Alla inlägg under februari 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 22 februari 2014 18:36

KAPITEL ÅTTA.

DETTA KAPITEL VISAR RENT ALLMÄNT HUR INGENTING SKAPAT OCH INTE HELLER NÅGON FÖRSTÅNDSMÄSSIG KUNSKAP KAN VARA ETT DIREKT MEDEL TILL FÖRENING MED GUD.

1.   Tron är det tjänliga och rätta medlet för själens förening med Gud.   Innan vi emellertid talar om detta, är det lämpligt att bevisa att det varken finns någoting skapat eller någoting tänkt som skulle kunna tjäna förståndet som rätt medel för att förena sig med Gud, och att allt som förståndet kan uppnå inte förmår annat än att skapa hinder för det i stället för att hjälpa det, om det håller fast vid detta.

      I detta kapitel skall vi på ett allmänt sätt bevisa denna sanning, och därefter skall vi mera detaljerat tala om de kunskaper som förståndet kan förvärva sig genom de inre och de yttre sinnena, liksom om de skador och olägenheter som förståndet kan tillfogas av alla dessa inre och yttre kunskaper, därför att det inte håller sig till det enda sanna medlet, tron.

2.    Man måste då först göra klart för sig att enligt en filosofisk regel bör ett medel vara avpassat efter målet, varmed menas att medlet bör besitta den överensstämmelse

och den likhet med målet som är erfoderliga för att man skall kunna uppnå det avsedda målet.

        Ett exempel.   Om någon vill gå till staden, måste han nödvändigtvis gå den väg som leder det, ty vägen är det medel som sätter honom i förbindelse med staden.

        Ett annat exempel. Ni vill tända eld på ett stycke trä.

Men då är det nödvändigt att hettan, som här är medlet, förbereder träet genom en så hög värmegrad som behövs för att så småningom göra det lika hett som elden.

       Om man ville tända eld på den genom något annat medel än det som är dugligt till detta, till exempel med hjälp av luften, vattnet, jorden, skulle man inte lyckas, såväl som man inte skulle anlända till staden om man inte tog den väg som leder dit.

        Likaså, för att förståndet skall kunna förenas med Gud, i den mån nu detta kan ske här på jorden, måste det med nödvändighet använda det medel som är ändamålsenligt för denna förening, det som mest närmar förståndet till Gud genom sin likhet med honom.

3.    Nu bör vi emellertid betänka att bland alla skapade väsen av högre och lägre art finns det inte något enda som skulle kunna vara ett verksamt medel för förening med Gud,

eller som skulle kunna uppvisa någon likhet med hans väsen.

Visserligen har, som teologerna säger, alla skapade väsen en viss överensstämmelse med Gud och återger något spår av hans väsen --- mer eller mindre, alltefter graden av fullkomlighet hos deras natur ---- men det finns inte någon väsensöverensstämmelse eller väsenslikhet mellan Gud och dem.

Tvärtom är avståndet mellan Gud och alla skapade väsen oändligt, och detta är också orsaken till att förståndet inte fullständigt kan förenas med Gud med hjälp av något skapat, varken himmelskt eller jordiskt, ty det föreligger inte någon tillräckligt stor likhet.

       När David talar om himmelska väsen säger han:

"Ingen är dig lik bland gudarna, Herre"  ( Ps. 86:8 ), och med gudar avser han då de heliga änglarna och de heliga själarna.

På annat håll säger han" "O Gud, i helighet går din väg, vem är en gud så stor som vår Gud?"  ( Ps. 77:14 ).

Det är som om han sade:  Vägen till dig, o Gud, är en helig väg, det vill säga en väg i ren tro. 

Ty var kan man finna en "så stor Gud"?

Det vill säga, var kan man finna en ängel av så upphöjd natur eller ett helgon så uppfyllt av härlighet och så stort att det skulle vara en lämplig och fullt tillräcklig väg till dig, o Gud?

     Samme David säger när han talar om jordiska och himmelska ting samtidigt:  "Mycket hög är Herren och han ser till det låga; det är på långt håll som han ser det upphöjda"  ( Ps. 138:6 ).

Som om han sade:  Eftersom han själv är mycket hög i sitt väsen, ser han att alla jordens ting är mycket låga i jämförelse med hans sublima natur.

Vad de upphöjda tingen beträffar, de himmelska, ser han dem och känner dem vara mycket avlägsna från honom själv.

        Sålunda kan inget skapat ting tjäna som verksamt medel till att förståndet helt skulle kunna nalkas Gud.

4.     Detta gäller i lika höga grad allt det som fantasin kan skapa och förståndet kan fatta, det skulle inte kunna vara något rätt medel till förening med Gud.

        Om vi ser det ur naturlig synpunkt är förståndet oförmöget att uppfatta annat än vad som faller under sådana former och bilder som kommer till oss genom kroppens sinnen.   Men dessa ting kan, som vi har sagt inte heller tjäna som medel, och följaktligen är vår naturliga insikt lika onyttig i sammanhanget.

         Om vi nu talar om vår övernaturliga insikt, i den mån man nu kan ha någon sådan i detta liv, bör vi vara medvetna om att så långt vårt förstånd är fängslat i kroppen har det varken rätt inställning eller förmåga till att motta någon klar kunskap om Gud, ty denna kunskap rör inte våra närvarande förhållanden.  Man måste dö, eller också vara utan den.

       När därför Mose bad Gud om denna klara kunskap, svarades det honom i dessa ord att han inte kunde få den:

"Ingen människa kan se mig och leva"  ( 2 Mos. 33:20 ).

Och därför sade den helige Johannes ( 1:18 ):

"Ingen har någonsin sett Gud, ej heller något som liknar honom".

Med Jesaja ( 64:4 ) säger därför den helige Paulus

( 1 Kor 2:9 ):  "Inget öga har sett, inget öra har hört och inget mänsligt hjärta har kunnat tänka .... "

Här ligger också orsaken till att Mose, som det står i Apostlagärningarna ( 7:32 ), inte vågade se på den brinnande busken, där Gud uppenbarade sin närvaro.

Han visste att trots den djupa känsla av vördnad som han hyste för Gud, var hans förstånd oförmöget att betrakta Gud på ett fullt värdigt sätt.

Det berättas om vår Fader Elia ( 1 Kon 19:13 ) att när han stod på toppen av berget betäckte han sitt ansikte i Guds närvaro.  Det betyder att han förblindade sitt naturliga förstånd, därför att han inte vågade använda ett så lågt redskap för att betrakta någonting så upphöjt.

Han insåg klart att vad han var i stånd att betrakta eller förstå, det var mycket avlägset från Gud och mycket olikt honom.

5.   Det finns alltså ingen kunskap eller övernaturlig föreställning som i vårt tillstånd som dödliga varelser kan användas som direkt medel till denna höga kärleksförening mellan själen och Gud.   Allt det som förståndet kan lära känna, och som viljan kan ha smak för och som fantasin kan uppfinna, allt detta har, det vill jag upprepa, inte någon som helst likhet eller jämförbarhet med Gud.

        Det är detta som Jesaja så fint låter oss förstå när han säger: "Vid vem vill ni då likna Gud?  Vilken avgudabild kan ni göra, som liknar honom?   Eller guldsmeden göra er en bildstod i guld av honom, eler silversmeden framställa honom för er med silverplattor?"  ( 40:18-19 ).

         Med "järnsmeden" menas förståndet, vars uppgift det är att bilda begreppen och arbeta fram dem ur de yttre formernas och fantasibildernas järn.

         Med "guldsmeden" menas viljan, som har förmågan att uppta föreställningar och intryck av den glädje som väcks av kärlekens guld.

         Med "silversmeden", om vilken det heter att han är oförmögen att avbilda Gud med silverplattor, menas minnet med dess fantasi, om vilket man med rätta kan säga att dess kunskaper och inbillningar liknar uthamrade silverplattor.

         Allt detta återupprepar att förståndet med dss kunskaper inte kan förstå något som liknar Gud, och att viljan inte kan uppleva en glädje och en ljuvlighet som är jämförbar med vad Gud själv är, och att inte heller minnet med dess fantasi kan skapa bilder och former som framställer Gud.

Av detta framgår alltså att inget av dessa slags kunskaper direkt kan föra förståndet tll Gud.   För att närma sig Gud skall man i stället hellre vandra utan att förstå än försöka förstå, hellre göra sig blind och försätta sig i mörker än öppna ögonen, för att bättre nå fram till den gudomliga ljusstrålen.

6.  Det är därför som kontemplationen, med vars hjälp förståndet mottar mer upphöjd kunskap om Gud, kallas THEOLOGIA MYSTICA, mystik teologi , det vill säga dold vishet om Gud, ty är dold till och med för själva det förstånd som mottar den.   Den helige Dionysius kallar den för en STRÅLE AV MÖRKER. 

Profeten Baruk har sagt om kontemplationen:

"Det finns ingen som känner vishetens väg och som kan upptäcka dess stigar"  ( 3:23 ).

För att förena sig med Gud måste förståndet därför bli blint för alla stigar som det kan nå fram till.

Aristoteles säger att fladdermusens ögon blir fullständigt förblindade i ljusets närvaro.  På samma sätt blir vårt förstånd fullständigt förblindat, när det befinner sig i närvaron av detta höga gudomliga ljus.

Han tillägger till och med att ju mera upphöjda och strålande de gudomliga tingen är i sig själva, desto mera främmande och dunkla är de för oss.

Det är också detta som Aposteln försäkrar när hann säger:

"Det som är mest upphöjt i Gud är det som är minst förstått av människorna"  ( 1 Kor. 3:19 ).

7.    Vi skulle väl aldrig sluta att tala om detta ämne, om vi ville redogöra för alla de texter och alla de skäl med vilka det klart bevisas och fastställs att det inte finns något skapat ting eller något somkan upptas av förståndet, som kan hjälpa det att lyfta sig ända upp till denne höge Herre.

Mann måste tvärtom betänka att om förståndet för att nå en sådan förening vill dra nytta av alla skapade ting, eller åtminstone några av dem, kommer dessa inte bara att vara hinder, utan de kan rentav föranleda en hel mängd förvillelser och felsteg vid bestigandet av detta berg.        

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 februari 2014 19:27

KAPITEL SJU.

DÄR DET VISAS HUR SMAL DEN VÄG ÄR SOM FÖR TILL LIVET OCH HUR UTBLOTTADE OCH FRIGJORDA DE MÅSTE VARA SOM SKALL FÖLJA DEN.  BÖRJAN AV BEHANDLINGEN AV FÖRSTÅNDETS NATT.

1.   För att nu kunna rätt tala om utblottningen och renheten hos själens tre krafter skulle det erfordras mera kunskaper och mera upplysning än vad jag har.

Egentligen rör det sig om att låta de andliga själarna riktigt grundligt fatta hur smal den väg är som enligt vår Frälsares utsaga leder till livet.  När de en gång väl blivit övertygade om denna sanning, torde de inte längre förvåna sig över den tomhet och den utblottning åt vilka vi måste överlämna själens krafter under den andens natt som vi talar om.

2.   Detta är också orsaken till att vi uppmärksamt måste betrakta de ord av vår Frälsare som denn helige Matteus i det sjunde kapitlet ( v. 14 ) anför om denna väg.

Han säger så: "Hur trång är inte den port och hur smal inte den väg som leder till livet, och få är de som finner den!"

       Man bör noga lägga märke till vlken vikt och betoning som på detta ställe tillerkänns det lilla ordet "hur". 

Det är som om vår Herre hade sagt: Porten är i sanning mycket trång, ja trängare än ni någonsin tror.

       Dessutom bör man lägga märke till att han först säger att "porten är trång".

Därmed låter han oss förstå att för att träda in genom den port som är Kristus och början på vägen, måste själen framför allt späka sin vilja och befria den från alla sinnliga och timliga ting genom att älska Gud mer än allt detta.

Detta verk tillhör emellertid sinnenas natt, som vi har sagt.

3.   Vidare tilägger Herren att "vägen är smal", det vill säga vägen till fullkomlighet.

Därmed vill han låta oss förstå att den som går vägen till fullkomlighet inte bara måste träda in genom den trånga porten genom att skilja sig från allt som tillhör sinnevärlden, utan dessutom måste han så att säga göra sig smalare och inskränka sig i fråga om det andliga, ja, låta det gå ända till fullständig försakelse och fullständigt avstående i det som tillhör det andliga inom honom.

      Sålunda kan vi då hänföra vad som sades omden "trånga porten" till den sinnliga delen hos människan, och vad som sades om den "smala vägen" till det andliga eller förnuftiga hos människan.

När han sedan tillfogar sitt "få är de som finner denna väg", måste vi uppmärksamma orsaken till detta, nämligen det faktum att det finns mycket få människor som kan och vill gå in i den ytterliga utblotning och den andliga tomhet som är nödvändig.   Denna väg uppför fullkomlighetens höga berg är brant, den är smal, den låter sig beträdas endast av sådana vandrare som inte har någon last alls ifråga om det lägre, och inte något hinder alls ifråga om det högre

Eftersom de inte har annat mål än att söka Gud och erövra Gud, är det mot Gud ensam som de sträcker sig.

4.   Man ser det klart, själen måste vandra i likgiltighet inte bara för de skapade tingen, utan också likgiltig för och befriad från all andlighet och som förintad.

Eftersom  Herren ville visa oss denna väg, framställde han hos den helige Markus, i det åttonde kapitlet  v. 34-35 ),

en underbar lära, som underligt nog är desto mindre efterlevd bland andliga människor ju mera nödvändig den är för dem.

Då detta bibelställe är så viktigt och så lämpat för vårt syfte, skall jag här återge det i dess helhet och förklara det i dess verkliga och andliga mening.

        Det lyder så:  "Om någon vill efterfölja mig, måstehan försaka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.

Ty den som vill bevara sin själ, han skall mista den; men den som mister sin själ för min skull, han skall bevara den."

5.   O, om någon ändå kunde riktigt förklara och efterleva och genomleva hela innehållet i denna upphöjda lära, som vår Frälsare här ger oss om vår självförnelse!

Då först skulle de andliga människorna inse vilken stor skillnad det är mellan det beteendemönster som man borde följa på denna väg och det som många av dem anser som det riktiga.

Somliga föreställer sig att det räcker för dem att bevara en viss ensamhet och att företa några förbättringar i sitt liv.

Andra nöjer sig med att utöva några dygder, de håller ut i bön, ägnar sig ått vissa späkningar.

Men inte når de fram till denna utblotning och fattigdom, eller till denna försakelse eller andliga renhet --- vilket allt är ett och detsamma ---- som Herren här tillråder oss.

Ty de försöker alljämt vidmakthålla sin egen natur genom olika slags tillfresställelser och andliga känslor, i stället för att förneka den och utblotta den på allt, av kärlek till Gud.

De tror att det räcker att späka sin natur i världsliga ting utan att överlämna den åt tillintetgörelsen och rena den från andlig egendom.

Så kommer det sig att de vänder sig bort som från döden, om de erbjuds något så solitt och fullkomligt som detta umbärande av all ljuvlighet i Gud, i ett tillstånd av känslotorka, avsmak och besvärligheter, vilket är det rent andliga korset och den utblottade fattigdomen i anden hos Kristus.

Det enda de söker, det är hänryckta känslor i Gud, det ljuvliga och lockande umgänget med honom.

Detta är emellertid varken självförnekelse eller andlig utblottning, utan andligt frosseri.

    På detta sätt gör de sig på den andliga nivån till fiender till Kristi kors.   Ty en verkligt andlig själ söker i Gud snarare det som är illasmakande än det som är välsmakande för hennes natur, hon är mera böjd för lidande än för tröst, mera för umbärande av allt gott av kärlek till Gud än för ägande av något gott, mera för känslotorka och för bedrövelse än för ljuvligt umgänge med Gud.

Ty hon vet att på det sättet efterföljer hon Kristus och förnekar sig själv, under det att om man handlar annorlunda söker man kanske sig själv i Gud, vilket står i skarp motsats till kärleken.

Ty att söka sig själv i Gud, det är att eftersträva Guds gåvor och glädjestunder.  Och tvärtom, att söka Gud för hans egen skull, det är inte bara att vilja undvara allt av kärlek till Gud, utan det är att av kärlek till Kristus välja allt det som är mest motbjudande, både från Guds sida och från världens sida, och i detta består den sanna kärleken till Gud.

6.   O, vem skulle kunna klargöra för oss hur långt denna försakelse enligt vår Herres vilja egentligen skall gå!

 I varje fall måste den vara som en död och förintelse med avseende på det världsliga, det naturliga och det andliga av allt vad viljan uppskattar.  All självförnekelse ligger i detta.

      Och detta är vad vår Frälsare vill säga med dessa ord:

"Den som vill bevara sin själ, han skall mista den"

( Joh. 12:25 ), vilket betyder att den som vill äga eller eftersträva något för egen del, han skall mista sin själ.

"Men den som mister sin själ för min skull, han skall bevara den", vilket betyder att den som av kärlek till Kristus försakar allt som han kan önska och njuta av och som väljer det som mest är likt korset, det handlingsätt som vår Herre hos den helige Johannes kallar att hatar sin själ, han skall bevara sin  själ.

         Detta var också den lärdom som Hans Majestät gav åt de två lärljungar som bad honom att få sitta på hans högra och hans vänstra sida.  Han ger dem inte något hopp om att uppnå den härlighet de eftertraktar, han bjuder dem den kalk han själv skall dricka, som något som på denna jorden är både värdefullare och pålitligare än alla njutningar

( Matt. 20:22 ).

7.    Denna "kalk" betecknar naturens död på så sätt att man utblottar och förintar den för att kunna gå den smala vägen i allt som rör själen, så som vi nu skall framställa det, i hennes tänkande och njutande och kännande.    På detta sätt frigörs själen i båda dessa avseenden, men därtill kommer vidare att hon i detta andra avseende, det andliga, ty här finns det, som Frälsaren säger, ingenting annat än försakelse och kors.

Korset är den stav på på vilken själen stödjer sig och med vilken hennes vandring blir underbart lätt och ledig.

     Därför säger vår Herre hos Matteus: "Ty mitt ok är milt och min börda är lätt"  ( 11:30 ), det vill säga mitt kors är lätt att bära.  Så snart en människa nämligen beslutar sig för att ta sig detta ok och bära detta kors, varmed menas att hon på djupaste allvar beslutar sig för att vilja möta alla slags besvärligheter och sedan uthärda dem av kärlek till Gud. då kommer hon att i allt detta finna det lätt och ljuvligt att gå denna väg, eftersom hon nu är helt utblottad på allt och inte längre begär någonting.

Men skulle hon göra anspråk på den minsta äganderätt till något, det må vara gudomligt eller jordiskt, då är hon inte längre absolut utblottad och självförnekande och kan sålunda inte längre gå den smala vägen och stiga vidare uppför den.

8.   Och nu förstår man varför jag skulle vilja övertyga de människor som ägnar sig åt andlighet om att den väg som leder till Gud inte består i mångfaldiga betraktelser, inte i metoder, övningar eller andlig njutning, trots att detta på sätt och vis är nödvändigt för nybörjarna.

Utan vägen till Gud består av en enda men mycket nödvändig sak, nämligen den att vara i stånd till verklig självförsakelse inåt och utåt, att hänge sig åt lidandet av kärlek till Kristus och åt bortdöendet från allting.

Genom at vara trogen i denna övning uppnår man allt annat gott.   Om man försummar den, trots att den är grunden och roten till alla andra dygder, och om man tillgriper andra medel, fäster man sig bara vid sådant som är bisaker och man går inte framåt, inte ens om man skulle få lika upphöjda betraktelser och meddelanden som änglarna.

Inga framsteg kan göras annat än i Kristi efterföljelse, han är "vägen, sanningen och livet, och ingen kommer till Fadern annat än genomm honom", vilket han själv kungör hos den helige Johannes ( 14:6 ).

Och på ett annat ställe säger han: "Jag är dörren, den som går in genom mig, han skall bli räddad" ( Joh. 10:9 ).

ch det är därför som jag inte betraktar den själ som god som vill gå den lätta och bekväma vägen, där man vägrar att efterfölja Kristus.

9.    Jag har sagt att Kristus är vägen och att denna väg betyder döden för vår natur, såväl den andliga som den sinnliga.  Detta vill jag nu förklara efter Kristi exempel, ty han är vår förebild och vårt ljus.

10.   Först av allt är det säkert att han dog bort från sinnena, på andligt sätt under sitt liv, och på naturligt sätt vid sin död.

Själv bekräftar han att han under loppet av sitt liv inte hade någonstans att luta sitt huvud ( Matt 8:20 ), och vid sin död hade han det ännu mindre.

11.   För det andra var det likadant vid hans död.

Det är säkert att han då blev liksom förintad också i sin själ.

Hans Fader lät honom vara utan någon tröst och någon hjälp.

Han överlämnade honom, vad denna nedre del beträffar, åt den djupaste känslotorka, och det var därför han inte kunde låta bli att skrika ut i från korset:

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" 

( Matt. 27:46 ).   Detta var den starkastr övergivenhet beträffande sinnena som han någonsin hade upplevt i sitt liv.

Men så var det också då som han utförde sitt största livsverk, det verk som övergick alla de tecken och underverk han någonsin hade utfört i himmel och på jord, jag talar om människosläktets försoning och förening med Gud av nåd.

Detta verk fullgjordes i den stund och det ögonblick då vår Herre befann sig i ett tillstånd av den mest fullständiga förintelse.

Han var förintad ifråga om sitt rykte hos människorna, som när de såg honom dö inte bara nekade honom varje tecken på sympati, utan därtill överhopade honom med sitt hån.

Han var förintad ifråga om sin mänskliga natur, eftersom den ju förintades i döden.

Han var förintad ifråga om sin Fader, som ju långt ifrån att ge honom andlig hjälp och tröst i stället lämnade honom ensam, för att han nedbruten och liksom upplöst i ett intet skulle helt och hållet betala människans skuld och förena henne med Gud.

Och detta är orsaken till att David i hans namn kunde säga:

"Tillintetgjord har jag blivit, och jag förstod det inte"

( Ps. 73:22 ).

       Av detta bör nu en verkligt andlig människa förstå hemligheten med Kristus som dörren och vägen till föreningen med Gud.

Hon bör förstå, att ju mer hon av kärlek till Gud förintar sig själv i dessa två delar, såväl den sinnliga som den andliga,

desto mer kommer hon också att förenas med Gud och desto större blir hennes verk.

När hon till slut uppnår det stadium där hon blivit såsom tillintetgjord, vilket är den den yttersta ödmjukheten, då

fullbordas hennes själs andliga förening med Gud.

Detta är det högsta och mest upphöjda tillstånd en människa kan nå i detta liv.

        Gudsföreningen består alltså ingalunda i njutningar,

tröst eller andliga känslor, utan i en levande korsdöd i sinnligt och i andligt avseende, det vill säga till det inre och till det yttre.

12.    Nu vill jag inte uppehålla mig längre vid detta ämne, trots min egen lust att fortsätta.   Ty jag ser att Jesus Kristus är mycket litet känd av dem som tror sig vara hans vänner.

Man ser dem i själva verket bara söka tröst och ljuvlighet hos honom därför att de älskar sig själva mycket, i stället för att söka hans bitterhet och död, vilket borde vara tecknet på den kärlek de har till honom.

         Detta säger jag om dem som tror sig vara hans vänner.

Vad däremot dem beträffar som lever fjärran från honom

och skilda från honom, stora lärda och mäktiga och alla dem som lever mitt i världen, upptagna av att tillfredsställa

 sina ambitioner och storhetsdrömmar  ----- hur skulle vi kunna säga att de känner Kristus?

Deras slut må vara aldrig så gott, det blir dock fyllt av bitterhet.

Dem är det inte fråga om i denna skrift, men på domens dag skall det talas om dem.   Ty det är främst till dem som dessa Guds ord riktades, såsom till människor som på grund av deras lärdom och mycket höga ställning av Gud hade utsetts till att ta emot dessa ord.

13.   Men nu vänder vi oss till den andliga människan, och särskilt till den själ som Gud har värdigats upphöja till kontemplationens tillstånd.

Redan förut har jag sagt det, det är med henne jag talar.

Vi skall undersöka på vilket sätt hon skall närma sig Gud genom tron och rena sig från sådant som är emot tron genom att så att säga göra sig smalare för att beträda den dunkla komntemplationens smala väg.   



ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 16 februari 2014 16:27

KAPITEL SEX.
DÄR DET VISAS HUR DET ÄR DE TRE TEOLOGALA DYGDERNA SOM SKALL FULLKOMNA SJÄLENS TRE KRAFTER , OCH HUR DE SKAPAR TOMRUM OCH MÖRKER I DESSA KRAFTER.

1.    Nu skall vi tala om hur själens tre krafter, förståndet, minnet och viljan, skall införas i andens natt som medel till föreningen med Gud.  Då anser jag det lämpligt att nu först i detta kapitel visa hur de tre teologala dygderna, tron, hoppet  och kärleken, skapar samma tomrum och samma mörker, var och en i sin motsvarande själsförmögenhet: tron  förståndet, hoppet i minnet, kärleken i viljan.

Ty till dessa tre själsförmögenheter står de  tre teologla dygderna i nära förhållande såsom deras egentliga övernaturliga objekt, och genom dessa dygders förmedlande verksamhet förenar sig själen med Gud genom sina själsförmögenheter.

Sedan vill vi visa hur förståndet måste fullkomnas i trons mörker, och hur minnet måste fullkomnas i hoppets tomrum, liksom slutligen också hur viljan måste gå in i lösgörandet och befrielsen från varje öjelse, om själen skall l yckas nå fram till Gud.

        Först när detta är gjort, kommer man att klart förstå hur nödvändigt det är för själen, om hon vill gå denna andliga väg i trygghet, att träda in i denna mörka natt och bara stödja sig på dessa tre dygder, som lsgör henne från alla skapade ting och gör henne oemottaglig för dem.

Ty, som vi redan har sagt, själens förening här på jorden med Gud äger inte rum på förståndets väg, inte på de andliga upplevelsernas eller fantasins väg, inte heller genom någon som helst annan sinnesfunktion, utan endast och allenast genom tron vad förståndet beträffar, genom hoppet vad minnet beträffar och genom kärleken vad viljan beträffar.

2.   Dessa tre dygder skapar, har vi sagt, tomhet i våra själskrafter: tron skapar tomhet och mörker i förståndet i fråga om den naturliga fattningsförmågan, hoppet gör minnet tomt på allt som finns där, kärleken befriar och  utblottar viljan på varje böjelse till och vaje njutande av allt som inte är Gud.

       Som vi redan vet, lär oss tron vad man i förnuftets ljus inte med sitt förstånd kan fatta.  Därför definierar den helige Paulus tron på följande sätt i sitt brev till hebreerna:

"Tron är en visshet om det som man hoppas på, en övertygelse om vad man ser" ( 11:1 ).

Även om förståndet med bestämdhet och säkerhet instämmer i dessa ting, ligger de inte på ett område som är öppet för förståndet, ty om de kunde uppenbaras för förståndet vore det inte längre tal om tro.

Tron förmedlar en kuskap som visserligen är säker för vårt förstånd, men det är dock inte en klar kunskap utan snarare en dunkel.

3.     Vad hoppet angår, råder det inget tvivel om att det ochså försäter minnet i tomhet och mörker i fråga om både himmelska och jordiska ting.

Ty hoppet hänför sig alltid till något som man ännu inte kan kalla sitt eget, och om man kunde det, skulle det inte tal om hopp.  Som den helige Paulus säger till romarna: "Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte hopp.

Ty hur kan någon hoppas på vad han redan ser uppfyllt?"  ( 8:24 ).   Så åstadkommer också denna dygd en tomhet i själen, då den har till föremål vad man inte har, och inte vad man har.

4.    Kärleken skapar i sin tur tomhet i viljan beträffande alla skapade ting, eftersom den gör det till vår plikt att älska Gud över allting.   Detta sker först när den lösgör vår känsla från allt skapat och inriktar den helt på Gud.  

Därför säger Krisus hos den helige Lukas: "Den som inte försakar allt vad han äger, kan inte vara min lärljunge"

( 14:33 ).

Och sålunda försätter dessa tre teologala dygder själen i mörker och tomrum ifråga om alla skapade ting.

5.  Här är det lämpligt att infoga den liknelse som vår Frälsare ger oss hos den helige Lukas i det elfte kapitlet

( v. 5 ), om hur "en vän mitt i natten gick till sin vän och bad honom om tre bröd".

Dessa tre bröd symboliserar de tre teologala dygderna.

Men nu säger han att vännen bad om de tre bröden "mitt i natten", för att låta oss förstå att själen i mörker ifråga omalla skapade ting har att förvärva dessa tre dygder och i denna natt fullkomna sig i dem.

      sjäte kapitlet hos Jesaja  ( v. 2 ) läser vi att de två seraferna som profeten såg på var sin sida om Guds tron hade sex vingar var.    Med två betäckte de sina fötter, vilket betyder den blindhet och försakelse som viljans böjelser måste försättas i för att viljan skall föras till Gud.

Med två andra vingar betäckte de sitt ansikte, för att symbolisera förståndets mörker i Guds närvaro.

Och med de sista två vingarna flög de, vilket betecknar hoppets flykt till det goda som det inte äger, när det häjer sig över allt som man kan äga här på jorden och i himmelen, utom Gud.

6.   Själens tre krafter bör alltså ledas in i dessa tre dygder, och var och en efter sin respektive dygd.  Själen måste utblotta sig på och bli oemottaglig för allt som står främmande för desa dygder.   Sådan är alltså den andens natt som vi ovan har kallat aktiv, därför att själen här gör vad på henne ankommer för att träda in i den.  När vi talade om sinnenas natt gav vi anvisningar om hur man lösgör sinnensförmögenheterna från deras begär efter förnimbara objekt, för at själen skulle kunna lämna sin utgångspunkt och nå fram till tronn som medel till målet.

På liknande sätt vill vi nu i denna andens natt med Guds hjälp ge anvisning om hur de andliga själsförmögenheterna skall nli renade och befriade från allt som inte är Gud, och hur de sedan skall stå fast i dessa tre dygders natt, som är den oundgängliga vägen och förberedelsen till själens förening med Gud.

7.   På den vägen kommer hon att vara i fullkomlig säkerhet mot djävulens påfund och mot egenkärlekens makt och dess förgreningar, som är så otroligt fina att de oftast förblindar de själar som ägnar sig åt andlighet och försenar dem på deras vandring.   

De förstår inte att verkligen lösgöra sig från allt skapat och låta sig styras av dessa tre dygder.

Och så lyckas de aldrig förvärva det verkligt väsentliga i det andliga goda och dess renhet.  De går inte en så direkt och kort väg som de skulle kunna göra.

8.   Lägg märke till att jag nu vänder mig särskilt till dem som redan har börjat träda in i kontemplationens stadium.

Ty för dem som gör sina första försök måste jag behandla denna punkt utförligare, vilket vi också skall göra när i den andra boken, med Guds hjälp, vi talar om deras egenheter.


Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 februari 2014 09:38

KAPITEL FEM.
DÄR DET GENOM EN LIKNELSE FÖRKLARAS VAD SOM MENAS MED SJÄLENS FÖRENING MED GUD.

1.  I det föregående har vi redan fått en viss uppfattning om vad som här avses med själens förening med Gud, och detta skall hjälpa oss att bättre förstå det som vi nu kommer att säga om den.

        Det är för ögonblicket inte min avsikt att förklara hur denna förening indelas, ty jag skulle väl aldrig komma till något slut, om jag företog mig att framställa vad förståndets förening består av, och viljans förening, och minnets, och vad som menas med övergående förening och med förblivande förening hos dessa krafter, och vidare vad den totala föreningen, övergående och förblivande, hos nämnda krafter sammanslagna innebär.

Jag kommer för övrigt att få anledning att tala om än det ena, än det andra.  Men just nu betyder detta föga för att belysa min tanke.

Det blir bättre att framställa det på dess rätta plats, där vi ingående behandlar det ämnet och där vi kan ge ett åskådligt exempel som stöd åt den nyvunna förståelsen.

Då kommer man att lättare förstå allt, även detaljerna, och kommer lättare att kunna bedöma det hela.

2.    Här skall endast talas om den fullständiga och varaktiga föreningen, för så vitt denna berör själens väsen och själsförmögenheterna och för så vitt denna förening ter sig som ett hemlighetsfullt tillstånd.

I den mån däremot som förening ter sig som en verksamhet, kommer vi att senare med Guds hjälp behandla den.

Ty en varaktig förening av våra själsförmögenheter med Gud har vi inte, det kan inte förekomma på denna jord, utan bara en övergående förening.

3.   För att nu först förstå vad den förening vi talar om består av, måste man göra klart för sig att Gud finns i varje själ, också hos den störste syndaren i världen, och att han bor där och är substantiellt närvarande.

Detta slag av förening består alltid mellan Gud och alla skapade varelser och ting, eftersom han därmed uppehåller dem i deras existens.

Om han inte vore närvarande hos dem på detta sätt, skulle de genast sjunka tillbaka i det tomma intet och upphöra att existera.

        När vi nu talar om en själens förening med Gud, då menar vi inte denna substantiella förening som alltid består mellan Gud ochallt skapat, utan vi vill med den beteckna den förening med Gud och omgestaltning av själen till Gud som inte alltid existerar utan bara när det råder likhet genom kärlek.

Därför kallas den också likhetsförening, liksom den andra heter substantiell förening, väsensförening.

Den senare är naturlig, den första däremot övernaturlig.

Den äger rum när de två liljorna, själens och Guds, är överens sinsemellan så att den ena viljan inte har någonting som är oförenligt med den andra.

När alltså själen fullständigt förkastar det inom henne som är oförenligt och inte överensstämmande med Guds vilja, då omformas hon till Gud av kärlek.

4.    I detta förkastande inbegrips inte bara varje handling som är oförenlig med Gud, utan också varje vanemässig böjelse.  Därför måste själen förkasta inte bara sina frivilliga handlingar av ofullkomlighet, utan hon måste förinta också alla sina böjelser för dessa.

        Och eftersom inget skapat, och inget av det som något skapat åstadkommer och förmår, någonsin når fram till Guds väsen eller kan höja sig till honom, måste själen lösgöra sig från allt skapat och från sina egna verk och färdigheter, det vill säga från det skapades sätt att bedöma, att uppleva och känna.   Det är först när hon är frigjord från allt som inte är likt eller överensstämmande med Gud.

Då finns det inte längre någonting inom henne som inte är Guds vilja, och hon omformas så till honom.

         Gud är visserligen, som vi har sagt, alltid närvarande i själen och ger henne genom sin närvaro hennes naturliga existens och uppehåller den genom sin närvaro, men han ger henne inte alltid hennes övernaturliga existens.

Ty denna senare ges åt själen bara genom nåd och kärlek.

Men alla själar är inte nådens och kärlekens tillstånd.

Och de som befinner sig i detta tillstånd äger inte nåden och kärleken i samma grad: somliga har mindre kärlek, andra mer. 

Därför meddelar Gud sig mer till den själ som har gjort mest framsteg i kärleken.    Detta består i att man mer har bringat sin vilja i överensstämmelse med Guds.

Den själ vars vilja är helt överensstämmande och lika med Guds vilja är helt förenad med Gud och på ett övernaturligt sätt omformad till honom.

    Ur detta följer, som vi sagt, att ju mer själen av håg och vana förlorar sig i det skapade i sina egna förmågor, desto mindre skickad är hon för den gudomliga föreningen, och detta därför att hon inte ger Gud oinskränkt möjlighet att övernaturligt omforma henne.  Själen behöver endast avklä sig dessa motsatser och naturliga olikheter, för att Gud, som redan naturligt står i förbindelse med henne genom hennes natur, också skall övernaturligt meddela sig åt henne genom nåden.

5.   Det är detta som den helige Johannes har velat låta oss förstå, när han säger: "De har blivit födda, inte av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud"   ( Joh. 1:13 ).

Det är som om han ville säga: Han har gett makten att bli hans barn, det vill säga att kunna omformas till honom, endast åt dem som inte är födda av blod, det vill säga av naturlig och kroppslig beskaffenhet, inte av köttets vilja, det vill säga av naturlig förmåga eller lämplighet, och framför allt inte av människans vilja, varmed menas alla mänskliga sätt att bedöma och förstå enbart efter förnuftet.

Till ingen av dessa har han gett makten att bli fullkomliga Guds barn, utan till dem som är födda av Gud, det vill säga till dem som har återfötts av nåd, efter att först ha dött bort från allt det som utgör den gamla människan, till dem som höjer sig själva upp till det övernaturliga genom att de av Gud mottar denna återfödelse och detta barnaskap, som övergår allt vad man kan tänka sig.

Likaså säger den helige Johannes på ett annat ställe: 

"Om en människa inte blir född av vatten och ande, kan hon inte komma in i Guds rike" ( Joh. 3:5 ).

Därmed menas: Den som inte återföds i den Helige Ande, han kan inte komma in i Guds rike, som är fulkomlighetens tillstånd.

Att här på jorden på ett fullkomligt sätt motta en ny födelse i den helige Ande, det är att äga en själ som är mycket lik Gud genom sin renhet, helt ogrumlad av den minsta ofullkomlighet.   Det är så som den rena omformningen av själen till Gud kan gå i fullbordan.

Själen deltar i Guds natur genom sin förening med honom, trots att denna förening inte är en väsensförening.

6.   Låt oss ta en liknelse för att kasta mera ljus över denna sanning.  En solstråle faller på en fönsterruta.

Om glaset har några fläckar eller någon imma, kan den inte upplysa det eller få det att glänsa så fullständigt som om det är rent från alla fläckar och alldeles klart.

Ja, solstrålen upplyser det desto mindre, ju mindre glaset är befriat från den imma som täcker det.  Detta är inte solstrålens fel, utan glasets.  Ty om glaset verkligen var alldeles rent och klart, skulle solstrålen upplysa och omforma det, så att glaset skulle likna solljuset och ge samma klara sken.  Men fastän glaset skulle likna solljuset, bevarar det dock alltjämt sin naturliga egenart.

Ändå kan vi säga att det är ljus eller solsken genom delaktighet.

     Som med detta glasfönstret, så är det också med själen.

Oupphörligt strömmar det gudomliga ljuset från Guds väsen in i henne, eller bättre sagt, det bor helt naturligt inom henne.

7.   Men om nu själen företar de nödvändiga åtgärderna, det vill säga om hon renar sig från alla fläckar och all smuts som vidlåder henne genom det skapade, om hon alltså på ett fullkomligt sätt förenar sin vilja med Guds vilja --- ty att älska Gud, det är att för Guds skull arbeta på att effektivt befria sig från allt som inte är Gud ---- så blir själen omedelbart helt upplyst och omformad till Gud.

Gud ger henne då på ett sådant sätt sitt eget övernaturliga väsen att hon tycks vara Gud själv och äger vad Gud själv säger.

        När Gud verkar denna utomordentliga nåd i en själ, då går föreningen ända därhän att allt som är Guds och allt som är själens är ett i en omformning genom delaktighet.

on tycks vara mer Gud än själ, och hon är också Gud genom delaktighet.  Naturligtvis bevarar hon dock alltjämt sin naturliga egenart, lika särskild från Gud som förut trots omformningen, så som glaset är särskilt från solstrålen, fastän det är upplyst av den.

8.    Av detta ser vi ännu tydligare att det rätta medlet för själen att nå fram till den gudomliga föreningen inte består i hennes naturliga tänkande, inte i  hennes upplevelser och känslor eller i en fantasi som försöker att på ett mänsligt sätt föreställa sig Gud, inte heller beståret i någonting annat.

Utan det rätta medlet är renheten och kärleken, varmed menas frigörelsearbetet och försakelsen från både det ena och det andra, med endast Gud för ögonen.

Men eftersom det inte kan finnas någon fulländad omformning  där det inte finns en fulländad renhet, blir själens förhärligande, upplysning och förening med Gud gradvis mer eller mindre stora, och detta i proportion till hennes renhet.

Alltså blir föreningen inte fullkomlig, det vill jag upprepa, så

länge själen inte i allt är fullkomlig, klar och ren.

9.  Låt oss ta ett annat exempel för att förstå dennna sanning.

Föreställ er en tavla som är alldeles fulländad, innehållande en mängd skickliga detaljer och belagd med de mer utsökta och fina emaljer, bland vilka några rentav är så utomordentliga att man knappast kan nog högt uppskatta deras finhet och utsökthet.

Men tänk er nu någon som haren svag och dålig syn: denne komer att kunna upptäcka ganska litet av all skönhet och fulländning.

Den somhar bättre syn kommer att kunna upptäcka mera, och den person slutligen vars synförmåga är alldeles förräfflig kommer att kunna se i denna tavla att trots allt som man redan har kunnat beundra, finns det alltid ännu mycket mer att betrakta och njuta av.

10.  På samma sätt förhåller det sig också med själarna, kan vi säga, när de är upplysta av Gud och omfrmade till honom.

Naturligtvis när en själ frm till föreningen enligt de större eller mindre personliga förutsättningarna hon fått, och dessa är inte desamma för alla.

De beror på den nåd som Herren ger var och en.

På samma sät ser honom helgonen i himmelen, somliga av dem ser, mer, andra mindre, men alla ser Gud och alla är lyckliga, ty vars och ens kapacitet att skåda Gud är helt uppfylld.

11.   På samma sätt möter vi på jorden vissa själar som äger en lika stor frd och sinnesro i sitt  tillstånd av fullkomlighet,

och var och en av dem är tillfredsställd.

Samtidigt kan emellertid en av dem så mycket högre än de andra i sin förening med Gud. Menn de är alla lika tillfredsställda, eftersom vars och ens kapacitet är helt uppfylld.

Vad den själ beträffar som inte uppnår en renhet som överensstämmer med den kapacitet som Gud har gett henne,

kommer hon aldrig att uppnå en sanna friden och tillfredsställsen.   Hon har ännu inte utfört det befrielsearbetet eller skapat det tomrum i sina förmögenheter som erfordras för den enkla föreningen med Gud.


                                                  




  
                  


Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 februari 2014 17:56

KAPITEL FYRA:
DETTA KAPITEL VSAR RENT ALLMÄNT HUR SJÄLEN, I VAD PÅ HENNE SJÄLV ANKOMMER, BÖR FÖRHÅLL SIG UNDER TRONS NATT, FÖR ATT TRON SKALL KUNNA LEDA HENNE ÄNDA FRAM TILL DEN HÖGST KONTEMPLATIONEN.

1.    Nu tror jag att det börjar bli begripligt för envar, hur tron är en mörk natt för själen och hur själen bör vara mörk eller befinna sig i mörker i förhållande till sitt naturliga ljus, för att tron skall kunna leda henne till det upphöjda mål som föreningen med Gud är.

        Men för att hon då också skall förstå att låta sig ledas, är det nu lämpligt att mera ingående förklara detta mörker som själen måste ha för att gå in i denna avgrund av tro.

Därför skall detta kapitel ägnas åt att tala om detta i största allmänhet, och sedan skall vi gå mera i detalj och med Guds hjälp visa hur själen bör förhålla sig, för att inte gå vilse eller motarbeta den verkan som en ledare sådan som tron utövar.

2.   Jag hävdar nu följande.

Om själen vill låta sig säkert ledas av tron till detta stadium av kontemplation, bör hon hålla sig i mörker inte bara ifråga om det skapade och det jordiska, vilket som vi sagt tillhör hennes sinnliga och lägre del, utan hon måste också vara blind och mörk i sitt förhållande till Gud och till det andliga, alltså i sin förnuftiga och högre del, den som vi nu tänker syssla med.

        Ty om en själ vill uppnå denna övernaturliga om- gestaltning, är det ju klart att hon måste bli likgiltig för och dö bort ifrån allt sådant som rör hennes naturliga liv, såväl det sinnliga som det förståndsmässiga.

Ordet övernaurligt betecknar något som står över naturen, vad som är naturligt är alltså underordnat och lägre.

         Men eftersom omgestaltningen till Gud inte beror vare sig på sinnena eller på den mänskliga skickligheten, måste själen fullständigt och frivilligt avklä sig allt som hon kan hysa av vilja och tillgivenhet till sådant som tillhör dessa områden, det må vara högt eller lågt.

Detta skall hon göra efter hela måttet av vad på henne ankommer.

Och sedan, vad skall sedan kunna hindra Gud från att i full frihet handla med denna själ, så undergiven, utblottad och förintad?

         Utblottningen måste vara fullständig och utsträcka sig till allt vad själens fattningsförmåga kan rymma.

Även om hon så småningom skulle uppnå övernaturliga nådebevis, måste hon se till att betrakta sig som om hon vore alldeles utblottad på sådant.

Som en blind måste hon stanna kvar i mörkret, stödja sig på den mörka tron och välja den till sin lyckta och ledare, i stället för att lita till sitt förstånd, sin smak, sina känslor, eller sin fantasi. 

Ty allt detta senare är ett mörker som för henne vilse.

Tron däremot står över allt sådant förstående, njutande, kännande och fantiserande. 

       Blir själen emellertid inte blind i förhållande till dessa ting, och förblir hon inte fullständigt i mörker, uppnår hon aldrig det som mer är, nämligen det som tron undervisar oss om.

3.     Om en blind inte är helt och hållet blind, låter hon sig inte ledas av blindföraren.  Utan eftersom han ändå ser en smula, menar han att det är bäst att ta den första väg han ser, eftersom han inte ser den bästa.

Så riskerar han också att vilseleda sin blindförare som ser bätre än han själv, ty det är ju han som bestämmer och inte blindföraren.   Det är på samma sätt med själen.

Om hon förlitar sig på vad hon själv vet om Gud eller på vad hon njuter eller känner, så är detta, hur utmärkt det för övrigt än må vara, i verkligheten alltid betydelselöst och föga avpassat efter vad Gud är.

På den vägen är det lätt att bedra sig eller att helt stanna upp, eftersom man inte blint anpassar sig efter tron, som är själens verklige ledare.

4.    Det är detta som den helige Paulus vill säga oss med dessa ord: "Den som vill nå Gud och förenas med honom, måste tro at han är till" ( Hebr. 11:6 ).

Det är som om han ville säga: Den som vill fullständigt och oupplösligt förena sig med Gud får inte slå in på det förståndsmåssiga tänkandets väg, inte heller får han förlita sig på sin goda smak, sina känslor eller sin fantasi.

Utan han måste i all enkelhet tro att Gud finns.

Men detta kan inte fattas med förståndet, inte heller med känslorna, inte heller med fantasin eller med något sinne.

I detta liv kan man överhuvud inte fatta Gud sådan han är.

Allt det mest upphöjd som på denns jord kan kännas eler anas omm Gud står på ett oändligt avstånd från det som Gud verkligen är, och från det som det rena ägandet av Gud en gång skall vara för oss.

Jasaja ( 64:4 ) och den helige Paulus ( 1 Kor. 2:9 ) har sagt:

"Vad intet öga har sett och inget öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, det har Gud berett åt dem som älskar honom."

      Även om själen strävar efter att redan här på jorden genom nåden fullkomligt förena sig med honom, med vilken hon en gång skall vara förenad i himelens härlighet --- vilken, som den helige Paulus säger, inget öga har sett, inget öra hört, inget hjärta känt --- står det dock klart att själen, för att nå en fullkomlig nåde- och kärleksförening med honom redan härnere, måste vara i mörker med hänsyn till vad ögat ser, örat hör, fantasin framställer och vad hjärtat fattar, av vilket det sista här betecknar själen.

        Stora hinder skapar därför själen för sig på denna väg till sitt upphöjda mål, förening med Gud, om hon fäster sig vid någon egen tanke, känsla eller fantasi, eller också vid sin egen åsikt, vilja eller personliga egenart, eller också vid något eget verk eller något annat som är hennes eget, i stället för att helt och hållet befria sig frånn allt sådant.

Som vi redan har sagt står det mål hon strävar mot ju högt över allt detta, det övergår allt det mest sublima som hon någonsin kan förstå eller ana.

Därför måste hon lämna allt sådant bakom sig, höja sig över det och helt enkelt upphöra att hysa några åsikter.

5.   På denna vandring är sålunda detta att lämna sin egen väg liktydigt med att finna den rätta vägen, eller bättre sagt, att gå rakt på målet och lämna det medelmåttiga, det är att träda in i det som inte har något mått, nämligen Gud.

Ty den själ som når detta stadium har inte längtre någon egenart, inte något sätt, någon form som är utmärkande just för henne.

Hon fäster sig inte vid sådant, hon kan inte hålla fast vid det.

Jag menar att hon inte längre fäster sig vid sina olika sätt att förstå, uppleva och känna, fastän hon har dem alla.

Hon är som en människa som ingenting har, men som ändå äger allt i högsta grad.

Honnhar modet att överskrida de naturliga gränserna för sina yttre och inre själsförmögenheter, och därför träder hon in i det övernaturliga, somkänner varken gräns eller mått, varken sätt eller metod, men men i sig innesluter det väsentliga av allt detta.

För att nå fram dit måste man gå ut ur det naturliga tillståndet, gå ut ur sig själv,  lämna det som är lågt och sträcka sig upp mot det som är upphöjt över alla höjder.

6.   Samtidigt med att själen så svingar sig upp över allt andligt och naturligt som hon kan veta och förstå, måste hon med hela sitt väsen längta efter att nå upp till det som man inte kan veta i det här livet och inte kan ana i sitt hjärta.

Hon lämnar bakom sig allt det hon erfar och känner eller kan erfara och känna här på jorden i sin andliga och förnimmande del, och hon brinner av längtan att nå detta som överstger all känsla och all glädje.

      Om hon vill förbli obunden av allt skpat för att verkligen kunna nå ett sådant mål, får hon inte bli  intagen av de intryck som hon kommer att motta i sin andliga och förnimmande del --- så som vi strax skall förklara, när vi specielt behandlar denna punkt ---- utan hon måste akta allt detta för mycket ringa.

Ju mera hon tänker på det hon förstår, på det hon erfar eller föreställer sig och ju högre hon uppskattar det, antingen det är andligt eller ej, desto mera förlorar hon följaktligen detta högsta goda och desto långsammare går hon fram på vägen til det.

Och tvärtom, ju mindre allt det hon kan få, även om det är värdefullt, tycks henne vara jämfört med det högsta goda, desto högre aktar hon detta och desto närmare skall hon då också komma det.

     Så närmar sig själen i mörker med stora steg föreningen, och detta just i kraft av tron, som likaledes är mörk och dunkel men som just  därför tänder ett underbart ljus för henne.  Sannerligen, om själen ville se, skulle hon vid skådandet av Gud mycket fortare förblindas än om hon med öppna ögon blickade rakt in i det klara solljuset.

7.    Endast genom att sätta sina själsförmögenheter ur funktion kan alltså själen komma att skåda ljuset, enligt Frälsarens utsaga i evangeliet:  "Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall bli seende, och för att de som ser skall bli blinda"  ( Joh. 9:39 ).

Dessa ord måste förstås bokstavligen om den andliga väg vi talar om, och de betyder alltså:  Den själ som befinner sig i mörkret och som berövar sig allt sitt eget naturliga ljus, kommer att se på ett övernaturligt sätt.

Den själ däremot som vill förlita sig på sitt eget ljus, kommer att desto mera förblindas och bli stående på vägen till föreningen.

8.   För att bringa större klarhet i vår framställning tycks det mig nödvändigt att i följande kapitel förklara vad vi menar med denna själens förening med Gud som vi talar om.

Om väl denna punkt blir klar, kommer den att kasta ett mycket skarpt ljus över de  frågor som vi därefter har att behandla.

Därför anser jag att det just nu är rätta tidpunkten att utreda denna fråga.

Och det blir inte onyttigt, trots att vi måste lämna tråden i den pågående framställningen, eftersom vi därigenom kommer att bättre belysa vårt egentliga ämne.

Detta kapitel blir alltså ett slags parentes.

Och omedelbart efteråt övergår vi till att tala om själens tre krafter, betraktade i deras förhållande till de tre teologala dygderna, i den mån detta är av vikt för andens natt.   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 9 februari 2014 19:56

KAPITEL TRE.
HUR TRON ÄR SOM EN MÖRK NATT FÖR SJÄLEN.

DETTA BEVISAS MED FÖRKLARINGAR, CITAT OCH BILDER UR DEN HELIGA SKRIFT.

1.   Tron är, säger teologerna, en HABITUS hos själen, en säker och dunkel HABITUS.

Dunkel, därför att den får oss att tro på sanningar som Gud själv har uppenbarat och som står över allt naturligt ljus och som ojämförligt övergår räckvidden hos allt mänskligt förstånd.

       Därav kommer det sig att detta trons ljus för själen är som ett djupt mörker, ty den större kraften uppsuger den mindre och är den överlägsen.

Solljuset kommer alla de andra ljusen att försvinna, de syns inte längre när solen lyser.

Ja, solen överväldigar till den grad vår synförmåga att ögat bländas och inte kan se de föremål som finns, just därför att solljuset inte står i någon rimlig proposition till vår synförmåga, utan vida övergår den.

Så är det också med trons ljus: det bländar och överväldigar vårt förstånds ljus med sin omätliga lyskraft.

Vårt förstånd omspänner ju i och för sig bara rent naturlig kunskap;  även om det är i stånd att också uppfatta det övernaturliga när vår Herre så vill.

2.   Förståndet kan alltså av sig självt ingenting veta annat än på naturlig väg, och då blott och bart med hjälp av de yttre sinnena.   Men därför måste förståndet fasthålla föeställningar och intryck av föremålen, antingen så som de är i sig själva eller i liknelser.

På annan väg når det inte någon kunskap.

Ty, som en filosofisk grundsats lyder:   Ur det närvarande objektet och ur kunskapsförmågan föds kunskapen.

Om man alltså berättade för en person om ting som han aldrig kunde lära känna eller vars like han aldrig kunde få se,

skulle han lika litet kunna göra sig en föreställning om dem, som om man aldrig hade sagt något om dem till honom.

       Ett exempel.  Om man sade till någon att det på en ö fanns ett djur som han aldrig hade sett, och om man inte framhöll några likheter mellan detta djur och andra som han däremot hade sett, skulle han inte få någon bättre uppfattning eller kunskap om detta djur än förut, hur mycket man än talade om det.

Ett annat exempel, som klargör min tanke ännu bättre.

Om man ville förklara för en person, som var född blind och som aldrig hade sett en färg, vad gult eller vitt är för något, och hur det ser ut, skulle han ändå trots alla förklaringar inte förstå mera om saken än förut, eftersom han aldrig had sett några färger eller någonting liknande, som kunde ge honom ett begrepp om dem.

llt han skulle få ut av det hela var namnen på färgerna, ty dem hade han kunnat ppfatta med hörseln.

Om deras form och utseende däremot skull han inte ha kunnat bilda sig någon uppfattning, ty han hade aldrig sett dem.

3.  Dessa jämförelser visar oss, om också ofullständigt, vad tron är för själen.

Också tron talar om saker som vi aldrig har sett eller fattat, varken som de är i sig själva eller jämförda med ting som liknar dem, därför att sådana ting inte finns.

Vårt naturliga vetande kan alltså inte kasta något ljus över dem, ty det som tron talar om har inte något som helst samband med våra sinnen.

Vi känner till dessa ting genom hörseln, vi tror det som man lär oss och vi underordnar blint vårt naturliga vetande under denna lära.

Ty, som den helige Paulus säger:  "Tron kommer av att man hör"   ( Rom. 10:17 ).

Det är som om han sade:   Tron är inte ett vetande som man tillägnar sig genom något sinne,  tron är bara själens samtycke till det som kommer till henne genom hörseln.

4.   Vad mer är, tron övergår vida vad de anförda exemplen låter oss förstå.

Ty den inte bara underlåter att ge os påtaglighet och vetande, utan, som vi sagt, den berövar oss allt annat vetande och kunskap, genom vilket vi skulle kunna döma om den: den förblindar oss.

Andra vetenskaper erövras med förståndets ljus, trons vetskap däremot utan detta ljus.

Man måste rentav uppoffra detta speciella ljus för att inte förlora trons ljus.

Därför säger också Jesaja:  "Om ni inte tror, förstår ni inte"  ( 7:9 ).

        Av detta framgår tydligt och klart att tron är en mörk natt för själen och att den just därför ger henne ljus.

Och ju mer den höljer henne i mörker, desto mer ljus ger den henne om sig själv.

Ty det är just genom att ur naturlig synpunkt förblinda henne som de ger henne sitt ljus, enligt Jesajas ord:

Om ni inte tror, det vill säga om ni inte befinner er i mörkret, förstår ni inte, det betyder:  Så kan ni inte vinna ljus.

          Det är också så som vi ser en sinnebild för tron i det där molnet som skilde Israels barn från egypterna, i det ögonblick då de skulle vandra genom Röd havet.

Om detta moln heter det i den Heliga Skrift:

"Det var ett mörkt moln, men det upplyste natten"  

( 2 Mos. 14:20 ).

5.   Vilken sällsam företeelse!  Trots att molnet var mörkt, upplyste det natten!

Detta betecknar för oss tron, som är ett mörkt och gåtfullt moln för själen ---- som själv är mörkt, därför att hon genom tron är berövad sitt naturliga ljus och därför blind --- men som med sitt mörker upplyser själens mörker, ty det var passande att lärljungen på detta sätt blev lik läraren.

        Ty människan somm befinner sig i mörkret kunde ine på rätt sätt upplysas annat än genom ett annat mörker, som David lär oss i följande ord:   "Den ena dagen talar ordet till den andra, och den ena natten kungör vetandet för den andra"    ( Ps. 19:3 ). 

Klarare uttryckt, detta betyder att  "dagen" --- det vill säga Gud själv i hans härlighet där det redan är dag ---- kungör och meddelar till de saliga änglarna och själarna, som redan är dag, "Ordet",  som är hans Son, för att de skall känna honom och njuta av honom.

"Natten",  det är tron i den stridande Kyrkan där det ännu är natt, "kungör vetandet" för Kyrkan och därmed för varje enskild själ, som ju också är natt, eftersom hon är berövad den klara och saliggörande visheten och eftersom hon, i närvaro av tron, vad sitt naturliga ljus beträffar är blind.

6.   Avv detta kan man alltså sluta sig till att tron, som är en mörk natt, upplyser den själ som är mörkret, och sålunda besannas det som David säger i detta sammanhang:

"Natten skall vara mitt ljus mitt i all min sällhet" ( Ps. 139:12 ).

Vilket är likvärdigt med att säga:   I min rena kontemplations och min gudsförenings sällhet skall trons natt vara min ledare.

Det låter oss klart förstå att själen måste befinna sig i mörker, för att ha det ljus som skall lea henne på denna väg.         

  

     

 


Av Jan-Owe Ahlstrand - 9 februari 2014 09:43

KAPITEL TVÅ.
1.   Nu ska vi tala om den andra delen av denna natt, som är tron.  Den är, som vi har sagt, det underbara medel som vi har fått för att nå vårt mål som är Gud.

Och Gud är, sade vi, naturenligt den tredje orsaken till eller den tredje delen av denna natt för själen.

Därför liknar vi tron, som befinner sig i mitten, vid midnattstiden.  

Och så kan vi också påstå att denna andra del är mörkare för själen än det första avsnittet, ja i visst hänseende också mörkare än det tredje.

        Ty den första delen, sinnenas natt, liknar nattens inbrott, då nämligen alla med sinnena förnimbara ting försvinner, och därför är den inte lika avlägsen från ljuset som midnattstiden.

        Inte heller det tredje avsnittet, morgongryningen, som redan står helt nära det klara dagsljuset, är så mörk som midnatten.

Morgongryningen kommer ju omedelbart före den ljusa dagen med dess upplysande och gestaltande klarhet, och den kan därför jämställas med Gud.

Visserligen är det sant att Gud ur naturlig synpunkt är en lika mörk natt som tron. Men när själen till sist har genomlevt dessa tre olika avsnitt av natten, upplyser Gud henne slutligen på ett övernaturligt sätt med strålarna från sitt gudomliga ljus.

Detta är då början till den fullkomliga föreningen, som följer på den tredje natten.   Därför kan man säga att den inte är så mörk som den andra natten.

2.  Likväl är den mörkare än den första natten.

Ty den senare hänför sig ju till den lägre delen hos människan, den sinnliga, och den är därför mera ytlig.

Den andra natten däremot, trons natt, hänför sig till den högre, det vill säga den förnuftigare delen hos människan, och den ligger därför djupare och blir desto mörkare.

Den berövar ju själen förnuftets ljus, eller bättre sagt, den gör själen blind.

Det är därför med skäl som den liknas vid midnattstiden, den centrala och mörkare delen av natten.

3.  Vi skall nu visa hur denna andra del, tron, är en natt för anden, på samma sätt som den första är det för sinnena.

Vi skall vidare tala om de hinder som tron möter och om den bidragande verksamhet som själen själv måste utöva för att inträda i denna natt.

Vid den passiva förberedelsen beträffar, det vill säga det som Gud utan själens medverkan utför för att försätta henne i den, det skall vi behandla i den tredje boken, på sin plats.


Av Jan-Owe Ahlstrand - 9 februari 2014 08:24

ANDRA BOKEN
            AV

"BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL".

DÄR DET TALAS OM DET OMEDELBARA MEDLET TILL ATT  UPPNÅ FÖRENINGEN MED GUD, DET VILL SÄGA TRON;

DET SKALL ÄVEN TALAS OM DEN ANDRA DELEN AV DENNA NATT, SOM VI SADE TILLHÖR ANDEN, VILKET ÄR INNEHÅLLET I DEN ANDRA STROFEN SOM HÄR FÖLJER.

ANDRA STROFEN.

KAPITEL 1.

I MÖRKER OCH TRYGGHET

PÅ EN HEMLIG STEGE OCH FÖRKLÄDD,

--- O LYCKLIGA NATT! ----

I MÖRKER OCH VÄL DOLD,

NÄR HELA MITT HUS LÅG I VILA.

1.  I denna andra strof besjunger själen den lyckliga lott hon fått, genom att hennes ande lösgjorts från alla andliga ofullkomligheter och böjelser för ägodelar i fråga om anddliga ting.   Hennes lott har varit desto lyckligare, ju större svårigheter det har berett henne att bringa till ro denna andliga del av hennes boning, och att ingå i det inre mörker som består i andlig frigörelse från alla ting, både de sinnliga och de andliga, stödd endast på den rena tron, genom vilken man uppstiger till Gud.

       Därför talas det här om en STEGE, och just en HEMLIG steg, ty alla de steg och trosariklar som själen följer är hemlighetsfulla och dolda för sinnena och förståndet.

Därför befinner sig själen i mörker beträffande sinnenas och förståndets naturliga ljus.  Hon överskrider förnuftets och naturens gränser och stiger uppför trons gudomliga stege, som når ända fram till och genomtränger Guds djup.

       Själen säger sig vara FÖRKLÄDD, därför att tron som har lett henne vid uppstigandet har kommit henne att ändra sin form och sitt naturliga sätt att vara, för att i stället klä sig i en helt gudomlig form.

Och tack vare denna förklänad har hon inte blivit igenkänd och kvarhållen, varken av något timligt eller av förståndet eller av djävulen, därför att inget av dessa ting kan skada den som vandrar i tro.

       Och än mer, själen är nu så förborgad, så beskyddad ochså fjärran från djävulens anslag att hon verkligen vandrar i MÖRKER OCH VÄL DOLD, det vill säga för djävulen, för vilken trons ljus är mera förödande än det tätaste mörker.

Alltså kan vi säga detta, att själen som vandrar med ledning av tron är dold för djävulen och skyddad mot hans trick, så som vi senare ännu tydligare skall visa.

2.   Därför sjnger hon själv att hon har gått ut i MÖRKER OCH TRYGGHET.  Den som har fått det lyckliga ödet att få följa trons dunkla väg och som i känslan av sin egen blindhet väljer tron som vägvisare, han undgår därigenom alla naturliga fantasibilder och spetsfundigheter och vandrar tryggt framåt, som vi sagt.

       Själen tillägger att hon gick ut i denna andens natt NÄR HELA HENNES HUS LÅG I VILA, det betyder: när hennes förnuftiga och andliga del redan hade blivit lugnad.

Ty så snart själen når fram till föreningen med Gud, är hennes naturliga själsförmögenheter och drifterna och de oroliga begären i hennes andliga del stillade och i vila.

Därför säger hon här inte att hon gick ut fylld av ÅNGEST, som i den första natten, sinnenas natt.

Ty för att gå in i sinnenas natt och lösgöra sig från allt som hör sinnena till, måste själen erfara den känslomässiga kärlekens ångest för att alls vara i stånd att gå ut.

Men för att bringa den den andliga delen av hennes hus till fullkomlig  ro behövs det däremot endast att hon går förbi alla själskrafter och begär och andliga önskningar i ren tro.

Har väl detta skett, blir själen ett med den Älsakade i obegränsad hängivelse, i renhet och kärlek och likhe.

3.   Man bör vidare lägga märke till att i den första strofen, där själen talar om den sinnliga delen, säger hon att hon gick ut I EN MÖRK NATT, men här, där hon talar om den andliga delen, säger hon att hon gick ut I MÖRKER, därför att mörkret i andens natt är tätare, liksom också mörkret är djupare och tätare än nattens mörker, ty hur mörk natten än är, kan man ändå se något litet, men i mörkret ser man ingenting alls.

På samma sätt finns det i sinnenas natt alltjämt ett visst ljus, ty förståndet och förnuftet har inte slagits av blindhet.

Men andens natt, som är tron, berövar både förståndet och sinnena allt ljus.

      Därför säger också den själ som befinner sig i denna natt att hon vandrade I MÖRKER OCH TRYGGHET, vilket hon inte sade i sinnenas natt.  Ju mindre själen handlar i kraft av sina personliga fallenheter, desto säkrare är hennes vandring, ty desto mindre handlar hon i tro.

       Det är detta som vi utförligt skall förklara i denna andra bok, i ilken den fromme läsaren nödvändigtvis måste gå framåt med uppmärksamhet, ty där kommer vi att tala om ting som är mycket viktiga för verklig andlighet.

Det är visserligen sant att de är något dunkla, men de är dock så nära förknippade med varandra att de ömsesidigt förklarar varandra, och enligt min åsikt kommer man att kunna förstå dem mycket bra.  




   




  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se