Alla inlägg under februari 2013

Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 februari 2013 14:13

UPPENBARELSE:

När man sitter på tåg och bussar hör man svordomar stup i kvarten, ibland från de mest oväntade munnar.  Språket har blivit nersmutsat som miljön.  Språket är en skatt som måste vårdas och vördas ömt, eftersom det kan yppa tillvarons största och högsta ting.Det motsvaras någit i Guds eget väsen, för Gud vill yppa för oss vem han är och vad han vill göra för oss.    Alltsedan Gud skapade världen, har han yppat något om vem han är.   Själva skapelsen uppenbarar på ett beslöjat sätt genom sin skönhet, att den måste ha sin upprinnelse i Någon som är ännu skönare. 

Gud vill yppa mer och mer av vem och vad han är.   Hela det Gamla testamentet är ett enda yppande av hur stor Guds kärlek är till sitt folk.  När Gud blir människa blir denna uppenbarelse fulländad.   Gud antar vår natur för att göra det lättare för oss att förstå och lära känna honom.  När det eviga Ordet blir kött i Jesus Kristus yppas Guds oändliga kärlek till oss.  Samtidigt uppenbaras det som ännu inte hade blivit tydligt i det gamla förbundet: att Gud är en treenig Gud.  I sig själv är Gud en enda, men samtidigt tre personer som lever i en evig kärleksgemenskap.

 Det är denna Guds inre hemlighet som yppas för oss vid inkarnationen.   Treenigheten och inkarnationen är något unikt för kristendomen, men motsvarar samtidigt det som människan spontant längtar efter.

Ingen annan religion har fått ta emot denna fulla uppenbarelse om vem Gud är och vad han vill göra för oss.

Gud vill göra sig känd sådan han är i sig själv: Fader, Son och helig Ande. 

Denna kunskap om vem Gud är i sig själv är livgivande och förvandlande.     När Gud uppenbarade sig i sin fulla verklighet är det för att vi skall bli förvandlade av denna gåva.   Vi ser att alla som mötte Jesus Kristus, alltifrån herdarna och de vise männen, blev förändrade.  Gud uppenbarar sig för att få plats i vårt liv, för att få huvudrollen.  Vår lycka och frälsning ligger mer i honom än i oss själva. Det blir mer Du än jag.

Dett mönster   --- att Du är viktigare än jag --- har sitt ursprung i Guds inre treeniga liv. Varje Du kan uppenbara något om vad Gud är för mig.  Alla Jesu liknelser och all hans undervisning återspeglar detta.   Varje Du kan uppenbara något om vad Gud är för mig.    I den människa jag möter yppas alltid något om Gud, eftersom hon är skapad till hans avbild,  Jag slungas ut ur min instängda jagiskhet och får själv bli ett du för den andre.

Gud blir människa. Han föds i fattig och ödmjuk gestalt.  Men hans härlighet går inte att dölja.

"Låt ditt ansikte lysa, så att vi blir frälsta", sade redan psalmisten och i Jesus blir det förverkligat. Härligheten strålar fram så starkt att den drar till sig Österns vise.    Guds skönhet, godhet och barmhärtighet lyser alltid igenom den ringa skepnad som han antog när han blev en av oss.   Den himmelska härligheten har yppats och blivit synlig på vår jord.  Men vi kan aldrig gripa tag i den och njuta av den för egen del.  Den drar sig alltid undan våra närgångna blickar och händer.  Vi kan bara falla ner i tillbedjan och vördnad liksom de tre vise männen.      Gud har yppat vem han är genom att bli människa i Jesus Kristus.   Vårt svar är att yppa vem vi är och vill vara.  Vårt liv går ut på att försöka visa det djupaste och sannaste om oss själva.  Det är vår gengåva till den Gud som valde att bli en av oss.   Samtidigt inser vi att vi bara kan försöka besvara hans kärlek genom att ta emot den av honom och göra den till vår egen.  Det är bara genom Guds nåd somm vi kan ta emot och besvara hans gåva.  Men just det yppar vårt oändliga behov av Gud.  Utan honom är vi ingenting, menn genom hans nåd får vi ta emot nåd utöver nåd.  Lever vi i hans ljus, blir vi själva förvandlade av ljuset och kan ge det vidare.   

VAKSAMHET:

VAKA, SJÄL OCH BED!  Vakna upp, du som sover.   Just advent är en tid då vi svenskar gärna vill ha det extra stämningsfullt och skönt.  Med advent är också, ja,, ännu mycket mer vaksamhetens tid.  Vi måste hålla våra lampor brinnande i väntan på Herrens ankomst.  Egentligen är det alltid advent i själens inre, för vi väntar alltid på att Herren skall komma till oss.   Allt i oss kan vara till hjälp för att upptäcka alla de tusen och åter tusen olika sätt som Kristus har för att komma in i vårt liv. Ett ord av vaksamhet kan förleda oss att tro att vi alltid måste vara leva på helspänn. Att vara vaksam är bara att öppna ögonen lungt och stilla liksom när vi vaknar på morgonen och tar emot den nya dagen som en underbar gåva ur Guds hand.   Att vakna upp till en ny dagen........ är en stor och omtumlande erfarenhet som vi ofta går miste om .  Börjar vi dagen på rätt sätt, ar chansen stor att vi också fortsätter på rätt sätt.  Då upptäcker vi mer och mer av alla de sätt som Gud hittar på för att komma in i vårt liv på. Denn somm älsakr söker alltid den älskades närvaro.  Hjärtat vakar och väntar, även när man är fullt sysselsatt med allt annat.  Hjärtats vaksamhet gör oss öppna och mottagliga för de ständigt nya och överraskande sätt som Herren har för att komma in i vårt liv.   Liksom bruden i Höga Visan är vårt hjärta urvaket i väntan på varje knackning på dess port.  Ständigt på nytt måste vi söka Den som har oss kär och väntar på oss bakom varje backkrök och kulle.  Allt utandas hans närvaro och det gör oss ännu mer längtande, ännu mer tomma på allt eget för att kunna ta emot honom som kommer.   Ordet har blivit kött på ett oåterkalleligt sätt i Jesus Kristus.    Faderns enfödde Son har blivit Jungfru Marias ende son och vår broder.  Guds ankomst  till världen är historiens mittpunkt.  Vår exisens som kristna är helt präglad av detta största av under.  Inkarnationen är ett historiskt faktum som har vänt upp och ner på historien.   Men denna unika ankomst måste tas emot och bli fruktbar i vårt liv, gång på gång, ögonblick för ögonblick.   En gång skall han komma helt slugiltigt och göra tiden till evighet, jorden till himmel.   Vi kan aldrig föreställa oss vad det innebär när Herrens ankomst också blir hans återkomst.   När vi vakar i väntan på Herren, då stärks vi i vår sanna identitet: att vi är skapade för evighetens saliga skådande.    Vi förbereder oss på det eviga livet, där ankomsten har blivit definitiv och förvandlat allt.    Vakna och vaka är syskonord för syskonsjälar.  Vi alla som är Kristi bröder och systrar får vakna upp till varje ny dag som om det vore till den yttersta dagen, som om den eviga härligheten redan vore här.   Ändå är det något av det eviga mötet med den uppståndneoch förhärligade Herren som vi får ta ut i förskott mitt i tidens alla möten med den fördolde och ändå närvarande Herren.  Fortsätt, själ, att vaka och be!     Sov inte bort ditt liv utan vakna upp och förbli vaksam.  Då förbli du alltid lika ung.



ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 februari 2013 18:32

MED GLÄDJE:

Hela det kristna livet är att glädjas med Jesus kristus, som redan nu låter oss dela hans himmelska härlighet och glädje. Uppståndelsen är kärnan av vår tro. Delaktigheten i påskens seger gör att vi får glädja oss med denn Uppståndne.     Hela kristendomen är präglad av denna atmosfär av stilla och tacksam glädje över att Gud vill bli Gud-med-oss i Jesus.  Därför får vi också bli människa -med- Gud i Jesus.  Adventstiden är som klippt och skuren för att öva in denna delaktighet i Guds inre glädje.  Glädjen riktar oss framåt mot något och Någon som skall komma.    Den blir en Person.  "Vem är vårt hopp, vår glädje?"  ( 1 Tess. 2:19).   Glädjen ligger alltid i någon annan, i honom som skall komma,  den  hett efterlängtade Frälsaren.   Ju mer vi lär oss att längta, desro större blir också glädjen.  I själva längtan ligger en sällsam, stilla glädje.  I vår tid är risken stor att man glömmer bort detta.   Man vill ha allting på en gång utan att vänta och längta.  Advent kan bli en omskolningsperiod, då vi lär oss att tålmodigt vänta på Den som skall  komma.   Då lär vi oss att lägga allt oväsenligt åt sidan, att ta avstånd från allt som kann bedröva honom och hindra oss att inrikta hela vårt hjärta på honom.  Tillsammans med Jungfru Maria lär vi oss att se fram mot hans ankomst.   Vi förstår mer och mer hur stor Guds kärlek är till oss, men också att vi är kallade att besvara denna gåva med vår genkärlek.  "Var inte rädda.  Jag bär bud till er om an stor glädje, en glädje för hela folket"  ( Luk. 2:10 ).  När Gud stiger ner i vår värld fördriver han allt vad rädsla och fruktan heter från vårt hjärta.    Julens nåd är beroende av  hur vi har levt oss in i den väntan och längtan som advent innebär.   Om vårt hjärta är uppfyllt av allt möjligt annat, då finns det inte plats för honom som vill fylla hela vårt inre med sinn närvaro.   Glädjenn kan bara få rum, om vi har röjt rum för den genom att tömma oss på allt onödigt.  Adbvent är därför också en botens och försakelsens tid, då vi gör oss fria för Gud.  Tyvärr har advent för många blivit raka motsatsen.   Aldrig frossar man så mycket och shoppar så mycket.  Juldordet och julhandel riskerar att döda vår längtan efter Jesu födelse.  Vi måste återerövra adventstidens ursprungliga mening och nåd. 

NU-BÖRJARE:

Det är en stor befrielse, när det går upp för oss att han alltid vill ge oss en ny möjlighet.  Vi är inte bundna vi vårt förflutna.  Vi får helas och bli förnyade i varje nu-ögonblick. Vi får inte bara vara ny-börjare utan nu-börjare.   Därför är vi aldrig fastlåsta i tid och rum utan vi har alltid ett evighetsperspektiv.   I varje nu-ögonblick får vi en glimt och en klunk evighet.   Vi förflyttas ut ur vår begränsade och instängda lilla värld och får del av en gränslösa verklighet, som Kristus har öppnat för oss genom sin uppståndelse.    Liksom nybörjarna i skolan,,ja, liksom varje barn som börjar en ny klass, får vi också börja något helt nytt och spännande varje höst.    Liksom nybörjaren i första klass som inte riktigt vet vad som väntar kan det kännas lite oroande för oss, men just därför får vi en enastående möjlighet av uta in den grundtillit som hjälper oss att våga oss in det nya och okända.  I Gud har vi vår grundtrygghet och därför vågar vi litar på att det nya som väntar skall föra oss ännu närmare honom.   DEn stora frestelsen är att vi så lätt flyr bort från nu-ögonblicket, även omm det bara är där vi kan möta Gud och förvandlas av hans ständigt nya nåd.  Det är så lätt att fastna i detsom har varit, antingen i  gamla problem och oförrätter eller drömma sig tillbaka tillden gamla goda tiden.  Arvsyndenn yttrar sig på detta sätt : vi har förlorat insikten i att det är något stort och underbart att få leva i nu-et och där få ta ut evigheten i förskott.   För vår ödmjukhets skull måste vi ständigt förbli ny-börjare i denna konst. Men det finns en djup mening i detta : vi får lära oss att allt är nåd och gåva.  Det är inte vi som har kavat och självsäkert lärt oss att bli ny-börjare, utan det är Gud själv som visar oss vår fattigdom och oförmåga:  Just så lät han oss att hans nåd är varje dag morgon ny, att hans förlåtelse helar oss ögonblick för ögonblick.    Varje höst borde vi tänka på detta och och se på hösten som nu-börjarens förlovade tid.  Som kristna går vi ständigt i den  helige Andes skola för att lära oss de mest elementära ting för vårt kristna liv.  Vi blir aldrig fullfjärdade.   Därför kan det vara lite extra  svårt för oss nutidsmänniskor, som är vana vid snabba resultat och vill prestera så mycket.   I sin ofattbara barmhärtighet låter Gud oss alltid få börja om igen.   Vi tar ut avv evigheten i förskott vid varje nytt andetag.  Varje gång vårt hjärta slår kan vi förena oss med Jesu Hjärta.   

OFFER:

I dag är det många som känner ett sådant obehag bara man råkar nämna ordet offer.  Vi måste också återeövra denn bakomliggande verligheten,  som ligger i ordet offer.  Jesus har offrat sig en gång för alla på korset för vår frälsnings skull.  Utan Jesu offer ingen räddning, inget evigt liv, ingen himmel. Detta offer  förblir närvarande på ett sakramentalt sätt i eukaristin.   Mässoffret ger os möjlighet att ta del av hela den nådens skatt som ryms i korsets offer, där Jesus av oändlig kärlek och medlidande med den syndiga mänskligheten frambär sig själv som ett offer för vår skull.  PRO NOBIS, för  vår skull, offrar han allt.  Guds kärlek till oss bär alltid offrets stämpel.  Guds kärlek är alltid självutgivande.    Den söker inte sitt, men ändå längtan han efter vårt hjärtats svar, efter vårt offer.   All sann mänsklig kärlek år på ett eller annat sätt en offrande och självutgivande kärlek. 

Tiden kring Alla helgon och Alla själar är mycket lämpad för att meditera över vad offer och självutgivelse innebär.   Helighetn bygger alltid på att man hellre offrar sig själv och sina egna intressen.    Egenligen är vi redan heliggjorda i dopet, i alla fall har vi fått ett helighetens senapskorn som redan måste få växa och utveckla sig.  Vårt liv går ut på att vårda och vörda detta lilla korn, så att det kan bära frukt.   Vi har livet här på  jorden på oss för att helighetens´skall mogna fram.  Döden är målet eller rättare sagt övergången till den fulla helighetens och härlighetens rike.   Bara den som låtit sig renas och helgas under sin livsresa kan komma in i Guds eviga rike.   Annars måste det till ett extra reningsbad vid övergången från dtetta liv till det eviga.  Det är det vi kallar skärselden, reningsort. I sin ofattbara barmhärtighet ger Gud oss alla möjligheter vi behöver för att nå fram till detta mål.  Menn erfarenheten  lär oss att alltför många nöjer sig med ett halvhjärtat nja till Gud.   Likgiltighet och ljumhet tycks vara normalfallet.  Därför behövs rening, både under livets gång och vid övergången.   Guds nåd är så stor, att han ger oss möjlighet att påverka varandra på reningens och helgelsens väg.   De heliga som har gått före oss inspirerar oss och ber för oss,, halvheliga. Vi får i vår tur be för de avlidna som nu renas och helgas.  Solidariteten i de heligas samfund går långt utöver dödens gräns. Jesus har brutit ned alla murar.  Det finns ett kärlekens flöde, som strömmar ut ur Jesu genomborrade hjärta, och sedan förbinder himmel, jord och reningsort. Jesu offer på har en gång för alla brutit syndens makt och krossat helvetets portar.

Därför kan vi också hjälpa varandra att ta emot hans självutgivande kärlek och så bli frälsta.

När mässan firas kommer vi alltid ihåg våra avlidna och ber för dem.  Jesu offer på korsets bär frukt för dem likväl som för oss.  Vi förenas i tillbedjan och tacksägelse med dem.  Vi bär fram dem till Guds barmhärtighet och låter honom rena dem.     I eukaristin blir vi omskolade och lär oss att finna vår djupa glädje i att få frambära oss själva som en heloffergåva  till Fadern i gemenskap med hans Son.   Ibland ställs vi inför största prov som tänkas kan: att offra våra liv för Jesus  --- och för vår nästa.

I dessa dagar tänker jag speciellt på fader Kasimir Vilnis,som inte tvekade att sätta sitt liv på spel för att rädda en förfäljd jude i Riga under Andra världskriget.   I eukaristin lär vi oss att öva in denna grundhållning. 

Så vi måste vara beredda på att vi förändras genom att delta i mässoffret.    Det kan vara livsfarligt  ---- för den gamla människan --- att delta i mässan.   Men det är också här som den nya människan mognar fram och kan bära frukt, frukt till evigt liv.

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 februari 2013 18:19

PASSIONSTID:

VARJE KRISTEN ÄR KALLAD ATT  FÖLJA I DEN KORSFÄSTES SPÅR.   VI  GÖR DET ALLA I ENLIGHET MED VÅR SPECIELLA KALLELSE.  SOM MEDLEMMAR AV MALTESEORDEN HAR VI FÅTT TVÅ VIKTIGA UPPDRAG:   ATT KÄMPA FÖR DEN KATOLSKA TRON OCH BISTÅ VÅRA HERRAR DE FATTIGA.  VAR OCH EN MÅSTE SE HUR MAN KAN FÖRVERKLIGA DETTA UPPDRAG UNDER DEL AV KYRKOÅRET SOM MAN JUST BEFINNER SIG I ---- OCH I DEN SITUATION SOM KYRKAN JUST NU LEVER I. VÅRT SÄTT ATT LEVA VÅR KALLELSE TAR KONKRET GESTALT HÄR OCH NU.

Fastetiden framskrider  och glider nästan omärkligt över i passionstiden.  Jesu väg upp till Jersalem blir mer och mer smärtsam.  Hela världens lidandeshistoria blir koncentrerad i den stund som är Herrens, då han skall försona allt det vi har brutit genom tiderna. 

Han har stigit ner i det fruktansvärda som vi människor har gjort oss skyldiga till.  Hann går rakryggad in i vår världs alla tragedier.   Han tar på sig det som vi aldrig kan sona, det som vi inte förmår förlåta.   Den som var utan skuld tar på sig all skuld.  Den som var utan synd låter alla tiders synd läggas på sig för att försona och hela, läka och bota.

Lidande och ondska, synd och skuld kan vi aldrig förstå eller förklara och döden minst av allt.   Men just det som för oss är obegripligt och får oss att skrikas ut vår vanmakt och gråta bedrövelsens tårar tar gestalt i Jesu sårade och bespottade ansikte.   Världens tragedi är inte ett opersonligt och mörkt hål utan Jesu öppnade sida som låter hans av kärlek genomborrade hjärta skymta fram.  I detta hjärta kan vi lägga allt det som vi inte förmår klara av: vår synd, vår bräcklighet, vår vilsenhet.    I Jesu medlidande ögon får vi se det som är tillvarons innersta kärna:  Guds oändliga kärlek till oss arma syndare.   Barmhärtighetens mysterium uppenbaras i den Korsfästes spruckna ögon och sårade sida.

Passionstiden är för oss ett tillfälle att infoga våra små lidanden i Jesu stora och frälsningsbringande lidande.

""Den som i sanning vördar Herrens lidande skall på ett sådant sätt se upp till den korsfäste Jesus med hjärtats blick, att han inser att Jesu kropp är hans egen"" ( Leo den store ).  Vi är ett med honom.   Lidandet kan inte bara skapa gränser utan också gemenskap och solidaritet.    Därför kan vi använda våra lidande på ett fruktbart sätt genom att ge dem, offra dem till Jesus.  Vi som är lemmar i hans kropp får dela hans lidande och låta det fortplanta sig genom tiderna för frälsnings skull.   Tronn får oss att känna igen Jesus och hans lidande i det som sker i oss och i världen.  Allt kan få del av nådens fördolda fruktbarhet och bidra till försoning och nytt liv.

 Kyrkan får delta i Jesu lidandesväg.   Genom alla tider får hon, som är hans brud, dela sin Brudgums lidanden. Martyriet är inte långt borta.   Menn hur ofta glömmer inte hennes barn detta och vill bara inrätta sig bekvämt här på jorden.  Men Herren ser alltid till att ruska om och får se smärtan på nära håll.    Bara så kan vi nå fram till påskens nya liv, till evig härlighet och glädje.  I vår tid finns det ett speciellt lidande för och med Kyrkan som ofta beror på världens och medias sätt att se på henne.  Hon får utstå samma hån som sin Mästare.  Hon blir misstolkad  och dras ned i smutsen. Hon blir dömd och fördömd, hatad och sliten i stycken.    Det skulle var mycket underligt om hon inte fick möta samma förakt och hat som han.   Han som bad för sina förföljare och bödlar vill lära henne det svåraste av allt: att älska dem som förföljer eller förlöjligar oss. 

Naturligvis finns det en skillnad mellan Kristi och Kyrkans lidande:  han var syndfri och utan skuld, hon är uppfylld av svaga och syndiga människor. Han var obesmittad av världens synd, medan hennes anlete är vanställt av hennes barns svagheter och misstag. Samtidigt är hon också helig av Jesu helighet.  Bara hon kan förmedla hans budskap och sanning till en förvirrad värld.     Hon vill ingeting hellre än att hjälpa och vårda, ge ljus och hopp,, men ändå blir hennes avsikter alltid misstolkade och missförstådda.   Ändå är det bara hon som kan visa vägen till den Ende som kan rädda oss och ge oss Guds eviga frid och glädje.   Hennes korsväg leder fram till den tomma gravens skira hopp och påskens fulla glädje och jubel.  Överallt har man slagit och spottat på henne.

Hat och förakt har varit hennes lott.  Men ju mer förhånad Kyrkan blir, desto mer välsignar hon dem som vänder sig mot henne.

DEN FÖRSTA STATIONEN på Kyrkans korsväg är påven Benedikt XVI:s gest att häva exkommunikationen av de fyra biskopar som som brutit sig loss  från enheten.  Trots att tidpunkten för denna mänskligt sett dåraktiga godhet var mycket olyckligt vald, eller snarare icke vald alls, ser vi här tydligt Kyrkans moderliga omsorg om de förlorade fåren.  Trots de oförsvarliga uttalanden som en av dessa biskopar gjorde räcktes handen ut till försoning.   Som bärare av enhetens ämbete fick påven verkligen följa sin Herre som bad om allas enhet.

Onda och goda, syndare och heliga, alla hör hemma i Kyrkans famn. Kristus har inte kommit för de rättfärdiga utan för syndarna.   Ala vill han göra till ett i sitt enda fårahus.   Också de svarta fåren, bortsprungna och bångstyriga söker hann upp. Det som tycks förlorat är det mest efterlängtade.   I sista hand är det bara Kyrkans fulla enhet som omvändelsen och hjärtats förvandling kan ske.

DEN ANDRA STATIONEN är en tragedi utan like. En nioårig flicka i Brasilien som våldtagits sedan flera år av sin styvfar väntar tvillingar och får genomgå abort.  I henne ser vi alla de otaliga barn som inte får vara barn utan missbrukas och förtrampas.  I hennes barn, honn som själv är ett barn, ser vi de barn som aldrig får födas. Arbort kan aldrig godtas. Det som borde behandlas varsamt och diskret, med barmhärtighet och medlidande, i bikt och själavård blir ett diskussionsämne på allas läppar. Trots att man inte vet hela sammanhanget vet man genast att Kyrkan har gjort fel i alla stycken.   Men världen vet precis vad Kyrkan har gjort fel och fördömer. 

Kyrkan överlåter domen till en Annan.   Och framför allt ber hon för för dem som gör fel likväl som för dem som blir sårade och förtrampade.    Den lilla flickan med sina tvillingar bära av tusen och åter tusen förböner som viskas fram i det fördolda, inte minst av henne som är både Guds och vår Moder.  Men också den värste av styvfader blir buren av förbön.     

DEN TREDJE STATIONEN på Kyrkans korsväg drabbar just henne som stod sörjande vid Korsets fot. Hon som aldrig gjort något ont, hon vars "hjärta är ett fågelbo där vi kan lägga alla våra sorger" som diktaren säger.  

Gång på gång riktas slagen och spikarna mot henne.  På ett museum tolkas hon om och blir något hon aldrig har varit.   Man frånkänner henne hennes värdighet som Guds moder och jungfru.  Man vill till varje pris dra ner henne i smutsen.  Honn som har stått upp för kvinnors rätt och alltid varit de svagas försvarare skildras som förtryckets och hyckleriets symbol.   Ju heligare enn människa har blivit genom Guds nåd, desto mer upprörd och förnärmad blir man.   Man står inte ut med att se vad Gud kan göra i en människa.   Men Jungfru Maria är obeörd av synden.  Hon kan bara fortsätta att be för dem som inte vill veta om henne.  Hon är också deras moder, hon som är allt levandes moder.  Hon är framför allt deras förespråkare som spyr ut sitt hat mot henne.   Bara kärleken kan hela och bota.

DEN FJÄRDE STATIONEN är det lidande som Afrika får bära, Kyrkans mest älskade land, för Kyrkan är en mor för som älskar det barn mest som har det svårast. Och just nu lider Afrika mer än någonsin av allt det värsta man kan tänka sig.   Påven Benediktus XVI reser för första gången dit och har med sig ett hoppets budskap, men han  också ett förmaningens stränga budskap till oss som nu ojar oss över finanskrisens följder i våra övergödda länder och helt glömmer våra fattiga afrikanska bröders oändligt mycket större lidanden.   En liberal Havard-professor beklagar det men sanninsenlig som han är, måste han ändå ge påvenn rätt när han säger att kondomen inte kan lösa hela aidskrisen.  Sådana röster får inte höras.    

DEN FEMTE STATIONEN:  på Kyrkans korsväg går rakt igenom vårt hjärta. Det är varje kristen människas otillräcklighet och ytlighet. Det är det som gör att vi döljer Kristus och Kyrkans sanna ansikte.  Det är vårt personliga sår, som gör att Kyrkans närvaro och handlande i världen framstår som bristfälligt och självtillräckligt.Den enda tragedin är att vi inte är heliga, sade Georges Bernanos.

Men ändå kan Gud göra något stort mitt i detta tvetydiga som vårt hjärta är.  Därför får vi fortsätta vår pilgrimsvandring, Kyrkans vandring genom historien, med ödmjukt hopp och tillit. Han har tagit korset på sig.  Vi får bara bära en liten flik, en flisa av det.  Han har uppstått, därför är vi trygga på vår väg.  Inget ont kan helt få makt över oss.  Segern är vunnen, men alltid beslöjad.   ""Ingen sjuk förvägras korset; ingen finns som inte blir hjälpt av Kristi bön ""  ( Leo den store ).   Vår och Kyrkans korsväg fortsätter till tidens ut.  Hoppet om att få skåda Gud sådan han är ger oss kraft och mod, hur svårt det än är på den sjätte stationen .........

QUO VADIS:    

Vart är vi på väg ??  Varför lever vi ??  Liksom vi unnar vår bil en regelbunden översyn borde vi unna vårt djupaste jag en översyn i Andens ljus.

Enligt legenden uppenbarade sig den förhärligade Jesus för Petrus utanför Rom och frågade honom:   Vart är du på väg??  På latin blir det QUO VADIS.   Petrus var på väg att lämna Rom, eftersom han kände frestelsen att dra sig undan sina förföljare.   Men mötet med Hrren stärkte honom i tron  och återvände till Rom för att ge sitt liv för Kristus.   Så dramatiskt är det sällan i vårt liv, men ändå ställs vi gång på gång inför viktiga frågor:  Vad är det som driver oss??  Vad vill vi med vårt liv ??  Vem lever vi för ?? Vad är meningen ??? Svaret finns i sista hand bara i honom som är Guds ständiga svar till oss, Guds eviga ord som blivit kött i Jesus Kristus.

Ofta är han helt fördold för vår blick.    Ändå är  han alltid med och vi kan alltid hitta honom, när vårt hjärta är öppet och blir brinnande i oss. Evangeliets berättelse om lärljungarna på väg till Emmaus är en ständigt aktuell beskrivning av vår kristna existens ( jfr.  Luk. 24:13-35 ).    Vi tror att det är Emmaus eller något annar vi strävar mot, men i grunden är det något oändligt mycket större och underbarare som är målet för vår livsresa. Alltsedan  Gud har blivit människa i Jesus Kristus är han vår färdkamrat och vägledare.  Han är "Vägen, Sanningen och Livet""  ( Joh. 14:6 ) för oss just där vi befinner oss nu.   

Målet för vår resa ligger bakom horisonten i Guds eviga härlighet, dit den Uppståndne har gått före för att bereda rum åt oss  ( jfr Joh. 14:2-4 ).  Vi går alltid den Uppståndne till mötes, och han går samtidigt fördold med oss på vägen, ofta som den Lidande, den Icke-sedde, den Försumbare.  Han älskar att förklä och dölja sig, för att vi skall söka honom med ännu större iver.   Tänk bara på Höga Visan!!  Brudgummen döljer sig på otaliga sätt för att bruden med allt mer lidelse skall söka sin Älskade.

Tänk om vi hade en bråkdel av hennes lidelsefulla kärlek, hur underbart skulle då inte vårt liv vara.  Hur nära skulle inte då Jesus vara oss, även när han döljer sig i den skenbara frånvaron, som är ett av hans älsklingssätt för att locka fram mer av vår lidelsefulla längtan.  Därför ställer han oss gång på gång frågan QUO VADIS.  Med ömhet och medkänsla står han, den Okände,  framför oss och undrar vad det är vi håller på med egentligen.

RENING:

 Vårt liv med Gud börjar i vattnet, i dopvattnet.   Den största faran under vårt liv är att dopvatnnet torkar ut och dopkällan börjar sina.  Många hamnar tyvärr i den ökentorka, där det levande vattnet saknas.  Men saknaden kan föda längtan och längtan tro och tron överlåtelse.

Vattnet talar också om rening.   Hela vårt kristna liv är en reningsprocess.  Det som har börjat i dopet får inte ta slut.  Det finns alltid något i vårt hjärta, som behöver renas genom det levande vattnet.   Gud villgöra oss mer fria och rena.   Jesus renar oss allt med sitt blod frånn all synd  ( jfr 1 jon. 1:7 ).  Gud har blivit människa i Jesus Kristus, som genom sitt liv, sin död och uppståndelse vill bana väg för oss till den eviga härligheten.

För att nå därhän och få se Gud måste vårt hjärta bli rent från allt som skymmer blicken på Gud.

"Saliga de renhjärtade, de skall se Gud" ( Matt. 5:8 ).  Vi får se på alla de nålstygn som vårt arma hjärta utsätts för i det ljuset.   Ser vi på livets alla större och mindre vedervärdigheter i det ljuset, kan vi ana Guds omsorg om oss.  Det är inte för inte som den heliga Birgitta talar om Gud som den tålmodiga tvätterskan, som under hela vårt livförsöker gnugga oss rena.  Det är ett stort ögonblick i en människas liv, när hon upptäcker detta och inte bara sörjer över de obehaglighter som det innebär att bli tvättad.  Småbarn gallskriker när man tvättar dem.  Vuxna gör det också, ända tills de förstår att det är en nåd utan like att bli renad av Gud.  

Elden talar också om rening.  Gud är en förtärande eld som inte fördrar något orent och syndigt.  Därför måste vi utsättas för hans kärleks eld, som bränner bort allt som är fläckat i oss. Vårt självbehag och vår självömkan sitter djupt i oss.  Mötet med den brinnande busken skrämde slag på Mose.  Också vi behöver vår dos av gudsfruktan och bävan, så att vi inte fastnar i det som våra icke-kristna vänner brukar reta sig på: vår självbelåtenhet.  Hur ofta behöver vi inte upprepa psalmistens ord:  "Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta"" ( Ps.51:12 ).  Hela vårt liv är ett uttryck för att Gud försöker skapa detta rena hjärta i oss.

Döden ä r menad att bli ett renande och befriande möte med den Gud, som är oändligt helig och längtar efter att förtära vår synd och skuld.  Allt i oss som strider mot Guds helighet måste brännas bort av hans förtärande kärlekseld.    Först då är vi mogna att se honom ansikte mot ansikte.  

Fastetiden är Kyrkans stora tvättdagar.  Vi öppnar oss för Guds renande och befriande verk.  Vi rannsakar vårt samvete och låter Guds vatten och eld rena oss.   Vi renas och befrias från vår synd genom hans blod.  Allt talar om hans oändliga kärlek som brinner i Guds hjärta för vår frälsning och rening.

SEMESTER:

I Guds plan för oss människor följs alltid arbete av vila.  Vi får se semestern som en förläning och ett eko av den heliga vilodag, det som ett uttryck för Guds omsorg och godhet, och samtidigt ett profetiskt tecken på den eviga vila och glädje som vi är kallade till. Det är viktigt att vi medvetet går in i semestern i denna anda av tacksamhet och överlåtelse åt Guds godhet.   Samtidigt vet vi hur svårt det kan vara för många i dag att varva ner från en stressig och krävande arbetssituation.  Konsten att vila, att ta det lungt och bara vara i Guds helande närvaro är inte alltid lätt att tillgodogöra sig för oss i dag.   Vi behöver en tid då vi inte bara producerar och konsumerar, gör nytta för oss och gör skäl för vår lön.  Semestern som begrepp är djupt besläktad med kontemplationen.

I en tid då produktivitet och effektivitet hotar att förslava oss behöver den motvikt som kontemplationen och semestern kan vara.    Eftersom så många inte heller firar söndagen som en Herrens vilodag, är det också svårt för dem att fira semester i samma anda. Det som skulle vara en familjens gemensamma vilo- och glädjetid kan rentav ge upphov till oanade konflikter, som under året legat och pyrt under ytan men nu bryter ut med kraft.  Smestern kan också vara farlig, om den inte bottnar i vår glädje över Guds godhet. 

Vi får andas ut i hans nåd och glädje.   Vi får andas in hans sanning, godhet och skönhet just där vi är.  Många söker sig helt spontant ut i naturen under sin semester.   Guds stora gåva till var och en av oss, när vi får njuta av skapelsens skönhet. 

Här tror jag att vi nordbor har det ganska väl förspänt.  Vi har redan en naturlig kärlek till naturen. Med Guds hjälp kan vi se att den också är "övernaturlig", eftersom sakpelsen alltid pekar vidare på Skaparen.  

Minsta lilla blomma ger oss en glimt av denn överjordiska skönheten i Gud.  Den surrande umlan får oss att ana den oändliga omsorg om som finns i Guds innersta.   När solen lyser över oss och vi blir solbrända, är det Guds värme vi suger åt oss.  När regnet vräker ner, är det nådens levande vatten som ger oss och hela skapelsen dess växt och mognad. När vi badar i skogssjöar  eller oceaner, är det Gud själv i hans livgivande och renande verlighet vi berörs av.

TYSTNAD:

VI KAN BARA närma oss Treenigheten på knä och i tystnad  (jfr. Upp. 8:1 ).  Vörnaden för Guds inre mysterium måste gå oss i blodet. Bibelnn är full av vittnesbörd om vilken vördnad och bävan som präglar den människa som får möta den levande Guden.   Vi "skall tillbe Fadern i ande och sanning"  ( Joh. 4:23 ).  Våra ord räcker aldrig till när vi kommer Gud nära.  Orden är nödvändiga för att förkunna vem Gud är, men de måste tas emot i tyst tillbedjan för att kunna bära frukt i oss.  Varje bön måste rymma moment av tystnad. De heliga orden kan bara få sin fulla verkan i oss när de tas emot i tystnad.  De heliga orden kan bara få sin fulla verkan i oss när de tas emot i tystnad. Genom denna tillbedjande tystnad blir vi mer rotade i Kristus  ( jfr. 3:17 )

Svårigheten i vår miljö är att tystnaden har blivit en bristvara.  Överallt hör vi högljudda röster, som överöser oss med olika budskap.  Också vårt inre riskerar att bli uppfyllt av oljud som hindrar oss att höra Guds röst, vare sig han atlar med ord eller i tystnad.   Därför måste vi hitta en askes, både på det yttre och inreplanet, för att bli befriade ur vårt slaveri.  Det värsta är att någonting inom oss gör motstånd ,ot tystnaden.   Vi är ofta döva för Guds tilltal och låter oss uppfyllas av allt annat.  Därför måste vi välja mycket noga mellan det vi vill höra och det vi inte får höra.  Tystnad är alltid att avstå från att höra något, så att vi lyhört kan lyssna till det som Gud vill säga oss.  " Detta är min Son, den utvalde.  Lyssna till honom"  ( Luk. 9:35 ), säger Fadern själv.

När vi mässan har tyagit emot Jesus, blir det nästan alltid tyst avv sig själv djupt inom oss.  Tacksägelsen efter kommunionen är ett av de viktigaste ögonblicken i vårt liv, när vi i tillbedjan kan tacka Gud bara genom att vara tysta.   Ibland är det nästan fysiskt omöjligt att denna tystanad.  Så kompakt och välgörande är den.   Det kan vara bra att tänka efter och se när vi i vårt liv har erfarit denna livgivande tystnad som har fört oss närmare Gud.   Vårt behov av tystnad inför Guds ansikte har kanske aldrig varit så stort som i vår högljudda tid.   Vi kan hålla fast vi denna heliga tystnad också när vi är tvungna att återgå till det vanliga livets alla förpliktelser.

Vi har ett tyst heligt rum inomm oss, där Gud själv bor.  "Vi är den levande Gudens tempel"  ( 2 Kor. 6:16 ).

Den helige Ande bor i oss och verkar i oss i varje ögonblick av vår existens.  Mer och mer kann vi öva upp denna inre tystnad.   Ur denn föds den stilla, inre bön, som kan ledsaga allt vad vi säger och gör.  Det fodras beslutsamhet och disciplin för att inte släppa in något onödigt, som kan splittra oss mer än vi själva förstår.

Tystnad är alltid sårbar.  Den förflyktigas så lätt.  Men när vi väl fått smak för denna tytstnad i tillbedjan inför Guds  treeniga mysterium, kommer vi alltid att längta tillbaka dit.  Och en gång, i Guds eviga härlighet, skall denna tystnad bli en del av vår ständiga lovsång  ( jfr.  Upp. 8:1 ).


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se