Alla inlägg under juni 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 juni 2016 21:06











 




 














  FÖRUTSÄTTER ATT NI KOMMER





TILL ÅRSMÖTET EFTERSOM NI 




VARIT MESTADELS AV FÖREGÅENDE



ÅRET I STYRELSEN.




FÖRENINGENS  REVISORER. 





 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 juni 2016 21:06

ARTONDE STROFEN.


I DEN INNERSTA VINKÄLLAREN


AV MIN ÄLSKADE HAR JAG DRUCKIT; OCH NÄR


JAG GICK UT DÄRIFRÅN,


PÅ HELA DENNA ÄNG


KÄNDE JAG INTE LÄNGRE TILL NÅGONTING,


OCH JAG FÖRLORADE DEN HJORD, SOM JAG


FÖRUT HADE FÖLJT.


FÖRKLARING.


1.   I denna strof besjunger själen den ofattbara nåd som Gud har gett henne genom att uppta henne i det allra innersta av hans kärlek, vilket innebär föreningen med Gud.


Själen talar också om två verkningar som kommer ur denna nåd, nämligen glömskan av och frigörelsen från denna världens ala ting, såväl som som dödandet av alla deras lockelser och lusta.


             I DEN INNERSTA VINKÄLLAREN.


2.  För att ge en ide om denna vinkällare och förklara vad själen här vill låta förstå,

skulle det behövas att den Helige Ande värdigades

ta mig vid handen och leda min penna.


Din vinkälllare själen talar om är den högsta

och innersta graden av kärlek som hon kan uppnå

i detta liv; det är därför som hon kallar den den

innersta vinkällaren, d.v.s den allra innersta

av dem alla.


Därav följer att det finns andra som inte ligger lika långt in: det är de stadier genom vilka man passerar för att till sist nå fram till detta sista.


Vi kan säga att dessa stadier av kärlek, eller vinkällare av kärlek, till antalet är sju; och man

äger dem alla när man äge den Helige andes sju gåvor i fullkomligt mått och i det mått som motsvarar själens förmåga.


Så är det till exempel när själen når fram till att äga

fruktans anda i dess fulkomning, då äger hon också kärlekens anda i dess fullkomning; ty denna

fruktan, som är den sista av den Heliges Andes sju

gåvor, är en sonlig fruktan, och den fullkomliga fruktan hos sonen kommer ur den fulkomliga kärleken till fadern.


Därför säger den Heliga Skrift, när den vill framställa en person som äger den utgivande kärleken i hela dess fulkomning, att han fruktar Gud.


Och de tvar därför som Jesaja för att förutsäga

Kristi fullkomlighet sade:

"Han skall uppfylla honom med Herrens fruktans

ande"  ( Jes. 11:3 ).

DEn helige Lukas sade på ett tal om den gamle Simeons fruktan:

"Han var en rättfärdig och gudfruktig man"

( Luk. 2:25 ).

Man skulle kunna anföra många andra exempel. 


3.   Vi kan lägga märke till att det är ett sort antal själar som når fram till de första vinkällarna

och tränger in i dem, var och en alltefter den 

fullkomning i kärlek som just hon har uppnått.


Men i denna sista, som är den allra innersta,

är det mycket få som kommer in i detta livet,

ty i den fullbordas den fullkomliga föreningen med

Gud; den aförening kallas det andliga äktenskapet,

och det är om det som själen talar här.


Vad Gud i denna innerliga förening meddelar själen,

det är helt outsägligt; man kan utsäga någonting

om det, likaväl som man inte kan utsäga någonting om Gud som verkligen är som han.


Det är Gud själv som meddelar sig med själen i sin

strålande härlighet och förvandlar henne till honom,

Gud och själen är helt ett, liksom kristallen

och solstrålen som genomtränger den, liksom kolet

och elden, lksom stjärnornas ljus och solens ljus.


Denna förening är likväl inte lika väsentlig och inte heller lika fullständig som den blir i det tillkommande livet.


För att emellertid ge en ide omm vad hon får av  Gud i denna förenings vinkällare, nöjer sig själen

med att säga dessa ord:

( och jag ser inte hur hon bättre kunde uttrycka någonting därom )


            AV MIN ÄLSKADE HAR JAG DRUCKIT.


4.   Ty så som det man dricker utbreds och genomtränger alla lemmar och all akroppens blodkärl, på samma sätt utbereder sig detta meddelande från Gud på ett substaniellt sätt i hela själen, eller bättre sagt, själen förvandlas mer och mer till Gud, allteftersom hon med sin substans

och sina själsförmögenheter får dricka av sin Gud.


Med sitt förstånd får hon dricka vishet och kunskap; med sin vilja den ljuvligaste kärlek, och med sitt minne glädje och fröjder när hon minns och får

förnimma Guds härlighet.


Vad beträffar det första nådebeviset som själen får motta och som hon substantiellt får dricka,

talar Bruden i Höga Visan därom i dessa ord:

         "Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord"

( Höga V. 5:6 ).

Brudgummens ord är här det meddelande av honom

själv som han ger åt själen.


Om det andra nådebeviset, detta att hon med förståndet får dricka vishet, talar Bruden i samma bok, där hon brinner av önskan att äntligen nå fram till den kyss om beseglar föreningen med

Brudgummen och besvär honom att ge henne denna

      nåd, och där tillägger hon:

"Där skulle du undervisa mig"  d.v.s du skulle ge

mig visdom och kunskap om kärlek,

"och kryddat vin skulle skulle jag giva dig att dricka", d.v.s min kärlek kryddad med din, förvandlad till din  ( Höga V. 8:2 ).


5.  Den tredje punkten, alltså att hon då med viljan får dricka kärlek, den tillkännager Bruden i

Höga Visan i följande ord:

"I den ördolda vinkällaren har han fört mig in,

och han har inordnat kärleken i mig" 

( Höga V. 2:4 ).

Detta betyder :  genom att sänka mig ner i sin kärlek i sin kärlek har han givit mig kärlek att dricka, eller för att tala mera exakt, han har inordnat sin kärlek i mig genom att själv anpassa

och avpassa sin kärlek till mig.


På så sätt får själen dricka den Älskades egen kärlek, eftersom det är den Älskade själv som ingjuter den i henne.


6.   Detta får oss att förstå en sak.

Om det är sant vad somliga anser, att viljan inte  kan älska något annat än vad förståndet allra först har begripit, så måste detta fattas ur naturlig synpunkt, ty på naturligt sätt är det omöjligt att älska om man inte först känner till det man älskar,

men det är inte samma sak ur övernaturlig 

        synpunkt:

Gud kan mycket väl ingjuta sin kärlek och låta den väva, utan att ingjuta eller låta särskilda kunskaper

växa fram i förståndet, så som den anförda texten

förklarar för oss. 


Detta är för övrigt vad erfarenheten visar för många andliga människor.

De känner ofta upptända av kärlek til Gud, utan att därför ha fler särskilda knskaper om Gud än tidigare.


Den kan rentav veta litet och älska mycket;

såväl som man kan ha stora kunskaper och litet kärlek.

Än mer dessa, andliga människor som inte har

så höga kunskaper om Gud märker ofta att deras vilja är mycket gynnad, ty den ingjutna tron räcker för dem och ersätter  andlig kunskap; genom

          att använda denna dygd ingjuter Gud kärleken i dem, ökar den och leder den till at handla,

d.v.s till att älska ännu mera, fastän deras kunskaper inte har växt till.


På så sätt kan alltså iljan få dricka kärlek, utan att förståndet får nya kunskaper att dricka.

         Icke desto mindre, i det förhållande som vi

talar om och varvid själen säger att hon har druckit av sinn Älskade, förhåller det sig inte på samma sätt.


Det rör sig om själens förening med honom i hans innersta vinkällare; men det är så, att denna förening sker med själens alla tre själsförmögenheter, och dessa får alltså dricka på samma gång.


7.  För det fjärde, det står också klart att minnet då också får dricka av hennes Älskade.

       I själva verket upplyses själen av förståndets ljus, som påminner henne om allt det goda som hon vet att hon har fått och som hon njuter av i

föreningen med den Älskade.


8.   Denna gudomliga dryck har till den grad gudomliggjort henne, upphöjt henne och berusat henne i Gud, att hon säger:


           OCH NÄR JAG GICK  UT DÄRIFRÅN.


9.   Det vill säga då detta nådebevis hade gått förbi.


Det bör emellertid faststllas, att själen alltid stannar kvar i dettasublima tillstånd av andligt äktenskap, dit Gud har upphöjt henne.


Hon förblir där i enligt sitt väsen, fastän hennes själsförmögenheter inte alltid stå i aktuell förening med Gud; och ändå förenas själsförmögenheterna mycket ofta med Gud i denna väsensförening,

och de får dricka, de också, i denna vinkällare;

          förståndet får därvid nya kunskaper,

och viljan växer i kärlek .............. 


Och det är därför som själen, när hon säger:

OCH NÄR JAG GICK UT DÄRIFRÅN, inte talar om den substantiella föreningen, alltså om väsensföreningen me dGud som hon verkligen 

         besitter och som utgör detta tillstånd av andligt äktenskap som vi har talat om, utan hon talar om den just för stunden aktuella föreningen

           med Gud, en förening som inte är oavlåtlig

här på jorden och som inte skulle kunna vara det.


Alltså, när själen gick ut därifrån,


    KÄNDE JAG INTE LÄNGRE TILL NÅGONTING.


11.   Sedan själen i den innersta vinkällaren har

druckit det vin som är Guds högsta vishet,

så har hon glömt allting i denna värld.


Alla kunskaper från förr i världen, ja rentav alla mänskliga kunskaper, tyckes henne nu inte vara

annat än rena okunnigheten i jämförelse med den

kunskap hon nu har uppnått.


Hon är gudomliggjord, hennes ande är upphöjd till Gud; hon är liksom hänryckt, berusad av kärlek,

helt förvandlad i Gud; alla dessa förmåner tillåter henne inte att syssla med något, vad det än

må vara, av denna världen;

och det är därför som hon med all sanning kan säga:

JAG KÄNDE INTE LÄNGRE TILL NÅGONTING.


Ty hon är frigjord, inte bara från alla ting, utan dessutom från sig själv.


Hon är död för allting och hon har förvandlats i kärleken, som bstår i att övergå från sig själv

till den Älskade.


Den okunnighet hon befinner sig i, den låter oss i Bruden i Höga Visan förstå, när hon efter att ha talat om sin förening med den Älskade tillägger

detta ord:  "Jag vet inte ...... jag visste ingenting"

( Höga V. 6:11 ).


En sådan själ blandar sig sällan i främmande ting,

eftersom hon inte ens kommer ihåg det som angår just henne.

Guds ande har just denna egenskap, att han driver

den själ han bor i till att inte känna till någonting av sådant som inte angår henne och att vara fullständigt okunnig om det, särskilt om det inte

          har med hennes andliga framåtskridande

att göra; ty Guds ande i själen är en ande av stilla

      inre samling, som inte bryr sig om andras

göranden och låtanden; och därför lever den

själ vi talar om i okunnighet om allting.


12.  Vi skall emellertid inte föreställa oss att själen därvid förlorar de kunskaper som hon vanemässigt hade och som hon förut hade förvärvat,

fastän hon lever i detta tillstånd av okunnighet.


Hon förlorar dem ur sikte, hon har inget minne av dem när hon befinner sig i den kärlekshänryckning vi talat om; och detta av två anledningar.


Den första är att hon för närvarande är hänryckt

och liksom berusad av denna kärleksdryck, och att det är omöjligt för  henne attför närvarande ägna sig åt något annat.


Den andra anledningen är att denna förvandling i Gud ger själen en sådan likhet med det enkla och det rena hos Gud, att hon förblir ren, genomlyst och frigjord från alla se sätt att vara och alla de

"olika ansikten" som hon tidigare hade; ty förvandlingsakten åtföljes altid av sådana verkningar.


Det är så som solen verkar på ett fönster; den genomtränger det, kommer det att glittra och hindrar oss från att se de fläckar som vi tidigare lade märke till; men när solen går bort ser man fläckarna på nytt liksom förut.


Vad beträffar den verkan som kärlekens förvandlingsakt har på själen, så dröjer den alljämt kvar, likadant är det med den okunnighetsom vi talat om, och följaktligen fortsätter själen själv

att förlora ur sikte de naturliga kunskaper som hon vanemässigt förut brukade äga.


Den förvandling som hon har undergått har liksom upptänt henne och förvandlat henne till kärlek;

den har tagit bort ur henne allt det som inte var kärlek, och det enda hon nu vet något om är kärlek.


Det är detta som David säger i den text som vi redan har anfört:

"När mitt hjärta upptändes, och mitt inre förändrades, då blev jag tilintetgjord och förstod intet" ( Ps. 73:21 ).


Denna förändring av det inte, skapad av hjärtats upptändande, betecknar själen och alla själsförmögenheterna har förvandlats i Gud, och att dess tidigare vanor nu är borta och har givit plats för nya.


När profeten i denna text tillägger att han har blivit tillintetgjord och att han inte längre förstår något,

så åsyftar han de två verkningar vi har talat om,

och som härrörde sig från det vin som liksom berusar själen i Guds vinkällare.


Det är inte bara så, att hennes tidigare knskaper har tillintetsgjorts och tycktes henne vara ett intet

i jämförelse med de överlägsna kunskaper hon nu får, utan hela hennes gamla liv och hennes brister

         har likledes förintats; den gamla människan har blivit en ny människa.


Om denna andra verkan talar själen i den sista raden:


 OCH JAG FÖRLORADE DEN HJORD SOM JAG


     FÖRUT HADE FÖLJT.


13.   Låt oss noga lägga märke till, att så länge som själen inte har uppnått det tillstånd av fullkomning

som vi talat om, hur upphöjd hon än må vara i sin andlighet, så bevarar hon doch altjämt någon liten hjord som hon följer efter.


Det är begär, smak för somliga ting eller andra naturliga eller andliga ofullkomligheter; hon följer dem, hon försöker underhålla och tillfredsställa dem.


Förståndet tillåter sig vissa ofullkomligheter genom vanan att vilja veta vissa saker.


Viljan låter sig dragas med av vissa lockelser

och egna begär:


Vad det timliga beträffar, önskar hon att äga vissa

små saker; hon fäster sig mera vid ett föremål än vid ett annat; hon hemfaller åt en viss inbilskhet, henne förkärlek går till vissa ting och hon fäster avseende vid vad man tycker och tänker och åt

en massa bagateller som erinrar om världslig

     anda och smak.


Vad det naturliga beträffar, bryr hon sig rätt mycket om vad hon äter och dricker, hon föredrar det

ena framför det andra; hon väljer och vill ha vad

som är bäst.


Vad det andliga beträffar, så söker hon tillredsställlese från Gud och har allt annat slags förmätenhet som man kan räkna upp i oändlighet och som vanligtvis finns hos andliga människor, så länge som de ännu inte är fullkomliga.


Vad minnet beträffar, så översvämmas hon av en massa skiftande tankar och bekymmer, liksom också alla slags förmätna önskningar som drar själen med sig.


14.  Det på samma sätt med själens fyra passioner.

Det gäller en mängd förhoppningar, glädjeutbrott, smärta och onödig fruktan, som hon studom inlåter sig på.


Hela denna hjord av ofullkomligheter håller mer eller mindre tillbaka de andliga människorna, så länge som de ännu inte har fått komma in och dricka i den innersta vinkällaren, där de liksom berusas av ett hemlighetsfullt vin;

ty då försvinner alla deras ofullkomligheter;

de blir som vi säger helt förvandlade till kärlek

            och dessa hjordar av ofullkomligheter

hos själen förstöres lika lätt

som rosten på metaller i ugnen.


Därefter känner sig själen helt befriad från alla sådana barnsligheter och bagateller,

ala dumheter och förmätna begär som hon tidigare

hemföll åt.


Därför kan hon med all rätt säga:


       OCH JAG FÖRLORADE DEN HJORD,

  

    SOM JAG FÖRUT HADE FÖLJT.


 


 

 


  

   


  



 


   


   


 





ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 juni 2016 21:05

ANDLIG SÅNG. 


SJUTTONDE STROFEN.


 SPÅREN AV DINA FOTSTEG.


LÖPER UNGA FLICKOR VÄGEN FRAM;


BERÖRDA AV DIN GNISTA


OCH AV DET KRYDDADE VINET


UTANDAS DE GUDOMLIGA BALSAM.


FÖRKLARING.


1.   I denna strof prisar Bruden den Älskade för de tre nådebevis som han ger åt gudfrukktiga själar

för att utgjuta mod i dem och leda dem till en

ännu högre kärlek till Gud.


Eftersom hon får erfara dem i detta tillstånd, vill hon här omnämna dem.


Det första nådebeviset, säger hon, är en ljuvlig upplevelse av honom själv som han ger åt själen;

och denna ljuvlighet är till den grad verkningsfull, att den kommer själen att löpa med största hast på fullkomlighetens väg.


Det andra är ett kärleksbesök, med vars hjälp han plötsligt upptänder själen i kärlek.


Det tredje nådebeviset är ett överflöd av utgivande

kärlek som ingjutes i själen och liksom berusar henne så, att hennes ande i denna berusning,

såväl som vid kärleksbesöket, lyftes upp och sjunger Guds lov och ger uttryck för de

underbaraste känslor av kärlek.


Själen säger alltså:


                 I SPÅREN AV DINA FOTSTEG.


2.  Spåret är ett avtryck lämnat av den som går;

det tjänar till att söka honom och till att finna honom.

Men det är ju så, att den ljuvlighet och den kunskap om Gud som han själv ger till en själ som söker honom, de är spår genom vilka man känner igen och söker Gud.


Och därför säger själen till Ordet, sin Brudgum:

       I spåren av dina fotsteg; viket vill säga:

i spåren av din egen ljuvlighet, som du lämnar

i själen, liksom i de dofter du sprider.


    LÖPER UNGA FLICKOR VÄGEN FRAM.


3.    Det rör sig om de gudfruktiga själar som befinner sig i sin ungdoms fulla kraft; de är helt genomsyrade av ljuvligheten i dina spår.


De löper hit och dit, till olika mål och på olika vägar,

var och en efter en andliga natur som hon har

fått av Gud eller efter den livssituation hon befinner

sig i; det är stor skillnad mellan deras andaktsutövningar liksom också mellan deras

          andliga gärningar; men alla följer de det

eviga livets väg; det vill säga den evangeliska

fullkomningen; det är så som de, efter att ha levat

i andlig utblottning och i frigjordhet från allt

              skapat, slutligen möter den Älskade och förenas med honom i kärlek.


Den ljuvlighet eller de spår som Gud lämnar i själen ger henne stor rörlighet, så att hon kan löpa i

hans fotspår.


Själen känner nästan ingen trötthet alls när hon följer denna väg; tvärtom, hon dras till den och ryckes oemotståndligt med av dessa spår av Gud, och inte bara för att gå den vägen utan för att

löpa den fram, och detta på många sätt som sagt.


Det är därför som vi Höga Visan läser, att Bruden bad Brudgummmen att få uppleva denna dragningskraft med dessa ord:


"Drag mig med dig! Med hast vill vi följa dig i doften

av dina salvor"  ( Höga V. 1:3, 4 ).


Men efter att hon fått ta emot denna gudomliga doft tillägger hon:

"Vi löper i doften av dina salvor; fördenskull har

de unga flickorna dig kär".

       David å sin sida säger:

"Jag löpte dina buds väg, och du utvidgade mitt hjärta"  ( Ps. 119:32 ).


           BERÖRDA AV DIN GNISTA

      

           OCH AV DET KRYDDADE VINET


           UTANDAS DE GUDOMLIG BALSAM.


4.   Förklaringen av strofens två första rader har visat oss att de själar som vandrar i spåren av de gudomliga fotstegen snabbt löper vägen fram,

under det att de för ett liv i andaktsövningar och i goda gärningar.


I de tre sista rader som vi här har citerat förklarar

Bruden för oss de inre övningar som dessa själar fullgör med viljan under påverkan av två andra nådebevis eller inte besök av den Älskade.


Hon kallar dem här för påverkan av gnistor och ett

kryddat vin; vad beträffar viljans inre övningar,

som härrör ur och följer som resultat av dessa två slags besök, kallar hon dem för gudomlig balsam.            

  

Och allra först är den beröring eller stöt av en gnista, som det här tala om, en fin, genomträngande beröring som den Älskade emellanåt ger själen,

till och med när hon är förstfödd; denna beröring

tänder i hennes hjärta en sådan kärlekseld,

      att det just liknar en gnista som har sprutat fram ur elden och antänt henne.


Därvid upptändes viljan mycket snabbt, liksom någon som helt plötsligt återkommer till sig själv,

och själen utbrister i en ström av olika kärleksyttringar, yttringar av längtan, av lovsånger,

          av tacksamhet, vördnad, tillbedjan och bön,

och hon vänder sig till Gud i levande kärlek:

alla dessa  yttringar, dem kallar hon verk av gudomlig balsam, som motsvarar beröringen av

             gnistan; de har utgått ur den gudomliga kärleken, varur gnistan har sprutat fram, eller balsam som stärker själen och läker den

genom sin doft och sin kraft.


5.   Det är om denna gudomliga beröring som Bruden i Höga Visan talar när hon säger:

"Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta vid hans beröring inom själen som

han gör;

handen betyder den nådegåva han ger henne.


Luckan genom vilken han räckte in sin hand anger

det tillstånd, det slag och den grad av fullkomning

som själen har uppnått; alltefter graden av denna fullkomning är beröringen mer eller mindre

        stark och har den ena eller andra andliga gemenskapen.


Med hjärtat som rördes vid hans beröring menas viljan som har mottagit den gudomliga beröringen;

sinnesrörelsen betecknar de själsförmögenheter och känslor hos själen som lyfter sig upp till

         Gud för att frambära de yttringar av längtan, av kärlek, av lovsång och allt detta vi har talat om,

det vill säga de utandningar av gudomlig balsam

som härrör från denna gudomliga beröring.


            DET KRYDDADE VINET.


6.  Det kryddade vinet är en annan och mycket högre nåd, som Gud ibland ger åt de själar som har hunnit längre fram på fullkomningens väg


Den Helige Ande liksom brusar dem med ett kärleksvin, som är milt, ljuvligt och stärkande,

och därför kallas det ett kryddat vin.


Ty på samma sätt som detta in är berett med

en mängd kryddor som ger det styrka och arom,

såär också den kärlek, som Gud ger åt de redan

fullkomliga, förutberedd, nedlagd i dem och kryddad

med de speciella goda egenskaper som var

        och en av dem har förvärvat.


Detta vin, som är ktyddat på ett så utsökt vis,

ger själen en sådan styrka och en så fullständig

och ljuvlig hänryckning i de besök av Gud som

hon får, att det är med stor kraft som hon till honom

        riktar alla dofter och aromer för at lova honom,

älska och tillbedja honom och att för honom 

uttrycka den starka längtan hon har att handla

och lida för honom.


7.  Vi skalllägga märk etill at den milda berusningens nåd inte går över så fort som gnistan

gör; den varar längre.


Gnistan berör själen och försvinner, under det

at dess vrkan dröjer ett slag och ibland rätt  länge.

Men det kryddade vinet varar länge liksom den verkan det skapar och som består i, jag upprepar det, en underbar kärlek i själen.


Den räcker ibland en ellet två dagar, ibland ganska länge; den har inte hela tiden samma intensitet, utan den blir mindre eller större, helt utan

själens medverkan.


Likaså händer det ibland, utan att själen själv bidra till det, att hon känner hur hennes ande i dess allra innersta väsen liksom berusas på ett ljuvligt sätt och upptändes av detta himmelska vin,

enligt följande ord av David:


"Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst; när jag begrundade, upptändes en eld i mig"

( P. 39:4 ).


Utbrotten av denna nhänryckning av kärlek varar ibland hela den tid som den själv varar.


Andra gånger händer det, att fastän hänryckningen finns i själen, så utsänder den inte dessa flammor, vilka f.ö är mer eller mindre intensiva, allteftersom

hänryckningen är mer eller mindre stark.


Men utandningarna eller verkningarna av gnistan dröjer för det mesta kvar i själen och de är ännu mera  glödande än verkningarna av hänryckningen.


Ibland händer det rentav, att den gudomliga gnistan lämnar själen i ett tillstånd av brinnande och förtärande kärlek.


8.   Men eftersom vi talar om ett kryddat vin, är det lämpligt att här kort påpeka vilken skillnad det är mellan detta kryddade vin, som man kallar gammalt vin, och det nya vinet. 


Eftersom det är samma skillnad som föreligger mellan de fullkomligas kärlek och nybörjarnas kärlek, så skall den få hjälpa oss att att ge de andliga människorna lite undervisning.


Det nya vinet däremot, det har redan avsatt

och fällt dräggen; inte heller jäser det till det yttre såsom det nya vinet gör; det uppvisar redan sin

kommande kvalitet och man är säker på att det

inte kommer att förstöras, ty det har inte längre den jäsning och sjudning hos dräggen som skulle kunna

förstöra det.


Samma sak är det med det väl kryddade vinet.


Ty det vore verkligt otroligt att det skulle bli förstört.

Dess smak är angenäm; men dess kraft ligger

i vinets själva substans, och inte längre i smaken;

och därför är det behagligt att dricka,

och det ger krafter.


9.  De som börjar att älska Gud och tjäna honom kan liknas vid det nya vinet.

Vinets eldighet i deras kärlek ådagalägges mycket utåt, i sinnena; de har ännu inte avsatt dräggen hos sina svaga och ofullkomliga sinnen; deras kärleks  kraft kommer ifrån känslosamheten; det är den

         som vanligtvis kommer dem att handla;

det är genom den som de är i rörelse.


Och därför bör de inte lita på denna känslosamma kärlek, inte förrän de har fått denna känslosamhet och denna skarpa smak hos sinnena att upphöra.


Naturligtvis kan denna känslosamhet och eldighet

leda dem fram till en utsökt och fullkomlig kärlek;

        och den kan för övrigt tjäna som ett värdefullt medel att fullständigt avsätta och fälla deras ofullkomlighets drägg.


Icke desto mindre är det lätt hänt att, i denna begynnelse och i betraktande av det nya i dessa upplevelser, kärlekens vin kommer att sina och gå förlorat, ifall ivern och den känslosamma glädjen

        på nytt skulle försvinna.


Dessa nybörjare i kärleken upplever alltid en hel del ångest och plåga i sin känslosamma kärlek;

de bör försöka dämpa sådant, ty om de handlar under inflytande av denna känslosamma iver,

       kommer de att skada sin hälsa.


Denna ångest och dessa kärleksplågor karakteriserar det nya vinets smak, vilken som vi har sagt är skarp och torr och ännu inte har fått

den fina smak som en fullständig rening ger den;

           ty först då slutar dessa kärleksplågor,

såsom vi snart skall se.


10.   Detta är också den liknelse som den Vise betjänar sig av i Syraks bok, när han säger:

"En ny vän är såsom ett nytt vin, när det blir gammalt, dricker du det med förnöjelse"

( Syrak 9:10 ).


Därför är också de som har gått ramåt i kärleken och som har prövats i Brudgummens tjänst lika det gamla vinet, som  har fällt all sin drägg.


De har inte längre denna känslosamma iver, inte heller denna häftighet eller dessa yttre känsloutbrott; de smakar kärleksvinets ljuvlighet

i dess substans; det är nu kryddat och avklarnat

och det finns i själens innersta centrum.


Det är inte den känslosamma smaken hos nybörjarna, utan det är den smak som kommer

från substansen, det är en andlig smak, en verklig smak, som tar sig uttryck i handlingar.


De i nlåter sig inte på känslosam smak eller känslosam iver; de vill inte ens uppleva sådant;

för övrigt kan den som inlåter sig på sinnenas lust

inteundgå att ofta och nödvändigtvis få erfara

de plågor och den bitterhet som härrör från sinnena.


Mennu är det så att de som har gått framåt i kärleken inte längre inlåter sig på sådana andliga nöjen som har sina rötter i sinnena; de erfar inte längre kärleksro eller sådana plågor i sinnet

      eller i själen; därför skulle det också vara egendomligt om dessa gamla vänner skulle komma att svika Gud; de står nu över sådant som skulle

           kunna få dem att falla, det vill säga över

de lägre sinnena; de äger kärlekens vin, och detta vin är inte bara väl avklarnat och renat från drägg, det är dessutom kryddat med de underbara kryddor

               och örtor som vi har talat om, det vill säga med fullkomliga egenskaper, vilka hindrar det från att förstöras, så som sker med det nya vinet.


Därför sade Syrak:  "Övergiv icke en gammal vän,

ty en ny kan ej förliknas med honom" ( Syrak 9:10 ).


Sådant är alltså det väl kryddade och aromatiska vin, som Brudgummen ger åt själen för att i henne skapa den gudomliga hänryckning som vi talat om.


Det är detta vin som kommer de ljuvliga utandningarna att uppstiga till Gud.


Meningen med strofens tre sista rader är alltså denna: Genom stöten av gnistan uppväcker du min själ; genom det kryddade vinet, varmed du kärleksfullt hänrycker själen, låter hon dofter

     av en gudomlig balsam stiga upp emot dig,

det vill säga den hänförelse och de kärleksyttringar

som du orsakar i henne.


 

      



 


 










     




Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 juni 2016 21:24

SEXTONDE STROFEN.


VÅR BÄDD ÄR HELT BLOMSTERPRYDD,


OMGIVEN AV LEJONGROTTOR,


BEKLÄDD MED PURPUR, GRUNDAD I FRID,


KRÖNT MED TUSEN GYLLENE SKÖLDAR.


FÖRKLARING


1.   I de två föregående stroferna har Bruden besjungit behagen och storheten hos sin Älskade.


I denna strof besjunger hon det lyckliga och upphöjda tillstånd hon har försatts i, likaså den

         trygghet hon där känner, och hon besjunger de rika skänker och goda egenskaper som hon begåvatoch smyckats med i Brudgummens bröllopsädd;

          ty hon förklarar att hon redan är ett med sin Älskade, och hon äger alla goda egenskaper

i hela deras kraft, den fullkomliga kärleken

             och den högsta frid; hon tillägger att hon

har berikats med gåvor och skönhet i hela det mått man kan äga dem och njuta dem i detta liv.

       Hon säger alltså:


        VÅR BÄDD ÄR HELT BLOMSTERPRYDD.


2.  Denna blomsterprydda bädd är den Älskades famn och hans kärlek.

Det är där som själen, nu hans brud, har förenats med honom; den har redan prytts med blommor för  

         hennes skull, på grund av den förening som redan finns mellan de två och som ger henne den Älskades goda egenskaper, behag och gåvor.


Dessa nådebevis överhopar henne med så stor skönhet, med sådana rikedomar och njutningar,

att det tycks henne som om hon befann sig på

en bädd av alla slags ljuvliga blommor,

         och beröringen av dem hänrycker henne

och deras doft stärker henne; därför kallar

hon denna kärleksförening en blomsterprydd bädd.


På samma sätt uttrycker sig Bruden i Höga Visan,

hon säger till Brudgummen:

"Vår bädd är helt blomsterprydd"  ( 1:16 ).


Hon kallar den "vårt", därför att de goda egenskaper

och den kärlek som den Älskade har är 

            gemensamma för för dem båda; glädjen är gemensam för dem, enligt detta ord av den Helige

Ande i Ordspråksboken:

"Min lust är att vara bland människors barn"  

( Ord. 8:31 ).


Själen säger också att denna bädd är "blomsterprydd", därför att i detta tillstånd äger själen redan alla goda egenskaper i deras  

       fullkomning; hon utför fullkomliga och heroiska

verk, vilket hon inte hade kunnat göra förrän denna bädd blev blomsterprydd genom hennes  

        fullkomliga förening med Gud.

Därför säger hon:


        OMGIVEN AV LEJONGROTTER. 


3.  På grund av lejonets kraft och makt jämför själen här de dygder och höga egenskaper som redan äger i detta tillstånd med lejonets grottor, som är mycket säkra och skyddade för alla de andra djurens anfall.


Ty de andra djuren fruktar kraften och djärvheten hos lejonet inne i grottan; de vågar inte gå in i den, men är mer, de aktar sig sig noga för att ens befinna sig i grannskapet. 


Det är på samma sätt med varje god egensakp; när själen äger den i fullkomlig grad, är hon som en

       lejongrotta, där Brudgummen bor och uppehåller sig, och han är stark som ett lejon, och han är genom denna goda egenskap förenad med   

     henne, och likaså genom var och en av de andra goda egenskaperna.


Själen å sin sida, som är förenad med honom genom dessa samma goda egenskaper, är stark

som ett lejon, därför att hon därvid har del i sin Älskades fullkomligheter.


Själen är då så stärkt genom varje god egenskap och så väl skyddad genom alla de goda egenskaperna tillsammans, att i denna gudomliga förening som hon kallar en blomsterprydd bädd,

        där törs djävulen naturligtvis inte anfalla henne, och dessutom fruktar han rentav att vara i närheten av henne, till den grad rädes han hennes

             makt, i verkligheten ser han henne så upphöjd och stärkt av de fullkomliga egenskaper

som hon har funnit i den Älskades bädd,

        alltsedan hon förenats med Gud genom kärleksförvandlingen, att han fruktar henne som

Gud själv och inte ens vågar se på henne.


Han hyser en oerhörd skräck för den verkligt

fullkomliga själen. 


4.   Denna själens bädd är helt omgiven av dygder och goda egenskaper; ty i detta tillstånd är dessa goda egenskaper så sammanbunda med varandra att de stärker varandra ömsesidigt och står 

           förenade i denna själens högsta fullkomning.


Därför har djävulen inte något som helst grepp över en själ av detta slag.

Inte heller skulle någonting i denna världen,

varken uppifrån och nedifrån, kunna oroa eller uppröra henne, så beskyddad är hon.


Hon är redan befriad från allt besvär som de naturliga passionerna kan förorsaka, hon står främmande för stormarna här på jorden och frigjord från de världsliga tingens växlingar.


Hon lever i fullständig trygghet, eftersom hon är delaktig av Gud själv.


Det var detta som Bruden i Höga Visan längtade efter när hon sade:

"Ack att du vore såsom en broder, ammad vid min moders bröst!

Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig därför"

( Höga v. 8:1 ).


Denna kyss, den är den förening vi talar om,

som gör själen lik Gud genom kärleken.


Det är detta som hon längtar efter när hon ber

att den Älskade skall vara hennes bror, ett ord 

           som betecknar och framkallar likhet; att han skall ammas vid hennes moders bröst, för att förtära alla de ofullkomligheter och naturliga begär som hon har från Eva, sin moder; att hon finge möta

       honom ensam därute, det vill säga finge förenas

med honom ensam, utan något skapat, och när hennes vilja och när hennes vilja och hennes begär

             har fullständigt frigjorts från allting

här på jorden. 

Och då skall ingen förakta henne, det vill säga att varken världen eller kroppen eller djävulen skall

längre våga anfalla henne.


När själen är fri, renad från allt och förenad med Gud, då skall ingenting kunna skada henne.


Därav kommer det sig att hon då befinner sig i ett tillstånd, där hon aldrig kommer att förlora,

och som aldrig kan komma att fattas henne.


5.  Men det finns ytterligare ett nådebevis,

utöver denna lycka och frid som blivit till en vana

i hennes liv; de goda egenskapernas blommor

        som finns i själen brukar öppna sig och sprider sådana dofter, att själen finner sig vara helt uppfylld av Guds ljuvligheter, vilket hon ju i verkligheten

också är.


Jag har sagt att dygdernas och de goda egenskapernas blommor som finns i själen,

         brukar öppna sig; ty fastän hon är uppfylld av fullkomliga egenskaper, så kan hon inte glädja sig åt dem i varje stund; jag upprepar det, vanligtvis

        gläder hon sig bara åt den frid och den stillhet som härflyter från dem; men vi kan säga det såhär

     dessa goda egenskaper här på jorden finns

i själen liksom blomknoppar som står slutna i

sin trädgård; det är något underbart att ibland

           få se dem öppna sig allesamman,

genom den Heige Andes inverkan, och sprida

en mängd aromer och ljuvliga dofter.  


Och i verkligheten ser själen inom sig de berg vi har talat om, det vill säga den överflödande rikedomen

       och storheten och skönheten i  Gud; bland dem

fnner hennes blick här och där också de

         grönskande dalarnas liljekonvaljer, det vill säga vilan, vederkvickelsen och tryggheten;

men också de främmande öarnas väldoftande rosor,

             det vill säga de ovanliga kunskaper om Gud som hon har fått; vidare blir hon helt genomträngd

liljedoften från floderna med brusande vatten,

         vilka som vi sagt är Guds majestät som helt uppfyller henne; ibland njuter hon av den doft

som jag?minen här och där utsänder, under suset

            av de milda smekande vindar, som vi också har talat om, med ett ord, hon njuter av alla de goda egenskaper, alla de nådebevis som har berörts

        och som h ar symboliserats genom den stilla

kunskapen, den tysta musiken, den harmoniska ensamheten och måltiden som tjusar och upptänder kärlken.


Den njutning och det intryck som alla dessa blommor tillsammans frambringar är ibland så starka, att själen i sanningkan säga:

      VÅR BÄDD ÄR HELT BLOMSTERPRYDD, OMGIVEN AV LEJONGROTTOR.


Lycklig är den själ som har förtjänat att redan i detta liv ibland fånjuta av dessa gudomliga blommor.

        Därefter säger hon att denna bädd är


             BEKLÄDD MED PURPUR.


6.   Purpurn betecknar kärleken i den Heliga Skrift, och den är också avsedd för de dräkter som konungarna brukar.

Själen säger här att denna bädd fylld av blommor är beklädd med purpur, därför att alla hennes goda egenskaper, hennes rikedomar och ägodelar inte bibehåller sig, inte blommar och inte kan njutas

         annat än genom kärleken och ömheten från himmelens Konung.


Utan hans kärlek vore det omöjligt för själen att njut av denna bädd och dess blommor.


Och på så sätt är alla dessa goda egenskaper liksom beklädda med Guds kärlek, liksom med

ett hölje som på ett underbart vis bevarar dem.


De liksom badar i kärlek; alla var och en upptänder hela tiden kärleken till Gud i själen; överallt

och alltid leder dem kärleken, som ger dem liv till en ännu mera levande kärlek.


Det är detta som menas med uttrycket "beklädd

med purpur".


                   GRUNDAD I FRID.


7.  Varj egod egenskap är i sig själv fridfull,

mild och stark; följaktligen frambringar den goda egenskaper i den själ som den dessa tre verkningar: frid, mildhet och kraft.


Men eftersom denna bädd är helt blomsterprydd, övertäckt av de goda egenskapernas blommor,

              har vi sagt, och efersom alla dessa goda egenskaper är fridfulla, milda och starka, så följer därav att denna bädd är grundad i frid.


Själen själv är alltså fridfull, mild och stark;

och därför fruktar hon ingen kamp, varken från världen eller från djävulen eller från kroppen.


De goda egenskaperna har försatt henne i en sådan frid och en sådan säkerhet, att hon tycker

sig vara helt och hållet grundad i frid.

      Hon säger vidare att denna bädd också är


            KRÖNT MED TUSEN GYLLENE SKÖLDAR.


8.   Själen kallar dem för sköldar, dessa goda egenskaper och gåvor som gör henne rik;

           dessa sköldar kröner vackert hennes bädd,

ty de goda egenskaperna och gåvorna är inte bara

en krona och en belöning för den som har förvärvat

        dem, utan de tjänar också till försvar,

liksom ogenomträngliga sköldar mot de fel

som hon har övervunnit; därför är den blomsterprydda bädden krönt av dem som belöning,

        och försvarad och skyddad av dessa sköldar.


Själen tillägger att sköldarna är gyllene, och därmed betecknar hon det höga värdet av de

goda egenskaperna.


Dessa goda egenskaper och dygder utgör alltså hennes krona och hennes försvar.


Det är detta som Bruden i Höga visan säger

i dessa ord:
"Se, det är Salomos bädd!  Sextio hjältar omgiver den. 

Var och en har sitt svärd vid sin länd, till värn

mot nattens faror"  ( Höga V. 3:7 ).


     



  


 

            


 


      





Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 juni 2016 21:24

ANDLIG SÅNG.


FJORTONDE OCH FEMTIONDE STROFEN.


DEL. 3.


19.  Han tillägger vidare, att med rysnng fyllde den alla ben i hans kropp, vilket betyder at de skakade

och tycktes gå ur led; därmed beskriver han den plågsamma "försträckningen" av lederna som man

då erfar, som vi har sagt.


Det är detta som Daniel alldeles utmärkt skildrar, när han vid åsynen av Ängeln utropar:

"Herre, vid din åsyn har lederna i min kropp gått

isär"  ( Dan. 10:16 ).


Elifas fortsätter genast och säger:

"Då anden for fram förbi mitt ansikte", det vill säga

då han förde min ande untanför dess naturliga

           gränser och vägar för att försätta den i den

hänryckning vi talat om, "då förskrumpnade skinnet

på min kropp ihop", han förklarar för oss det som

          vi har sagt om kroppen, nämligen att i denna

extas blir den stel och skrumpar som om

den vore död.


20.   Han säger vidare:  "Och någon trädde inför mina ögon, en skepnad vars ansikte jag icke skönjde".

Men den som trädde fram, det vat Gud själv som gav sig tillkänna på det sätt vi har talat om.


Han säger att han inte kunde se hans ansikte, för att förklara att i denna upplysning eller vision

         kan man inte, fastän den är mycket hög,

uppfatta elle rse Guds ansikte och inte heller

hans väsen.


Men han säger att denna skepnad stod inför hans ögon, därför att som vi sagt denna kunskap om

       ett hemligt ord var mycket djup liksom Guds skepnad och ansikte; menm de tvar ändå inte anblicken av Guds väsen.


21.  Till sist slutar han med dessa ord:

"Och jag hörde en susning och en röst": därmed menas detta sus av milda smeksamma vindar,

det vill säga den Älskade, som själen här talat om.


Likväl får man inte tro att dessa besök alltid åstadkommer fruktan och naturlig svaghet.


Som redan har sagt så händer detta dem som börjat inträda i upplysningens och fullkomlighetens

     tillstånd, och just i detta slag av förbindelse med

Gud, ty i andra förflyter det hela me dstor ljuvlighet.

       Låt oss nu förklara:


           SOM DEN STILLA NATTEN.


22.  Under den andliga sömn som själen njuter i sin Älskades famn, äger hon och upplever fullständigt vilan,  lugnet och stillheten i en ostrd natt.


Samtidigt mottar hon i Gud en ofantligt djup och dunkel gudomlig kunskap, vilket kommer henne

att säga: min Älskade är som en en stilla natt.


        DÅ GRYNINGEN BÖRJAR STIGA.


23.   Denna stilla natt, säges det, är inte längre som den dunkla natten, utan som natten är vid den timma då den redan närmar sig morgonens gryning.


Ty denna vila och stillhet i Gud är inte längre helt mörka för själen så som den dunkla natten;

         det är en vil aoch en frid i det gudomliga ljuset, i en ny kunskap om Gud; anden njuter den

ljuvligaste frid, därför att den är upplyftad in i det gudomliga ljuset.


Det är med all rätt som anden kallar detta gudomliga ljus för den stigande gryningen eller den annalkande dagen.


På samma sätt som morgonens annalkande ljus

jagar bort nattens mörker och kungör dagens ljus,

         så är också den ande som njuter av vilan

och friden i Gud upplyftad ur den naturliga kunskapens mörker till den övernaturliga gudskunskapens morgonljus.


Och denna kunskap, det har vi redan sagt, den är ändå ingalunda den klara kunskapen om Gud,

      den är bara en dunkel ingalunda den klara

kunskapen om Gud, den är bara en dunkel om

         honom; den liknar den del av natten som man kallar morgongryningen; det är inte längre natt,

men det är ännu inte heller dag; det är

någonting som står mellan dessa båda.


Så står det till med själen i den ensamhet och den vila som hon finner i Gud; hon njuter inte hela den

      gudomliga klarheten, men hon har i alla fall en

viss delaktighet i den.


24.  I denna vila finner sig förståndet upplyftat, på ett egendomligt och helt okänt sätt, över alla naturliga sätt att förstå, till det gudomliga ljuset.


Det liknar den som just vaknar ur en djup sömn

och plötsligt öppnar ögonen mot ett ljus som han inte väntade.


Sådan är enligt min åsikt den kunskap som David ville ge oss när han sade:

"Jag får ingen sömn, och jag har blivit lik en ensam fågel på taket"    ( Ps. 102:8 ).


Med andra ord:  Jag har öppnat mitt förstånds ögon,

och jag funnit mig så ovanför all anaturliga       uppfattningar, jag är ensam och utan dem,

liksom på ett tak, ovanför alla jordiska ting.


Han säger sig vara lik en ensam fågel, därför att

i den kontemplation vi talat om, där har anden de fem egenskaper som man finner hos den fågeln.


För det första så söker denna fågel vanligen upp

en högt belägen plats; likadant gör anden som

      är i detta tillstånd; den stiger upp till den högsta kontemplation.


För det andra, fågeln vänder alltid näbben åt det

håll varifrån vinden blåser; samma sak gör anden:

          den har alltid sina känslors näbb åt det håll

varifrån kärlekens ande kommer, som är Gud.


För det tredje, fågeln är oftast ensam, den tycker inte om att se andra fåglar närma sig, i så fall

          ger den sig själv genast iväg; på samma sätt är det för den ande som har den kontemplation vi   tala om, den lever i ensamhet beträffande alla

jordiska ting, den är helt frigjord från dem:  

            och den älskar bara sin ensamhet i Gud. 


För det fjärde, fågeln sjunger så vackert; det gör också anden i detta tillstånd; de lovsånger

       den uppstämmer till Gud andas den vackraste

kärlek; de är underbara för anden själv,

och dyrbara för Gud.


För det femte, fågeln har ingen bestämd färg;

samma sak är det med den fullkomliga anden

            i denna hänryckning; den är inte bara helt i  avsaknad av den färg som sinnlig känsla

och egenkärlek ger; den gör inte ens några

särskilda betraktelser över höga eller låga ting,

         och den skulle inte kunna säga något som

helst om dessa, ty som vi har sagt, det som har

      tagit andne i besittning är den avgrundsdjupa

kunskapen om Gud.


               SOM DEN TYSTA MUSIKEN.


25.   När själen val har gått in i stillheten

och tystnaden i den natt vi talar om, såväl som

i denna kunskap om det gudomliga ljuset,

            då upptäcker hon äntligen de underbara överensstämmelser och anordningar som gjorts

                av den oändliga Visheten, vilka strålar i mångfalden av alla hennes skapelser och alla hennes verk.


Alla tillsammans, såväl som vart och ett för sig,

uppenbarar sin likhet med Gud; vart och ett dem

besjunger på sitt sätt vad Gud är i just det verket;

          och därför tycks själen lyssna till en ojämförlig harmoni som övergår alla konserter

och melodier på jorden.


Hon säger att denna musik är tyst, ty det är som vi sagt en stilla lugn kunskap, där man inte hör  någon röst ljuda; och det är därför som själen njuter musikens ljuvlighet och tystnadens frid.


Hennes Älskades, säger hon, är själv denna tysta

musik, ty det är i honom som hon känner

och njuter denna harmoni i den andliga musiken.


Och än mer, hon säger vidare att han är


           SOM DEN HARMONISKA ENSAMHETEN.


26.   Vilket föga skiljer sig från "den tysta musiken",

ty om också sådan musik är tyst för de yttre  

       sinnena och de naturliga själsförmögenheterna,

så är den icke desto mindre en "harmonisk ensamhet" för de andliga själsförmögenheterna.


Ty dessa senare är ensamma och frigjorda från alla naturliga former och kunskaper, och de är därför

         mycket lämpade för att uppfatta den andliga

samstämmighet som starkt tonar och klingar

inom dem för att besjunga Guds storhet i sig själv

        och i sina skapelser.  


Vi har redan sagt att det är detta som den helige Johannes fick se i anden.

Han berättar att han hade hört

"ljudet av en mängd harpospelare som spelade

på sina harpor"  ( Upp. 14:2 ).


Men detta var en andlig konsert eller samstämmighet; det  rör sig alltså ingalunda om

matriella harpor.

Detta var en viss kunskap om de lovsånger som 

        var och en av de saliga, allefter graden av sin härlighet, ständigt låter stiga upp emot Gud.


Detta är alltså som en konsert.

Eftersom var och en äger gåvor som är olika de  

           andras, så sjunger de på olika sätt Skaparens lov; och då alla är förenade i en kärlekens

samstämmighet, så är det som en konsert.


27.  På samma sätt ser själen denna gudomliga

Vishet stråla i alla skapelser av både högre

och lägre ordning; och var och en av dem förkunnar på sitt sätt, enligt de gåvor som han har fått av Gud,

        vad Gud är och prisar hans storhet;

och alla deras röster tillsammans bildar en underbar

konsert, där Guds storhet och visdom

       och allvetande upphöjes.


Det är detta som den Helige Ande säger oss i följande ord i Vishetens bok:

"Herrens Ande uppfyller hela världen, och denna

        värld som innehåller allt som han gjort har

fått en röst"    ( Visheten 1:7 ).


Detta är den harmoniska ensamhet som själen lär känna här; det är det vittnesbörd som alla skapade

varelser genom sig själva ger om Gud.


Men eftersom nu själen inte kan höra denna

harmoniska konsert utan att leva i ensamhet

     och vara frigjord från alla yttre ting, så kallar

hon den en tyst musik, en harmonisk ensamhet.   


Och hennes Älskade, säger hon, är allt detta för henne.

Men den älskade är vidare


         SOM MÅLTIDEN SOM TJUSAR OCH


UPPTÄNDER KÄRLEKEN.


28.   Måltiden framkallar hos dem som älskar varandra vederkvickelse, mättad och kärlek.


Eftersom dessa tre effekter framkallas av den Älskade i denna förbindelse som är så ljuvlig,

så  kallar själen den för måltiden som tjusar

och upptänder kärleken. 


Men nu måste man känna till att i den Heliga Skrift betyder ordet måltid ett skådande av Gud.

  

Ty liksom måltiden betecknar slutet på dagens

arbete och början till nattens vila, så är det

också med denna rofyllda kunskap som förmedlas till själen:

   Den kommer henne att känna att hennes lidanden på något sätt är slut och att hon är i besittning av gåvor och välsignelser som mer än tidigare upptänder kärleken till Gud i henne.


Och därför är det för henne en måltid som tjusar henne, därför att den gör slut på hennes plågor

           och upptänder henne med kärlek,

genom att sätta henne i besittning av allt gott. 






  

  





             


 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 juni 2016 21:23

FJORTONDE OCH FEMTIONDE STROFEN.


Del.  2.


10.   Denna röst eller detta genljudande dån av floder som själen talar om är en så överflödande fullhet av välsignelser, en så väldig kraft som bemäktigar sig

henne, att hon tycker sig höra inte bara vattnens

        dån, utan snarare åskans fruktansvärda buller.


Och ändå är denna röst en andlig röst; den har ingenting att göra med fysiska ljud; den orsakar inte liksom de någon plåga eller trötthet; allt i den rösten tyder på majestät, makt, njutningar

och härlighet.

Den är oerhört mäktig och helt invärtes; den bekläder själen med makt och kraft.  


Likaså när Herren Jesus bad till sin Fader, berättar den helige Johannes  ( Joh. 12:28 ), när han befann

sig i ångest och faror som hotade från hans fiender, då hörde han i sitt inre en röst från himmelen som

gav kraft åt hans heliga mänsklighet.


Men det yttre dån som judarna hörde var så starkt och så våldsamt, att "somliga sade:


Det är ett åsknedslag, och andra:

En ängel från himmelen har talat till honom".


I verklighetenen betecknade detta yttre dån den kraft och den makt som nyss i det inre hade givits åt Kristi heliga mänsklighet.


Av detta får man dock inte dra denn slutsatsen att själen inte uppfattar den andliga röst som höres inom henne.

Låt oss lägga märke till detta: den andliga rösten betecknar den verkan som den har i själen, liksom det fysiska ljudet som hörseln uppfattar betecknar det som meddelas til anden.


David påminner oss om det när han säger:

"Se, Gud skall ge makt åt sin röst"

( Ps. 68:34 ).

Denna makt, det är den inre rösten.


Gud skall ge makt åt sin röst, säger David,

det betyder: Gud skall ge åt sin ttre röst som höres utåt en röst av makt som höres inuti själen.


Man måste för övrigt veta, att Gud är en oändligt makt, och när han meddelar sig med själen på det sätt vi beskrivit, så frambringar han i henne

verkan av en röst vars makt är ofantlig.


11.  Den helige Johanne säger i Uppenbarelseboken

att han har hört denna röst, och att den kom från himmelen:

"Denna röst liknade bruset av stora vatten,

och dånet av ett starkt tordön"  ( Upp. 14:2 ).


Men deta måste man riktigt förstå: trots sin mäktighet förorsakar denna röst varken plåga eller trötthet.

Och den helige Johannes tillägger också,

"att den var så ljuvlig som när harpospelare spelar på sina harpor".

Hesekiel säger å sin sida, att denna röst var såsom dånet av stora vatten, "såsom den Allsmäktiges röst" ( Hes. 1:24 ).


Detta betyder att Gud meddelade sig med honom på ett mycket djupt och mycket milt sätt.


Denna röst är oändlig, ty så som vi har sagt, den är Gud själv som meddelar sig med själen och gör sig hörd av henne.


Men han anpassar sin rösta mäktighet efter var och en av dem, och därför gör han sig hörd med outsäglig ljuvlighet och storhet.

 Det är därför som Bruden i Höga visan säger:

Låt mig höra din röst, ty din röst är så ljuv"

( Höga V. 2:14 ).  Här är nu versen:


        SOM SUSET AV MILDA SMEKSAMMA VINDAR. 


12.  Genom denna vers drar själen uppmärksamheten till två ting "vindarna" och deras "sus". 

Med smeksamma vindar menas kraften och behagligheten hos den Älskade; de uppfyller själen till fröjd av hennes saliga förening med Brudgummen, ingjuter i henne den djupaste kärlek

      och når in i hennes innersta väsen.


Suset av vindarna betecknar en hög och ljuvlig kunskap om Gud och hans krafter, som strålar in i förståndet, till följd av den beröring som Guds krafter ger i själens väsen.


Detta innebär den mest sublima njutning som själen kan få erfara i detta tillstånd.


13.  För att bättre förstå denna tolkning bör vi tänka på att det är två ting man upplever i den milda vinden, beröringen och suset eller tonen; likaså upplever man i denna förbindelse med Brudgummen

         också två ting, en känsla av tillfredsställelse,

och förståelsen av dessa njutningar.


Beröringen av den milda vinden uppfatas av känslosinnet, och dess sus av hörselsinnet;

likaså förnimmes och njutes beröringen av den

Älskades krafter av känslosinnet hos själen,

det vill säga av själva dess väsen.


Vad beträffar kunskapen om dessa krafter hos Gud,

så uppfattas de av själens hörselsinne, det vill

säga av dess förstånd.


Man säger dessutom att en mild smeksam vind stiger upp, när den ljuuvt sårar och tillfredsställer den längtan som man kände efter ett sådan

vederkvickelse, ty känslosinnet upplever då

glädje och vila.


På samma gång upplever också hörselsinnet en stor glädje av att höra vinden sorl eller sus; och denna

glädje är mera upphöjd än den glädje som känselsinnet upplever, ty hörselsinnet är andligare,

        eller bättre sagt, det närmar sig mera det som är andligt; och därför erfar själen därvid en njutning som är andligare än den som härrör från känslosinnet.


14.  Så förhåller det sig i det tillstånd vi talar om:

     Denna gudomliga beröring skapar en djup

tillfredsställelse; den uppfyller själens väsen med njutning; den förverkligar i rikaste mått hennes önsningar att å fram till den gudomliga föreningen.


Hon kallar den enn gudomlig beröring, eller också;

milda smeksamma vindar; ty som vi har sagt,

på ett ljuvligt och ömt sättförmedlas den Älskades fullkomligheter genom detta; därifrån strömmar

kunskapens sus ut i förståndet.


Detta sus liknar, enligt henne, det sus som luften

åstadkomma när den på ett spetsigt sätt tränger

in i örats lilla hålighet.


Denna mycket fina och känsliga kunskap tränger

i själva verket in i själens allra innersta väsen

med ett stort välbehag och fyller den med en lycka somm övergår allt annat.


Och orsaken därtill är denna.

Själen mottar en substans som redan är helt uppfattad och frigjord från varje accidens och varje bild; denna substans tränger in i den den av intellektet som filosoferna kallar passivt eller

        möjligt, ty det tar emot den passivt, utan att självt göra någonting.


Detta är för själen den allra högsta njutning,

därför att den äger rum i förståndet, som är säte för

FRUITIO, som teologerna kallar det, vilket består i att se Gud.


Eftersom dett asus betecknar denkunskap vitalar om, som mottas substantiellt, så har några teologer ansett at vår helige fader Elias såg Gud i det sakta sus av vinden, som han hörde vid ingången till

sin grotta på berget  ( 1 Kon. 19:12 ).  


Skriften kallar det en sakta susning av vinden,

ty de tvar ur dett afina och subtila meddelande

som hans förstånd fick ta emot kunskap.


Och här kallar själen det för suset av milda

smeksamma vindar, därför att det är ur det ömma

meddelandet av den Älskades höga egenskaper som det flödar till förståndet.


15.  Detta gudomliga sus som genom hörseln

genomtränger själen är inte bara, så som vi har sagt, en substans som är helt uppfattad, utan det

är också en upptäckt av sanningar om Gudomen,

och ett avslöjande av dess allra innersta hemligheter.


Egentligen är det så, att varje gång som den

Heliga Skrift berättar om något meddelande från Gud till själen genom förmedling av hörseln, så rör det sig om ett uppenbarande av dessa fullständigt rena sanningar för förståndet eller ett avslöjande av Guds hemligheter.


Detta är helt och hållet andliga uppenbarelser eller visioner som ges uteslutande till själen, utan insats

eller hjälp av sinnena.


Det är  därför som de kunskaper som Gud ger åt

själen genom den inre hörseln är mycket upphöjda

och mycket säkra.


För att låta oss förstå högheten i den uppenbarelse som den helige Paulus hade fått, sade han inte

     "Jag fick se hemlighetsfulla ord", och än mindre

jag fick smaka hemlighetsfulla ord":

       Jag fick höra hemlighetsfulla ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala"

( 2 Kor. 12:4 ).

Det antages att han då hade sett Gud, liksom vår fader den helige Elias hade sett honom i vindens

sakta susning.


Ty liksom tron, enligt vad den helige Paulus lär oss,

kommer till oss genom kroppens öra, så kommer

också det som tron säger oss, eller själva substansen av den helt uppfattade sanningen,

till oss genom den andliga hörseln.


Det är detta som profeten Job lät  oss förstå, när han efter den uppenbarelse han fått vände sig till Gud och sade:

"Jag har hört dig med mitt öra, och nu ser mitt öga dig"  ( Job. 42:3 ).


Dessa ord visar klart att detta att höra Gud med själens hörsel, det är att se med det passiva intellektets öga, som vi talat om.


Det är därför som han inte säger:

Jag har hört dig med mina örons hörsel, utan med

MITT ÖRA; jag har inte sett dig med mina ögon,

utan med MITT ÖGA,  d.v.s mitt intellekt;

följaktligen är att höra med mitt öras hörsel detsamma som att se me dmitt intellekts öga.


16.  Man får emellertid inte  tro att även om själen mottar denna substantiella kunskap vi har talat om, som är frigjord från varje accidens, så äger hon

ingalunda genom detta faktumdet klara och fullkomliga njutandet av Gud såsom i himlen.


Fastän henne snjutning av Gud är frigjort från alla sina accidenser, så är det därför inta klarare,

utan snarast dunkelt, ty det är en kontemplation,

       och kontemplationen här på jorden är en stråle av mörker, säger den helige Dionysius.


Därför kan vi också säga att den är en stråle eller en bild av njutningen, för så vitt som den finns i förståndet; ty det är i förståndet som njutningen

av Gud äger rum.


Denna kunskap, substantiellt mottagen, som själen här kallar suset av milda vindar är  just den Älskades så efterlängtande ögon.


Knapt har själen sett dem förrän sinnena sviktar och hon uttropar:


      VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.


17.   Jag tycker det är mycket lämpligt att här anföra en text av Job, som till stora delar bekräftar vad vi har sagt om denna hänryckning och denna

andliga trolovning.


Jag vill citera den, fastän detta uppehåller oss

litet; jag återger hela texten först på latin och sedan på folkspråk; därefter skall jag i få ord förklara de delar som överensstämmer med vårt 

         ämne, och så skall jag fortsätta förklaringen av den följande strofens verser.


Det är Elifas från Teman, som vänder sig till Job

med dessa ord:

"Till mig smög sakta ett hemligt ord, liksom i smyg förnam mitt öra det såsom vore det ett sus i mina ådror.


Vid nattens fasansfulla syner då sömnen brukar ligga tung på människorna då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp .


Då anden for fram förbi mitt ansikte, skrumpnade skinnet på min kropp ihop.

Och någon trädde inför mina ögon, en skepnad vars ansikte jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst"  ( Job. 4;12-16 ).    


Denna text innehåller nästan allt vad vi har sagt om hänryckningen, alltifrån den vers av trettonde strofen som säger: VÄND BORT DEM, DIN AÖGON, MIN ÄLSKADE.

Ty när Elifas från Teman berättar att han hade fått höra ett hemligt ord, så framkallar det i tanken detta andra hemliga ord, vars makt själen inte kunde uthärda och som tvingande henne att utropa:

      Vänd bort dina ögon, min älskade.


18.  När han tilläger att hans öra förnam liksom ett sus i hans ådror, så betecknar han därmed den rena och substantiella kunskap som vi har talat om,

som mottagits i förståndet.


Ådror betyder en inre substans, under det att suset betecknar meddelandet och beröringen av de gudomliga krafter, varifrån denna helt förvärvade kunskap vi talat om framträder för förståndet.


Suset anger att denna kunskap ges på ett ljuvligt sätt.

I båda fallen säger själen at rör sig om ett sus av milda smeksamma vindar, därför att överföres med kärlek.


Det tillägges att detta sus förnams liksom i smyg,

ty på samma sätt som det som en tjuv och främling smyger bort med, så är, för att tala ur naturlig synpunkt, denna hemlighet främmande för människan, som ju naturligt sett inte har någon rätt till den; det är alltså inte tillåtet för henne

att använda den.


Inte heller den helige Paulus fick avsläja den

( 2 Kor. 12:4 ).

Också en annan profet säger två gånger:

"Min hemlighet är för mig" ( Vulgata: Jes. 24:16 ).


När det talas om nattens fasansvärda syner, som ägde rum vid en timma då människorna sover,

och det säges:  "förskräckelse och bävan kom över mig", då antydes den förskräckelse och bävan

som naturligt framkallas i själen när hon i extasen

mottar den kunskap vi har talat om, eftersom hennes natur är ur stånd att uthärda denna

förbindelse med Guds ande.


Profeten låter här förstå att liksom det är i den stund då människorna just skall somna in som de oftast betryckes och skrämmes av en syn man kallar nattmara som uppträder mellan sömn

och vaka, d.v.s i den stund då sömnen just börjar,

          så är det också vid den naturliga kunskapens vaka, det vill säga i början av hänryckningen

eller extasen, som den andliga synen kommer och låter dem frukta och darra.  


  


Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 juni 2016 06:13

FJORTONDE OCH FEMTONDE STROFERNA.


Del.1


MIN ÄLSKADE ÄR SOM BERGEN,


SOM ENSLIGA GRÖNSKANDE DALAR,


SOM FRÄMMANDE ÖAR,


SOM FLODER MED BRUSANDE VATTEN,


SOM SUSET AV MILDA ÖMMA VINDAR.


SOM DEN STILLA NATTEN


DÅ GRYNINGEN BÖRJAR STIGA,


SOM DEN TYSTA MUSIKEN,


SOM DEN HARMONISKA ENSAMHETEN,


SOM MÅLTIDEN SOM TJUSAR OCH


UPPTÄNDER KÄRLEKEN.


1.   Innan vi går in på förklaringen av dessa strofer ch de följande, måste vi, om vi vill förstå dem riktigt, lägga märke  till att den ANDLIGA FLYKT vi har talat om anger ett upphöjt tillstånd, en kärleksförening som Gud upprättar med den själ som sedan lång tid har ägnat sig åt andliga övningar; detta tillstånd kallas ANDLIG TROLOVNING med Ordet, Guds Son.


Första gången om han ger henne denna nåd, låter han henne denna nåd, låter han henne få del av klara insikter i hans Väsen; han smyckar henne med härlighet och majestät; han gör henne vacker med    gåvor och goda egenskaper; och som förnämsta klädnad ger han henne kunskapen om honom själv

        och om hans ära; med ett ord, han smyckar henne som en brud på hennes trolovningsdag.


På denna lyckliga dag viker äntligen de häftiga ångestkänslor och den kärleksklagan som 

hon förut lät höra; hon har blivit berikad med

allt det goda jag här har talat om.


Hon börjar nu leva i ett tillstånd av frid, av njutningar och av en kärlek fylld av ljuvligheter,

så som hon låter förstå i de föreliggande stroferna, 

              där hon inte gör annat än berättar om och besjunger den Älskades härlighet; ty hon känner till den och njuter av den, alltsedan trolovningens

ägde rum.


Inte heller i de följande stroferna talar hon längre om plågor och sorger som tidigare, utan i stället om förbindelserna med den Älskade, och om hur de

båda visar sin kärlek till varandra i ljuv stillhet

och frid; när hon en gång har upphöjts till detta tillstånd har alla hennes plågor slutat.


Låt oss också lägga märke till att i dessa strofer anges de allra högsta nådebevis, som Gud ger åt

en själ i detta tillstånd,.

        Man får emellertid inte tro att alla själar som upphöjts dit får åtnjuta alla de nådebevis som beskrivs i dessa strofer, och inte heller på samma sätt, och inte heller att de i samma grad får del av 

         de kunskaper och de kärlekskänslor som

här meddelas.


Somliga får mera, andra mindre, somliga får det på ett sätt, andra på ett annat; men både de förra

och de senaste kan befinna sig i detta tillstånd

av trolovning.


I vilket fall har här angivits det mest upphöjda

av allt det som deta tillstånd innebär, och på det

sättet finns allt inbegripet.

Nu följer förklaringen av dessa strofer.


FÖRKLARING AV DE TVÅ STROFERNA. 


2.  När själen som en liten duva flög omkring ibland kärlekens olika vinddrag, ovanför de störtfloder av mödor och kärleksångest som hon dittils hade upplevt, så kunde hon inte finna fotfäste någonstans. 


Men vid den sista andliga flykt vi har talat om utsträckte fader Noak medlidsamt sin hjälpande

hand, tog emot henne och placerade henne i sin

kärleks och sitt förbarmandes ark.

      Det var det ögonblick då Brudgummen i den strof vi nyss förklarat sade till henne:

Återvänd, min duva.


3.   Låt oss här lägga märke till att, som den Heliga Skrift berättar ( 1 Mos. 6:14 ff. ), det fanns en mängd

boningar i Noarks ark, för att at hysa de otaliga

djurarterna och de olika sorters föda som behövdes

för deras uppehälle.


Men när nu själen efter sin flykt kommer in i den

gudomliga ark som är Guds famn, så upptäckter

hon inte bara de många boningar, som efter hans

Majestäts tal enligt den helige Johannes ( 14:2 )

finns i hans Faders hus; utan hon ser där och upptäcker också alla slags födoämnen.


Men detta menar hon alla de rika skänker som hon kan få smaka och som med vanliga ord uttryckes i de två sista stroferna.

      Här är det väsentligaste:


4.  I denna gudomliga förening ser själen ochnjuter av ett överflöd av oväderliga rikedomar; hon finner där den vila och tillfredsställelse som hon önskade;

        hon får där höra hemligheter och motta ovanliga insikter och kunskaper om Gud, och detta

är en av de undfägnader som hon mest njuter av.


Hon upplever den fruktansvärda makten och kraften hos Gud, som övergår all annan makt, all annan

kraft.

Hon får smaka den underbara ljuvligheten och de andliga njutningarna.

 

I denna gudomliga förening finner hon verklig vila

och gudomligt ljus.

    I djupa drag njuter hon av Guds vishet,

som strålar i harmonin hos det skapade och i alla

Guds verk.

   

Hon känner sig fylld av allt gott, befriad och bevarad från allt ont.  Men framför allt förstår

och njuter hon av en oskattbar kärlekens vederkvickelse, som stärker henne i kärlek.

     Detta är det väsentliga innehållet i de två

ovan anförda stroferna.


3.  Bruden förklarar här att henes Älskade är allt detta, i sig själv och för henne; det som Gud brukar meddela själen i detta slag av extaser kommer henne att förstå sanningen i detta ord av den helige Franciskus:

"Min Gud och mitt allt!"

      Eftersom nu Gud är allt för själen och allt gott

för henne, kan vi lätt förstå hur han meddelar

sig i dessa upphöjda stunder, om vi nämligen    betänker likheten med godheten hos de skapade tingen i de strofer vi har talat om, och vilkas versrader vi successivt skall förklara.


Man måste inse attt de fulkomligheter som vi kommer att tala om i högsta grad och på ett oändligt sätt befinner sig i Gud; bättre sagt,

      att var och en av dessa storheter är Gud,

att alla tillsammans är en enda Gud, och att  följdaktligen själen när hon förenas med Gud känner

          att alla ting är Gud i ett enda enkelt vara.


Det var detta som denhelige Johannes erfor när han sade:   "Vad som har blivit till, var liv i honom"

( Joh. 1:3, 4 ).


Sålunda bör man när man här talat om vad själen

upplever, inte inbilla sig att rör sig om någon

vision av tingen i  härlighetens ljus eller av de skapade tingen i Gud, utan bara om det faktum att själen i detta tillstånd, där Gud tagit henne i

       besittning, känner att alla ting är Gud för henne.


Man får inte heller tro att själen i de upphöjda kunskaper hon får av Gud skulle såda honom i hans väsen och på ett klart sätt.


Utan det rör sig endast om en kunskap som,

även om den är  rik och levande, dock bara är en skugga av vad Gud egentligen är i sig själv.


Själen känner då det goda om finns i de skapade tingen, så som vi skall förklara i de följande verserna:


    MIN ÄLSKADE ÄR SOM BERGEN.


6.   Bergen är höga, rika, vidsträckta, vackra, behagliga, blommande och doftande.

Min älskade är för mig dessa berg.


         SOM ENSLIGA, GRÖNSKANDE DALAR.


7.  De ensliga dalarna är stilla, angenäma, friska, skuggiga och rika på ljuvliga vattendrag; de många lundarna och fåglarnas en samstämmiga sång

är en tjusning och njutning för sinnena;

ensligheten och tystnaden som råder där är uppfriskande och vilsam.

        Min Älskade är för mig dessa dalar.


         SOM FRÄMMANDE ÖAR.


8.   De främmande öarna är omgivna av havets vågor, och de ligger långt bortom haven och är skilda från varje förbindelse med människorna.


Vad som skapas där är helt olikt mot vad som skapas hos oss, både till utseende och egenskaper,

och det orsakar håpnad och beundran hos dem som ser det. 

Så är det också på grund av alla dessa stora, underbara kunskaper, nya, förvånande och långt borta från vanliga känslor, vilka själen nu ser

i Gud som hon kallar honom främmande öar.


Ty man kallar någon för främmande av två skäl,

antingen för att han dragit sig tillbaka från mängden, eller också för att han står över de andra genom utsöktheten och fullkomligheten i sina

handlingar och verk.


Av båda dessa orsaker ger själen åt Gud epitetet främmande. 

Ty han är inte bara all den sällsynta skönheten hos öar som man aldrig förut sett, utan allting,

hans vägar, hans råd, hans verk är för människan

ovanliga, egendomliga, beundransvärda.


Och inte är det förvånande att Gud är främmande för människorna som aldrig har sett honom,

eftersom han är det till och med för de heliga änglar och själar som får skåda honom.


Ingen av alla dessa har i själva verket någonsin fullständigt kunnat se Gud, se vad han är, och ingen kommer heller att kunna det.


Ända framm till yttersta domens sista dag kommer

de att i honom, i djupet av hans planer, upptäcka

så många nya under i de verk som hans förbarmande och hans rättvisa utför, att dessa

under tyckes dem vara ständigt nya, och att deras

förundran ständigt växer.


Och det är därför som det inte bara är människorna, utann också änglarna, som kan kalla honom FRÄMMANDE ÖAR.

Det är bara för sig själv som han aldrig tycks främmande eller ny.


              SOM FLODER MED BRUSANDE VATTEN.


9.  Floder har tre utmärkande egenskaper.


Den första är att översvämma och begrava all mark som de möter;

      den andra är att fylla alla de fördjupningar

och urholkningar de finner;

      den tredje, det är att åstadkomma ett så starkt dån, att de dominerar och överröstar alla andra ljud.


Och eftersom själen i sin kunskap om Gud njuter av dessa tre egenskaper på ett så underbart sätt, säger hon att hennes Älskade är för henne som floder med brusande vatten.


Beträffande den första egenskapen som hon njuter av är det så, att själen finner sig fullständigt översvämmad av Guds andes störtflod;

den bemäktigar sig henne med en sådan kraft att 

        hon tycker sig översvämmad av all världens floder; hon känner då att alla hennes handlingar

och alla hennes begär är begravna.


Men flodens våldsamhet är ingalunda orsak till

lidande, ty dessa flodet är i själva verket floder avv frid, så som Gud själv låter oss förstå i dessa av Jesaja:

Förstå nu detta, och lägg noga märke till det,

"se jag vill låta frid komma över henne", d.v.s

över själen, 

"såsom en ström, såsom en översvämmande flod av härlighet"  ( Jes. 66:12 ).


När Gud sålunda översvämmar själen liksom med

en flod med brusande vatten, uppfyller han henne

helt och hållet med frid och härlighet.


Den andra egenskapen som själen njuter av innebär att detta gudomliga vatten då uppfyller hennes ödmjukhets låglänta terräng och hennes

önskningars tomrum.


Det är detta som den helige Lukas bekräftar i följande ord:

"Ringa män har han upphöjt, och hungriga har han mättat med sitt goda"  ( Luk. 1:52, 53 ).


Den tredje utmärkande egenskapen som själen erfar när hon översvämmas av dessa kärleksströmmar från den Älskade består i ett andligt dån eller en

andlig röst, som övergår allt annat dån och alla andra röster.


Det är den Älskades röst, och den kväver alla andra röster och dominerar väldens dån.

För att förklara detta nådebevis måste vi uppehålla

oss litet vid detta.      

  







     


Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 juni 2016 06:13

TRETTIONDE STROFEN.


VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.


NU FLYGER JAG BORT!


                 Brudgummen:


VÄND TILLBAKA,MIN DUVA,


TY DEN SÅRADE HJORTEN


VISAR SIG PÅ KULLENS TOPP,


HITLOCKAD AVDITT VINGSUS,

SOM SVALKAR HONOM.


FÖRKLARING.


1.  När själen uppeldas av de stora önskningar

och de kärleksutbrott som beskrivits i de föregående stroferna., brukar den Älskade besöka henne på ett upphöjt, fint och ömt sätt, och låta henne erfara styrkan av sin kärlek.


Vanligen följes dessa utbrott och denna stora kärleksängslan av lika stora ynnestbevis och underbara besök av den Älskade.


Men eftersom själen i föregående strof med så livlig ängslan har visat sin längtan att få skåda dessa gudomliga ögon, avslöjar den Älskade för henne några strålar av sin storhet och gudom, så som hon önskade.


Denna upplysning är så upphöjd och så mäktig, att själen blir utom sig av hänförelse och extas.

           Dessa fenomen är i början orsak till lidanden och stor förskräckelse för hennes natur.


Därför känner hon sig också alltför svag att uthärda

detta i övermått ochh on utropar:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE,

det vill säga dessa gudomliga ögon; ty de gör mig utom mig och får mig att fly till en högsta kontemplation som övergår mina naturliga krafter.


Hon uttrycker sig så därför att hennes själ skildes från kroppen, tyckte hon, just som hon önskat;

  att be honom att vända bort sina ögon, det vill med andra ord säga: låt bli att visa mig dem så länge jag ännu är i min kropp, ty jag kan inte uthärda dem

    och inte njuta av dem så som jag skulle vilja; men visa mig dem när jag en gång skall ha flytt bort från min kropp.


Men denna önskan eller denna flykt tyglas omedelbart av Brudgummen när han säger:

    VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.


Den upplysning som du i denna stund får av mig tillhör inte ännu det härlighetens tillstånd som du strävar till.

Men kom tillbaka till mig.

Jag är den som har givit dig detta kärlekssår och som du söker.

Jag har också, liksom hjorten, ett kärlekssår,

och jag börjar att visa mig för dig i en hög kontemplation; ty det är en glädje och en vederkvickelse för mig att se den kärlek som du visar mig i din kontemplation.

   

Själen säger alltså till Brudgummen:


    VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.


2.  Som vi har sagt, så är det i överensstämmelse

med själens oändliga längtan efter att få se dessa gudomliga ögon ( vilka betyder Gudomen )

som hon av sin Älskade inom sig har fått motta

en upplysning och kunskap om Gud som är så hög att hon har sagt:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.


Här kan vi alltså se vår naturs elände här på jorden.

       Det som övergår allt liv för själen, det som hon allra mest hungrar efter, upplysning och kunskap om sin Älskade, det kan hon inte få i den stund hon vill det utan att det kostar henne i det närmaste hennes existens.


Om dessa ögon som hon sökte med så mycket bekymmer och ängslan och på så många sätt. om dem säger hon i den stund då hon äntligen skall få skåda dem:

     VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.


3.   Ty ibland erfar hon vid dessa besök och dessa härnryckningar en så livlig plåga, att den mer än någon annan kan rida alla hennes ben ur led

och bringa hennes natur i en sådan fara, att om inte Gud drog försorg om henne, skulle hon förlora sitt liv.


Det är verkligen så, tycks det i detta tillstånd, att själen har intrycket att hon lösgöres från sin kropp och skiljes från den.


Orsaken är den, att sådana nådegåvor inte kan uthärdas av vår fysiska varelse; anden blir upplyft för att förenas med den gudomlige anden som kommer till den; därför måste själen vändigtvis på något sätt överge sin kropp.


Därav kommer att kroppen måste lida, och följdaktligen måste också själen lida i sin kropp på grund av deras förening i en och samma individ.


Den stora plåga som själen lider av i den stund när hon mottar ett besök av detta slag, den skräck

som hon upplever när hon ser sig behandlad

på ett övernaturligt sätt tvingar henne att säga:


    VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.


4.   Men man får likväl inte tro att själen, även om han uttrycker sig så, i verkligheten vill att att den Älskade skall avlägsna dem; dessa ord uttrycker egentligen, som vi har sagt, en naturlig skräck.


Trots allt som det kunde kosta henne skulle hon inte vilja förlora någonting av dessa besök och nådegåvor av den Älskade.


Trots de naturliga smärtorna beger sig hennes ande in i en övernaturlig anadakt där hon njuter av den Älskades ande, och det är ju detta som hon längtade efter och bad om.


Hon ber emellertid inte om att få dessa nådegåvor så länge som hon ännu befinner sig i en bräcklig kropp, där hon inte kan njuta av dem annat än mycket litet och med möda, utan hon ber att få

       dem i i den stund då hennes ande har flytt,

och skild från kroppen skall kunna fritt njuta av dem.


Därför säger hon: 

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE, visa mig dem inte så länge jag är förenad med kroppen.


     NU FLYGER JAG BORT.


5.   Hon tycks säga:  Jag flyger bort ifrån min kropp för att du skall kunna visa mig dina ögon, ty det är de som har framkallat min flykt.


För att bättre förstå karaktären av denna flykt, måste man som vi sagt lägga märke till att vid detta besök av den gudomliga Anden hänryckes människoanden med stor kraft för att kunna meddela sig med denna, den lämnat kroppen och slutar att känna och handla i den, därför att då

        handlar anden bara i Gud.


Därför har också den helige Paulus med anledning av den hänryckning han fick uppleva, sagt att han inte visste om hans själ befann sig i kroppen eller inte.

  ( 2 Kor. 12:2 ). 


Detta betyder inte att själen lämnar kroppen och tar bort det naturliga livet från den; hon bara upphör

att handla i den.

       

Därav kommer att en sådan hänryckning och en sådan andens flykt berövar kroppen dess sinnen och hindrar den att uppleva det som annars skulle ha vållat den mycket svåra smärtor.


Detta tillstånd går alltså inte att likställa med svimningar och naturliga svagheter som går över under förnimmelsen av fysisk smärta.


Detta är känslor som vid dessa gudomliga besök uplevs av dem som ännu inte har uppnått fullkomlighetens tillstånd, utan som befinner sig

i de framåtskridandes tillstånd.


Ty de som verkligen har nått fulkomlighetens tilstånd, de får dessa gudomliga förbindelser i stor frid och stilla kärlek; de har inte längre dessa hänryckningar, vilkas ändamål för övrigt var att

förbereda själen för den fullkomliga föreningen

med Gud.


6.   Här skulle det nu vara rätt plats att tala om

de olika slagen av hänryckningar och extaser,

och andra höga flykter av anden, som vanligen uppstår hos andliga människor.


Men eftersom mitt egentliga syfte bara är att kort redogöra för dessa strofer, så som jag lovade i prologen, så lämnar jag detta åt någon som kommer att tala bättre om det än jag.


Också därför, att den saliga Teresa av Jesus,

vår Moder, redan har behandlat dessa andlga frågor i beundransvärda skrifter, och jag hoppas av Guds godhet att det inte skall dröja länge förrän de blir tryckta. 


När alltså själen här talar om flykt, så låt oss förstå att hon menar andens hänryckning och extas

i Gud.

Det är därför som den Älskade genast säger till henne:


          VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.


7.    Det var med den största lyckokänsla som själen flydde bort från kroppen i denna andens flykt; hon trodde att hennes liv här på jorden hade nått sitt slut och att hon äntligen för evigt skulle kunna njuta av den Älskade och förbli hos honom, i hans närhet.


Men Brudgummen hejdade henne i flykten och sade till henne:

VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.

 

Detta vill säga:  Du som är en duva genom den snabba, höga flykten hos din kontemplation, genom den kärlek som förtär dig och genom enkelheten i     ditt liv ( detta är de tre egenskaperna hos duvan );

          nåväl, vänd tillbaka från denna sublima flykt genom vilken du eftersträvar att verkligen få äga mig:  ty den tid har ännu inte kommit för dig,

då du får känna mig så i härligheten.


Nöj dig med denna lägre grad av kunskap om mig som jag ger dig i denna stund, i den extas du befinner dig i


          TY DEN SÅRADE HJORTEN  ........


8.   Brudgummen liknar sig vid hjorten.


Vi vet att hjorten har den egenskapen att den klättrar uppför höjderna; om den såras, söker den

i all hast vederkvickelse i de klara vattnen.

   

Om den hör sin maka jämra sig och förstår att hon

är sårad, springer den genast fram till henne för

att trösta och smeka henne.


Och detta är Brudgummens handlingssätt just nu.


Han ser att hans Brud är sårad av kärlek till honom.


Ty det förhåller sig så med dem som älskar varandra, ett den enes sår är den andres sår; det som den ene känner, det känner också den andre.


Brudgummen tycks alltså säga: Du min Brud,vänd tillbaka tllmig; om du är sårad av kärlek till mig,

så är jag också liksom hjorten genom ditt sår

sårad av kärlek till dig och jag kommer till dig;

      jag liknar hjorten också däri att jag visar mig

på höjderna.

          Och det är därför han säger att han


    VISAR SIG PÅ KULLENS TOPP.


9.  Det vill säga på kontemplationens höjder,

dit din flykt har lyft dig.

       Ty kontemplationen är en upphöjd ort, varifrån

Gud börjar at meddela sig åt själen och att visa sig för henne i detta  livet; men han gör det inte fullständigt, ty han säger inte att han visar sig

fullständigt, bara att han visar sig.


Det är därför som de kunskaper om Gud som själen får i detta livet, hur höga de än må vara, inte är

annat än mycket ofullkomliga framträdanden.


Därefter följer den tredje egenskapen hos hjorten

av dem vi har talat om; den rymmes i följande vers:


    HITFLOCKAD AV DITT VINGSUS,


SOM SVALKAR HONOM.


10.   Själens flykt betyder den kontemplation hon får åtnjuta i den extas vi har talat om, och vingsus betecknar den andra av kärlek som i själen orsakar

denna kontemplationens flykt.


Det är berättigat att framställa som vingsus denna  kärlek orsakad av flykten.


Den Helige Ande, som är kärleken, jämför sig också själv med vinden i den Heliga Skrift, därför att han

utandas av Fadern och Sonen.


På samma sätt som han framställes som vinden som utgår från kontemplationen och visheten hos Fadern och Sonen, vilka utandas honom, så kallas

kärleken här av själen för en vind, därför att den utgår från den kontemplation och den kärlek som hon då har till Gud.


Icke dessto mindre bör vi lägga märke till att Brudgummen här inte säger att han lockas av duvans flykt, utan av suset av hennes flykt.


Ty Gud meddelar sin inte i egentlig mening genom själens flykt, vilken som vi har sett betyder den kunskap hon har om Gud, utan genom kärleken i denna kunskap.


Ty på samma sätt som kärleken är föreningen mellan själen och Gud.


Därav kommer det sig, att det vore förgäves som själen också skulle äga de mest upphöjda kunskaper om Gud, erfara den högsta kontemplation och "förstå alla mystyrier, ty om hon inte äger kärleken, så tjänar henne allt detta till intet"

       beträffande föreningen med Gud, säger den helige Paulus ( 1 Kor. 13:3 ).


Ty säger samme Apostel vidare.

"Ikläd er kärleken, som är fullkomlighetens sammanhållande band"  ( Kol. 3:14 ).


Detta är kärleken till Gud, deta är själens kärlek,

som kommer brudgummen att löpa till sin Bruds kärlekskälla för att släcka sin törst, liksom de friska vattnen lockar den törstiga och sårade hjorten,

så att han i dem kan finna vederkvickelse.


Och det är därför han säger:


   OCH DET SVALKAR HONOM.  


11.  På samma sätt som vinden ger lättnad åt

och uppfriskar en människa som är trött av hettan,

så ger också denna kärlekens vind lättnad åt

och uppfriskar den som brinner av kärlekens eld.


Ty kärlekens eld harden egenskapen att den vind som åstadkommer lättnad och vederkvickelse,

det är en ännu större kärlekseld; och det är verkligen så, att kärleken hos den som älskar är en låga som strävar efter att brinna ännu mera,

        liksom lågan hos den naturliga elden.


Och för att tillfredsställa denna längtan efter att få upptändas ännu mera vid sin Bruds kärlekseld, framställd som hennes vingsus, därför säger han

       att det svalkar honom.


Liksom om han sade: det är av lidelsen i din flykt som min kärlek tilltar, ty den ena kärleken

upptänder andra.


Därav måste man sluta sig till att Gud lägger ned sin nåd och sin kärlek i en själ efter måttet av den längtan och kärlek som denna själ har.


Detta måste verkligen den själ betänka, som är gripen av kärlek.


På det sättet, och det upprepar vi, kommer hon att göra vår Herre mera böjd för, om man nu får uttrycka sig så, att visa henne ännu mera kärlek,

och att finna ännu mera välbehag i hennes själ.


För att uppnå denna kärlek till Gud måste man tillämpa det som Aposteln säger ( 1 Kor. 13:4-7 ):

      "Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke; den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull; den gläder sig icke över

         orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen; den fördrager allting, den tror allting,

den hoppas allting, den uthärdar allting",

      det vill säga allt som kärleken begär. 


 


  



  







       


 


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se