Direktlänk till inlägg 24 mars 2016
KAPITEL. 10.
HUR SÅDANA SJÄLAR BÖR FÖRHÅLLA
SIG I DENNA DUNKLA NATT.
1. När själen har nått den tid den långvariga
känslotorkan i sinnenas natt gör sig verkligt kännbar,
utför den förändring som vi har talat om.
Han drar själen bort från sinnenas liv
och höjer henen till andens liv, det vill säga han
låter henne övergå från meditation till
kontemplation, där det är alldeles omöjligt för
henne att begagna sina själskrafter och att tänka
och meditera över de himmelska tingen.
Vid denna tid genomgår de andliga själarna stora lidanden, inte så mycket på grund av den
långvariga känslotorka de erfar, som på grund
av den fruktan de hyser att gå vilse på vägen
och att ha förlorat alltsitt andliga goda,
eller också därför att de är övertygande om att
Gud har övergivit dem eftersom de inte finner
varken stöd eler tröst i sina andaktövningar.
De anstränger sig till det yttersta och försöker att som vanligt fästa tankarna vid någon
meditation, och de tror att om de inte gör detta
och känner att de är verksamma, så uträttar
de ingenting.
Och ändå erfar själen bara en djup avsmak
för allt detta och den största inte motvilja,
och hon skulle mycket hellre vilja stanna kvar
i frid och stillhet och själslig overksamhet.
På detta sätt tröttar hon ut sig utan att hon dock
drar någon nytta därav.
Genom att envist framhärda i att använda
sitt eget förstånd förlorar hon en anda av frid
och ro som hade. Hon liknar en människa som
lämnar ett redan fullbordat verk och därefter
börjar utföra det på nytt, eller någon som har gått
ut ur staden och så går tillbaka dit igen,
eller någonsom ger upp sitt jaktbyte och sedan börjar förfölja det på nytt.
Ett sådant beteende är fullständigt onyttigt,
ty de som säger, själen vinner ingenting på att
återvända till sin tidigare metod.
2. Om de andliga själarna inte vid denna tidpunkt
finner en själasörjare som förstår dem, så går
de tillbaka; antingen lämnar de den rätta vägen
eller också blir de ljumma och till etthinder för sig själva i sina framsteg.
Genom de många ansträngningar de gör
att följa den tidigare metoden med meditation
och tänkande, plgar de sig och tröttar ut sig,
i tanke att deras försummelser och synder bär
skulden.
Men all denna möda är onyttig.
Ty Gud leder dem ju numera på en helt annan
väg, kontemplationens väg och den är helt olik
den förra, därför att på kontemplationens väg
finns det inte längre någon plats för
inbillningskraften och tänkandet.
3. Vad de själar som befinner sig i detta tillstånd
däremot skall göra, det är att intal sig tröst
ut i tålamod, och de skall inte göra sig bekymmer
utan lita på Gud, ty han överger inte dem som med
enkelt och uppriktigt hjärta söker honom.
Och han underlåter inte heller att ge dem
den nödvändiga färdkosten på vägen, ändå till dess
han sedermera lyfter dem upp i kärlekens rena
och klara ljus.
Detta kommer han att ge dem i den andra
dunkla natten, andens natt, om de nu alls förtjänar
att av Gud bli försatta in i den.
4. Det rätta beteendet i dnna sinnenas natt består
däri att man inte längre befattar sig med tänkande
och meditation, ty som vi har sagt, den tiden
är förbi.
Själen bör framför allt förbli i frid och ro, även om
det ibland skulle tyckas henne att hon ingenting
uträttar, atthon slösar bort sin tid eller att det
beror på hennes egen ljumhet att hon inte längre
har lust att sysselsätta sig med någonting.
Det mycket redan detta att hon bevarar sitt
tålamod och framhärdar i kontemplativ bön
utan att göra någonting.
Det enda som själen här verkligen måste göra,
det är att bevara sigfri och obehindrad från alla
speciella föreställningar och tankar och vila i
stilhet och ro utan minsta bekymmer för vad hon
skall tänka eller meditera.
Det är alldeles tillräckligt att lugnt och stilla ha sin uppmärksamhet och kärlek riktade mot Gud,
men utan någon oro, någon verksamhet eller
ens någon större längtan efter att få erfara Gud
eller märka hans närvaro.
Ty alla sådana bemödanden oroar och distraherar
själen från den ljuvliga friden, vilan och stillheten
i den kontemplation som hon här njuter.
5. Trots alla samvetsbetänkligheter hon kan
ha att slösa bort tiden och att det vore bättre
at syssla med något annat, eftersom hon i sin
bön integör något och inte tänker på något,
så bör hon dock ge sig till tåls och vara lugn,
som om det endast var fråga om att känna
välbefinnnade och leva i andens vida frihet.
Om själen vill vara en smula verksam med sina
själskrafter, så uppnår hon därmed ingenting
annat än att hon förhindrar och förlorar det
goda som Gud genom denna frid och stillhet vile
inprägla i henne.
Det på samma sätt som när en målare vill
måla eller teckna ett porträtt av en människa
som oupphörligt vänder sig än hit och än dit för
att göra olika skaer; han kan då inte få någoting
färdigt och även hans dittills utförda arbete
går om intet.
Det är detta som händer själen när hon befinner sig
i frid och inre vila och så plötsligt vill utföra
någon akt av kärlek eller intresse: hon disraheras,
förvirras och känner känslotorka och tomhet inom sig.
Ju mer hon söker stöd i något sinnesintryck eller någon föreställning, desto mer kommer hon
att känna avsaknaden av sådana, enn brist som
inte kan ersättas på denna väg.
6. Därför är det bäst för själen att inte alls
oro sig om hennes själskrafter inställer sin
verksamhet, tvärtom bör hon vara glad om
det sker fort.
Ty då stör de inte längre den ingjutna kontemplation som Gud leder henne in i,
och Gud kan ge henne ännu mera överflödande
frid.
Han bereder henne till att upptändas och brinna
av den kärlekens ande som denna dunkla
och hemlghetsfulla kontemplation medför
och som fyller själen.
Ty kontemplation är ingenting annat än ett
mystiskt ingjutande av Gud i själen, ett stilla
och kärleksfullt inströmmande av Gud själv,
som då man inte hindrar det uppträder själen
med kärlekens ande, såsom hon också låter
oss förstå i följande versrad:
AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN.