Alla inlägg under december 2013

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2013 06:55

DEN INRE BORGEN:

DEN SJÄTTE BONINGEN:

FJÄRDE KAPITLET:

  Handlar om hur Gud upphäver själens funktioner genom hänryckning eller extas eller hänförelse, vilket allt förefaller mig vara samma sak, om hur nödvändigt det är att ha stort mod för att kunna ta emot så stora nådegåvor från Hans Majestät.

1.  Mitt i allt vad jag har beskrivit av vedermödor med mera sådant, hur skall den stackars fjärilen finna ro?

Hela hennes önskan är att mer och mer få njuta av Brudgummen.

Och hans Majestät, som väl känner vår svaghet, brukar dessa medel och många andra för att ge oss med att förena oss med en så stor Herre och välja honom till Brudgum.

2.   Ni skrattar nog åt vad jag säger och tycker att det är dumheter.

Ty vem som helst av er menar att ingen kvinna är så ringa att hon behöver mod för att gifta sig med kungen.

Och så tror jag nog att det är när det gäller en jordisk konung.

Men gäller det den himmelske säger jag er att det krävs mera mod än ni tänker er. Ty vår natur är alltför blyg och nedslagen för en så stor sak, och om Gud inte gåve oss kraft till att nå vårt högsta goda håller jag det för att vara omöjligt.

Och här ser ni vad Hans Majestät gör för att fullborda denna trolovning.   Enligt min mening måste det ske genom att han skänker hänryckningar och därmed stänger ute sinnesintrycken.  Ty om själen fortfarande vore fången i dem och funne sig vara så nära detta höga Majestät, skulle det --- måhända  --- inte blir henne möjligt att stanna kvar i livet.

Jag menar äkta hänryckningar ich inte de kvinnliga svagheter och svimningar som vi har då och då och som alla förefaller os vara extaser och hänförelser.  Och, som jag tror migredan har sagt, det finns människor med en så svag kroppskonstitution att en enda vilans bön hotar att bli deras död. 

Jag vill nu nämna några olik slag av  hänryckning som jag har lärt känna --- genom samtal med många andligt erfarna personer ---- även om jag inte skulle lyckas bättre än när jag på ett annat ställe skrev om dessa  ting.

Av flera skäl förefaller det inte obefogat att upprepa vad jag har sagt, om inte  för annat så för att här sammanföra det som hör till de olika boningarna.

3.  Ett slag shänryckning är när själen  --- även om hon inte är försänkt i bön  --- blir berörd av något ord som hon minns eller får höra av Gud. Det ser ut som om Hans Majestät, gripen av medlidande när han ser själen lida så länge av begär efter honom, hade låtit den gnistan vi har talat om växa i hennes innersta tills hon helt och hållet

fattar eld som en fågel Fenix.

Hon är född på nytt och  ---- det kan vi fromt tro  --- hennes synder är henne förlåtna  ( det vill säga om hon har det rätta sinnelaget och har nyttjat de medel som Kyrkan lärt henne ).  När hon sålunda  har blivit renad förenar han sig med henne på ett sätt som ingen kan förstå utom dessa båda.

Och inte heller själen själv förstår det så väl att hon efteråt kan beskriva det, fastän hon inte har mist sitt inre sinne.  Ty det är inte som när någon råkar i svimning eller paroxysmer, så att ingenting av vare sig det inre eller yttre kan uppfattas. 

4.  Det jag menar med detta tillstånd är att själen aldrig har varit så vaken för det som hör Gud till och aldrig ha upplysts av ett så stort ljus och en sådann kunskap om Hans Majestät.

Detta förfaller omöjligt, när själskrafterna till den grad har sjunkit undan  ----- man kan säga att de är döda, och sinnena desslikes  ---- hur skall en sådan hemlighet kunnas förstås ?   Jag vet det inte, kanske inte heller någon annan skapad varelse, utan endast skaparen själv.

Detsamma gäller om många andra ting som sker i detta tillstånd, jag menar i dessa två boningar.

Ty denna och den följande låter mycket väl förena sig, eftersom det inte finns någon stängd dörr mellan den ena och den andra.  Men då det förkommer sådant i denn följande boningen som inte har livit uppenbarat för dem som ännu inte har nått dit, fnner jag det lämpligt att dela upp dem.

5.   När själen befinner sig i detta hänryckta tillstånd håller Herren det för gott att uppenbara vissa hemligheter, såsom himmelska ting och bildvisioner.   Dem kan hon efteråt beskriva, ty de blir så grundligt inpräglade i minnet att hon aldrig glömmer dem.  Men är det fråga om intellektuella isioner låter de sig inte på lika sätt förklaras.

Ty vid sådana tillfällen måste flera bli så upphöjda att den som lever här på jorden inte förmår återge dem i tal.   Men sedan sinnesförmögenheterna återvänt kan det finas mycket att säga om dess intellektuella visioner.

Nu kan det hända att några av er inte vet vad en vision är, allra minst en intellektuell vision.

Det skall jag tala om för er i sinom tid, eftersom min överordnade har gett mig i uppdrag att göra det.

Även om det förefaller fräckt och förmätet kan det möjligen vara till nytta för en eller annan själ.

6.  Kanske säger ni: om man efteråt inte minns de höga nådegåvor som Herren där borta på andra sidan har skänkt själen, till vad gagn är det då?

O, mina döttrar, nyttan är så stor att dess pris aldrig kan bli för högt.  Ty även om dessa ting aldrig kan beskrivas är de så djupt inpräntade i själens innersta att de aldrig kan glömmas.

Men om ingen föreställning finns kvar och själskrafterna ingenting fattar, hur skall då något kunna bevaras i minnet ?    Inte heller det vet jag.

Men jag vet att några sanningar om Guds storhet är så fast inristade i själen att även om tron inte sade henne vem han är och att hon är skyldig tt ha honom till Gud, så skulle hon från den stunden dyrka honom som sådan, liksom Jakob gjorde när han såg stegen.  Andra hemligheter, han i nte kunde beskriva, bör ha uppenbarats för honom.   Ty enbart genom att se en stege där änglar vandrar upp och ner lär han, om han inte haft ett högre inre ljus, knappast ha kunnat fatta så stora mysterier.

7.  Jag är inte säker på att det jag har sagt är riktigt, ty nog har jag hört berättelsen men vet inte omjag rätt kommer ihåg den. Inte heller Moses visste att berätta allt vad han hade sett  törnbusken, utan bara det som Gud ville att han skulle säga.  Men om Gud inte hade uppenbarat hemligheter för hans själ så att han med säkerhet trodde att det var Gud som talade skulle han inte ha utsatt sig för så många och så svåra vedermödor.

Det var när han hörde så stora ting inifrån den där buskens törnen som han fick mod att göra vad han gjorde för Israels folk.   Mina systrar, vi behöver inte söka efter förnuftsskäl för att fatta Guds hemligheter, utan liksom vi tror på hans allmakt bör vi också tro att en jordmask med så ringa makt, som är oss beskärd, saknar förmåga att fullt fatta hans storhet.   Må vi mycket prisa honom för att han har hjäpt oss att ofta något av den.

8.  Gärna skulle jag vilja lyckas med att framställa en liknelse för att få er att förstå något av det jag säger, fast jag tror inte att jag kan hitta på något av det jag säger, fast jag tror inte att jag kan hitta på någon som passar.

Men låt oss säga så här.  Ni träder in i ett rum som tillhört en konung eller en hög herre --- jag tror att det kallas camarin  ("damrum", kammare eller loge där hovdamer eller --- i senare tid ---- skådespelerskor klär sig och sminkar sig ) ----- fullt av en oändlig massa saker av glas och lergods i en sådan ordning att man ser alltihop när man träder in.  Jag har en gång blivit införd i ett sådant rum hos hertiginnan av Alba --- jag var på genomresa och blev ålagd att besöka denna höga dam på hennes enträgna begäran ---- och när jag trädde in greps jag av häpnad och undran över vad all denna bråkiga och brokiga massa saker kunde ha för nytta med sig.

Snart begrep jag att Herren bör prisas för att han låtit mig se så många olika ting.

Om nu finner jag det vara en synnerligen nåd, till gagn för just det jag vill säga er.  Fastän jag var där en bra stund fanns det så mycket att se att jag strax efteråt hade glömt allt, till den grad att inte ett enda av de många föremålen fanns kvar i mitt minne, liksom om jag aldrig hade sett dem.

Inte heller kunde jag säga vad fason det var på dem, men helheten av det jag hade sett kom jag ihåg.

På samma sätt är det när själen har blivit ett med Gud och kommit in i den himmelrikets boning som vi bör ha innerst inne i våra själar  ( ty det är klart att om Gud finns i dem måste han bo i någon av dessa boningar ).

Och även om själen befinner sig i extas är det inte säkert att Herren alltid vill att hon skall skåda dessa hemligheter, eftersom hon är så försjunken i vad hon åtnjuter att denna stora lycka räcker för henne.

Men ibland behagar det honom att låta hnne komma upp ur denna försjunkenhet, och då ser hon genast vad som har funnits i detta rum.  Så snart hon återvänt till sig själv erinrar hon sig de stora ting somm hon sett.

Men hon kan inte beskriva något av dem, och hennes natur räcker inte till för att omfatta mer av det övernaturliga än vad Gud vill avslöja för henne.

9.   För min del anser jag att omm själen i hennes hänryckningar, ibland ingenting förstår av de hemligheter som Gud avslöjar i hennes hänryckningar, så är det inte hänryckningar utan någon sorts naturlig svaghet som kan drabba personer med svag konstitution  ---- som ofta är fallet hos kvinnor.

Med någon kraft i anden kan själen underkuva naturen och på det sättet stanna kvar i sin försjunkenhet, som jag tror mig ha sagt på tal om vilans bön.           

Sådant har ingenting att göra med hänryckningar.  Ty ni kan vara övertygade om att när Gud har bortrövat hela själen och gjort henne till sinegendom och nu till sin brud, så kommer han att visa henne någon del av det må vara är det mycket nog för att tillhöra en stor Gud, som inte skall tillåta vare sig själskrafterna eller sinnena att bli till hinder utan genast skall  låta stänga dörrarna till alla dessa boningar, så att endast dörren till det rum där han bor skall vara öppen för oss.   Välsignad vare ensådan barmhärtighet!  Och med skäl vare de förbannade som inte söker begagna sig av detta och går miste omm en sådan Herre.

10.  O mina systrar!  Hur platt intet är det vi avstår från, och hur platt intet är allt vad vi gör och kan göra för en Gud som vill ingå förbund med en jordmask.  Och om vi hoppas att i detta livet få njuta av detta goda, vad är det vi håller på med?  Vad är det vi sysslar med ?

Vad förslår för att vi ett ögonblick skall låta bli att söka efter denne Herre, som bruden gjorde genom gator och torg?  O vilket dumt skämt är inte allt i denna världen om det inte hjälper oss och leder oss fram till detta, hur mycket vi än kan inbilla oss om dessa världsliga nöjen och rikedomar och njutningar!

Hur är inte allt äckel och avskräde i jämförelse med de skatter som är att njuta av utan slut!

Och allt är ett intet i jämförelse med att ha till vår herre den Herre som råder över alla skatter i himmelen och på jorden.

11.  O mänskliga förblindelser!  Hur länge, hur länge skall det dröja innan detta skymmande damm tas bort från våra ögon?   Även om det bland oss inte förefaller finnas så mycket som gör oss blinda för allt, ser jag en hel del dammkorn och kiselgrus som , om det får växa, räcker till för att göra oss stor skada.

Låt oss alltså, mina systrar, dra nytta av dessa svagheter, för Guds kärleks skull, så att vi lär känna vårt elände och får en klarare syn, liksom vår Brudgum botade den blinde med att lägga jord på hans ögon.

Må vi inse hur ofullkomliga vi är och allt enträgnare bedja honom att vända vårt elände oss till god, så att i i allt må vara Hans Majestät till behag.

12.   Utan att jag lade märke till det jag har gjort en lång utvikning.  Förlåt mig, mina systrar, och var förvissade om att  jag, när jag nu kommer fram till Guds stora härligheter --- till att tala om dem, menar jag  -----  inte kann låta bli att sörja över det jag ser att vi går miste om genom vår egen skuld.  Ty fastän det är sant att det finns ting som Herren ger åt vem han vill, skulle han ge dem åt oss alla om vi älskade Hans Majestät lika mycket som han älskar oss.  Hanhar ingen annan åstundan änatt ha någon at ge dem åt, och därav minskas inte hans rikedomar.

13.  För att nu vända åter till det jag har att säga, så befaller Brudgummen att boningarnas dörrar skall stängas, likaså portarna till borgen och dess omgivning.  När han vill försätta själen i hänryckning mister hon andan så att hon, även om de övriga sinnena några gånger dröjer kvar en smula längre, även om de övriga sinnena några gånger dröjer kvar en smula längre; omöjligen kan tala.  Andra gånger försvinner allt ögonblickligen; händerna och hela kroppen blir så kalla att själen tycks ha flytt, och ibland förefaller det som anderäkten hade upphört.

Detta varar bara en kort stund  --- åt gången, menar jag  --- och när denna djupa försjunkenhet lättar en smula tycks kroppen återvända till sig själv och dra andan, för att sedan än en gång sjunka ner i döden och därmed ge själen så mycket mera liv.   Allt som allt, en så stor extas varar inte länge.

14.  Men även efteråt händer det att viljan är så bedövad och förståndet så bortrövat --- efterverkningar som varar en eller flera dagar  --- att själen inte tycks vara i stånd att fatta något annat än det som väcker viljan att älska.   För detta är hon mycket vaken, men sovande när det gäller att trotsigt gripa tag i någonting skapat.

15.  O!  När själen helt vänder åter till sig själv, hur mycket skäms hon inte och hur stor blir inte den överväldigande önskan hon känner att på alla sätt bli använd av Gud så som han vill!

Om de föregående bönerna har haft de verkningar vi redanhar talat om, vilka skall de då bli av en sådan nåd som denna?  Hon skulle vilja ha tusen liv för att använda dem i Guds tjänst, och hon ville att alla ting på jorden hade tungor till att lovprisa honom.  Hon har de häftigaste begär efter botövningar. 

Och hon bryr sig inte mycket om hurudana de är, ty kärlekens makt gör att de föga betyder.

Hon inser att matyrerna inte fäste stor vikt id de plågor de utstod --- ty med den hjälp Vår Herre ger är det lätt --- och därför klagar dessa själar inför Hans Majestät över att han inte ger dem något tillfälle att lida.

16.  När denna nåd blir dem bevisad i hemlighet håller de den för att vara mycket stor.

Men sker i andra människors åsyn känner de det som en sådan katastrof ochskymf att själen inte längre har någon glädje av vad den erfarit utan plågas och bekymrar sig över vad de som har varit åsyna vittnen tänker därom.

Då hon känner världens ondska anser hon att det kanske inte blir tagit för vad det är utan att det, i stället för att bli kanske inte blir en anledning att prisa Gud, måhända blir en anledning till förhastade domar.

På något sätt förefaller mig denna pina och skam vara ett  tecken på bristande ödmjukhet.

Själen har sig inte längre i sin hand. Ty om denna person ville se sig klandrad, vad klagar hon då för?

En som var utsatt för denna prövning ( förf, som har beskrivit den i Libro de la Vida ) fick höra av år Herre själv:

Lid inte av detta , ty antingen kommer de att prisa mig eller klandra dig; i vilket fall som helst är det du som vinner.

Jag märkte efteråt att denna person kände sig mycket tröstad ochstärkt i sitt mod av dessa ord, och därför har jag skrivit ner dem här, ifall någon annan skulle råka ut för samma prövning.

Det ser ut som om Vår Herre ville att alla skulle förstå att en sådan själ nu har blivit hans, så att ingen får röra henne.  Var och en må gärna angripa hennes kropp  eller ära eller egendom, ty detta blir till ära  för Hans Majestät.   Men gäller angreppet själen blir det nej.

Ty om hon inte har den mest brottsliga djärvhet att skilja sig från sin Brudgum kommer han att försvara henne mot hela världen och till och med mot hela helvetet.

17.  Jag vet inte om jag har kunnat ge någon föreställning om vad hänryckning är; som jag har sagt är det omöjlgt att helt lyckas med detta. Dock tror jag inte att det jag sagt har varit på något sätt bortkastat, eftersom det är bra att veta vad det är fråga om och verkningarna av de falska hänryckningarna är något helt annorlunda.

När jag säger falska menar jag inte att de bedrar sig själva.  Då tecken och verkningar inte står i samklang med en så stor nåd, blir denna själv missaktad och inte utan skäl misstrodd när Herren senare förlänar den åt någon.

Vare han välsignad i evigheters evigheter, amen, amen. 

FEMTE KAPITLET.

Fortsättning av detsamma, samt en framställning av hur Gud höjer själen genom en andens flykt av annat slag än det som redan beskrivits.  Förklarar varför det krävs med härvidlag.  Ävenså sägs något om den nåd Herren förlänar på ett så ljuvligt sätt.  Är till stor nytta.

1.  Det finns ett annat slag av hänryckning somjag kallar andens flykt --- och även om allt till sitt väsen är ett skiljer det sig mycket åt i vårt innersta.

Ibland känner man plötsligt en så häftig rörelse i själen att anden tycks hasta fram med en snabbhet som inger stor skräck, särskilt i början.   Därför säger jag att det krävs mycket mod av den som Gud har tilldelat denna nådegåva,, tillika med tro och tillit och ödmjuk undermjuk undergivenhet så att Vår Herre får  göra vad han vill med själen.  Tror ni att det bara blir en smula oro hos den som är vid sina sinnens fulla bruk när själen på detta sätt blir  utom sig ( och kroppen med henne, efter vad vi har läst här och där ) utan att man vet varav det kommer, eller från vem, eller på vad sätt?  Ty i början kan man inte vara  säker på att denna plötsliga rörelse kommer från Gud.

2.   Finns det något medel att stå emot?  Ingalunda.  Vad värre är  ----- det har jag fått lära mig av en viss person --- motstånd är till skada, ty Gud tycks ha velat låta själen förstå att då hon så många gånger och med ett sådant allvar har överlämnat sig i hans händer och av fullaste vilja helt erbjudit sig åt honom, så bör hon finna sig i att inte längre i minsta avseende råda över sig själv; hon blir bara ryckt bort med ännu större kraft.

Oh nu fattar hon att honn inte förmår mer än ett halmstrå när det dras till bärnstenen, som ni kanske har sett; hon vilar i hans händer som har en sådan makt, och finner det säkrast att göra en dygd av nödvändigheten.

Och eftersom det var tal om halmstrån är det förvisso så att lika lätt som en stark karl bär bort ett halmstrå, lika lätt förmår vår store jätte föra bort anden.

3.  Det förefaller mig som den vattenbassäng vi talade om  --- jag tor det var i fjärde boningen, men inte riktigt  ( IV:2 )  --- började fyllas --- och med vilken ljuvligt och mildhet  ---- det vill säga utan någon upprördhet.

Men nu låter denne store Gud, som håller vattubäckarna i sin hand och inte tillstäder havet att flöda över sina bräddar, källorna öppnas för att släppa in vatnnet i bassängen med en sådankraft att en väldig våg reser sig och lyfter upp vår själs lilla skepp högt i höjden.

Och liksom ett skepp ingenting förmår, inte heller dess k apten eller någon annan av dess styrmän, när vågorna kommer med sitt raseri och kastar det vart det vill, ännu mindre kan der inre i själen hålla den önskade kursen, och lika litet kan sinnena och själskrafterna göra mer änn vad som är dem föreskrivet; vad det yttre beträffar har det ingenting med saken att skaffa.

4.   Sannerligen, mina systrar,, bara genom att skriva detta grips jag av bestörtning över vilken väldig makt denne store Konung och Kejsare här visar sig äga.

Hur skall den de verka på var och en som erfaren?  För min del tror jag att om Hans Majestät på samma sätt somm hann avslöjade sig för demm som vandrar genom världen till förtappelsen, så skulle de, omm också inte av kärlek så avv fruktan,, inte våga förtörna honom.

O vilka förpliktelser har inte de som har ledda in på en så upphöjd väg att bruka alla sina krafter för att inte väcka denne Herres vrede!  För hans skull bönfaller jag er, mina systrar, att de som av Hans Majestät har förlänats dessa eller liknande nådegåvor inte må nöja sig med att bara ta emot.

Btänk att den somstår i stor skuld har mycket att betala.

5.  Därför krävs det också mycket mod, något som är av största vikt, ty om Vår Herre inte skänker oss det kommer själen ständigt att vandra i den svåraste bedrövelse.

När hon betänker vad Hans Majestät har gjort med henne och sedan vänder sig till sig själv, inser hon hur illa hon har tjänat honom för att uppfyll sina förpliktelser och hur det ytterst ringa som hon har gjort är fullt av fel och sprickor och svaghet.  För att inte minnas hur ofullkomlig varje god gärningar är --- om hon nu ens har utfört någon --- finner hon det bäst att glömma den för att endast bära med sig sina synder och förlita sig på Guds barmhärtighet.

Då hon inte har något att betala med får hon ersätta det med det förbarmande och den nåd somalltid finns för syndarna.

6.  Kanske svarar hann henne som han svarade en person (förf. ) när hon på detta sätt var svårt plågad inför att krucifix, vid tanken på att hon aldrig hade haft något att skänka Gud eller avstå från hans skull.

Den korsfäste själv tröstade henne med att han skulle ge henne alla de plågor och prövningar som han hade utstått under sitt lidande, så att han kunde offra dem åt hans Fader som sina egna.  Härav kände sig enna själ  ---- efter vad jag hört av henne  ---- så tröstad och så rik att hon aldrig kunde glömma det utan mindes det var gång hon kände sig eländig och hämtade tröst och mod ur vad hon hade fått uppleva. 

Jag knde berätta om andra saker av liknanade slag, ty eftersom jag har umgåtts med så många heliga och med bönen fötrogna personer känner jag till åtskilliga.

Men för att ni inte skall tro att jag talar om mig själv låter jag bli. Det har jag sagt förefaller mig vara till stor nytta, för att lära er inse hur mycket det behagar Vår Herre att vi känner oss själva och ständigt besinnar och åter besinnar vår fattigdom och vårt elände, så att vi inte inbillar oss äga något som vi inte har fått till skänks.

Alltså, mina systrar, för att ta emot detta och mycket anat som erbjuds själenn när Heren har lyfthenne så högt upp krävs det mod och --- enligt min mening --- mer på höjderna än i djupet, om själen har den rätta ödmjukheten.

Må Herre i sin nåd förlåta oss den.

7.  För att nu vända oss till andens plötsliga hänryckning så är den aven art som sannerligen tycks tyda på attanden rycks loss fånn kroppen.

Å andra sidan är det klart att personen i fråga inte är död; hon kan inte säga mer än att hon inte vet om hon varit i kroppen eller inte, under några ögonblick.

Allt som förefaller det som om hon hade varit i en annan värld, mycket olik den vi lever i, och skådat ett annat ljus, så annorlunda än det som lyser här nere att om hon hela sit l iv ägnade sig åt att tänka ut dessa och liknande ting, så skulle det omöjligen räcka till.

Det händer att hon på ett ögonblick får lära sig så mångs saker samtidigt att omm hon också arbetade fler år med att passa in dem i sin inbillnings och tankevärld, så skulle honn inte lyckas med mer än en tusenedel.

Detta är inte en intellektuell vision utan enn bildvision, sedd med själens ögon mycket klarrae än det vi ser med kroppens, och mycket förmedlas utan ord. Om vi sålunda ser några avhelgonen lär vi känna dem som om vi länge hade umgåtts med dem.

8.   Andra gången, fogas till det man ser med själens ögon, i en intellektuell vision, ytterligare uppenbarelser,, säskilt en skara änglar med deras Herre. Utan att man ser något med kroppens eller själens ögon får man --- i ett underbart tillstånd som jag inte kan beskriva   ----- skåda det jag har talat om och mycket annat som det inte finns ord för.

Den somm har varit med om detta och har större skicklighet än jag kan måhända lyckas förklara det, även om det förefaller mig mycket svårt. Om allt detta händer medan man i kroppen ller inte, det kan jag inte säga.

Åtminstone kan jag inte svära på att man är i kroppen, inte heller på att kroppen är berövad själen.

9.  Ofta har jag tänkt att om solen står kvar på himlen och dess strålar är så starka att de, utan att hon flyttar sig, ändå genast når fram till oss, så måste själen och anden, vilka är samma sak som solen och dess strålar , kunna förbli på sin plats och ändå genom den värmekraft som utgår från den sanna Rättfärdighetens Sol höja sig över sig själv med någon högre del av sitt väsen.

Nå, jag vet inte vad jag säger; vad som är sant är att lika fort som kulan flyger ur hakebössan när man ger eld, lika snabbt höjer sig vårt inre till flykt  --- jag vet inte något namn på det, ty även om det inte hörs ett ljud är det så tydligt fråga om en rörelse att det omöjligen kan vara en ren nyck.

När själen, såvitt hon förstår, har kommit utanför sig själv upenbaras stora tingför henne.

Och sedan hon har återvänt till medvetande om sig har hon vunnit så mycket att hon i jämförelse med det hon har sett aktar allt på denna jorden ringa och tycker det vara idel avskräde.

Hon vandra vidare här nere i stor pina, och hon ser ingeting av det hon förut brukade finna gott som som inte nu förefaller henne helt värdelöst. Herren har tycks velat visa henne något av det land dit hon är på vah, liksom de spejare Israels folk hade sänt ut till det förlovade landet återvände med teckenn på dess bördighet; detta för att den mödosamma vägens mödor lättare skulle uthärdas i vetskap om vart man är på väg för att  finna ro. Även omm något som så snabbt drar förbi inte förefaller oss vara till stor nytta,

är verkningarna i själen så betydande att endast den sommhar erfarit dem kan fatta deras värde.

10.  Härav inser man klart att det inte komma från djävulen.

Likså är det omöjligt att härleda det från den egna inbillningen; inte heller kan djävulen frambringa sådana verkningar i själen att hon förblir i ett tillstånd avfrid och stillhet och framsteg.    

Särskilt tre ting av allra högsta grad är att märka; medvetandet omm Guds storhet  --- ju mer han låter oss skåda den desto klarare fattar vi den; självkännedom och ödmjukhet; när vi ser hur ett ringa väsen, i jämförelse med Skaparen av så väldiga ting, har vågat förtörna honom och ändå vågar lyfta blicken mot honom; för det tredje; att hålla alla jordiska ting för mycket ringa,  om det inte är fråga om sådana som kan brukas i en så stor Guds tjänst.

11.  Dessa är smycken som Brudgummen börjar skänka sin brud, och de är av så högt värde att hon noga aktar sig för att mista dem.  Vad hon har sett är så djupt inristat i i hennes minne att jag tror det vara möjligt för henne att glömma det förrän hon evigt får njuta denna glädje; att dessförinnan glömma skulle vara den största olycka för själen.

MenBrudgummen som har skänkt henne dessa smycken är mäktig nog att skydda henne mot att förlora dem.

12.  För att vända åter till behovet av mod; tycker ni verkligen att det är en så obetydlig sak?

Förvisso känns det som om själen lämnade kroppen när sinnena försvinner utan att man förstår hur det går till.

Då är det nödvändigt at han ger oss allt annat dessutom skänker oss mod. Ni säger att denna skräck blir väl betald; det säger jag också.  Vare han evigt prisad som kan skänka så mycket.  Må detbehaga Hans Majestät att göra oss värdiga att tjäna honom.  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 27 december 2013 08:07

DE GUDLÖSAS ÅNGEST:
Salomonos Vishet. 5:1-2:  "Då skall den rättfärdiga stå där oförskräckt inför dem som plågade honom och föraktade hans mödor".  "När de ser honom skall de gripas av fruktansvärd skräck och häpna över hans ofattbara räddning".

Daniels bok. 12:2-3:  "Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa".

"De som nått insikt skall lysa som det ljusa himlavalvet, de som fört många till färdighet skall stråla som stjärnorna, alltid och evigt".

2. Tess. 1:6-9:  "Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade".  "Och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när Herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar".  Och i lågande, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår Herre Jesus".

"Deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet".

Den gudlöse lever i en ångestfylld tillvaro; eftersom han plågade och föraktade den rättfärdiges olika vedermödor. När Hans Majestät kommer honom till räddning; grips den gudlöse av skräck och häpnad över hans fasta tilltro till sin Herre och skapare. Den rättfärdige tillika med den gudlöse vilar i mullen; i väntan på ett evigt eller evig skam och fasa.

De som under sitt jordiska liv; sökt en andlig insikt och förstånd; skall få utstråla himlavarvets återsken.

Människors som själva sökt troheten till treenighetens fullkomlighet och gjort andra delaktiga av sitt sökande; skall få stråla som stjärnornas klara utstrålning i all evighet.

Gud är rättvis i sitt handlingssätt, när han ger tillåtelse till dem som plåga er bli plågade.    

Ni mina barn, som nu plågas, får vila ut tillsammans oss, när Herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts alla änglar.   För att utkräva en hämnd på alla dem som inte erkänner Gud och lyssnar till hans evangelium om vår Herre Jesus.  Straffet blir ett evigt fördärv; i en avsaknad från Herrens heliga ansikte; hans makt och härlighet.

Salomos Vishet. 5:3-4:  "Ångerfulla skall de säga till sig själva, suckande i sin själs betryck". 

Den mannen var det som vi brukade håna, smäda och göra narr av, vi dårar!  Vi tyckte hans liv var en galenskap och hans slut en nesa".

Tobits bok. 3:4:   "De lydde inte dina bud; då prisgav du oss åt plundring, fångenskapen och död och gjorde oss till åtlöje, till en visa och ett ordspråk bland alla de folk som du fördrev oss till". 

Den gudlöses ångestfyllda själ säger till sig själv; suckande utifrån en betryckt själ;  "Vi brukade håna, smäda, förakta och göra narr av den rättfärdiges liv. Vi har levt som dårar och ser nu vår egen dårskap mot honom.

Det liv som han levde ibland oss, liknade då en galenskap.  Vi valde att leva vårt liv i denna dårskap.

Den rättfärdige mannen valde att leva ett annat liv; än vad vi gjorde.

I olydnad lyddde de inte Hans Majestäts budord, ty de ville gå sin egen väg.

Vår egen vilja mot din fullkomliga vilja gjorde oss till olydnadens barn; vi fick smaka frukten av vår olydnad; när du prisgav oss åt plundring, fångenskap och död.   Vi blev till åtlöje, inför våra medmänniskor.

Vårt liv blev en visa och ett ordspråk; om hur vi levt vårt liv i olydnad, inför de folk du fördrev oss till.

Salomos Vishet. 5:5-7:  "Hur kommer det sig att han räknas till Guds söner och har fått sin plats bland de heliga"?

"Vi gick vilse från sanningens väg, rättfärdighetens ljus har inte lyst för oss, solen gick aldrig upp för oss".

"Vi snärjde in oss i laglöshetens och fördärvets tistlar, vi strövade genom stiglösa ödemärker, men Herrens väg lärde vi inte känna".

De gudlösa saknar en andlig insikt i sina hjärtan; att se den rättfärdige som ett Guds barn och fått en utvald plats ibland de heliga.  Vi vet, att vi gick vilse från sanningens väg, vår vandring var inte i rättfärdighetens ljus för oss och rättfärdighetens sol, belyste inte våra liv.

Vi fick äta frukten av vår olydnad, i det att vi snärjdes av laglöshetens anda och fördärvets snara och tistlar.  

Vår livsvandring gick genom stiglösa ödemarker, där det saknades en livsnäring för vår själ, eftersom vi inte var villiga till lydnad, till en vandring i Hans Majestäts fotspår.  

Lever vi i olydnad, kan vi aldrig lära känna honom.

Psalm. 89:6    "Herre, himlen prisar dina under, de heligas församling din trofasthet".

Daniels bok.  7:18:   "Därefter skall den högstes heliga få riket och besitta det för evigt, ja, i evigheters evigheter".

Matteus. 5:9:  "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner".

"Saliga är de fridsamma, ty de ska kallas Guds barn".  1917 års översättning.

Psalm. 95:10:  "Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de nå fram till min viloplats".

Detta gudlösa folk far vilse; ty de vill gå sina egna vägar och göra sin egen vilja och har inget villigt hjärtan att vilja känna mina vägar och min fullkomlighet. 

Jesaja Bok. 59:8:  "Vägen till lycka känner de inte, där de går finns ingen rätt.  De slår in på orätta vägar, den som vandrar där finner ingen lycka".

Vägen till lycka; vars väg är fridens väg känner de inte i sina hjärtan, där friden saknas, går man på vilseledda och krokiga stiger, ty man känner inte till sitt framtidaliv.

Salomos Vishet. 5:8-10:  "Vad har vi haft för nytta av vårt övermod?  Vilken hjälp har vi fått av rikedom och prål"?    Alltsammans har försvunnit som en skugga, som när en budbärare skyndar förbi".

"Som när ett skepp plöjer det svallande havet; dess färd lämnar inget spår, dess köl ingen väg genom vågorna".

Vad ger övermodet oss tillbaks av gottgörelse; övermodet har bestulit oss på vårt dyrbara liv; det kan ses som en energitjuv och tidstjuv, eftersom vi gett övermodet tillåtelse att kontrollera och styra våra liv.

Sökandet efter rikedomar; vill ersätta vår inre tomhet av en saknad av evighetens värde och dess fullkomlighet.

Rikedomarnas lockelser kan liknas vid en mörk skugga, ty den känns innehållslös, som när en budbärare, inte har något att ge till oss.  Vårt övermod och våra rikedomar är som ett skepp.

Det rör sig framåt, precis som livets resa; det går spårlöst förbi; ett meningslöst liv av övermod och rikedomar.

Job. 9:25-26:  "Snabbare än löparen har mina dagar ilat, de har flytt och såg ingen glädje".

De for bort likt vassbåtar, snabbt som örnen när den störtar mot bytet".

Vårt dyrbara liv; har ett innehåll av tid; vårt livstid försvinner snabbare än löparen som springer sitt lopp.

Alla våra livsdagar har flytt iväg; precis som örnens snabbhet, när den störtar sig mot sitt byte.

Livet är en Guds gåva till varje människa; ty vi formades redan i vår modersliv, för att sedan födas. 

Salomos Vishet. 2:11-13:  "Eller som när en fågel flyger genom luften; man finner ingenting som vittnar om dess flykt.  Genom den lätta luften röjs en väg när den piskas av vingslagen och klyvs av de susande vingarnas kraft men efteråt finns inget spår att se av färden".   "På samma sätt har vi blivit till och försvunnit.

Vi kan inte visa något tecken på att vi dög något till, utan vi förtärdes i vår ondska".

Den gudlöses ångest; ger en djupare beskrivning på sitt meningslösa liv; om hur det är; och hur det har varit.

Mitt liv är som en fågels liv; livet flyger bort genom luften, ty det bara försvinner.

Vår egen ondska förtärde våra liv, ty det fanns inget synbart tecken att vi dög någoting till.

Vårt liv var idel tomhet; från det vi formades i vår modersliv, tills det att livet var avslutat.

Salomos Vishet. 5:14-15:  "Ja, den gudlöses hopp liknar fjun som flyger bort i blåsten, eller lätta agnar som stormen driver framför sig.  Det skingras som rök för vinden, försvinner som minnet av gästen som stannade bara en dag".    "Men de rättfärdiga lever för evigt.   Hos Herren har de sin lön och den Högste sörjer för dem".

Psalm. 1:4:  "... De gudlösa  -- de liknar agnar som vinden för bort".

1. Mos. 15:1:  "En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall rikt belönad".

Jesus Syraks bok. 51:30:  "Utför er uppgift innan tiden gått ut, så ger han er lönen när hans tid är inne".

Psalm. 40:18:  "Jag är betryckt och fattig.  Herre, skynda till mig!    Min hjälp och min räddare är du.

Min Gud, dröj inte".

De gudlösas liv som föraktar, föringrar, hånar och lever i otro; vars framtidshopp och tro liknas som agnar och fjun som vinden och stormen blåser bort.

Det rättfärdige får leva av evigheten; i en djup gemenskap med treenigheten.  För evigt har han sin försörjning och lön, hos den högste.  Vår Fader Abram; blev en fader för många folk, ty i tro behagade han Guds hjärta. 

Abram! Jag är din sköld och du skall bli rikt belönad; ty jag finner behag i ditt trofasta hjärta mot mig.

Salomos Vishet. 5:16-18:   "Därför skall de ur Herrens hand ta emot den strålande kungakronan och det sköna diademet.  Sin högra hand skall han han hålla över dem, och med sin arm skall han ge dem skydd".

Han skall rusta sig med helig iver och väpna skapelsen till värn mot fienderna".

Han skall klä sig i rättfärdighetens harnesk och sätta den opartiska domens hjälm på sitt huvud".

Jak. 1:12:   "Salig är den som håller ut då han prövar; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom".

Det grekiska ordet för prov är "dokimos" vilket betyder mottagen, antagen, godtagen, därav prövad och befunnen pålitlig; som håller fulla provet under olika prövningar.    Dess belöning blir att få mottaga eviga livets oförgängliga segerkrans, ur sin faders nådefulla och barmhärtiga hand. Vår fader kärleksgärning, mot de som av sitt hjärta älskar honom.  Löftet till den rättfärdige att från Hans Majestät hand ta emot den strålande kungakronan och det sköna diademet.

Salomos Vishet. 5:19-20:   Oövervinnerlig helighet skall han bära som sköld".  Skoningslös vrede skall han slipa  till svärd, och hela världen skall följa honom i strid mot de vanvettiga".

Jesus Syraks bok. 39:28-31:  "Det finns andar som skapats för att straffa och låter piskslagen hagla i vredesmod.

På räkenskapens dag ger de sin styrka fritt lopp tills deras skapares vrede är stillad".

Eld och hagel, pest och hungersnöd  --- allt detta har skapats för att straffa".

Liksom vilddjurständer, skorpioner och ormar och svärdet som straffar och förgör den gudlöse".
"När de hör hans befallning gläds de och gör sig beredda för sin tjänst på jorden; när tiden är inne lyder de hans ord". 


ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 december 2013 12:25

Salomos Vishet. 4:1-2:   "Det är bättre att vara barnlös och rättrådig; minnet av den rättrådige är odödligt, både Gud och människor känner honom". "När han lever här är han allas föredöme, och när han går bort sörjs han av alla.
I evigheten bär han stolt sin segerkrans; han har vunnit en tävling om ädla priser".

Ett citat  från Jesus Syraks bok. 16:3B: "Det är bättre att dö barnlös än ha gudlösa barn".

Psalm. 112:6:  "Den rättfärdige bringas aldrig på fall, och hans minne alltid bestå".

Den rättfärdiges liv är ett gott vittnesbörd inför sina medmänniskor; om hur han lever och har levt sitt jorde-liv.

Vara ett gott föredöme i sitt hjärta, tal och livsföring; påverkar alla människors liv och levnad hur de kan leva sitt liv i tal, ord och gärningar. Sprida ett ljus där mörkret råder; i vår värld. Uppmuntra någon i ord och tal.

Visa omsorg och medlidande för de små, hjälplösa, övergivna, svaga, faderslösa, främlingen och den hemlöse.

Jesus Syraks bok. 1:18:  "Vishetens segerkrans är fruktan för Herren, fred och hälsa växer upp ur den".

1. Kor. 9:25:  " Var och en som tävlar måste försaka allt --- löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar".   

2. Tim. 4:8:  "Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst".

I all evighet får vi bära en oförvissnerlig segerkrans; av ett evigt värde. O, vårt hjärta fylls av en evig tacksamhet; till vår universielle skapare av himmel och jord.   Vishetens segerkrans ges åt de som av sitt hjärta fruktar; Hans Majestät; Vår konung; av all evighet.  Vishetens segerkrans; ger oss en andlig, lekamlig hälsa till ande, kropp, själ och vår inre människa fylls av treenighetens frid. 

Apostlafursten Paulus talar om rättfärdighetens segerkrans; när han i sitt brev skriver till Timoteus.

Hans Majestät, vår rättvise domare ger oss denna segerkrans, till alla de som längtar efter hans ankomst.

Salomos Vishet. 4:3-5:  "Men de gudlösa får ingen nytta av sina många barn.  Plantor av oäkta skott rotar sig inte djupt och skaffar sig inget säkert fäste". Om de också skjuter i höjden en tid och får grenar, står de ostadigt; de skakas av stormen och rycks upp med roten av vindarnas kraft".  Alla de späda kvistarna bryts av, och frukten blir värdelös, omöjlig att äta och oduglig till allt".

Psalm. 37:35:  "Jag såg en gudlös i hans kraft, han stod hög som en ceder på Libanon".

Plantor av oäkta skott är som den gudlöses barn, de rotar sig inte djupt; ty de saknar en själens fasta rotfäste.

När de gudlösas barn växer upp till mogna människor under en tid och fortplantar sig; står de ostadiga i sin livsföring; när motgångar, svårigheter och lidande kommer; tillintetsgörs deras liv. Deras liv blir fruktlösa.

De styrds av meninglösheten, uppgivenheten och allt som tillhör förgängelsen.

Salomos Vishet. 4:6: "Barn som blivit till i en syndig förening vittnar vid rannsakningen om föräldrarnas ondska".    

Nehemja bok. 13:23-27:  "Vid samma tid upptäckte jag att några judar hade gift sig med kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab". Av deras barn talade hälften ashdoditiska eller något av de andra språken och kunde inte längre tala hebreiska". Jag gick till rätta med dem, förbannade dem, slog några av dem, drog dem i håret och besvor dem vid Gud: "Ni får inte ge era döttrar åt deras söner och inte heller eller er själva".

Var det inte på det sättet som Salomon, Israels kung, syndade?  Bland de många folken fanns det ingen kung som var hans like, och han var så älskad av sin Gud att han sattes till kung över hela Israel.

Men utländska kvinnor fick även honom att synda". Och nu får man höra om er att ni gör er skyldiga till detta stora onda och är otrogna mot vår Gud genom att gifta er med utländska kvinnor". 

DEN RÄTTFÄRDIGES DÖD:

Salomos Vishet. 4:7-9:   "Men den rättfärdige skall få vila, om han också dör i förtid".

Vördnadsvärd ålder beror inte av livets längd, det är inte årens antal som räknas".

Det är klokheten som är en människas vita hår och ett oförvitligt liv som är hög ålder". 

Job. 32:9:  "Det är inte de som levt längst som är visast, inte bara de gamla vet vad som är rätt".

Psalm. 119:100: "Jag är klokare än de gamla, ty jag följer dina befallningar".

En klok och vis människa får sin klokhet och vishet från Hans Majestäts heliga hjärta.

Livet i fotspårna av Herrens bud och befallningar; gör oss klokare och visare än de gamla. 
Människan och mänskligheten lyssna på vishetens och klokhetens maningsrop; lydnaden till detta maningsrop kommer att förändra och förvandla era hjärtan, tal och ord.
Salomos Vishet. 4:10-13:   "Den rättfärdige behagade Gud, därför älskade Gud honom och hämtade honom, där han levde bland syndarna.  Han rycktes bort för att inte ondskan skulle förvilla hans förstånd eller falskheten snärja hans själ.  Ty uselheten söker illvilligt fläcka ned det sköna, och begärets konster fördärvar ett ondskesfullt sinne.   När han dog hade han på kort tid levat länge". 

Guds nådefullhet och barmhärtighet mot den rättfärdige; behagade att ta honom till sig; in i Faders eviga gemenskap, där människan har sitt ursprung. Människans bortvändhet från Hans Majestäts närvaro; där all ondska finns, förvillar hans förstånd från sanningens ljus.  Falskheten vill snärja våra dyrbara själar från tronsvila i våra hjärtan. Uselheten vill fläcka ned själens skönhet och köttets begärliga lockelser fördärva och tillintetgöra ett ondskefullt människosinne. 

1 Mos. 5:24: "Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån".
Jesus Syraks bok. 44:16:  "Henok behagade Herren och togs härifrån, en maning till omvändelse för kommande släkten".   Henoks liv och livsföring en god förbild inför det kommande människosläktet; det finns en möjlighet att behaga Hans Majestäts hjärta.
Jesus Syraks bok. 49:14:  "Ingen har skapats på jorden lik Henok; så blev han ju också tagen härifrån".

Henok hade fått delaktighet av sin Faders hjärta; vår eniga gemenskap gör att jag Herren din Gud, kan taga dig ; Hanok; bort från denna jord.

Hebr. 11:5:  "I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden.  

Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån.  Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud.

Guds nåd är varje dag ny; människans liv kan finna denna nåd från Gud.

Salomos Vishet. 4:14-16:  "Hans själ behagade Herren, därför fick den undkomma ondskan så snart.   Men människorna som såg det utan att förstå det och inte besinnande detta.

Att hans utvalda får nåd och barmhärtighet och att han kommer till sina heliga ---.   Dessa gudlösa som lever skall få sin dom av den rättfärdige som dött, den tidigt bortgångne skall döma den som grånat i orättfärdighet".  

Den rättfärdiges själ är Herren till behag; Herrens behag till en rättfärdig själ ger ett beskydd från treenigheten.

I treenigheten finns ingen ondskefullhet; ty i hans helighet finns ingen delaktighet av all ondska.

Hans utvalda; hans egendomsfolk; blir delaktiga av Hans Majestäts nåd och barmhärtighet.

Guds dom vilar över de gudlösas själar; som ingen bot och bättring söker i ord och gärningar.

Salomos Vishet. 4:17-18:  "De ska se de vises död utan att förstå vad Herren beslutat om honom eller varför han tog honom i sitt beskydd.  De skall se det med förakt, men Herren skall skratta åt dem". 

Psalm. 2:4:  "Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje".

Psalm. 59:9:  "Men du, Herre, ler åt dem, du ser med löje på folken".

Ord. 1:26:  "Därför skall jag skratta när olyckan drabba er, jag skall hånle när det fasansfulla kommer".

De gudlösa förstår inte Guds eviga rådslut om den vises död.

Han ser med föraktfullt sinne mot Guds beslut, men Herren skrattar åt deras dårskap.

Gud själv; universiums Herre, sitter på sin himmelska tron och ler med ett löje på folken.

Salomos Vishet.  4:19-20:  "Eteråt skall de bli eländiga kavader, till spott och spe bland de döda i evighet. Ty han skall slå dem till marken och förstumma dem, han skall rycka undan fotfästet för dem och tillintetgöra dem helt.

I kval skall de leva, och minnet av dem skall utplånas.  Darrande skall de komma när deras synder räknas samman, och deras lagbrott skall anklaga och överbevisa dem".

Jesaja. 14:9:  "Nere i dödsriket blir det rörelse när man ser dig komma. Skuggorna väcks ur sin dvala, jordens härskare.  Folkens alla kungar måste resa sig från sina troner".

Jesaja. 66:24:  "Man skall gå ut och beskåda liken efter dem förbröt sig mot mig: maskarna i dem skall aldrig dö och elden aldrig slockna.  Denn synen blir en fasa för alla".

 










  

 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 december 2013 07:17

FEMTE BONINGEN:

FJÄRDE KAPITLET:

9.Den omsorg som förefaller mig säkrast  ( efter det att i bönen ständigt be Gud att hålla oss i sin hand, att oavlåtligt tänka på att om han överger oss störtar vi genast i avgrunden ---- sår det sannerligen  --- och att aldrig lita på oss själva, därför att det vore vanvett ) är att gå fram med största vaksamhet och försiktighet och väl betänka vilka framsteg vi kan göra i dygderna.  Vi måste tänka efter om vi går framåt eller bakåt i någonting, säskilt i kärleken till varandra och i önskan att hållas för ringa och i vardagliga ting.  Om vi är uppmärksamma på detta och ber Herren ge oss ljus skall vi genast se vad vi har vunnit eller förlorat. Tro inte att Gud efter att ha lyft upp en själ så högt tar sin hand ifrån henne; djävulen får ett svårt arbete med att vinna henne åter.

Han Majestät är så angelägen om att hon inte skall gå förlorad att han ger henne tusen inre varningar på mångfaldiga sätt, så att farorna inte kan vara förborgade för henne.

10.   Till sist en sammanfattning av allt detta; vi måste alltid bemöda oss om att gå framåt, och om så inte sker får vi vandra i fruktan och bävan, ty då är djävulen utan tvivel på språng efter oss.

Det är nämligen inte möjligt att efter att ha nått så långt upphöra med att gå vidare.  Det skulle vara ett mycket dåligt tecken, eftersom kärleken aldrig är sysslolös.  Den själ som velat ge sig som brud åt Gud själv och redan sammanträffat med honom och kommit så långt som sagt är, hon kan inte lägga sig och sova.  

Och för att ni skall få se, mina döttrar, hur Vår Herre handlar med dem han erkänner som sina brudar, så skall vi nu börja tala om sjätte boningen.

Där får ni se hur föga allt som vi kan tjäna eller lida eller göra betyder för att bereda oss att ta emot så stora nådegåvor.  Det måste ha varit på Vår Herres befallning som jag fick i uppdrag att skriva detta, för att vi skall fästa våra blickar på den lön ssom väntar oss och på hur oväderlig hans nåd är, när han vill träda i förbindelse med och uppenbara sig för sådana maskar som vi är.  Må vi glömma våra små förnöjelser här på jorden och fästa blicken på hans storhet, för att upptändas av hans kärlek ila till hans möte.

11.  Gud give att jag kunde träffa rätt när ag förklarar något i så svåra ämnen, ty om Hans Majestät och den Helige Ande inte för min penna skulle det vara en omöjlighet.  Vore det inte hänsyn till er nytta skulle jag bönfalla honom om att slippa säga någonting alls.

Ty hans Majestät vet att jag --- i den mån jag känner mig själv --- inte har någon annan önskan än att hans namn må bli prisat och att vi må bemöda oss om at tjäna en Herre som ger oss så stor lön redan här på jorden. Därav kan vi fatta något av det han har i beredskap åt i himlen, fjärran från de avbräck och mödor och faror som hotar oss på detta stormarnas hav.   Vore det inte för risken att förlora eller förtörna honom, skulle det vara enn glädje att avsluta livet först vid världens slut, för att arbeta för en så stor Gud och Herre och Brudgum.

Må det behaga Hans Majestät att göra oss värdiga att på något sätt tjäna honom, utan de många fel vi alltid hemfaller åt, till och med i våra goda gärningar, amen.    

SJÄTTE BONINGEN:
FÖRSTA KAPITLET:

    Handlar om hur Herren börjar förläna större nådegåvor och samtidigt sänder större prövningar.

Beskriver några av dessa och hur de bör bäras av dem som redan kommit in i denna boningen. Till gagn för dem som drabbas av inre lidanden.

1.  Med den Helige Andes hjälp går vi nu över till att tala om den sjätte boningen. Där har själen redan fått sitt sår av Brudgummens kärlek och söker ännu mer tillfälle att vara ensam och så mycket dess yttre stånd tillåter överge allt som kan vara till hinder för denna ensamhet.

Denna syn är ingraverad i själen att allt hennes begär går ut på att åtnjuta den på nytt.

Jag har sagt att i denna form av bön ser man ingenting, inget som man kan säga sig ha sett, inte ens i inbillningen.

Jag säger syn för liknelsens skull. Nu är själen fast besluten att inte ta någon annan brudgum.  Men Brudgummen bryr sig inte om hennes starka begär att se trolovningen fullbordad.

Han vill att hon skall önska det ännu mera och att denna den största av alla välgärningar skall kosta henne något.

Och fatsän allt detta är mycket ringa i jämförelse med en så övermåttan stor vinning, så säger jag er, mina döttrar, att här behövs säkra bevis och tecken på vad hon hr vunnit för att hon skall kunna uthärda prövningarna.

O Gud hjälpe mig, vilka inre och yttre vdermödor måste hon inte lida innan hon kommer in i den sjunde boningen!

2.  Förvissa, många gånger när jag tänker på det är jag rädd för att vi, om vi visste om det på förhand, skulle ha mycket svårt att förmå vår naturliga svaghet att lida dessa plågor och beslutsamt uthärda dem, hur välsignelsebringande de än framställdes för oss.

Annat är det när själen väl har nått fram till sjunde boningen.

Där har hon ingenting att frukta utan går gärna längre ner till roten i lidandet för Guds skull.   Orsaken till detta är att hon här nästan alltid är så nära förenad med Gud att hon därav får sin styrka.

Jag tror det är bra tt jag berättar om några av dessa prövningar som jag med säkerhet vet skall komma över er.

Kanske blir inta alla dessa själar ldda på den vägen, men jag tvivlar mycket på att de själar som tid efetr annan njuter av de i sanning himmelska tingen får leva fria från denna jordens vedermödor, på det ena sättet eller på det andra. 
   O då vill jag börja med det obetydligaste.  Det är skrikandet från personer somm man umgås med eller inte umgås med; man hade aldrig i livet trott att de kom ihåg en.  ----- Vad hon gör sig helig, vad hon går till för överdrifter för att bedra världen och för att fördärva det för andra som är bättre kristna utan sådana där cermonier. Och ändå är att märka att hon inte alls har något i den vägen för sig, utan bara söker uppfylla sitt stånds plikter.
De som hon betraktar som sina vänner håller sig borta från henne, och det är  just de som slänger åt henne de fetaste munsbitarna och som hon mest får känna av.  ------- Den där själen går det illa för, hon har riktigt kommit på villovägar, det är djävulens blindverk, hon måste likna än den ena och den andra som har gått förlorad, hon blir orsak till att dygden går under, hon bedrar sina biktfäder --- och man går till dem för att tala om det och ge dem exempel på sådana som har gått förlorade på det sättet.

Det finns tusen slag av den sortens hån och spydigheter.

4.  O mina döttrar, hur få är inte de somm tror på det goda som sägs i jämförelse med de många som fördömer!!
Vad mera är, lovorden är en värre plåga än speorden, ty själen inser klart att om hon har något gott i sig så är det henne givet av Gud och på intet sätt hennes eget; kort förut hade hon sett själv i stor fattigdom och ndeskjuken i svåra synder.

Därför är lovorden en outhärdlig plåga för henne  ----- åtminstone i början, sedan blir det inte så svårt ----- ochdetta av följande skäl.

För det första, därför att erfarenheten har lärt henne  inse att man är lika rask i att tala väl som illa om henne, och att det ena alltså inte betyder mer än det andra.

För det andra,  därför att Herren har skänkt henne större ljus och insikt om att ingenting gott  kommer från henne utan är henne givet av Hans Majestät;

hon ser då liksom i tredje personen, glömsk av att han har någon del i det hela,och vänder sig till Gud för att prisa honom.

För det tredje;  om hon märker att några själar drar nytta av att se de nådegåvor som Gud har förlänat henne, tror hon det vara Hans Majestät till behag att hon hålles för att vara god fastän hon inte är det, eftersom detta är till godo för de andra själarna.

För det fjärde, då hon sätter Guds heder och ära högt över sin egen, frestas hon inte nu längre, som i början, till fruktan för att dessa lovord skall leda henne i fördärvet, så som hon har sett det ske med andra själar.

Men lika ringa aktar hon att bli vanhedrad, om Gud i gengäld blir prisad bara en enda gång därigenom.

5.  Dessa och andra skäl mildrar den svåra pina som sådana där lovord förosakar, även om något därav nästan alltid finns kvar, utom då det inte gör något intryck alls, vare sig större eller mindre.

Men att utan skäl offentligt gå och gnälla för att vara  god är utan jämförelse en värre plåga än att råka ut för speord.

Och när man har kommit därhän att man inte bryr sig mycket om den ena bryr man sig ännu mindre om det andra.

Snarare njuter man av det som av en mycket ljuv musik.

Detta är en stor sanning, och av klander blir själen snarare starkare än svagare, ty erfarenheten lär henne hur mycket det står att vinna på den vägen.

Hon anser inte att de som förfäljer henne förroättar Gud, snarare att Hans Majestät tillåter dem att göra det för att hon skall dra stor vinning därav.

Då hon klart inser detta fattar hon en skärskilt öm kärlek till dem och håller dem för sina bästa vänner därför att de är henne till större gagn än sådana som talar väl om henne.

6.  Likaså brukar Herren sända oss svåra sjukdomar.  Det är en mycket värre prövning, särskilt när smärtorna är skarpa.

Om de är riktigt svåra förefaller de mig åtminstne till en del vara de värsta prövningar som kan drabba oss här på jorden  ----- jag menar av yttre slag  ---- hur många de än annars är.

Jag upprepar att det gäller mycket skarpa smärtor.

De verkar upplösande både invärtes och  utvärtes, så att själen i sitt trångmål inte vet till sig utan hellre vill utstå vilket matyrium som helst än dessa plågor.

I sin yttersta skärpa varar de dock inte så länge ( ty sist och slutligen sänder Gud inte värre prövningar än att de kan uthärdas, och från början skänker Hans Majestät oss tålamod ), men vanligen kommer andra svåra lidanden och sjukdomar av olika slag.

7.  Jag känner en person ( förf. själv ) som sedan Herren hade börjat skänka henne den nåd jag förut talat om --- för fyrtio år sedan  ---- i sanning inte kan säga sig ha levat en enda dag utan smärtor och andra slag av lidanden ; jag menar här brist på kropplig hälsa, bortsett från andra svåra vedermödor.

Sanningen är att hon hade betett sig mycket illa, och allt vad hon råkade ut för betydde föga i jämförelse med det helvete hon hade förtjänat.

Andra som inte förtörnat Vår Herre så mycket blev ledda på en annan väg.

Men jag vill alltid välja lidandets väg, om inte för annat så för att efterlikna vår Herre Jesus Kristus, även om detta inte skulla medföra någon annan särskild vinning, vilket det alltid i högsta grad gör.

O, om vi kunde beskriva de inre prövningarna, då skulle de yttre förefalla små, men det är omöjligt att göra begripligt vad dessa inre prövningar innebär.

8.  Till detta kommer ytterligare en plåga för de själar som lider under dessa svåra hemsökelser; de tror, särskilt om deras fördärv har varit mycket stor, att det är för deras synders skull som Gud har låtit dem bli vilseförda.

Även om Hans Majestät har skänkt dem sin nåd och de känner sig förvissade om att detta inte kommer från någon annan ande än Guds, är detta något som snabbt går förbi, under det att deras synder alltid står inför dem.

De ser vad som fattas dem ---- skäl till denna insikt fattas aldrig  --- och därav  följer genast den svåra pinan.

När biktfadern styrker själen blir hon lugn, även om det onda kommer igen; men om han utgjuter ännu större fruktan blir tillståndet outhärdligt, särskilt om det åtföljs av en inre torka, så att man tycker sig aldrig ha ägnat Gud en tanke och aldrig kommer att göra det.

Det blir som om Hans Majestät talade långt fjärranifrån utan att hans röst kunde nå fram.

9.  Allt detta är ingenting, om det inte vore så att därtill kommer föreställningen att man inte har velat ge biktfäderna de rätta upplysningarna utan lett dem vilse.

Även om man menar att det inte fnns den minsta själsrörelse som man inte har sagt dem  tjänar det ingenting till, ty förståndet är så förmörkat att det  inte förmår se sanningen.

I stället tror det på allt vad inbillningen, som nu har blivit dess härskarinna, framställer för det, och på de galenskaper somm djävulen söker inge själen, när Vår Herre låter det ske för att pröva henne, till den grad att hon rent av tror sig förkastad av Gud.

Ty det finns mycket som bekämpar och pressar hennes innersta på ett så smärtsamt och outhärdligt sätt at jag inte vet vad man skall jämföra det med om inte med plågorna i helvetet, eftersom det inte finns någon tröst för denna storm.

Vill hon ta upp den saken med sin biktfader ser det ut som om demonerna komme  till hans hjälp för att han skall kunna totera henne ännu mer.

Sålunda var det en biktfader som hade att göra med en själ efter det att  hon hade genomgått sådana lidanden ( hon tycks ha varit mycket farligt pressad av många plågor i förening ); han sade till henne att borde underrätta honom när hon råkade ut för det härnäst.    

Menn blev alltid så mycket sämre att han begrep att det inte längre stod i mänsklig makt att göra något.

Det g ick så långt att om denna person öppnade en bok på kastilianska, så fattade hon, fastän hon  kunde läsa mycket bra, lika litet av dess innehåll somm om hon inte hade lärt sig en enda bokstav; så oförmögen att  förstå något var hon.

10.  Med ett ord, det inns inget botemedel med denna storm annat än at vänta på Guds barmhärtighet.

Plötsligt, med ett enda ord eller en aldeles oförutsedd händelse, lyfter han bort allt, och det så snabbt att denna själ tycker sig aldrig ha varit höljd av moln, så solbelyst och fylld av tröst som hon nu mer än någonsin är.

Lik en som kommer från en farofylld strid och har vunnit seger vill hon prisa år Herre som har kämpat för henne och segrat.

Ty hon inser mycket klart att hon själv inte har kämpat, att alla de vapen hon skulle ha försvarat sig med tycks ha varit i fiendens händer.

Härav kommer hon till en klar insikt om sitt elände och om det ytterst ringa vi förmår av oss själva om Herren överger oss.

11.  Det förefaller mig som om det inte krävdes ytterligare begrundan för att inse detta, ty den erfarenhet vi har fått av att genomgå dessa kval har visat oss vår oduglighet och lärt oss fatta vår intighet och vilket eländigt ting vi är.

Ty nåden ---- även om den inte helt fattas, eftersom vi trots all pina inte förtörnar Gud och för allt i världen inte vill göra det ---- är så djupt dold att själen inte tycker sig ha den minsta gnista av Kärlek till Gud eller någonsin ha haft det.

Om hon har gjort något gott eller Hans Majestät har bevisat henne någon nåd, så förfaller allt detta henne vara en dröm eller en nyckfull inbillning.

Synderna är hon däremot viss om att ha begått.

12.  O Jesus, att bara se en själ till den grad värnlös och ---- som jag har sagt  --- ur stånd att bli tröstad av något här på jorden!!

Men därför, mina systrar, skall ni inte tro, om ni råkar i en så sår belägenhet, att de  rika och de som har sinn frihet äger bättre botemedel vid sådana tillfällen.

Nej, nej, för min del tycker jag att det vore som att beskriva för livdömda hur behagligt det kan vara i denna världen: det skulle inte ge dem någn lindring utan tvärtom öka deras plåga.

Trösten måste komma från ovan, och tingen här på jorden är av intet värde.

Vad den sore Guden vill är att vi skall erkänna honom som vår konung och erkänna vår egen eländighet.

Detta är av stor vikt för det följande.

13. Vad skal denna stackars själen göra om detta tillstånd varar flera dagar??

Om hon ber är det som om hon  inte bad --- för att få tröst, menar jag ---- eftersom det  inte når hennes innersta.

Inte heller förstår hon själv vad hon ber, även om det sker med ord, och vad den inre bönen beträffar är den under dessa omständigheter på intet sätt möjlig, ty därtill sakanr hon alla krafter.

Ensamheten är snarast till skada för henne, samtidigt som det blir ytterligare en plåga för henne att umgås eller tala med någon.

Alltså kommer hon, hur mycket hon än anstränger sig, att uppträda med en retlighet och i ett till det yttre dåligt skick som mycket tydligt kommer till synes.

Är det troligt att hon kan tala om hur det står till med henne??

Det är sådant som inte kan sägas, därför att det är så pressande andliga plågor at det inte finns namn för dem.

Det bästa botemedlet ( jag menar inte för att bli kvtt dem, vilket inte kanske, utan för att kunna uthärda dem ) är att ägna sig åt barmhärtighetsverk och yttre arbete och lita till Guds nåd, som aldrig fattas dem som hoppas på honom.

Vare han välsignad i evighet, amen.

14.  Andra prövningar som demonerna sänder oss, av yttre art, bör inte vara så vanliga, och därför behöver vi inte tala om dem.

Ty större delen är de inte heller lika plågsamma.

Ty vad de än åstadkommer förmår de inte i samma grad --- förefaller det mig ---

sätta själsförmögenheterna ur kraft  och bringa själen ur fattningen.

Med ett ord, förnuftet inser att de inte kan göra mer än vad Herren tillåter, och så länge det inte har gått förlorat äa alla dessa årövningar av ringa vikt i jämförelse med dem jag förut har beskrivit.

15.  Andra inre plågor som är att hänföra till denna boning skall behandlas i samband med olika former av bön och Herrens nådegåvor.

Även om några av dem är svårare att uthärda än de förut omtalade, vilket framgår av den verkan de har på kroppen, förtjänar de inte att kallas hemsökelser och det finns inget skäl för att vi betraktar dem somsådana; de är tvärtom så stora nådegåvor från Herren att själen mitt under dem inser att de är mycket störe ynnerstbevis än hon förtjänar.

Denna svåra plåga kommer före inträdet i den sjunde boningen, tillika med andra lika hårda.

Om några skall jag tala, menatt göra det om alla är möjligt, inte heller kan jag förklara hur de är beskaffade, ty de är av en annan och mycket högre art.

Om jag inte har förmått att säga mer än jag gjort om dem som är av betydligt lägre  rang, kan jag så mycket mindre förklara de följande.

Herren förläne mig sin nåd därtill, för hans Sons förtjänst, amen.

ANDRA KAPITLET.

Handlar om några sätt somVår Herre använder fär att uppväcka själen; de förefaller inte vara något att frukta, även om de sträcker sig mycket högt och vittnar om stor nåd.

1.  Det ser ut som om vi hade lämnat den lilla duvan långt borta, men det har vi inte, ty dessa prövningar är det som gör henne skickad till en högre flykt.

Vi skall nu börja beskriva på vad sätt Brudgummen handlar med henne för att hon, innan hon blir helt förenad med honom, skall fyllas av den starkaste åtrå därefter.

Medlen för att nå detta mål är så fina att själen själv inte förstår dem, och inte heller tror jag att jag skall lyckas göra dem förstådda annat än för sådana som har erfarenhet av dem.

Ty dessa impulser är så fina och subtila att de träder fram ur själens allra innersta, och det finns ingen liknelse som passar inn på dem.

2.  Detta är något helt annat än vad vi kan åstadkomma här nere, likaså något annat än de fröjder vi har beskrivit.

Många gånger händer det att samma person som försummat Gud och inte ens bevarar honom i minnet, blir uppväckt av Hans Majestät liksom av en komet som som hastigt far förbi, eller av en åskskräll.

Även om hon inte har hört ett ljud förstår själen mycket väl att hon har blivit kallad av Gud, och så stark känner hon kallelsen att hon ibland --- skärskilt i början --- blir djupt skakad och jämra sig, utan att han vet orsaken till sinn smärta.

Hon har den ljuvligaste känsla av att vara sårad, men kan inte fatta hur eller av vem.

Dock är hon viss om att det år något dyrbart och skulle aldrig vilja att såret läktes. Hon klagar inför sin Brudgum med kärlekens ord, även yttre och högljudda, utan att kunna göra något annat.

Hon känner att hann är närvarande men inte vill uppenbara sig på ett sådant sätt att hon kan njuta av honom.

Detta är en hård pina, om än ljuv och skön, som hon inte ville bli av med även om hon kunde det.

Den tillfredsställer henne mycket mera än den saliga hänförelse utan någon plåga som vilans bön skänker.

3.  Jag sliter alldeles ut mig, mina systrar, för att få er att förstå detta kärlekens verk, och ändå vet jag inte hur det skall gå till.

Det  tycks vara motsägelsefullt att beskriva den Älskade som klart närvarande i själen, kallade på henne med en signal så tydlig att hon inte kann tvivla på den och med en flöjtton så genomträngande att hon inte kan undgå at höra den.

Och ändå förefaller det vara så att Brudgummen, som är i sjunde boningen, talar så ----- ett tal utan ord ----- att allt folket som är i de andra boningarna inte vågar röra sig, varken sinnena eller inbillningen eler själskrafterna.

O min mäkige Gd, hur stora är inte dina hemligheter, och hur annorlnda är inte andena ting än det vi här nere kan se och förnimma!!

Det som här kan beskrivas är ett ingeting, så smått är det i jämförelse med det stora du verkar i själarna.

4.  Så stark är denna verkan på själen att hon upplöses i längtan och inte vet vad hon skall be m, ty det förefaller henne alldeles klart att hennes Gud är med henne.  Nu kan ni fråga;  när det så är, vad är det hon önskar, eller vad är det som plågar henne?

Vad kan hon mera begära?  Det vet jag inte.

Jag vet att denna plåga tycks nå själva inälvorna, och när pilen dras ut ur såret känns det som om dessa inälvor fäöljde med, så djupt går denna kärlek.

Just nu undrar jag jag om inte denna eld kommer från det glödande fyrfat som min Gud är, någongnista som hoppar över till själen för att hon skall känna den brännande elden.

Men då den inte är tillräckligt het för att förbränna henne och dessutom är så ljuvlig, stannar också den där plågan kvar och minsta beröring har en sådan verkan.  Jag tycker att detta är denn bästa liknelse jag kan komma på.

Ty denna ljuvliga smärta ---- som inte är någon smärta ---- har ingen beständig tillvaro.  Några gånger varar den längre, andra går den fort över, allt eftersom Herren behagar sätta sig i förbindelse med oss, ty detta är något som inte kan åstadskomma på mänsklig väg.

Men även om det ibland kan vara en stund, upphör det och vänder åter.

Med ett ord, det är aldrig beständigt, och därför når det aldrig fram till att förbränna själen, utan just som hon fattar eld dör gnistan och lämnar kvar ett begär att bedja om denna kärlekssmärta som den har förorsakat.

5.  Jag kan nu inte tro att detta är något som framgår ur vår egen natur eller sin orsak i melankoli, inte heller att det är djävulens bländverk eller en nyckfull inbillning.

Ty klart är att det är en rörelse som har sitt ursprung där varest Herren, den orörlige, bor, och dess verkningar liknar inte andra andaktsövningars, som åtföljs av en sådan hänförelse att vi kommer att tvivla på dem.

Här dränks inte sinnena och själskrafterna i någon hänryckning utan begrundar vad som sker och kan, synes det mig, varken minska eller öka den där ljuva plågan.

Den Vår Herre har skänkt en sådan nåd  ----- och var och en som fått den kommer att känna igen den när han läser detta  ---- måste hysa den allra största tacksamhet och fruktar inte att bli bedragen.

Så mycket mer fruktar han att visa sig otacksam inför en så stor nåd och bemödar sig om att tjäna och bättra sig hela livet igenom; då skall det visa sig att han får ta emot allt mer och mer.

Jag känner en person ( förf. själv 9 som har fått leva flera år på detta sätt och som var så tillfredsställd med en sådan nåd att hon mycket gärna skulle ha tjänat Herren under en lång följd av år under svåra  prövningar och ansett sig rikeligen betald därför.  Vare han välsignad i evigheters evighet, amen.

6.  Kanske undrar ni varför det det skulle vara större trygghet i detta än i annat.

Enligt min mening är skälen dessa; för det första, därför att djävulen aldrig ger oss en så ljuvlig plåga som denna; han kan skänka fröjder och njutningar som ser ut att vara andliga; men att förena plåga, och en så svår plåga, med frid och glädje i själen, det står inte i hans förmåga; alla hans krafter är inskränkta till det yttre, ochde plågor han ger upphov till rymmer --- enligt min mening ---- aldrig någon frid eller glädje utan idel oro och strid.

För det andra; därför att denna sköna storm kommer från en annan trakt än den han härskar över.

För det tredje; därför att de stora förmåner som kommer själen till del gör henne fast besluten att lida för Guds skull och önska sig svåra prövningar och med allt större fasthet avstå från denna jordens fröjder och tillfredsställelser, med mera sådant.

7.  Att detta inte är en nyckfull inbillning är alldeles klart.

Det är så uppenbart att det på intet sätt kan vara en inbillning, jag menar, det kan inte se ut att  finnas om det inte finns om det inte finns.

Om något tvivel blir kvar ----- jag menarom man tvivlar på att ha haft denna uplevelse  --- då må man veta att ingivelsen inte var äkta , ty i så fall skulle den haförnummits lika tydligt somenstark röst i ens öra.

Vad melankolin beträffar leder den inte in på någon väg; ty de hugskott melankolin skapar och frambringar finns bara i inbillningen, medan det vi talar om kommer från det innersta i själen.

Det kan hända att jag far vilse, men innan jag fått höra motskäl av någon som förstår sig på saken står jag fast vid min åsikt.

Jag känner en person ( Förf. själv ) som hyste den största fruktan för självbedrägerier menaldrig för den form av bön det här är fråga om.

8.  Vår Herre har också andra medel att väcka själen.  I olaga tid, när hon är sysselsatt med bön i ord och inte  tänker på de inre tingen, tycker hon sig tändas av en ljuvlig låga och plötsligt omges av en så stark vällukt att den genomtränger alla sinnen  ( jag säger inte att det är en vällukt utan använder bara denna bild ). 

Något i denn vägen sker endast för att ge tillkänna att Brudgummen är där, så att själen skall gripas av ett ljuvligt begär att njuta av honom och göra sig beredd till stora gäärningar och lovsånger till Vår Herre.

Denna nåd har smma ursprung som det vi redan har talat om, men här finns ingenting som pinar, och inte heller ryms det något plågsamt i själva önskan att njuta av Guds närvaro.

Detta är va själen vanligen känner.  Inte heller tycker jag att det här finns någonting att frukta ---- avv skäl som jag delvis har anfört --- utan denna nåd bör man söka ta emot med stor tacksamhet.

TREDJE KAPITLET:

Handlar om samma sak, och om på vad sätt Gud talar till själen när han så behagar.  Anger hur hon då bör bete sig för att inte låta sig ledas av sina egna tycken.   Nämner några tecken varpå man kan känna igen om man bedrar sig eller inte.  Är till stor nytta.

1.  Gud har ett annat sätt att väcka själen, och ävenn om det i viss mån kan tyckas vara en större nåd än jag förut har talat om, kandet också vara farligare.

Därför skall jag dröja ett slag vid deta, som består i ord som själen hör, i olika former.  Några tycks komma utifrån, andra från själens innersta, andra från de höjder, andra till den grad från det yttre att de kan höras med öronen i det att de uppfattas som regelrätta röster. Några gånger --- till och med många ånger --- kan det vara fantasifoster, särskilt hos personer som är hemfallna åt slapp inbillning eller melankoli, jag menar svår melankoli.

2.  Personer av dessa båda slag bör man --- enligt min mening --- inte mycket bry sig om, även om de säger sig har sett eller hört eller förnummit märkliga ting.

Inte heller bör man oro dem genom att säga att sådant kommer från djävulen, utanman bör lyssna till dem som man lyssnar till sjuka människor.

Priorinnan eller biktfadern --- åt vilka de brukar anfötro sig -- bör förmana dem att inte fästa avseende vid sådant där som inte är av någon betydelse för att tjäna Gud utan tvärtom för många har varit ett djävulens bländverk, även om det inte är så för dem  -- detta för att inte ytterligare öka det betryck som deras humör har lagt på dem. Ty om man sägertilldem att det beror på  melankoli blir det därmed inte slut på saken; de kommer att svära på vad de har sett och hört.

3.  Det är i sanning nödvändigt att söka få dem att avstå från demma form av bön och såvitt möjligt låta bli att fästa avseende vid sådant.

Ty djävulen brukar använda sig av själar som är sjuka på det sättet ----- antingen till deras egen skada eller till andras --- och vare sig de sjuka eller friska finns det alltid skäl till fruktan innan man vet vilken ande det rör sig om.

Jag anser att det är bäst att göra rent hus med sådant redan från början; ty det om det kommer från Gud har själen större hjälp på sin väg genom att gåvorna växer med prövningarna.

Men ävenn om så är, får själen inte pressas eller oroas för mycket, ty hon orkar sannerligen inte med mera.

4.  För att återvända till vad jag sade om de ord som själen hör kan de, i de olika former jag antydde, komma från Gud eller från djävulen eller från ens egen inbillning.

Jag skall nu, om jag med Herrens hjälp förmår det, beskriva de tecken som skiljer dem åt och när dessa samtal är farliga.  Ty det finns många själar bland bönens folk som hör dessa ord, och jag vill inte, mina systrar, att ni skall tro er göra något galet antingen ni tror på dem eller inte, dett gäller när orden endast är riktade t ill er själva, för att skänka er glädje eller varna er för era fel; då betyder det föga från vem orden kommer eller om de bara är er egen inbillning.

För en sak vill jag varna er; även om de kommer från Gud skall ni för den sakens skull inte tro er vara bättre.

Han talade förvisso mycket med fariseerna, och allt gott beror på vad nytta ni drar avv dessa samtal.

Ingenting som  inte helt överensstämmer med Skriften bör ni fästa mer avseende vid än om ni hörde det av djävulen själv.

Även om orden bara kommer från er egen slappa inbillning, så är det nödvändigt att uppfatta dem som en frestelse i trossaker och därför alltid stå dem emot, så att de försvinner, och försvinner gör de, ty de  har föga kraft i sig själva.

5.  För att komma tillbaka från början, om rösterna kommer från själens innersta eller högsta eller utifrån, det har ingenting att göra med om de kommer frånn Gud.

De säkraste tecknen man har att sig efter är ---- förefaller de mig --- följande.

Det första och sannaste är den makt och myndighet de bär inom sig, i ord och gärning.  

Jag skall uttrycka mig tydligare.  En själ är utsattt för all den bedrövelse och inre oro, den förståndets tomhet och torka vi har talat om.

Ett enda ord som bara säger "var inte orolig" räcker för att göra henne lugn.

Ingeting mer, ett stort ljus lyser för henne, försvunnen är den svåra pina som hon tycker att hela världen och alla lärda män i förening aldrig skulle ha kunnat avlägsna sig med sina goda skäl, hur mycket de än bemödade sig om att befria henne från hennes plåga. Hon kan ha lidit av att hennes biktfader eller några andra har sagt henne att hon är besatt av djävulens ande och blivit uppfylld av fasa.

Ett enda ord som bara säger: "Det är jag, var inte förfärad" tar bort allt ont och tröstar henne att tro något annat.

Kanske plågas hon svårt av några besvärliga förhandlingar; hon får höra att det lugnar sig och att allt går bra; tryggheten återvänder, plågan försvinner; så går det till i många andra fall.

6.  Det andra tecknet är att ett stort lugn råder i själen, en fridfull och andaktsfull inre samling som gör henne redo att prisa Gud.

O Herre, om ett sådant ord, sänt oss med en av dina tjänare ( ty det sägs att -- åtminstone i denna boning ---- det är inte Herren själv som yttrar det, utan någon ngel ), har en så stor kraft, hur skall det då inte vara i en själ som i kärlek är förenad med dig liksom du med henne!

7.  Det tredje tecknet är att dessa ord inte går ur minnet på mycket lång  tid ---- och några aldrig --- medan sådana som vi hör här nere snabbt gör det; jag menar sådana som vi hör av människor; dessa må vara hur allvarliga och lärda som helst, vad de säger blir inte lika ingraverat i minnet, och rör det det sig om tillkommande ting hyser vi alls inte samma tilltro till dem som till rösterna från ovan, som ger oss den största visshet; till den grad att även om det ofta förefaller aldeles omöjligt, och vi inte kan låta bli att tvivla på att sådant kan ske eller inte kan ske, och förståndet då och då kommer i gungning, så finns i själen själv en visshet som inte kan rubbas.

Om också allt tycks gå tvärtemot vad hon har hört , och åren går, upphör hon aldrig att tänka att Gud kan finna på andra medel som människorna inte förstår men som till sist skall göra sin verkan, och också gör det.

Inte desto mindre själen --- som jag har sagt --- inte undgå att lida när hon ser de många avvägarna.  Lång tid har gått sedan hon hörde rösterna,, och den verkan och visshet de förde med sig från Gud hör nu till det förgångna.

I stället kommer tvivlen, tankarna på att det kanske var djävulen, eller kanske inbillningen, fastän själen när rösterna hördes inte hyste några tvivel utan gärna skulle ha dött för att bevisa deras sanning.

Men, som jag har sagt, alla dessa tankefoster bör djävulen frambringa  i själen för att plåga och skrämma henne, i synnerhet om hon genom att höra sådana röster kan bli till stort gagn för andra själar och åstadkomma goda verk till Guds ära och tjänst, under stora svårigheter.

Varför skulle då inte djävulen ingripa?

Åtminstone kan han försvaga tron, och det vållar inte ringa skada om man inte tror Gud vara mäktig nog att göra sådant som övergår vårt förstånd.

8.  Trots dessa strider och trots vad som har sagts till just denna person, att det är idel dumheter ------ jag tänker på biktfäderna med vilka man talar om sådant --- och trots de många motgångarna som ger vid handen att detta är något som aldrig kan gå i uppfyllelse, så blir det kvar en gnista av den mest levande övertygelse om att detta skall ske, även om alla andra förhoppningar har dött.  Jag vet inte varifrån denna gnista kommer, men den utsrålar en visshet som aldrig kan slockna.  Till sist går  ------ som jag har sagt ---- Herrens ord i uppfyllelse och gör själen så tillfredsställd och glad att hon inget annat begär än att ständigt prisa Hans Majestät, mycket mera föratt hans löften har gått i uppfyllelse än för själva saken, hur högt hon än skattar den.

9.  Jag vet inte vad det beror på, men själen håller så hårt på att dessa ord skall visa sig vara sanna att hon, tror jag, skulle finna det mindre kännbart om hon själv bleve ertabbad med att ljuga, som om hon kunde säga något annat än vad  hon hört.

Otaliga gånger tänkte en viss person ( förf ) på profeten Jonas, när hann fruktade att Nineve inte skulle bli förstört.  Med ett ord, när det gäller Guds ande är det alla skäl att hysa denna tilltro och önska att inget av vad han har sagt må hållas för falskt, eftersom han ju är den högsta sanningen.  Därför blir glädjen stor när på tusen omvägar och under de svåraste prövningar ordet ses gå i uppfyllelse. Även om denna person har att utstå stora vedermödor för den sakens skull, vill hon hellre lida ännu större än avstå från att se det gå i fullbordan som hon med säkerhet håller för att vara sagt av Herren.  

Alla har kanske inte denna svaghet, om det nu är en svaghet; för min del kan jag inte fördöma den som något ont.

10.  Kommer dessa röster från inbillningen får man inga sådana tecken, varken vissheten eller friden eller den inre glädjen.

Det kan emellertid hända, och jag känner några vilka det verkligen har hänt ----- då de har varit djupt försjunkna i vilans bön och andens sömn --- att de, antingen på grund av svaghet i kroppskonstitutionen eller inbillningen eller av någon annan anledning, i sin stora andakt råkar i sådan hänryckning att de mister varje känning med det yttre.

Alla deras sinnen är så försänkta i sömn att de är som en som drömmer ---- och  kanske är det rent av så, att de sover ---- till den grad att de tycker sig ha hört rösterna och även sett synerna i en sorts dröm; de tror att allt detta kommer från Gud, och ändå är verkningarna när allt kommer omkring drömmens.

Likså händer det att de, när de av fullaste hjärta har bett Vår Herre om något, tycker sig höra honom säga just det de vill höra; sådant sker ofta.

Men den som har stor erfarenhet av vad Gud säger låter sig  ---- enligt min mening  ------- inte bedras av sin inbillning på det sättet.                       

11.  Det som kommer från djävulen är mera att frukta.  Men omm det åtföljs av de tecken jag redan har talat om kan man vara ganska säker på att det kommer från Gud, dock inte till den grad att om det gäller en viktig sak eller något verk som rör entredje person, så får man aldrig göra något eller tänka på att göra något utan att rådfråga en lärd och insiktsfull biktfader som står i Guds tjänst, även om det förefaller en allt klarare och klarare att orden kommer från Gud.

Ty detta är vad Hans Majestät kräver, och genom att göra så bryter vi inte mot hans bud; han har sagt oss att vi skall hålla biktfadern för att vara satt i hans ställe, så att det inte kan betvivlas att orden är hans. 

Detta är till god hjälp i svåra angelägenheter, och Vår Herre kan inge biktfadern tro på att det är hans ande som talar, om det så behagar honom; om icke, har vi inga förpliktelser.

Att göra något annat än vad jag har sagt och följa sina egna ingivelser anser jag mycket farligt, och förmanar jag å Vår Herres bvägnar er, mina systrar, att något sådant aldrig må hända er.

12.  Herren har också ett annat sätt att tala till själen, vilket jag för minn del håller för att vara mycket säkert från hans sida; det är ett slags intellektuell syn, vars art jag längre fram skall beskriva.

Så djupt inne själen framträder den och så tydligt tycks Herrens egna ord höras i själens öron, och det i en sådan hemlighet, att själva detta sätt att förnimma och de verkningar som just denna syn har ger full visshet om att djävulen inte kan ha någon del i den.

De stora verkningarna den medför är nog för att vi skall tro detta.

Åtminstone kan man vara förvissad om att den inte kommer från inbillningen, och det kan man ---  om man är uppmärksam ---- sluta sig till av följande skäl.  

För det första, det är stor skillnad på tydligheten i det som talas.

De äkte orden är så tydliga att den som hör dem märker om en enda stavelse fattas eller om uttryckssättet är det ena eller det andra, även om meningen är helt och hållet densamma. Kommer det däremot från inbillningen är  talet inte lika tydligt och orden inte lika distinkta utan snarare som om man hade hört dem i halvslummer.

13.  För det andra, många gånger händer det att man inte har tänkt på vad man får höra, det vill säga det kommer i otid, ibland när man är mitt inne i ett samtal.

Ofta nog svarar det mot något som hastigt har passerat genom tanken eler som vi har tänkt tidigare.

Men många gånger är det fråga om saker som vi aldrig har tänkt på eller trott kunna hända, och därför har inbillningen inte kunnat frambringa dem för att bedja själen med gyckelbilder av sådant som hon aldrig har önskat eller åtrått eller tagit notis om.

14.   För det tredje, därför att de äkta orden riktar sig till en som hör, under det att de som kommer från inbillningen liknar det mann själv sätter ihop för att undan för undan få höra det man vill höra.

15.  För det fjärde, därför att orden är mycket olika; et enda kan innefatta så många ting att vårt förstånd inte i en hast kan samla ihop dem.

16.  För det femte, därför att det ofta, på ett sätt som jag inte kan beskriva, i förening med dessa ord mycket mera låter sig höras, utan ytterligare ord.

Om detta sätt att höra skall jag tala mera på ett annat ställe; det är något ytterst subtilt som leder oss till att högt lova Vår Herre,

Det finns de somm råkar i starkt tvivel rörande dessa röster och olikheter dem emellan; jag vet särskilt en (förf) somm detta har hänt, och andra har inte lyckats reda ut saken.

Jag vet att den jag just nu nämnde med stor uppmärksamhet har begrundat denna fråga ---- ty många gånger har Herren förlänat henne sådana nådebevis  --- och det tvivel som från början mest har plågat henne var om inte allihop var frukten av en nyckfull inbillning.

Fortare gick det att avslöja om det kom från djävulen, även om hans knep är många och han väl vet att efterapa ljusets ande.

en det ligger --- synes det mig  --- i orden; han uttalar dem mycket klart, så att ingen, så att inget tvivel kan råda om vad de betyder, lika litet som om de hade kommit från sanningens ande.

Men det står inte i hans makt att åstadkomma denne andes verkningar, sådana de här har beskrivits; det blir varken frid i själen eller ljus, utan oro och oväsen.

Dock blir den skada han gör ringa eller ingen, omm själen är ödmjuk och gör som jag har sagt, det vill säga låter bli att beröras av vad hon har hört och inte hnadlar därefter.

17.  Om nådebevisen och kärleksgåvorna kommer från Herren bör själen noga övertänka om hon för densakens skull håller sig för att vara bättre.

Om hon, när kärleksorden blir allt varmare, inte känner sig alltmer skamsen och förvirrad, så må hon veta at det inte är Guds ande som talar.

Ty det är alleles visst och säkert att om så vore, då skulle själen akta sig själv allt ringare ju större nåd som bevisades henne.  Honn skulle alltmer minnas sina synder och alltmer glömma de framsteg hon gjort.

Honn skulle alltmer inrikta sin vilja och sitt minne på att endast söka Guds ära och aldrig tänka på egen fördel.

Honn skulle hysa allt större fruktan för att vrida viljan åt fel håll, och bli allt fastare förvissad om att vad hon har förtjänat är inte dessa nådegåvor utan endast helvetet.

Blir det sådana verkningar av de nådebevis hon gått i bönen har själen ingenting att frukta utan kan förtrösta på Herrens barmhärtighet.

Han är trofast och skall inte tillåta djävulen at skada henne, även om det är rådligt att alltjämt vandra i fruktan.

18.  Det kan hända att de som Herren inte har lett in på denna väg anser att de själar som befinner sig på denna väg skulle kunna låta bli att lyssna på de ord de får höra. Kommer orden inifrån vänder de sin uppmärksamhet åt annat håll för att slippa höa och därmed undgå de faror som hotar.

Till detta svarar jag att det är omöjligt.  Jag talar nu inte om det som kommer från vår nyckfulla inbillning; botemedlet är då att inte bry sig så mycket om saken utan lämna sina fantasifoster därhän.

Men någonn sådan utväg finns inte när det är anden själv som talar och  hejdar alla andra tankar så att vi måste lyssna på vad han säger.

På sätt och vis tycker --- och jag  tror att det är så --- att det skulle vara lättare för en som hör mycket bra att inte höra vad en annan ropar med mycket hög röst, ty man kan låta bli att lyssna och rikta tankar och sinne på något annat.

Men det vi nu talar om tillåter i nte sådana tillflykter.

Vi har inga öron som kan tillslutas eller tankar som kan hindra oss från att höra vad som sägs, inte på något sätt.

Han som, jag tror det var på Josuas begäran, förmådde solen att stå stilla, ahr förvisso makt att stilla själskrafterna och allt i vårt inre, så att själen till fullo inser att en större Herre änhon härskar över den här borgen, och detta inger henne stor andakt och ödmjukhet.

Därför har hon inga medel att undgå honom.  Det gudomliga Majestätet förläne oss att rikta våra blickar endast på honom, endast på att behaga honom och glömma oss själva, som jag har sagt, amen.

Give han at jag lyckas göra begripligt det jag sökt förklara och att det bleve till någon nytta för dem det vederbör.  















 









Av Jan-Owe Ahlstrand - 3 december 2013 20:12

LIVETS TANKAR:

Se, själva livet, som en fin gåva, till varje människa.

Se, varje dag av livet, som en fin gåva, till varje människa.

Gårdagen har varit, morgondagen ska komma, idag kan vi leva på

gårdagens erfarenhet av vad livet ger.

Penningbegäret, sysslolösheten, rastlösheten och arbetslösheten

är en god jordmån för en tillväxande laglöshet i samhällets, stadens

och nationens utveckling av den moraliska och etiska värderna,

vilket befinner sig på en analfabetisk nivå.

Gårdagens misstag; i tankar, tal och ord, är dagens och morgondagens

lärdom och livets erfarenhet i Tankar, tal och ord.

Erfarenheten och lärdomen är livets lärorika livserfarenhet.

Ordspråket säger oss;

Vi gör inte samma misstag 2 gånger.

Avståndet är för långt ifrån skrivbordet till verkligheten.

Det jordnära går före skrivbordets planeringar.

Verkligheten och skrivbords-livet; främmande för varandra.

Verkligheten och skrivbords-livet; talar inte samma språk.

Verkligheten och skrivbords-livet; går skilda vägar.

Verkligheten och skrivbords-livet; lyssnar inte på varandra.

Verkligheten och skrivbords-livet; skapar o-vänskap.

Verkligheten och skrivbords-livet; inte trovärdiga mot varandra.  

Goda förslag  === är dyrbara råd.

Människans och mänsklighetens missbruk av sin frihet; blir en god jordmån, för nya tillsatta lagar och paragrafer,

där människans framtid ställs under ett styrande kontrollsystem. 

Det jag idag sår; med mina tankar, tal och handlingar inför mina med-människor får jag under morgondagen skörda.

Gårdagens livserfarenhet och lärdom är en lärorik källa till att bemöta morgondagen. 

Gå ett steg extra för en med-människa, är ett offer från oss själva.

Egoismens vilja; går inte det extra steget, eftersom egen-kärleken till sig själv; går före.

Varje dag av vårt liv är en dag mindre av våra dyrbara liv. 

LIVETS TANKAR:

Gårdagens lärdom och livserfarenhet är dagens, morgondagens och framtidens hopp.

  Åren som varit kommer aldrig tillbaks, de var en del av vårt dyrbara liv.

     Ingen människa kan förändra det som varit under vårt liv.

Åren som kommer kan fyllas av gårdagens lärdom och livserfarenhet.

      Det nya året kan ge nya möjligheter av lärdom och  livserfarenheter.

          Det gamla årets dagar är fullbordade; av det vi gjorde.

Varje människa har

       en inre sökande längtan 

            att i livet bli;     VÄRDEFULL.

                                          ÄLSKAD.

                                               UPP


SKATTAD.
EN GOD HJÄLP OCH ETT GOTT STÖD UNDER LIVETS RESA.

TYSTNADENS HEMLIGHETER.

Ord som faller in i tystnaden har en större tyngd, än de ord som faller in i o-tystnaden. 

Tystnaden har en oerhörd kraft, men o-tystnaden är kraftlös.

Tystnaden skapar en atmosfär; där det är lätt att nå in i

hjärtats och sinnets djupheter.

O-tystnaden skapar en atmosfär, där det är svårt att nå in i hjärtats och sinnets djupheter.

Tystnaden och stillheten öppnar upp för nya möjligheter.

O-tystnaden kan inte öppna upp för nya möjligheter.

Tystnaden och stillheten ger en god vila och en trygghetskänsla.

O-tystnaden skapar fram en oro, förvirring och otrygghet.

DE KLOKA OCH VISA ORDENS HEMLIGHETER.

De kloka och visa orden som faller in i människo-hjärtats innandömen har en större tyngd, än de o-kloka och o-visa orden.

De visa och kloka orden har en oerhörd kraft, men de o-kloka och ovisa orden är kraftlösa.

De visa och kloka orden skapar en atmosfär; där det är lätt att nå in i hjärtats och sinnets djupheter.

De o-kloka och o-visa orden skapar en atmosfär; där det är svårt att nå in i hjärtats och sinnets djupheter.

Klokheten och visheten öppnar upp för nya möjligheter.

O-klokheten och o-visheten kan inte öppna upp för nya möjligheter.

Klokheten och visheten ger en god vila och en trygghetskänsla.

O-klokheten och o-visheten skapar fram en oro, förvirring och otrygghet.

LIVETS INNEHÅLL:

Det beror på mig själv, hur innehållsrikt ; mitt liv är.

Vad jag gör.

Vad jag planerar.

Vad jag får ut av mitt liv.

Hur tacksam jag kan vara för mitt liv; och i tiden för det.

Den tiden som varit kommer; aldrig tillbaks.

Den tid som kommer; är en o-utnyttjad tid.

Den tid som varit är en utnyttjad tid.

Låt inte modet falla; se på möjligheternas möjligheter

och vad det nya året; kan ge.

Det jag inte gjorde under gårdagen; kan jag göra idag.

Någon jag inte uppmuntrade; kan jag göra idag.

MORALENS UTVECKLING.

När stoltheten och högmodet funnit en fruktsam jordmån;

i mänsklighetens hjärtan; då sjunker den moraliska standarden.

I en sjunkande moralisk standard; försöker man förgäves att bekämpa den; genom att stifta alltfler lagar och paragrafer.

Dess utveckling ses att en lagstifning mot laglösheten;

inte gett något framgångsrikt resultat.

När den moraliska standarden höjs; är en av orsakerna att mänskligheten ödmjukar sina kalla, hårda och stolta hjärtan.   

Folket i nationen och överheten; ödmjukar sig; då kommer en nation att förändra sin livsstil, livskvalite och livsföring.   

TEKNISKA UTVECKLINGEN.

Hård och känslokall mot människo-hjärtat.

Undervärderar människo-värdet.

Dess utveckling konkurrerar ut den mänskliga arbets-kraften.

Ger snabbare och effektivare produktionsmöjligheter.

Utifrån penningbegärets egoistiska synsätt; är lönsamheten högre; när det gäller den tekniska utvecklingen.

Tillväxande tekniskt säkerhetssystem ger nya arbets-tillfällen.

Tekniska utvecklingen ger ett flödande penning-begär; när dess utveckling syftar på rikedomens-penningbegär. 

Tekniska utveckling kan vara god; när den inte missbrukas; eftersom det vara ett nyttigt hjälpmedel.    



 

 

             

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 1 december 2013 19:56

LIVETS TANKAR:

Se, själva livet, som en fin gåva, till varje människa.

Se, varje dag av livet, som en fin gåva, till varje människa.

Gårdagen har varit,

morgondagen ska komma,

idag kan vi leva på gårdagens erfarenhet av vad livet ger.

VÅRT KÄRA FOSTERLAND:

Penningbegäret, sysslolösheten, rastlösheten och

arbetslösheten är en god  jordmån för en tillväxande laglöshet i

samhället, staden och nationen.

Vart är vårt kära fosterland på väg!!

Samhällets, stadens och nationens utveckling av de moraliska och

etiska värderna, befinner sig på en analfabetisk nivå.

VÅR ERFARENHET OCH LÄRDOM:

Gårdagens misstag; i tankar, tal och ord, är dagens och morgondagens

lärdom och livets erfarenhet i tankar, tal och ord.

Erfarenheten och lärdomen är livets lärorika livserfarenhet.

Ordspråket säger oss;

Vi gör inte samma misstag 2 ggr. 

TUNGANS SPRÅK:

Det finns tillräckligt med fladdrande tungor, vars tal oftast är ofruktsamt.

Många  tomma ord, som inte gav något bestående värde.
VÅRA LEVNADSÅR: 

Våra levnadsår kan vara korta eller långa, men ändå innehållsrika,

av hur man lever vårt  liv.

ÅREN SOM VARIT:

Åren som varit, är fulltecknade blad, av människors och mänsklighetens

vilja, tankar, tal och ord.

ÅREN SOM KOMMER:

Åren som kommer har oskrivna blad, för att fylla dem med gårdagens lärdom

och livets erfarenhet.

För varje nytt år som kommer under våra liv, bemöts vi av oskrivna blad,

som kommer att bli fyllda; efter varje avslutat år.

LIVET IDAG:

Slutet av denna dagen, är en dag från vårt dyrbara liv, som aldrig kommer tillbaks i våra liv. 

Det jag inte gjorde idag kan jag göra i morgon.

Det finns inga dagar som blir precis exakt likadana.

VÅR GODA VÄNSKAP MED VÅRA KROPPAR.

En god vänskap med sin kropp.

Lyssna på kroppens signaler och vilja.

Min vilja säger; i samarbete med vad jag tänkte göra,

kroppens signalerande vilja; som säger; jag som kropp känner en smärta, 

i vad du vill göra med mig.

Tänker vi samma tankar tillsammans; då fördjupas vår gemensamma goda vänskap.  

PENNINGBEGÄRETS UTVECKLING I NATIONEN. 

Är penningbegäret nationens framtid och inte människa med dess människovärde, har någon djupare betydelse, den har blivit ett arbetsredskap

i andra människors händer.

Den vill ge en bild av fruktan för att undfly den ekonomiska
kännbara fattigdomen.

Dess begär har ingen kännedom och vetskap om penningens moraliska

värde; komma till insikt om verkligheten är att förstå det i hjärta,

tanke, tal och handlingar.

Ha-begäret och begäret efter penningar är mänsklighetens undergång och tillintetgörelse. 

Dess ursprungs-tanke; är att ge en falsk trygghet och beskydd för mänskligheten.

MÄNSKLIGHETENS FINA KARAKTÄRISKA EGENSKAPER.

De milda och ödmjuka ögonen.

     Det milda och ödmjuka leendet.

           Den milda och ödmjuka tungan.

                  De milda och ödmjuka lyssnande öronen.

VETA SANNINGEN.

Veta sanningen är att vara ett eller flera steg före lögnen.

URVERKERKETS SLAVAR!!

Det är uppenbart att penningbegäret och urverket existerar i dagens samhälle, stad och nation; och vilka som själva väljer att bli dess slavdrängar.

Urverket talar om tiden för oss.

Dess slaveri är att göra så mycket som möjligt under en kort tid.

Urverket kan alltså öppna upp för den omåttliga stressen. 

DEN GODA MÄNNISKO-KÄNNEDOMEN.

En god människo-kännedom; talar om människans livsstil, livskvalite och livsföring.

Ett seende öga och ett hörande öra; kan ge en god och innehållsrik bild av en människas liv.

MÄNNISKANS EXISTENS.

Människans inre känsla av att få vara värdefull, uppskattad och älskad ger henne

en god självkänsla, självförtroende och trygghetskänsla.

En öppen-hjärtad människa; skapar förtroende och kontakter av god vänskap.

Ett tillslutet människo-hjärta; skapar inget förtroende; utan en dålig vänskap. 

ÖDMJUKHETENS GODA FRUKTER.

Ges ödmjukheten tillåtelsen att få styra vår tankevärld, tal och hjärtan; ty dess goda utstrålning, förändrar, förvandlar oss själva och vår nära omgivning.

Tänk, vad vår värld; skulle vara helt annorlunda; för oss människor att leva i. 

FULLKOMLIGHETEN.

Det finns inte två fullkomliga människor.

Människor i sitt egna högmod säger i sina hjärtan; jag kan allt, jag vet allt;

eftersom man vill dölja sina egna fel och brister i sina med-människors närvaro.

Ordspråket säger oss; sanningen === högmod går före fall ==== stolheten går före undergång.

Ödmjukheten säger oss; jag är inte fullkomlig; jag har mina fel och brister; jag är ingen perfektionist i allt vad jag gör; i ord, tal och handlingar. 

Varje nytt år ger nya förvaltarblad; som skall bli ifyllda av våra tankar och viljor.

Ett nytt år har börjat; med nya möjligheter, tankar, förberedelser och planeringar.

När det nya året är fullbordat; vi kan rannsaka oss själv; blev det som vi planerade det.

Varje nytt år av vårt liv; blir det nya förvaltarblad.

De föregående åren kan har varit oss till både lärdom och erfarenhet inför framtiden.

MÄNNISKANS UNGDOMSTID.

Vara ung på livet;

oerfaren och sakna de äldres lärdom.

Ta vara på livets dyrbara tid; ty tiden som varit;

kommer ej åter.

Tänk, vad lockelserna kan vara många av både tidstjuvar

och energitjuvar.

Vårt livs-innehåll är grundad på tiden.

Vi är helt beroende av tiden; utan tiden existerar inte

vårt dagliga liv.

Ungt liv har tiden framför sig.

Äldre livet har tiden bakom sig.   

LIVETS LEVNADS RYTM.

Den o-måttliga stressen liknas vid att våldta tiden.

Varje människa har sin naturliga livsrytm.

Människan kan utvecklas fysiskt, psykiskt och själsligt; på ett harmoniskt sätt; utifrån sin egen livsrytm.

En stressad, jäktad och upptagen människa ger aldrig sina handlingar tid at mogna.

Hennes handlingar blir tomma, substanslösa och fruktlösa.

Se och lära känna naturens lugnhet och tillväxt i säden på fälten, utan brådska, av inre växtkraft!!

Om en planta ville växa fortare än den inre kraften tillåter skulle den vara jäktad.

DET MORALISKA TÅLAMODET.

Se, det som en förmån att få uppmuntra, stödja och hjälpa

en med-människa.

Bemöta vår nästa med kärlekens omsorgsfullhet, ömhet

och värme.

All vänta är tålamodets ryggrad.

Avsaknadet från att vänta saknar det moraliska tålamodets

fasta och trygga ryggrad.

ENHETENS RYGGRAD.

Enhetens trohet och fasthet; skyddet mot förvirringens

livsstil och livsföring.

Enhetens godhet; mänsklighetens fasta och trygga ryggrad. 

Enat folk och nation är nationens framtid.

Mänsklighetens eniga tankesätt och talesätt, dess inre styrka och tilltro till enighetens fullhet. 

PARAGRAF-RYTTARNS LIKHET TILL HÄRFÖRARE.

Paragraf-ryttarna rider på sina skrivna lagar, paragrafer och stadgar. När de inte åtlyds blir dessa individer be-straffade.

Härförarna rider på sina kraft-fulla och vältränande hästar.

De räds inte för att döda och tillintentgjöra de som inte åtlyder deras skrivna lagar, paragrafer och stadgar.

Vad blir då frukten av dessa skrivna förordningar; man sår bitterhet, besvikelser, osämja och o-vänskap.

Saknar en kännedom om den demokratiska andan.

P.S Vara till uppmuntran, förmaning, visa sin omsorg, med-känsla att bry sig om någon, hjälpa och stödja de som lever ett liv i o-ordning och o-ansvarighet.

Jagande paragraf-ryttare styrs av ett o-socialt beteende, vars beteende har sitt ursprung i stolthetens anda.

Utifrån nya gällande paragrafer, lagar och stadgar; blir deras inflytande av både militantiskt och o-demokratiskt anda; till en kännbar och märkbar närvaro i samhället, staden och nationen.

Ej, lyhörd för yttrandefriheten, samarbetsviljan; därigenom blir den demokratiska andan förkvävd av försagdheten och rädslan.

Livet under försagdheten och rädslan förslavar och trälbinder en människans existens närvaro. 

PARAGRAF-RYTTARE OCH RIDANDE HÄRFÖRARE; KAN INTE SES SOM INDIVIDER UTAN EGNA FEL OCH BRISTER. 


 

 


  




  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se