt begär, sin kunskap

eller sin egen tillfredsställelse och smak.

Detta är en allvarlig skada och väcker stor sorg

och mycket medlidande.

42.   Ack, det är verkligen allvarligt, ja, förunderligt,

att fastän skadan inte syns och det som stör dessa heliga smörjelser är nästan ingenting, så blir skadan ändå större och ger upphov till mer smärta

och medlidande, än när man ser den förvirring

och det fall, som drabbar många andra,

helt vanliga själar, vilka inte fått ta emot en så sublim glans och beröring.

Det kan jämföras med när et porträtt, som utförts

på ett ytterst skickligt och utsökt sätt,

övermålas med dåliga och grova färger av någon som har ett klumpigt handlag.

Skadanblir då större och mer iögonenfallande

och det skulle väcka mer förstämning än om

många andra, helt vanliga porträtt skulle fördärvas.

Vem skulle väl kunna få denna utsökt fina hand,

alltså den Helige Andes, att åter ta sig an detta

verk, som förstörts av denna klumpiga hand?

43.  Fastän denna skada är allvarligare och större än man kan föreställa sig, är den ändå så vanlig

och ofta förekommande, att det knappast finns någon andlig ledare, som inte är orsak till att den uppstår i de själar, som Gud börjar bringa till inre

samling i dett aslags kontemplation.

Ja, hur ofta händer det inte att Gud bestyrker

den kontemplativa själen med någon mycket fin

smörjelse av kärleksfull kunskap, som ar stilla,

fridfull, avskild och helt fjärran från sinnenas

och tankarnas nivå.

Därför är det omöjligt för själen att meditera eller tänka på något särskilt och hon finner inte heller

någon smak, vare sig i något därovan eller något

därnere.

Det beror på att Gud håller henne sysselsatt i

denna avskilda förening och givit henne böjelse till

overksamhet och ensamhet.

Och då kommer en andlig ledare, som inte förstår

sig på något annat än att likt en smed hamra

och banka med själsförmögenheterna.

Eftersom detta är hans enda undervisning ochhan inte har kunskap omm annat än meditationen,

kommer han att säga:

"Se så, lämna nu denna vila och stillhet, som bara

är overksamhet och tidsspillan!

Sätt i stället igång att meditera och utför inre akter,

ty det är nödvändigt att ni å er sida uträttar det ni kan.

Det andra sättet är nämligen bara villfarelser

och något för latmaskar".

44.  Då de sålunda inte förstår sig på bönens olika

grader och andens vägar, inser de inte, att de akter, som de tillsäger själen att utföra och det diskuriva

tänkande som de vill att hon skall ägna sig åt,

nu tillhör det förgångna, eftersom denna själ

nu nåttfram till sinnenas och diskursiva

tankeverksamhetens, tystnad och upphävande

och kommit in på andens väg, som är kontemplationen.

Där avstannar sinnenas verksamhet och själens egna diskursiva tänkande och det är Gud ensam,

som verkar och är tyst.

Dessa ledare förstår alltså inte, att om de nu vill

få den själ, som på detta sätt nått fram till andens

nivå, så blir följden av det, att fortfarande stanna kvar på sinnets nivå, så blir följden av det,

att hon går bakåt och distraheras.

Det är ju så, att om någon som nått målet ändå fortsätter att sträva mot detta, avlägsnar han sig

nödvändigtvis från detta slutmål, förutom att hela

saken är löjeväckande.

När därför själen genom sina förmögenheters

verksamhet har nått fram till denna stilla, inre

samling, som varje andlig människa eftersträvar,

och i vilken samma förmögenheters verksamhet upphör, då skulle de inte bara vara fåfängt att

återigen utföra akter med samma förmögenheter

för att komma till denna inre samling, utan det skulle också vara skadligt för henne.

Följden av att själen skulle lämna den inre samling,

som hon redan äger, vore att hon skulle bli mycket mer förströdd.

45.  Eftersom dessa anliga ledare, som jag sagt,

inte förstår vad inre samlng och andlig ensamhet

är och vad det innebär för själen ----- och det är

ju i denna ensamhet som Gud ingjuter de sublima

smörjelserna i själen ----- smörjer de in henne rikligt

med andra salvor av ett lägre andligt värde

eller blandar samman dem, och det innenär att de

låter själen handla på det sätt vi talat om.

Skillnaden mellan dett aoch det som själen fick

åtnjukta är lika stor som mellan mänskligt

och gudomligt handlande samt mellan det naturliga

och det övernaturliga.

När det gäller den ena sättet verkar Gud på ett övernaturligt vis i själen och när det gäller det

andra är det endast själen, som verkar på ett naturligt sätt.

Och vad värre är, genom sin naturliga verksamhet

förlorar själen sin ensamhet och inre samling,

och som en följd av detta går hon också miste

om det sublima verk, som Gud höll på att utföra

i henne. 

Därför är allt detta som att ge slag på slag på

hästskon i stället för på spiken, något som ju både

är skadligt och helt gagnlöst.

46.   De som leder själarna måste inse och betänka,

att den som i första h and för själarna framåt

och leder dem inte är de själva utan den Helige Ande, som aldrig brister i omsorg om dem.

Själva är de bara vertyg, som tjänar till att inrikta

själarna på fullkomligheten genom tron och Guds

lag, i enlighet med den ande Gud skänker åt

var och en.

Därför bör all deras omsorg gå ut på att inte anpassa själarna efter sitt eget beteende och sin

egen natur, utan de bör i stället vara angelägna om

att söka urskilja den väg, som Gud vill leda dessa på.

Om de ändå inte kan urskilja den, skall de lämna

själarna i fred och inte störa dem.

I överensstämmelse med den ande, som Gud ger

själarna och med den väg han  för dem på,

skall de vinnlägga sig om att alltid styra dem hän

mot större ensamhet, frihet och ro i anden.

De skall ge dem fritt spelrum, så att desa inte binder sina kroppsliga och andliga sinnen vi något

särskilt, vare sig det nu är något inre eller yttre, när Gud leder dem fram genom denna ensamhet.

De får inte heller bli bekymrade och ängslas vid

tanken på att de är overksamma.

Även om själen just då inte är i verksamhet, är Gud verksam i henne.

De andliga ledarna skall sträva efter att frigöra själen  ch försätta henne i ensamhet och overksamhet, för att hon inte skall vara bunden

vid någon särskild kunskap, vare sig det gäller

något därovan eller härnere, eller längta efter någon ljuvlighet eller smak eller något annat sinnesintryck.

Detta är en förutsättning, för att hon skall kunna

bli tom och helt kunna förneka alla skapade ting

samt uppnå den, andliga fattigdomen.

Det är detta, som själen själv måste göra, vilket

också Guds Son tillråder, när han säger:

"Ingen kan vara min lärljunge, om han inte avstår

från allt han äger"   ( Luk 14:33 ).

Detta syftar inte bara på viljans försakelse av alla kroppsliga och timliga ting utan också

på utblottelsen när det gäller de andliga tingen.

Detta inbegriper den andliga fattigdomen,

där saligheten står att finna enligt Guds Son

( Matt 5:3 ).

När nu själen på detta sätt frigör sig från alla ting

och så blir tom och utblottad på dem, vilket som vi sagt är det som själen själv kan göra, är det omöjligt ------ när hon väl gjort sitt ----- at Gud underlåter att göra sitt, vilket består i att han

meddelar sig själv åt henne, åtminstone i det tysta

och i det fördolda.

Ja, detta är mer omöjligt än det skulle vara för

solstrålen att inte falla på en klar och öppen plats.

     

På samma sätt som solen går upp i gryningen och lyser över ditt hus för att kunna strömma in där,

om du bara öppnar ditt fönster, så är det med Gud,

"han som bevarar Israel och inte slumrar"

och än mindre sover  ( Ps 121 :4 );

han skall strömma in i den själ, som är tom,

och uppfylla henne me dgudomlig välsignelser.

47.  Gud står liksom solen över själarna för att

meddela sig med dem.

De andliga ledarna bör nöja sig me datt bereda själarna för detta i överensstämmelse med den

evangeliska fulkomligheten, som är sinnets

och andens nakenhet och tomhet.

De får inte önska att gå längre än så i sin iver att

bygga upp, eftersom detta är en uppgift, som bara tillkommer himlaljusens Fader, från vilket allt gott

och alla fullkomliga gåvor kommer  ( Jak. 1:17 ).

Det är nämligen som David säger:

"Om Herren inte bygger huset, så arbetar den fåfängt som bygger därpå"  ( Ps 127:1 ).

Eftersom han är den övernaturlige byggmästaren,

kommer han i varje själ att på ett övernaturligt sätt

uppföra den byggnad han vill, om du, andlige ledare, förbereder henne för detta genom att söka utblotta henne i fråga om hennes naturlga versamheter

och böjelser.

Dessa har varken förmåga eller styrka för detta

övernaturliga byggnadsverk och därför hindrar de

henne vid denna tid snarare än de h jälper henne.

Det är alltså din uppgift att förbereda själen på detta sätt och sedan är det Guds uppgift, som den Vise säger, att styra hennes steg  ( Ord 16:9 ),

vilket betyder: att leda henne mot det övernaturligt

goda på sådana sätt och vägar, som varken själen eller du förstår.

Därför får du inte säga:

"Ack ja, men själen gör ju inga framsteg, hon gör ingenting alls"!

Men om det nu är sant att hon inte gör någonting,

skall jag nog bevisa för dig, att hon just genom

att inte någonting, ändå gör mycket.

Om förståndet töms på alla särskilda insikter,

både naturliga och andliga, så går det framåt

och ju friare det blir från allt särskilt vetande

och från alla förståndsmässiga akter, desto mer

går det verkligen framåt på sin väg mot

det högsta, övernaturliga gda.

48.  Nu kommer du att säga:

"Ack ja, men det kan ju inte förstå och urskilja något och så kan det inte helle rgöra några framsteg!"

Men jag säger dig atdet snarare är tvärtom, ty om det förstod och kunde urskilja, skulle det inte alls

gå framåt.

Anledningen till detta är att Gud, som förståndet

strävar mot, övergår detta och därför är han obegriplig och ouppnåelig för det.

När därför förståndet förstår, närmar det sig inte

Gud utan avlägsnar sig narare från honom.

Förståndet måste i stället avlägsna sig från sig själv och sitt vetande för att komma till Gud och vandra

i tro genom att tro och inte genom att förstå.

På detta sätt når förståndet fram  till fullkomligheten, ty det är genom tron och inte

genom något annat hjälpmedel som man förenas

med Gud, och själen kommer närmare Gud genom

att inte förstå än genom att förstå.

Bli därför inte oroad av detta, ty om förståndet inte vänder tillbaka ----- vilket det skulle göra, om det ville sysselsätta sig med några särskilda insikter och andra diskursiva och förståndsmässiga akter

---- utan vill förbli i overksamhet, då gör det

verkligen framsteg.

Det töms nämligen på allt det, som kan rymmas i det, eftersom ingenting av alltdetta är Gud, ty som vi sagt kan Gud inte rymmas i förståndet.

I fråga om denna fullkomlighet, så innebär att inte gå bakåt detsamma som att gå framåt,

och förståndet går framåt genom att mer och mer försätta sig i tron, och när det gör så, försätter

det sig självt i större mörker, efetersom ron är ett mörker för förståndet.

Eftersom förståndet inte kan veta hurdan Gud är, måste det nödvändigtvis kapitulera och så gå honom till mötes genom att inte förstå, och därför fortsätter det sin väg framåt genom att inte förstå.  

För sitt eget bästa bör förståndet leva efter vad du fördömer, det vill säga, det skall  inte ägna sig åt något särskilt vetande, ty det kan genom detta

inte nå fram till Gud, utan detta hindrar snarare dess rörelse mot Gud.

49.  Nu kommer du att säga:

"Ack ja, men om nu inte förståndet förstår på ett

tydligt sätt, så kommer viljan att vara overksam och inte älska ---- och det är något som man alltid måste

undvika på den andliga vägen ----- eftersom viljan bara kan älska det som förståndet förstår".       

Det är sant, särskilt när det gäller själens naturliga verksamhet och akter, där viljan inte älskar annat än det som förståndet förstår på ett tydligt sätt. 

Men i den kontemplation, som vi talar om, genom

vilken Gud som vi sade strömmar in i själen,

behöver inte själen ha någon särskild kunskap

eller utföra några förståndsmässiga akter,

eftersom Gud i en enda akt samtidigt förmdlar

både ljus och kärlek, vilket är en kärleksfull,

övernaturlig kunskap.

Vi kan säga, att denna kunskap är som varmt ljus och det utstrålar också värme, ty detta ljus upptänder kärlek på samma gång.

        Denna kunskap är ogripbar och dunkel

för förståndet, eftersom det är en kontemplativ

kunskap, vilken som denhelige Dionysius säger

är en "stråle av mörker" för förståndet.

Kärleken är alltså närvarande i viljan på samma sätt

som vetandet är det i förståndet.

          Liksom denna kunskap som Gud ingjuter

i förståndet är generell och dunkel, utan något

särskilt vetande, så älskar också viljan på ett generellt sätt utan att förstå något särskilt om någon viss sak.

Eftersom Gud är gudomligt ljus och kärlek och eftersom han meddelar sig själv till själen,

upplyser han på samma sätt dessa två förmögenheter, förståndet och viljan, med vetande och kärlek.

Och eftersom han själv är oförståelig under detta livet, är också vetandet om honom dunkelt,

somjag redan sagt, och kärleken i viljan formad

efter detta vetande.

Det kan dock ibland vara så, at Gud i denna utsökta gåva av sig själv ger sig mer åt en förmögenhet och sårar den mer än en annan.

Därför kan man vid vissa tillfällen erfara mer vetande än kärlek och vid andra tillfällen mer kärlek

än vetande. 

Det kan också hända att bara vetande erfars och ingen kärlek all seller bara kärlek och inget vetande.

Det är därför jag säger, att när själen utför naturliga akter, med förståndet, kan hon inte älska utan förstå. 

Men i de akter, som Gud verkar och ingjuter i henne, är det helt annorlunda, och det är vad som sker i

de själar vi nu talar om.

Gud kan nämligen meddela sig med en förmögenhet utan att de andra berörs, och på så sätt kan han upptnda viljan genom beröringen med hans kärleks hetta, även om förståndet ingenting förstår,

på samma sätt som ju någon kan värmas av en eld,

fastän han inte ser den.

50.  På så vis känner ju viljan ofta vara upptänd eller rörd eller  förälskad, utan att det vet eller

förstår något särskilt som den inte förstod tidigare,

eftersom det är Gud som ordnar kärleken i henne.

Så säger också bruden Höga visan:

"Kungen förde in mig i vinkällaren och ordnade kärleken i mig"  ( 2:4 ).

Därför finns det ingen orsak att hysa fruktan inför

viljans sysslolöshet i detta fall.

           Om viljan upphör med att av sig själv utföra akter av kärlek genom särskilda insikter, utför Gud

dem i henne genom at berusa henne med ingjuten kärlek på ett fördolt sätt, antingen med hjälp av

kontemplationens kunskap eller utan den,

som vi sade.

Dessa akter är härligare och ger själen fler förtjänster än de, som hon själv skulle kunna utföra,

eftersom han som rör vid själen och ingjuter dena kärlek, är så mycket större; det är ju Gud själv.

51.  Gud ingjuter denna kärlek i viljan, när den är tom och frigjord från alla andra särskilda smaker

och böjelser, antingen till jordiska elle rhimmelska ting.

Därför måste man se till att viljan är tom och frigjord från alla böjelser.

Om den inte vänder tillbaka genom att vilja njuta någon ljuvlighet eller smak, går den framåt,

även om den inte erfar något särskilt i Gud,

och böjer sig över alla ting till Gud, eftersom den  inte smkar någonting.

Även om viljan inte smakar Gud så tydligt eller

erfar honom på ett särskilt sätt och inte heller

älskar honom med en särskilt tydlig akt, så smakar den mer av honom, och det på ett dunkelt

och förborgat sätt, i denna allmänna ingjutelse än dne gör i alla enskilda ting.

Den inser här klart, at ingentin kan skänka den en sådan smak som denna avskilda stillhet.

          Den älskar honom högt ovan alla åtråvärda ting, eftersom den har förkastat alla andra tillfresställelser och smaker, som dess ting

framkallade, och allt detta har blivit smaklöst för den.

Därför skall man inte vara änslig, ty om viljan inte kan finna tillfredsställelse och smak i särskilda

akter, går den framåt.

Ty själva det faktum att den inte vänder tillbaka för at omfatta något sinnligt innebär att den  går framåt mot det ouppnåeliga, som Gud är, och därför är det inte att undra på att den inte erfar honom.

För att kunna närma sig Gud måste viljan avlägsna

sig från alla behagfulla och härliga ting i stället

för att närma sig dem.

Därigenom uppfyller den på bästa sätt kärleksbudet, alltså att älska över allting, och detta kan inte bli verklighet utan nakenhet och tomhet

i fråga om alla ting.

52.  Man skall inte heller ängslas över att minnet

är tomt på alla former och gestalter.

        Eftersom Gud saknar form och gestalt,

kan minnet gå sin väg i trygghet, när det är tomt

på form och gestalt, och då kommer det också

närmare Gud.

Ju mer det nämligen håller sig till fantasin, desto mer avlägsnar det sig också från Gud och desto större fara utsätter det sig för, ty eftersom  det

är omöjligt att föreställa sig Gud, kan han inte

rymmas i fantasin.   

 

           

   

 

       

Levande kärlekslåga.  Del. 2.

Tredje strofen.

14.  Eftersom dessa Guds dygder och attribut

är brinnande ochh strålande facklor,

kan de inte undgå att vidröra själen med sina

skuggor, då de som vi sagt är henne så nära.

Dessa skuggor måste också vara brinnande och strålande i lika hög grad som de facklor, vilka framkallar dem, och så blir även de

en strålglans. 

Som en följd av detta kommer den skugga,

som Guds skönhets fackla övertäcker själen med,

att bli ännu en skönhet, som till sin storlek

och sina egenskaper står överensstämmelse

med Guds skönhet. 

Och den skugga, som styrkan framkallar, blir ännu

en styrka efter storleken hos Guds styrka,

och den skugga, som Guds visdom skapar

hos själen, blir ännu en Guds visdom i översstämmelse med Guds visdoms storlek.

På detta sätt är det också med de övrga facklorna.

Eller för att säga det ännu tydligare:

det kommer att bli själva visdomen, själva skönheten och själva styrkan hos Gud som träder

framm som skugga, eftersom själen i detta livet inte fullkomligt kan begripa honom.

Då nu skuggan i så hög grad står i översstämmelse

med Guds storhet och egenskaper, att det är Gud själv som träder fram som skugga, så erfar själen där tydligt Guds majestät.   

15.   Hurudana kommer då de skuggor från den Helige Andes stora dygder och attribut att bli

som han kastar över denna själ?

Han ärju henne så nära, att han inte bara rör vid henne genom sina skuggor utan hon är förenad

med dessa dygder och attribut i deras skuggor

och strålglans.

Därför förstår och smakar själen Gud i var

och en av dem alltefter hans egenskaper

och storlek i var och en av dem.

Hon förstår och smakar nämligen den gudomliga

makten i allmaktens skugga, den gudomliga visdomens skugga och förstår och

smakar den oändliga godheten i den oändliga

godhetens skugga , som omsluter henne etc.

Till sist får hon smaka Guds härlighet i härlighetens skugga, vilket ger henne vetskap om

Guds härlighets egenskaper och storlek.

Allt detta sker i de klara och brinnande skuggor,

som dessa klara och brinnande facklor kastar.

Alla dess facklor är en enda fackla, som är Guds odelade och enkla vara, som ett aktuellt sätt

strålar fram på alla dess vis.

16.  O hur mycket kommer inte själenhär att få erfara genom den kunskap som delges hennes genom den syn, som Hesekiel fick skåda, nämligen väsendet med fyra ansikten och hjulet med fyra hjul ( jfr kap. 1-2 ) !

Hon ser att väsendet till utseendet är som brinnande kol och som facklor och att hjulet,

som är Guds visdom, är fullsatt med ögon både inuti och runtomkring, vilket betecknar de gudomliga insikterna och strpålglansen från hans dygder.

Och hon får i sin ande höra det dån hans steg åstadkommer, likt dånet rån en väldig härskara.

Det betecknar Guds omätliga storhet, vilken själ

här får vetskap om helt tydligt genom ett enda dån,

som hörs från det enda steg Gud tar fram till henne.

Slutligen erfar hon dånet avhans vingar, vilket

profeten sade var som dånet av stora vatten

och som den allrahögste Gudens dån, vilket som

vi sagt betecknar de gudomliga vattnens

stora kraft.

Dessa vatten ansätter själen genom den Helige

Andes vingslag i kärlekens låga och fyller henne

med glädje, så att hon här får njuta avGuds härlighets avbild och skugga.

Profeten sade ju också att synen av detta väsende

och detta hjul var en avbild av Herens härlighet.

Vem skulle beskriva, h ur högt upplyft denna lycksaliga själ här känner sig, hur upphöjd hon

vet sig vara och hur beundransvärd i helig skönhet?

När hon nu ser, att hon på ett så överflödande rikt sätt har ansatts av dessa vatten frånn den gudomliga strålglansen, förstår hon också att

den evige Fadern i sin frikostighet har givit henne

de övre och nedre vattenkällorna, liksom 

Aksas far gjorde, som svar på hennes önskan

( Jos. 15:17-19 ).

Och dessa vatten bevattnar och genomtränger

både själ och kropp, d,v,s. den övre och nedre

delen.

17.  O Guds underbara majestät!

Fastän dessa de gudomliga attributens facklor utgör ett odelat vara och smakas bara i Gud,

så varseblir och smakar man dem var och en

för sig på ett lika brinnade sätt som man var

och en av de övriga, eftersom de ju alla

till sätt väsen är ett.

O avgrund av njutningar!  Du är så mycket mer

överflödande, som dina rikedomar är samlade i enheten och den oändliga enkelheten hos ditt enda vara, där en egenskap blir känd och smakad på ett sådant sätt, att det inte hindrar, att man får kännedom om och får smaka en annan egenskap

på ett fullkomigt sätt.

Det är snarare så att varje enskild nåd och dygd,

som finns i dig, är ett ljus från var och en avdina andra stora egenskaper.

Det beror på att genom din renhet, o gudomliga

visdom, skådas många ting i dig, när man bara

ser ett enda.

Du är ju den skattkammare där Faderns skatter

finns,  "strålglansen av det eviga ljuset,

den obefläckade spegeln, avbilden av hans

godhet"  ( Vish 7:26 ).

18.  "I ER STRÅLGLANS"

                    GER SINNETS DJUPA GROTTOR.

Dessa grottor är själens förmögenheter:

minne, förstånd och vilja, vilkas djup står i överensstämmelse med allt goda de förmår

rymma, eftersom e inte låter sig fyllas med något

mindre än det oändliga.

Genom att desa lider när de är tomma kan vi få

en viss vetskap om vad de smakar och njuter

när de är fyllda med Gud, därför att en motsats kastar ljus över en annan.

För det första bör man lägga märke till att när

dssa förmögenheters grottor inte är tomma,

luttrade och renade från varje dragning till

det skapade, känner de inte den stora tomheten

i sitt djup och sin förmåga.

  

Det förhåller sig så, därför att det i detta livet räcker att minsta lilla sak hänger sig fast vid dem,

för att detta skall binda dem och väcka en sådan hänförelse, att de inte känner sin skada eller

saknar sitt outsägligat goda och inte heller inser, vad de förmår rymma. 

Det är verkligen förunderligt, att det räcker med minsta lilla sak för att binda förmögenheterna

på ett sådant sätt, att de som är i stånd att rymma

det oändligt goda och inte kan ta emot det,

förrän de blivit helt tomma, vilket vi nu skall tala om.

Men när väl dessa grottor är tomma och rena,

blir också den andliga känslans hunger,

törst och längtan olidliga.

Ty eftersom dessa grottors buk är så djup, lider

de också svårt, därför att den mat de saknar,

vilken som jag sade ärGud, även den är mycket

djup.

Och denna känsla, som är så intensiv, infinner

sig vanligtvis mot slutet av själens upplysning

och rening, innan hon når fram till föreningen,

där dessa grottor blir mättade.

Eftersom det andliga begäret är tomt och renat

från varje skapat ting och varje dragning till detta

och eftersom det förlorat sitt naturliga sätt att verka och har avstämts efter det gudomliga sättet

och eftersom det nu genom sin tomhet är berett

och då ännu inte det gudomliga förmedlats till

det i föreningen med Gud, så öär det lidnande

som denna tomhet och törst skapar värre än döden.

Det gäller särskilt när en stråle avgudomligt ljus skymtar fram eller anas genom någon springa,

menn ändå inte delges själen.

Det är sådana själar, som lider så mycket av

otålig kärlek, att de inte kan leva längre utan måste

dö om de inte får vad de saknar.

19.  Vad den första grottan beträffar som vi här skall uppmärksamma, alltså förståndet, är dess

tomhet en törst efter Gud.

När förståndet är berett, är denna törst så stor,

att David jämförde den med hjortens törst.

Dess törst är som man säger så över sig häftig,

att David inte kunna finna något bättre

att jämföra den med:

"Såsom hjorten längtar till vattenkällorna,

så längtar min själ efter dig, o Gud"

( Ps 42:1 ).

Det är en törst efter Guds visdoms vatten,

som är objektet för förståndet.

20.  Den andra grottan är viljans grotta och dess tomhet är en hunger efter Gud.

Den är så stor, att den får själen att förlora fattningen, vilket också David säger:

"Min själ förlorar fattningen och trängtar efter

Herrens tält"  ( Ps 84:3 ).

Det är en hunger efter den kärlekens fullkomlighet,

som själen eftersträvar.

21.  Den tredje grottan är minnet och dess

tomhet innebär, att själen slits sönder och försmäktar av längtan efter att få äga Gud.

Jeremia påpekar angående detta:

"Eftersom jag med minnet skall erinra mig, ja,

erinra mig honom i högsta grad, så kommer min själ

att försmäkta i mig" ( Klag. 3:20 ).

Genom att begrunda dessa ting i mitt hjärta

skall jag ställa mitt hopp till Gud.

22.   Dessa grottors förmåga och rymd är alltså

oändligt stora, ty det som kan rymmas i dem, nämligen Gud, är djupt och oändligt .

Därför är på sätt och vis deras förmåga och rymd

också oändliga likväl som deras törst är oändlig, ja, även deras hunger är djup och oändlig och deras försmäktande och lidande är en oändlig död.

Även om deras lidande inte är så intensiv som i det tillkommande livet, är det som de får lida en levande avbild av denna oändliga avsaknad,

eftersom själen är väl beredd att motta sin fullhet.

Detta lidande är dock av en annan beskaffenhet, eftersom  det lever i själva bröstet på viljans kärlek,

och kärleken är ju inte något som mildrar

lidandet, ty ju större kärleken är, desto tåligare

är den efter att få äga Gud, på vilken den hoppas

med intensiv åtrå, varje ögonblick.

23.   Gud hjälpte mig, men eftersom det är sagt

att när själen i sanning längtar efter Gud, så äger hon redan honom som hon älskar, som den

helige Gregorius säger i sin kommentar till Johannes, hur  kan hon då lida av längtan efter

det hon redan har?

I den längtan, som enligt de helige Petrus änglarna

har efter att få se Guds Son, finns inget lidande och ingen ångest, eftersom de redan äger honom

( 1 Petr 1:12 ).

Av detta framgår det, att ju mer själen längtar

efter Gud, desto mer äger hon honom, och att äga

Gud ger själen njutning och mättnad.

Så är det också för änglarna, vars längtan ständigt går i uppfyllelse eftersom de får äga Gud.

Därför fröjdar de sig.

Ja, deras själ mättas alltid genom själva deras begär, men utan övermättnad.

Eftersom det inte finns någon övermättnad,

längtar de ständigt men de lider inte, därför att

de får äga.

Ju större själens längtan är, desto mer mättnad

och njutning får hon erfara just i denna längtan,  

ty ju mer hon äger Gud desto mindre får hon erfara

smärta och lidande.

24.   I denna fråga är det värt att lägga märke till den skillnad, som finns mellan att bara ha Gud

genom nåden i sig själv och att ha honom också

genom föreningen.

Det förra består i att älska men det senare innefattar också ett ömsesidigt utbyte.

Skillnaden däremellan är så stor,att den liknar

den som finns mellan trolovning och förmälning.

   

I trolovningen är det ju bara så att två likasinnande

parter ger varandra sitt "ja" och har en enda vilja,

och brudgummen ger frikostigt sin tilltänkta både

smycken och brudstass, men i förmälningen

finns det dessutom ett utbyte mellan personerna

och en förening.

Vidare är det så i trolovningen, att även om

brudgummen ibland besöker sin brud och ger

henne gåvor, som vi sade, så finns det ändå inte någon förening mellan personerna, ty det är ju denna förening som är sälva målet för trolovningen.

25.  Kort sagt: själen har  uppnått en sådan renhet

i sig själv och i sina förmögenheter, att viljan är

synnerligen luttrad och fri från andra smaker och främmande begär i den lägre såväl som i den

högre delen och har givit sitt fulla "ja" till Gud i

fråga om allt detta, eftersom själens vilja och Guds

nu är en enda vilja i deras gemensamma och frivilliga samförstånd.

På detta sätt har själen kommit fram till att få äga

Gud genom nådens möte med hennes vilja,

så mycket som det är möjligt att äga honom

just genom vilja och nåd.

Det betyder, att i detta själens "ja" har Gud givit henne sin nåds sanna och fullständiga "ja".

Detta är ett upphöjt skede, denna andliga trolovning

mellan själen och Ordet, där Brudgummen skänker

henne stora nådegåvor och avlägger många

härliga kärleksbesök hos henne och genom dem

får hon  ta emot många ynnestbevis och stor

njutning.

Men allt detta har inget att göra med det som hör till själva förmälningen, ty det är bara en förberedelse till förmälningens förening.

Även om det är sant att detta sker i en själ,

som är synnerligen renad från all böjelse för de

skapade tingen ------ ty den andliga trolovningen

kan inte bli verklighet, förrän detta skett,

som vi påpekat ---- så är själen ännu i behov av andra positiva förberedelseåtgärder från

Guds sida.

Hon behöver hans besök och hans gåvor,

ty genom dessa renar han henne ytterligare samt gör henne skön och ädel, så att hon skall bli

tillbörligt förberedd för en så upphöjd förening.

Denna förberedelse tar sin tid, för somliga mer

och för andra mindre, eftersom Gud avpassar sitt

handlande efter själens förutsättningar.

Detta framställs på bildligt sätt genom de jungfrur,

som blev uvalda åt kung Assuerus.

Desa jungfrur måste vänta ett år och hölls inlåsta,

även om det nu var i palatset, innan de fick närma

sig kungens läger, fastän de för länge sedan

hade hämtats från sitt land och sina fäders hus.

Det gick till så att under det första halvåret

beredde de sig med ärskilda salvor av myrra

och nadra välluktande ting och det andra halvåret beredde de sig med andra, än sublimare salvor,

och först därefter fick de bege sig till kungens

läger  ( Est 2:2-12 ).

      

26.   Under loppet av denna trolovning och väntan

på förmälnigen, medan den Helige Andes smörjelser

utdelas och salvorna och förberedelserna inför föreningen med Gud är än intensivare,

brukar också trånaden i själens grottor vara ytterst

häftig, men ändå ljuvlig.

Eftersom dessa salvor nu utgör de sista förbredelseåtgärderna inför föreningen med Gud

------- de står nämligen Gud närmare och därför lockar de själen till honom och drar henne till

honom på ett ännu skönare sätt ----- så är också

denna längtan skönare och djupare, då u längtan

efter Gud är själva förbredelsen för föreningen

med Gud.

 

 

  

  

 

  

 

TREDJE STROFEN.   DEL.  3.

27.   O vilket utmärkt tillfälle är inte detta för

att uppmana de själar, som Gud leder fram till

dessa utsökta smörjelser, att vara uppmärksamma

på vad de gör och i vilkas händer de överlämnar sig,

så att de inte går bakåt!

Detta hör egentligen inte till vårt ämne, men jag

känner en så stor sorg och medkänsla i mitt hjärta,

när jag ser att själarna går bakåt ------ inte bara genom att hindra smörjelserna, så att dessa inte

kan sprida sig utan också genom att gå miste om

deras verkan --- att jag inte kan underlåta att ge

dem råd, hur de här skall bete sig för att förhindra

en så stor skada.

Även om vi nu uppehåller oss vid detta en tid,

innan vi på nytt återvänder till vårt ämne,

som jag strax skall göra, så  är det ingen förlust,

ty allt detta bidrar till förståelsen av dessa grottors

egenskaper.

Eftersom detta  råd är högst nödvändigt, vill jag

tikta det inte bara till de själar, somm gör sådana

framsteg, utan även till alla de andra, som

söker sin Älskade.

28.   För det första skall man veta, att om själen

söker Gud, söker hennes Älskade henne mycket mer.

Och om själen riktar sin kärleksfulla längtan mot honom, och denna längtan är för honom lika

välluktande som rökstoden, som stiger upp från

aromatiska kryddor, från myrra och rökelse

( Höga V 3:6 ), så låter han själen få förnimma doften av sina salvor   ( Höga V 1:3 ), som drar

henne till honom och får henne att hasta honom

till mötes.

Dessa salvor är hans gudomliga ingivelser

och beröringar och när de verkligen är hans,

låter de sig alltid bestämmas och ledas av

Guds lags och trons fullkomlighet.

Det är genom denna fullkomlighet, som själen ständigt måste komma närmare Gud.

Själen måste alltså förstå, att den längtan efter honom själv, som Gud skänker henne genom alla dessa nådegåvor, som hans salvor, smörjelser och vällukter är, utgör en förberedelser för ännu sublimare och utsöktare salvor, vilka står mer i

överensstämmelse med Guds väsen.

Detta sker, ända tills själen når fram till en

så  utsökt och ren förberedelse, att hon förtjänar

att få del av föreningen med Gud och den

substantiella förvandlingen i alla sina förmögenheter.

29.  Själen skall lägga märke till att Gud är den,

som i första hand är aktiv i detta verk och att han

är den blindförare, som måste leda henne vid

handen och föra henne till den plats, dit hon själv

inte kan hitta, d.v.s till de övernaturliga tingen,

som varken hennes förstånd, vilja eller minne

kan känna sådana de är.

Själens främsta omsorg bör vara att se till att hon

inte reser något hinder för den som leder henne

fram på den väg, vilken, som vi sagt, Gud förordnat

i överensstämmelse med sin lags och trons fullkomlighet.

Ett sådant hinder kan uppstå, om hon låter sig

ledas och föras av en annan blind.

Det finns tre blinda, som skulle kunna dra henne

med sig på avvägar, nämligen den andlige ledaren, djävulen och hon själv.

För att själen skall fatta hur detta går till, skall vi

säga lite grand om var och en av dem.

30.   Angående det första är det av stor vikt

at den själ, som vill växa till i inre samling och fullkomlighet, ger noga akt på i vems händer hon anförtror sig, ty sådan läromästaren är så blir

även lärljungen, och sådan fader sådan son.

Hon skall också lägga märke till att för att kunna

vandra på denna väg, särskilt då på dess mest

högliggande sträckor, men även på de mellanliggande, så kommer hon knappast att hitta en ledare, som kan föra henne fram på alla de

vägsträckor hon måste passera; denne måste

nämligen förutom att vara vis och ha

urskillningsförmåga själv ochså ha erfarenhet.

Även om grunden för att leda anden utgörs av

insikt och urskillningsförmåga, så kommer ledaren

ändå inte att lyckas med att föra henne vidare

på andens väg, när Gud ger henne denna nåd,

ja, han kommer inte ens att förstå vad som sker,

om han inte har egen erfarenhet avvad ren och sann ande är.

31.  Så finns det åtskilliga andliga ledare, som förorsakar många själar stor skada, därför att de inte förstår sig på andens vägar och egenskaper, och så får de naturligtvis själarna att gå miste om

smörjelsen från dessa utsökta salvor, med vilka den Helige Ande smörjer och föbereder dem för sig själv.

De ger dem i stället andra, mycket dåliga förhållningsregler, som bara är användbara för nybörjare och som de själva har följt eller läst om

någonstans.

Eftersom deras kunskap inte omfattar mer än desa nybörjares stadium ( ja, Gud give att de visste så mycket!), vill de inte låta själarna gå vidare,

fastän Gud vill föra dem framåt, och passera detta första stadium, som består i diskursiva metoder

och fantasins bruk.

På så vis låter de aldrig själen överskrida och lämna

sin naturliga förmåga, med vilken hon kan uträtta

mycket lite.

32.   För att vi bättre skall förstå dessa nybörjares

situation måste vi veta, att deras tillstånd och övning består i att meditera ochutföra akter

och diskursiva övningar med fantasin.

I detta tillstånd är det nödvändigt, att man ger själen stoff att meditera och reflektera över.

Hon måste också av sig själv utföra inre akter

och dra fördel av den ljuvlighet och sällhet,

som kommer från sinnena, när det gäller

de andliga tingen. 

Hon bör göra detta, därför at begäret då slits bort från de sinnliga tingens ljuvlighet och försvagas

i sin längtan efter denna världens goda,

när hongöder det med de andliga tingens ljuvlighet.

Men när sedan begäret fått en viss gödning och till

en del ant sig vid de andliga tingen samt uppnått

en vis styrka och uthållighet, då börjar Gud,

som man säger, avvänja själen och försätta

henne i kontemplationens tillstånd.

Detta brukar ske på mycket kort tid hos somliga, särskilt då för ordensfolk, därför att de genom 

att tidigare än andra ha avstått från denna

världens ting, bringar sinnet och begäret i

överensstämmelse med Gud och överför sina

övningar till andens plan, och detta verkar

Gud i dem.

Så går det, när själens egna diskursiva akter

och hennes meditation upphör, och när dessutom hennes första erfarenheter av sällhet

och brinnande iver, som kommer från sinnena, försvinner.

Då kan hon inte längre begrunda som förut

eller finna något som helst stöd för sinnet.

Sinnena försätts nu i torka, därför att deras rikedomar överflyttas till anden, som inte ryms i sinnena.

Eftersom själen av sigsjälv natrligtvis inte kan utföra några handlingar utan att få hjälp av sinnena, är det redan i detta tillstånd Gud som är den som handlar och själen är föremål för hans handlande.

Själen förhåller sig alltså bara som mottagare

och som någon, som låter saker och ting ha sin gilla gång.

Och Gud förhåller sig som den givande

och handlande i själen genom att skänka henne mycket andligt gott i kontemplationen ------ vilket

är detsamma som kunskap och gudomlig kärlek

tillsmans, det vill säag kärleksfull kunskap

------ utan att hon använder sig av sina akter och det

naturliga, diskursiva tänkandet, ja, det är nu

omöjligt för hnne att ägna sig åt detta på

samma sät som tidigare.

33.  Därför måste själen vid denna tid ledas på ett

sätt, som är helt motsatt det tidigare.

Om man  tidigare gav själen stoff att meditera över

och hon också gjorde detta, skall man snarare

ta det ifrån henne och hon skall här inte mer

meditera.

Ja, hon kommer, som redan sagts, inte var i stånd till det, äen om hon ville och skulle snarare bli

distraherad än komma till inre samling.

Om hon förut sökte njutning och hänförelse och också fann det, får nu varken önska eller sträva efter det.

Hon kommer nämligen inte bara att misslyckas med

att uppnå detta av egen kraft utan också att

snarare framkalla torka.

Genom den versamhet hon vill utöva med sinnena avlägsnar hon sig ifrån det fridfulla och stilla goda,

som på ett hemlighetsfullt sätt ges åt hennes ande.   

Så förlorar hon det ena, men vinner ändå inte det andra, eftersom hon inte mer får något gott genom

sinnena som tidigare.

Därför skall man på inga villkor pålägga dem, som befinner sig i detta tillstånd, något som de skall

meditera över och inte heller skall de utföra

akter eller försöka framkalla vare sig ljuvlighet eller hänförelse. 

Detta skulle bara innebära, att man skapade hinder

för den som i första hand är den handlande,

alltså Gud, somjag redan sagt.

Han ingjuter fördolt och stilla vishet och kärleksfull

kunskap i själen, utan att detta åtföljs av några särskilda akter, men ibland kan det hända att

han låtersjälen utföra några särskilda akter

under en viss tid.

Själen skall då inte göra någonting annat än att hålla sig vänd mot Gud i kärleksfull uppmärksamhet, utan att utföra några speciella akter.

Honn skall, som vi har sagt, förbli passiv och inte

göra några egna ansträngningar, utan enkelt och okonstlat rikta sin beslutsamhet och kärleksfulla

uppmärksamhet mot Gud, likt en som öppnar

ögonen med kärlekens uppmärksamhet.

34.   Eftersom Gud i sin egenskap av givare står

i förbindelse med själen genom en enkel och kärleksfull kunskap och uppmärksamhet,

så att kunskap förena smed kunskap och kärlek

med kärlek.

det är ju  tillbörligt, att den som tar emot något gör det på ett sätt som överensstämmer med det som

mottas och inte på något sätt, för att han skall

kunna ta emot och behålla det på det sät som

det blev givet.

Det förhåller sig som filosoferna säger, att

allt som mottas, mottas i överensstämmelse med

mottagarens sätt att vara".

Av detta följer att om själen då inte lämnar sitt

naturliga, aktiva sätt, komme rhon inte att ta emot

detta goda på annat än ett naturligt sätt,

och därför kommer hon inte heller att motta det

utan blir bara kvar i sin naturliga aktivitet.

Det övernaturliga kan nämligen inte rymmas inom det naturliga sättet och det har inte något med

det att skaffa.

Om nu alltså själen vill handla av egen kraft,

så att henne sbeteende blir ett annat än den

passiva, kärleksfulla uppmärksamhet vi talat

om, i vilken hon förblir helt passiv och lugn och inte

utför några naturliga akter ----- om nu inte Gud

skulle förena sig själv med henne i någon sådan akt

     ----- så skule hon genom att handla på eget bevåg hindra allt det goda som Gud på övernaturligt sätt

förmedlar till henne i den kärleksfulla kunskapen.

I början förmedlas denna genom det verk, som den inre reningen utför, i vilket själen som vi sagt lider,

men sedan förmedlas den genom kärlekens mildhet.

Om som jag säger ----- och det är i sanning så

------- denna kärleksfulla kunskap mottas passivt

i själen i överenstämmelse med Guds övernaturliga

sätt och inte på själens naturliga sätt, så följer av detta, att själen för att kunna ta emot denna

måste vara helt berövad sitt naturliga sätt att handla.

Hon måste vara öppen, overksam, lugn, fridfull

och stilla i överensstämmelse med Guds sätt att vara.

Det är på samma sätt som me dluften, som solen upplyser ochuppvärmer desto mer, ju renare den äroch fri från ångor och ju enklare och lugnare

den är.

Därför får själen inte vara bunden vid någonting, varkenn vid att öva meditationen elelr vid det diskursiva tänkandet, och inte vid någon smak,

vare sig den nu är sinnlig eller andlig, och inte heller vid något annat som hon får motta.

Det fordras nämligen, att anden är så fri och tillintetgjord i alla avseenden, att varje slags tanke,

begrundan eller njutning, som själen då skulle

vilja stödja sig på i stället hindrar och oroar henne

och skapar oväsen i den djupa tystnad, som bör  råda i själen, båd ei sinnena och i anden.

Själen måste ju lyssna till det djupa och utsökta,

som Gud talar till hjärtat i denna ensamhet,

som det står hos Hosea ( 2:14 ).

Det är största frid och stillhet, som själen hör

och lyssnar till det som Herren Gud talar i henne som David säger ( Ps. 85:9 ),

ty hann talar denna frid i denna ensamhet.

35.  Om det därför skulle hända, att själen på detta sätt känner sig vara försatt i tystnad och lyssnande,

måste hon till och med glömma bort att öva den kärleksfulla uppmärksamheten, som jag talade om,

för att bli fri för det som Herren då önskar av henne.

Denna kärleksfula uppmärksamhet skallhon bara

använda sig av, när hon inte känner sig försatt

i ensamhet och fullständig inre overksamhet

eller i glömska och andligt lyssnande.

För att hon skall förstå när så är fallet, kan jag säga

att det alltid sker i ett tillstånd av fridfullt lugn

och inre försjunkenhet.

36.  När själen börjar träda in i detta enkla

och overksamma tillstånd av kontemplation,

vilket sker när hon inte längre kan meditera eller lyckas med det, får hon därför aldrig vid något tillfälle eller någon tidpunkt ändå vilja meditera eller söka stöd i andlig sötma och ljuvlighet,

utan stöd och hennes ande skall vara frigjord från allt, högt ovan allt detta.

Habackuk sade ju också, att han måste göra

så för att höra vad Gud sade till honom:

"Jag skall stå upp på min vaktpost och mina

steg skall stå fasta på min fästningsvall, ja,

jag skall betrakta vad man skall säga till mig"

( 2:1 ).   

Det är som att säga:  jag skall höja mitt medvetande

högt ovan all den verksamhet och de insikter,

som kan tränga in i mina sinnen, och högt ovan det som kan bli kvar och gömmas i dem och lämna

kvar allt detta nedanför mig. 

Mina steg skall stå fasta på min fästningsvall, alltså, mina förmögenheter, och jag skall inte tillåta dem att ta ett enda steg av egen kraft, för att jag

så skall kunna motta det som Gud förmedlar

tillmig genom kontemplationen, och vi har ju redan sagt att den rena kontemplationen består just i

attta emot.

37.  Det är inte möjligt, att denna Guds högsta vishet och detta hans mest upphöjda språk, som kontemplationen är, kan mottas i något annat än i en ande, som bragts till tystnad och avlägnats från det diskursiva tänkandet och dess ljuvlighet.

Detta uttrycker Jesaja med följande ord:

"Vem är det Gud skall lära förstånd och vem skall

han få ge akt på sin förkunnelse?"

Och han svarade också:

"Dem som avants från mjölken, det vill säga från ljuvlighet och smak, och som avlägnats från bröstet, det vill säga från särskilda insikter

och kunskaper"  ( jfr 28:9 ).

38.  Därför, o andliga själ, bör du befria dig från

dammet, från alla hårstrån och från dimman och göra ditt öga rent.

Då kommer den klara solen att lysa för dig

och du skall se klart.

Försätt din själ  i frid, dra henne bort och gör henne fri från det ok och det slaveri hennes egen klena

aktivitet och förmåga lägger på henne, vilket

är detsamma som fångenskapen i Egypten,

där allt går ut på att samla halm  till att bränna

tegel  ( 2 Mos 1:14 ).

Och du, andlige ledare, du bör leda henne till det förlovade landet, som flyter av mjölk och honung.

Du måste inse, att det är till denna Guds barns

heliga frihet och oversamhet, som Gud kallar

själen ut i öknen, där hon går klädd som till fest,

prydd med smycken av guld och silver,

eftersom hon redan har lämnat Egypten

och gjort sig av med dess rikdomar, vilket

är den sinnliga delen ( jfr 2 Mos 12:35-36 ).

Och inte bara det, utan egypterna har också drunknat i kontemplationens hav

( 2 Mos 14:27-28 ), där sinnets egyptier genom att inte finna något fotfäste eller stöd drunknar

och därmed befriar Guds barn, viket är anden som har överskridit de trånga gränserna för sina

sinnens verksamhet och det slaveri detta innebar.

Med det menas, att själen har befriats från sitt ringa

mått av insikt, sin bristande förmåga att känna

och sitt fattiga sätt att älska och njuta,

för att Gud skall kunna ge henne det milda mannat

( 2 Mos. 16:14 ).

Även om detta manna har all den smak och ljuvlighet, som du vill att själen skall uppfyllas

med genom sina bemödanden, är det dock så,

att eftersom det är så utsökt att det smälter i munnen, kan det inte erfaras, om det blandas med någon annan smak eller med någon nnaan sak.

När därför själen närmar sig detta tillstånd, sträva

då efter att avlägsna henne från all åtrå efter 

andlig sällhet, ljuvlighet och smak likaväl som från all åtrå efter andliga meditationer.

Oroa henne inte med att hon måste hysa bekymmer och ha omsorg om något därovan och än mindre

om något härnere.

Försätt henne i stället i ett tillstånd, där hon är främmnade för allt och lever i största möjliga ensamhet.

Ty ju mer hon uppnår detta och ju fortare hon når fram till denna overksamma stillhet, desto mer överflödande kommer den gudomliga visdomens ande att ingjutas i henne. 

Denna visdom är kärleksfull, stilla, avskild, fridfull, mild och den berusar anden.

Utan att hon vet hur eller av vem eller varifrån,

känner hon sig sårad och bortryckt på ett ömsint

och ljuvligt sätt, och det beror på att denna visdom delgivits henne, utan hennes egen medverkan. 

39.  Det minsta lilla, som Gud verkar i själen genom

denna heliga overksamhet och ensamhet,

är något oväderligt gott och iblnad rör det sig om något mycket mer välsignelsebringande än'

själen och ens hans om leder henne kan föreställa

sig.

Även om man just då inte märker så mycket, kommer det ändå i sinom tid att sprida sitt ljus.

Det minsta själen förmår känna är en bortkommenhet och ett främlingskap inför alla

ting, och det känns ibland mer, ibland mindre

starkt.

Detta åtföljs av en böjelse för ensamhet och det

i sin tur väcker leda för det som hör världen till

och för alla de skapade tingen.

Detta erfar hon i den milda kärleksandningen

och i livet i anden, och där blir alltsmaklöst

för henne, som inte har med detta främlingskap

att göra, ty det förhåller sig så som man säger,

att när anden väl en gång har funnit smak

i något, så blir det som har med köttet att

göra smaklöst.