Direktlänk till inlägg 24 mars 2016

SJÄLENS DUNKLA NATT. FÖRSTA BOKEN. J. Kapitel. 10.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:36

KAPITEL.  10.


HUR SÅDANA SJÄLAR BÖR FÖRHÅLLA

SIG I DENNA DUNKLA NATT.


1.   När själen har nått den tid den långvariga

känslotorkan i sinnenas natt gör sig verkligt kännbar,

utför den förändring som vi har talat om.

         Han drar själen bort från sinnenas liv

och höjer henen till andens liv, det vill säga han

låter henne övergå från meditation till

kontemplation, där det är alldeles omöjligt för

henne att begagna sina själskrafter och att tänka

och meditera över de himmelska tingen.


Vid denna tid genomgår de andliga själarna stora lidanden, inte så mycket på grund av den

långvariga känslotorka de erfar, som på grund

av den fruktan de hyser att gå vilse på vägen

och att ha förlorat alltsitt andliga goda,

eller också därför att de är övertygande om att

Gud har övergivit dem eftersom de inte finner

varken stöd eler tröst i sina andaktövningar.


      De anstränger sig till det yttersta och försöker att som vanligt fästa tankarna vid någon

meditation, och de tror att om de inte gör detta

och känner att de är verksamma, så uträttar

de ingenting.

       Och ändå erfar själen bara en djup avsmak

för allt detta och den största inte motvilja,

och hon skulle mycket hellre vilja stanna kvar

i frid och stillhet och själslig overksamhet.


På detta sätt tröttar hon ut sig utan att hon dock

drar någon nytta därav.

      Genom att envist framhärda i att använda

sitt eget förstånd förlorar hon en anda av frid

och ro som hade.  Hon liknar en människa som

lämnar ett redan fullbordat verk och därefter

börjar utföra det på nytt, eller någon som har gått

ut ur staden och så går tillbaka dit igen,

eller någonsom ger upp sitt jaktbyte och sedan börjar förfölja det på nytt.

Ett sådant beteende är fullständigt onyttigt,

ty de som säger, själen vinner ingenting på att

återvända till sin tidigare metod.


2.   Om de andliga själarna inte vid denna tidpunkt

finner en själasörjare som förstår dem, så går

de tillbaka; antingen lämnar de den rätta vägen

eller också blir de ljumma och till etthinder för sig själva i sina framsteg.

         Genom de många ansträngningar de gör

att följa den tidigare metoden med meditation

och tänkande, plgar de sig och tröttar ut sig,

i tanke att deras försummelser och synder bär

skulden.

Men all denna möda är onyttig.

Ty Gud leder dem ju numera på en helt annan

väg, kontemplationens väg och den är helt olik

den förra, därför att på kontemplationens väg

finns det inte längre någon plats för

inbillningskraften och tänkandet.


3.   Vad de själar som befinner sig i detta tillstånd

däremot skall göra, det är att intal sig tröst

ut i tålamod, och de skall inte göra sig bekymmer

utan lita på Gud, ty han överger inte dem som med

enkelt och uppriktigt hjärta söker honom.


      Och han underlåter inte heller att ge dem

den nödvändiga färdkosten på vägen, ändå till dess

han sedermera lyfter dem upp i kärlekens rena

och klara ljus.

       Detta kommer han att ge dem i den andra

dunkla natten, andens natt, om de nu alls förtjänar

att av Gud bli försatta in i den.


4.   Det rätta beteendet i dnna sinnenas natt består

däri att man inte längre befattar sig med tänkande

och meditation, ty som vi har sagt, den tiden

är förbi.

Själen bör framför allt förbli i frid och ro, även om

det ibland skulle tyckas henne att hon ingenting

uträttar, atthon slösar bort sin tid eller att det

beror på hennes egen ljumhet att hon inte längre

har lust att sysselsätta sig med någonting.


    Det mycket redan detta att hon bevarar sitt

tålamod och framhärdar i kontemplativ bön

utan att göra någonting.

        Det enda som själen här verkligen måste göra,

det är att bevara sigfri och obehindrad från alla

speciella föreställningar och tankar och vila i

stilhet och ro utan minsta bekymmer för vad hon

skall tänka eller meditera.

 

Det är alldeles tillräckligt att lugnt och stilla ha sin uppmärksamhet och kärlek riktade mot Gud,

men utan någon oro, någon verksamhet eller

ens någon större längtan efter att få erfara Gud

eller märka hans närvaro.

 

Ty alla sådana bemödanden oroar och distraherar

själen från den ljuvliga friden, vilan och stillheten

i den kontemplation som hon här njuter.


5.   Trots alla samvetsbetänkligheter hon kan

ha att slösa bort tiden och att det vore bättre

at syssla med något annat, eftersom hon i sin

bön integör något och inte tänker på något,

så bör hon dock ge sig till tåls och vara lugn,

som om det endast var fråga om att känna

välbefinnnade och leva i andens vida frihet.


     Om själen vill vara en smula verksam med sina

själskrafter, så uppnår hon därmed ingenting

annat än att hon förhindrar och förlorar det

goda som Gud genom denna frid och stillhet vile

inprägla i henne.


     Det på samma sätt som när en målare vill

måla eller teckna ett porträtt av en människa

som oupphörligt vänder sig än hit och än dit för

att göra olika skaer; han kan då inte få någoting

färdigt och även hans dittills utförda arbete

går om intet.


Det är detta som händer själen när hon befinner sig

i frid och inre vila och så plötsligt vill utföra

någon akt av kärlek eller intresse: hon disraheras,

förvirras och känner känslotorka och tomhet inom sig.

Ju mer hon söker stöd i något sinnesintryck eller någon föreställning, desto mer kommer hon

att känna avsaknaden av sådana, enn brist som

inte kan ersättas på denna väg.


6.   Därför är det bäst för själen att inte alls

oro sig om hennes själskrafter inställer sin

verksamhet, tvärtom bör hon vara glad om

det sker fort.

       Ty då stör de inte längre den ingjutna kontemplation som Gud leder henne in i,

och Gud kan ge henne ännu mera överflödande

frid.

Han bereder henne till att upptändas och brinna

av den kärlekens ande som denna dunkla

och hemlghetsfulla kontemplation medför

och som fyller själen.


      Ty kontemplation är ingenting annat än ett

mystiskt ingjutande av Gud i själen, ett stilla

och kärleksfullt inströmmande av Gud själv,

som då man inte hindrar det uppträder själen

med kärlekens ande, såsom hon också låter

oss förstå i följande versrad:

         AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN. 


 


      

     



 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards