BESTIGNINGEN ABV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  10.

OM DEN TRDEJE SKADAN, VILKEN DJÄVULEN

OCH SOM BIBRINGAS MINNET I FORM AV BILDER.

1.  Av allt som hittils har blivit sagt ser man klart

vilka faror djävulen utsätter själen för, när hon går de övernaturliga förnimmelsernas väg.

Han har makt at förespegla minnet och fantasin olika bedrägliga kunskaper och bilder,

som till synes är sanna och goda.

Han är i stånd att genom sina suggestioner inprägla dem så levande och säkert i anden och sinnena 

att det verkligen tycks själen som om det inte

   fanns något annat, utan att det är så som det

förespeglas henne.

Eftersom  djävulen också förvandlar sig till en ljusets ängel, tänker själen att hon verkligen äger det sanna ljuset.

Likaså förmår djävulen att på många sätt fresta henne ifråga om de verkliga kunskaper som kommer

från gud, därigenom att han bringar både andliga och sinnliga begär och känslor i uppror.

Och om själen finner behag i sådana förnimmelser, är det en lätt sak för djävulen att öka dessa böjelser och begär inom henne och få henne att falla offer

från andligt frosseri och andra skador.

2. För att lyckas bättre brukar han uppväcka sinnligt välbehag, glädje och förnöjelse  själen vid dessa ting som rör Gud, för att själen, bländad

och tjusad av dessa sinnligt förnimbara känslor, 

        skall förblindas och tycka mera om dem än

åt den självförnekelse och självutblottning som

      tro, hopp och kärleken till Gud medför.

Sålunda för han henne med stor läthet att sätta

tilltro till hans bedrägerier.

Är själen väl en gång förblindad, tycks henne det

bedrägliga inte längre bedrägligt och det onda

    inte längre ont, ty hon anser mörker vara ljus

och ljus mörker.

Därför råkar hon i tusentals dårskaper, både ifråga om naturliga, moraliska och andliga ting.

Och så har det som varit vin förvandlats till ättika.

Vad är nu orsaken till allt detta?

Den står bara att finna i att själen inte genast från början undertryckte sin glädje över sådana övernaturliga förnimmelser.

Eftersom hon i början bra såg det som något betydelselöst, eller åtminstone något oförargligt, fruktade hon heller ingenting.

Hon lät det finnas till och växa liksom senapskornet, som blir ett stort träd.

Vad som från början bara är ett litet fel, det blir så

småningom ett stort fel.

3.  För att undgå den stora fara som hotar från djävulen är det därfr alldeles nödvändigt att själen undertrycker den glädje och det välbehag som de övernaturliga förnimmelserna medför.

Ty det är ställt utom allt tvivel att hon av detta bara förblindas och kommer på fall.

Välbehag, glädje och njutningar försvagar och förblindar minsann själen av sig själva, även utan 

djävulens inblandning, vilket också David uttrycker

med dessa ord:

"Kanske skall mörker blända mig i min förnöjelse, och jag skall tro natten vara mitt ljus" 

( Ps. 139:11 ).

     

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  9.

OM DET ANDRA SLAGET AV SKADOR, SOM ÄR

FARAN ATT RÅKA IN I SJÄLVÖVERSKATTNING

OCH TOM SJÄLVFÖRHÄVELSE.

1.  De nämnda övernaturliga förnimmelserna hos minnet utgör för de andliga människorna en stor fara, ty de kan förfala till självförhävelse

och fåfänga som de ger akt på dem och tillmäter

dem någon betydelse.

Den som inte alls bekymrar sig om dem löper mycket mindre risk för att råka in i dessa fel, eftersom han inte iakttar något inom sig som han kunde räkna sig tillgodo.

Den som däremot har sitt intresse inriktat på detta, han lockas lätt att tro att han har kommit långt i andlighet, eftersom han får övernaturliga meddelanden.

Naturligtvis kan man hänföra dem till Gud och tacka honom i en känsla av egen ovärdighet.

Men trots allt erfar man gärna en viss hemlig tilfredsställelse i anden, en viss uppskattning av dessa ändelser och av sin egen person, ur vilket

      det lätt uppstår en farlig andlig stolthet.

2.  Man kan lätt märka detta på sin egen ovilja och antipati gentemot människor somi nte gillar denna anda eller godkänner dessa nådebevis, liksom på

      den fötret som stiger upp i sinet, när man tänker på eller hör talas om att andra har fått samma nådebevis eller kanske ännu högre.

Alt detta är utslag av den hemliga stolthet och självuppskattning man besitter.

Och själv märker man det inte, inte ens när man står i det upp till hakan.

Många människor tror att det  räcker med ett visst allmänt erkännnade av vårt mänskliga elände,

under det att man samtidigt kanvara uppfylld av hemlig självuppskattning och självbelåtenhet

       ochfinna mera behag i sin egen ande och sina egna andliga gåvor än i andras.

I detta avseende liknar man farisen, som tackade Gud för att han inte var som de andra, utan ägde den eller den dygden, och som självbelåtet njöt

      av sin egen förträfflighet ( Luk. 18:11-12 ).

Naturligvis uttrycker sig dessa människor inte på samma sätt som han, med deras inställning är densamma.

Vissa mnniskor går rentav så långt i sitt högmod

att de är värre än  djävulen.

Märker de inom sig några förnimmelser eller känslor av andakt och glädje som de tror kommer från Gud,

blir de  ytterst belåtna.

De tror att de har kommit mycket nära Gud och att människor som inte får samma upplevelser står

långt under dem.

Därför föraktar de dem, liksom farisen föraktade

tullindrivaren.

3.  För att undfly detta gissel, som är avskyvärt inför Gud, är det två ting som måste tas i btraktande.

Det första är det faktum att dygden inte består i de förnimmelser man har av Gud, och inte i känslor

man har inför honom, de må vara aldrig så upphöjda, inte heller i någoting liknande som man kan erfara inom sig.

Däremot består den i vad som är omärkligt,

nämligen en djup ödmjukhet, självförakt och förakt,

för allt som är vårt eget, ett uppriktigt och grundligt

förakt, som gör att man är lycklig när andra har    samma uppfattning om en, och att man inte

     på något sätt vill bli älskad och uppskattad

av andra.

4.  Det andra som man bör ta i betraktande ärdet faktum att alla visioner och uppenbarelser,

himmelska känslor och allt man kan tänka sig

      av upphöjda ting inte är värda så mycket som den minsta lilla akt av ödmjukhet, ty ödmjukheten

         har samma verkningar i själen som kärleken.

Den har inte minsta tanke på sitt eget intresse

och söker det inte, den tänker illa bara om sig själv,

       och den bryr inteom egen lycka, bara om andras.

Avv alla dessa skäl ser vi alltid alltså att det är rätt

och riktigt att inte fästa någon vikt vid dessa övernaturliga förnimmelser utan att lägga an på att glömma dem för att bevara sin andliga frihet. 

       

 

OLIKA HELGON-KORT.

1.   MARIA GORETTI.  ( 1890-1902 ).

2.   GIENNA BERETTA MOLLA.  ( 1922-1962 ).

3a.   SANKTA JEANNE D´ARC.  ( 1412-1431 ).

3b.  SANKTA ELIZABETH OF HUNGARY ( 1207-1231

4.   MARIANA DE JESUS DE PAREDES.  ( 1618-1645 ).

5a.   SANKT PETRUS CANISIUS.  ( 1521-1597 ).

5b.   SAINT PEREGRINE

6.   SANKT FRANCES XAVIER CABRINI.

      ( 1850-1917 ).

7.   LUTGARD.  ( 1182-1246 ).

8.   LUIGI GUANELLE.  ( 1842-1915 ).

9.   BLESSED JOSEPH GERARD.  ( 1831-1914 ).

10.  JOSEF AV COPERTINO.  ( 1603-1663 ).

11.  SAINT CAMILLUS DE LELLIS.  ( 1550-1614 ).

12.  JEAN-BAPTISTE DE LA SALLE.  ( 1651-1719 ).

13.  JOHN OF GOD.  ( 145-1550 ).

14.  CLARE OF ASSISI.  ( 1194-1253 ).

15.  SAINT ROSE VENERINI.  ( 1656-1728 ).

16.  ISABELLA OF FRANCE.  ( 1224-1270 ).

17.  ELISABETH OF TRINITY.  ( 1880-1906 ). 

18.  SAINT ANTHONY O F PADUA  ( 1195-1231  ).

19.  BLESSED BENEDICT MENNI  ( 1841-1914 ).

20.   GABRIEL OF OUR LADY OF SORROWS

    (  1838-1862 ).

21.   DOMINICUS  ( 1170-1221 ).

22.   MARY MAC KILLOP  ( 1842-1909 ).

23.   SAINT CHARLES OF BORROMEO  ( 1538-1584 )

24.   SAINT IGNATIUS LOYALA   (  1491-1556 ).  

25.   MARIANNA COPE   ( 1838-1918 ).

26.   URSICINUS OF SAINT-URSANNE ( DOG. C. 625 ).

27.   BLESSED JOHN PIAMARTA ( 1841-1913 ).

28.   MARIA SCHININA    ( 1844-1910 ).

29.   SAINT CATHERINE OF SIENA

30.   Sankta Lucia    283-304.

31.   BARTHOLOMEW OF BREGA (1514-1590 ).

32.   JOHANNES PAULUS I  1912-1978.

33.    Frassetti

34.    Peregrine  Laziosi

FULLKOMLIGHETENS VÄG.

KAPITEL.  4.

NUNNORNA UPPMANAS ATT HÅLLA REGELN.

TRE PUNKTER SOM ÄR AV STOR BETYDELSE

FÖR DET ANDLIGA LIVET.

BESKRIVER DEN FÖRSTA AV DESSA PUNKTER,

SOM ÄR KÄRLEKEN TILL NÄSTAN, OCH DE

SKADLIGA FÖLJDERNA AV ENSKILDA

VÄNSKAPSFÖRBINDELSER.

1.  Nu, mina döttrar, vet ni vilket stort slag vi försöker vinna.

Men hurudana borde vi vara för at i Guds och världens ögon inte anses alltför dristiga?

De är klart at vi måste anstränga oss mycket

och ha upphöjda tankar, ty därigenom bemödar

vi oss att även handla upphöjt.

Om vi med stor omsorg strävar efter att helt och fullt följa vår regel och konstitutionerna,

hoppas jag att Herren skall höra våra böner.

Jag ber er inte om något nytt, mina döttrar, utan bara att vi skall hålla våra löften; ty det är vår kallelse och därtill är vi förpliktade,

      fastän det är stor skillnad på att hålla och hålla.

2.  Den ursprungliga regeln manar oss att be

utan uppehåll.  

Detta är det allra viktigaste och om vi gör det med all den omsorg vi förmår, så skall vi inte heller underlåta fastorna, botövningarna och tystnaden

       som vår Orden föreskriver.

Ty ni vet redan att bönen, för att vara äkta, måste åtföljas av dessa övningar.

Bekvämlighet och bön kan inte förenas.

3.  Det är om bönen ni har bett mig säga något,

men jag i min tur ber att ni som erkänsla för bad jag kommer att skriva, gärna läser och iakttar vad jag

       hitintills har sagt.

innan jag talar om den inre bönen, det vill säga om bönen i egentlig mening, måste jag säga er vissa saker som är nödvändiga för alla dem som traktar

       efter att vandra bönens väg.

Så nödvändiga är de att man, utan att vara särskilt kontemplativ, med dem kan nå långt i Herrens tjänst.

Å andra sidan är det dem förutan omöjligt att vara verkligt kontemplativ.

Och skulle man tro att man ändå är det, så bedrar

man sig fullständigt.

Herren give mig sin nåd och läre mig vad jag må

säga, så att det må ske till hans ära. Amen.

4.  Tro inte, mina vänner och systrar, att jag kommer att ålägga er månghanda ting.

Gud give at vi måtte göra det som våra heliga fäder föreskrev och övade, ty på denna väg förtjänade de sitt namn.

et skule inte vara riktigt av oss att söka en annan väg eller hämta kunskap hos någon annan.

Jag skall endast uppehålla mig vid tre ting, och de är hämtade ur själva konstitutionen.

Ty det är mycket viktigt att vi förstår hur synnerligen väsentligt det är att vi iakttar dessa ting för att vi till det yttre och inre skall kunna bevara den frid som Herren så varmt anbefallde.

Det första är kärleken till till varandra, det andra frigjordheten från allt det skapade, det sista

den sanna ödmjukheten, vilken, fastän jag nämner den sist, är den allra viktigaste och innefattar allt det övriga.

5.  Det första, nämligen att älska varandra högt,

har stor betydelse ty det finns ingenting, hur svårt att fördra det än är, som inte blir lätt att tåla när man älskar varandra, och då sulle det behövas mycket för att väcka förargelse.

Om man i världen efterlevde detta bud såsom man borde, tror jag att det skulle vara till stor hjälp för efterlevandet av de övriga buden.

Men eftersom vi efterlever detta antingen för mycket eller för litet, lär vi oss aldrig att hålla

det fullkomligt.

Det kan tyckas att detta att hysa för mycket kärlek till varandra inte kan vara något ont och ändå för det med sig så mycket ont och så många ofullkomligheter, att jag inte tror på någon som inte varit ögonvittne till detta kan fattadet.

Djävulen lägger här ut många snaror vilka de samveten, som föga bryr sig om att behag aGud knappast varseblir, utan ser dem som dygder.

De däremot som strävar efter fullkomligheten genomskådar dem mycket klart, ty dessa snaror försvagar ju efterhand viljan så att den inte helt

och hållet kan hänge sig åt Guds kärlek.

6.  Jag tror att det är ännu vanligare hos kvinnor än hos män.

Det förorsakar mycket  kännbara skador i

kommunitetslivet, ty härav följer att alla systrarna

inte älskar varandra lika mycket.

Man är känslig för väninnans förödmjukelser,

man önskar ha något gott att skänka henne,

man söker tid för att prata med henne, och många gånger bara för att säga att man håller av henne

      eller för att uttrycka andra olämpliga saker,

i stället för att uttrycka sin kärlek till Gud.

Dessa stora vänskaper avser sällan att ömsesidigt hjälpa varandra att växa i kärleken till Gud.

Snarare tror jag att det är djävulen som  uppväcker dem för att splittra kommuniteterna i kotterier.

När vänskapen har till mål att tjäna Hans majestät,

ser man det snart, ty viljan är då inte åtföljd av lidelse utan hjälper i stället till att övervinna de andra lidelserna.

7.  I de stora klostren skulle jag önska många av dessa vänskaper men inte i detta hus där vi inte helle rfå vara mer än tretton.

Här måste alla vara vänner, alla måste älska varandra, alla måste tycka om och hjälpa varandra.

Gör Guds kärleks skull, avhåll er från att knyta enskilda vänskapsband, hur heliga de än må vara,

ty även bland syskon brukar de vara skadligt gift och jag kan inte se någon fördel i dem.

Om dessa nunnor dessutom skulle vara släkt med varandra vore det än värre.

J, det vore en riktig pesthärd!

Tro mig, systrar, även om min stränghet på denna punkt förefaller er överdriven, så följer med den

stor fullkomlighet och djup frid, och den befriar

dessutom dem som inte är så starka i dygden från många farliga tillfällen.

Vi kan känna oss mer dragna till den ena systern än  till den andra, det kan inte undvikas, ty det är en naturlig böjelse, och det får oss ofta att att älska den mest bristfälliga om hon har stora naturliga

          gåvor, men vi måste kraftigt behärska oss och inte låta känslan få överhand.

Låt oss älska dygderna och den inre godheten

och alltid akta oss noga för att fästa oss vid

de yttre egenskaperna.

8.   Låt oss inte tillåta, mina systrar, att vår vilja

blir slav under någon annan än honom som köpte den fri med sitt blod.

I annat fall skall vi, utan att förstå hur, finna oss så

bundna att vi inte längre kan hjälpa oss själva.

O, Gud hjälpe mig, vilket oändligt antal barnsligheter ger inte detta upphov till.

Det är så banala att endast den som själv har bevittnat dem kan förstå och tro det.

Därför finns det ingen anledning att tala mer om dem här utom att säga att de är av ondo hos varje syster där de förefinns, och finns de hos priorinnan är det en pesthärd.

9.  För att bemästra dessa böjelser måste man ingripa så snart en vänskap uppstår och gå fram

med mera klokhet och kärlek än med stränghet.

En god hjälp skall dessa systrar finna i att aldrig vara tillsammans utan på de därtill bestämda tiderna och i att de följer vår nuvarande sedvana

att aldrig prata eller vara ensamma med varandra,

       såsom Regeln befaller, utan var och en skall

förbli ensam i sin cell.

Bevare oss ifrån att ha gemensamma arbetsrum

i Sankt Josefs kloster!

Ty fastän det är ett lovvärt bruk, så är det lättare

att bevara tystnaden när var och en är för sig själv, och att bli van vid ensamhet är en stor hjälp

           för bönen.

Och eftersom den måste vara grundvalen för detta hus, är det nödvändigt at vi lär oss att älska

det som mest gynnar den.

10.  Jag återvänder till den kärlek vi skall hysa för varandra, även om det kan förefalla onödigt att föreskriva den för er, ty var finns så hårdhjärtade människor att de inte skulle lära sig att älska 

        varandra, när de bor tillsammans och inte få samtala, umgås eller underhålla sig med någon  

            utanför deras eget hus, och då vet att Gud älskar dem och de älskar honom, eftersom de avstår från allting för hans skull?

Alra helst som dygden alltid upptäcker kärlek

och den hoppas jag, vid Gud, alltid skall finnas

hos systrarna i detta hus.

Dygd, så synes det mig, är det sålunda inte nödvändigt att särskilt anbefalla er!

11.  Men hur skall vi älska varandra?

Och vari består den dygderika kärlek som jag önskar se  härska ibland oss?

Och hur skall vi var asäkra på att vi äger denna dygd, som är så viktig att Vår Herre med ett sådant eftertryck anbefaller den åt oss och framför allt åt sina apostlar?

Härom vill jag nu tala en smula i den mån min tarvliga stil tillåter det.

Om ni i andra böcker finner detta förklarat med en lika stor noggrannhet, fäst er då inte vid vad jag säger, ty jag förstår kanske inte ens vad

jag talar om. 

12.  Det finns två slag av kärlek om vilka

jag skall tala.

Den ena är andlig, ty den tycks inte ha någonting

att göra med vår naturs sinnlighet eller ömhet,

vilket skulle beröva den dess renhet.

Den andra är också andlig men den är förbunden med vår sinnlighet och svaghet; den är dock god

och uppenbarligen tillåten kärlek, till exempel

          mellan släktingar och vänner.

Om denna har jag redan sagt något.

13.  Det är om den rent andliga kärleken jag

nu vill tala.

Den är heltfri från allt slags lidelse, ty sådant skulle fullständigt förstöra dess harmoni.

Om den tillsammans med måttlighet och diskrektion

åtföljer oss närvi samtalar med rättfärdiga människor, särskilt med våra själasörjare, är den

till stor nytta.

Men om ni hos biktfadern skulle upptäcka något som närmar sig fåfänga av något slag, skall ni vara

misstänksamma gentemot allt och på inga villkor

får ni, även om hans samtal vore uppbyggliga,

        underhålla er med honom, utan ni skall bara

bikta er i all korthet och ingenting mer säga.

Det bästa vore att säga till priorinnan att han

inte passar er själ och byta biktfader.

Detta är det allra säkraste, såframt man kan göra det utan att skada hans anseende.

14.  I dylika fall och i andra svårigheter där djävulen kunde fånga oss i sina snaror och där vi inte ser någon utväg, är det allra säkrast att försöka

        få tala med någon lärd, och om det är nödvändigt får vi tillstånd att göra det och att bikta

            oss för honom och följa hans råd i detta fall.

Ty när man inte finner någon utväg är det lätt att

gå vilse.

Vilka felsteg gör man inte i världen, därför att man inte ber om råd, särskilt när det finns risk att

skada sin nästa!

Att underlåta att söka hjälp är inte tillåtet, ty när djävulen börjar oroa på den här punkten kommer han inte göra litet ont, om han inte genast blir hejdad.

Därfär är det, som jag redan sagt, säkrast att försöka tala med en annan biktfader, om detta är möjligt, och det hoppas jag vid Gud att det

skall vara.

15.  Betänk hur viktigt mitt råd är, ty detta är något som rymmer många faror och det kan bli till ett riktigt helvete och till skda för alla.

Jag råder er att inte vänta tills detta onda vuxit sig stort, utan att ni vidtar alla åtgärder som är möjliga

och som ni kan tänka ut, för att hejda det från

första bbörjan.

Det kan ni göra med lugnt samvete.

Men jag hoppas vid Gud att han inte skall tillåta

att personer som tillbringar sitt liv i bön, skall fästa sig vid någon anan än vid en äkta Guds tjänare.

Det är jag säker på att han inte skall göra, såframt

d ä lskar bönen och strävar efter fullkomlighet på

det sätt som man har för vana i detta kloster.

Ty o m de ser att biktfadern inte förstår deras språk och inte tycker om att tala om Gud, skall de möjligen kunna tycka om honom, emedan han

inte är lik dem. 

Om han är en sådan person kommer han inte att ha

många tillfällen att åstadkomma ont och, såfamt han inte är  ytterst enfaldig, kommer han inte att vidare försöka störa sin egen och Guds tjänarinnors sinesfrid.

16.  Eftersom jag har börjat att tala om detta uprepar jag återigen, att den skada som djävulen här kan åstadkomma är stor och mycket svår

       att upptäcka och sålunda kan fullkomligheten efterhand gå förlorad utan att man vt varav det kommer.

Ty om biktfadern ger tilfälle till fåfänga eftersom han själv är fåfäng, skall han även överse med det

hos andra.

Måtte Gud i sin godhet bevara oss för dylika ting.

Det skulle vara nog förat oroa alla nunnorna, eftersom deras samveten och biktfaderns skulle

tal tvärtemot varandra, om man höll fast vid att de endast får ha en biktfader, skulle de inte veta

       vad de skulle ta sig till elle rhur de skulle finna ro för sina själar, eftersom just han som skulle lugna och hjälpa dem är den som gör den skada.

På somliga platser finns det visst tillräckligt av detta slags bekymmer ----- och detta smärtar mig mycket ------- så ni skall inte förundra er över att jag fäster så stor vikt vid att ni förstår denna fara.

 

             

 

 

 

 

 

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

Kapitel. 7.

DÄR DET TALAS OM DEN ANDRA ARTEN AV

FÖRNIMMELSER I MINNET, DET VILL SÄGA DE

ÖVERNATURLIGA FÖRNIMMELSER

GENOM BILDER.

1.  Redan vid behandlingen av den första arten av intryck, dem som på naturlig väg kommer in i minnet, har vi gett en lära som också gäller de

       naturliga intrycken genom bilder.

Men det är lämpligt att göra denna uppdelning

för de andra formes och föreställningars skull

som minnet bär inom sig och som däremot

      är övernaturliga, som visioner, uppenbarelser,

ord och känslor som har kommit till oss på

         övernaturlig väg.

När sådan intryck drar genom själen, stannar det ofta kvar en bild, en form eller en föreställning i själen, minnet eller i fantasin, vilka ibland är mycket levande och kraftiga. 

    

Också fall är det nödvändigt att ge anvisningar,

för att minnet inte skall invecklas i svårigheter,

      och för att dessa ting inte skall bli till ett hinder för själens förening med Gud i ett rent

och fullkomligt hopp.

2.  Jag säger därför, att för att kunna uppnå detta mål och detta goda får själen aldrig reflektera över de klara och tydliga ting som på övernaturlig väg

        har kommit in i henne, i avsikt att på så sätt

kunna bevara formen, gestalten eller bilden

av dessa.

Vi får aldrig förlora ur sikte den huvudgrundsatsen att ju mera man fäster sig vid någon tydlig och klar iakktagelse, naturlig eller övernaturlig,

desto mindre fallenhet och förmåga har man

        att tränga in i trons djup, där alla intryck försvinner.

Ty som vi redan har visat, ingen form och ingen föreställning som på övernaturlig väg kommer in 

i minnet och där bevaras är Gud, och har de

      den ringaste likhte med honom, och därför kan

de inte tjäna som direkt medel till förening med Gud.

För att nå fram till Gud måste själen frigöra från allt som inte är Gud.

Hon måste göra minnet fritt från alla former

och bilder, för att kunna förena sig med Gud i hoppet.

Varje ägande är i motsats till hoppet, vilket ju,

säger den helige Paulus, har till förmål

"det som man inte äger"  ( Hebr. 11:1 ).

Ju mera minnet därför övar försakelse, desto mera vinner hoppet i kraft.

Och ju mera hopte växer, desto mera är det förenat med Gud.

Ty ju mera en själ hoppas angående Gud, desto mera uppnår hon.

Men jag upprepar at hennes hopp växer i propotion till hennes självförsakelse.

Och när denna själförsakelse har nått sin högsta grad, då har hon också uppnått det fullkomliga

ägandet av Gud i gudomlig förening.

Men de är många, de människor som inte vill avstå från den tillfredsställse och njutning som minnet ger dem genom dess föreställningar. 

Och det är därför som de aldrig någonsin når fram  till det högsta ägandet och den odelade ljuvligheten.

Ty "den som inte försakar allt vad han äger, han kan inte vara kristi lärljunge"  ( jfr. Luk.  14:33 ).

 

BESTIGNINEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL. 8.

SKADOR SOM IAKTTAGELSER AV DE

ÖVERNATURLIGA TINGEN KAN FÖRORSAKA

SJÄLEN, OM HON TÄNKER PÅ DEM.

VI RÄKNAR UPP DEM.

1.  Den människa som ägnar sig åt andlighet utsätter sig för fem olika slags skador, om hon stannar upp eller tänker på de iakttagelser eller bilder som hon får på övernaturlig väg.

2.   Den första skadan är att hon mycket ofta tar fel genom att tro det ena vara det andra.

3.  Den andra skadan är att hon  löper risk att bli inbilsk eller fåfäng.

3.  Den tredje är att djävulen har ett lätt spel att med hjälp av dessa iakttagelser för asjälen vilse.

Den  fjärde är att föreningen med Gud genom hoppet förhindras.

Den femte är att själen mestdeles har en lågt stående  uppfattning om Gud.

3.  Vad den första olägenheten beträffar, är det klart att om den andliga människan stannar upp och tänker på de iakttagelser och bilder vi har talat om, misstar hon sig ofta vid sitt bedömande av dem.

Liksom ingen kan i grunden känna till vad som på naturligt sätt sker i hans inbillning och intekan bilda sig ett alldeles säkert omdöme om detta, kan man

         ännu mindre bedöma de övernaturliga tingen, vilka förekommer mycket sällan och ju överstiger vår fattningsförmåga.

Därför tror man ofta att dessa ting kommer från Gud, när de inte är annat än en produkt av ens inbillning.

Andra gånger tror man att de kommer från Gud när

de kommer från djävulen, eler tillskriver djävulen dem när de kommer från Gud.

Ännu oftare händer det att själen bevarar ett livligt minne av dte goda eller det onda hos andra eller

avv andra föreställningar som inställer sig.

Hon betraktar dessa iakttagelser som alldeles säkra och sanna, under det att de tvärtom är

helt oriktiga.

Andra som är sanna tror hon är felaktiga, men enligt min åsikt är detta omdöme säkrare, därför att det oftast beror på ödmjukhet.

4.  Även om man emellertid inte tar fel ifråga om själva saken, kan man dock ta fel ifråga om dess storlek och beskaffenhet, eller ifråga om dess värde, och till exempel inbilla sig att litet är mycket

och att mycket är litet.

Och vad beskaffenheten beträffar, kan man förväxla den; inbillningskraften kan ta något för att vara

av dte slaget, medan det dock inte är sådant; som Jesaja säger,

"de gör mörker till ljus, och ljus till mörker, de gör

surt till sött, och sött till surt"  ( Jes. 5:20 ).

Kort sagt även om man på en punkt träffar rätt,

vore det underligt om man inte tog fel på en annan.

Och även om man inte vill avge något omdöme alls

om dessa ting, är dock redan detta att man beaktar dem fullt tilräckligt för att själen åtminstone passivt skall lida den skada som vi just har nämnt,

      eller också någon av de fyra andra som vi strax skall tala om.

 

5. För att den andliga människan nu inte skall lida någon skada och ta fel i sin bedömning, bör hon

avhålla sig från varje omdöme och inte ens inlåta sig på någon önskan att få veta vad som försiggår

       inom henne, eller vad hon känner, huruvida

det är fråga om den eller den visionen eller kunskapen eller förnimmelsen.

Hon bör inte hysa någon betydelse, utan bara berätta det för sin biktfader, så att han kan ge anvisning om hur hon skall kunna frigöra sitt minne från alla dessa kunskaper.

Ty hur stort värde dessa än kan ha, förmår de likväl inte hjälpa henne att älska Gud så mycket som den allra minsta lila akt av  levande tro och hopp,

vilken utförs i utblottning och försakelse

av alla dessa kunskaper.

 

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

Kapitel. 6.

FÖRDELAR SOM SJÄLEN VINNER I GLÖMSKAN

OCH FÖRSAKELSEN AV ALLA TANKAR OCH

IAKTTAGELSER, VILKA HON PÅ NATURLIG VÄG

KAN HÄMTA UR MINNET.

1.  Enligt vad vi har sagt om de skador som förorsakar själen av mnnets föreställningar, kan sluta oss till vilka fördelar som är deras motsatser, och som uppstår då man verkligen glömmer och försakar dessa föreställningar.

Ty, som naturfilosoferna säger, kunskapen om en motsats tjänar kunskapen om en annan motsats.

Den första fördelen består i  lugn och frid i anden.

Den förvirring och oro som uppstod ur tankar och minnets iakttagelser finns inte längre, och följaktligen äger man ett rent samvete och en

ren själ, vilket är något mycket värdefullare.

Så har själen på bästa sätt förberetts till att kunna ta emot mänsklig och gudomlig vishet såväl som alla dygder.

2.  För det andra bevaras själen från en mängd suggestioner, frestelser och impulser från den onde

fienden, som smyger sig in i själen med hjälp av dessa iakttagelser och tankar.

På detta sätt störtar han henne åtminstone i många ofullkomligheter och synder, enligt Davids ord:

     "De tänkte och talade ondska" ( Ps. 73:8 ).

Men om dessa tankar en gång avlägnats, finner djävulen inte längre något hjälpmedel till att på naturlig väg anfalla anden.

3.  För det tredje vinner själen genom denna glömska och denna isolering från det skapade en

ny mottaglighet för den Helige Andes impulser

och undervisning, vilken, som den Vise säger, 

     "håller sig på avstånd från oförnuftiga tankar"

( Vish. 1:5 ).

Men även om människan inte drog någon annan nytta av denna glömska och tomhet i minnet än

att hon blev fri från oro och förviringar, måste hon dock anse att redan detta vore en stor vinning

för henne.

Ty alla de bördor och förvirringar som uppstår i själen av smärtsamma händelser och prövningar,

de tjänar inte alls till att underlätta dessa prövningar, tvärtom förvärrar de dem och skadar

också själva själen.

Därför säger David:

"Sannerligen, fåfänglighet är varje människas oro"

( Ps. 39:7 ).

Det är klart att förvirring alltid är onyttig, eftersom den på inget sätt medför någon vinning.

Om också allt tog slut, gick under, om också allt

som hände svek våra förhoppningar och gick emot våra önskningar, skulle det ändå vara meningslöst att oroa sig.

Ty långt ifrån att avhjälpa det onda skulle man tvärtom öka det.

Man måste uthärda allt med jämnmdo, lugn och frid.

Den sinnestämmningen förskaffar själen många goda ting och hjälper henne att bättre förstå motgångarna, att bättre bedöma dem och att på lämpligt sätt avhjälpa dem.

4.  Salomo kände väl till dessa fördelar och nackdelar när han sade:  

"Jag insåg att ingenting är bättre för människan än att glädja sig och göra gott, så länge hon lever"

( Pred. 3:12 ).

Därigenom visar han oss att i alla motgångar,

hur tråkiga de än är, bör vi hellre glädja oss än oroa oss, för att inte förlora något som är ännu värdefullare än all framgång, nämligen själens ro och frid.

Denna frid skall man bevara likadan, i motgång

som i medgång.

Klarhet och lugn, det skulle människan aldrig behöva förlora, om hon bara förstod att överlämna åt glömskan de iakttagelser som stiger upp ur minnet och att avvisa sina egna tankar, och likaså om hon efter bästa förmåga undvek att se och höra

och umgås med andra.

 

Men vår natur är svag och lätt att förleda, och trots alla goda vanor kan vi knappast undvik att råka i den oro och upprördhet som kommer av de föreställningar som minnet förse oss med, under det om vi lät dem stanna kvar i glömskan, skulle vi äga ro och frid.

Därför sade Jeremia:

"Jag tänker på mina minnen, och min själ är svag

av smärta"  ( Klag. 3:20 ). 

FULLKOMLIGHETENS VÄG .  TERESA AV AVILA.

Kapitel. 3.

FORTSÄTTNING PÅ DET SOM FÖRST BÖRJADE

BEHANDLAS SYSTRRANA UPPMANAS ATT

STÄNDIGT BE TILL GUD ATT HAN MÅ GYNNA

DEM SOM FÖRSVARAR KYRKAN.

PÅ SLUTET  ETT UTROP. 

1.   Jag återkommer till huvudändamålet, för vilket Herren har samlat oss i detta hus.

Det kommer mig att brinna av önskan att vi i något skall behaga Herren.

När jag ser så mycken ondska och hur de mänskliga

krafterna inte förmår kväva kättarnas eld,

som ständigt brer ut sig och mot vilken man också

      försökt uppbåda krigsfolk, som om man med vapen skulle kunna avhjälpa en så stor olycka,

         förefaller det mig nödvändigt att handla på samma sätt som man gör under krigstid.

När en furste ser hur fienden översvämmar hela

hans land och ansätter honom, drar han sig tillbaka till en stad som han låter förstärka kraftigt,

     och därifrån anfaller han ibland sina motståndare.

De som befinner sig i denna stad utvalt folk vilka ensamma förmår mer än många fega soldater

tillsammans.

På detta sätt vinns ofta seger, och vinner de inte så blir de åtminstone inte besegrade.

Ty eftersom det inte finns några överlöpare är det endast hungern som kan få dem att duka under.

Så stor skulle hungern aldrig kunna bli hos oss

att den kom oss att kapitulera; väl att dö men aldrig att besegras.

2.   Varför säger jag detta?

För att ni, mina systrar, må förstå vad ni måste be

Gud om.

Be honom att det bara må finnas modiga kristna

i denna lilla fästning och att ingen må gå över till

motståndarna.

De att fästningens befälhavare, nämligen prdikanterna och teologerna, raskt må gå fram på

Herrens väg och att de, eftersom det mestadels

är klosterfolk, må vara hängivet trogna sin

       kallelse och göra stora framsteg på sin

fullkomlighets väg.

Detta är mycket nödvändigt, ty som jag redan förut sagt, det är den kyrkliga makten och inte den

       världsliga som skall beskydda oss.

Och eftersom vi inte kan bistå vare sig den förra eller den senare, när det gäller att hjälpa vår Konung, så vill vi åtminstone sträva efter att vara sådana att våra böner kan komma Guds tjänare

        till hjälp, vilka genom hårt arbete har förkovrat

sig i vetenskaperna och dygden och på allt sätt

verkat för att nu kunna hjälpa Herren.

3.   Kanske undrar ni varför jag så enträget hävdar detta och varför jag säger att vi måste hjälpa dem

      som är mycket bättre än vi själva.

Det skall jag säga er, ty jag tror inte att ni ännu helt har förstått hur mycket ni är Herren skyldiga för

att han kallar er hit, där ni är befriade från timliga

       angelägenheter, farliga frestelser och världsligt umgänge.

Det är en mycket stor nåd som de, om vilka jag talade, inte åtnjuter, vilket inte heller vore lämpligt,

-------- särskilt inte i dessa tider ------ ty det är dessa predikanter och  teologer som skall styrka de svaga och inge de små mod.

Vad skulle det bli av soldaterna om de vore utan befälhavare?

Dessa måste leva bland människorna, umgås med människorna, de måste synas i palatsen och ibland rentav göra sig lika de andra till det yttre.

Tror ni döttrar, att det fordras ringa dygd för att umgås med med världen, leva mitt i världen, uppehålla sig med världsliga affärer, anpassa sig -------- som jag sade ----- efter världens seder men till det inre ändå förbli främlingar i världen, världens

       fiender, uppföra sig liksom levde man i  landsflykt , kort sagt, inte vara människor utan änglar?

Ty om de inte vore så, förtjänade de inte att kallas befälhavare och då måtte Herren förbjuda att de

lämnade sina celler, ty de skulle vara till mer skada

     än nytta.

I dessa tider bör det inte finnas fullkomligheter hos dem som är satta till att undervisa.

4.   Om de i sitt inre inte är styrkta så at de förstår hur viktigt det är att trampa världen under sina

      fötter, att vara frigjorda från de förgängliga tingen och förankrade i de eviga, så skall deras

ofullkomligheter lysa igenom hur mycket de än

      försöker dölja dem.

För med vem har de att göra om inte med världen?

De behöver inte befara att världen skall vara dem nådig eller att den skall låta en enda ofullkomlighet passera obeaktad.

Deras goda gärningar skall ofta passera obemärkta

och kanske skall man inte ens anse dem goda,

men det är ingen fara att man inte skall lägga märk etill de dåliga och ofullkomliga.

Jag blir förskräckt när jag tänker på av dem världens människor har fått sin uppfattning om 

fullkomligheten. 

De avser ju inte att själva tillägna sig den ( därtill tror de sig inte förpliktade, ty de inbillar sig att det redan är mycket för dem om de hyggligt iakttagar

Guds bud ), utan de fördömer de andra

        och det som är dygd upfattar de ibland som bekvämlighet.

Tro alltså inte att endast ringa hjälp från Gud

är tillräcklig för dessa män i den svåra kamp de utlämnat sig åt, tvärtom behöver de Guds hjälp

i överflöd.

5.  Jag ber er därför att sträva efter att vara sådana, att vi förtjänar uppnå följande två ting av Gud;

för det första att det i den stora skaran lärda män och klosterfolk måtte finnas många som besitter de egenskaper som är nödvändiga för den strid om

      vilken jag ovan har talat, och att Herren måtte

förbereda dem som ännu inte är mogna för kampen; ty en enda fullkomlig man gör mer nytta än

         många ofullkomliga tillsammnas.

För det andra, att Herren måtte beskydda dem när de en gång befinner sig i striden, vilken som jag

       redan sagt ingalunda är lätt, så att de kan

rädda sig undan världens faror och på detta oroliga

         hav sluta sina öron för alla förföriska lockrop.

Om vi kan utverka något av detta av Gud så kämpar vi trots vår avskildhet för honom.

Då skulle jag också anse mig väl lönad för alla de prövningar jag genomgått för att inrätta denna lilla vrå, där jag även ville att Vår Frus och Drottnings

        regel skulle iakttas i sin ursprungliga fullkomlighet. 

6.   Ni skall inte heller tycka att det är onyttigt att hålla ut i denna bön. 

Det finns ju några människor som tycker det känns

tungt att inte få be mycket för sin egen själ.

Men vilken bön skulle kunna vara bättre än denna?

Kanske tanken at den inte skall förkorta era lidanden i skärselden plågar er, men den har även den förmågan.

Och om också något lidande skulle kvarstå, så låt

det stå kvar!

Vad betyder väl det, ifall jag fick stanna i skärselden ända till domens dag, om genom min

bön en enda själ blev räddad?

Ännu mindre betyder det när det är fråga om många själars räddning och Herrens förhärligande!

Fäst er inte vid förgängliga plågor när det gäller att göra honom en tjänst, han som har lidit så mycket för oss; tag alltid reda på vad som är det fullkomligaste.

Jag uppmanar er därför i Herrens kärleks skull att be Hans Majestät om bönhörelse i denna sak.

Fastän jag är en så usel människa är dock detta

min bön, ty alla mina önskningar rör endast Guds ära och hans Kyrkas framgång.

7.  Det må förefalla förmätet av mig att tro att jag skulle kunna uträtta något i denna sak.  

Men jag förtröstar, min Herre, på dessa dina tjänarinnor som finns i detta klostret.

Jag vet att det inte önskar något annat, och inte heller strävar efter något annat, än att behaga dig.

För din skull har de lämnat det lilla de ägde

och de skulle vilja ha haft ännu mer för att kunna

tjäna dig med det.

Du är inte otacksam, min Skapare, därför kan jag inte tänka mig att du inte skall uppfylla vad vi ber dig om.

Du föraktade ju inte kvinnorna när du levde här på jorden, utan behandlande dem alltid med stor

mildhet.

Om vi ber dig om ära, inkomster, pengar eller något

annat som är av världen, så lyssna inte till oss. 

Men om våra böner har din Sons ära till mål,

varför skulle du då, o evige Fader, inte bönhöra

dem som är redo att offra all sin ära och tusen

liv för din skull?

Inte för vår skull, Herre, ty vi förtjänar inte att bli

bönhörda, utan för din Sons blods och förtjänsters skull.

8.   O evige Fader, låt inte så många gisselslag

och förolämpningar och ett sådant stort lidande falla i glömska!  

O min Skapare, hur kan ett så kärleksfullt hjärta som ditt uthärda, att det som din Son utförde med

så brinnnade kärlek och endast för att behaga dig som befallt honom att älska oss, i våra dagar blir

så ringaktat?

Ser du inte hur dessa kättare vanhelgar det Allraheligaste Sakramentet och berövar det dess boningar, när de förstör kykorna?

Har då din Son underlåtit något till ditt förhärligande ?

Nej, allt har han gjort väl.

Var det inte nog, evige Fader, att han under sitt liv

inte hade någonstans att vila sitt huvud, att han alltid var överhopad med lidande?

Måste man idag dessutom beröva honom hans kyrkor, dit han inbjuder sina vänner emedan han

ser vår svaghet och vet att de som måste ut stå prövningar har behov av sådan spis?

Hade han inte redan pliktat mer än nog för Adams synd?

Måste det alltid vara detta kärleksfulla Lamm som får gälda när vi faller i synd? 

Tillåt det inte, o min Allrahögste Herre!

Låt ditt Majestät blidkas!

Se inte till våra synder utan betänk att din

Allraheligaste Son har återlöst oss!

Se på hans förtjänster, på hans ärorika Moders

och så många helgons och martyrers förtjänster,

vilka dött för din skull.

9.   Men ack, min Herre, vem är jag som har vågat att i allas namn frambära denna bön.

Till vilken dålig förespråkerska har ni inte vänt er,

mina döttrar, för att bära fram er bön och utverka att ni blir bönhörda.

Kommer inte den högste Domaren att vredgas än mer när han ser mig så förmäten?

Det vore inte mer än rätt och billigt.

Men, Herre, du är ju barmhärtighetens Gud, visa därför din barmhärtighet mot denna stackars synderska, denna lilla mask, som dristar sig till

så mycket inför dig!

Se, min Gud, till mina önskningar och på de tårar som åtföljer min bön och glöm bort mina gärningar för din barmhärtighets skull!

Ha medlidande med så många själar som går förlorade!

Stå din Kyrka bi!

Tillåt inte, Herre, flera förödelser inom kristenheten

och låt ditt ljus skingra detta mörker!

10.  För Guds kärleks skull ber jag er, mina systrar,

att anbefalla denna stackars synderska åt Herren,

och bönfall honom att skänka henne ödmjukhet!

Detta är något som ni verkligen måste berakta som en plikt.

Jag behöver inte särskilt ålägga er att be för konungarna, för Kyrkans prelater och i synnerhet för vår biskop, ty jag ser att de nunnor som finns här nu gör det med så stor iver, att större inte förfaller

mig nödvändig.

Men de systrar som kommer att efterfölja oss skall förstå, att om de har en helig överordnad, så kommer även de att vara heliga.

Dettta är något så viktigt att jag önskar de bör ha det i ständig åminnelse inför Herren.

Om era böner, önskningar, botövningar och fastor inte har det mål om vilket jag har talat, var då  övertygade om att ni varken gör er plikt

     eller fullbordar den uppgift för vilken Herren har samlat er här.