Alla inlägg under december 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 december 2016 12:13

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 december 2016 12:12

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


ÅTTONDE KAPITLET.


HANDLAR OM HUR MEDDELAR SIG MED SJÄLEN


GENOM INTELLEKTUELL VISION, OCH GER NÅGRA


RÅD OM DETTA.


BESKRIVER VERKNINGARNA NÄR VISIONEN ÄR


ÄKTA.


INSKÄRPER DET HEMLIGA I DESSA NÅDEGÅVOR.


1.  För att ni, mina döttrar, klarare må fatta att det är som jag säger och och att själen ju längre hon hinner på vägen får denne gode Jesus till sin allt

       närmare följeslagare, är det bra at framhålla

hur omöjligt det är för oss att vandra vidare utom

          i hans sällskap, när Hans Majestät så vill.


Detta framgår tydligt av de medel och metoder Hans Majestät begagnar sig av för at sätta sig i

      förbindelse med oss och visa o ss sin kärlek, tillika med de men underbara uppenbarelser

och syner.


För att ni inte skall bli förskräckta om någon sådan nåd blir er beskärd, vill jag i all korthet säga några ord ( om Herren hjälper mig att finna dem ),

       på det att vi mycket må prisa honom, även

när det inte vi är som får del av nådegåvorna,

         för att han, så stor han än är i makt och majestät, vill meddela sig med en skapad varelse.


2.  Det händer att själen, utan en tanke på att en sådan nåd skulle kunna vederfaras henne eller

på att hon någonsin kunde ha förtjänat den plötsligt

       känner sig nära Jesus Kristus vår Herre, även om hon inte ser honom vare sig med kroppens

         eller själens ögon.


Detta kallas intellektuell vision, jag vet inte varför.


Jag har sett en ( FÖRF. SJÄLV ) som Gud förlänade denna nådegåva ( tillika med andra som jag skall tala om längre fram ) ; i början var hon mycket matt,          ty hon förstod inte vad ddet var för något,

etersomm ingeting såg.


Hon var så söker på att det var Jesus Kristus vår Herre som visade sig för henne på något sätt så

        att hon inte kundettvivla på den saken -------

jag menar på att det var en sorts vision.


Men om den kom från Gud eller inte, den frågan hyste hon ständigt stor fruktan för, även om de verkningar den förde med sig tydde på att den

         kom från Gud.


Hon hade aldrig hörttalas om intellektuella visioner eller trott att hon skulle få del av någon sådan.


Men hon insåg myket klart att det var denne samme

Herre som ofta hade talat till henne så som jag förut har beskrivit.


Ty innan hon fick den vision det nu är fråga  om visste hon aldrig vem som talade, även om hon hörde orden.


3.   Altjämt skrämd av denna vision ( ty den liknar inte bildvisionerna, som snabbt drar förbi, utan stannar kvar många dagar, ibland mer än ett år ) skyndade hon alldeles utmattad till sin biktfader.


Hon frågade henne hur hon kunde veta att det var Vår Herre, eftersom hon ingenting hade sett; hon borde tala om vad han hade för ett ansikte.


Hon svarade att det visste hon inte, hon hade inte sett något ansikte och kunde ine heller säga mer än vad hon hade sagt.


Vad hon visste var att det var han som hade talat med henne, och det var ingen bedräglig nyck.


Och hur stor hennes fruktan än hade varit, var det henne likväl många gånger omöjligt att tvivla, i synnerhet när han sade:

"Frukta inte, det är jag".


Dessa ord hade en sådan kraft att hon inte längre kunde tvivla utan blev mycket styrkt och uppmuntrad av att vara i så gott sällskap.


Hon såg klart hur stor hjälp och hon hade av vanan att vandra med Gud i minnet och noga akta sig

      för att göra något som kunde förtörna honom, ty det tycktes henne att han ständigt betraktade henne.


Var gång hon ville umgås med Hans Majestät i bön

------- och även annars ------ föreföll han vara henne så nära att han inte kunde undgå att höra henne. 


Även om hon inte uppfattade hans ord när hon ville det, hörde hon dem helt oväntat, om så var nödvändigt. 


Hon kände att han gick på hennes högra hand sida,

       men inte med de sinnen som säger oss att en person är nära intill oss, utan på ett annat och subtilare sätt som inte kan beskrivas, men som ger

       mycket större visshet och säkerhet än några sinnesintryck.


Dessa kan bedra oss, men inte det här, som för med sig så stora vinningar och inre verkningar att

        melankolin aldrig kan framkalla något sådant, inte heller kan djävulen göra så mycket gott.


Vore han med i spelet skulle själen inte vandra sin väg fram i en sådan frid, med en så oavlåtlig önskan att alltid vara Gud till viljes och ett så obönhörligt

        förakt för allt som inte leder till honom.


Sedan dess insåg hon tydligt at djävulen inte var inblandad och gick från klarhet till klarhet.


4.  Trots allt vet jag att hon många gånger vandrade

         i stor fruktan och andra gånger i största förlägenhet, eftersom hon inte fattar varför så mycket gott hade vederfarits just henne.


Hon och jag var till den grad ett att ingenting hände i hennes själ som jag var ovetande om.


Därför kan jag btraktas som ett gott vittne, och ni kan vara övertygade om att allt vad jag säger härom

        är sant.


Herens nåd för med sig den största förlägenhet och ödmjukhet.


Vore det djävulens verk skulle allt vara tvärtom.


Då är det frågan om något som tydligt  måste uppfattas som en skänk av Gud och som ingen mänsklig flit räcker till för att väcka i vår känsla,

         kan den som har blivit delaktig av detta aldrig

tänka sig det som sitt eget utan som har blivit delaktig av detta aldrig tänka sig det som sitt

          eget utan som en gåva ur Guds hand. 


Och även om det ------ enligt min mening ----- finns större nådegåvor bland dem som redan har beskrivits, medför denna en särskild kunskap om

        Gud, och av detta ständiga umgänge med honom föds den allra ömmaste kärlek till Hans majestät, en önskan, till och med starkare än den

           förut ontalade, att ställa allt i hans tjänst, och den största genomskinlighet i samvetet.


Den ständiga närvaron av den står vid vår sida gör oss uppmärksamma på allt.


Ty även om vi vet att Gud är närvarande i allt vad vi gör, är vår natur sådan att vi glömmer bort att tänka på det.


Men här kan vi inte glömma bort det, när Heren står tätt intill och väcker oss.


Och även de förut nämnda nåebevisen blir alltmer vanliga, ju mer själen nästan ständigt vandrar i en levande kärlek till den hon ser eller vet stå vid hennes sida.            


5.  Klort sagt, av vad själen vinner genom detta är det uppenbart att det är en synnerligen stor och

      dyrbar nåd somhar bevisats henne.


Hon tackar Herren för denna gåva, som hon aldrig har kunnat förtjäna, och vill inte byta ut den mot någon skatt eller glädje på denna jorden.    


Om Herren behagar ta den ifrån henne råkar hon in i den största ensamhet, men alla tänkbara och möjliga ansträngningar för att återfå detta

        umgänge är till föga nytta, eftersom Herren förlänar det när så behagar honom;

       förvärvas kn det inte.


Ibland består detta umgänge av något helgon,

    och även det är till stor nytta.


6.  Nu säger ni kanske att när man ingenting ser, hur skall man då veta at det är Kristus eller ett helgon eller hans allra ärorikaste Moder.


Detta kan själen inte svara på, inte heller kan hon veta hur hon vet det, bara att hon vet det med den

        allra största visshet.


När det är Herren själv som talar förefaller det lättare.


Mera att undra över är när det är ett helgon som inte talar utan tycks vara sänt av Herren som hjälp och sällskap åt själen.


På samma sätt är det med andra andliga ting som inte låter sig beskrivas men lär oss förstå hur låg vår natur är som inte kan fatta Guds oändliga storhet.


Det enda vi förmår är att förundra oss och prisa Hans Majestät för vad han har skänkt oss.


Vi bör vara särskilt tacksamma för sådana nådegåvor, ty då de inte förlänas åt alla är de så mycket högre att skatta och kräver i gengäld så

          mycket större tjänster, eftersom Gud på så många sätthjälper oss.


Härav följer att ingen må akta sig förmer att ingen må akta sig förmer för att ha fått del av denna nåd utan tvärtom anse sig ha tjänat Gud sämre än alla

      andra här på jorden.


En på detta sätt benådad själ måste känna sig stå i större skuld än någon annan, och varje fel hon begår måste genomborra hennes inälvor, och det

      med allt skäl.


7.  Den  inverkan på själen som här har beskrivits kan lära var och en av er som Herren har behagat föra in på denna vägen att inse att det inte är fråga om bedrägeri eller nyckelfulla inbillningar.


Ty ----- som jag har sagt ----- jag håller det för omöjligt att djävulens verk kan vara så länge och medföra så stort gagn för själen och skänka den

        en sådan inre frid.


Detta är inte hans vana, och nte heller kan -----

även om han ville det ------ en som är så ond göra

      så mycket gott.


Själen skulle genast bli ett enda dimmoln av självbelåtenhet och tycka sig vara förmer än

alla andra.


Men om hon ständigt vandrar med Gud och har sina tankar fästa på honom grips djävulen av ett sådant ursinne att även om han gör sina försök upprepar

        han dem inte många gånger.


Gud är så trofast att han inte skall låta honom få för stor makt över en själ som inte åstunder något

         annat än att vara Hans Majestät till behag och bruka hela sitt liv till hans heder och ära.


Han skall strax styra om att djävulen blir besviken.


8.  Mitt grundtema är och skall alltid förbli, att om

själen vandrar så som det är sagt och ändå får avstå från dessa Guds nådegåvor, så skall Hans Majestät vända det till hennes nytta.


Om han någon gång låter djävulen våga sig på henne, lagar han så att han står där med skammen.


Därför, mina döttrar, om någon av er kommer in på den vägen ------- som jag har sagt ------ så bli inte förvånade eller förskräckta.


Det är bra at hysa fruktan och gå fram med försiktighet.


Inte heller får ynnestbevisen göra oss så självsäkra

att vi blir försumliga, vilket är ett säkert tecken

        på att de inte hörsammar från Gud och inte låter er skönja de verkningar som har beskrivits.


Det är bra om ni i början under bikten talar med en mycket lärd man ------ det är från dem vi skall hämta

       upplysning ----- eller, om så ske kan, med någon

djupt andlig person.


Men om en sådan inte finns att tillgå är det bättre

med en som är mycket lärd;  helst, om tillgång finns, med bådadera.


Säger man till er att det är bara inbillning så bry er inte om det, för inbillningen kan inte ha stor verkan

      på själen, varken ond eller god.


Anbefall er åt det gudomliga Majestätet, så skall

ni slippa att bli bedragna.


Säger man er att det är en verkligt lärd man säger han inte så, om verkningarna är de nyss beskrivna.


Skulle han ändå säga det, vet jag att Herren själv, som går vid er sida, skall trösta er och skänka er visshet; i sinom tid skall också den lärde bli upplyst så att han i sin tur kan upplysa er.


9.  Om biktfadern, fastän en bönens man, inte har blivit ledd in på denna vägen, kommer han genast att förfäras och fördöma. 


Det är därför jag råder er att vända er till en som är mycket lärd och ------- om en sådan finns ----- lika djupt andlig.


Priorinnan skall ge er sitt tillstånd till detta, ty även om hon ser att själen lever ett gott liv och bör vara i säkerhet, känner hon det som sin skyldighet att låta

         denna själ meddela sig, på det att de båda två må vandra trygga.


Sedan själen har talat ut med dessa personer bör hon inte gå omkring och delge andra sina upplevelser.


Ty även om hon inte har något att frukta, väker demonen ofta så överdrivna farhågor att hon inte nöjer sig med att rådfråga en, särskilt om denne biktfader har föga erfarenhet och äär så räddhågad

        att han själv driver henne att gå omkring och rådfråga andra.


Då blir det offentligt som med skäl borde hållas

hemligt, och själen känner sig förföljd och plågad.


Det hon tror vara hemligt får hon se offentliggjort,

       och därav följer svåra vedermödor för henne; de kan också följa för vår Orden, naturligt nog i dessa tider.


Här är alltså största varsamhet av nöden, och här har priorinnorna ett mycket viktigt uppdrag.


10.  Ingen må tro att en syster som har haft dylika upplevelser är bättre än andra.


Herren leder var och en av oss efter vad han ser

att vi behöver.


Själen rustas för att bli en bättre Guds tjärarinna,

      om hon själv hjälper till.


Men ibland leder Gud de svagaste in på denna vägen, och därför bör mann här varken berömma eller fördöma utan fästa blicken på dygderna.


Den som tjänar Vår Herre med den största själuppgivelsen och ödmjukheten och samvetsrenheten är den heligaste.


Men föga visshet om dessa ting kan vi nå här på jorden, innan den sanne Domaren ger åt var och en vad han förtjänar.


Det kommer att förvåna oss att se hur mycket hans domar skiljer sig från dem vi fäller här nere.


Må han prisas och lovas i evigheters evighet, amen. 


 

   



   



    

      


   




           



ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 december 2016 12:12

AAA :::


01.  Arcangelo Tadini  1846-1912.


1.  Blessed John Piamarta  ( 1841-1913 ).


2.  Blessed Joseph Gerard  ( 1831-11914 ).


3a.  Blessed Benedict Menni ( 1841-1914 ).


3b.  Blessed Francisco Marto ( 1908-1919 ).


3c.  Bartholomew of Brega  ( 1514-1590 ). 


3c.  Blessed  Pier Giorgio Frassati ( 1901-1925).


3d.  Blessed Julie Billiart    1751-1816


4.  Clare of Asissi                   ( 1194-1253 ).


5a.  Dominicus                        ( 1170-1221 ).


5b.  Dymphna


6a.  Elisabeth of Trinity          ( 1880-1906 ).


6ab.  Emmanuel Domingo  y Sol


6b.  Francis of Assisi


7.  Gienna Beretta Molla       ( 1922-1962 ).


8.  Gabriel of our Lady of Sorrows  ( 1838-1862 ).


9.  Isabella of France             ( 1224-1270 ).


10.  Josef av Copertino          ( 1603-1663 ).


11.  Jean Baptiste de la Salle (1651-1719 ).


12a.  John of God                      (145  -1550 )?


12b.  John Macias                   ( 1585-1645 ).


12b.  Johannes Paulus I          ( 1912-1978 ).


13.  Lutgard                             ( 1182-1346 ).


14.  Luigi Guanelle                  ( 1842-1915 ).


15a.  Maria Gorette                   ( 1890-1902 ).


15b.  Maria Schinina


16.  Mariana de Jesus de Paredes  ( 1618-1645 ).


17a.  Mary Mac Killop                ( 1842-1909 ).


17b.  Mary of the Passion      ( 1839-1904 ).


18.  Marianna Cope                  ( 1838-1918 ).


19a.  Maria Schinna                 ( 1844-1910 ).


19b.  Mother Teresia of Calcutta 


19b.  Pius XII                            ( 1876-1958 ).


19c.  Peter Claver                    (1580-1654 ). 


19d.  RAPHEL KALINOWSKI   1835-1907.


19e.  PEREGRINE LAZIOSI


20.  Sankta Jeanne D´`arc       ( 1412-1431 ).


21.  Sankt petrus Canisius      ( 1521-1597 ).


22.  Sankt Frances Xavier Cabrini ( 1850-1917 ).


23.  Sankt Camillus de Lellis   ( 1550-1614 ).


24.  Sankta Rose Venerini         ( 1656-1728 ).


25a.  Sankt Anthony of Padua   ( 1195-1231 ).


25b.  Saint Andrew Avelino       (  1521-1608 ).


25c.  SAint Avellino


25d.  Saint  Dominic


26.  Sankt Charles of Borromeo ( 1538-1584 ).


27.  Sankt Ignatius of Loyala   ( 1491-1556 ).


27b.  Saint Josemaria Escriva  ( 1902-1975 ).


28a.  Sankta Catherine of Siena  (1521-1608 ). 


28b.  Sankta Gemma Galgani  1878-1903.


29a.  Sankta Lucia                       ( 283-304 ).


29b.  Sankt Valentius                  ( död 14/2 269 ).


29c.  Sankt Pelegrine               ( 1260-1345-05-01 ). 


29d.  Sankt Franciskus av Assi  ( 1181-1236   ).


29e.  Sainte Marguerite-Marie  ( 1647-1690 )


29f.   Saint Ignatius loyala


30.  Ursicinus of Saint-Ursanne ( Gog c. 625 ).   


31.  Roque Gonzalez de Santa Cruz 1575-1628


Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 december 2016 12:12

NEKAD VISHET OCH KLOKHET ::: FÖRSLÖSAD TID.


1600.  Lyssna på ärelystenheten ::: människans undergång.


1601.  Saktmodigheten ::: bevarar hjärtat saktmodigt.


1602.  Ödmjukheten ::: bevarar hjärtat ödmjukt.


1603.  Vreden och häftigheten ::: idel tomhet.


1604.  O-behärskad tunga ::: idel tomhet.


1605.  Lata händer ::: gör ingen nytta.


1606.  Törstig längtan efter ödmjukhetens rikedomar.


1607.  Törstig längtan efter saktmodighetens rikedomar.


1608.  Argsinte o-vännen splittrar vänskapen.


1609.  Känner inget intresse för vreden : vredesutbrottet. 


1610.  Missmodet : uppgivenheten :: erbjuder

sitt kontrollbehov.


1611.  Vara missmodets : uppgivenhetens trälar

och slavar  vad ger det Livet.


1611a.  Ärelystne : o-vännen splittrar vänskapen.


1611b.  Makt-lystne o-vännen splittrar vänskapen.


1611c.  Makt-fullkomlige o-vännen splittrar

     vänskapen.


1612.   O-behärskad tunga o-vännen

för tystnadens tunga.


1613.   Aktiv skade-görelse ger inget till Livet.


1614.   Finns fara för andra-hands information

liten lögn kan bli en stor lögn.


1615.  Snurrigheten tids-tjuven : energi-tjuven.


1616.  Arrogantiskt beteende : övermodets

erbjudande.


1617.  Vi väljer själva ::: vårt beteende.


1618.  Sinnliga dimmoln av vrede : häftighet

deras falska skade-erbjudanden.


1619.  Vreden och häftigheten : besvikna när

deras erbjudande ej besvaras.


1620.  Sinnliga dimmoln av skrytsamhet

hennes falska skade-erbjudanden. 


1621.  Sinnliga dimmoln av stolthet och övermod

deras falska skade-erbjudanden.


1622.  Besvara stressade tungor  med tystnaden.


1623.  Besvara hånfulla ord med tystnaden.


1624.  Besvara skrytsamma ord med tystnaden.


1625.  I tacksamhet besvaras med-människors erbjudanden.


1626.  Tiden har sin tid.


1627.  I övermodet : stoltheten saknas med-känsla  medömkan.


1628.  I saktmodet : saknas vreden häftigheten.


1629.  O-måttliga stressen  våldtar sig på tiden.


1630.  Hjärtats kärlek värdesätts av alla människor.


1631.  Givmildheten och förnöjsamheten

värdesätter livet. 


1632.   Laglösheten förvirrar nationer.


1633.   Laglöshetens trälar och slavar utför

sin egen vilja.


1634.   Laglösheten  undervärderar människors värde.


1635.   Laglösheten stiftar sina egna lagar.


1636.   Förvirringen och oron saknar själens trygghet.


1637.   Massmediala har många erbjudanden

vilka besvarar jag?


1638.   Massmediala kontrollerar min tankevärld.


1639.   Människan har sitt eget val.


1640.   Snurrighetens drängar o-frihetens trälar.


1641.   Snurrighetens träldom : slaveri

trädbinder tankar och hjärtan.


1642.   Fladdrande ord : innehålls-lösa ord.


1643.   Agnars ord  lätta ord för vinden.


1644.   Agnars lätt-vägda ord  fåfängliga ord.


1645.   Agnars lätt-vägda ord  för vindens styrka.


1646.   Tacksamma ord tung-vägda ord.


1647.   O-tacksamma ord agnars lätt-vägda ord.


1648.   Vara tacksamhetens tjänare & tjänarinnor

bättre än vara otacksamhetens.


1649.   Ödmjukhetens tjänare Och tjänarinnor

bättre än vara högmodets.


1650a.   Saktmodighetens tjänare & tjänarinnor

bättre än vara ilskenhetens.


1650b.  Snällhetens tjänare & tjänarinnor

bättre än var elakhetens.


1650c.  Barmhärtighetens tjänare Och tjänarinnor 


1651.   Fattige : hemlöse :: svage ::: de små

söker hjälpande : tröstande uppmuntrande händer.


1652.   Sorgsne söker hjälpande : tröstande

uppmuntrande ord och händer.


1653.   Ödmjukhetens lärdom : förändrar hjärtan

:: tungans ord  tankevärlden.


1654.   Ömhetens : ömsinthetens lärdom

förändrar hjärtan tungans ord tankevärlden.


1655.   Saktmodighetens slipning slipar bort vreden : häftighetens inflytande i hennes tankevärld

hjärta tungans ordval.


1656.   Ödmjukhetens slipning slipar bort övermodet : stolthetens inflytande i hennes tankevärld hjärta tungans ordval.


1657.   Saktmodighetens diamant  finslipade

värde  dyrbarare än vredens : häftighetens

      inflytande.


1658.   Ödmjukhetens diamant  finslipade värde

dyrbare än övermodets : stolthetens inflytande.


1659.  Milda och barmhärtiga ögon återspeglar hjärtats mildhet : barmhärtighet.


1660.  Ödmjuka ögon återspeglar hjärtats ödmjukhet : litenhet enkelhet.


1661.  Saktmodighetens ögon återspeglar

saktmodigt hjärta.


1662.  Ödmjukheten accepterar sin nästas olika

genetiska livsstil och livsföring.


1663.  Vara förslavad under deppigheten : missmodet  uppgivenheten ::: inte hälsosamma

     belönings-lösa.


1664.  Sakna frimodigheten förlorar frimodighetens

       belöning.


1665.  Brist på glädjefyllt hjärta ::: förlorar glädjens

      belöning.


1666.  Rädslan göra misstag ::: frimodighetens förlorare.


1667a.  O-frimodigheten ::: lyssnar på rädslans

     lögner.


1667b.  Lyssna på rädslans lögner förstör

frimodigheten.


1667c.  Rädslans  lögner hatar frimodigheten.


1668.  Rädslans lögner trälbinder hjärtan

tungors tal & tankar.


1669a.  Rädslan träldom förslavar människors

        handlingsförmåga.


1669b.  Rädslan vad o-nyttig den är.


1669c.  Rädslan var o-önskad den är.


1670a.  Frimodigheten ::: frigör människans

       handlingsförmåga.


1670b.  Frimdigheten vad nyttig den är.


1670c.  Frimodigheten tillgänglig för Alla.


1671.  Rädslans ord  sprider rädsla.


1672.  Modlöshetens ord  sprider modlöshet.


1673.  Frimodighetens ord  sprider frimodighet.


1674.  Hopplöshetens ord  sprider hopplöshet.


1675.  Uppgivenhetens ord  sprider uppgivenhet.


1676.  Kärleksfulla ord  sprider kärlekens ljuva och sköna atmosfär.


1677.  Ödmjukhetens ord sprider ödmjukhetens ljuvlighet och skönhet.


1678.  Saktmodighetens ord  sprider saktmodighetens ljuvlighet och skönhet.


1679.  Rädslan saknar  frimodighetens ljuvlighet och skönhet.


1680.  Hatfulla ord  saknar kärlekens ljuvlighet och skönhet.


1681.  Övermodet : stoltheten saknar ödmjukhetens ljuvlighet och skönhet.


1682.  Ödmjukhetens själv-utgivande händer :: saknas av stoltheten : övermodet.


1683.  Saktmodighetens själv-utgivande händer ::: saknas av vreden : häftigheten.


1684.  Kärlekens själv-utgivande händer : saknas

av hatet  kärlekens fiender.


1685.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

sorgset hjärta.


1686.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

högmodigt :::: övermodigt hjärta.


1687.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

vreden och häftigheten.


1688.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

bittert hjärta.


1689.  Rädslans gissel : plågoris :: sargar :: förblöder mäniskors-hjärtan.


1690.  Människans rädsla : hennes plågoris  gissel.


1691.  Det som inte är sant  visar sig i lögner.


1692.  Lögnen inbjuder sig i människors hjärtan

Och tankevärld.


1693.  Lögnens redskap : seendet  hörandet

tungans tal  missbrukat känsloliv.


1694.  Lögnen lever på falskheten : lögnaktigheten

sanningslösheten o-sanningen verklighets-

        förfalskningen fantasi-tankar.


1695.  Lögnaktiga ord : förljugna ord  o-pålitliga ord  fåfängliga ord.


1696.  Lögnare : löftes-förbrytare bedagare falska

      vittnen.


1697.  Talar lögn tala fel-aktiga ord fantasifulla ord  o-sanna ord.


1698.  Människans fria val  välja lögnens eller sanningens livs-vägar.


1699.  Människans frihet göra fria val  välja de ord  

       hon vill tala.



Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 december 2016 12:11

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


SJUNDE KAPITLET.


HANDLAR OM PÅ VAD SÄTT SYNDERNA PINAR DE


SJÄLAR SOM GUD HAR FÖRLÄNAT DE NÅDEGÅVOR


VAROM DET HAR TALATS.


INSKÄRPER VILKET STORT MISSTAG DE SJÄLAR


BEGÅR, HUR ANDLIGA DE ÄNMÅ VARA, SOM


FÖRSUMMAR ATT STÄNDIGT HA FÖR SIN ÅSYN


VÅR HERRES OCH FRÄLSARES JESU KRISTI


MÄNSKLIGA NATUR, HANS ALLRAHELIGASTE


LIDANDE OCH LIV, SAMT HANS ÄRORIKA MODER


OCH HELGONEN.


ÄR TILL STORT GAGN.


1.  Ni kunde tycka, mina systrar, att de själar som Herren har förbundit sig med på ett så särskilt

        sätt borde känna en sådan trygghet att de

alltid kunde njuta därav och aldrig behöva frukta för

      något eller gråta över sina synder.


( I synnerhet gäler detta dem som Gud inte har förlänat sådana nådegåvor, ty har han det gjort

        förstår de vad jag nu kommer att säga. )


Att känna sig trygg på det sättet innebär en svår villfarelse.


Ty ju mer vi får ta emot av vår Gud desto mer ökas smärtan av våra synder.


För min del håller jag fast vid att vi aldrig kommer att slippa denna smärta förrän vi kommit därhän

       att ingenting längre plågar oss.


2.  Sant är att smärtan vid skilda tillfällen kan vara

mer eller mindre svår och att den kan yttra sig

       på olika sätt, ty vad själen nu tänker på är inte den pina hon måste lida för sina synder utan på

          hur otacksam hon har varit mot den hon är skyldig så mycket och som i hög grad har förtjänat att tjänas av henne.


Ty genom allt det stora som har blivit henne beskärt fattar hon allt bättre Guds storhet.


Hon förskräcks över att ha varit så fräck, gråter över den ringa vördnad hon visat, tycker sig ha varit så dåraktig i sin dårskap att hon aldrig nog kan

       anklaga sig när hon minns hur hon har övergivit

et så högt Majestät för så låga ting.


Detta minns hon mycket bättre än de nådegåvor hon har undfått, hur stora de än är, både de vi har beskrivit och de som återstår att beskriva.


De tycks strömma över henne som en vattenrik flod, tid efter annan.


Synderna däremot är som dy, ständigt väckta till nytt liv i minnet, och detta är ett mycket tungt kors.


3.  Jag känner en person (FÖRF. SJÄLV ) som hade upphört att önska sig döden för att få skåda Gud men önskade sig den för att slippa känna den

         ständiga pinan av hur otacksam hon hade varit mot den hon var skyldig så mycket och skulle bli skyldig ännu mera.


Hn tyckte att inges ogärningar kunde mäta sig med hennes, ty hon menade att mot ingen annan hade Gud visat större tålamod och större barmhärtighet.


Vad beträffar fruktan för helvetet så finns den inte hos någon av dessa själar.


Vad de fruktar är att mista Gud.


Ofta är denna fruktan mycket svår, men den kommer inte ofta.


Allt vad de fruktar är att Gud tar sin hand ifrån dem så att de frtörnar honom och återfaller i det bedrövliga tillstånd vari de tidigare befann sig.


Sin egen pina eller ära bryr de sig inte om.


Vill de slippa att länge vistas i skärselden beror det mera på att de där är skilda från Gud än på de plågor de har att utstå.


4.  Jag aktar det inte för trygghet ----- hur gynnad en själ än må vara av Gud ------ om hon glömmer i vilket eländigt tillstånd hon tidigare har varit. 


Även om tanken därpå är mycket plågsam är den till stor nytta.


Kanske är det därför att jag har varit så fördärvad som jag tycker så och av det skälet alltid minns det.  


De som har varit goda känner inte på det sättet,

   även om det alltid finns sprickor vi lver i denna

         dödens kropp.


För denna pina finns det ingen lindring i att tänka på att Vår Herre har förlåtit och glömt våra synder.


Snarare ökar det plågan att se så stor godhet och nåd slösas på den som inte har förtjänat något annat än helvetet.


Jag tror att detta var det stora martyriet för

     Sankte Petrus och för Magdalena.


Ty då de hyste en så stark kärlek och hade mottagit så många nådebevis och så klart hade fattat Guds storhet och majestät,måste deras lidande

        ha  varit mycket svårt och fyllt av den

djupaste smärta.


5.   Kanske tänker ni att den som har kommit i åtnjutande av så höga ting inte längre kan meditera över mysterierna i Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom, eftersom allt här upplöser sig i kärlek.


Detta är något som jag utförligt har skrivit om på ett annat ställe ( VIDA kap. 22 ), och fastän jag har blivit motsagd och tillsagd att jag inte begriper det

      här ( de säger nämligen att det finns vägar som Vår Herre leder oss in på, och att sedan vi har gått

           de första stegen ärdet bäst att hålla sig till de gudomliga tingen och fly de kroppsliga ) 

        så vägrar jag att erkänna att det är en god väg.


Det kan hända att jag har fel eller att vi alla säger detsamma.


Menjag insåg klart att här försökte djävulen föra mig vilse, och jag har blivit vis av skadan.  


Därför ämnar jag en gång ----- jag har gjort det många gånger förut ------ tala med er om detta,

      på det att ni må gå frammed största försiktighet ( märk väl att jag varna er för att tro den som säger något annat ).


Jag skall försöka göra mig bättre förstådd än tidigare.   


Om någon, somhan harlovat, händelsevis skulle skriva om detta gjorde han väl i att gå på bredden i sin framställning, ty att ge ss som förstår så föga en

       kort sammanfattning kan leda till stor skada.


6.  Sålunda menar en del själar att de inte kan fästa sina tankar på Kristi Lidande.


Då kan de än mindre tänka på den Allraheligaste Jungfrun och Helgonens liv, vilket är till största hjälp och uppmuntran att minnas.

   

Jag kan inte fatta vad de tänker på:

      även om änglarnas andar, som är skilda från allt kroppsligt, ständigt kan vara inneslutna i kärleken,

          är detta inte möjligt för oss, som lever i

denna dödens kropp.


För oss är det nödvändigt att umgås med, tänka på och efterfölja dem som under våra egna jordiska villkor har utfört sådana storverk till Guds ära.


Värst vore att med vett och vilja dra sig undan allt

      vårt goda och vår enda hjälp, som är Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom.


Jag kan inte tro att de gör detta, utan attde inte förstår sig själva och därmed åsamkar både sig och andra stor skada.


Åtminstone vill jag försäkra dem att de inte kommer in i de två översta boningarna; ty de har förlorat vägvisaren ----- som är den gode Jesus ------ kan de

       inte finna vägen ( det är bra nog om de tryggt

kan hålla sig kvar i de föregående ).


Denne Herre säger atthan är vägen; likaså säger Herren att han är ljuset och att ingen kan komma till Fadern utan genom honom, och att den som har

        sett mig har sett min Fader.


Man säger att dessa ord kan ges en annan mening.


Jag för min del vet ingenting om några sådana meningar; min själ har alltid funnit den vanliga tolkningen sann och farit mycket väl därav.


7.   Det finns flera själar ----- och många är de som har talat med mig om den saken ----- som när Vår Herre har bbehagat skänka dem den fulländade

          kontemplationen ständigt vill vara kvar i det tillståndet, vilket är omöjligt.   


Men de håller sig så fast vid den nåd Herren har bevisat dem att de inte som förut kan övertänka Kristi lidandets och livs mysterier.


Jag vet inte vad det beror på, men det är mycket vanligt att förståndet i dylika fall blir mindre lämpat för meditation.


Jag tror att orsaken bör sökas däri att då meditationen helt går ut på att söka Gud och då själen en gång har funnit honom och har vant sig vid

       att med viljans kraft söka honom på nytt,

så ville hon inte längre trötta ut sig med förståndsövningar.


Likaså förefaller det mig att sedan viljan nu en gång begagna sig av den andra, om så ske kan.


Detta är inget ont i detta, men det kommer att bli omöjligt ------ särskilt innan själen har nått dessa översta boningar ---- och tid går förlorad, eftersom

       det ofta är nödvändigt att ta förståndet till hjälp

för att tända viljan.


8.  Lägg märke till denna punkt, mina systrar, ty den är mycket viktig, och därför vill jag förklara den ytterligare.


Själen önskar bli helt fylld av kärlek och vill inte veta av något annat.


Men hur mycket hon än vill kan hon det inte,

ty även om viljan inte är död är den eld som brukar

      tända henne döende, och det behövs något för att blåsa liv i den så att den så att det skall hetta till. 


Skulle det vara bra för själen att förbli i en sådan torka, i hopp om att eld från himlen måtte tända detta hennes offer av sig själv till Gud, som det

        hände vår Fader Elias?


Nej, förvisso, det är inte bra att hoppas på under.


Sådana gör Herren när de är till nytta för just denna själ, som jag redan har sagt och kommer attsäga gång på gång.


Men Hans Majestät kräver attvi skall anse oss så fördärvade att vi på intet sätt förtjänar dem; istället bör vi så gott vi kan hjälpa oss själva.


Och för min del menar jag att det är detta vi måste göra allt intill vår död ------ hur sublima våra böner än må vara.


9.  Sant är att för den som Herren har flyttat in i den sjunde boningen är det mycket sällan ----- om ens någonsin ------- nödvändigt att ha sådan omsorger,

        av skäl som jag skall lägga fram när vi hinner dit, om jag kommer ihåg det. 


Där är själen aldrig skild från närvaron av Vår Herre

Krisus, utan på ett underbart sätt är hon alltid delaktig av hans gudomliga och mänskliga natur

        i förening med varandra. 


När alltså den eld jag har talat om inte är tänd i viljan och vi inte känner oss i närvaro av Gud,    

       är det nödvändigt att söka honom.


Det är vad Hans Majestät vill att vi skall göra -----

som bruden i Höga Visan ----- och vi bör fånga de skapade varelserna vem som har skapat dem ------

        som Sankt Augustinus säger, jagtror i hans Meditationes eller Confessiones ( I DE SENARE, ELLER ORDAGRANNARE I SOLILOQUIA ).


Må vi inte vara som dumma oxar och förspilla tiden med att vänta på det som redan är oss givet.


Ty i början kan det gå ett år eller till och med flera innan Herren skänker oss något liknande.


Hans Majestät vet varför.


Det tillkommer inte oss att önska eller vilja veta något om detta.  


Vi känner vägenn som vi har att gå för att uppfylla Guds bud och råd.


Må vi vandra fram på den med stor omsorg, ständigt tänkande på hans liv och död och på hur mycket

        vi är honom skyldiga.


Vad övrigt är följer när det behagar Herren.


10.  Nu kan de svara att de inte kan stanna vid detta.


Och enligt vad jag har sagt harde på sätt och vis.

Ni vet att ett är att tänka med förståndet, ett annat att sannfärdigt återge minnet av vad förståndet har tänkt.


Ni säger kanske att ni inte förstår mig, och det kan sannerligen vara så att jag själv inte förstår att uttrycka mig begripligt.


Men jag skall försöka så gott jag kan.


Vad jag kallar meditation är att med förståndet grundligt övertänka sådant som detta:

     vi börjar med att besinna den nåd Gud har visat oss genom att skänka oss sin enfödde Son,

         men vistanar inte där utan går vidare till

hela hans ärorika livs mysterier; eller vi börjar med

         bönen i Örtagården och låter inte tanken stanna förrän den har komit fram till Korset;

         eller vi tar ut enstaka episod i Passionshistorien, till exmpel Kristi fängslande, och tränger in i detta mysterium genom att meditera

         över vad som är att tänka och känna inför sådant som Judas förräderi, apostlarnas flykt och allt det övriga.


Detta är ett utomordentligt och mycket förtjänstfullt

sätt att bedja.


11.  Det är detta jag syftar på när jag talar om att

de kanske har rätt, dessa själar som Gud har behagta lyfta upp till d eövernaturliga tingen och den fulländade kontemplationen.


Som jag har sagt vet jag inte varför, men vanligen kan de det inte ( DVS. ÄGNA SIG ÅT OVANNÄMNDA MEDITATIONER ).


Dock må ingen ( med skäl, menar jag ) sga sig vara ur stånd att uppehålla sig vid dessa mysterier

      eller ofta ha dem för ögonen ------ särskilt när den katolska Kyrkan firar dem.


Inte heller är det möjligt att en själ som har fått ta emot så mycket av Gud skullekunna förlora ur minnet alla dessa tecken på kärlek, ty d eär levande gnistor som mer och mer tänder själen till att älska Vår Herre.


Hon förstår sig inte själv, men hon förstår dessa mysterier på ett mera fulländat sätt, ty förståndet framställer dem för henne och inpräglar dem i

       hennesminne så att endast åsynen av Herren liggande framstupa i Örtagården, höljd av

          fasansvärd svett, är nog inte bara för en timma utan för många dagar.


Med en enda blick fattar vi vem han är och hur tacksamma vi har varit mot den som har utstått

      så svår pina.


Genast skärps viljan --- om också inte känslomässigt --- till att önska i någon mån tjäna den som har visat så stor barmhärtighet, och lida

       en smula för den som har lidit så mycket för oss, tillika med annat liknande som tar minnet ochförståndet i besittning.


Jag tror detta är orsaken till att man inte längre står ut med att begrunda Passionshistoren och tycker sig inte ens kunna tänka på den.


12.  Om denna förmåga  till medtation saknas är det bra att söka återvinna dn.


Ty jag kan inte fatta hur den allra högsta kontemplativa bön skulle kunna hindra den, och jag håller det ingalunda för något gott att inte ofta öva sig i sådana meditationer.


Om Herren vill avbryta dessa övningar, så mycket gärna för mig, ty även om själen inte vill det  

      måste hon låta det ske.


Jag håller det för alldeles säkert att detta sätt att framskrida inte är ur vägen utan till stor hjälp för allt som är gott.


Den själ som hårt har arbetat med de förståndsövningar jag beskrev i början anser jag för min del ur stånd till sådant sedan hon har nåTt högre upp.   


Men det kan hända att hon förmår det, ty ud leder själarna på många olika vägar.


Inga må fördömas för att de inte går den vägen, och inga må förklaras oskickliga att njuta av så stora nådegåvor som är inneslutna i vårt högsta godas,

          Jesu Kristi mysterier. 


Ingen ---- hur andlig han må vara ------ skall få mig att tro att det kan gå väl dem förutan.


13.   Det finns själar som början och även i mellanstadiet har nått fram till vilans bön och där

       har förnummit de njutningar och fröjder som Herren skänker.


De finner det vara något mycket stort att alltid få njuta av detta.


Må de tro mig och inte vara så hänförda ----- som jag

har sagt på ett annat ställe ( VIDA ) ----- ty livet är långt oh fullt av många vedermödor.


Vi tvungna att betrakta vårt mönster Kristus, hur han uthärdade dem, och hans apostlar och helgon,

       för att nå fulländnng.


Den gode Jesus är ett altför gott sällskap för att vi skulle avstå från det eller från hans Allraheligaste moders.


Han sätter stort värde på att vi sörjer över hans pina, även vi därför ibland måste avstå från våra egna nöjen och njutningar.


Så mycket, mer mina döttrar, som bönens fröjder inte så vanliga att det inte är tid för allt möjligt annat.


Om någon sade mig at de ständigt varade skulle

finna det misstänkt, jag menar om det jag talat om ( MEDITATIONERNA ) aldrig skulle kunna

äga rum.


Beflita er alltså om detta ock sök komma ur villfarelsen och akta er av alla krafter för sådana hänförelser.


Om dett ainte räcker till så tala om det för priorinnan så att hon kan ge er ett uppdrag som är nog besvärligt för att avvärja faran; åtminstone

        för hjärnan och huvudet är den mycket stor om den blir långvarig.  


14.   Jag tror mig tillräckligt ha klargjort att inga

-------- hur andliga de än är ------ bör til den grad undfly de kroppsliga tingen att de anser tankarna på Kristi

             allraheligaste Människonatur rent av vara till skada. 


Man anför vad Herren sade till sina lärljungar, att det var nyttigt för dem att han gick bort. 


Men detta kan ag inte gå med på.


Förvisso sade han nte så till sin Allraheligaste moder, ty hon var fast i tron och visste at han var på en gång Gud och människa.


Och fastän hon älskade honom mer än de andra hade hon nått en sådan fullkomning att tanken på

    hans mänskliga natur snarare var henne till hjälp.


Apostlarna bör ännu inte ha nått den fasthet i tron

      som de sedan fick och som vi har skäl att ha nu

för tiden.


Jag säger, mina döttrar, att jag håller den väg jag beskrivit för att vara en farlig väg, och slår vi in på den kan djävulen komma så långt med oss att vi

           förlorar andakten inför det Allraheligaste Sakramentet.


15.  Den villfarelse jag själv råkade in i förefaller mig inte ha gått så långt, utan bestod i att jag inte

       hade samma lust som för att tänka på

Vår Herre Jesus Kristus; i stället ville jag vandra i den där hänryckningen, i väntan på den där trösten.


Men jag insåg klart att detta skulle gå illa, ty då de ljuva tillstånden inte kunde hålla i sig ständigt fladdrade tanken hit och dit, och själen --------

       tyckte jag ------ liknade en fågel som flaxade omkring och inte visste ar den skulle så sig ner.


Mycken tid slösades bort utan tillväxt i dygder

eller framsteg i bönen.


Jag förstod inte skälet och skule ----- förefaller det mig ------ inte ha förstått det, efersom jag tyckte mig stå på mycket skär grund, om jag inte hade blivit

        upplyst om saken av en Guds tjänarinna

( NUNNA ) som jag talade med om denna min

form av bön.


Sedan dess insåg jag klart hur vilse jag hade gått,

      och jag upphör aldrig att gräma mig över att det var en tid då jag inte fattade att inget stod att

         inget stod att vinna på en så stor förlust.


Och även om det vore möjligt önskar jag mig inga goda gåvor utom dem jag får av honom från vilken allt gott kommer.


Vare han prisad i evighet, amen.



    

       

         

        




             


 


  

 


      

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2016 07:08

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


SJÄTTE KAPITLET.


HÄR TALAS OM EN VERKAN AV DEN BÖN DET VAR


FRÅGA OM I FÖREGÅENDE KAPITEL, OCH HUR MAN


SKALL URSKILJA VAD SOM ÄR SANT  OCH FALSKT.


HANDLAR OM EN ANNAN NÅD SOM HERREN


SKÄNKER SJÄLEN FÖR ATT KUNNA BRUKA HENNE


TILL ATT SJUNGA HANS LOV.


1.  Så stora nådegåvor väcker hos själen ett sådant begär att helt och fullt få ånjuta dem att hon måste

       leva i en svår men också ljuv pina.


Hon har den största längtan efter att få dö och ber därför med ständigt strömmande tårar Gud att befria henne från denna landsflykt.


Allt vad hon ser tröttnar ut henne.


När hon blir ensam känner hon någon lindring, men snart vänder pinan åter ochh on kan inte vara den förutan.


Med ett ord, den lilla fjärilen kommer aldrig till en ro som består; hennes kärlek är så öm att så snart

        tillfälle givs flammar elden upp och vingarna lyfts till flykt.


I denna boningen följer därför hänryckningarna tätt efter varandra utan att låta hejda sig, inte ens inför offentligheten.


Genast blir det förföljelser och förtal; hur mycket

        hon än vill slippa fruktan undgår hon den inte, ty många är de som tvingar den på henne,

särskilt biktfäderna.


2. Och även om själen i sitt innersta delvis känner en stor trygghet ------ särskilt när hon är ensam med Gud ----- är hon å andra sidan mycket betryckt.


Hon fruktar för att vara bedragen av djävulen så att hon förtörnar den hon så högt älskar.


Förtalet gör henne föga ont, om det inte är så att biktfadern trycker ner henne för att hon inte beter sig bättre.


Här finns ingenting annat att göra än att be om alla

förböner och bönfalla Hans Majestät om att leda henne in på en annan väg, eftersom denna sägs

       vara mycket farlig.


Men då hon för sin del har funnit den vara till stor nytta ------ hon kan inte låta bli att se vart den har fört henne ----- och då hon läst och hört och av

Guds ord vet att den leder till himlen, så kan hon

       inte förmå sig till att överge den eller

önska sig någon annan, utan hon överlämnar sig i Guds händer. 


Men hennes oförmåga att önska sig en annan väg orsakar henne smärta; hon  tycker sig vägra

      att lyda sin biktfader, och enligt hennes mening

är lydnad och föresatsen att aldrig förtörna Vår Hrre

         de enda medel hon har för att slippa bli bedragen.


Om så skulle hackas i småbitar tycker hon sig inte vilja begå ens en svaghetssynd med fullt uppsåt, och det pinar henne svårligen att se hur många hon

        inte kan undvika att begå utanatt märka det.


3.  Åt dessa själar skänker Gud det allra häftigaste begär att inte förtörna honom i minsta sak, hur obetydlig den än må vara, och såvitt möjligt aldrig göra sig skyldig till någon ofullkomlighet.


Bara avdet skälet, om också inte av andra, önskar själen undfly människorna och hyser stor avund mot dem som lever eller har levat i öknarna.


Å andra sidan vill hon ställa sig mitt i världen för

att se om hon inte därmed kunde förhjälpa någon

        till att mera prisa Gud.


Och om hon är kvinna sörjer hon över de band hennes kön lägger på hennes möjligheter härvidlag, och hon avundas mycket männen, som har frihet att

     öppet höja sin röst för att förkunna hur stor

härskarornas Gud är.


4.  O stackars lill afjäril, fjättrad med så många kedjor som hindrar dig från att flyga di du vill!


Hs medlidande med henne, min Gud; gör att hon åtminstone i någon mån når sina önskningars

mål, till din heder och ära.


Komm inte ihåg hennes ringa förtjänster och låga natur.


Mäktig är du, Herre, som låter det stoppa havet

och den stora Jordanfloden dra sig tillbaka 

         för att släppa fram Israels barn.


Men du behöver inte ha medlidande med hnne; med hjälp av din kraft kan hn utstå många vedermödor.


Hon är fast besluten att göra det, och hon önskar

att få genomlida dem.


Sträck ut din starka arm, Herre, så att inte livet

slösas bort på så låga ting.


Må din storhet uppenbaras i en så kvinnligt vek och varelse, pådet attvärden må förstå att ingenting kommer från henne utan att hela äran är din.


Detta är vad hon önskar ----- kosta vad det vill -----

och för att en enda själ skulle prisa dig en smula mer för hennes skull gåve hon gärna tusen liv, om hon hade så många.


Hon skulle anse dem mycket väl använda, ty hon vet sannerligen med full visshet att hon inte förtjänar att lida den minsta vedermöda för din skull, än mindre att dö för dig.


5.  Jag vet inte av vad skäl eller i vilket syfte jag säger detta till er, mina systrar, för jag förstår mig inte själv.


Vad vi utan minsta tvekan kan vara vissa om är detta är verkningarna av hänryckningarna och extaserna.


Ty sådana önskningar är inte något som förgår, utan d eblir bestående, och när tillfälle givs att sätta dem i verket visar det sig att vi intehar blivit bedragna.


Varför säger jag att de blir bestående?


Ibland känner sig själen feg, och det i de allra uslaste saker, förskräckt och så helt utan mod att hon inte tycker sig orka me dnågot.


Jag för min del menar att Herren då överlämnar henne åt hennes egen natur, till hennes eget bästa, för att hon nu måste inse att om hon har uppnått

     något så är det henne givet av Hans Majestät.


Med en klarhet som helt bryter ner henne fattar hon allt tydligare Guds barmhärtighet och storhet, som  han har behagat uppenbara i en så låg och följaktlig

        varelse.


Men för det mesta ärttillståndet sådant som jag förut har beskrivit.


6.   En sak, mina systrar, är at lägga på minnet är det gäller dessa starka begär at skåda Vår Herre.


Ibland kan de bli så påträngande att det är tvunget att inte underblåsa dem utan tvärtom undertrycka dem, det vill säga om detta är möjligt.


Ty i andra fall, varom jag skall tala längre fram,

låter det sig ingalunda ske, som ni då skal få höra.


Men här i början kan det ibland gå för sig, ty förnuftet kan foga sig efter Guds vilja och säga som

       Sankt Martin ( I OFFICIET : HERRE, OM JAG ÄNNU BEHÖVS FÖR DITTFOLK SKALL JAG INTE VÄGRA INFÖR VEDERMÖDAN; SKE DIN VILJA ), och blir tryckt för hårt kan tankarna vändas därifrån.


Då det ----- enligt min mening ----- tycks vara så att dessa begär uppträder hos dem som har kommit långt på vägen, kan djävulen lätt styra det så att vi

        tror oss höra till deras skara, varför det alltid är bäst att vandra i fruktan.


Men jag för min del håller före att djävulen inte kan skänka den stillhet och frid som åtföljer begäret att

      skåda Gud, även när det är plågsamt.


De själsrörelser han ger upphov till plågar oss på samma sätt som våra passioner för de världsliga  tingen.


Den som saknar erfarenhet av både det ena och det andra kommer inte att förstå detta utan tror sig 

       ha fått uppleva något mycket stort som av alla

krafter bör uppmuntras och understödjas.


Detta är särdeles skadligt för hälsan, eftersom plågan lätt blir beständig eller åtminstone återkommer ideligen.


7.  Lägg också märke till att sådana plågor brukar ha sin orsak i en svag konstitution, särskilt hos ömtåliga personer som gråter för varenda småsak.


Tusen g ånger om inbillar de sig att de gråter för Guds skull, vilket ingalunda är fallet.


Det kan rent av hända att tårarna flödar i strömmar ( det vill säga varenda gång de hör eller tänker

      på det minsta ord av Gud kan de inte hålla

tårarna tillbaka ), men det som hjälper till härvidlag kan snarare vara något som trycker på hjärtat än kärlek till Gud.


Det ser ut som om de aldrig skulle upphöra att gråta.


Och då de är övertygade om att tårarna av godo tänker de aldrig på att behärska dem utan söker tvärtom allt vad de orkar få dem att flöda ymnigare och ymnigare.


På det sättet strävar djävulen efter att försvaga dem så att de därefter varken  förmår ägna sig åt bnen eller följa klosterregeln. 


8.  Jag tycker mig höra er undra över vad ni har

att göra, när jag påstår att allt möjligt är

farligt.


Om jag menar att det kan ligga bedrägeri i något

så välsignelserikt som tårar, är det då inte jag som

      är den bedragna?


Det kan nog hända, men, tro mig, jag pratar inte utan att ha sett hur det står till med vissa personer,

       fast inte med mig ( ty jag är inte minsta ömsint utan har tvärtom ett hårt hjärta att jag ibland lider av det ).


Men är elden där inne är stark, destillerar hjärtat,

     hur hårt det än är, som om det vore en destillerkolv.

 

Och därav må ni veta varifrån tårarna kommer:

     om de bringar tröst och frid, eller oro och tumult.


Sällan är de helt av ondo.


Även om de skulle bero på bedrägeri ligger det något gott i att sakdan --- om bara ödmjukheten finns där ------ drabbar kroppen men inte själen.


I vilket fall som helst är det inget onti att vara misstänksam.


9.  Vi får aldrig tro att allt är väl beställt om vi gråter mycket.


Vad vi har att göra är att arbeta mycket på att utöva dygderna ----- det är detta saken gäller för oss.


Sdann må tårarna komma när Gud sänder dem, utan att vi anstränger oss för att få dem att flöda.


De vattnar denna torra jord och är till stor hjälp

för att en skall bära frukt.


Ju mindre vi fäster avseende vid dem, desto verksammare är de, ty deras vatten kommer

       från himlen.


När vi trötar ut oss med att gräva efter vatten finner vi inte detta vatten, och många gånger blir vi alldeles utmattade utan att ha åstadkommitsåmycket som en vattenpöl, än mindre en levande källa.


Därför, mina systrar, håller jag det för att vara bättre att vi ställer oss inför Herren i begrundan

       av hans barmhärtighet och storhet

och vår egen ringhet.


Må vi överlåta åt honom at ge oss vad han behagar,

       vatten eller torka.


Han vet bäst vad som passar oss.


På det sättet vandrar vi fram i frid, och djävulen har inte så många tilfällen att ställa försåt för oss.


10.  Mitt ibland dessa på en gång plågsamma och lustfyllda tillstånd skänker stundom Vår Herre

       själen en stor glädje i en egenartad form av bön vars väsen hon inte fullt fattar.


Det vill jag framhålla härför att ni, om denna nåd skull vederfaras er, må prisa honom desto mera

och veta att sådant händer.


Det är ----- förefaller mig ------ en mäktig förening av själsförmögenheterna, som av Vår Herre får frihet att tillika med sinnena åtnjuta denna glädje, utan att förstå vad de utnjuter eller hur de åtnjuter det.


Detta låter som rotvälska, men så går det förvisso till:

själens glädje är så överåttan stor att hon inte ensam vill njuta av denutan förkunna den för alla,

        för att den må hjälpa dem att prisa Vår Herre, vilket är målet för allt som rör sig inom henne.


O vilka fester hon ville bjuda på, om hon bara kunde, för att alla må få del av hennes glädje!


Hon tycker sig ha funnit sig själv, och liksom den förlorade sonens fader ville hon inbjuda alla

       till en stor fest, ty honn ser i ett tillstånd där hon inte kan tvivla på att hon är trygg, åtminstone

         för ögonblicket.


För min del menar jag att hon har rätt.


Ty en så djup glädje i det allra inrsta avsjälen, en sådan frid och detta att allt i hennes glädje går ut på att prisa Gud, ett kan omöjligen vara

djävulens verk.


11.  Det är svårt nog och inte så litet plågsamt att när man har erfarit en så stor glädje hålla tyst med den.


Deta är vad Sankt Franciscus bör har känt när han under ina vandringar på fälten träffade på rövare och med hög röst sade till dem att han var den store Konungens härold.


Andra heliga namn har gått ut i öknarna för att liksom Sankt Franciscus förkunna sin Guds lov.


Jag känner en som hette broder Pedro de Alcantara ------ jag tror han var en sådan helig man, att döma

        av hans liv ----- och som gjorde detsamma; de

som hörde honom höll honom ibland för att vara galen.


O vilken god galenskap, mina systrar, om bara Gud ville ge den åt oss alla!


Vilken nåd är det inte att bli tagna avsides, där vi, om vi ger uttryck åt denna av Herren skänkta galenskap, snarare får hjälp än klander, vilket vi

       skulle ha fått om vi vore kvar i världen:

i en finns så föga av förkunnelse att det myckna

          förtalet inte är är att undra över.


12.  O vilka olyckliga tider och vilket eländigt liv vi nu lever, och hur lyckosam är inte deras lott somhar undflytt världen!


Många gånger känner jag en särdeles stor glädje

när vi är tillsammans ochjagser dessa mina systrar uppfyllda av en sådan inre fröjd att de tävlar om att

          lovprisa Herren för att han fört dem till detta

kloster, ty det är alldeles klart att dessa lovsånger

        kommer från själens innersta. 


Jag vill gärna, mina systrar, att ni ofta ägnade er däråt, för men börjar så uppmuntrar hon de andra att följa efter.


Hur skulle ni bättre kunna använda er tunga när ni

är tillsammans än till att lovsjunga Gud, så mycket

        som vi är honom skyldiga?


13.  Må det behaga Hans Majestät att ofta förläna oss denna form av bön, eftersom den är till så stor trygghet och nytta.


Av oss själva kan vi inte förvärvadenna gåva, ty den i högsta grad övernaturlig.


Det händer att den varar en hel dag, och då vandrar själen omkring som en som har druckit mycket,

        dock inte så mycket att han från sina sinnen.


Hon kan också likna enmelankoliker, som  utan att

helt ha tappat besinningen inte kan komma ut ur något som har satt sig fast i inbillningen, och

       som inte vet hur det skulle kunna avlägsnas.


Detta är mycket grova liknelser när det gäller att åskådliggöra något så dyrbart, men jag har

       inte förmått finna på några andra.


Sanningen är nämligen att denna glädje till den

grad kommer själen att glömma sig själv och allt i

        hela världen, att hon varken förstår eller förmår tala om något annat än det som denna

      glädje leder till, nämligen till att prisa Gud.


Må vi alla, mina systrar, hjälpa denna själ.


Ty vad kan vi hålla för att vara mera förnuftigt?


Vad kan ge oss större tillfredsställelse  ?


Må vi, mina döttrar, däri förena oss med alla skapade varelser, i evigheters evighet,

amen, amen.    

      

       




                


  

        

                 

     




    

 


          

   

  




 


   



Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2016 07:08

TRONS MEDITATION.


I KÄLLAN.


GUDS BARMHÄRTIGHET I SKAPELSEN.


Guds skönhet är så stor, att den liksom måste smitta av sig.


Källan är så bräddfull, att den flödar över.


Kärleken mellan Fadern och Sonen i den Helige Ande är så rik och fruktbar, att den meddelar

sig utåt. 


Gud behöver ingenting utanför sig själv för att

vara kärlek.


Fadern föder av all evighet sin Son och finner sin fulla glädje i honom genom att ge sig helt åt honom.


Men i Sonens eviga födelse finns ett slags utåtgående rörelse, som också blir tydlig i Faderns och Sonens utandning av den Helige Ande.


Denna eviga, utåtgående rörelse leder fram till skapelsen.


Sonens eviga födelse kommer till uttryck i skapelsens födelse.


Det vi ser och kan ta på har en början i tid och rum.


Det har kommit till på Guds uttryckliga önskan, inte som en nödvändighet, utan somm en följd av hans

        överströmmande kärlek.


Guds inre, eviga liv av fruktbar kärlek frambringar den skapade verkligheten, som i någon mån och på skilda nivåer skall avspegla hans rikedom.


I sin barmhärtighet vill Gud dela med sig av sig själv.


Något annat har han ju inte, han som ÄR allts ursprung och mål.


Sonen är "början till Guds skapelse"

( Upp 3:14, Heb 1:2 ).


Fadern skapar världsalltet med blicken på Sonen,

     för Sonens skull.


Allt skapas i och genom honom ( jfr Joh 1:3,

1 Kor 8:6, Kol 1:16 ).


Sonens ständiga födelseögonblick i evigheten får sin följd i skapelseögonblicket i tiden.


Den Helige Ande, som utandas i en evig kärleksrörelse som böljar fram och tillbaka mellan

       Fadern och Sonen, sänds ut och svävar över vattnet på skapelsedagens morgon ( 1 Mos 1:2 ).


I skapelseögonblicket möts tid och evighet.


Det är som om Gud höll andan för att sedan medela sin inre rikedom utåt i kärlekens oförliknelika generositet, ja, i ett crescendo av gudomligt slöseri.


Och detta ögonblick, där Guds evighet och vår tid möts, tar egentligen aldrig slut.


Så länge världen består, måste skapelsen fortgå.


Skapelsen är helt beroende av Skaparens ständiga barmhärtighet.


Den föds ny och frisk i varje ögonblick.


Skapelseögonblicket ärdet närvarande, nuvarande ögonblick, där vi skapas och där vi också medvetet kan låta oss om och nyskapas.


Tillvaron får en helt ny dimension, när vi upptäcker att skapelsen är ett kontinurerligt skeende.


Vårt liv och vår bön föds i varje stund ur den eviga källan.


Ingenting är gammalt och igengrott, allt är nytt

och friskt.


Gud ser på oss i varje stund med oändlig barmhärtighet och vi blir till i varje stund.


Men det beror på oss hur vi tar emot denna gåva.


Om vi låter det ske och bejakar att Gud skapar oss

eller är blinda och döva för det stora som sker.


Gud ser allt av all evighet.


Innan han låter skapelsen komma till, förutser han den och vart en skall leda.


Detta brukar kallas hans predestinationsbeslut.


Ty har begreppet sedan Calvins dagar ( 1509-1564 ) ett något skamfilat rykte.


Men i själva verket rör det sig om Guds överströmmande kärlek, som låter det skapade uppstå och sedan vill dra in det i sin eviga strömvirvel ( jfr Ef 3:2-11 ).


Johannes av Korset skildrar i sina ROMANSER

       detta hemlighetsfull rådslag inom Treenigheten i mänskliga termer, som ändå kan förmedla något av vad Guds barmhärtighet och generositet innebär.


Fadern säger till sin Son:

 

"En brud, som skall älska dig, skulle jag vilja ge  dig, min Son, och för din skull hon förtjänar ta del 

i vår gemenskap och att äta bröd vid ett bord,

         samma bröd som jag också äter, för att hon

känna de skatter som jag äger i en sådan Son, och med dig må glädjas åt din nåd och all din rkedom".


Men riktigt ser Andrej Rubljovs ( 1370?-1430?)

berömda ikon framför sig av de tre gudomliga personerna kring bordet, dit varje människa är

         inbjuden, ja, där hon är en efterlängtan gäst.


men som varje bild vi gör oss av Guds verklighet stämmer den inte helt.


Den kan bara fånga in en mycket liten del av den oändliga härlighet, som är Guds och som han också

        vill dela med oss.


Vi behöver aldrig vara rädda att vänta oss för mycket eller att överskatta Guds barmhärtighet.


Hur mycket vi än hoppas på kan vi vara förvissade om att vi underskattar det han är och vill ge oss.


Det är utan att träda ut ur sig själv som Gud uppväcker skapelsen.


Han förblir den han är.


Det finns ingen motsättning mellan den oändliga vila, harmoni och oföränderlighet, som av all

          evighet råder inom honom, och den skapande fruktbara rörelse, som låter allt komma till i tid

och rum.  


Skönheten i Guds inre vara och den barmhärtighet som gör att han flödar över står i full samklang

med varandra.  


Guds upphöjda vila i sig själv återspeglar i hans skapande fruktbarhet.


Allt vad han är och gör utandas kärlek och harmoni.


Det är denna sin inre fullhet han vill låta bli återspeglad i allt som finns till.


Allt är skapat för att vara genomskinligt för honom.


Hans skönhet skall reklekteras i allt.


I sin barmhärtighet har han förutsett och förberett detta:

det skapade skall vara hans spegel.

'

Och därför finns det också en hisnande skönhet i skapelsen, men den måste alltid peka tillbaka på

       Skaparen, annars kanvi drunkna i den.


Men det är bara i de oskapade Skönheten som vi skall drunkna.


Att drunkna där innebär inte att vi förlorar vårt jag och vår indentitet.


Tvärtom.


Det är där vi vinner vårt äkta jag och vår sanna indentitet.


Det är bara i en Annan vi finner detta.


Människan är på ett helt speciellt sätt delaktig av Guds skönhet, eftersom hon som Augustinus säger

        är "ett slags spår av Treenigheten".


Vid sidan av de hemlighetsfulla varelser, som likt oss är andliga, alltså änglarna, är människan den enda skapelse som medvetet kan träda i kontakt

        med sin Skapare.


"Genom Faderns händer, alltså genom Sonen och genom Anden ....... formas människan till Guds avbild och likhet", skriver Irenaeus ( 120?-195?).


Hela Treenigheten är i verksamhet för att forma oss till vår stora värdighet ----- att vara Guds avbild

------ liksom den skapat allt annat.


Människan är verkligen skapelsens krona.


Honn har sitt ursprung i Gud ( Apg 17:29 ).


En oändlig gåva har lagts i hennes händer genom det verk som "Faderns händer" ständigt gör.



Men samtidigt läggs också en oändlig uppgift i hennes händer ett ansvar utan like, ja, en kallelse som tycks övergå hennes krafter.


Honn blir med-skapare till Skaparen, hans med-arbetare.


Skapelsen läggs i hennes öppna händer.


Gud skapar allt, men en liten marginal blir liksom över, en liten sfär där vår kreativitet får fritt spelrum.


Det är i denna marginal hela historien utspelar sig.


Världshistorien likväl som vår personliga livshistoria.


Där har människan verkligen fria händer.


Friheten utgör en del av hennes likhet med Gud, men den kan också vändas och förvridas, så

       att den kommer att utgöra olikheten mellan henne och honom.


Allt beror på om människan tar emot Gud med öppna händer eller själv vill hålla i tyglarna.


I själva skapelsen finns det nerlagt en slags plan,

en ritning, en lag.


I allt finns det spår av Guds godhet.


Vi har fått våra ögon för att se detta och för att

besvara blick, som ständigt vilar på oss.


Vi har fått våra händer för att ta emot Guds gåvor och ge dem vidare.


Allt har Gud förutsett och förberett.


"Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till"   ( Ef 2:10 ).


Allt är klart".


Det ligger bara och väntar på oss.


Av all evighet har Treenigheten planerat oss och hur vi skall bära oss åt.


Detta evighetssperspektiv är faktiskt nödvändigt för att vi skall kunna leva rätt och be rätt under vårt liv i tiden.


Det gör oss INTE passiva och världsfrånvända.


Tvärtom.


Vi ser att evighetens härlighet börjar lysa redan här på jorden, och om denna härlighet blivit fördunklad vill vi locka fram den igen.


Gud har alltså givit sig till känna, uppenbarar sig för människan.


Redan i skapelsen ser hon något av hans sanna väsen.


Men han nöjer sig inte med det  utan uppenbarar sig mer och mer.


Fadern har talat av all evighet i Sonen ------ i sitt eviga Ord ----- och genom detta Ord talar han också

       i  tiden, alltså  i skapelsen.


Han låter också sitt Ord bli nertecknat, ja, han låter det till och med bli kött.


I Ordet ser vi den utåtgående rörelsen.


Fadern uttrycker sitt inre i honom och genom honom och låter honom återvända till vårt ursprung, till Fadern.


Den eviga rörelse i Treenigheten, genom vilken Sonen återvänder till Fadern i Andens fullhet,

        skulle återspeglas på det skapades plan.


Fadern skapade allt genom Sonen i den Helige Andes kraft, för att allt skulle förenas med Sonen

        och  genom den Helige Andes vind föras, ja, blåsas tillbaka till honom.


Det är denna rörelse tillbaka till ursprunget som  går som en röd tråd genom historien, såväl genom

        frälsningshistorien som genom världshistorien

( och egentligen finns det bara en enda historia ).


Fadern till varje pris hämta hem det han skapat.


Han tvingar ingen, men gör allt för att hjälpa sin

skapelse att hitta rätt.

I  Sonen som blir människa och bor bland människorna upppenbarar han sitt innersta.


I Anden som sänds ut över mänskligheten och in i människohjärtat ger han oss del av sin egen kraft och inspiration.


Ingenting kan hålla Gud tillbaka.


Treenigheten vill i sin barmhärtighert dela med sig skönhet och låta den reflekteras i allt som finns till. 


Därför kan Katharina av Siena och säga  till Gud:

      "Du är förälskad i din skapelses skönhet. 



   




   





     


    


 

   








    


  




   



 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2016 07:07

#VISHETEN OCH KLOKHETEN : STYRKER


VARANDRA :: UPPMUNTRAR VARANDRA#.


1500.   Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

själv-utgivande.


1501.   Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten

::: själv-utgivande.


1502.   Godheten : vänligheten :: mildheten :::

själv-utgivande.


1503.   Ärligheten : öppenhjärtligheten ::

själv-utgivande.


1504.  Livet i mildas hjärtats fullhet.


1505.  Livet i ärliga hjärtats fullhet.


1506.  Livet i vänliga hjärtats fullhet.


1507.  Livet i goda hjärtats fullhet.


1508.  Livet i ödmjuka hjärtats fullhet.


1509.  Livet i ömma hjärtats fullhet.


1510.  Livet i saktmodiga hjärtats fullhet.  


1511.  Ödmjuka tacksamheten ::: förändrar

människans livsstil och livsföring.


1512.   Egoisten ::: träl och slav under sin egen egoism.


1513.   Stolte ::: slav och träl under sin egen stolthet.


1514.   Övermodige ::: träl och slav under sin egen

övermodighet.


1515.   Saktmodige ::: äger inre tacksamheten

 i sin saktmodighet.


1516.   Ödmjuke ::: äger inre ödmjukhet. 


1517.   Ärlige ::: äger inre ärlighet.


1518.   Saktmodig tunga : besvarar ej vredens

och häftighetens tunga.


1519.   Flitiga händer : behovets hjälpare.


1520.   Kärleksfull : kärleksrik :: hjärtevarm :::

hjärtlig :::: barmhärtig ::::: öm :::::: ömsint.


1521.   Barmhärtighetens hjärta.


1522.   Barmhärtighetens fullhet.


1523.   Barmhärtighetens rikedomar.


1524.   Ömma ::: ömsinta hjärta.


1525.   Kärleksfull ::: kärleksrik ::::: rik på

goda gåvor.


1526.   Barmhärtigheten : godhjärtad :: kärleksfull :::

förlåtande :::: ha överseende :::::: tålmodig :::::::

nådig :::::::: medlidsam ::::::::: ömsint ::::::::::

hjälpsam.


1527.   Barmhärtigheten : har överseende :: visar förbarmande ::: visar medlidande :::: mildhet :::::

ömsinthet :::::: hjärtlig hjälpsamhet.


1528.   Visad förbarmande : visad medlidande ::

visad medömkan vad mänskligheten behöver.


1529.   Förbarma sig över : visa medlidande ::

medömkan med ::: visa barmhärtighet mot ::::

ömma för ::::: ömka sig för.


1530.   Klokhet : förnuft :: vishet ::: mognad ::::

omtanke ::::: omtänksamhet.


1531.   Insikt : vishet :: lärdom ::: förnuft

:::: livs-filisofi.


1532.   Visdomsord : ord på vägen :: ordspråk.


1533.  Tålamod och barmhärtighet :::

mänsklighetens ryggrad.


1534.   Lära känna tåligheten : tjäna tåligheten.


1535.   Lära känna barmhärtigheten : tjäna barmhärtigheten.


1536.   Lära känna lärdomen : tjäna lärdomens fullhet.


1537.   Växa in i tålmodighetens fullhet.


1538.   Växa in i barmhärtighetens fullhet.


1539.   Växa in i saktmodets fullhet.


1540.   Lära känna ödmjukheten : betjänas av ödmjukheten.


1541.   Växa in i ödmjukhetens fullhet.


1542.   Saktmodiges saktmod ::: beskyddar :

försvarar honom inför vreden och häftigheten.


1543.   Ödmjukes ödmjukhet ::: beskyddar : försvarar honom inför stoltheten.


1544.   Tåliges tålighet ::: beskyddar : försvarar honom inför o-tåligheten.


1545.   Ömhetens varma sol-strålar.


1546.   Ödmjukhetens varma solstrålar.


1547.   Enkelhetens varma solstrålar.


1548.   Litenhetens varma solstrålar.


1549.   Uthållighetens varma solstrålar. 


1550.   Vreden saknar saktmodets varma solstrålar.


1551.   Häftigheten saknar saktmodets :::

varma solstrålar.


1552.   Fästa sitt seende på saktmodets skönhet och ljuvlighet.


1553.   Fästa sitt seende på ödmjukhetens :::

skönhet och ljuvlighet.


1554a.   Fästa sitt lyssnande på lärdomens :::

skönhet och ljuvlighet.


1554b.  Fästa sitt lyssnande på insiktens skönhet och ljuvlighet.


1555.   Fästa sitt lyssnande på visdomens ord.


1556.   Förlorad tid av livet :: tagit tid med energi :

tidstjuvar.


1557.   Förlorad tid kommer aldrig tillbaks.


1558.   O-förlorad tid ::: o-belönad tid.


1559.   Innehållsrik tid ::: belönad tid.


1560.   Olika personliga beteende :::

bemötas med ett leende.


1561.   Vänligt beteende ::: förändrar tankar

och hjärtan.


1562.   Vänliga och uppmuntrande ord :::

betyder så mycket.


1563.   Uppmuntrande fina ord : hjärtats glädje.


1564.   Hjärtats trygghet ::: livets glädje.


1565.   Ödmjukheten : litenheten :: förtjänar mänsklighetens gensvar.


1566.   Saktmodet förtjänar mänsklighetens gensvar.


1567.   Övermodet och stolheten förtjänar ej männsklighetens gensvar.


1568.   Vreden : häftigheten förtjänar ej mänsklighetens gensvar.


1569.   Vreden : häftigheten :: belönings-lös.


1570.   Högmodet : stoltheten :: belönings-lös.


1571.   Livssynen : livs-inställningen : hur man ser på livet.

      I livets olika skeende : finns det en själv-rannsakning.


1572.   Belöningslösheten skadar mänskligheten.


1573.   Ödmjukhetens djupheter : besvaras av dem som :: uttömda av sin egen egoism.


1574.   Uttömmandet av egoismen : belönas av ödmjukhetens värme och ömhet.


1575.   Gårdagens lärdom : inte tung att bära.


1576.   Uttömmandet av vreden och häftigheten :

öppnar hennes hjärta för saktmodigheten.


1577.   Insiktsfull tunga : talar insiktens ord.


1578.   Uttömd egoism : öppen i sitt hjärta för

ödmjukhetens rikedomar.


1579.   Uttömd vrede och häftighet : öppen i sitt hjärta för saktmodighetens rikedomar.


1580.   Känna med-ömkan : med-lidande ::


1581.   Manligheten ska inte behandla kvinnligheten som en handels-vara.


1582.   Kvinnligheten ska inte behandla manligheten som en handels-vara.


1583.   Utöva ödmjukheten : övermodets :: stolhetens fiende.


1584.   Utöva saktmodigheten : vredens :: häftighetens fiender.


1585.   Lydige lyssnar på ödmjukhetens inbjudan.


1586.   Ur den saktmodiges mun strömmar saktmodiga ord. 


1587.   Ur den fullkomliges mun strömmar fullkomliga ord.


1588.   Ödmjukheten : litenheten :: enkelheten  räddningen från övermodet och stoltheten.


1589.   Häftige har inte något mål på jorden.


1590.   Vreden har inget mål på jorden.


1591.   Strids-lystne har inget mål på jorden.


1592.   Uttömmande o-behärskad tunga :

öppnar hennes tunga för behärskad tunga.


1593.   O-behärskad tunga : bär fåfänglig frukt.


1594.   Behärskad tunga : bär bestående frukt.


1595.   Bli bemött av mänsklighetens o-behärskade tungor : sårår människosjälar.


1596.   Bli bemött av grälsjukheten : trätgirigheten

:: splittrar vänskapen.


1597.   Neka saktmodigheten ::: förslösad tid.


1598.   Neka ödmjukheten : enkelheten :: litenheten

::: förslösad tid.


1599.   Neka behärskad tunga ::: förslösas tid. 


  



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se