Alla inlägg under november 2013

Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 november 2013 09:52

FEMTE BONINGEN:
FÖRSTA KAPITLET:

Börjar med att behandla hur själen i bönen örenar sig med Gud; förklarar hur man inte bedrar sig.

1. O, systrar, hur skall jag kunna beskriva för er rikedomen och skatterna och njutningarna som finna i denna femte boning??

För detta är allt som hör denna jorden till för lågt.  Sänd, min Herre, ljuset från himlen, för att jag skall kunna ge något av det åt dessa dina tjänarinnor.   Åt några av dem har du nästan regelbundet värdigats skänka dessa nådegåvor.

Må de inte låta bedra sig av djävulen när han förkläder sig till en ljusets ängel.

Allt deras begär går dock ut på att vara dig till behag.

2. Och även om jag säger några, så är det mycket få som inte träder in den boningen det nu är fråga om.

Men även om man inte hinner längre än till porten så är det stor Guds nåd; många är kallade men få är utvalda.

Nu säger jag er att alla vi som bär  karmeliternas heliga dräkt är kallade till bön och kontemplation.

( Det är den grund vi bygger på, den ätt vi härstammar från, nämligen våra heliga Fäder på Berget Karmel, som i största ensamhet och största förakt för världen sökte efter denna skatt, denna kostbara pärla somm vi talar om ).

Men få av oss gör sig beredda  för att låta Herren avslöja den för oss.

Vad det yttre angår har vi det bra ställt eftersom vi ägnar oss åt det som krävs för dygderna.

Låt oss mina systrar, bli stilla och bedja Herren att han, eftersom vi  i någon mån kan njuta av himlen redan här på jorden, må ge oss nåd så att vi inte genom egen förskyllan kommer till korta.

Må han visa oss vägen och förläna oss kraft i själen att gräva tills vi finner den dolda skatt som i sanning ryms inom oss själva.

Detta är vad jag vill få er att förstå, om Herren behagar göra mig skickad därtill.

3. Jag sade; "kraft i själen", ty ni bör inse att kroppskrafter inte är nödvändiga för dem som vår Herre Gud har förvägrat sådana.

För ingen är det omöjligt att köpa hans rikedomar, och han nöjer sig med att varje människa ger vad hon har.

Men betänk, mina döttrar, att i detta stycke kräver han att ni inte håller något för er själva.

Litet eller mycket, allt kräver han för sig, och alltefter vad ni förstår att ni har givit honom kommer ni att få större eller mindre nådegåvor.

Det finns inget bättre att pröva om vår bön leder till förening eller inte.

Tro nu  inte att detta är något drömlikt tillstånd,, som i föregående boning.

Jag kallar det drömlikt därför att själen förefaller vara liksom inslumrad, men den tycker sig inte sova, och inte heller vara vaken.

Här sover vi helt och hållet, och sover gott, i förhållande till denna världens ting och till oss själva. 

Ty i detta tillstånd, hur kort det än varar, är själen utan medvetande och har inte förmåga att tänka även om hon ville.

4. Till och med i fråga om att älska, om hon dras däråt, vet hon inte hur eller vem hon älskar, inte heller vad hon önskar.

Med ett ord, det är som om hon i alla avseenden hade dött för världen för att så mycket mera leva i Gud.

Det är alltså en ljuvlig död, en själens befrielse från alla de verksamheter hon kan ha medan hon ännu är i kroppen. 

Den är ljuvlig därför att själen i sanning tycks vara skild från kroppen för att desto mera vara i Gud, så att jag inte inte vet om hon har liv nog för att andas.

Hela hennes förstånd ville ägna sig åt att fatta något av det hon upplever, och då hennes krafter inte räcker till blir hon så slagen av häpnad att hon, även om inte helt och hållet medvetslös, varken kan röra hand, eller fot.

Som vi brukar säga om en som har svimmat förefaller hon oss vara död.

O, Guds hemligheter!!

Jag skulle aldrig tröttna på att söka förklara dem för er om jag trodde att jag kunde lyckas i något, att jag skulle gärna säga tusen dumheter om jag en enstaka gång träffade rätt, så att vi så mycket mer prisade och lovade Herren.

5. Jag sade att det inte är något drömlikt, ty i den boning jag talade om förblir själen, ända tills hon har nått stor erfarenhet, fylld av tvivel och tvekan om vad som har hänt, om det är en nyckfull inbillning, om hon har sovit, om det är en  gåva från Gud eller om djävulen har förklätt sig till en lljusets ängel.

Hon hyser tusen misstankar, och det är bra att hon så gör, ty ---- som jag har sagt  ---- vi kan låta bedra oss gång på gång, till och med av vår egen natur.

Även om det inte ges så många tillfällen för de giftiga kräldjuren att komma in, kan en eller annan småödla, smidig som den är, smuggla in sig var som helst.

Det gör inte stor skada ( särskilt om man, som jag har sagt, inte bryr sig om det, ty det är bara funderingar som kommer av inbillningen ), men många gånger kan det blir till besvär.

Här i denna boning kan småödlorna inte tränga in, hur smidiga de än är, ty varken inbillning eller minne eller tanke kan stå i vägen för det goda som finns där.

Jag vågr försäkra att om det i sanning har skett en förening med Gud, så kan djävulen inte komma in eller göra någon skada.

Han vågar inte närma sig och förstår sig inte heller på denna hemlighet, så nära har Hans Majestät förbundit och förenar sig med själens innersta väsen.

Det är alldeles klart;  då han som det sägs inte ens förstår våra tankar kan han ännu mindre fatta en hemlighet, så stor att Gud inte har anförtrott den åt vårt eget förstånd.

O vilken välsignelse med detta tillstånd där den förbannade inte förmår göra något ont!

Där skördar själen så stor vinning därför att Gud verkar inom henne utan att någon, inte ens vi själva, kan hindra det.

Vad har inte han att ge som är en så stor vän av att giva och kan ge allt vad han vill ?

6.  Kanske har jag gjort er förvirrade när jag sade  "om det är en förening med Gud", det finns ju andra föreningar.

Man kan ju förena sig med fåfängliga ting och älska dem mycket, ja djävulen kan väcka hänryckning för dem. 

Men på det sättet är det inte med det som kommer från Gud, med dess fröjd och vederkvickelse för själen, med dess frid och glädje.

Den glädjen står högt över alla jordiska njutningar, över alla, dess fröjder och över alla dess vederkvickelser, så mycket mer som deras ursprung och de jordiska fröjdernas inte har med varandra att göra.

Vi förnimmer dem också på helt olika sätt, som all erfarenhet lär oss.

Jag har sagt en gång att det ena når till det grövsta i kroppen under det att det andra tränger in i själva märgen.

Det träffar rätt, och jag vet inte hur det kunde sägas bättre.

7. Jag tycker mig märka att ni inte är fullt tillfredsställda; ni tror att ni lätt kan bedra er, ty dessa inre saker är det ett hårt arbete att utforska. För den som har erfarenhet borde vad jag har sagt räcka till, eftersom skillnaden är stor, men jag skulle vilja ge ett klart tecken på att ni inte bedrar er eller råkar i tvivel om att det ni erfar kommer från Gud.

Just i dag har Hans Majestät väckt till liv i mitt minne ett tecken som jag tror vara säkert.

Alltid när jag talar om svåra saker, och även om jag tror mig förstå dem och säga vad sant är, brukar jag använda uttrycket "det tycks mig".

Ty om jag tar miste är jag fullt redo att sätta tilltro till dem som har stor lärdom.

Om de också har egen erfarenhet av dessa ting, har dessa mycket lärda män något, jag vet inte vad, som gör att Gud har att dem till ljus för sin Kyrka.

Slösar de inte bort sig utan är sanna Guds tjänare blir de inte förbryllade inför hans storhet utan förstår att han förmår mer och mycket mer än vi kan tänka.

8.  Av detta har jag den rikaste erfarenhet.  

Det har jag också av en del halvlärda som är rädda för allt.

De har sått mig mycket dyrt ( åtminstone tror jag att den som inte tilltror Gud förmågan att skänka större och större nådegåvor åt sina skapade varelser, nu som förr, han håller den dörr väl stängd genom vilken han skall ta emot dem ).

Må detta aldrig hända er, mina systrar, utan må er tilltro till Gud växa sig större och större.

Och rikta inte era blickar på om de som fått nådegåvorna  är onda eller goda.

Det vet Hans Majestät, som jag har sagt er.

Detta har vi inte att lägga oss i, utan vi skall med hjärtats enkelhet och ödmjukhet tjäna Hans Majestät och prisa honom för hans verk och under.

9.   Nu kommer jag till det tecken som jag har sagt vara det rätta.

Här ser ni denna själ som Gud har gjort till liksom en dumbom i allt för att så mycket bättre kunna inplanta den sanna visdomen i henne.

Hon varken ser eller hör eller förstår något under den tid hon är i detta tillstånd.

Den är alltid kort ( och förefaller henne ännu kortare än den verkligen är ).

Gud tar själv sin boning i det innersta av denna själ, så att när hon återvänder till sitt medvetande kan hon omöjligen tvivla på att hon har varit i Gud och Gud i henne.

Så stark är övertygelsen om att detta är sanning att det kan gå år utan att Gud på nytt skänker henne denna nåd och ändå glömmer hon den inte eller tvivlar på att den har varit verklighet.

10.  Nu kan ni fråga:  hur ser själen och hur förstår hon när hon  Nu skall ni sett eller förstått?? 

Jag menar inte att hon ser genast utan att hon efteråt ser klart, i den betydelsen att det är en vision utan därför att det är en visshet som endast Gud kan inplanta i själen.

11.  Nu skall ni inte fara vilse och inbilla er att denna visshet uppenbarar sig i kropplig form, som vår Herre Jesu Kristi kropp är i det Heliga Sakramentet, även om vi inte ser den.

Men så är det inte här, utan enbart Gudomen är verksam.

Hur kan vi nå denna visshet då vi inte ser något?

Jag vet det inte, det är hans verk; men jag vet att jag talar sanning.

Om den som inte kan förbli i denna visshet säger jag att här har inte hela själen förenat sig med Gud utan bara en eller annan av dess krafter; det kan också handla om många andra nådegåvor som Gud förlänar själen.

När det gäller sådana saker bör vi låta bli att söka efter skäl till vad som hänt.

Ty då vårt förstånd inte räcker till för att förstå det, varför skulle vi bråka med vår hjärna?

Det är nog för oss att se att den som förlänar gåvorna är allsmäktig.

Vi förstår ingenting, hur omsorgsfullt vi än strävar att nå fram, utan Gud är den som ger och vi bör inte önska veta hur han gör det.

12.  När jag nu talade om att vi ingenting förmår av oss själva kom jag att tänka på något somm ni hört, nämligen vad Bruden säger i Höga Visan;  "Konungen förde mig in i vinkällaren", eller satte mig, tror jag det står ( 2:4 ).

Hon säger inte att hon gick.

Hon berättat också hur hon vandrade och sökte efter sin Älskade, än här än där  ( 3:2 ).

Jag fattar det så att källaren är den plats dit Herren vill föra själen, när han vill och hur han vill.

Våra egna ansträngningar kan inte hjälpa oss att komma in.

Det är Hans Majestät som för in oss och själv träder in, mitt i vår själs centrum.

Och för att desto bättre visa oss sina under vill han inte att vår vilja skall ha del i detta annat än i den mån den helt har underkastat sig honom.

Inte heller önskar han att själskrafternas och sinnenas portar öppnas ----- de är helt hållet insomnade.

Han träder in i själens mitt utan att  gå genom någon dörr, liksom han steg in till sina lärljungar och sade; "Pax vobis"  ( Frid vare med eder ), eller uppstod ur graven utan att vältra bort stenen.

Längre fram, när vi kommer till sista boningen, får ni se hur Hans Majestät vill att själen skall njuta av hans närvaro i själva sitt centrum mycket mer än här.

ANDRA KAPITLET:

Fortsättning av det föregående; Förklarar föreningens bön med en sinnrik liknelse.

Beskriver verkningarna i själen. Viktigt att lägga märke till.

1. Att skåda in i denna boningen, rör det sig om hur själen bereder sig att ta emot de nådegåvor Gud förlänar henne finns det mycket att säga om det som Herren verkar i henne.

För att det bättre skall förstås vill begagna mig av en liknelse som är både passande och sinnrik.

Den visar oss att vi, fastän verket är Herrens och vi inte kan göra något för att förtjäna hans nådegåvor, likväl kan göra mycket för att hålla oss beredda för dem.

3. När själen blir uppvärmd av den Helig Ande, börjar den begagna sig av den hjälp Gud alltid ger åt oss alla, och när hon börjar bruka de medel hans Kyrka skänker henne

( såsom att ofta bikta sig, läsa goda böcker och höra goda predikningar, de rätta botemedlen för en själ som är död i försumlighet och synder och svårt trängd av frestelser ).

Då börjar hon leva och hämta kraft ur detta och ur goda meditationer tills hon blir fullväxt, vilket är vad jag här har att göra med, annat är av mindre beydelse.

4.  När en silkesmask är fullväxt --- börjar han att spinna silke och bygga den boning där han skall dö.  

Denna boning, det vill jag att ni skall förstå, är Kristus.

Jag tror mig ha läst eller hört någonstans att vårt liv är fördolt i Kristus eller i Gud ----

det är samma sak eller att vårt liv är Kristus.

5.  Må han själv vara vår boning, liksom vi själva bygger den i denna föreningens bön.

Det ser ut som om jag ville säga att vi inte behöver förlita oss på Gud, eftersom jag påstår att han är boningen och att vi själva kan bygga den för att innesluta oss i den.

Hur skulle vi kunna göra det!!! 

Vi kan inte ta någoting ifrån eller lägga något till Gud, vi kan bara ta bort allt från oss själva liksom dessa små silkesmaskar.

Knappast har vi fullbordat  allt som står i vår makt, förrän detta verk ---- som är ett intet   ---- av Gud förenas med hans storhet och förlänas att så högt värde att Herren själv blir dess belöning.

Han står för den största kostnaden, så vill han förena våra små vedermödor med de stora Hans Majestät har utstått, så att allt detta blir ett.

6.   Mina döttrar, må vi alltså skynda på med att utföra detta arbete och spinna denna kokung, överge vår egenkärlek och egenvilja, inte vara bunden vid någonting på jorden, öva oss i botgöring, bön, späkning, lydnad och allt annat ni känner till.

Må den dö, må den dö, denna mask, som den också gör när den har fullbordat det verk den är skapad att utföra.

Då skall ni få se att vi skåda Gud och så försjunka i hans storhet som den lilla silkesmasken är i den meningen jag förut har sagt, nämligen att han ger sig till känna i denna frm av förening.

7.  Låt oss se vad det blir av denna silkesmask.

Efter att detta bönestillestånd har uppnåtts ---- så att man är alldeles död för världen --- kommer det fram en vit fjäril.

O vilken storhet hos Gud, detta att en själ kommer fram efter att en kort stund har varit försänkt i Guds storhet och förenad med honom, något som enligt min mening aldrig varar mer än en halvtimme!

Jag säger er i sanning att själva denna själ inte känner igen sig.

Tänk på skillnaden mellan en ful mask och en vit fjäril det är samma sak här.

Själen förstår inte hur hon kan ha förtjänat så mycket gott ( det vill säga varifrån det kommer, ty hon vet mycket väl att hon inte har förtjänat det ).

Hon känner ett sådant begär att prisa Herren att hon ville förintas och dö tusen dödar för hans skull.

Genast vill hon utstå hårda vedermödor och kan inte göra något annat.

Hon har den största längtan efter botövningar och ensamhet och efter att alla skall lära känna Gud.

Och samtidigt lider hon den största pina av att se honom förorättad.

När vi kommer  till nästa boning skall dessa ting utförligare och mera detaljerat behandlas, ty det som sker här och det som kommer efterårt äi stort sett detsamma.

Men styrkan och verkningarna är mycket annorlunda.

Ty, som jag har sagt, om Gud kommer till en själ och hon strävar efter att gå vidare, så skall hon få skåda stora ting.

8.  När vi ser oron hos denna fjäril, fastän den aldrig i sitt liv har haft en så lugn och rofylld tillvaro, är det inte ett skäl att prisa Gud!

Den vet inte vad den skall sätta sig och slå sig till ro.

Efter vad den har varit med om låter den sig inte nöja med något här på jorden, i synnerhet om Gud flera gånger har låtit den smaka detta vin varav den ständigt drar ny vinning.

Och den håller för intet de verk den som mask utförde då den undan för undan spann sin kokong.

Hur skulle den, nu sedan den fått vingar och kan flyga, nöja sig med att krypa steg för steg?

Allt vad den kan göra för Gud synes den ringa i jämförelse med vad den ville göra.

Inte ens fäster den stort avseende vid vad helgonen har lidit, ty den vet av erfarenhet hur Herren hjälper och hur han förvandlar en själ, så att hon inte längre är densamma utan har fått en ny gestalt.

Efter att förut ha tycks sig svag när det gällde botövningar har hon nu blivit stark.

Det band henne vid släktingar och vänner och ägodelar ( varur hon inte knde komma loss genom handlingar, beslut eller viljeansträngningar, de tycks tvärtom binda henne ännu fastare ) tynger henne nu som en förpliktelse som måste uppfyllas utan att gå emot Guds vilja.

Allt tröttar ut henne eftersom hon har erfarit att den sanna vilan inte står att finna i det skapade.

9.   Det är inte förvånande att den lilla fjärilen söker efter en ny plats att sätta sig på , ny och främmande som den är för denna världen.

Men vart skall den lilla fjärilen ta vägen??

Den kan inte vända åter dit varifrån den kom, ty  ------- som jag har sagt ----- hur vi än anstränger oss står det inte i vår makt att på nytt förvärva den nåd som Gud allena kan skänka.

O, Herre, vilka vedermödor börjar inte för denna själ!

Vem kan tänka sig något sådant efter en så stor nåd??

Sist och slutligen, på det ena sättet eller på det andra måste vi bära vårt kors så l änge vi lever.

Och om någon påstår att han sedan det stora har hänt honom har levat i frid och fröjd, så svarar jag att det stora inte alls har hänt honom.

Möjligheten kan han ha känt nogon fröjd när han trädde in i denn föregående boningen, med hjälp av den naturliga svagheten.

Eller också kan djävulen ha hjälpt till genom att skänka en viss frid för att därefter öppna ett  så mycket skoningslösare krig.

10.  Deras vedermödor är av så högt värde och kommer av en så god rot att de, hur svåra de än är, bringar frid och glädje.

Av just vantrevnad med alla denna världens ting föds en längtan att komma därifrån, så plågsam att den enda trösten består i tanken att Gud vill att själen skall leva i denna landsflykt.

Men inte ens detta räcker, ty trots allt vad hon har vunnit är själen inte helt undergiven Guds vilja.

Var gång hon ägnar sig åt bönen är detta hennes plåga.

Av den stora sorgen hon känner när hon ser Gud bli förolämpad och föga aktad här i världen och hur många själar som går förlorade, bland kättare såväl som bland morer.

Men det som mest väcker hennes medömkan är de kristna.

Väl vet hon att Guds barmhärtighet är stor, så att de som lever illa kan bättra sig och bli frälsta, men hon fruktar att många går mot sin egen fördömelse.

12. Jag talade om på ett annat ställe och i ett annat sammanhang, nämligen om att Gud känner bruden i vinkällaren och inger henne kärlek.

Då denna själ nu har överlämnat sig i hans händer och den stora kärlek hon hyser har gjort henne så hängiven att hon varken vet eller vill något annat än att Gud skall handla med henne efter sin önskan.

Hans vilja är ast hon utan att veta hur skall gå därifrån förseglad med hans sigill.

Själen gör i sanning inte mer än vaxet när sigillet trycks på det.

Vaxet trycker inte något på sig självt; det håller sig endast berett; det vill säga mjukt.

Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt; det håller sig bara stilla och mottagligt.

Och Guds godhet att allt detta sker på din bekostnad!

Det enda du kräver är att vi avstår från vår vilja och att vårt vax inte är till  hinders.

13. Här ser ni mina systrar, vad vår Gud gör för att denna själ skall förstå att hon är hans.

Han ger oss av sitt eget, av det hans Son har haft i detta livet; större nåd kan vi  inte få.

Vem har mer än han önskat lämnat detta livet?

Så säger Hans Majestät vid Nattvardens instiftelse:   "Jag har högeligen åstundat"

( Luk. 22:15 ).

Herre; var du inte förfärad inför den plågsamma död du måste dö, så full av pina och fasa?

Nej.  Den stora kärlek jag hyser och den önskan jag har att frälsa själarna övergår utan jämförelse dessa plågor, och de lidanden jag har utstått och utstår in i världen är fullt tillräckligt för att de andra plågorna i jämförelse med dem skall bli till intet.

14. Och jag tänkte på att om ensjäl vars kärlek är så ringa i jämförelse med Kristi  ---- vid denna jämförelse kan rent av sägas vara ett intet  ---- känner denna outhärdliga pina, vad skall då inte Vår Herre Jesus  Kristus ha känt och vilket liv måste han inte ha levat, eftersom allt var närvarande för honom och han ständigt såg de oförrätter som begicks mot hans Fader?

Jag tror utan tvekan att detta var ett mycket större lidande för honom än hans allraheligaste Passion.

Ty då såg han slutet på sina vedermödor och hade därtill tillfredsställelsen att se sin död leda till vår frälsning, och att visa vilken kärlek han hyste till sin Fader hur fullkomligt han fullgjorde sitt uppdrag att lyda honom och älska sin nästa ?   

Men att ständigt se sådan oförätter begås mot Hans Majestät och så många själar på väg till helvetet, det anser jag vara så svårt att om han inte hade varit mer än en människa så tror jag att en dag i denna pina hade varit nog för att göra slut på många liv.

TREDJE KAPITLET;

Förtsättningen om samma ämne;

talar om en annan art av förening som själen kan uppnå med Guds hjälp och hur viktigt det här är med kärleken till nästan.  Är till stor nytta.

1.  Låt oss återvända till vår lilla duva och se efter vad Gud ger henne i detta tillstånd.

Hon strävar framåt i att tjäna Vår Herre och i att lära känna sig själv.

Gör hon inte mer än att tar emot denna nåd, och som om hon vore i full säkerhet slösar brt sitt liv och viker av från vägen till himlen, det vill säga budorden,

kommer det att gå med henne som med silkesmasken, vilken sår frön för att frambringa andra silkesmaskar och sedan dör för alltid.

Jag säger sår frön, därför att jag för min del tror att Gud inte vill skänka en så stor nåd förgäves, utan att den, även om den, även om den inte blir till nytta för just denna själen, må bli till nytta för andra.

Så länge hon håller fast vid de önskningar och dygder vi har talat om och förblir i det goda, är hon alltid till gagn för andra själar och ger dem värme av sin egen värme.

Och även sedan hon har förlorat allt detta händer det att hon gärna vill vara andra till nytta och tycker om att beskriva den nåd Gud ger åt dem som älskar och tjänar honom.

2.  Jag har känt en person, hon var mycket vilsegången var det hennes glädje att andra drog nytta av de nådegåvor Gud hade gett henne.

Hon visade bnens väg för dem som inte kände till en, och det var dem till stort gagn, mycket stort.

Efter vände sig Gud åter till henne och gav henne ljus.

Sant är hon ännu inte har lärt känna de verkningar jag har talat om.

Men hur många har inte Herren meddelat sig med och kallat till apostlar, som Judas, eller till kngar, som Saul, och sedan har de genom förskyllan gått förlorade!!

Härav kan vi, mina systrar, dra den slutsatsen att om vi skall förvärva större och större förtjänster och inte gå förlorade som dessa, så ligger all trygghet vi kann nå i lydnaden och i att inte vika av från Guds lag.

Jag syftar på dem som fått dylika nådegåvor, och till och med på alla.

3.  Det är mycket att vinna genom att  träda in i denna boningen, och det vore väl om de som Herren inte har skänkt så övernaturliga gåvor ine förlorade hoppet.

Ty det går mycket bra att nå den sanna föreningen  ---- med Vår Herres hjälp ---- om vi anstränger oss att vinna den genom att inte följa vår egen vilja utan den vilja som är Guds.

O, hur många har vi inte ibland oss som säger detta och menar att vi inte önskar något annat och vill dö för denna sanning.

Är det verkligen så, då skulle ni ni har fått del av denna Herrens nåd, att den inte fattas er för att nå den fröjdfulla förening jag har talat om och vars högsta värde är att den framgår ur.

Till detta kommer ingen fram som inte har uppnått den fullkomligt säkra förening som består i att ens vilja helt har underordnats Guds.

Och vad denna förening är eftersträvansvärd!

Lycklig är den själ som har nått den, som lever fylld av ro i detta livet och det kommande.

Hon blir inte nedslagen av bågot som händer hår på jorden, det skulla då vara om hon känner sig vara i fara att mista Gud eller ser honom förorättas.

Hon berörs varken av sjukdom eller fattigdom eller död, det skulle då vara om någon dör som behöves för Guds Kyrka.

Ty denna själ inser mycket bra att han bättre vet vad han gör än hon vad hon önskar.

4. Ni bör lägga märke till att det finns plågor och plågor.

Några kommer plötsligt ochavv naturliga  orsaker, liksom många tillfredsställelser gör och även den kärlek som tar sig u ttryck i medlidande med vår nästa ---- så var det när Vår Herre uppväckte Lasarus.

Detta hindrar inte föreningen med Guds vilja, inte heller bringar den själen ur fattning genom en orolig och stormande passion som varar länge.

Dessa plågor går fort över; det är med dem som med de bönens njutningar, de tycks inte nå till själens djup utan bara till sinnena och förmögenheterna.

De finns i de boningar vi hittils genomgått men kommer inte in i den som sist skall baskrivas, utan att de själsförmögenheter vi har talat om behöver upphävas;  Herren kan göra själarna rika på många sätt och kan föra dem till de högsta boningarna.

5.   När silkesmasken måste dö, och det är vad som kostar er mest.   Ty där var det mycket lättare att dö för att gå över i ett nytt liv.

Men här är det nödvändigt att vi dödar oss själva för att fortsätta att leva i detta.

Jag bekänner för er att detta blir ett hårt och mödosamt arbete, men det har sin belöning; vi vinner så mycket större pris om vi vinner seger.

Ni får inte tvivla på möjligheten av denna sanna förening med Guds vilja. 

Dtet är denna förening jag har åstundat hela mitt liv, det är den jag alltid har bett Vår Herre om; det är den som tydligast och säkrast.

6. Hur få av oss är utsedda att nå dit, även om man aktar sig för att förorätta Herren, har trätt in i en klosterorden och tror att därmed är allt gjort!!

O de små maskarna som inte ger sig till känna förrän de , liksom den som gnagde igenom Jonas murgröna, har gnagt sig igenom dygderna hos oss med hjälp av egenkärlek, självbelåtenhet, fördömande av nästan, även i småsaker, brist på kärlek till nästan, vägran att önska nästan lika gott som oss själva.

Även om vi kan släpa oss fram till att uppfylla våra plikter så att vi inte syndar, så är det långt ifrån det tillstånd där vi helt förenas med Guds vilja.

7.  Vad tror ni då, mina döttrar, att hans vilja är?

Att vi blir i alla avseenden fullkomliga, så att vi blir ett med honom och med Fadern, som Hans Majestät bad om.

Betänk hur mycket det fattas oss för att nå dit.

Jag säger er att det är med stor plåga jag skriver detta, när jag inser långt borta jag är, och det helt genom min egen förskyllan.

Ty det är inte nödvändigt att Herren ger oss stora nådegåvor för att uppnå detta, det räcker med att han har gett oss sin Son för att visa oss vägen.

Ni skall inte tro att saken gäller att om min far eller mor dör så skall jag till den grad räta min vilja efter Guds att jag ingenting känner, eller att man med glädje skall utstå vedermödor och sjukdomar.

Det är mycket bra, och för många är det vist, eftersom vi inte kan bättre och alltså gör en dygd av nödvändigheten.

Hur ofta har inte filosoferna handlat så eller på liknande sätt och därmed ådalagt stor visdom!

Men här begär Herren bara två ting av oss; kärlek till Hans Majestät och till vår nästa.

Det är om detta vi bemöda oss.

Lyckas vi fullkomligt hålla fast vid dessa två ting, då gör vi hans vilja och blir förenade med honom.

Men, som jag redan har sagt, hur långt är vi inte från att i dessa två ting skicka oss så som vi skyldiga en så stor Gud!

Må det det behaga Hans Majestät att förläna oss sin nåd till att göra oss förtjänta av detta tillstånd, som det står i vår makt att nå om vi vill det.

8.  Det säkraste tecknet  --- efter vad det synes mig --- på att vi håller fast vid dessa två ting är att vi håller fast vid kärleken till nästan.

Och ni kan vara säkra på att ju längre ni har märkt er komma i detta, desto längre har ni nått i kärlek till Gud.

Ty hans kärlek till oss är å stor att han till lön för den vi visar vår nästa på tusen sätt förökar den kärlek vi hyser till Hans Majestät.

Detta är något jag aldrig kan tvivla på.

9.  Det är av största vikt att gå fram med mycken försiktighet när vi vandrar på den här vägen, ty har vi nått stor fulländning här så har vi vunnit allt.

   ====  Då vår natur är ond tror jag att vi intekan komma till fulländning i vår kärlek till nästan om inte denna kärlek föds och har sin rot i kärleken till Gud.

Eftersom detta är så viktigt, mina systrar, bör vi söka lära känna oss även i de minsta saker och inte bry oss om sådana som är mycket stora  --- och som kommer massvis i bönen  ---- där vi tror oss göra och våga allt för vår nästa eller för att frälsa en enda själ.

Om detta sedan inte visar sig överensstämma med våra gärningar, har vi iinga skäl att tro oss ha haft någonting sådant i oss.

Detsamma säger jag om ödmjukheten och alla de andra dygderna.

Djävulens knep är stora.

Han ränner runt helvetet tusen gånger för att vi skall tro oss ha en dygd som vi inte har.

Och det gör han rätt i, ty det är till stort fördärv att desa inbllade dygder aldrig uppträder utan förbund med fåfänga, eftersom de där har sin rot, under det att de som kommer från Gud är fria därifrån liksom från högmod.

10.  Jag har många gånger haft roligt åt en del själar, som när de är försänkta i bön tycks önska att bli slagna till marken och offentligt skymfade för Guds skull, och sedan om de kan söker fördölja ett obetydligt fel som de har begått.

Men om de inte hade begått det och ändå blir anklagade, så Gud bevare oss!!

Må den som inte står ut med en sådan prövning inte bry sig det minsta om de beslut hon tror sig ha fattat i ensamheten.

De är inga beslut i sanning fattade av viljan ---- utan av någon sorts inbillning.

Här gör djävulen sina språng och konster, med stor framgång hos kvinnor och olärt folk som inte förstår skillnaderna mellan själsförmögenheterna och inbillningen och tusen andra ting som hör det inre livet till.

O mina systrar, hur klart ser man inte vad kärleken till nästan betyder för några bland er, under det att andra inte har nått denna fulländning!!

Om ni fattade vikten av denna dygd skulle ni inte beflita er om något annat.

11.  När jag ser själar som ivrigt strävar efter att förstå vad som händer dem i bönen och helt och hållet höljer in sig då de ägnar sig åt den ( de tycks inte våga röra sig eller låta tanken röra sig för att inte gå miste om det minsta av den andaktsfulla njutningen de har känt ), så inser  jag hur föga de vet om den väg som leder till föreningen.

De tror att det de ägnar sig åt är allt som behövs.

Nej, mina systrar nej.   Det är gärningar Herren kräver.

Om du ser en som är sjuk och som du kan ge någon lindring, räkna då för intet att avstå från andakten för att visa henne medlidande.

Om hon känner smärta skall du också göra det. Är det nödvändigt bör du fasta för att hon skall få äta, inte så mycket för hennes skull utan därför att du vet att Herren vill det.

Detta är den sanna föreningen med hans vilja.

Och om du hör någon högt berömmas, så gläd dig mycket mera än om du själv bleve berömd.

Det är i själva verket lätt; den som är ödmjuk pinas av att bli berömd.

12.   Finns kärleken till nästan försäkrar jag er att Hans Majestät inte skall underlåta att skänka er den förening jag har talat om.

Men om ni märker er brista i denna kärlek, då har ni, tro mig, inte nått fram till föreningen, även om ni har känt andakt och vederkvickelse så att ni tycker er vara vid målet och rent av vid vilans bön funnit de nturliga själskrafterna en smula upphävda  ----- vilket för några förefaller vara allt som behövs.

Bed alltså vår Herre att han skänker er fulländning i kärleken till nästan och låt Hans Majestät verka, så skall han ge er mer än ni vet begära.

För er del anstränga er och göra allt vad ni kan.

Ni måste tvinga er egen vilja så att den i allt rättar sig efter systrarnas vilja, även om ni förlorar er rätt och glömmer ert eget bästa för deras, och hur mycket detta än råkar komma i motsats till er natur.

När tillfälle ges bör ni ta på er bördor för att låta er nästa slippa dem.

Tro inte att de inte kostar er något och att ni finner allt undangjort för er.

Tänk på vad kärleken till oss har kostat vår Brudgum, han som för att befria oss från döden måste dö en så plågsam död som döden på korset.

FJÄRDE KAPITLET.

Fortsättning av det samma, med utförligare förklaring av denna form av bön.

Inskärper hur viktigt det är att gå försktigt fram, eftersom djävulen arbetar hårt på att få själarna att vända åter på den väg de har börjat gå.

1.  Jag anar att ni gärna vill veta vad den där lilla duvan tar sig för och var hon ämnar slå sig ner, ty vi vet ju att det inte kan bli i andliga fröjder eller i enna jordens förnöjelser.

Hgre är hennes flykt, och jag kan inte tillfredsställa etrt vetandebegär förrän vi  kommer till den sista boningen.

Gud give att jag måtte komma ihåg det och få tillfälle att skriva om det, ty det har gått ungefär fem månader sedan jag började med detta, och då mitt huvud inte är i det tillstånd att jag orkar läsa om vad jag skrivit, är det fara värt att allt går överstyr och jag kanske kommer att säga några sakr två gånger.

2.  Hur som helst är det min högsta önskan att förklara för er vad jag menar att denna föreningens bön är.

I enlighet med mitt sinnelag skall jag betjäna mig av en liknelse; senare skall vi tala mer om denna lilla fjäril som, fastän den alltid bär frukt genom att göra gott mot sig själv och andra själar, inte finner sin sanna viloplats.

3.  Många gånger har ni hört talas om at Gud andligen förmler sig med själarna.

Välsignad vare hans barmhärtighet, som gör att han så ödmjukar sig!!

Och även om det är en grov liknelse kanjag inta hitta på någon som bättre uttrycker vad jag menar än äktenskapets sakrament.

Skillnaderna är visserligen stora.

Den föreningen det här handlar om har i sig ingenting som inte är andligt

( den kroppsliga är långt avlägsen därifrån, det är tusen mil mellan den och de andliga vederkvickelser Herren skänker  och de fröjder de erfar som blir förmälda med honom ).

Den kärlek, och dess verkningar är de mest kristallklara och förfinade och så ljuva att de inte kan beskrivas.

Men Herren vet mycket väl hur han skall låta oss känna dem.

4.  Förefaller mig som om denna förening ännu inte hade nått fram till en andlig trolovning utan mera liknar det som sker när två människor börjar tänka på att gifta sig.

De undersöker om de passar för varandra , om de vill ha varandra, och de träffas

för att se om de är tillfreds med varandra.

Så är det också här.

Överenskommelsen är uppgjord på förhand, så att själen är mycket väl underrättad om hur förmånlig förbindelsen är, och hon är fast besluten att i allt rätta sig efter Brudgummens vilja och på alla sätt tillfredsställa honom.

Hans majestät ------ som mycket väl vet om det förhåller sig så --- har behag till henne och vill i sin barmhärtighet att hon skall lära känna honom bättre och ----

som man säger  ------ sammanträffa med honom och förena sig med honom.

Vi kan säga att det går till på det sättet, därför att det sker på mycket kort tid.

Nu gäller det inte längre att ge eller ta, utan själen ser på ett hemlighetsfullt sätt vem denne Brudgum ärr som hon står i begrepp att taga.

Det som sinnena och själsförmögenheterna omöjligen skulle ha kunnat fatta under tusen år, det förstår hon nu på kortaste tid.

Men då Brudgummen är sådan han är, lämnar han henne efter detta enda besök värdigare att, som man säger, ge honom sin hand.

Ty nu är själen så fylld av kärlek att hon för sin del gör allt vad hon kan för att inte störa förhållandet till denne gudomliga trolovade.

Men om denna själ är så försumlig att hon visar böjelse för något annat än honom, då förlorar hon allt, och hennes förlust är mycket större än alla nådegåvor hon kunde ha fått, mycket större än vad som kan värderas.

5.  Därför, kristna själar, som Herren har fört fram till detta gränsområde, besvär jag er för hans skull att inte visa er försumliga utan att hålla er borta från alla tillfällen till synd.

Ty även i detta tillstånd är själen inte stark nog att stå emot dessa, som hon blir sedan trolovningen är fullbordad, det vill säga i den boning som skall behandlas efter denna.

Om sambandet inte vilar på mer än ett enda möte, som man säger, så går djävulen fram med stor slughet för att bekämpa och omintetgjöra denna tolovning.

Senare, när sr att själen helt har överlämnat sig åt Brudgummen, vågar han sig inte på sådant, ty han är rädd för henne och vet av erfarenhet att gör han några försök kan han lida stor förlust och själen skörda ännu större vinst.

6.  Jag säger er mina döttrar, att jag har känt sådana som blivit högt upphöjda i detta tillstånd men som djävulen med stor konst och list har vunnit åter till sig, och för den sakens skull bör han uppbåda hela helvetet.

Ty,, som jag många gånger har sagt, det är inte bara en enda själ som går förlorad, utan en stor mängd.

Därav har en rik erfarenhet. Och vi betänker vilken mängd av själar Gud har dragit till sig genom en enda, så måste vi mycket prisa honom, skärskilt för de tusenden som matyrerna  har omvänt, exempelvis en ung flicka som Sankta Ursula.

Hur många har inte djävulen förlorat genom Sankt Dominicus och Sankt Franciscus och andra ordensgrundare, och hur många förlorar han inte just nu genom fader Ignatius, han som har grundat Jesu Sällskap!!

Tydligt är att ----- som vi har läst  ---- alla dessa har undfått liknande nådegåvor från Gud.

Vad har de gjort annat än bemödat sig om att inte genom egen förskyllan bryta en så gudomlig trolovning??

O mina dötrar, hur redo är inte Herren nu som då att skänka oss sin nåd!!  Det kan till en del var nödvändigare för oss att att undfå den, eftersom det är färre nu än förr som tänker på Guds ära.

Vi tycker mycket om oss själva; vi använder stor klokhet på att inte förlora något av vår rätt.

O vilken villfarelse!  Må Herren i sin barmhärtighet skänka oss sitt ljus så att vi inte råkar in i ett sådant mörker.

7.  Kanhända frågar ni eller är i tvivel om två saker; för det första, om själen nu är så fast förankrad i Guds vilja som jag har sagt, hur kan hon då fara vilse när hon aldrig söker sitt?

För det andra, på vilka vägar tar sig djävulen in och blir så farlig att er själ går förlorad, när ni så helt har avskilt er från världen och så flitigt  brukar sakramentet?

Ni är ju --- kunde man säga ---- i änglarnas sällskap, ty genom Herrens godhet har ni samtliga ing andra önskningar än att i allt jäna och behaga honom .

En annan sak är det med dem som är insnärjda i denna världens bestyr.

Jag erkänner att ni har rätt i detta att Gud har visat oss stor barmhärtighet.

Men när jag  ----- som jag har sagt ----- ser att Judas var i sällskap med apostlarna och ständigt umgicks med Gud själv, och hörde honom tala, då förstår jag att det inte ligger någon trygghhet ens i detta.

8.  Till det första svarar jag och säger att om denna själ alltid vore i förbund med Guds vilja, så är det klart att hon inte kunde gå förlorad.

Men djävulen kommer med sina stora konster och knep, och  under godhetens sken börjar han bringa henne ur gängorna i småsaker och smussla henne in i sådant som han får henne att tro att det inte ligger något ont i.

Undan för undan förmörkar han förståndet och förstelnar viljan så att egenkärleken växer tills hon så småningom skiljer sig från Guds vilja och följer sin egen.

Detta är också svaret på den andra frågan, ty det finns ingen instängning så instängd att han inte kan komma in och ingen öken så ödslig att han inte når dit.

Men jag har också en anna sak att säga er, och det är att när Herren tillåter sådant beror det kanske på att hann vill se hur den själ beter sig som han vill göra till ett ljus för andra; om hon störtar sig i fördärvet är det bättre att det sker i början än när hon har blivit till skada för många.

9.  Den omsorg som förefaller mig säkrast  ( efter det att i bönen ständigt be Gud att hålla oss i hand, att oavlåtligt tänka på att han överger oss störtar vi genast i avgrunden  -----  så är det sannerligen ---- och att aldrig lita på oss själva, därför att det vore vanvett )  är att gå fram med största vaksamhet och försiktighet och

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 november 2013 09:57

När jag börjar talar om den Fjärde boningen måste jag anbefalla mig åt den Helige Ande och bedja honom att göra mig förstådd, angående de återstående boningarna. 

Nu börjar det röra sig om övernaturliga ting, det är ytterst svårt att förstå om inte Hans Majestät ingriper.

Dessa boningar kommer närmare Konungens är deras skönhet stor och de ting som finns där så utsökta att se och förnimma att förståndet inte räcker till.

Även om det vanligen är så att man har varit i den boning vi nyss slutat tala om, så är det ingen säker regel, som ni väl har fått höra många gånger.

Ty Herren ger sina gåvor när han vill och hur han vill och åt han vill.

Det goda han skänker är hans eget.

In i den fjärde boningen kommer sällan de giftiga krypen, och om de kommer brukar de inte vara till skada utan snarare till gagn.

Jag  tycker det är mycket bättre att de kommer in och och går till angrepp i detta stadium av bönen, ty djävulen kan med sin list förvända Guds nådegåvor, och den som inte blir frestad löper mycket större  risker än den som blir det.

Skillnaden mellan tillfredsställelsen i bönen och fröjderna.

Tillfredsställelsen

tycker jag man kan kalla det vi erfar när vi mediterar eller riktar våra böner till Vår Herre.

Detta utgår från vår natur, även om det sist och slutligen sker med Guds hjälp, men det föds ur själva den goda gärningen vi har gjort och vi tycker oss ha vår möda att tacka för vad vi uppnått.

Fröjderna börjar i Gud, vår natur förnimmer dem och njuter av dem liksom av de tillfredsställelser jag just beskrivit, och mycket mer. 

Just nu kommer jag att tänka på en psalm;   ( När du har vidgat mitt hjärta: Ps.119:32)

För den som har en stor erfarenhet är detta nog för att förklara skillnaden mellan det ena och det andra .

För den som inte har det krävs det mera.   De tillfredsställelser jag har talat om vidgar inte hjärtat, snarare         tycks de krama ihop det en smula, även om det är tillfredsställande att se vad som har gjorts för Guds skull.

Men så kommer det några kvalfulla tårar, som på något sätt  tycks framkallas av passioner   --- gjorde jag det kunde jag kanske säga något begripligt  ---- om det som härstammar från våra sinnen och vår natur.

Det beror på att jag är mycket slö och dum.

Jag har inte ens vett att förklara det jag förstår.   Vetandet är en stor sak, och lärdomen mäktar allt.

Jag vill bara påminna er om att om man skall komma långt på den här vägen och nå fram till

de efterlängtande boningarna så gäller saken inte att tänka mycket utan att älska mycket.

Därför skall vi ägna oss det som mest väcker oss till kärlek.   Ty kärleken består inte i ljuva känslor utan i en fast beslutsamhet och önskan att i allt vara Gud till behag, att så mycket vi kan undvika att förtörna honom, att bedja om att hans Son ständigt måtte bli alltmer hedrad och ärad och den Katolska Kyrkan alltmer utbredd.

Sådana är kärlekens kännetecken, men tro inte att det angelägna består i att aldrig tänka på något annat, inte heller att allt är förlorat om ni blir en smula tankspridda.

Själv har jag många gånger blivit hårt pressad av detta tankarnas tumult.   För knappt mer än fyra år sen kom jag genom erfarenhet till  insikt om att tankarna eller, för att göra det begripligare, inbillningen, inte är detsamma som förståndet.

Ty förståndet är en avv själens krafter finner jag det hårt att det ibland skall vara så blygt som en duva, under det att tanken vanligen flyger med full fart, så att endast Gud kan hålla in den och binda den.

Det gör han genom att binda den vid sig, så att vi finner oss på något sätt vara lösta från kroppen.

Jag tycker mig å ena sidan se själens krafter upptagna i Gud och samlade hos honom, å den andra tankarna bråka och värnas så att jag blir tokig.

O Herre, håll oss räkning för allt vad vi får utstå på denna vår väg genom vår brist på kunskap!! 

Det är för illa att vi tror att vi inte behöver veta något annat än at tänka på dig, och därför fattar vi inte att vi måste fråga dem som vet.

Vi förstår inte ens att det finns något att fråga om, och vi måste utstå fruktansvärda lidanden eftersom vi inte förstår oss själva.

Och, vilket är illa utan gott, vi  uppfattar detta som en svår synd.

Av detta uppstår de bedrövelser som drabbar många människor som ägnar sig åt bönen.

De klagar över inre prövningar, de hemfaller åt melankoli, och förlorar hälsan och gör sig till och med redo att ge upp allt, därför att de inser att de har en inre värld längst där inne.

Och liksom vi inte kan stoppa himlens rörelser, som skyndar vidare med största snabbhet, lika litet kan vi få våra tankar att tanka att stanna. 

Och genast låter vi alla själens krafter följa dem efter, tycker oss var förlorade och menar att vi illa har använt den tid då vi var nära Gud.

Men kanske är själen helt förenad med honom i de boningar som är honom närmast, och kanske samlar hon förtjänster genom de lidanden tanken får itstå i kampen mot de vilda och giftiga djuren i borgens förgård.

Därför bör vi inte bringas ur fattningen eller frestas att ge upp, ty det är just det som djävulen vill.

Och till största delen kommer denna oro och dessa prövningar av att vi inte förstår oss själva.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på det gräsliga larm som råder i mitt huvud och varom jag talade i början.  Det gjorde att det var mig nästan omöjligt att utföra det det uppdrag at skriva som jag hade fått.

Jag tyckte att mitt huvud var fullt av en massa mäktiga floder och dessutom av vattenfall som störtade ner, av en mängd fåglar som sjöng och visslade, och detta hörde jag inte i örnen utan överst i huvudet, där man säger att det högsta i själen finns.

Jag har länge uppehållit mig vid detta, eftersom det förefaller mig att de stora rörelserna i själen stiger uppåt mycket snabbt.

Give Gud at jag måtte komma ihåg att när vi når fram till de högre boningarna tala om orsakerna till detta, ty här är det inte på sinn plats.

Jag kan mycket väl tänka mig att Herren har behagat ge mig denna huvudvärk för att jag skulle komma till bättre insikt.

Ty allt detta tumult har  inte varit mig till hinder i bönen eller i det jag har haft att säga, utan själen har helt vilat i sin stilla ro, i sin kärlek och sin trängtan, i sin klara insikt.'

Då det högsta i huvudet är det högsta i själen, varför blir det ingen oro?  Det vet jag inte; men jag vet att det jag säger är sant.

En pina är det om bönen inte leder till upphävande av SJÄLSFÖRMÖGENHETERNA DVS.  HÄNRYCKNING ).

Om så sker händer ingenting ont förrän detta har upphört.

Men ett mycket stort ont vore det om jag gåve upp allt för detta hinders skull.

Inte heller är det bra om tankarna bringar oss ur fattningen. Kommer de från djävulen och vi inte bryr oss om dem, ger han upp.

Kommer de, som troligt är, tillika med mycket annat av det elände som följer av Adams synd, så må vi ha tålamod och uthärda det av kärlek till Gud.

Vi är ju också så helt underkastade behovet av att äta och sova utan att kunna undgå det, något som är mycket pinsamt.

 Låt oss inse vårt elände och trängta efter att komma dit där ingen ringaktar oss.

Ty av all ringaktning och prövning som man kan råka ut för här i livet tycker jag att ingenting kan mäta sig med dessa inre strider.

Varje oro och kamp går att uthärda om vi, som jag har sagt, bevarar friden inomm oss där vi lever.

Men om vi vill finna vila från de tusen vedermödorna i denna världen och Vår Herre hjälper oss till denna vila och vi själva blir till hinder för detta, då kan mycket plågsamma och nära nog outhärdliga följder inte undgås.

Må därför Herren leda oss dit där vi inte utsätts för ringaktning genom allt detta elände, som ofta tycks driva gäck med själen.

Till och med i detta livet kan Herren befria henne från detta, nämligen när hon har nått den översta boningen.

DET ANDRA KAPITLET.

Förklara i en liknelse vad fröjder är; För att bättre fatta detta kan vi tänka oss att vi ser två källor med två behållare som fylls med vatten.

Jag tycker att det inte finns någonting som bättre passar till förklaring av åtskilligt som angår anden är just vattnet. 

Då jag inte vet mycket och inte har stor hjälp av mitt förstånd hyser jag en sådan vänskap för detta element, att jag har beundrat det med större ppmärksamhet än andra ting.

I allt det han har skapat har en så stor och så vis Gud säkert lagt nedr tillräckliga hemligheter för att det skulle vara oss till nytta att lära känna dem, liksom det är för dem som verkligen har gjort det.

ndå tror jag att  i varje småsak som Gud har skapat finns det mer än vad som någonsin kan förstås, om det så vore bara en liten myra.

De två behållarna fylls med vatten på olika sätt, den ena långt bortifrån, genom många akvedukter och konstmässiga ledningar; den andra från själva källan där vatnnetrinner upp, och utan att det hörs ett ljud.

Om det är en vattenrik källa, som den vi talar om, så rinner en stor bäck fram ur behållaren sedan den väl är fylld.

Här krävs inga konstgjorda  ledningar och inga akvedukter behöver hållas i skick, utann vattnet flyter ständigt fram.

Annorlunda är det när vattnet  kommer genom akvedukterna.

Som jag ser det motsvaras detta av de tillfredsställelser jag har talat om och som framkallas av meditationen.

Vi skaffar oss dem genom vårt tänkande med hjälp av betraktelser över det skapade och ett uttröttande arbete med förståndet.

Då allt detta, kort sagt, kommer av våra egna ansträngningar sker fyllandet av cisternen under stort buller, hur mycket gagn själen, som jag har sagt, än har av det.

Den andra cisternen får sitt vatten direkt från källan, som är Gud.

När det är Hans Majestäts vilja och behag att skänka oss någon övernaturlig nåd känner vi den största frid och ro och sötma i det innersta av oss själva.  

Dessa tillfredsställelser och ljuvligheter förnimmer man inte liksom de jordiska i hjärtat  --- jag menar i början, sedan fyller de oss helt --- utan detta vatten översvämmar alla boningar och själsförmögenheter tills det når kroppen.

Därför säger jag att det börjar i Gud och slutar i oss.

Och förvisso kommer hela den yttre människan att få njuta av denna fröjd och sötma, vilket de som erfarit det känner väl till.

"Dilatasti cor meum", säger att hjärtat vidgar sig.  Men jag tror inte, det upprepar jag, att denna glädje föds i hjärtat utan långt längre in, i något som ligger mycket djupt. 

Jag tror att det är i själens mittpunkt, så som jag på senare tid har förstått det och längre fram skall förklara.

Jag har sannerligen sett hemligheter inom oss själva som många gånger har gjort mig bestört.

Och hur många fler bör det det inte finnas!  O min Herre och min Gud, hur väldigt är inte din storhet!

Och här nere går vi omkring som ena små dumma herdepojkar och tror oss fatta något av dig, fastän vi snarare

lär fatta ingenting alla , när det nu hos oss själva finns så djupa hemligheter som vi inte förstår.

Jag säger "snarare ingenting alls" därför att det hos dig finns så mycket, mycket mera, inte därför att det inte skulle finnas överväldigande storhet i det vi ser, det vi kan nå fram till i dina verk.  

Jag tycker att det kan vara till nytta här för att förklara hur hjärtat vidgas.

Det ser ut som om det himmelska vatnnet skulle börja rinna framm ur den källa som jag har sagt ligger i själva djupet av vårt väsen.

Då föstoras och vidgas hela vårt inre, och det väller fram dolda tillgångar som inte låter sig beskrivas; själen kan inte förstå vad det är som kommer henne till del.

Hon känner en doft --- som om det i djupet av henne funnes en fyrpanna på vilken det har lagts välluktande rökelse.

Det syns inget ljus och varifrån det kommer. Men värmen och den doftande röken genomtränger hela själen,

och många gånger får, också kroppen del av det.

ör noga på och förstå mig rätt, det är inte någonn värme eller vällukt man förnimmer utan något mycket finare.

Jag har bara brukat dessa bilder för att ni skall förstå.

Må de som inte har egna erfarenheter fatta att detta verkligen händer och kan  uppfattas och att själen uppfattar det på et mycket klarare sätt änn vad jag här förmår uttrycka.

Och just därav framgår det det att det inte är skapat av vår metall utan av den gudomliga vishetens renaste guld.  Här ar det, förefaller det mig,  inte fråga om en själskrafternas förening utan om en hänryckning i skådandet och en bestörtning över vad som sker.

Viljan tycks mig på något sätt bör vara förenad med Guds.

Men det är genom verkningarna och gärningarna efteråt som bönens äkthet bevisas, och någonn bättre smältdegel att pröva den finns inte.

Det är en mycket stor nåd av vår Herre om den mottagande själen förstår vad hon tar emot, och en mycket stor är det också om inte vänder om tillbaka.

Ty, som jag har sagt, själen kan inte fullt fatta vad Herren gör för henne och med vilken kärlek han drar henne närmare sig.

Efter att ha genomfört det som tillhör de föregående boningarna i ödmjukhet.

Därigenom låter Vår Herre besegra sig så att han hör vår bön.

Och det första tecknet på att ni har denna ödmjukhet är att ni inte tror er ha förtjänat dessa Herrens nådegåvor och fröjder eller räknar med att förtjäna dem så länge ni lever.

Ni säger att hur skall man på det sättet nå framm till att skaffa sig dem. Till det svarar jag att det inte finns något bättre än det jag har sagt, at inte söka skaffa sig dem, och det av följande skäl;

För det första, därför att det är nödvändigast av allt att älska Gud oegennyttigt;       För det andra;

därför att det är litet för liten ödmjukhet att tro sig genom våra eländiga tjänster kunna tillskansa sig något så stort; 

För det tredje; därför att den sanna tillrustningen består i en önskan att lida i Herrens efterföljelse, inte i att vi, som så mycket har förtörnat honom, skall trösta av honom;

Det  fjärde;  därför att Hans Majestät inte är skyldig att ge oss nådegåvor på samma sätt, som att ge oss salighet o m vi håller hans bud.

Ty för vår frälsning behövs inga nådegåvor, och han vet bättre än vi vad som passar oss och vem som i sanning älskar honom.

Jag vet det, och jag känner människor som går kärlekens väg och har till sitt enda mål att tjäna den korsfäste Kristus.

Inte bara det att de inte ber om fröjder eller längtar efter dem,, de bönfaller om att inte få dem i detta livet; detta är sanning.

För det femte;  därför att vi kommer att möda oss förgäves.

Då detta vatten inte liksom det föregående förs till  oss genom akvedukter, är det till föga gagn att vi tröttar  ut oss, om källan ine behagar ge något vatten.

Vad jag vill säga är att hur mycket vi än mediterar och hur mycket vi än pressar oss till tårar, så kommer inte vattnet för det.

Det ges endast åt den Gud vill ge det, och många gånger när själen minst bryr sig om det.

Vi hör till honom, mina systrar.

Må han handla med oss efter sitt behag och föra oss dit han vill. Min fasta tro är att den som i sanning är ödmjuk och frigjord från världen; jag säger i sanning, ty det är inte värt att lita på våra tankar, som ofta bedrar oss, utan vi måste ha gjort oss fria frånn allt; åt en sådan k ommer Herren inte att underlåta att skänka dessa nådegåvor och många andra som vi inte ens vet att önska.

Vare han i evighet lovad och välsignad, amen.

TREDJE KAPITLET.   

Den inre bönens verkningar är många.

Det är en inre samling somlikaså förefaller mig övernaturlig.

Den kräver inte mörker eller slutna ögon, den är inte beroende av sig själva och själen når av sig själv den ensamhet hon längtar efter, utan några konstgrepp; byggnaden ser ut att bli uppförd för den bön det var tal om.

Sinnena och de yttre tingen tycks förlora sin rätt, medan själen återkräver sin som hon förlorat.

Låt oss räkna med att sinnena och själskrafterna som jag har kallat folket i borgen  --- jag  har gripit till den här bilden för att kunna såga något  --- har tågat ut ur den för att under dagar och år behandla sig med folket utanför, som är fientligt mot borgens alla goda ting.

 När de som har tågat ut inser sitt fördärv närmar de sig åter borgen även om de inte förmår träda in i den  ---- vanan är en stark makt --- men de är inte längre några förrädare utan håller sig troget i grannskapet.

När den store konungen, som har sin boning i borgen, ser deras goda vilja vill han i sin stora nåd återföra dem till sig.

Och som en god herde spelar hann så ljuvligt för dem att de, fastän de kanske inte själva förstår det, hör hans röst och inte vandrar mot fördärvet utan vänder åter till sina boningar.

Och det ligger en sådan kraft i herdens spel att de överger de yttre tngen som de har varit förhäxade av och träder in i borgen.

Ty när man söker Gud i det inre, vilket är bättre och till långt större gagn för oss än att söka honom i det skapade, som Sankt Augustinus säger efter att ha sökt honom på många håll.

Allt detta är mycket bra och ett förträffligt sätt att meditera, ty det är grundat på sanningen, nämligen att Gud finns inom oss själva.

Många finns dessa människor i borgen innan de har börjat tänka på Gud.

Ingen vet hur de har kommit dit eller hur de har hört sin herdes spel.  De har inte hört det med öronen ----- där hörs ingenting --- men de har tydligt känt en ljuvlig sammandragning i sitt innersta, som var och en vet efter att ha erfarit det.

Jag  tror jag har läst någonstans att det är som när igelkotten eller sköldpaddan drar sig inom sig själva.

Men dessa djur gör det närhelst de vill.

För oss gäller det inte när vi vill, utan när Gud vill förläna oss denna nåd.

När Hans majestät behagar förläna den är det enligt min mening åt sådana som redan har avsagt sig denna världens ting.

Jag säger inte att det rör sig om deras verk, här kan det stånd de befinner sig i vara till hinder, utan om deras önskan, dem kallar han på ett skärskilt sätt till att vända om det inre.

Min tro är att om vi lämnar rum åt Hans Majestät så kommer han att ge oss än mer än det han i början har kallat oss till.

Den som inom sig har förnummit detta bör mycket tacka och lova, ty det finns alla skäl att erkänna nåden, och tacksamheten bereder väg för andra och större gåvor.

Man kan bereda sig för att lyssna, enligt de råd som finns att hämta i en del böcker, inte genom att låta tankarna löpa fram och tillbaka, utan genom att uppmärksamt iaktta vad Herren verkar i själen.

För det första: när det gäller andens verk kommer den som tänker minst och vil uträtta minst att uträtta mest.

Vad vi har att göra att liksom fattiga tiggare bönfalla inför en stor och rik härskare, med nedslagna ögon och ödmjukt hopp.

När det förefaller oss som om han på sina hemliga vägar läte oss förstå att han hör vår bön, då är det bäst att vara tyst, eftersom han låter oss vara i sin närhet och det inte skadar oss att hålla tankeverksamheten tillbaka, om vi kan.

Men låter oss Konungen inte förstå att han har hört eller sett oss, skall vi inte stå där som dumbommar och göra ingenting, ty för själen återstår mer än nog sedan hon väl har kommit så långt.

Det återstår en vida värre torka och kanhända en större oro i inbillningen efter den kraft som har gått åt för att sluta upp att tänka.

Snarare vill Herren att vi riktar våra böner till honom och begrundar att vi är i hans närhet.

Han vet vad som passar oss.

För min del kan jag inte övertyga mig om nyttan av mänskliga ansträngningar i sådana ting där Hans Majestät tycks ha satt gränser som bara han kan överskrida.

Men det finns mycket annat som vi med hans hjälp förmår, såsom botövningar, goda gärningar, bön i den mån vår eländighet medger det.

Det andra skälet är att dessa inre verksamheter alla är milda och fridsamma. medan utförandet av plågsamma saker snarare är till skada än till gagn.

Plågsamt kallar jag det som vi tvingaross till att utföra, som till exempel att hålla andan.

Istället bör själen överlämna sig i Guds händer, låta honom gara vad han vill med henne, så mycket hon kan se bort från egen vinning och vinlägga sig om största undergivenhet under Guds vilja.

Det tredje skälet; är att just denna rädsla för att börja tänka å något alls kanske leder till att tanken tänker alldeles för mycket.

Det fjärde: är att det viktigaste och det som mest behgar Gud är att vi bara tänker på hans heder och ära, så att vi glömmer oss själva och våra vinningar och vederkvickelser och andliga njutningar.

Hur kan man kunna glömma sig själv om man ideligen traktar och trängtar efter att inte röra sig, efter att inte låta tanken eller önskningarna röra sig, inte ens för att önska Gud allt större ära eller glädja sig åt den han har?

När Hans Majestät vill att tanken skall vila sysselsätter han den på annat sätt och skänker den ett ljus och en insikt utöver allt vad vi kan nå, så att den rycks hän och utan att veta hur genast får lära sig mycket mer än vad vi kan komma fram till med alla våra ansträngningar, som snarare leder till fördärv.

Vad jag  förstår är det för en själ som Herren har behagat flytta till denna boningen bäst att göra som jag har sagt.

Utan något våld eller larm bör hon bemöda sig om att hämma förståndets tanketvister men inte upphäva vare sig dem eller tanken överhuvudtaget.

Tvärtom är det bra att hon begrundar Guds närvaro och vem denne Gud är.

Om just detta leder till hänryckning är allt gott och väl.

Men man bör inte söka fatta vad detta är, ty det är något som ges åt viljan. 

Ty även om vi inte medvetet anstränger oss att låta bli att tänka, blir det ofta så, om än för mycket korta stunder.

Men, somjag har sagt på ett annat ställe, orsaken till att i denna form av bön tanken förtär sig eller blir förtärd är att den inte vet vad denn vill utan ränner från denn ena ändan till den andra, liksom en narr som inte har någon varaktig bostad.

I början av stycket om denna boning sade jag att den inre samlingen borde behandlas först, ty den står mycket under dessa Guds fröjder som omnämnts, samtidigt som den är förutsättningen för att få del av dem.

Under den inre samlingen bör varken meditationen eller tankeverksamheten förkastas, även om vattnet kommer från själva källan och inte genom akvedukter.

Viljan håller så stadigt fast vid sin Gud att tankebullret orsakar den svår sorg.

Men den behöver inte göra stort väsen av det, ty därmed fölorar den mycket avv singlädje, utan den bör helt överlämna sig i kärlekens armar.

Hans Majestät skall lära den vad den har att göra i detta läge, där nästan all dess omsorg består i att känna sig ovärdig så mycket gott och ägna sig åt tacksägelser.

Vid behandlingen av denna inre samlingens bön har jag lämnat å sido de verkningar och tecken som utmärker de själar åt vilka Herren vår Gud har förlänat denna bön.

Vad som klart märks är en förstoring eller utvidgning av själen.

Det är som om vattnet som flödar fram ur källan inte rinner vidare, utan som om själva cisternen vore så konstruerad att den blir allt större ju mer vatten rinner till.

På samma sätt tycks det vara med denna bönen och och många andra under som Gud gör i själen för att förbereda henne och sätta henne i stånd att rymma allt i sig.

Så stor är är denna milda ro och denna inre utvigning att hon inte förblir stående  hämmad som förut i sitt tjänande av Gud, utan får mycket större bredd.

Därför trycks hon inte längre av samma fruktan för helvetet, även om hon ännu mer önskar att inte förtörna Gud.

Med största tillförsikt ser hon fram mot hans välsignelser.

Efter att förut har avstått från botövningar av fruktan för att förlora hälsan tror hon sig nu om att med Guds hjälp vara i stånd till allt och önskar mer än någonsin ägna sig åt sådana övningar.

Den fruktann hon brukade ha för vdermödor mildras starkt i samma mån som tron växer i livskraft.

Honn vet att vad hon utstår för Guds skull, det ger Hans Majestät henne nåd att bära, så att hon lder med tålamod.

Många gånger önskar hon sig prövningar, uppfylld som hon är av en stark vilja att göra något för Gud.

Ju mer hon inser hans storhet, desto eländigare tycker hon sig själv vara.

Ju mer mer hon har prövat Guds fröjder, desto bättre ser hon att världens är idel avskräde.

Undan för undan kommer hon alltmer bort från dem och får därmed allt större herravälde över sig själv.

Med ett ord, hon växer till i alla dygder och upphör inte att tillväxa, såvida hon inte vänder om och går baklänges genom att förtörna Gud, ty då är allt genast förlorat, hur högt själen än har stigit mot toppen.

Inte heller får man tro att allt ät klart och färdigt därför att Gud enn eller två gånger har skänkt denna sin nåd åt själen.

Hon måste ihärdigt ta emot mera, ty det är på ihärdigheten som allt vårt goda beror.

En sak är av största vikt för den själ som befinner sig i detta tillstånd, och det är att hon särdeles väl måste akta sig för att komma i tillfälle att förtörna Gud.

Ty hon är ännu  inte uppfostrad, utan liknar ett barn som just har börjat dia.

Om det håller sig borta från sin moders bröst, vad har det då att vänta annar än döden?

Jag är mycket rädd för att det kommer att gå så med den själ som Gud har bevisat stor nåd men som försummar bönen; sker detta utan den mest ofrånkomliga  anledning och utan att hon fortast möjligt återvänder till bönelivet leder det från ont till värre.

Jag vet att det är mycket att frukta i detta fall, och jag känner några personer som har väckt den största medlidande hos mig, så jag har sett vad jag talar om; de har skilt sig från honom som i sin stora kärlek har velat vara deras vän och bevisat det genom sina verk.

Jag lägger så stor vikt på att man inte utsätter sig för tillfällen till synd, därför att djävulen bemödar sig mycket mer om en enda av dessa själar än om enmängd andra som Herren inte har bevisat en sådan nåd.

Ty denna själ kan tillfoga djävulen stor skada genom att leda andra med sig, till mycken nytta kanske till och med för Guds Kyrka.

Även om han inte ser något annat hosdem än att Hans Majestät, har bevisat dem en skärskilt stor kärlek, så räcker det för att han skall göra allt för att bringa dem i fördärvet, och faller de blir de deras fall mycket större än andras.

Ni mina systrar, är befriade från från dessa faror, efter vad vi kan förstå.

Från högmod och fåfänga må Gud befria er. 

Och om djävulen vill efterapa dessa nådegåvor, så känns efterapningarna igen på att de inte har de rätta verkningarna utan de helt motsatta.

För en fara vill jag varna er ---- fästan jag har talat om den på ett annat ställe  --- och det är den som jag har sett drabba sådana som ägnar sig åt bönen, skärskilt kvinnor; då vi är de svagare löper vi större risk att r åka ut för det jag nu skall beskriva.

Saken är den att några av dem genom en myckenhet botövningar, böner och nattvakt blir svaga till kroppkonstitutionen, vilket också kan hända dem av andra orsaker.

När de nu känner någon lindring dukar de underfrör naturen. 

De förnimmer en sorts belåtenhet i det inre och enslapphet i det yttre, en svaghet som kommer dem att falla i en sömn som de kallar andlig.

Den är föga mer än vad jag har beskrivit, och det ena förefaller dem lika gott som det andra för att låta sig hänryckas.

Och ju mer de låter detta ske, desto mer hänryckta blir de, ty deras natur blir svagare och svagare, och detta förefaller dem vara extas  ( arrobamiento ).

Men jag för min del kallar det fördumning  ( abobamiento ), ty är ingenting annat än att förslösa tiden och förstöra hälsan.

Här är det att märka att handlar det om sådant som verkligen kommer från Gud, så kan det visserligen uppstå inre och yttre svaghet, men den berör inte själen, som erfar starka känslor av att vara så nära Gud.

Detta vara inte heller längre utan bara en mycket kort stund, även om det blir hänryckning.

Och om denna böneform, som jag har sagt, inte kännetecknas av svaghet, så leder den inte därhän att kroppen bryts ner eller drabbas av någon yttre plåga.

Mitt  råd är att de bör uppmana dem att inte ägna så många timmar åt bön utan mycket färre, laga att de sover och äter ordenligt och se till att de därmed återvinner sin naturliga styrka om den har gått förlorad.

Om de har en svag natur at detta inte  räcker, så kan man vara förvissad om att Gud inte har avsett dem för annat än det aktiva livet.

I klostren finns rum för allt och alla.  Må de hållas sysselsatta med sina plikter och inte lämnas för mycket ensamma,, annars kanderas hälsa gå helt förlorad.

Detta blir för dem  en hård botövning, och på det sättet vill Herren pröva hur stor deras kärlek till honom är när de måste uthärda hans frånvaro.

Det kan också finnas några med så svagt huvud och inbillningsliv  --- jag har känt sådana  --- att de tror sig ha sett allt vad de har tänkt.     Detta är mycket farligt.

Att jag länge har uppehållit mig vid denna boning beror på att jag tror att många själar kommer dit, och där är också det naturliga förenat med det övernaturliga, så att djävulen kan åstadkomma stor skada.     

       

      



  


  


ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 november 2013 10:04

LILLA THERESES LÄRA FÖR DE SMÅ SJÄLARNA.

#Tro mig --- att skriva fromma böcker, att författa högtidliga dikter, allt sådant är inte mer värt än den minsta  självförnekelsen#.

Hon blev kyrkolärare på hundraårsdagen av sin jordiska död  ( Rom, 1997 ).

Hennes lära är en gåva till alla kristna som vill nå helighet på hennes sätt.

#På min lilla väg finns bara det vanliga avv det vanligaste.  Det är nödvändigt att de små själarna också kan göra det jag gör#  ( 22 oktober ).

Therese ser litenheten som en andlig metod och att den därför inte är en förnekelse eller redution av den mänskliga värdigheten.

Jesu ord är ledtråden om barnaskapets anda.

#Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in#  ( Luk. 18:17 ).

LITENHETENS PRINCIP:

#Självuppskattningen måste varje dag övergjutas med ödmjukheten.

Hennes storhet är just att visa på den lilla vägen som en andlig metod för att GÖRA SMÅ SAKER PÅ ETT STORT SÄTT.   Det kräver också något skärskilt, framför allt av andliga människor, #som har lämnat allt för Kristi skull# eller som vigt sig med löften.

Men det är också en överraskande och begriplig väg för var och en somm vill börja ett nytt andligt liv.

Det är en modern kristen astetisk väg i kampen mot självbegrägeriet.

LITEN SOM EN DAGGDROPPE:

# För att komma Jesus nära, måste vi vara mycket små.  Tänk så få själar det finns, som eftersträvar att vara obetydliga och okända!#

SJÄLENS TRYGGA FÖRTRÖSTAN:

#Litenheten och intigheten tycks vara ett själsligt syskonpar hos Therese#.

#Att vara LITEN är att erkänna sin INTIGHET och att förvänta sig allt från Gud som ett litet barn, som hoppas få allting genom sin pappa#.   ( 12 oktober ).

#Både litenheten och intigheten kvarstår alltså som positiva element i hennes hela lära.

Båda förlorar emellertid sin mening, om de inte samtigt avspeglar själens trygga förtröstan på att Gud vill oss väl och vet hur vi ska finna honom till slut och heliggöras av honom.

Theres vill föreningen med Gud redan här i det jordiska och förväntar sig också i tron på Kristi löften att ##få si skatt i himlen ##  8  jfr. Matt. 6:19 ).

Gud förvandlade den djupa sorgen efter moderns bortgång, vid fyra års ålder, till denna nya förtröstan på Gud.

Ändå finns alltid hos henne ett kärleksfullt minne av tiden med modern.

Men #fortsätter hon#, det är min svaghet som gör att jag t örs ge mig till din kärlek, o min Jesus  ---- som offrad#.

Det är till Jesus hon vänder sig som vuxen kvinna för att åter intimt uppleva tryggheten och trösten hon fått av sin mor.    Av henne, och sin lika älskade pappa, har hon fått kärleken till familjen.

Hon säger på ett ställe: ##Det är  klart att  jag älskar min familj väldigt mycket.  Jag kan inte förstå sådana helgon som inte älskat sina familjer##. ( 10 september ).

Men vad innebär då "litenheten" och "intigheten" konkret, dag för dag, för andra Människor??

Här måste man göra skillnad mellan livet i klostret, ordenslivet, och livet i världen, till exempel i det äktenskapliga livet.

I det äktenskapliga livet finns valsituationer som är specifika för detta sakrament. 

Men "litenhetens" metod är helighetens metod i båda levnadsstånden.

Therese säger;  "På min  lilla väg finns bara det vanliga av det vanligaste.  Det är nödvändigt att de små själarna också kan göra det jag gör".

Det är alltid mötet med Gud som är meningen, alltid uttrycket för en total kärlek till Kristus.

Litenhetens och intighetens princip, att stå inför Gud "med tomma händer", betyder inte att vi ska vara  "tomma", utan att själen får ledas till sin djupaste och innersta karaktär som skapad varelse.

Ingen mänsklig varelse kan var "tom", eller vara "ingenting", eftersom varje människa bär en bild av Gud i sin själ.

"Låt oss inte se oss som "tomma" till det inre",  säger Teresa av Jesus.

Det är för att nå till Gud genom den avbild av Gud som finns outplånlig i själen som själen önskar skala av allt yttre, till och med talangerna och förmågan till uppbyggliga gärningar, och leva av nåden som genomströmmar det mänskliga väsendet;   intet förvärva, allt förlora, eller som hon sagt till en medsyster;

"När jag tänker på hur mycket  jag behöver förvärva!" har en gudvigd syster sagt till S:ta Therese:

"Säg hellre hur mycket du behöver förlora", har Therese svarat,

"ty Jesus har åtagit sig att fylla din själ med dygder i samma takt som du blir av med ofullkomligheterna".

SJÄLENS FATTIGDOM OCH KYRKANS FÖRTJÄNSTER: 

     

 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se