Alla inlägg under mars 2013

Av Jan-Owe Ahlstrand - 5 mars 2013 00:41

ÅNGER:

GJORT ÄR GJORT, säger man.  Jovisst, Guds förlåtelse kan befria oss från det tunga vi släpar med oss genom livet.

  Gud är en oändligt god Fader som längtar efter att förlåta.  Men för att ta emot hans förlåtelse, måste vi också ångra våra synder.  Ågerns tårar är de vackraste som finns.  Jesu budskap om förlåtelse och ånger möter oss i liknelsen om de förlorade sonen och hans gode fader  ( jfr Luk. 15:11-32 ).

Det märkliga är att den förlorade sonen inte tycks ångra vad han gjort; han vill bara hem och ha det bra hos sin far.

Först när han kommit hem och fått möta sin fars ömhet, uttrycker han sin sorg över vad han har gjort.

Ångern börjar som ett litet frö av oro: kanske det ändå är bättre att söka sig till Gud.  Ångern är ofta uppblandad med själviska motiv: därhemma hos far är det i alla fall lite bättre mat.   Med tålamod och förståelse för vår mänskliga svaghet låter Gud oss växa in i ångern mer och mer.  Det är i själva mötet med Gud i hans fulla verklighet

som det går upp för oss att vi har sårat honom djupt genom vår synd.  Ju mer vi ser hans ömsint, medlidsamma kärlek till oss, desto mer hugger ångern tag i oss. "Ni blev ju bedrövade på det sätt som Gud vill ... En sorg efter Guds vilja  leder till en omvändelse som ger frälsning och som inger behöver ångra" ( 2 Kor. 7:9-10 ).

Den ångerfulla bedrövelsen är inte en flyktig känsla utan en längtan efter Guds förlåtelse och en strävan efter att utföra "sådana gärningar som svarar mot ångern" ( Apg. 26:20 ). 

Ånger får aldrig förväxlas med farsot som många hemsöks av: skuldkänslor. Tyvärr har inte så få förväxlat detta ältande och grubblande på känslornas plan över sin synd och skuld med den äkta ånger som alltid leder till omvändelse. Tyngdpunkten ligger då på Gud, som med oändlig empati ser på oss i vår ömklighet för att förlåta oss.  Ångern öppnar oss alltid för honom, medan skuldkänslorna stänger in oss in vår egna slutna lilla värld.

Ångern leder oss till Gud och vår nästa, men skuldkänslor är en återvändsgränd.

Vi är alltid efterlängtade, hur långt bort vi än har kommit. Det är aldrig för sent.  Far ståt vid vägkröken och väntar.  Och maten är alltid bäst hos honom.

ÄDELMOD:

Ordet ädelmod får oss att tänka på det medeltida riddaridealet, som förvisso är mycket fjärran för de flesta idag.  Kanske det är lite lättare att smälta, när vi tänker på den barmhärtige samariten i evangeliet  ( jfr Luk 10:25-33 ) eller på en Nelson Mandela som räckte ut handen till sin forna efterföljare.

Ett ädelt och gott hjärta är kännetecknande för den nya människan  ( jfr Ef. 4:24 ), som alltid låter sig formas av Kristus.   En andens ädling fastnar aldrig i sig själv utan söker alltid den andres bästa.  

Vi behöver bara tänka på samariern som utan att tveka tar sig an en person ur fiendelägret.  

I Jesus ser vi gång på gång hur detta ädelmod går ihop med saktmod, ett annat bortglömt ord.  

Saligprisningarna finner vi alla de accenter som behövs för att teckna den nya människan, som alltid är en avbild och avglans av det som finns i Jesus.  Kan man uppnå detta av egen kraft om man riktigt anstränger sig?  Nej, "allt är nåd" som Therese av Lisieux sade.   Men nåden måste alltid måste alltid tas emot och bära frukt och det kan och måste vi också göra.  Det passiva gudsmottagandet är det största och högsta av alla mänskliga verk; är att stå med två tomma händer inför Gud och låta dem fyllas av hans nåd.    

Bara då kan vi i vår tur ge Guds nåd och kärlek vidare, också till dem som är våra motståndare eller förföljare.

Livet självt hjälper oss att bli omskapade och omstöpta till en allt större Kristus likhet. Det ädla och sanna, som finns i oss eftersom vi är skapade till Guds avbild, blir genom nådens ständiga verk inom oss allt tydligare och tydligare.  Samtidigt måste vi LÅTA OSS omformas och medverka med det som sker djupt inom oss.

Vardagens alla händelser är dem milj där vi ständigt sätts på prov.  Där visar det sig alltid om vi förädlas av "Guds överflödande nåd" ( Rom. 5:15 ) eller om allt förfuskas genom vår synd och bräcklighet.  

Varje ögonblick är nåd.  Frågan är bara om vi är fullt medvetna om att Gud ständigt erbjuder oss att förvandlas och förädlas.  Återigen kan vi tänka på den barmhärtige samariern, som förmådde fånga ögonblickets nåd och träda in i den förberedda gärning, som låg och väntade på honom i ett rånoffers gestalt.

Jesus väntar alltid på oss i tusen och åter tusen gestalter och förklädnader.  Känner vi igen honom och tar emot honom, händer något inom oss.  Låter vi honom få älska oss blir det vår andra natur, ja, vår sanna natur att tänka, handla och tala som han.   Vårt ådelmod växer gradvis fram i det ständiga Kristus-möte som vårt liv är.  Det är bara nåd, men bejakad och besvarad nåd.

ÖVERLÅTELSE:

LÅT OSS ÖPPNA VÅRA ÖGON FÖR LJUSET FRÅN GUD OCH MED VIDÖPPNA ÖRON LYSSNA TILL VAD GUDS RÖST MANAR OSS, DÅ DEN DAGLIGEN ROPAR  ( St Benebikt ).

Gud talar ständigt til oss, ja, han ropar dagligen och stundligen.  Vi har fått våra naturliga organ och sinnesförmögenheter för att stå i kontakt med den skapade värld där vi alltid lever.  

Då måste det finnas några organ och kraftkällor inom  oss som gör att vi kan få kontakt med Skaparen själv. 

Det måste finnas en grundattityd inför Den som har skapat oss och vill frälsa oss. 

Människans grundattityd inför Gud kan vi kalla ÖVERLÅTELSE.  Vi kan lära känna igen denna atityd i det lilla barnet, som helt liatr på sin mor och far och överlåter sig till dem.  Vi LÅTER oss helt enkelt älskas av Gud.

Vi har en grundmurad tilltro till att han vill vårt bästa.   Vi litar mer på honom än på oss själva eller någon annan.  Vi är beroende av honom för hela vår existens.  I liv och död tillhör vi honom.

Det kan ta tid att bygga upp denna överlåtelse.  Vi människor är ofta sårade.  Vi har förlorat tilltron til varandra och i värsta fall också till Gud.  En inre misstro hindrar oss. Ett gnagande missnöje gör livet tungt för oss.   En vag misströstran gör oss nedstämda.  Men den sanna överlåtelsen växer just fram i motvind.

Vi kan bara ta emot den levande Guden och uppståndelsens fulla verklighet, när vi gått i närkamp med svaghet och synd, med död och lidande.  Kristi påskmysterium är den ram inom vilken vi lär oss vad överlåtelse är.

Det objektiva frälsningsmysteriet, som vi ser i Jesu kors och uppståndelse, blir tydligt i vår subjektiva, individuella verklighet.  Jesu överlåtelse till Fadern på korset öppnar vägen till vår överlåtelse åt Gud.

Vi möter Gud just i det liv som är vårt.  Hann kommer oss till mötes tvärs igenom det vi är med om.  Vi hoppas alltid på den levande Guden, hur tungt eller hur lätt det än kan vara.  

Överlåtelsen yttrar sig genom TRO, HOPP OCH KÄRLEK, dessa tre som Paulus talar om, varav kärleken är störst.

Men utan tro och hopp kan inte kärleken fungera.  I vår tid är det ofta hoppet som behöver förstärkas, eftersomm vår tids stora folksjukdom är en slags hopplöshet, meningslöshet och tröstlöshet, som man försöker döva genom alla möjliga surrogat.     

Vi talar om tro, hopp och kärlek som TEOLOGALA DYGDER.  Teologal betyder att det är något som förbinder oss direkt med Gud.  Det är en dynamisk kraft som kommer frånn honom och binder oss till honom.  

Han har tilltro till oss. Han älskar oss.  Därför kann vi svar med samma mynt,ja, vi kan svara honom med den kraft som utgår från honom.

Ordet dygd bytyder också kraft ( LAT. VIRTUS ). Det är en gudomliga dynamik som vi blir delaktiga av genom vårt dop.  Vi får tillgång till en övernaturlig förmåga.  Tron, hoppet och kärleken har också en vanlig mänsklig sida, som gör att alla människor, troende eller ej, kan känna igen vad det gäller.  Men när vi talar om dem som teologala dygder, så är det gudomliga nådegåvor som har ingjutits i oss genom dopets sakrament tack vare Jesu frälsning och nåd.  Vi drivs av den helige Andes kraft att efterfölja Jesus och överlåta oss till Fadern.

Vi har satt vårt hopp till den levande Guden.  Vi får del av Treenighetens inre liv.

Tro, hopp och kärlek hör oupphörligt samman och bildar en enda grundattityd, som förbinder oss oupplösligt med Gud, men också med vår nästa.  Ofta talar vi mer om tron och kärleken i våra kristna sammanhang.  Hoppet blir ofta bortglömt.  Därför är det viktigt att vi just nu koncentrerar oss mer på hoppet.  

Vi hoppas inte bara på ett bra jobb, karriär, ramgång eller vad det nu kan vara på det mänskliga planet som vi drömmer om.  Vi hoppas på Gud.  Vi längtar efter honom.  Vi att troratt han den ende som kan fylla vårt hjärtats djupaste och största behov.  Utan honom blir allt tomt och ödsligt.   Det blir bara ett meningslöst sökande efter nya och häftiga upplevelser, tidsfördriv och kickar.

Tänker vi efter är det det så många lever i dag.  Hela veckan hoppas man på ett häftigt festande under helgen, nya brudar, nya killar.  Men man blir aldrig nöjd.  Något är tomt och ihåligt inom en.  

Man försöker fylla tomheten med allt häftigare saker, prylar, sexuella erövningar.

Det kristna hoppet kan rädda dem som riskerar att drunkna i denna hetsjakt på det ständigt mer häftiga.

Hoppet inriktar oss direkt på Gud i hans eviga härlighet. Vi får ett helt annat förhållningssät till det jordiska.

Vi känner igen spåren av vår älskade Herre runt omkring os, i varandra, i det som händer. Vi vill locka fram hans närvaro mer och mer.  Vi vill känna igen hans fördolda närvaro i varje männska vi möter, även i den som inte känner honom men innerst inne längtar efter honom.  Hoppet blir en drivkraft för att engagera oss i

världen och förmedla Jesus och hans budskap till dem vi möter.   Då vill vi också dela med oss av vår tro, vårt hopp och vår kärlek till dem som inte känner Jesus och hans Kyrka.  Varje dag får vi växa i vårt hopp på den

levande Guden och omsätta vårt hopp i bön och handling.   

  

Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 mars 2013 19:31

X:TRAPRIS:

GUDS SLÖSERI MED sina gåvor och sin nåd är alltid gränslöst.  Gud vill dela med sig av sig själv.

Påskens nya liv som ger oss i dopet är mer än vi hade vågat drömma om.  Kristi uppståndlse som öppnat vägen för oss till evig härlighet övergår allt vad vi hade kunnat önskat oss.   Redan i det gamla förbundet började man ana något av detta: Gud vill utgjuta sin Ande över oss, ja, ingjuta den i oss  ( jfr. Hes. 36:26-27 ).  Gud vill bo inne i oss genom sin helige Ande, som han ständigt andas in i oss.  Gud kan bara nöja sig med att ge oss det bästa som finns: sig själv.   Konsumismens, vår tids farligaste frestelse och ibland enda fungerande ideologi, bygger på att vi ständigt skall längta efter något mer.  Därför lockar affärerna med rea och X: trapris.   Vi får aldrig nöja oss med det vi har.

Vi måste ha något mer, något nytt.   Men just denna frestelse motverkas och helas genom pingstens gåva, då Anden blir den djupa drivkraft inom oss som ständigt driver oss att längta mer efter det vi redan fått: Gud själv.

I sin godhet överlistar den sanne Guden Mammons frestelse och vänder den till något gott.

Pingstens mysterium ger oss som tror på Kristus "konsumentupplysning", eller rättare sagt Andens egen upplysning.  När Anden blev utgjuten över lärljungarna som tillsammans med Maria höll ut i bönen i övre salen  ( jfr. Apg. 1:13-14 ), blev Kyrkans fulla verklighet tydlig.   Människor av olika språk och raser binds ihop av Anden.   Våra mänskliga gränser överskrids av Anden.   Tron, hoppet och kärleken binder ihop oss genom Anden.   Det är inte längre at dyrka BLUT UND BODEN som gäller utan att få "tillbe Fasdern i ande och sanning ( Joh. 4:23 ).  Gud vill vara en inre verklighet och drivkraft inom oss genom Anden, som förenar oss till ett i Kristus.    Det finns en helig otålighet inbyggd i oss som går samman med ett orubbligt tålamod.   Liksom Paulus sträcker vi oss efter målet ( jfr. 3:13 ), och när vi tycker att vi nått fram dras vi ut u r oss sjäkva och drivs vidare på vägen.    Andenn förnyar ständigt jordens anlete, om vi har trons ögon att se med. 

Andens gör vårt stenhjärta till ett hjärta av kött och blod.   Anden binder oss allt fastare till Sonen och Sonen hjälper oss att "nalkas Fadern i en enda Ande" ( Ef. 2:18 ).   Samtidigt slungas vi ut i världen för att tända en eld ( jfr. Luk. 12:49 ), somm aldrig får slockna.  I Andens ljus ser vi inte längre på varandra som konkurrenter och konsumenter utan som bröder och systrar.  Du och vi blir viktigare än jag.  Gemenskapens väl och ve tar överhanden över jagets behov.  Samtidigt finner jag vad somm är min äkta och sanna identitet: min Kristus-likhet, min Kristus-gemenskap.   "Det är Kristus som lever i mig"   ( Gal. 2:20 ).   

YTLIGHET:

Har man väl vant sig vid det ytliga kan det vara svårt att tränga djupare in i trons underbara värld.   Vi "skryter med det som ligger på ytan" ( 2 Kor 5:12).  Ofta vänder han sig mot den tidens frommaste människor, fariseerna: "ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska" ( Luk 11:39 ).  Han varnade dem för det som också vi kan råka ut för:  ytlighet.    

På Jesu tid var det ännu gångbart att visa yttre fromhet och därför låg frestelsen till hycklad fromhet ganska nära.  Människan förblir i stort sätt alltid densamma och faller för samma locktoner.   Det vi kallar fariseism är bara en variant på en och samma melodi.    Jesus vill genomsyra oss med sin kärlek.  Han vill tränga in alla skrymslen och vrår i vårt inre för att evangelisera allt som finns i oss.   Det finns oändliga rymder inom oss som måste få lysas upp av hans ljus och förvandlas av hans nåd.  Vi får inte stanna av i vår växt och mognad.  Vi får inte nöja oss med att låta vår fasad bli renoverad.    Hela vårt hus, hela vårt inre djup måste fylla av "kunskapens doft"  ( 2 Kor 2:14 ).   Allt måste genomsyras och genomglödas.  "Frälsning pågår!" , så skulle det kunna stå på vår dörr.   Jesus vill ta oss helt i besittning och  göra oss allt mer lika sig själv.  "Nu är frälsningens dag" ( 2 Kor 6:2 ).  Gång på gång måste vi granska oss själva.  I vår individualistiska tid kan ytligheten anta en speciell skepnad, som kann vara svår att genomskåda.  Man blir lätt kvar på ytan och formar om tron efter eget tycke och smak.   Hjärtat måste vidgas och snörpas åt.   Risken är stor att fastna i en ytlig tro och att ta sin tillflykt till en egenhändigt hopsnickrad gudsbild.  Egentligenn är detta avgudadyrkan: att göra sig en gud som behagar i stället för att vilja behaga den levande Guden, som vi skall tillbe "i ande och sanning"  ( Joh 4:24 ).  "Själens gudsdyrkan bör härma kroppens sätt att fungera och samma lagar för sin växt måste den kristna läran följa, så att den styrks med tiden, växer med åren, mognar med åldern"  ( Vincentius av Lerinum ).   Vi kan dyka djupare och djupare ner i Guds mysterium.  Det finns inga gränser för hur djupt in i Jesu Hjärta vi kan nå. Allt beror på "nådens överflödande rika gåva"  ( Rom. 5:17 ).  Varför blir då kvar på ytan??  "Ro ut på djupt vatten"  ( Luk 5:4 ), säger Jesus.

ZENIT:

En idrottsman vill sätta nytt rekord.  Paulus "löper mot målet för att vinna"  ( Fil. 3:14 ).   Många vill göra karriär och nå toppen.  Vi är kallade till den högsta lyckan; att få del av Kristi uppståndelse, att få leva förenade med honom och hans Fader i all evighet.   "Den strålande morgonstjärnan"  ( Upp. 22:16 ) har gått upp på himlavarvet. Ljuset har besegrat mörkret.   När Jesus Kristus uppstår från de döda, har syndens och ondskans makter besegrats i grunden.   När Jesu mänskliga natur förhärligas berör det hela den mänskliga naturen.   Jesus har gått före och vill dra oss med till Zenit: Guds härlighet som vi är inbjudna att få dela.   Påskens budskap får alla andra drömmar att komma på skam.   Allt blir futtigt i påskens strålande ljus.     För att nå fram till Zenit måste Jesus örst stiga ner i den avgrund som dödsriket är.  Han måste bli helt utblottad för att besegra den onde och hans makt.  Bara den totala utblottelsen kunde få dödsrikets portar på fall.   Vi kan bara nå fram till vårt mål, om vi är villiga att följa Jesus på denna fattigdomens och blottställdhetens väg.    Fastetidens bot och kärvhet är den enda vägen till påskens strålglans och "liv i överflöd"  ( Joh. 10:10 ).  Vi måste hålla oss tätt intill Jesus både när går sin korsväg  och när han vill lyfta oss upp till härligheten. Han både den Korsfäste och den Uppståndne.   Gnom dopet har denna identifikation redan börjat  ( jfr. Kol. 2:12 ).  Det är en ren nåd, men all nåd måste tas emot för att bli fruktbar.    Dag efter dag får vi söka vår djupaste identitet i Jesus. Det kristna livet är mer Du än jag.   Jag blir ett med Dig lite mer för varje dag,  om jag tar min kristna tro på allvar.  Annars blir det tvärtom.   Det går antigen framåt eller bakåt.  Det finns bara jag eller nej  ( jfr Matt. 5:37 ).   Jesus är kompromisslös, men samtidigt barmhärtig.   Det är det svåraste av allt för oss somm vill prestera och åstadkomma stora ting.   Men det är Gud som låter stora ting ske med oss ----  liksom med Maria  (jfr Luk. 2:4 ).  Kan vi bara acceptera denna roll fördelning är vi på god väg.   Påsken är för stor  för oss.  Vi kan aldrig fatta och tillgodogöra oss något så stort och himlastormande. Vi måste se vår totala oförmåga och samtidigt hoppas på det högsta och största av allt.   Jesus har uppstått FÖR OSS, liksom han har dött FÖR OSS . Detta FÖR OSS tycks vara det störst och högsta för Gud.   

 

   



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards