Direktlänk till inlägg 20 mars 2016
KAPITEL. 6.
OFULLKOMLIGHETER SOM HÄRRÖR UR
ANDLIGT FROSSERI.
1. Den fjärde kardinalsynden kallas andligt
frosseri, och därom är mycket att säga.
Det finns väl knappt en nybörjare som inte
begår någon av de många ofullkomligheter som
denna last är upphov till och som framkallas
av det behag de i början finner i andliga övningar.
Lockade av essa känslor eftersträvar de först
och främst andlig vederkvickelse i sina
andaktsutövningar och inte hjärtats renhet
och en försiktig klokhet, vilket dock är det som
Gud mest ser till och med välbehag upptar,
och detta på alla stadier av det andliga livet.
Utöver den ofullkomlighet som visar sig i längtan
efter andliga njutningar driver frosseriet dem
vidare från den ena ytterligheten till den
andra, så att de till slut helt lämnar den
gylllene medelväg där alla dygder finnes och
fullkomnas.
Lockades av det behag de finner däri går somliga
under till följd av sina botövningar, andra
försvagas av att fasta opå ett sätt som överstiger
deras krafter, utan att avvakta förordningar
och råd från någon andlig ledare.
De t.o.m döljer sina förehavande för dem
som de på denna punkt borde lyda, ja en del
fruktar inte ens att handla tvärt emot vad de har
blivit tillsagda.
2. Detta är de mest ofullkomliga, människor
utan förnuft, som skattar botövningar högre
än måttfulhet och lydnad.
Och ändå är just måttfullhet och lydnad det offer
som är mest välbehagligt inför Gud och det han sätter mest värde på.
Lämnar man den kloka måttfullheten åsido,
så är ens handlingar bara en djurisk botövning,
till vilken man dras på grund av den njutning
man finner däri, precis som djuren.
Eftersom alla ytterligheter är något ont
och eftersom man med detta handlingssätt
bara följer sin egen vilja, så går man därvid
snarare latsens väg än dygdens.
Åtminstone förfaller man till andligt frosseri
och högmod, när man inte går lydnadens väg.
Många av dessa människor förledes härvidlag
av djävulen, som lockar dem till andligt frosseri
genom en stegring av deras lustar och begär.
De ändrar på de anordningar som har
givits dem, lägger till eller modifierar, därför
att lydnaden på denna punkt är dem ett alltför
trångt och hårt ok.
Därigenom råkar många i sådant elände
att de förlorar all lustoch andakt; de har bara
glädje och lust till vad de tycker om att göra,
vilket de kanske hellre borde låta bli.
3. Många av dem plågar sina andliga ledare för
att få det som de själva önskar, och halvt med
våld lyckas de så avtvinga dem ett medgivande.
När de inte lyckas blir de så ledsna som barn,
visar dåligt humör och tänker att de inte tjänar
Gud när de inte för följa sina egna nycker.
De lever efter sin egen smak och egen vilja
och anser det vara det högsta.
Så snart man vill frigöra dem och få dem att verkligen Guds vilja, blir de alldeles missmodiga,
nedstämda och olyckliga.
De tror att om de är nöjda och tillfredsställda,
så blir Gud förhärligad och tillfredsställd.
4. Åter andra finns det, som till följd av sitt
frosseri är så föga medvetna om sin egen ringhet och eget elände, och som har till den grad åsidosatt
den barnsliga fruktan och vörnaden inför
Guds upphöjda majestät, att de inte drar sig för
att av tvinga sina biktfäder tillåtelse att ofta gå
till kommunion. Det värsta är att de inte sällan
vågar kommunicera utan tillstånd och godkännande
av Kristi tjänare och ställföreträdare och sedan
hemlighåller de det för honom.
Då de bara tar sikte på kommunionen, biktar
de sig endast helt ytligt och tänker inte på att den
borde mottagas i ett rent och väl förberett
hjärta. I varje fall skulle det vara förnuftigare
och fullkomligare att ha en helt annan inställning
och be biktfadern att inte släppa fram dem
så ofta till sakramenten.
Men det bästa mellan dessa båda ytterligheter
vore ödmjuk undergivenhet.
Överdriven djärvhet på denna punkt är alltid
av ondo, och man måste med rätta frukta
att sådan förmätenhet blir straffad.
5. Vid den heliga kommunionen är sådana själars
hela bemödande inriktat på att förskaffa sig själv
en ljuvlig känsla, och inte på att tillbedja och ödmjukt lovprisa den Gud de just har mottagit.
De är så helt upptagna av denna tanke,
att om de inte märker någon sinnlig känsla
av andakt, så tror de att de inte har uträttat någonting. Detta visar en mycket låg uppfattning
av Gud.
De förstår inte att den sinnliga känslan
är den minsta av detta heliga sakraments verkningar, under det att den största, den som
inte syns, är nåden.
Och därför tar Gud ofta ifrån dem dessa
förnimbara känslor och njutningar, så att de
i stället kommer att betrakta honom med
trons ögon.
De vill känna och förnimma Gud, både vid kommunionen och andra andliga övningar,
precis som om han vore fattbar och tillgänglig
för våra sinnen.
Allt deta förråder stor ofullkomlighet och står
i klar motsats till Guds väsen, vilket man
är skyldig en ren tro.
6. På samma sätt förhåller sig dessa själar
i bönen. De lever i den tron att allt beror på
om man känner sinnligt förnimbar glädje
och andakt.
De anstränger sig med all kraft att känna detta
och tröttar därvid ut sig och gör sig stort
huvudbry i onödan.
När de inte lyckas finna denna lustkänsla
blir de tröstlösa och tror att de inte har
uträttat någonting.
Genom dessa bemödanden förlorar de den sanna
andakten och kontemplativa bönens rätta anda,
som består i att framhärda tålmodigt
och ödmjukt, i brist på självförtroende och med
den enda önskan att behaga Gud.
Därför händer det också, att om de vid en
eller annan övning en gång inte finner någon
lustkänsla, så får de avsmak för dett aslags övning,
vill inte på nytt ägna sig åt den och lämnar
den ofta definitivt.
De är som sagt lika barn, som låter sig ledas
av njutningen och inte av förnuftet.
Hela deras tanke- och viljeliv inriktas på
att söka andlig glädje och tröst.
Därför kan de de aldrig få nog av andlig läsning;
än väljer de den ena än den andra meditationen;
med ett ord, de är ständigt på jakt efter egen trevnad i de gudomliga tingen.
Men Gud förvägrar dem detta i sin stora rättfärdighet, vishet och åstadkomma mycket ont
i deras liv.
För dessa själar ärdet alldeles särskilt nödvändigt
att få inträda i denn dunkla natten som vi skall
tala om, så att de får renas från alla dessa barnsligheter.
7. Utom denna böjelse för njutningar bär
sådana själar också på en annan stor ofullkomlighet. De är nämligen alltför slappa
och tröga för att vilja gå korsets mödosamma väg.
Ty en själ som hänger sig åt njutning
skyggar helt naturligt tillbaka inför all
självförnekelsens bitterhet.
8. Dessa själar är emellertid också behäftade
med många andra ofullkomligheter som uppstår
ur den sistnämnda.
Herren botar dem dock i sinom tid genom att ge
dem frestelser, långvarig känslotorka och andra
plågor, som allesamman hör hemma i den
dunkla natten.
Men om allt detta skall jag nu inte tala, för att inte
bli alltför omständlig.
Jag vill bara nämna att andlig nykterhet och måttfullhet har en helt annan karaktär:
de följer självförnekelsens väg, i fruktan och
underkastelse.
Andlig nykterhet hjälper oss också att inse
att fullkomligheten och värdet i våra handlingar
inte ligger i det stora antalet och i det nöje
man finner i dem, utan i den självförnekelse
som man därvid övar.
Därför måste nybörjarna göra allt som står
i deras makt, ändå till dess att Gud själv värdigas
rena dem genom att införa dem i den dunkla
natten. Eftersom jag längtar efter att få tala
om den, skall jag bara lätt beröra dessa
ofulkomligheter.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 | |||
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
20 | |||
21 |
22 |
23 |
24 | 25 |
26 | 27 |
|||
28 | 29 |
30 |
31 |
||||||
|