Alla inlägg under oktober 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 oktober 2016 05:26

FÖRSTA BONINGEN.


FÖRSTA KAPITLET.


SOM HANDLAR OM VÅRA SJÄLARS SKÖNHET OCH


VÄRDIGHET, FRAMSTÄLLER EN JÄMFÖRELSE FÖR


ATT GÖRA DET BEGRIPLIGARE, TALAR OM VAD SOM


ÄR ATT VINNA AV INSIKTEN OCH VETSKAPEN


OM DE NÅDEGÅVOR VI UNDFÅR AV GUD,


OCH OM ATT BORGENS PORT ÄR BÖNEN.


1.  När jag i dag bad till Vår Herre att tala i mitt ställe ------- därför att jag inte visste vad jag borde säga för att träffa rätt eller hur jag skulle påbörja

          uppfyllandet av denna lydnadsplikt -------

framstod för mitt sinne det jag nu kommer att säga och som blir något av en grund att bygga vidare på.


Man kan betrakta vår själ som en borg helt och hållet av diamant eller mycket klar kristall.


Den har många rum, liksom himlen har många boningar.


Och om man noga betraktar den, mina systrar, så är den rättfärdiges själ ingenting annat än ett paradis

vari han sade sig finna behag.


Hur vill ni då föreställa er ett rum där en så mäktig, så vis, så ren så med alla rikedomar överhopad konung skall finna behag?


Jag vet inte något varmed man kan jämföra en själs stora skönhet och dess väldiga omfattning.


Vårt förstånd, hur skarpt det än må vara, är knappast i stånd att fatta den, liksom det inte heller kan fatta Gud; ty han har själv sagt att vi skapade

          till hans avbild och liknelse.


Eftersom det är så, och det är det, tjänar det ingenting till att vi tröttar ut oss med att söka fatta denna borgs skönhet.


Därför att det är samma skillnad mellan den och Gud som mellan det skapade och Skaparen, och själen är en skapelse, så räcker den till sin avbild, för att vi skall kunna fatta själens stora värdighet

        och skönhet.


2.  Det är ingen ringa bedrövlighet och skam att vi genom vår egen skuld inte förstår oss själva och vet vad vi är.


Skulle det inte, mina döttrar, vittna om stor okunnighet om någon på frågan vem han är inte visste det, och inte heller visste vem hans far eller mor är eller från vilket land han kommer?


Om nu detta vore en rent av djurisk dumhet, så är vår ojämförligt mycket större när vi inte bryr oss  om att veta vad vi är för något utan bara håller

        oss till vår kropp, även om vi så att säga på en slump, därför att vi hört så sägas eller därför att

           tron lär det, vet att vi har en själ.


Men vilka rikedomar som finns nedlagda i denna själ eller vem som bor inne i denna själ eller vilket

makalöst värde den har, det begrundar vi sällan,

         och därför bryr vi oss så föga om att ägna hela vår omsorg åt att bevara dess skönhet.


Alt vårt intresse är riktat på den plumpa infattningen eller borgens utan verk, som är vår kropp.


3.  Låt oss alltså tänka på att denna borg, som jag har sagts, rymmer många boningar, några högst upp, andra i bottenvåningen, andra på sidorna,

och mitt i centrum ligger den förnämsta, den där

        de mycket hemliga mötena mellan Gud och själen äger rum.


Det är nödvändigt att noga lägga märke till dnna jämförelse.


Kanske skall Gud betjäna sig av detta för att ge kunskap om de nådegåvor han behagar skänka själarna och om åtskillnader dem emellan, så långt

          jag har förstått att det är möjligt ( så många

är de att ingen kan förstå dem alla, allra minst en

     som är så eländig som jag ).


Ty det är till stor tröst att veta sådant vara möjligt, om Gud förlänar er ett nådebevis, och om han inte gör det skall ni ändå prisa hans stora godhet.


Det kan inte vara till skada att tänka på de följder de saliga åtnjuter i himlen, snarare är det en glädje för oss och en uppmuntran till att söka vinna denna salighet.


Likaså kan det inte vara till fåfäng att få se hur en så stor Gud har möjlighet att sätta sig i förbindelse med så illaluktande maskar här i denna vår landsflykt, och att älska en så stor godhet

       och en så oförskylld nåd.


Jag anser det säkert att den som finner det skadligt, när det sägs att Gud har möjlighet att skänka sina nådegåvor till männskorna här i landsflykten, är i stor avsaknad av ödmjukhet och kärlek till nästan.


Ty varför skulle vi inte annars kunna glädja oss åt att Gud skänker sina nådegåvor åt en av våra bröder, då detta inte hindrar honom från att skänka

      oss desamma?


Eller åt att Hans Majestät kan uppenbara sinn storhet för vem det vara må?


Ibland sker det endast för att klart lägga den i dagen, som han sade när den blinde återfick sin syn och apostlarna frågade om han hade blivit blind för sina egna synders skull eller för sina föräldrars.


Samma sak inträffar när nådegåvorna tilldelas

sådana som inte är mer heliga än sådana vilka de förvägras, som vi ser när det gäller den helige Paulus och den heliga Magdalena.


Det sker på det att vi må lovprisa honom i hans skapade varelser.


4.  Det kan sägas att dessa ting förefaller omöjliga ochatt det är bra att inte vara de svaga till förargelse.


Men om dessa inte skulle tro på det, är det ett mindre ont än om man låter bli att vara till gagn för dem som har fått sådana nådegåvor av Gud

       och därför känner sig glada och väckta till

att ännu mer älska den vars makt och majestät har skänkt dem så stora ynnestbevis.


Det är så mycket mindre fara med den saken när det gäller dem jag talar till.


De både vet och tror att Gud kan ge dem mycket större tecken på kärlek.


Och jag för min del vet att den som inte tror detta vara sant, kommer aldrig att nå någon erfarenhet

av det.

           

Ty Herren är en stor vän av dem som inte fastställer priset på hans verk.


Må detta aldrig hända bland er, mina systrar, utan låt honom visa vägen.


5.  Låt oss därför återvända till vår sköna och ljuvliga borg för att se efter hur vi skall komma

in i den.


Det ser ut som om jag pratade dumheter; ty om borgen är själen, är det klart att ingen kan träda

in i den eftersom han redan är där; det skulle te sig lika fånigt som att be någon gå in i ett rum där han just befinner sig.


Men ni måste förstå att det är stor skillnad mellan finnas och finnas.


Det är många själar som uppehåller sig i borgens utanverk  ----- vaktmanskapet finns ----- och som inte

bryr sig det minsta om att gå in eller ta reda på vad som finns i ett så praktfullt palats eller vem som 

        bor där eller vilka våningar det rymmer.


Ja, ni har nog läst i några böcker om bönen att själen tillrådes att gå in i sig själv; just därom

handlar det.


6.  För inte längesedan sade en man av stor lärdom att de själar som inte ber liknar kroppar drabbade av paralysi eller lamhet; de har fötter och händer men kan inte bruka dem.


Sålnda finns det själar som är så vanföra och så insnärjda i de yttre tingen, att det inte finns någon bot för dem och de förefaller alldeles oförmögna

att gå in i sig själva.


Det har blivit deras vana att umgås med de kräldjur och odjur som huserar runt omkring borgen, så att de rent av blir dem lika, och fastän deras natur är så rik att de kunde ha umgänge med ingen mindre

        än Gud, finns det ingen hjälp för dem.


Om dessa själar inte bryr sig om att inse och bota sinn stora eländighet, kommer de att likna saltstoder, därför att de inte vred om huvudet och såg in i sig själva, liksom det skedde med

      Lots hustru därför att hon såg sig tillbaka.


7.  Efter vad jag kan förstå är porten som leder in i denna borg bönen och betraktelsen.


Jag säger inte att det snarare bör vara en inre bön, utan ord, än ett yttre, med ord.


Ty om det verkligen är bön, måste betraktelsen vara med, därför att om man inte vet vem man talar till eller vad man ber om eller vad den är som ber

      eller vad den är som bönen är riktad till,

då kan det inte kallas bön, hur mycket man än

        rör på läpparna.


Må vara att man några gånger inte ser upp med detta ------ man kan ha gjort det andra gånger -----

       men den som har tagit sig vanan att prata med Guds Majestät som han pratar med sin slav, 

     som inte bryr sig om ifall han uttrycker sig illa utan säger vad som faller honom i munnen 

          och bara upprepar vad han sagt andra

gånger ------- detta heller jag inte för att vara någon bön, och Gud give att ingen kristen gjorde det.


Vad er beträffar, mina systrar, ställer jag mitt hopp till Hans Majestät att ni aldrig skall bära er åt

på det sättet. 


Den vana ni har att syssla med de inre tingen bör vara ett tillräckligt skydd mot faran att sjunka ner i en sedan djuriskhet.


8.  Må vi alltså inte vända oss till dessa förlamade själar, som har råkat i tillräcklig olycka och stor fara, om inte Herren själv kommer och befaller dem stå upp, liksom han gjorde dem den som hade legat trettio ( AV PATER GRACIAN RÄTTAT TILL TRETTIOÅTTA )

        år vid dammen.


Må vi stället tala till dem som slutligen skall träda in i borgen.


Fastän de är mycket invecklade i denna världen

hyser de goda önskningar och någon gång ----- allt

     emellanåt ----- anförtror de sig åt Vår Herre och funderar, om än mycket smakligt, över sig själva.


Någon gång i månaden ber de, uppfyllda som de är av tusen världsliga angelägenheter.


Åt det hållet går nästan alltid deras tankar, och så ihärdigt att där deras skatt är där är också deras hjärta.


Men några gånger ville de gärna göra sig fria,

och det är en stor sak att lära käna sig själv och inse att ens väg inte är den rätta om man vill

nå porten.


Till sist träder de in i de första rummen i bottenvåningen. 


Men tillsammans med dem kommer det in en sådan massa kräldjur att de varken kan se borgens skönhet eller finna ro.


Dock är det mycket nog att de har trätt in.


9.  Kanske tycker ni, mina döttrar, att det jag nu har sagt inte passar sig, eftersom ni genom Guds godhet slipper höra till dessa själar.


Men ha tålamod, ty annars vet jag inte hur jag skall komma er att förstå vad jag har förstått om nåra inre ting rörande bönen. 


Ändå ber jag Herren om hjälp att säga något.


Ty det jag vill ge er att förstå är mycket svårt,

om man inte har erfarenhet.


Och om ni hardet kommer ni att inse att det inte

går utan att röra vid sådant som, det ber jag till Herren för hans barmhärtighets skull, inte skall

röra oss. 



      


    


 


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 oktober 2016 05:26

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  45.


VI BEHANDLAR DET ANDRA SLAGET AV BESTÄMDA


GODA TING I VILKA VILJAN KAN FINNA FÅFÄNG


GLÄDJE.


1.  Det andra slaget av bestämda och angenäma ting, i vilka viljan kan finna glädje, är de som inbjuder och eggar oss att tjäna Gud.


Vi kallar dem framkallande.


Det rör sig om predikningar, och dem kan vi betrakta ur två aspekter: den som angår predikanterna och den som angår deras åhörare.


Ty det fattas inte råd att ge åt båda parter, angående på vilket sätt de bör höja till Gud den glädje som de erfar i sina hjärtan.


2.  Låt oss först tala om predikanten.


Om han verkligen vill gagna de troende och inte bara dåraktigt ge sig hän åt fåfäng glädje och självbelåtenhet, måste han hålla i minnet att predikandet är ett arbete där anden har större del än ordet.


Även om det är sant att ordet är det yttre medlet, beror dock dess kraft och effektivitet helt och hållet på den inre andan.


Hur upphöjd den predikade sanningen än är, hur vackra tankarna och hur sublimt språket i vilket tankarna klär sig, uppnår allt detta ändå bara ett resultat som står i direkt proposition till andan

      hos den som predikar.


Naturligtvis är Guds ord i sig självt verksamt, som David säger:


"Han som far fram på urtidshimlarnas himmel,

han låter höra sin röst, en mäktig röst"  ( Ps 68:34 ).


Men också elden har i sig själv en kraft, kraften att brinna, och likväl brinner den inte om inte förmålet är berett.


3.  På samma ätt här, för att predikan skall nå ett resultat är två tillstånd nödvändiga, det ena i predikanten, det andra i åhöraren.


Och vanligtvis står resultatet i proposition till

tillståndet hos den som predikar.


Det är därför som man brukar säga:

      "Sådan herre, sådan dräng", eller "sådan lärare,

sådan lärljunge".


Så läser vi också i Apostlagärningarna  ( 19:15 ),

att när de sju sönerna till Skeuas, en judisk översepräst, vid utdrivandet av onda andar använde samma ord som den helige Paulus, råkade djävulen i vredesmod över dem och sade:

    "Jesus känner jag, Paulus är mig också välbekant, men vilka är ni?


Och han anföll dem, slet kläderna av kroppen på dem och slog stora sår.


Detta hände därför att dessa män inte hade de nödvändiga egenskaperna, och inte för att Krisus skulle ha velat hindra dem från att utdriva onda andar i hans namn. 


Ty vi läser en dag träffade på en man som drev ut en ond ande i Kristi namn, fastän han inte tillhörde

     lärljungaskaran.


Och när dessa ville hindra honom, förebrådde Herren dem och sade:


"Hindra honom inte,ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala

illa om mig"  ( Mark 9:39 ).


Men Kristus är upprörd över sådan som undervisar i den gudomliga lagen utan att själva följa den,

       och som predikar dygden utan att själv öva den.


Och därför säger han oss genom den helige Paulus:


"Du som vill lära andra, du lär inte dig själv!


Du som predikar att man inte skall stjäla, du begår själv stöld!"   (( Rom. 2:21 ).


Och den Helige Ande säger oss genom Davids mun:


"Till den ogudaktige säger Gud:

       Hur kan du tala om mina stdgar och föra mitt förbund på tungan, du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?"  ( Ps 50:16-17 ).


Därmed visar han att han inte kommer att ge dessa människor sin ande som behövs för att kunna göra det goda.


4.  För så vitt man nu kan döma om sådant här på jorden, gör vi dock vanligen den iakttagelsen att ju heligare en präst lever, desto rikligare välsignelse frambringar han, även om hans stil skulle vara

       alldaglig, hans vältaglighet arm och hans tankar banala.


Ty den levande andan hos honom värmer hjärtana.


En annan däremot åstadkommer nästan ingenting,

trots sin fulländade stil och sina djupa tankar.


Naturligtvis skall man inte förneka att en fin stil, motsvarande gester, solida tankar och ett perfekt framförande verkar medryckande och mäktigt, om

        ur allt detta fromhetens anda talar.


Men den förutan kan sinnen och intelligens förgäves tillfredsställas, viljan blir dock bara obetydligt uppvärmd och upplivad, ja kanske inte alls.


Själen förblir lika slapp och trög till handling som förut, trots alla underbara tankar som på ett underbart sätt blivit sagda.


De har bara smekt öronen, som en konsert eller ett klockspel.


Själen går alltjämt i sina gamla hjulspår, hon står på samma fläck efter som före, och stor vältalighet har inte kraft att uppväcka döda och få dem

      ut ur gravarna.


5.  Det har inget värde om jag hör en musik som är vackrare än en annan, ifall varken den ena eller den

andra ger mig impuls till handling.


Det har sagts underbara ting, nåväl, men de glöms ju genast, eftersom de inte bragte den heliga elden in i viljan.


Det angenäma intryck som vältagligheten framkallar i sinnena ger i sig själv bara ringa frukt,

      men vad värre är, denna sinnena njutning hindrar under visningen att tränga in i anden, och det hela inskränker sig till lovtal över

          predikans form och övriga bisaker.


Man berömmer predikanten för den och den egenskapen och beundrar honom på grund av hans stora vältalighet, men inte på grund av något uppslag till bot och bättring som man fick.


Detta förklarar den helige Paulus allra bäst för oss i sitt brev till korinthierna, när han säger:

     "När jag kom till er, mina bröder, var det heller inte med höga ord eller hög visdom som jag kom och frambar för er Guds vittnesbörd.


Mitt tal och min predikan framställdes inte med övertalande visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft"

    ( 1 Kor 2:1-4 ).


6.  Naturligtvis är det varken Apostelns eller min

avsikt att här fördöma den vackra stilen,

vältaligheten eller det fina språket, alltsammans ting som i hög grad gynnar predikan, såväl som för övrigt alla livets situationer.


Ty ett vackert språk eller ett lämpligt ord underlättar sakläget och kan rentav vinna seger i förhållanden som var förlorade och hopplösa, 

        medan däremot ett taktlöst ord skador och förstör de bästa förhållanden. 





 

             

    


 






ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 oktober 2016 05:26

DEN FÖRSTA BORGEN.


DEN INRE BONINGEN.


ANDRA KAPITLET.


HANDLAR OM VILKEN FUL SAK EN SJÄL ÄR SOM


BEFINNER SIG I DÖDSSYND, OCH OM HUR GUD


HAR BEHAGAT UPPENBARA NÅGON AV DETTA FÖR


EN VISS PERSON  ( DVS. FÖRFATTARINNAN ).


HANDLAR OCKSÅ NÅGOT OM SJÄLVKÄNNEDOMEN.


ÄR TILL NYTTA, DÄRFÖR ATT HÄR FINNS NÅGRA


PUNKTER ATT LÄGGA PÅ MINNET.


OMTALAS HUR DESSA BONINGAR BÖR FÖRSTÅS.


1.  Innan vi går vidare vill jag be er betänka vilken syn det skulle vara om denna strålande och sköna

       borg, denna orientaliska pärla, detta livets träd som är planterat mitt i livets levande vatten som är Gud själv, om denna själens borg fölle i dödssynd.


Det finns inga mörker som är mörkare, ingenting så dunkelt och så svårt att inte detta är ännu mycket smartare.


Begär inte att veta mer härom än att själva Solen,  

som skänker en sådan glans och skönhet och likväl alltjämt är i mitten av själen, är som om den inte funnes där och inte hade någon del i honom,

     fastän den är helt i stånd att fröjdas åt Hans Majestät liksom kristallen återspeglar solen.


Ingenting gagnar den längre, och härav följer att alla goda gärningar den som är stadd i dödssynd

       utför är till ingen nytta för att vinna

saligheten.


Ty yttersta grunden är inte den som är Gud och varigenom vår dygd blir dygd.


Skiljer sig själen från honom kan hon inte vara behaglig för hans ögon.


Ty den som är försänkt i dödssynd har sist och slutligen inte för avsikt att behaga Gud utan att

      behaga djävulen, som är mörkret självt, varför den arma själen hemfaller åt samma mörker.


2.  Jag känner en person för vilken Vår Herre har velat visa vad en själ blir när hon har begått dödssynd.


Dena person säger att om man insåge detta så skulle det bli omöjligt att begå någon synd alls, och för att undfly frestelser till sådant skulle man gärna utsätta sig för de värsta lidanden somkan tänkas.


Därför skulle hon bli mycket glad om alla insåge detta.


Om ni, mina döttrar, bör ivrigt be till Gud för dem som är i detta tillstånd, där de själva liksom deras gärningar är idel mörker.


Liksom en mycket klar källa och alla de vattubäckar som rinner fram därur, sådan är den själ som är i nådens tillstånd, varav följer att hennes gärningar är så välbehagliga inför Guds

        och människors ögon.


Ty springer fram ur denna livets källa där själen är som ett träd planterat tätt bredvid och vars friskhet

       och frukter inte kan hålla sig dessförutan.


Ty det är källan som ger näring hindrar det från

att förtorka och komer det att bära goda frukter.


Men om själen genom sin egen skuld avlägsnar sig från denna källa  och planterar sig invid en annan

      med mycket becksvart och mycket illaluktande vatten, då blir allt som flyter fram ur den idel

         olycka och orenlighet.


3.  Här är att märka att källan och denna strålande sol som är i själens centrum aldrig förlorar sin glans och skönhet.  


Detta finns alltid innerst inne i henne, och ingenting kan beröva den dess fägring.


Men om man lägger ett mycket svart tygstycke över en kristall som solen lyser på, så är det tydligt

       att hur mycket solen än skiner så har dess sken ingen verkan på kristallen.  


4.  O själar återlösta genom Jesu Kristi blod, kom till insikt och ha medömkan med er själva!


Hur är det möjligt att ni förstår detta och inte bryr er om att ta bort detta beck från kristallen?


Tänk på att om ert liv tar slut får ni aldrig njuta av detta ljus.


O Jesus, vilken syn är inte en själ som är bedrövad

detta!


Hur dessa stackars rum i borgen ut!


Hur förvirrade löper inte sinnena omkring ----- det är de som befolkar dem.


Och vad själskrafterna beträffar, det vill säga fångvaktarna och slottsfogdarna och hovmästarna,

         vilken förstockelse, vilket vanstyre.


Sist och slutligen, när nu en gång trädet är planterat i djävulen, vilka frukter kan det då bära?


5.  Jag hörde en gång en andans man säga att han inte förvånade sig över vad en som befann sig i dödssynd gjorde, men så mycket mer över vad han

inte gjorde.


Må Gud i sin nåd bevara oss från något så ont, ty så länge vi lever finns det ingenting som förtjänar namnet ont mer än detta enda, därför att det drar

        med sig eviga lidanden utan slut.


Det är detta, mina döttrar, som vi bör gå i fruktan för och som vi i våra böner bör be Gud bevara

oss från. 


Ty om han inte bevarar staden så är all vår möda fåfäng, eftersom vi själva inte är annat än idel fåfänglighet.


Den person jag talat om sade att hon av Guds nåd hade fått lära sig två ting:

       för det första, den största skräck för att göra

honom emot och därför bönfalla honom om att inte

          låta henne falla ------- hon hade ju sett vilka fruktansvärda följder det förde med sig; 

       för det andra, en ödmjukhetens spegel vari hon såg att det goda vi gör inte har sitt ursprung i oss själva utan i den källa där våra själars träd är

          planterat och i den sol som ger värme åt

våra verk.


Hon säger sig ha fått en så klar föreställning om detta att så snart hon har gjort en god gärning eller ser en sådan göras, vänder hon sig genast till

         källan, i insikt om att utan hjälp kan vi ingenting göra.


Därför skyndar hon sig att lova Gud och kommer för det mesta inte ihåg sig själv om hon har gjort

        något gott.


6.  Det är, mina systrar, inte någon bortkastad tid som ni använder till att läsa detta och jag till att skriva det, om vi vill veta något om sådant som de lärda och kloka vet mycket bra. 


Men måste undervisas om allt, och därför är det måhända Herrens vilja att sådana här liknelser eller jämförelser kommer till vår kännedom.


Må han i sin godhet ge oss nåd därtill.


7.  Dessa inre ting är så dunkla att förstå att den som vet så litet som jag kanske måste säga en mängd  överflödiga och oförnutiga saker för att säga något som träffar rätt.


Det är nödvändigt för den som läser att ha tålamod,

liksom jag måste ha det för att skriva sådant som jag inte begriper.


Förvisso händer det många gånger att jag griper till papperet som ett fullkomligt nöt, utan att veta vad jag skall skriva eller hur jag skall börja.


Men jag inser mycket väl av vilken vikt det är att jag förklarar några inre angelägenheter för er så gott jag kan.


Vi får alltid höra hur bra det är med bönen, och vår klosterregel bjuder oss att ägna den så och så många timmar.


Men man förklarar inte mer för oss än vad vi förmår av oss själva, däremot sägs det mycket litet om de ting som Herren verkar i en själ, de tvillsäga de övernaturliga.


Om de blir beskrivna och åskådliggjorda på olika sätt är det till stor tröst att betrakta detta inre himmelska konstverk, som så få dödliga förstår sig på, fastän så många vandrar dit.


Även om Herren har låtit mig förklara något av detta i andra skrifter som jag författat, inser jag att mycket inte står där av det jag senare har kommit att fatta, och då särskilt de svåraste sakerna.


Det tråkiga är att för att komma fram till dem måste, som jag redan har sagt, en mängd mycket kända saker upprepas, men annorlunda kan det inte bli, ett så obildat förstånd som mitt.


8.  Må vi nu vända oss till vår borg med de många boningarna.


Ni skall inte uppfatta dessa boningar som liggande i en rad, den ena efter den andra, utan ni skall fästa era blickar på mitten, där konungen har sitt rum

eller palats.


Tänk er detta som en dvärgpalm:  för att komma fram  till det som kan ätas måste man ta bort många täcklager som omger det välsmakande

innersta.


På samma sätt finns det mycket omkring och ovanpå detta gemak.


Ty när det gäller själsliga ting har man alltid att betrakta helheten och bredden och storheten.


Eftersom själen rymmer mycket mer än vi kan föreställa oss är det omöjligt att överdriva härvidlag , och alla hennes delar står i förbindelse

      med den sol som finns i palatset.


Det är av stor vikt att varje själ som ägnar sig åt bönen, vare sig litet eller mycket, aldrig blir

      försummad elle rråkar i trångmål.


Må hon få vandra genom dessa boningar uppåt eller neråt eller åt sidorna, eftersom Gud har skänkt henne en så stor värdighet, och inte pressas till att

        stanna lång tid på en enda plats, om det så vore självkännedomens.


Denna är så nödvändig ---- se till att ni förstår mig rätt ------ till och med för den som vistas i samma boning där Herren själv finns, att man aldrig

        hur högt man än svävar, kan komma ifrån den, även om man ville.


Ödmjukheten arbetar alltid, som biet samlar honong i bikupan, annars skulle allt gå förlorat.


Men vi må betänka att biet inte låter bli att ge sig  ut för att hämta honung ur blommorna.


Sammalunda är det med själen och självkännedomen.


Tro mig, hon måste gång efter annan ge sig ut på flykt för att betrakta sin Guds storhet och majestät.


Därigenom skall hon bättre upptäcka sin egen låghet och känna sig och känna sig friare gentemot de kräldjur som innästlar sig i bottenvåningarna,

        där självkännedomen bedrivs.


Att så sker är, som jag har sagt en stor Guds barmhärtighet.


Men, som det heter, för mycket och för litet skämmer allt, och, tro mig, med Guds dygd kommer vi mycket längre i dygd än om vi håller oss kvar

       nere på vår jord.


9.  Jag vet inte om jag har gjort mig rätt förstådd,

men det är en så viktig sak att vi lär känna oss själva att jag ville att ni aldrig slappnar av i detta,  

        hur högt ni än stiger i himlarna.


Ty så länge vi ännu finns på denna jorden är ingenting viktigare än ödmjukheten.


Och därför sägre jag återigen att det mycket bra och mycket mycket bra att först gå in i det rum där det handlar om detta, innan man flyger vidare, ty

       detta är är den rätta vägen.


När vi kan gå på slät och säker mark, varför skulle vi då vilja ha vingar för att flyga?


Må vi söka vad som gagnar oss där det finns.


Det förefaller mig som om vi aldrig skulle komma

att känna oss själva om vi inte kommer att

känna Gud.


Genom att skåda hans storhet inser vi vår låghet, när vi betraktar hans renhet ser vi vår orenlighet, när vi begrundar hans ödmjukhet förstår vi hur

       långt vi är från att vara ödmjuka.


10.  Av detta vinne rman två ting:

för det första lir det klart et en vit sak ser mycket vitare ut vid sidan av en svart, och tvärtom om en

       svart sätts vid sidan av en vit;

för det andra, att vårt förstånd och vår vilja blir ädlare och mera redo till allt gott om vi vänder våra

         blickar från oss själva mot Gud; om vi däremot aldrig avlägsnar oss från vårt elängdes dy

      länder det oss till stor skada.


Vi har redan talat om hur de själar som lever i dödssynd blir till svarta och illaluktande strömmar. 


De som altid är instängda i denna jordens elände är visserligen inte som dessa ( Gud förbjude, det

är bara en jämförelse ), men om srömen aldrig

      lämnar denna fruktans, klenmodets och feghetens dy, så ser man alltid efter om folk ser på en eller inte ser på en, om den väg man slagit

         in på skall sluta illa, om man skall våga börja ett visst verk, om det kan leda till högmod, om det

     är att en så eländig person behandlar ett så

         högt ämne som bönen, om man skall aktas högre därför att man inte följer allvarsvägen.


Ytterligheterna är inte bra, inte ens i dygd.


Synderska som jag är riskerar jag att falla ner från mn höjd, min djärva gång kan bli till fördärv för det goda och en sådan som jag behöver inte hitta på besynnerligheter.


11.  O Gud hjälpe, mina döttrar, hur många själar bör inte djävulen ha fördärvat på det sättet!


Allt sådant här förefaller dem vara ödmjukhet, och mycket annat som jag kunde beskriva.


Det beror på att vi inte har nått fram till att känna oss själva.


Självkännedomen har blivit snedvriden, och om vi aldrig går ut ur oss själva förvånar det mig inte att det går så och kunde gå ännu värre.


Därför säger jag er, mina döttrar, att vi skall fästa våra blickar på Kristus, allt vår goda.


Hos honom kan vi lära den sanna ödmjukheten, och hos hans helgon.


Därav förädlas, som jag har sagt, förståndet, och självkännedomen leder inte till ömklighet och feghet.


Även om detta tillhör de första boningarna finns här stora rikedomar, och det är värt ett så högt pris att själen, om hon kan värja sig mot de kräldjur som

       finns där, inte kan hindras från att gå vidare.


Fruktansvärda är de funder och knep som djävulen brukar för att själarna inte skall lära känn asig själva och finna rätta vägen.


12.  Om dessa första boningar kan jag ge er mycket goda upplysningar av egen erfarenhet.


Sålunda ber jag er uppfatta dem inte som några få utan som en miljon rum.


Ty på många sätt träder själarna in där, de ena och de andra med goda avsikter.


Men som djävulen alltid har onda avsikter bör han hålla många legioner av onda andar i var och en, för att hindra att någon passerar från den ena till

      den andra boninge.


Och eftersom den stacars själen inte förstår det, finns det tusen sätt att bedra oss.


Mindre förmår han med dem som är närmare det rum där Konungen bor.


Men här är de ännu inneslutna i denna världen, förskjunkna i dess njutningar och förlorade i dess anspråk och ambitioner.


Mot detta kan själens vasaller ----- det vill säga sinnena och själskrafterna som Gud av naturen har skänkt dem ------ inte hålla stånd, och själarna blir lätt besegrade, även om de inte vill göra Gud

        emot och utför goda verk.


De som ser sig vara i detta tillstånd måste nödvändigtvis, ofta och allt vad de kan, skynda till Hans Majestät, taga hans välsignade Moder till medlerska och be hans helgon om hjälp i striden,

       eftersom deras tjänare har föga kraft

att försvara sig.


Sannerligen, i vilket tillstånd som helst är det nödvändigt att vi vänder oss til Gud.


Må Hans Majestät hjälpa oss för sin barmhärtighets skull, amen.


13.  Hur eländigt är inte det liv vi lever i! 


Då jag på andra ställen har mycket om det fördärv, mina döttrar, som kommer av brist på ödmjukhet och självkännedom, skall jag inte säga mer här, fastän det är av största vikt.


Herren give att jag har sagt något som är till

nytta för er.


14.  Ni bör lägga märke till att till dessa första boningar när nästan ingenting fram av det ljus som utgår från det palats där Konungen bor. 


Fastän det inte är mörkt och och svart som när en själ befinner sig i synd, är det ändå på något sätt dunkelt så att man inte riktigt kan se ----- jag menar

        det ljus som är där ----- och det är inte rummets fel ------ jag kan inte uttryck amig begripligt ----- utan det beror på en massa otyg, snokar och huggormar och förgiftade saker som har tagit sig in och inte

          låter en lägga märke till ljuset.


Dt är som om någon komme in i ett rum där det är mycket sol men hade jord på ögonen så att han knappast kunde öppna dem.


Rummet är ljust, men det har man ingen glädje av.


Hindret är dessa rovdjur och vilddjur som tvingar honom att sluta ögonen så att han inte ser

       något annat än dem.


Sådan tycks mig den själ bör vara som, fastän hon inte är i något dåligt tillstånd, likväl är så försjunken i denna välden och så indräkt med ägodelar och äreställen och affärer, som jag redan

     har sagt, att hon, fastän hon gärna ville, inte förmår se eller njuta av sin egen skönhet och

         inte tycks kunna befria sig från de många hindren.


För dem som vill komma in i den andra boningen är det av största vikt att var och en efter sitt stånd släpper greppet om de ting och omsorger som

inte är srängt nödvändiga.


Det är så viktigt för den som vill nå fram till den förnämsta boningen att jag håller det för möjligt att komma dit om början inte görs redan här.


Ty där själen nu befinner sig ----- även om hon har kommit in i borgen ----- är hon utsatt för sora faror;

      omgiven som hon är av så många giftiga kryp är det omöjligt att hon för eller senare blir biten av dem.

        

15.  Hur illa, mina döttrar, skulle det inte vara om vi, som har frigjort oss från så många hinder och nått mycket längre in i borgens hemliga boningar, genom vår egen förskyllan åter fölle tillbaka in i detta tumult!


Våra synder måsteha lett många som Gud har bevisat barmhärtighet till att det av sin egen skuld

      har blivit kastade tillbaka i eländet.


Här ( DVS. I KLOSTRET ) är vi fria till det yttre;

    Herren give att vi också vore det till det inre.


Han befrie oss.


Akta er, mina döttrar, för främmande omsorger.

Tänk på at få i av denna borgs boningar upphör demonerna att bekämpa er.


Sant är att i några av dem har väktarna ----- därmed har jag betecknat själskrafterna ----- tillräcklig styrka för att strida för er, men det är alldeles

              nödvändigt att vi inte försummar att genomskåda djävulens knep och inte låta lura oss när han förkläder sigtillen ljusets ängel. 


På mångfaldiga sätt kan han vara oss til fördärv

och tränga sig in undan för undan innan vi förstår att han är där.   


16.  Jag har på ett annat ställe sagt att han är som en ljudlöst arbetande fil, vars verksamhet det är nödvändigt att upptäcka från första början.


Jag vill berätta ett par saker för att ni skall förstå


En syster får av honom olika ingivelser att ägna sig åt stränga botövningar och tycker sig inte finna någon ro om hon inte plågaroch pinar sig.


Principen är god, men om priorinnan förbjuder henne att ägna sig åt botövningar utan sådant liv i hemlighet, varmed hon förstör sin hälsa och blir

       ut stånd att lyda klosterregeln, så ser ni tydligt vart ett så gott företag leder.


Hos en annan väcker han den allra starkaste iver att nå fulländning.


Det är mycket bra, men det kan hända att någon liten bristfällighet hos systrarna förefaller henne

att vara ett svårt fördärv.


Hon lägger ner stor omsorg på att uppspåra det och springer till priorinnan med det, så att hon mång agånger inte hiner se sina egna fel.


Det innersta i hennes stora iver för religionen

(( DVS: KLOSTERLIVET ) och hennes omsorger därom förstår de andra systrarna sig inte på,

      och därför blir det inte så väl upptaget. 


17.  Det är inte småsaker djävulen vill åstadkomma med detta; han vill kyla ner kärleken systrarna emellan, vilket vore ett stort fördärv.


Må vi besinna, mina döttrar, att den sanna fulländningen består i kärleken till Gud och nästan, och ju bättre vi håller dessa två bud desto fullkomligare blir vi.


Hela vår regel och alla våra konstitutioner tjänar inte till något annat än att vara medel för att nå denna fulländning så gott vi kan.


Må vi avhålla oss från oklok iver som kan lända oss till stor skada; må var och en ge akt på sig själv.


Då jag i en annan skrift har talat nog om detta, skall jag inte utbreda mig vidare.


18.  Den ömsesidiga kärleken är något så viktigt att jag önskar att ni aldrig skall glömma det.


Ty om man går omkring och lägger märke till andras småfel ( som många gånger kanske inte är några ofullkomligheter, för vi vet inte mycket och tolkar

       gärna allt till det värsta ), så kan själen mista

sin ro och även förstöra den för andra. 


Där ser ni vad fulländningen kostar.


Om djävulen inleder priorinnan i frestelse blir det ännu farligare.


Här är det nödvändigt att ha stor urskillning.


Ty hon går emot regeln och konstitutionerna gäller det att inte alla gånger tyda allt till det bästa utan

varna henne, och om hon inte bättrar sig gå vidare till superiorn.


Detta är kärlek.


Och på samma sätt är det med systrarna, om något allvarligt skulle hända.


Att helt låta det vara av fruktan för frestelser vore

just en frestelse.


Men ---- för att inte djävulen må bedra oss ----- måste systrarna skarpt varnas för att tala därom sinsemellan, ty av detta kan djävulen dra storvinst och vanan att förtala varandra lätt uppstå.


Man skall, som jag sagt, vända sig, vända sig till den som kan bota skadan.


Detta angår oss inte så mycket här ( I KLOSTRET

I TOLEDO ), eftersom vi iakttar nästan ständig tystnad, men det är bra att vi vet om det.


 




 






  

         


      

    








   




     






 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 oktober 2016 04:09

#VISHETENS OCH KLOKHETENS INBJUDNING.


HÖR, VISHETEN ROPAR, INSIKTEN LÅTER


HÖRA SIN RÖST#.  Ord. 8:1.


600.   Ego-sinnet :: sår fåfänga i hjärtat.


601.   Ego-språket :: talets fåfänglighet :: liknas

agnar för vinden.


602.   Få-fäng-lig glädje ::: ej varaktig.


603.   Själens inre glädje :: varm-fylld glädje.


604.   Få-fänga ::: agnar för vinden. 


605.   Skrivna upp-muntrande ord ::: hjärtats glädje.


606.   Leende läppars ord ::: hjärtats glädje.


607.   Glädje-fyllda ögon ::: hjärtats glädje.


608.   Lov-fyllda ord ::: hoppets låga.


609.   Brytna löften ::: sorgset hjärta.


610.   Upp-fyllda löften ::: hjärtats glädje.


611.   Natur-sköna kort ::: hjärtats glädje.


612.   Värde-lösa och fåfänga ord ::: agnar

för vinden.


613.   Vis-heten och klok-heten ::: hjärtats glädje.


614.   Ro-fyllt hjärta ::: kärlekens tro och hopp.


615.   Sorgna hjärtan ::: brist på upp-muntrande ord.


616.   Ögonens glädje ::: hjärtats glädje.


617.   Ögonens tack-samhet :::: hjärtats harmoni

och vila.


618.   Full-komligheten ::: saknar fel och brister.


619.   O-fullkomligheter :::: livets fel och brister.


620.   Naturens skönhet och ljuvlighet ::::

hjärtats glädje.


621.   Väl-doftande blommor ::: utstrålar dess

skönhet och ljuvlighet.


622.   Upp-muntrande ord :::: tack-samma ord.


623.   Ha-begärets sorgsenhet ::: hjärtats

be-drövelse.


624.   O-tacksamheten ::: Ha-begärets o-mättnad.


625.   Glädje-fyllda läppar ::: uppmuntrande ord.


626.   Tänk-värda tankar ::: uppmuntrande tankar.


627.   Tänk-värda ord :::: uppmuntrande ord.


628.   Livet i det gråa och mörka vädret ::: längtar efter natur-sköna solens varma strålar.  


629.  I stolt-heten finns inga uppmuntrande ord.


630.  Stoltheten :::: saknar tack-samma ord.


631.  Stolt-heten kräver människor på livs-energi.


632.  Stoltheten krävande ::: ger ingen be-löning.


633.  Stoltheten sårar människo-hjärtan.



#VISHETENS OCH KLOKHETENS INBJUDNING.


HÖR, VISHETEN ROPAR, INSIKTEN LÅTER


HÖRA SIN RÖST#.  Ord. 8:1.


634.  Stolthetens o-vänskap ::: energi-krävande.


635.  Stolt-heten vill äga våra hjärtan och sinnen.


636.  Häftig-heten och vreden vill äga våra

tankar Och hjärtan.


637.  Ord-strider : o-sämjan, gnällandet Och knotig-heten ::: använder våra tungor.


638.  Ord-strider, gnällandet, girigheten, ha-begäret

vill använda våra tankar.


639.  Viljan av-gör vår villighet ::: till vad vi vill låna

viljan till. 


640.  Viljan av-gör vår villighet :::: till vad tungan

vill säga.


641.  Viljan av-gör vår villighet :::: till vad lyssnandet vill höra på.


642.  Viljan på-verkar vår livsstil och livsföring.


643.  Viljan på-verkar våra vilje-beslut.


644.  Våra tankar på-verkas av vad vi ser.


645.  Våra tankar på-verkas av vad vi hör.


646.  Våra tankar på-verkas vad med-människor säger.


647.  Våra tankar för-varas i tankevärlden.


648.  Tungan talar ut tankar som för-varats i vår

tanke-värld.


649.  Trötta och slitna tankar ::: saknar förmågan

:::: skilja mellan goda och onda tankar. 


650.  Seendets vilja ::: väljer själv vad den vill se.


651.  Lyssnandets vilja ::: väljer själv vad den vill lyssna på.


652.  Smärt-samt lidande ::: oroar och för-virrar :::

hjärtan och sinnen.


653.  O-säkerheten och o-tryggheten ::: oroar

och förvirrar tankar Och hjärtan.


654.  Med-känslan och med-ömkan :::: själens

harmoni och vila.


655.  För-strödda och tankspridda ord ::::

oroar och för-virrar.


656.  Livet i sakt-modig-hetens närhet ::::

för-ändrar tale och tankesättet.


657.  Saktmodigheten uppskattar människo-värdet.


658.  Penning-begäret för-slavar och trälbinder :::

sig själv i sina egna lagar och paragrafer :::

känner o-mättnad efter begäret.


659.  Hennes lagar och paragrafer ::: verksam under inflytandet av lögnen och falsk-heten.


660.  Tungans tal ::: väljer sin viljas väg att tala.


661.  Tungans tal ::: kraft-fullt tal. 


662.  Få-fäng-lig ära och glädje :::: ej : bestående i sin egen själv-utvalda ära.


#VISHETENS OCH KLOKHETENS INBJUDNING.


#VISHETENS OCH KLOKHETENS INBJUDNING.


HÖR, VISHETEN ROPAR, INSIKTEN LÅTER


HÖRA SIN RÖST#.  Ord. 8:1.


663.  Ödmjuk-heten och enkelheten ::: känner ingen rädsla göra misstag.


664.  Stolt-heten :::: känner rädsla göra miss-tag.


665.  Stolt-heten :::: Övermodet :: tror på sin egna själv-utvalda fullkomlighet. 


666.  Stoltheten :: Övermodet : i sin stolt-het :::

ej villig att se sina egna fel och brister.


668.  STOLTES OCH ÖVERMODIGES LIVSSTILL


OCH  LIVSFÖRING.


1.  Själv-belåten : själv-förnöjd :: själv-kär :::

själv-klok :::: själv-behaglig.


2.  Själv-härlig : själv-tillräck-lig :: egen-rättfärdig :::

själv-upp-skattande :::: själv-för-gudande.


3.  Själv-upp-fylld : själv-dyrkan :: själv-förhärligande ::: själv-överskattning :::: egen-kärlek ::::: egotism.


4.  Jagisk : själv-upptagen :: egen-kär ::: självisk.


5.  Viktig för sig själv : ego-centrisk :: egen-villig :::

egen-sinnig :::: själv-rådig.


6.  Jag-betonad : själv-berusad :: själv-iakttagen. 


669.  SAKTMODIGES LIVSSTIL OCH LIVSFÖRING.


1.  Ödmjuk : fredlig :: god-modig ::: mild :::: foglig :::::

fördrag-sam :::::: icke snar till vrede.


2.  Sakt-modig : sinnes-lugn :: frid-sam ::: fog-lig.


3.  Anspråks-lös : blyg-sam :: för-synt ::: själv-utplånande :::: respekt-full ::::: 

under-given ::::::: under-dånig :::::::: mjuk.  


4.  God-sinnad : god :: snäll ::: be-skedlig :::: hygglig.


5.  Frid-sam : harm-lös :: from-sint ::: människo-vänlig :::: med-lidsam ::::: nådig.


6.  Lydig : ömsint :: ömmande ::: mild :::: älsk-värd.


7.  From-sint : vän-lig :: god-hjärtad ::: god-sint :::: helgon-lik ::::: änglalikt-snäll ::::: guds-hängiven.    


670.   Enhets-tänkandet skapar livs-harmoni

och vila bland eniga människor.


671.   Harmoniskt tal :: enkelt och gemen-samt tal.


672.   Enhets-tänkandet :: enhetstalet ::: eniga

hjärtan :::: enig-hetens förenade styrka.


673.  Splittrad o-enighet :: förvirringens och orons

vänner.

 

674.  Över-modig-heten : dum-dristig-heten ::

o-betänksam-heten ::: huvudlös-heten :::: dårars vänner.


675.  Dårens o-klokhet : vett-villighet :: dum-dristighet ::: idioti :::: kortsynthet ::::: tank-löshet :::::: få-fänglig-het.


676.  Tank-lös-hetens spridda tankar : o-förnuftiga :: huvud-lösa ::: kort-tänkta :::: o-försiktiga.


677.  O-förnuftig livsstil och livsföring : o-förståndig i ord och handling :: o-vis ::: o-klok :::: dår-aktig.


678.  O-försiktig livsstil och livsföring : o-be-tänksam :: tank-lös ::: sorg-lös :::: be-kymmerlös :::::

dum-dristig.




#VISHETENS OCH KLOKHETENS INBJUDNING#.


HÖR, VISHETEN ROPAR, INSIKTEN LÅTER


HÖRA SIN RÖST#.  Ord. 8:1.


679.  Känna med-lidande och medkänsla :::

för sorgsna och be-drövade hjärtan.


680.   Splittrade : oro-liga minnen :: läks i

tystnadens ::: vilans :::: still-hetens atmosfär.


681.  I sanningens enhet :: finns ingen splittring.


682.  I lögnens och falskhetens o-enighet ::

finns splitt-ringen.


683.  Splittringens och o-enighetens falska murar

:: för-störs i sanningens enhet.


684.   Visa med-känsla och medömkan ::

för de små, svaga, fattiga, faders-lösa

be-hövande och sorgsna.


685.   Sorgsna : ned-stämda :: ned-slagna ::: sorg-modiga :::: ved-modiga behöver känna sig ::

älskade : upp-skattade och värdefulla.  


686.  Sårad och be-drövad mänsklighet behöver känna sig ::: upp-skattade : värde-fulla och älskade.


687.  I sakt-modig-heten :: ingen mänsklig storhet.


688.  I sakt-modig-heten ::: ingen vrede och

häftig-het.


689.  Mänsklighetens behov av sin värdig-het.


690.  I vreden och häftig-heten :: finns smärtan

och lidandet.


691.  Sakt-modig-heten känner igen gemenskap

med vreden och häftig-heten.


692.  Djupnsinnigt tale och tankesätt :::: livets

väg-ledning och rådgivning.


693.  Penning-begärets dårskap och dum-dristighet ::: nationens undergång.


694.  Pennings-begärets värde :::: kortsiktigt tänkande ::::: människors värde : lång-siktigt

tänkande.


695.  Penning-begäret : värdesätter :: ej människo-värdet.


696.  För-hastade : tank-lösa :: o-övertänkta beslut ::: o-planerade beslut ::: för-virrar tankar

Och hjärtan.


697.  Planerade beslut :: var-aktiga beslut.


698.  Tystnadens och still-hetens ödmjuka inbjudan ::: till deras närhet.


699.   Tystnaden och still-heten ::: tankars och hjärtats harmoni och vila.   


Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 oktober 2016 04:08

BSESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  44.


HUR MAN SKALL INRIKTA PÅ GUD ALL VILJANS


GLÄDJE OCH KRAFT VID SINA ANDAKTSÖVNNGAR.


1.  Vi förklarar nu för de människor som vi just har talat om att ju mera vikt och betydelse de fäster

        vid sina ceremonier, desto mindre tillit har de till Gud.


Därför kommer de heller aldrig att av honom uppnå det som de önskar.


Det finns också människor som tänker mera på att  

få sina personliga önskningar ppfyllda än på att förhärliga Gud.


Naturligtvis vet de att en bön blir hörd bara om den är Gud till behag och inte annars, men trots detta fördubblar de sina överdrivna böner, i sitt egensinne och sin fåfänga glädje åt det som de vill för att nå sitt mål.


Då vore det bra mycket bättre om de använde sin

kraft till viktigare saker, som en stor renhet i

samvetet eller förståelse för vad som tjänar dem

till frälsning.


Alla andra böner, som inte rör denna huvudsak, borde de lämna åsido.


Handlar de så, uppnår de vad som är mest nödvändigt för dem, men dessutom får de allt annat de behöver, till och med utan att de ber om det, och detta ännu snabbare och bättre än om de hade

          använt alla sina krafter på dessa bisaker.


2.  Ty så lyder Herrens löfte i evangeliet:

"Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också"    ( Matt. 6:33 ).


Denna bön om den eviga frälsningen behagar Gud allra mest, och det finns inget bättre medel att

       uppnå vårt hjärtas önskningar än att rikta

hela kraften i vår bön på det som är Gud mest välbehagligt.


Då kommer han att ge oss inte bara det vi ber om, nämligen vår frälsning, utan dessutom det som han anser lämpligt och bra för oss, även om vi inte ber om det.


Det är detta som David vill låta oss förstå, när han  i psalmen säger:

"Herren är nära alla dem som åkallar honom, alla dem som åkallar honom i sanning"

( Ps 145:18 ).


Men i sanning åkallar honom alla de som ber honom om det sanna och det högsta goda, om själens frälsning.


Därför fortsätter David:

"Han gör vad de gudfruktiga begär och hör deras rop och frälser dem"   ( Ps 145:19 ).


När David säger att "Herren är nära", antyder han därmed uppfyllelsen av våra önskningar,

       såväl som bönhörelsen av sådant som vi i våra böner inte ens tänker på.


Vi läser om Salomo att han bad om någonting som behagade Gud, nämligen om förmågan att regera sitt folk med vishet och rättfärdighet, och Gud

       gav honom detta svar:

"Eftersom du är så till sinnes, och inte har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners liv,

      och inte bett om långt liv, utan har bett om vishet och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över vilket jag har gjort dig till kung,

          därför skall vishet och förstånd beskäras dig;

      därtill vill jag också ge dig rikedom och skatter och ära, så att ingen kung före dig har haft och

            ej heller någon efter dig skall ha så mycket"

( 2 Krön 1:11-12 ).


Gud blev trogen sitt löfte.


Salomos fiender underkastade sig, betalade sin tribut och störde aldrig mera hans ro.


Något liknande läser vi också i Första Moseboken.


Gud lovade Abraham att föröka hans rättmätige sons efterkommande och göra dem så talrika som stjärnorna på himlen, vilket Abraham hade bett om.


Men Gud tillade:


"Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd"  ( 21:13 ).


3.  Så måste man inrikta viljans kraft och glädje i dessa böner på Gud och inte stödja sig på bruk som man själv har uppfunnit och som är främmande för Katolska Kyrkan, som uppfunnit och som heller

       inte har godkänt dem.


Man skall låta prästen läsa mässan på det sätt, den plats och den tid som föreskrivits honom av Kyrkan,

        och man skall inte införa nya seder, som om man själv förstod saken bättre än Kyrkan och den Helige Ande.


Om Gud inte finner för gott att bönhöra oss ens när vi ber i all enkelket, skall vi inte tro att han kommer att bönhöra oss även om vi uppfinner ännu flera ceremonier.


Ty Guds natur är sådan att om vi själva överensstämmer med hans vilja, kommer vi att

få allt vad vi än ber om.


Men om vi bara söker våra personliga intressen,

då är det gagnlöst att vända sig till honom.


4.  I allt som rör vårt sätt att be och våra andaktutövningar skall i rätta oss efter Jesu Kristi underisning.


När hans lärljungar bad:


"Herre, lär oss att be"  ( Luk. 11:1-2 ), då lärde han dem säkerligen allt som är nödvändigt för att bli hörd av den evige Fadern, vars vilja han ju fullkomligt kände.


Men vad han lärde dem, det var ju sju bönerna i

Fader vår, som innehåller uttrycken för alla våra

      andliga och kroppsliga behov.


Däremot lärde han dem ingalunda en mängd andra böneformler och ceremonier.


Tvärtom sade han vid ett annat tillfälle till dem:


"Men i era böner skall ni inte hopa tomma ord, ty er Fader vet ju vad ni behöver, förrän ni ber honom"

     ( Matt 6:7-8 ).


Det enda som han riktigt ville inskärpa hos dem,

det var att framhärda i bönen, det vill säga att upprepa Fader vår.


Ty han har också sagt:


"Man skall alltid be, och aldrig upphöra att be"

   ( Luk 18:1 ).


Likväl lärde han oss inga andra böneformler, utan han vill bara att vi ofta skall upprepa samma bön, innerligt och uppmärksamt.


Ty dessa böner i Fader vår innerhåller som sagt allt som överrensstämmer med Guds vilja och med vårt eget bästa.


Och det var därför som Hans Majestät, när han uppsände sin brinnnade bön till sin evige Fader, tre gånger upprepade samma ord ur Fader vår,

       såsom evangelisterna påpekar:

"Min Fader, om jag måste dricka denna kalk,

låt din vilja ske"   ( Matt 26:42 ).


Vad de ceremonier beträffar som vi efter hans anvisningar skall följa, finns det bara två sådana 

angivna: antingen bör vi gå in i vår kammare i det fördolda, där vi utan buller och utan att ta hänsyn

        till någon kan be till honom med rent hjärta,

såsom Frälsaren själv i följande ord lär oss:


"När du vill be, gå då in i din kammare, och stäng

igen din dörr, och be till din Fader i det fördolda"

    ( Matt. 6:6 ).


Eller också kan vi efter hans eget exempel dra oss tillbaka till en enslig plats, och helst nattetid,

      när ro och tystnad råder.


Det är alltså inte tal om bestämda tider eller bestämda dagar, eller om att vi vid vår andakt och våra böner skall bruka vissa ceremonier och ord 

     och talesätt, utan vi skall bara följa Kyrkans ord med den rit som hon använder, ty alla riter kan återföras på vad vi har sagt om Fader vår.


5.  Med dessa ord fördömer jag inte, utan tvärtom gillar jag den sed som en del människor har att ibland hålla andakt på någon bestämd dag,

        såsom att fasta eller liknande övningar.


Vad jag fördömer, det är den betydelse man fäster vid en sådan bestämd ceremoni och det sätt som dessa fromma handlingar utförs på.


Tänk på vad Judit gjorde.


Hon förebrådde Baitylous invånare för att de hade begränsat den tid för Gud, under vilken de skulle

      vänta på hans barmhärtighet.


"Ni har", sade hon,  "bestämt en viss tid för Herrens förbarmnade?


Det är inte ett tal som stämmer Gud till förbarmande, utan som utmanar hans vrede" 

   ( Judit 8:11-12 ).     



 



 






      


   






Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 oktober 2016 20:20

BESTIGNINGEN AV BERGET K ARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.   43.


DÄR DET TALAS OM VISSA BRUK VID BÖN SOM


MÅNGA IAKTTAR OCH SOM BESTÅR I EN


MÄNGD OLIKA CEREMONIER.


1.   Den onyttiga glädje och den ofullkomlighet som ligger i att vara fästad vid sådana platser som vi  har talat om, är kanske någorlunda uthärdliga

       och bör nog tillskrivas en oskyldig entusiasm.


Men verkligt outhärdligt är det gränslösa förtroendet till allehanda ceremonier som människor med ringa insikt och stor enfald i tron har tänkt ut.


Låt oss för stunden lämna åsido de missbruk vid vilka man använder egendomliga och intetsägande uttryck och namn, och likaså de profana bruk som

         okuniga, obildade och vidskepliga människor hyllar.


Dessa bruk och missbruk är uppenbart klandervärda och syndiga, och många av dem innebär ett hemligt avtal med djävulen.


Långt ifrån att dra till sig Guds barmhärtighet framkallar de istället hans vrede.


Och jag vill här inte befatta mig med dem.


2. Men avsikt är att här bara tala om de vanor och bruk som inte är av misstänkt natur och som i

      våra dagar ett stort antal människor av oförnuftig fromhet är så varmt fästade vid.


De tillskriver dessa bruk så stor kraft och sätter så stor tilltro till dem att de inbillar sig att allt är till ingen nytta och att Gud inte hör dem, ifall det bara fattas en enda punkt eler ledsagande omständighet.


De sätter mera tilltro till dessa bruk och ceremonier än til bönens levande ande, och detta är ingenting mindre än att förorätta och förolämpa Gud.


De vill till exempel att mässan skall firas med så och så många ljus, varken fler eller färre, att en viss bestämd präst skall läsa den och just vid ett

       klockslag och på en bestämd dag eller besök vi det Allraheligaste Sakramentet, skall

           dessa vara så och så många, exakt vid denna

tid och med detta ceremonier och denna kroppsställning.


De föreställer sig att om den minsta sak av allt detta skulle råka ändras, har allt blivit förgäves.


För att inte tala om de tusentals andra detaljer som är brukliga.


3.  Men värst av allt och alldeles outhärdligt, det är at dessa människor inom sig vill uppleva en viss verkan av dessa ceremonier och på så sätt konstatera effektiviteten av sina böner så snart de

          har uttalas, omgivna av alla sina formaliteter.


Och detta betyder helt enkelt att fresta Gud och att grundligt misshaga honom.


Därför tilåter Gud ibland djävulen att bedra dem och låta dem få känna och upleva sådant som är raka

          motsatsen till andliga framsteg.


Detta är emellertid ett rättvist straff för att de är

så bundna vid sina seder och bruk, och för att de vill

        att det som de själva fordrar skall förverkligas, och inte det som Gud vill.


På detta sätt kommr de aldrig att dra någon nytta av sina religösa bruk, efetrsom de inte sätter all sin tillit till Gud.    

      

         

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 oktober 2016 20:19

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  41.


OM VISSA SKADOR SOM ÖVERLÄMNAR SIG ÅT


SINNLIG GLÄDJE ÖVER FROMMA FÖRMÅL


OCH ANDAKTSRUM ÅDRAR SIG.


1.  Det finns både inre och yttre skador som uppstår för själen, om hon överlämnar sig åt sinnlig glädje

       över de nämnda tingen.


Vad anden beträffar, uppnår hon aldrig någon verklig inre samling, som består i att beslutsamt avstå från alla dessa ting, att glömma alla sinnliga

         njutningar de framkallar, att dra sig tillbaka in i sitt eget innersta och att skaffa sig solida dygder.


Vad det yttre beträffar, uppstår den olägenheten att man inte kan be överallt, utan bara på de platser

        man tycker om.


Och så underlåter man rätt ofta att be, därför att man som ordspråket säger "bara kan läsas i

       boken därhemma".


2.   Vidare föder denna lust för sinnliga njutningar ombytlighet, och den som är slav under det kan aldrig stanna länge på samma plats och inte vara

      ståndaktig i sin kallelse.


I dag ser man honom på ett ställe och i morgon

på ett annat, än drar han sig tillbaka till en skyddad vrå, än till en annan, än ordnar han här en böneplats, än där.


Det är detta slags människor som tillbringar hela sitt liv med att ändra sitt stånd och sitt levnadssätt.


Av det andliga livet känner de inte till något annat än denna iver och dessa sinnliga njutningar som vi har talat om, och därför har de heller aldrig gjort den minsta ansträngning för att nå fram till

       inre samling genom att avsäga sig sin egen vilja och tålmodigt bära bördor och besvär.


Så snart de finner en plats som de tycker uppväcker deras andakt, eller ett levnadssätt eller en situation som motsvarar deras smak och läggning,

        rusar de genast dit och ger upp vad de

förut hade.


Men eftersom de inte har någon annan drivkraft

i sitt liv än den sinnliga tillfredsställelsen, söker

        de snart återigen något nytt, ty det finns

ingenting obeständigare än sinnlig njutning.


  


    

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se