Alla inlägg under juli 2016
ANDLIG SÅNG. TRETTIOFEMTE STROFEN.
I ENSAMHET HON LEVDE,
I ENSAMHET REDDE HON SITT BO,
I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE
ENSAM HENNES ÄLSKADES,
SJÄLV I SIN ENSAMHET SÅRAD AV KÄRLEKEN.
FÖRKLARING.
1. Brudgummen fortsätter sin framställning
och visar den tillfredsställelse han känner när han ser den ensamhet som själen befann sig i före denna förening, och den ensamhet som hon nu
befinner sig i, i förhållande till mödor,
prövningar och svårigheter; och eftersom hon i sin Älskade har inrättat en boning full av frid och glädje, så är hon främmande för alla skapade ting och befriad från deras oordning.
Brudgummen visar också sin glädje över att denna själens ensamhet har varit den väg som hon har följt för att verkligen få bli ledd och styrd av den
Älskade.
Detta kunde inte förverkligas tidigare, ty hon hade inte rett sitt bo i ensamheten, det vill säga
att hon hade ännu inte tillägnat sig den fullkomliga
vana och dygd som ensamheten är; men numera
har hon letts fram till detta och av Guds Ande
inriktats på de gudomliga tingen.
Han förklarar att det är han som inte bara leder henne in i denna ensamhet, utan att det också
är han ensam som styr henne och att han står i
förbindelse med henne utan änglarnas förmedling och utan människors, utan syner
eller uppenbarelser.
Han har fattat kärlek till henne, så som hon till honom.
Han är sårad av den kärlek som hon visar honom
i denna ensamhet, såväl som av den andliga frihet som denna ensamhet ger henne, ty han hyser
en djup kärlek till ensamhet.
Därför säger han också:
I ENSAMHET HON LEVDE.
2. Vår lilla turturduva, alltså själen, levde ju i ensamhet innan hon fann den Älskade i detta tillstånd av förening, ty en själ som längtar efter Gud finner ingen glädje i ngot sällskap;
allt umgänge är närmast en börda för henne;
med ett ord, allting orsakar henne bara en ännu
djupare ensamhet, ända till dess att hon
finner sin Älskade.
I ENSAMHET REDDE HON SITT BO.
3. Den ensamhet som själen tidigare levde i bestod i att av kärlek till Brudgummens försaka allt denna
världens goda, så som vi har berättat om turturduvan, och att arbeta på sin fullkomning,
att vinna denna fullständiga ensamhet där hon
förenas med Ordet, och följaktligen också vinner
all vederkvickelse och fullkomlig vila;
denna nåd betecknas här med det bo som det talas om, symbolen för vila och frid.
Den ensamhet som själen tidigare levde i och som hon övade sig i under prövningar och ångest
därför att hon alltjämt var ofullkomlig,
den ensamheten har nu blivit till hennes vila
och vederkvickelse, därför att hon nu i Gud har förvärvat den på ett fullkomligt vis.
Och detta är den inre meningen med Davids ord:
"Ty sparven har funnit ett hus och svalan
ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar"
( Ps. 84:4 ).
Själen inrättar sin boning i Gud, där hon finner
tillfredsställelse för sina begär och sina krafter.
I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE.
4. Och detta är det som Brudgummen här vill säga.
I denna ensamhet, där själen är frigjord från allt skapat och ensam med Gud, är det han som leder och styr henne och lyfter henne upp til det
himmelska tingen.
Han lyfter hennes förstånd till de gudomliga kunskaperna, detta förstånd som numera lever i ensamhet och skild från alla motsatta och främmande kunskaper.
Han sätter på ett fritt sätt hennes vilja i rörelse mot Guds kärlek, ty henne vilja lever numera i ensamhet den också, och är befriad från alla
andra känslor.
Han fyller hennes minne med gudomliga kunskaper,
ty det lever likaså i ensamhet och avskilt från alla
andra tankar och föreställningar.
Alltsedan själen på så sätt har renat sina själsförmögenheter och tömt dem på alla lägre ting och på alla anspråk på de högre tingen, och när han sålunda har lämnat dem i fullständig ensamhet,
så uppfyller Gud omedelbart hennes krafter
och själsförmögenheter med sådant som är osynligt och gudomligt.
Det är Gud som är hennes ledare i denna ensamhet.
Det är detta som den helige Paulus säger när han talar om de människor som är fullkomliga:
"De drivs av Guds Ande" ( Rom. 8:14 ).
Det vill med andra ord säga:
I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE
ENSAM HENNES ÄLSKADE.
5. Han vill säga att han inte bara leder själen i hennes ensamhet, utan också att det han själv somm ensam handlar i henne utan hjälp av någon mellanhand;
den särskilt utmärkande egenskapen hos själens förening med Gid i det andliga äktenskapet,
det är att Gudhandlar i henne och meddelar sig
med henne genom sig själv ensam, utan medhjälp av änglarna som förut och utan medhjälp
av de naturliga själsförmögenheterna.
De yttre och de inre sinnena, alla skapade varelser
tillsammans gäller att biträda Gud, när han ger de underbara nådebevis av övernaturligt slag som tillhör det andliga äktenskapets tillstånd.
Ty dessa nådebevis överstiger all själens duglighet, alla hennes handlingar och ansträngningar;
Gud ensam skapar fram dem i henne.
Orsaken till dem är at han finner henne ensam,
som vi har sagt; och därför vill han inte heller ge henne förmågan att utnyttja något annat sällskap än honom själv, och inte heller låta henne lita på någon annan än honom själv.
Likaså är det rätt att den själ som har lämnat allt,
har gått förbi alla förmedlare och lyfter sig upp
över allt detta för att nå fram till Gud, för den själen
skal Gud själv vara ledaren och medlet som hon
brukar för att få njuta av honom själv.
Då själen har höjt sig upp alla ting och lever i ensamhet, ovan alla ting, då tjänar henne alla
till nytta och är henne inte till någon som helst hjälp
för att komma högre.
Endast Ordet, hennes Brudgum, kan hjälpa henne.
Han är till den grad gripen av kärlek till henne, att han vill vara ensam om att överhopa henne med
sina ynnestbevis.
Och därför säger han genast att han är
SJÄLV I SIN ENSAMHET SÅRAD AV KÄRLEKEN.
6. Tynär själen blivit ensam och avskild från alla ting av kärlek till sin Älskade, så grips han av den djupaste kärlek till denna ensamhet.
Likaså har Bruden gripits av kärlek till honom
i ensamheten; där blir hon sårad av kärlek till honom.
Och det är därför som han inte vill lämna henne ensam; ty han är också sårad av kärlek till henne, och i den ensamhet hon befinner sig i av kärlek
til honom, vill han vara hennes ledare;
han ger sig åt henne och uppfyller alla hennes
önskningar, vilket han inte skulle ha gjort om
han inte hade funnit henne i ensamhet.
Därför har Brdgummen sagt om själen genom profeten Hosea röst:
"Jag skall föra henne in i ensamheten och där skall
jag tala till hennes hjärta" ( Hos. 2:14 ).
När han säger att han skall tala till hennes hjärta, lovar han att ge sig själv till henne, ty att tala
till hjärtat, det är att tillfredsställa hjärtat,
och hjärtat kan inte tillfredsställas med någonting
mindre än Gud.
FRÅGA ETT.
Hur är hennes relation till Jungfru Maria?
Augusti. 21. 1897.
3. O vad jag gärna skulle vilja ha varit präst för att kunna predika om Jungfru Maria!
En enda gång hade räckt för mig för att säga allt
vad jag tänker om det ämnet.
Först skulle jag ha klargjort hur litet man i själva verket vet om hennes liv.
Man borde alltså inte berätta helt osannolika
ting eller något som man inte har en aning om,
t.ex att Jungfru Maria som helt liten, bara tre år gammal, gick till templet för att offra sig åt Gud
och att hon i sitt inre brann av kärlek, ja, att hon
var uppfylld av synnerligen upphöjda känslor.
I stället var det kanske så att hon gick dit helt enkelt för att vara lydig mot sina föräldrar.
Och varför skall man gå ännu längre och säga
att Jungfru Maria alltid hade Jesu lidande inför sina ögon ända från den stund då hon fick höra de profetiska ord som den gamle Symeon yttrade:
"Genom din själ skall ett ett smärtans svärd gå"
( Luk. 2:35 ).
Dessa ord var inte något som gällde nuet, det förstår du väl, min lilla moder, nej, det var en allmän
förutsägelse för framtiden.
För att en predikan om Jungfru Maria skall göra mig gott och jag skall tycka om den, måste jag i den
få se hennes verkliga liv och inte det liv som man antar att hon levde, och jag är säker på att hennes verkliga liv var mycket enkelt
och okomplicerat.
Man framställer henne som om hon vore helt ouppnåelig, men man borde i stället framställa
henne som möjlig att efterlikna, ställa fram hennes
dygder i ljuset och säga att hon levde av tro som vi och ge bevis på detta ur evangeliet.
Vi vet mycket väl att Jungfru Maria är Himlens och jordens drottning, men hon är mer än drottning,
och man får inte säga att hon genom sina företräden förminskar alla de andra helgonens härlighet, som solen får stjärnorna att försvinna
när den stiger upp.
En moder som får sina barns härlighet att förminskad!
Men jag tror att det förrhåller sig precis tvärtom,
jag tror att det är så att hon kommer att föröka de utvaldas härlighet i rikt mått.
Visst är det bara att tala om hennes företräden, men man får inte bara tal om det, och om man under en predikan är tvungen att från det första ordet till det sista brista ut och ropa o! o!,
så får man snart nog!
Vem vet, kanske går det då så långt att en eller annan själ får en viss känsla av motvilja inför en
så överlägsen varelse och äger för sig själv:
"Om det förhåller sig så, då kan man lika bra dra sig undan i ett hörn och stråla där bäst man kan!"
Det som Jungfru Maria har mer än vi, det är att hon
inte kunde synda, att hon var fri från ursyndens fläck, men å andra sidan hade hon ju mycket mindre tur än vi, för hon hade ju ingen Jungfru Maria
att älska!
Och det är ju en extra stor lycka för oss, en lycka som hon inte fick erfara.
Nåväl då, egentligen har jag ju sagt allt som jag skulle ha predikat om henne i min sång:
Varför jag älskar dig, o Maria.
Sid. 141-142.
Maj. 01. 1897.
2. Idag har mitt hjärta varit hittils uppfyllt av himmelsk frid. Igår bad jag mycket tillJungfru Maria,
för jag tänkte på hennes vackra månad skulle börja.
Juni. 04. 1897.
1. Jag bad Jungfru Maria att jag inte mer skulle vara så dåsig och frånvarande som jag hade
varit den sista tiden, för jag märkte klart och tydligt att jag gjorde er ledsna.
Och nu i kväll bönhörde hon mig.
ÄNGLARNA KOMMER SÄKERT OCH HÄMTAR DIG, SADE SYSTER GENEVIEVE.
O VI SKULLE SÅ GÄRNA VILJA SE DEM!
Jag tror då inte att ni kommer att få se dem,
men det hindrar inte att de ändå är där .....
Men jag skulle i alla fall gärna vilja få en vacker
död för att breda er glädje.
Jag har bett Jungfru Maria om den saken.
Men jag har inte bett Gud om det, för jag vill låta honom göra som han vill.
Att be Jungfru Maria om något, det är inte samma sak.
Hon vet med sig vad hon bör göra med mina små önskningar, om hon skall framföra dem eller ej .....
I sista hand är det hon som får avgöra saken och på så sätt blir inte Gud tvingad att bönhöra mig
utan han får göra sin vilja i allt.
FRÅGA TVÅ.
Hur påverkas du av hennes sätt att tala om
sin egen död?
Maj. 05. 1897.
1.Maj Det är inte "döden" som skall komma och hämta mig utan den gode Guden.
Döden, det är inte någon vålnad eller ett otäckt
spöke så som man ibland framställer det på
vissa bilder.
I katekesen står det att "döden är åtskiljandet
av själen från kroppen."
Ja, det är bara det!
MAJ. 21 till 26.
3. När jag är död, får man inte stapla upp en massa
kransar runtomkring mig som man gjorde med
moder Genevieve.
Till dem som vill ge kransar skall ni säga
att jag hellre vill att de friköper små negrer
för dessa pengar.
Det är något som skulle glädja mig.
Maj. 27. 1897.
2. Jag är inte minsta rädd för den sista kampen
och inte heller för lidandena som sjukdomen kan
vålla mig, hur stora de än må bli.
Gud har alltid bistått mig, han har hjälpt mig och lett mig vid handen ända från min spädaste
barndom ........ Jag är helt förvissad om att han
kommer att fortsätta att bistå mig ända fram
till slutet.
Det kan väl hända att jag inte orkar mer, men det
kan aldrig bli för mycket för mig,
det är jag säker på.
3. Jag vet inte när jag skall dö, jag tror att det
blir snart.
Det finns många skäl till att jag kan vänta mig det.
4. Jag längtar inte mer efter att få dö än efter att få leva, det vill säga om jag nu finge välja, så skulle
jag föredra att få dö.
Men eftersom det är Gud som väljer för min räkning, så föredrar jag det som han vill.
Det som han gör, det är jag föredrar.
5. Om jag blir frisk igen, får man inte tro att det kommer att göra mig förvirrad eller kullkasta mina
små planer.
Inte det allra minsta!
Åldern betyder ingenting i Guds ögon och jag skall
nog kunna ordna det så för mig att jag förblir ett
litet barn, även om jag får leva mycket länge.
Juni. 05. 1897.
4. Om ni en morgon skulle finna mig död,
så sörj inte över den saken.
Det skulle ju betyda att vår Pappa i himmelen helt enkelt hade kommit och hämta mig.
Det är sant att det är en stor nåd att få ta emot Sakramenten, men när Gud inte tillåter det,
är det bara i alla fall.
Allt är nåd.
Juni. 15. 1897.
3. Jag vet inte när jag kommer att dö, jag har inte
längre något förtroende för den här sjukdomen.
Även om jag skulle få de sista sakramenten,
så tror jag ändå att jag skulle kunna hämta mig.
Verkligt säker på min sak blir jag inte förrän
jag har kommit över tröskeln och vilar
i Guds armar.
Juni. 27. 1897.
När jag kommer till Himlen skall jag säga så mycket vackert om in lilla moder till alla helgonen,
att de får stor lust att ta henne till sig.
Jag skall alltid vara kvar hos min lilla moder.
Jag skall be helgonen att komma med mig ner i alla otäcka källare för att beskydda henne,
och vill de inte det, ja, då kommer jag på egen hand.
Juni. 29. 1897.
1. Hör nu vad som har hänt: eftersom jag låg för
döden, var de små nglarna fullt sysselsatta med
allt slag sfina förberedelser för att kunna
ta emot mig.
Men de blev trötta och somnade.
Ack ja, de små barnen, dom sover länge dom!
Och man vet aldrig när de vaknar igen .....
September. 04. 1897.
7. Och min lila moder, jag föredrar inte något framför något annat, och jag skulle inte kunna säga som vår moder den helig Teresa:
"Jag dör av att inte dö".
Det som Gud föredrar och väljer åt mig, det är det
som jag tycker bäst om.
FRÅGA TRE.
Hon lever helt i överlåtelse åt Gud.
Hur märker man det?
Maj. 21 -26. 1897.
11. O men vem skall då säga mig vad Gud tycker?
Allt detta funderade jag på, när jag fick ditt lilla brev.
Där sade du till mig att allt i mig behagade dig,
att jag var speciellt älskad av Gud och att han inte hade låtit mig stiga upp för fullkomlighetens branta
trappa som de andra fick göra, utan han hade
placerat mig i en hiss för att jag skulle komma fortare fram till honom.
Först blev jag rörd, men hela tiden hindrades jag
att njuta helt och fullt, när jag tänkte på att din
kärlek gjorde att du inte såg verkligheten
som den är.
Då tog jag mitt lilla evangelium och bad Gud att
trösta mig, att själv svara mig ..... och se då träffade jag på detta stycke, som jag aldrig tidigare lagt
märke till:
"Den som Gud sänt , han talar samma ord som Gud,
ty Gud ger honom sin Ande utan mått" ( Joh. 3:34 ).
Och då måste jag gråta av glädje, och när jag vaknade i morse var jag fortfarande helt övrerlycklig.
Det är du, min lilla moder, som Gud har sänt till mig, det är du som har fostrat mig, det är du som har fått mig att träda in i Karmel.
Alla stora nådebevis som jag har fått under mitt liv, har jag fått genom dig.
Du talar samma ord som Gud, och därför tror jag
nu att Gud är mycket nöjd med mig,
efterom det är du som säger det.
Maj. 26. 1897.
Men så plötsligt fick jag syn på en av nunnorna,
och det var den snällaste man kunde tänka sig,
som tittade åt mitt håll och böjde sig framåt
samtidigt som hon gav mig ett leende som
igenkänningstecken.
Och det var min lilla moder!
Genast kom jag att tänka på min dröm:
på hur moder Anna av Jesus log mot mig och smekte mig, och samma känsla av ömhet uppfyllde mitt inre.
Jag sade för mig själv:
det är alltså på det sättet som helgonen känner mig och älskar mig.
Det är så de ler mot mig däruppifrån och inbjuder mkig att förena mig med dem.
Och då började tårrana att strömma .....
Det var många år sedan jag grät så mycket.
Ack vilka ljuva tårar!
Juni. 29. 1897.
3. Min själ är i landsflykt.
Himlen är stängd för mig och från jorden får jag
bara ta emot prövningar......
Visst inser jag att man inte tror att jag är sjuk,
men det är Gud som tillåter det.
September. 3. 1897.
8. O ja, jag längtar efter Himlen!
"Riv sönder den väv som hindrar detta ljuvliga möte", o min Gud!
September. 4. 1897.
1. Det är så jag handlat gentemot Gud och det
är därför som jag kommer att bli så väl mottagen
av honom när jag dör.
September. 8. 1897.
Det beror på alla de ömhetsbevis som Gud ger mig.
Till det yttre är jag överhopad av sådan, min i mitt inre är jag alltid prövad ...... men samtidigt
i frid".
Sptember. 30. 1897.
Alla mina små önskningar har blivit uppfyllda.....
Då borde ju också den stora
( ATT DÖ AV KÄRLEK ) bli det!
VÅR KÄRA LILLA TERESES SISTA ORD
30 SEPTEMBER.
O detta är verkligen det rena och oblandade lidandet, för det finns ingen tröst!
Nej, absolut ingen!
O min Gud !!!!!! Jag älskar ändå den gode Guden .... O du min goda Jungfru Maria,
kom till min hjälp!
Om det är detta som är dödskampen, vad skall
då inte döden vara?
O min moder, jag kan försäkra dig att kalken
är fylld till brädden!
Ja, min Gud, må allt ske som du vill, men förbarma dig över mig!
Mina små systrar, mina små systrar ......
Min Gud, in Gud, förbarma dig över mig.
Jag står inte ut mer ...... jag står inte ut mer! .......
och ändå måste jag stå ut med mer .......
Jag är ....... förkrossad ..... Nej, jag hade aldrig kunnat tro att man kunde lida så mycket ......
nej, aldrig, aldrig!
O min moder, jag tror inte längre på döden för min del .......
nu tror jag bara på lidandet!
I morgon kommer det att bli ännu värre!
Nå då så, så mycket bättre då!
FRÅGA FYRA.
Kan hennes exempel hjälpa dig i din överlåtelse?
April. 18. 1897.
1. Ibland behövs det till exempel bara att jag medan jag lyssnar kan titta ut genom fönsret och i mitt inre får glädja mig åt anblicken av himlen
och träden ......
Förstår du vad jag menar?
Nyss när jag fick föra en svår kamp för syster N:s
skull, njöt jag av at kunna titta på hur de vackra skatorna bråkade med varandra ute på ängen,
och min frid var lika stor som under bönen .....
Jag har fått kämpa mycket med ....... och jag är
helt utröttad! Men tro inte att jag är rädd för striden!
Det är Guds vilja att jag skall kämpa ända tills jag dör. O min lilla moder, bed för mig!
April. 18. 1897.
4. Godhet får inte urartas till svaghet.
När man har tillrättavisat någon med rätta, måste man stå fast vid det och inte låta sig bevekas,
så att man blir ledsen över att ha sårat någon
och ser hur hon lider och gråter.
Att springa efter den man sårat för trösta henne,
det innebär att tillfoga henne mer skada än nytta.
Att överlämna henne åt sig sjlv, det innebär att hon
själv måste ta sin tillflykt till Gud och så få se sina fel och bli ödmjuk.
Annars skulle hon ju bli van vid att tröstad efter en välförtjänst skrapa och då skulle hon i liknande fall bete sig som en bortskämd barnunge, som tredskas
och skriker ända tills mor kommer och torkar
bort dess tårar.
Maj. 9. 1897.
1. Utan att förhäva oss kan vi påstå att vi fått
motta nådebevis och insiter av högst ovanligt slag.
Vi är i sanningen.
Vi ser saker och ting i deras rätta ljus.
2. Jag kan försäkra dig att också jag kan erfara
den känslan som du talar om.
Men jag låter mig aldrig fångas i den fällan,
för jag väntar mig ingen lön här på jorden.
Allt vad jag gör det gör jag för Gud, och på så sätt
kan jag inte gå miste om något och blir alltid mycket väl lönad för den möda jag gör mig för
att tjäna min nästa.
3. Om Gud ---- vilket är alldeles omöjligt ----
inte såg mina goda gärningar, så skulle jag inte sörja det minsta över det.
Jag älskar honom så högt att jag önskar at jag kunde bereda honom nöje utan att han ens visste att det var jag som gjorde det.
När han vet om det och ser det, är han liksom förpliktad att "löna mig", och jag skulle vilja bespara honom det besväret.
Juni. 22. 1897.
Hur väl förstår jag inte vår Herres ord till vår
heliga moder Teresa:
"Min dotter, vet du vilka de är som i sanning älskar
mig?
Det är de som erkänner att allt som inte har något
med mig att göra blott och bart är lögn".
O min lilla moder, jag känner så väl att det är sant.
Ja, allt utom Gud är fåfänglighet.
September. 24. 1897.
4. Jag skullevilja springa omkring på Himlens ängar .......
Jag skulle vilja springa omkring på de ängar där gräset inte blir nertrampat och därdet finns vackra blommor som inte vissnar och söta små barn
som är små änglar.
Nej, då när jag inte står ut mer, så står jag inte ut mer, och sedan får det vara bra med den saken!
5. Jag hade sådan lust att säga till doktor de
Corniere:
Jag måste skratta, för ni har trots allt inte kunnat hindra mig från att ge mg iväg till Himlen.
Men när jag väl kommit dit, så skall jag som straff
se till att ni inte får komma dit så snart.
6. Snart kommer jag bara att tala änglarnas språk.
7. Oj då, men om jag hamnar hos seraferna, så skall jag minsann inte göra som de, så det så!
De betäcker sig ju alla med sina vingar i Guds åsyn,
men jag, jag skall akta mig mycket noga för att betäcka mig med mina vingar. ( jfr. Jes. 6:2 ).
ANDLIG SÅNG. TRETTIOFJÄRDE STROFEN.
DEN VITA LILLA DUVAN
HAN ÅTERVÄNT TILL ARKEN MED SIN KVIST,
OCH REDAN HAR TURTURDUVAN
ÅTERFUNNIT SIN EFTERLÄNGTANDE FÄRDKAMRAT
PÅ DE GRÖNSKANDE STRÄNDERNA.
FÖRKLARING.
1. Det är Brudgummen som talar i denna strof.
Han besjunger själens renhet i detta tillstånd, hennes rikedomar och den belöning hon fått för
att hon har förberett sig och har lidit för att nå fram till honom.
Han besjunger likaså den lycka hon fått genom att finna sin Brudgum i denna förening.
Han låter henne också förstå att hans egna önskningar har gått i fullbordan, eftersom själen
i honom har fått all glädje och vederkvickelse efter att har utstått livets och den gångna tidens
lidande och ångest.
Dessa är hans ord:
DEN VITA LILLA DUVAN.
2. Han kallar själen för en vit liten duva, på grund av den vishet och renhet som hon fått av den nåd
hon funnit i Gud, och han tillägger att hon
HAR ÅTERVÄNT TILL ARKEN MED SIN KVIST.
3. Här liknar han själen vid duvan i Noarks ark, och symboliserar genom hennes flygande av och an det som hände själen:
Sedan duvan hade flugit ut ur Noarks ark återrvände
hon dit med en olivkvist i näbben, som ett tecken
på att Guds förbarmande äntligen hade tvingat
tillbaka syndaflodens vatten, som hade uppslukat hela jorden ( 1 Mos. 8:11 ).
På samma sätt flög den själ vi talar om ut ut Guds
allmakts ark den dag hon skapades.
Och sedan hon trängt igenom syndernas
och ofullkomligheternas syndaflod, såväl som detta
livs plågor och prövningar, så återvänder hon därefter till arken i sin Skapares famn; hon bär
olivkvisten: bilden av den mildhet och det förbarmande som Gud har använt mot henne
när han lyfte upp henne till ett så högt tillstånd
av fullkomning, och när Gud befriade
henne och när han gjorde henne segerrik mot hennes fiender som förde krig mot henne
och riktade alla sina batterier mot henne
för att hindra henne från att uppnå denna ynnest;
det är därför som olivkvisten hon bär
utvisar den seger hon har vunnit över sina
fiender och den belöning hon fått genom
sina förtjänster.
Sålunda återvänder nu den lilla duvan till sin Guds ark helt vit och helt ren så som hon flög ut den dag hon skapades, men dessutom bär hon den olivkvist hon betecknar den belöning hon vunnit och den frid som är frukten av hennes seger.
OCH REDAN HAR TURTURDUVAN
ÅTERFUNNIT SIN EFTERLÄNGTADE FÄRDKAMRAT
PÅ DE GRÖNSKANDE SRÄNDERNA.
4. Här ger Brudgummen ett annat namn åt själen, nämligen turturduva, därför att hon liknar då den lilla turturduva som nyss har funnit den färdkamrat som hon längtade efter.
Denna liknelse förstår man bättre om man vet vad turturduvan gör, efter vad som berättas:
Så länge som hon inte har funnit sin färdkamrat sätter hon sig inte på någon grön kvist;
hon dricker inte klart eller friskt vatten,
hon sätter sig inte i skuggan; hon förenar sig inte
med andra fåglar; men är hon slutligen finner
den Älskade som hon skall sluta sig samman med, då njuter hon av allt detta.
Det sker på samma sätt med själen.
Innan hon uppnår den andliga föreningen med sin Älskade är hon tvungen att vilja avhålla sig från
alla glädjeämnen, vilket symboliseras av att inte
slå sig ner på någon grön kvist; vidare avhåller hon sig från äran, härligheten och glädjen i denna värld,
d.v.s hon dricker inte klart och friskt vatten;
hon avhåller sig från alla världens vederkvickelser och ynnestbevis, d.v.s hon njuter inte av skuggan,
hon stöder sig inte på något skapat,
utan jämrar sig i sin avskildhet från allt detta
som hör jorden till, ända till dess att hon funnit sin Brudgum.
5. Och liksom själen innan hon har uppnått detta
tillstånd gör precis som turturduvan för att söka efter sin Älskade, utan att finna eller vilja finna någon tröst eller vederkvickelse annat än i bara
honom, så besjunger Brudgummen i denna strof
slutet på sin Bruds prövningar och fullbordan
av hennes önskningar, när han säger:
OCH REDAN HAR TURTURDUVAN, ÅTERFUNNIT
SIN EFTERLÄNGTADE FÄRDKAMRAT, PÅ DE GRÖNSKANDE STRÄNDERNA.
Deta betyder att hon redan slå sig ner på en grön kvist, då hon finner sin högsta fröjd i sin Älskade;
redan dricker hon den höga kontempltionens
och Guds visdoms klara vatten; hon läskar sig
med ett friskt vatten, som just är den vederkvickelse som hon finner i sin Älskade;
hon slår sig dessutom ner i skuggan av hans
beskydd och hans nåd, som hon så har längtat efter;
och där uppfylls hon av tillfredsställelse
och förvandlas på ett underbart, udomligt sätt.
Det var detta som Bruden i Höga Visan gladde sig
åt när hon sade:
"Ljuvligt är mig att sitta i hans skugga,
och söt är hans frukt för min gom" ( Höga V. 2:3 ).
TRETTIOTREDJE STROFEN.
DÖLJ DIG, BRUDGUM, ÄLSKADE,
VÄND DITT ANSIKTE MOT BERGEN,
OCH TALA INTE OM DET,
MEN BETRAKTA FÖLJESLAGARNA
TILL HENNE SOM DRAR BORT MOT OKÄNDA ÖAR.
FÖRKLARING.
1. I föregående stroferna har Brudgummen och Bruden tyglat och tystat de sinnliga, och de andliga lidelser och krafter som kunde oroa själen; i den här strofen börjar Bruden njuta av sin Älskade i själens
djupa stillhet.
Brudgummen är där förenad med henne i kärlek, och han uppfyller henne med den innerligaste
och underbaraste glädje.
Vad som då sker inom henne i det andliga äktenskapets stillhet tillsammans med hennes Älskade, det år så djupt och så fyllt av ljuvlighet,
att det är omöjligt för henne att uttrycka det och
att hon inte ens skulle vilja tala om det; ty detta
är sådant som Jesaja talar om:
"Min hemlighet är för mig själv"
( Vulgata: Jes. 24:16 ).
Och när hon nu äger detta i ensamhet, så är det också i ensamhet som hon förstår det, i ensamhet som hon njuter av det, och hon är lycklig att detta sker i ensamhet; hennes önskan är därför att det skall vara helt fördolt, upphöjt och fjärran från all
yttre förbindelse.
I detta avseende är hon som en som handlar med dyrbara pärlor, eller bättre, som den som har funnit en skatt i en åker och full av glädje går och gömmer den, för att ha den i säkerhet ( jfr. Matt. 13:44-46 ).
Det är detta som själen nu ber Brudgummen om, och det är därför som hon i sin önskan att bli bönhörd riktar fyra olika böner till honom:
Den första, att han skall värdigas meddela sig med henne i hennes innersta och mest fördolda djup.
Den andra, att han skall bekläda hennes krafter med sin Gudoms härlighet och prakt.
Den tredje, att dessa nådebevis skall beviljas henne på ett så högt plan att hon inte skall ha varken önskan eller förmåga att tala om det, och att hennes yttre sinnliga del skall vara ur stånd att
delta i det.
Det fjärde slutligen, att han skall gripas av kärlek vid åsynen av de många dygder och goda egenskaper som han har nedlagt i henne, eftersom hon närmar sig honom och lyftes av sina mycket höga, sublima kunskaper om Gudomen, såväl som
av kärleksextaser som är underbarare och större än dem hon annars brukar få uppleva.
DÖLJ DIG, BRUDGUM, ÄLSKADE.
2. Hon menar: O min käre Brudgum, dra dig tillbaka till det innersta av min själ; meddela dig i hemlighet med henne; visa henne dina dolda underverk som inget människoöga någonsin
har betraktat.
VÄND DITT ANSIKTE MOT BERGEN.
3. Guds ansikte betyder själva Gudomen, och bergen symboliserar själens krafter:
minne, förstånd och vilja.
Detta vill säga:
Utrusta mitt förstånd med din Gudom, genom att ge det insikt i de gudomliga sanningarna; trösta med din Gudom min vilja, genom att ge den och vidmakthålla i viljan den gudomliga kärleken;
utrusta med din Gudom mitt minne, genom
att sätta det i besittning av den gudomliga härligheten.
På det sättet ber själen Gud om allt som hon
kan be honom om.
Därför nöjer hon sig inte längre med att ha kunskaper och en viss klarhet om Gud, liknande
dem som Mses fick när han fick se honom på
ryggen ( 2 Mos. 33:23 ), ty så känner man Gud bara genom hans verkan och hans handlingar.
Utan nu vill hon se Guds ansikte, d.v.s stå i väsentlig förbindelse med Gudomen, utan någon som helst förmedling i själen.
Detta försiggår genom en viss kontakt mellan själen och Gudomen, något som står över alla accidenser, eftersom det rör sig om en kontakt
mellan en ren substans och en annan ren substans,
d.v.s mellan själen och Gudomen;
och därför säger själen genast:
OCH TALA INTE OM DET.
4. Detta betyder: Tala inte om det, såsom i det föregående, när de glimtar av klarhet som du gav
mig var sådana att du lät de yttre sinnena förstå dem; det rörde sig ju då om ynnestbevis som
varken för upphöjda eller för djupa för sinnena.
Men nu ber jag om att dessa glimtar av klarhet skall bli så upphöjda, väsentliga och innerliga, att du inte skall säga något därom till sinnena och att dessa
skall vara ur stånd att känna till dem.
Ty en substans kan inte meddela sig med sinnena, och sålunda är det som minnet mottar inte
verkligen Gud i hans substans.
Men själen som här önskar nå fram till denna substantiella förbindelse med Guds verkliga väsen, vilket inte mottages av sinnena, ber alltså
Brudgummen att denna förbindelse skall få
äga rum på ett sätt som är fördolt för sinnena;
med andra ord, att Brudgummen inte skall
meddela sig på ett så lågt sätt och så till det yttre
att sinnena skall kunna känna till det och man
skall kunna uttrycka det.
MEN BETRAKTA FÖLJESLAGARNA.
5. Vi har redan förut sagt, att Guds blick betyder hans kärlek.
Dessa som själen kallar sina följslagare, är mängden av dygder, gåvor, fullkomligheter
och andliga rikedomar som pryder henne.
Hon tycks alltså säga:
Vänd dig mot mitt inre, o min Älskade.
Betrakta med kärlek de dygder och fullkomligheter som du har givit min själ som följeslagare, så att när du grips av kärlek till henne skall du kunna dölja dig i henne och slå dig ned där, naturligtvis
tillhör dessa dygder dig, men eftersom du har givit dem åt min själ, så tillhör de henne också.
TILL HENNE SOM DRAR BORT MOT OKÄNDA ÖAR.
6. Det vill säga till min själ:
Hon lyfter sig mot dig genom utmordentliga glimtar
av klarhet om dig själv, på sätt och på vägar som
är främmade och okända för alla sinnen
och som står utanför det vanliga sättet att lära
känna saker och ting.
Bruden tycks alltså säga:
Eftersm jag lyfter mig upp emot dig genom
underbara kunskaper som är främmande för sinnena, så ha godheten att meddela dig du också med mig, på ett så innerligt och sublimt sätt
att det förblir främmande för alla mina sinnen.
ANDLIG SÅNG. TRETTIOANDRA STROFEN.
O NYMFER FRÅN JUDEEN,
SÅ LÄNGE SOM ÖVER BLOMMOR OCH
ROSENBUSKAR
AMBRAN SPRIDER SIN DOFT,
SÅ STANNA KVAR I FÖRSTÄDERNA,
OCH SE TILL ATT INTE RÖRA VID TRÖSKELN
TILL VÅRA PORTAR.
FÖRKLARING.
1. Det är Bruden som talar i denna strof.
Hon ser den högre, andliga delen av sig själv berikad med de värdefullaste gåvor och uppfylld med glädje från hennes Älskade.
Och därför är det hennes önskan att på något säkert och bestående sätt kunna bevara detta som Brudgummen har givit henne, så som vi har sett i de två föregående stroferna.
Likväl skulle själens lägre del, sinnligheten, kunna hindra ynnerst, och det gör den också; den oroar detta värdefulla goda.
Bruden ber alltså krafterna och sinnena i denna lägre del av henne själv att dämpa sig och avstå
från sina handlingar och sin upprördhet, liksom
också att inte överskrida sitt eget område, som just är sinnlighetens; ty det skulle vara att överföra
bekymmer och oro till den högre, andliga delen av själen; det är alltså nödvändigt att de inte ens med den minsta lilla rörelse hindrar det goda
och den ljuvlighet som själen och de sinnliga krafterna börjar röra på sig medan anden just
håller på att njuta av allt sitt goda, så oroar
och besvärar de henne i proportion till sin rörelse
och verksamhet.
Detta är vad hon säger:
O NYMFER FRÅN JUDEEN.
2. Själen betecknar med namnet Judeen den lägre,
sinnliga delen av sig själv; hon kallar den Judeen därför att den är svag, köttslig och i sig själv blind,
som det judiska folket är.
Hon ger namnet nymfer åt alla inbillningar, fantasier, rörelser och känslor hos denna lägre del;
ty på samma sätt som nymferna drar till sig hjärtan genom sina förförelser och gunster,
så försöker dessa sinnlighetens handlingar
och rörelser att på ett mycket behagligt sätt att dra till sig den förnuftiga delens vilja, genom att
förmå den att lämna de inre tingen för
de yttre föremålen som de önskar och söker.
De drar också förståndet till sig för att det skall förena sig med dem och ansluta sig till deras låga och sinnliga sätt.
Med ett ord, deras mål är att forma och förena dem med varandra.
Själen säger alltså:
Ni där, sinnliga handlingar och rörelser,
SÅ LÄNGE SOM ÖVER BLOMMOR OCH
ROSENBUSKAR
AMBRAN SPRIDER SIN DOFT.
3. Blommorna föreställer själens dygder, som vi redan har sagt, och rosenbuskarna symboliserar
själens tre krafter, alltså förståndet, minnet
och viljan, som bär de gudomliga tankarnas,
de kärleksfulla handlingarnas och alla dygders
rosor och blommor.
Ambran föreställer den gudomliga Anden som bor i själen; denna gudomliga Ambra "fyller med vällukt" blommorna och rosenbuskarna när den sprider
sig till själens krafter och dygder, utbreder sig i dem
och ger åt själen genom dem sina dofter
som är gudomligt ljuvliga.
Men medan denne gudomlige Ande uppfyller min själ med ljuvlighet,
SÅ STANNA KVAR I FÖRSTÄDERNA.
4. I Judeens förstäder.
Judeen är som sagt den sinnliga delen av själen, dessa förstäder är de inre sinnliga sinnena:
fantasin, inbillningen och minnet; i dessa
sinnen finns och bevaras föreställningar, bilder
och former av tingen; och dessa kallar vi för
nymfer; för att komma in i de inre sinnenas
förstäder tränger de in genom de yttre sinnenas portar: hörseln, synen, luktsinnet, smaken och
beröringen; därför kan vi ge namnet förstäder åt krafterna och sinnena hos denna sinnliga del
av själen:
de är förstäderna utanför utanför själva innerstaden; ty det som man kallar innerstaden i själen, det är det som djupast inom henne, det vill
säga hennes förnuftiga del som är i stånd att
komma i förbindelse med Gud och vars handlingar står i motsats till sinnlighetens handlingar.
Men det finns en naturlig förbindelse mellan invånarna i den sinnliga delens förstäder, dem som vi har kallat nymfer ( och invånarna i den förnuftiga delen eller innerstaden ).
Därav framgår följaktligen att vad som tilldrar sig i den lägre delen av själen också vanligtvis uppfattas i den förnuftiga delen, och följaktligen drar det till sig den förnuftiga delens uppmärksamhet
och stör den delens andliga sät att handla
i Gud.
Och det är därför som själen säger till Judeens nymfer att stanna kvar i sina förstäder, det vill
säga att förbli stilla i sina sinnliga, inre och yttre sinnen.
OCH SE TILL ATT INTE RÖRA VID TRÖSKELN
TILL VÅRA PORTAR.
5. Det vill säga att ni inte ens genom första rörelser skall röra vid den högre delen av själen, ty de första rörelserna i själen är ingången och tröskeln varöver man gå in i själen, och när dessa första rörelser når fram förståndet har de redan
överskridit portarnas tröskel; men om dessa första
rörelser förblir vad de är, säger man att de bara
vidrör tröskeln eller klappar på porten.
Detta händer när den sinnliga delen av själen anfaller förnuftet genom någon oordnad handling.
Men själen önskar inte bara att desa första rörelser inte skall beröra henne, utan också att alla de överväganden skall lämnas åsido som inte bidrar
till att bevara det lugn och den lycka hon åtnjuter.
Sålunda blir alltså denna sinnliga del med alla sina makter, sina krafter och andra svagheter hädanefter fullständigt underkastade anden då själen befinner sig i detta tillstånd.
Anden för hädanefter ett liv i en salighet som liknar oskuldens salighet, då all harmoni och duglighet
hos människans sinnliga del bara tjänade till att öka hennes lycka och hjälpte henne att bättre känna
och älska Gud, i frid och full samstämmighet
med hennes högre del.
Lycklig den själ som når detta tillstånd!
"Men vem är denne?
Vi vill överhopa honom med lovsånger, ty något
underbart har han utfört i sitt liv!" ( Syrak. 31:9 ).
6. Vi har satt in denna strof här för att visa vilken ljuvlig och trygg frid som själen äger, när hon
väl har upnått detta sublima tillstånd.
Man skall alltså inte tro att när hon här klargör
sin önskan att nymferna skall sluta med sin upprördhet, så skulle det betyda att hon förvirrades av dem i detta tillstånd.
Nej, all denna upprördhet har redan lugnats, som vi
redan har sagt.
Denna önskan rör alltså snarare de själar som ännu befinner sig på framåtskridandets väg och dem
som är långt komna än dem som redan har uppnått
fullkomningen; ty hos dessa senare har lidelser och rörelser bar föga eller intet inflytande.
ANDLIG SÅNG. TRETTIONDE OCH TRETTIOFÖRSTA
STROFERNA.
O NI, FÅGLAR.
LEJON, HJORTAR, HOPPANDE HINDAR,
BERG, DALAR, STRÄNDER,
VATTEN, VINDAR, ELDAR,
OCH NI, ALLA FARHÅGOR, SOM VAKAR I NATTEN,
DET ÄR MED LYRORNAS LJUVHET
OCH SIRENERNAS SÅNG JAG BESVÄR ER,
MÅ ER VREDE VIKA,
VIDRÖR INTE MUREN,
FÖR ATT BRUDEN SKALL SOVA LUGNARE.
FÖRKLARING.
1. Brudgummen fortsätter, han visar i dessa två strofer hur genom lyrornas ljuvhet, dessa som
är en symbol för den ljuvhet som själen mestadels
åtnjuter i detta tillstånd, såväl som genom sirenernas sång, de som är en sinnebild för de njutningar som alltid uppfyller henne, han lyckas
göra slut på alla hennes handlingar och hennes lidelser; ty tidigare fanns det för henne
ett hinder och ett förtret i detta:
Hon kunde inte i lugn och ro njuta av denna
ynnerst på grund av distraktioner från hennes fantasi.
Därför besvär Brudgummen dem att vika bort; han bringar dessutom ordning i de två naturliga krafterna vreden och begäret, som tidigare
orsakade själen en del bekymmer.
På samma sätt visar han för medelst dessa lyror
och denna sång hur man i detta tillstånd höjer till deras respektive fulländing och rätta användning,
såvitt det är möjligt i detta liv, de tre själskrafterna: förståndet, viljan och minnet.
Vidare, de fyra lidelserna, som är smärtan, hoppet,
glädjen och fruktan, dämpas och underställs förnuftet, tack vare den tillfredsställelse som
själen befinner sig i, och som betecknas med
lyrornas ljuvlighet och sirenernas sång, som vi
kommer att tala om.
Alla dessa olägenheter, dem vill Gud se vika undan,
så att själen skall kunna njuta så mycket hon vill och utan något avbrott fridens glädje och lyckan
i hennes förening med Gud.
O NI, LÄTTA FÅGLAR.
2. Brudgummen ger namnet lätta fåglar åt de distraktioner från fantasin som, lätta och snabba,
fladdrar i alla riktningar.
Det är de som, just när viljan i frid njuter av den underbara samvaron med den Älskade, brukar orsaka själen avsmak och komma henne att förlora
sin glädje genom deras genomträngande
och snabba rörelser.
Men Brudgummen befaller dem med lyrornas fina välljud att stanna upp; ty i betraktande av den ljuvlighet och glädje som numera får njuta
av och och som är så rika och starka och ofta
förekommande, kan de inte längre skada henne så som förr när hennes fullkomlighet
inte var så stor; och det är därför som de bör
upphöra med sitt oroliga fladdrande,
säväl som med deras anfall och tvång.
Denna befallning tillämpas för övrigt också på de andra delarna av denna strof som vi nu skall förklara; låt oss börja med den därpå följande versen:
LEJON, HJORTAR, HOPPANDE HINDAR.
3. Lejonen betecknar här de häftiga och livliga utfallen av vreden: denna kraft handlar med
styrka och djärvhet liksom lejonen.
Hjortarna och de hoppande hindarna föreställer
den andra naturliga kraften i själen, begäret;
denna kraft eftertraktar saker och ting, och den har två verkningar:
feghet och djärvhet.
Fegheten visar sig när saker och ting inte passar henne, då blir hon klenmodig, hon drar sig tillbaka och sluter sig inom sig själv, hon blir feg;
i detta liknar man henne vid hjortarna:
ty då hjortarna har begärets kraft mycket mera utvecklad än vad det storta antal andra djur har, är de också skyggare och fegare.
Men denna kraft visar upp sin djärvhet när saker och ting faller henne i smaken; då är hon varken
skygg eller feg; hon blir djärv, hon eftersträvar
och fullföljer sitt mål med hela glöden av sina
önskningar och känslor.
Därför liknar man henne också vid hindarna:
dessa djur har så stor lystenhet efter det de önskar,
att de närmar sig det inte bara löpande utan också hoppande och det är därför som det här talas
om dem som "hoppande".
4. Likaså, att besvärja lejonen, det är att tygla häftigheten och anfallen från vreden; att besvärja hjortarna, det är att stärka begäret i den feghet
och försagdhet som det förut befann sig i;
och att besvärja de hoppande hindarna,
det är att tillfredställa och lugna de önskningar
och böjelser som först gjorde själen orolig,
när hon hoppade liksom hindarna från ett föremål till ett annat för att behaga begäret; men nu
är det så att begäret numera är tillfredsställt,
genom lyrornas ljuvhet, som hon gläder sig åt.
och sirenernas sång, vars skönhet bringar
henne till ro.
Men låt oss lägga noga märke till att Brudgummen inte besvär varken vreden eller begäret:
dessa två krafter kan aldrig vara helt borta ur
själen; han riktar sig bara till deras besvärande
och oordnade handlingar som liknas vid lejonen, hjortarna och de hoppande hindarna:
det är bara dessas handlingar som absolut
inte får finna still längre i detta tillstånd av
andligt äktenskap.
BERG, DALAR, STRÄNDER.
5. Dessa tre ord betecknar de felaktiga och oordnade handlingarna av de tre själskrafter
som kallas minnet, förståndet och viljan.
Dessa handlingar är oordnade och felaktliga när de
är alltför höga eller när de är alltför låga eller tröga, eller när de, utan att gå till någon av dessa
ytterligheter, dock lutar åt det ena eller det andra.
Sålunda betecknar bergen som är mycket höga de handlingar som på ett oordnat sätt överskrider
sina egna gränser.
Dalarna som är mycket låga betecknar de handlingar av de tre krafterna som inte uppnår
det rätta mått som de borde ha.
Stränderna som varken är mycket höga eller mycket låga är likväl inte någon jämn och slät
mark, därför har de i någon mån del i den ena
eller den andra av dessa två ytterligheter;
de betecknar sådana handlingar av krafterna som en smula överskrider eller inte helt och hållet
uppnår den gyllene medelvägens linje.
Fastän dessa handlingar inte är mycket oordnade, vilket skulle vara en dödssynd, så är de det dock
till en viss grad; ty det rör sig om antingen
förlåtliga synder eller ofulkomligheter, hur små de än må vara i förståndet, minnet och viljan.
Men alla dessa handlingar som befinner sig utanför
den gyllene medelvägen, dem besvärjer Brudgummmen likaså att vika undan i de
ljuva lyrornas och sirensångens namn, som vi har talat om.
Ty det är dessa lyror och denna sång som så fint håller tillbaka de tre själskrafterna inom deras
rätta verkningsområde, att de handlar med hela
den fullkomning som är en egen för dem:
de inte bara undgår ytterligheter, de har
inte ens minsta del i någon sådan.
Här är nu de andra verserna:
VATTEN, VINDAR, ELDAR,
OM NI ALLA FARHÅGOR, SOM VAKAR I NATTEN.
6. Dessa fyra ord betecknar känslorna hos de fyra lidelsrna vilka som vi sagt är smärtan, hoppet, glädjen och fruktan.
Vattnen markerar de känslor av smärta som plågar själen och genomtränger henne som vatten.
Därför säger David om dem, i det han vänder
sig till Gud:
"Fräls mig Gud; ty vattnen tränger mig inpå livet"
( Ps. 69:1 ).
Vindarna åsyftar hoppets känslor; ty dessa känslor flyger som vinden mot ett avlägset föremål som
de åstundar och hoppas på;
David har också sagt:
"Jag spärrar upp min mun ( av hopp ) och flämtar
( av åstundan ), ty jag hoppas på dina bud och jag
åstundar dem" ( Ps. 119:131 ).
Ivern antyder känslorna hos glädjens lidelse; ty dessa känslor upptänder hjärtat som eld.
Samme David säger vidare:
"Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst, och när jag begrundade, upptändes en eld i mig" ( Ps. 39:4 ).
Det är detsamma som att glädjen upptändes i mig,
när jag begrundade.
De farhågor som vakar om natten är känslorna från en annan lidelse, som heter fruktan.
Dessa känslor hos de andliga människor som ännu inte har uppnått det andliga äktenskapet som
vi talar om, är för det mesta mycket livliga.
De kommer ibland från Gud, i den stund då han vill ge dem vissa ynnestbevis, som vi ovan har talat om.
Vanligtvis är anden offer för fruktan och rädsla, under det att kroppen och sinnena är upphetsade,
därför att deras natur ännu inte är stärkt, fullkomnad, och inte van vid sådana ynnestbevis.
Andra gånger kommer denna fruktan från djävulen;
då själen kallas av Gud för att samla sig i honom
och i honom erfara hans ljuvlighet, då blir djävulen till den grad avundsjuk och förtretad över detta
goda och den frid som själen får åtnjuta, att han försöker att ingjuta skräck och fruktan
i anden för att hindra den att njuta av denna nåd; det är som om han hotade henne där i hennes
andliga del; när han ser att han inte kan tränga in
själens inre, därför att hon är mycket samlad
och förenad med Gud, så försöker han att åtminstone anfalla henne utifrån i hennes känslomässiga del; han inger henne distraktioner,
allt slags ångest, smärtor och skräck; han skulle vilja genom dessa medel lyckas förvirra
Bruden på hennes bröllopsbädd.
Denna fruktan har kallats nattliga farhågor,
därför att de kommer från demonerna, och djävulen betjänar sig av dessa farhågor för att utbreda sina
skuggor i själen och fördunkla det gudomliga ljus
som hon njuter av.
Vidare säger man att dessa farhågor vakar därför
att deras syfte är att hålla själen vaken och att dra henne ifrån den sköna inre sömn som hon befinner sig i; demonerna å andra sidan, de som är upphov
till dessa farhågor, upphör inte att vaka
för att utgjuta dem i själen.
Dessa inre farhågor som ingjuts på ett passivt sätt hos andliga människor antingen av Gud eller av djävulen, som jag har sagt.
Jag uppehåller mig här inte vid andra farhågor, timliga eller naturliga; de andliga människor vi
talat om har inte sådana, men de ovannämnda
farhågorna hör dem till.
7. Den älskade besvär alltså dessa fyra slags känslor, själens fyra lidelser; han får dem att
vika och han lugnar dem.
Han ger åt Bruden i detta tillstånd ett överflöd av sina rikedomar, av kraft och lycka; tack vare de harmoniska lyrorna låter han henne smaka sin
ljuvlighet, och tack vare sirenernas sång
uppfyller han henne med sina ljuvligheter.
Det är på så sätt som dessa lidelser, långt ifrån att härska inom henne, rentav är oförmögna att skapa ens det minsta bekymmer i själen.
Själens storhet och stabilitet i detta tillstånd är underbara; tidigare trängde smärtans vatten in i henne av vilken orsak som helst, liksom också på grund av de egna synderna eller andras;
och det är framför allt just dessa lidanden
som vanligtvis drabbar andliga människor.
Naturligtvis vet själen vad som är synd; men synden kan varken förorsaka henne sorg eller känslosam
smärta.
Medlidande hyser hon inte mer, eller bättre sagt,
hon har inte längre den känslosamhet som finns i medlidandet, men hon har medlidandets handlingar, och de mest fullkomliga handlingar.
Själen har numera inte längre den svaghet som hon förut ådaglade? i utövandet av dygder; hon har bevarat det som är dygdernas kraft, uthållighet
och fullkomlighet.
Hon handlar på samma sätt som Änglarna; dessa har mycket klart för sig vad det är som orsakar smärtan utan att någonsin själva känna av den;
de utövar medlidandets och barmhärtighetens gärningar utan att uppleva känslan därav;
likadant förhåller det sig med de själar som
uppnått denna kärleksförvandling.
Men någon gång, det är sant, och i vissa omständigheter lämnar Gud ut dem åt deras känslosamhet och tillåter att de lider, detta för
att ge dem tillfälle att samla förtjänster, såsom han gjorde med den Heliga Jungfrun, hans Moder,
( men i sig självt för detta tillstånd av andligt
äktenskap inte detta med sig ), och med
den helige Paulus.
8. Hoppets önskningar orsakar henne inte heller någon plåga; ty hon är redan tillfredsställd så mycket som hon kan bli i detta liv, sedan hon har blivit förenad med Gud; hon har ingenting att hoppas av världen, ingenting att önska i andligt hänseende.
I verkligheten upplever hon sig själv helt överhopad med gudomliga rikedomar; likaså antingen hon lever
eller dör, så är hon helt samstämd med Guds vilja
och i full harmoni med den, vilket gör att inte
ens hennes önskan att få se Gud beledsagas
av någon som helst plåga.
Det på samma sätt med glädjens känslor som hon tidigare erfor på ett mer eller mindre livligt sätt;
hon märker inte om de minskas, och när de ökas ger de henne inte intryck av någon nyhet.
I verkligheten är den glädje som hon alltid lever i så överflödande att hon är lik havet, som inte förminskas av de vattendrag som lämnar det,
och som inte ökas av de floder som går in i det.
Sådan är den själ där källan finns, den källa, säger Kristus i Johannesevangeliet,
"vars vatten springer upp med evigt liv"
( Joh. 4:14 ).
Slutligen är det så att inte ens de farhågor som vakar i natten når fram till henne.
Hon är så dränkt i ljus, så stark, så grundad i Guds frid, att farhågorna inte kan förblinda henne med sin skräck, inte väcka henne med sina anfall.
Därför finns det inte någonting som är i stånd att orsaka henne bekymmer.
Hon har lämnat allt skapat, som vi har sagt,
och hon har gått in i njutningarnas trädgård som hon längtade efter.
Där njuter hon all frid, smakar all ljuvlighet;
hon liksom översvämmas av all glädje, så långt hennes yttre förhållanden och henne situation
på denna jord tillåter det.
Det är om denna själ som den Vise talar när han i Ordspråksboken säger:
"Den trygga och fridsamma själen är som ett ständigt gästabud" ( Ords. 15:15 ).
Ty liksom det vid ett gästabud finns alla slags rätter om är mustiga för gommen, och liksom örat får njuta av allt slags vacker musik, så är det också
för den själ som befinner sig vid det ständiga gästabud som den Älskade nu har berett åt henne
i sin famn; hon får där njuta all glädje,
smaka all ljuvlighet.
9. Men då den som läser dessa rader inte tänka att vår framställning har varit långdragen.
Ty i verkligheten är det så, att om vi helt skulle
förklara vad själen upplever när hon väl en gång har blivit upphöjd till detta saliga tilstånd, så skulle alla ord och all tid inte vara nog för detta och vi skulle
bara kunna berätta en mycket liten del av det;
ty om själen når fram till att äga Guds frid, denna frid som övergår allt förstånd ( jfr. Fil. 4:7 ),
så är det klart att allt förstånd är oförmöget
att förklara den och man har bara att tiga stilla.
Nu skall vi tala om den följande versen:
DET ÄR MED LYRORNAS LJUVHET
OCH SIRENERNAS SÅNG JAG BESVÄR ER.
10. Som vi redan har sagt, det är lyrornas ljuvhet som dränker själen i detta tillstånd av andligt äktenskap.
På samma sätt som lyrornas musik fyller anden med skönhet och ger den vila, hänrycker den och håller den så gripen att den skyddas mot all plåga
och sorg, så samlar också denna ljuvhet själen
så helt inom sig själv, att ingen plåga är i stånd
att få nå fram till henne.
Därför besvär också den Älskade själkrafterna
och lidelserna att sluta upp att oroa själen på grund
av all den skönhet och lycka som han ger henne.
Vad beträffar sirenernas sång, så betyder den som vi också har sagt de njutningar som vanligtvis
översvämmar själen.
Därigenom befrias själen helt och hållet från alla
sina fiender såväl som från alla de tröttsamma bekymmer som talat om, och som är ineslutna i följande vers:
MÅ ER VREDE VILA.
11. Vrede kallas alla dessa oordnade handlingar
och känslor som vi redan har nämnt.
Vreden är en viss häftig rörelse som överskrider förnuftets gränser när dess handling är felaktig;
så är det med de handlingar och känslor som vi
har talat om:
de överskrider gränserna för fridens och lugnets område i själen, om de härskar i henne;
och det är därför som Brudgummen säger:
VIDRÖR INTE MUREN.
12. Med mur menas här den fridens, dygdernas
och fullkomligheternas befästning, som är själens privilegium och som tjänar den till skydd; det är
försvarsmuren till hennes Älskades trädgård.
Vilket förklarar det namn som Brudgummen ger henne i Höga Visan ( 4:12):
"Min syster är en sluten trädgård"; akta er alltså
för att vidröra denna mur,
FÖR ATT BRUDEN SKALL SOVA LUGNARE.
13. Det vill säga för att hon skall kunna njuta så som hon själv vill av det lugn och den ljuvlighet
som utör hennes stora glädje i den trädgård hon
har gått in i, och där hon lutar nacken mot den
Älskades mjuka armar.
Och sålunda finns det därefter inte längre någon
port som är stängd för själen.
ANDLIG SÅNG. TJUGOÅTTONDE STROFEN.
BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN
I LJUVLIGHETRNAS TRÄDGÅRD SOM HON
LÄNGTADE EFTER,
OCH GLAD VILAR HON
MED NACKEN LUTAD
MOT DEN ÄLSKADES MJUKA ARMAR.
FÖRKLARING.
1. Själen har alltid lagt hela sitt intresse på detta
att man skulle jaga bort rävarna och på att nordanvinden skulle ledas bort; ty dessa var de hinder och olägenheter som avhöll henne från allt helt och hållet kunna njuta all glädjen i det
andliga äktenskapets tillstånd.
Hon har också bett om och fått erfara den Helige Andes vindpust, så som det skedde i de två föregående stroferna.
Det är alltså den inställning och det redskap som själen behöver för att nå fullkomningen av detta tillstånd .
Nu återstår oss att tala om detta tillstånd självt
i den föreliggande strofen.
Brudgummen ger numera mamnet Brud till själen,
och han säger två ting:
För det första visar han hur hon efter att ha vunnit seger över alla sina fiender har uppnått detta
lycksaliga tillstånd av andligt äktenskap, som de båda två så hett hade efterlängtat.
För det andra framlägger han privilegierna i detta tillstånd som själen numera får njuta av, så som
detta att kunna få vila efter behag och att få
luta sin nacke mot den Älskades mjuka armar,
så som vi skall förklara det här
BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN.
2. För att förklara sammanlänkandet av dessa strofer ännu bättre och för att låta förstå den ordning som själen mestadels följer för att uppnå det andliga äktenskapets tillstånd, det mest
upphöjda som vi nu, med Guds hjälp, skall tala om, måste vi allra först lägga märke till att hon har utstått prövningarnas och självförnekelsens bitterheter, alltifrån den första strofen intill den
den strof där det säges:
DET VAR UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER
( strof 5 ).
Efter detta har hon gått igenom prövningar
och kärleksångest, som hon allteftersom har berrättat om i de följande stroferna, till det ställe där hon säger:
VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE ( strof 12 ).
Därefter har hon berättat att den Älskade har meddelat henne djupa sanningar och gjort täta
besök hos henne, med vilkas hjälp hon alltmer fullkomnade sig och tränade allt djupare
in i hans kärlek.
Därför har hon också höjt sig över allt skapat och över sig själv; det är det som hon har givit sig
åt honom genom en kärleksfull förening i den andliga trolovningen, där hon såsom trolovad
av sin gudomlige Brudgum har fått motta ojämförliga rikedomar och juveler, så som hon
har besjungit dem alltsedan den strof där de har
firat denna gudomliga trolovning och som
börjar med följande ord:
VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE ....
Denna andliga trolovning vars grunddrag hon hittills
har redogjort för, ända till nu när Brudgummen
själv nämner den.
Det är därför som vi behandlar dess grunddrag här
i denna strof och ända till den som börjar så hår:
BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN DIT, där den älskade kommer att tala om det andliga äktenskapet,
som ingås mellan denna själ och Guds Son,
hennes Brudgum.
Denna ynnerst är mycket mera upphöjd än trolovningen.
Ty det är i verkligheten en själens totala förvandling
till hennes Älskade.
I denna förvandlingen ger sig de båda parterna fullständigt åt varandra, genom banden i en kärleksförening som är så fullkomlig som den kan vara det i detta liv; själen blir då helt gudomlig,
hon blir Gud genom delaktighet så mycket som
det är möjligt i detta liv; därför är det också det mest sublima tillstånd som en själ här i
livet kan uppnå.
På samma sätt som två makar i kraft av äktenskapet här på jorden är ett kött, som den Heliga Skrift ( 1 Mos. 2:24 ) säger, så finns det också, när detta andliga äktenskap mellan Gud
och själen är fullbordat, två naturer i en och samma Guds Ande ooch kärlek.
Så förhåller det sig när en stjärnas ljus eller en lampas ljus råkar att förenas och att blandas med
solens ljus, så försvinner stjärnans eller lampans
ljus och solen innesluter det helt i sig.
Det är om detta tillstånd som Brudgummen talar
i den här versen:
BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN.
Dessa ord betyder att hon har höjt sig upp över allt
som är världsligt och naturligt, över alla sina känslor, sätt och former av andlighet; hon har lämnat åsido och åt glömskan alla frestelserna, liksom alla hennes upprördheter, sorger, bekymmer
och oro; hon förvandlas i en sublim omfamning.
Och det är därför som hon tillägger följande vers:
I LJUVLIGHETENS TRÄDGÅRD SOM HON
LÄNGTADE EFTER.
3. Detta är att säga: hon har förvandlats till sin Gud, som hon här betecknar som "ljuvligheternas
trädgård", på grund av den ljuvliga och stilla
vila som hon där finner.
Men för att nå fram till denna trädgård där en fullständig förvandling sker, som består i det andliga äktenskapets glädje, ljuvlighet och härlighet, fordras det absolut att där först och främst finns en trolovning, såväl som den lojala
kärlek som normalt finns mellan trolovade.
När själen under någon tid har visat sig vara en trolovad som är fylld av ren och fullkomlig
kärlek till Guds Son, då kallar Gud henne och placerar henne i sin blommande trädgård
för att där med honom fullborda det övermåttan lycksaliga tillstånd som det andliga
äktenskapet är; det är då som det sker en sådan förening av de två naturerna, en sådan förbindelse melan den gudomliga naturen och den mänskliga naturen, att var och en av dem utan att
ändra sin varelse tycks vara Gud;
och även om denna höga nåd inte kan uppnå hela sin fullkomning här på jorden, så överskrider
den dock allt vad man kan säga och tänka.
4. Det är detta som Brudgummen så väl förklarar i Höga Visan, när han inbjuder själen som har blivit
hans Brud och säger till henne:
"Kom in i min trädgård, min syster, min Brud;
jag har skördat min myrra och min doftande kryddor" ( Höga V. 5:1 ).
Han kallar henne sin syster och sin Brud, därför att hon var detta genom sin kärlek till honom och genom att hon givit sig själv åt honom, innan han
kallade henne till det andliga äktenskapet.
Han har redan skördat åt henne sin doftande myrra och sina aromatiska ämnen, det vill säga de redan mogna frukter som blommorna har frambragt
och som han har berett åt henne; dessa frukter
är de ljuvligheter och rika skänker som han i detta tillstånd meddelar henne av sitt eget väsen,
d.v.s hon får mottaga detta inom honom själv.
Därför är han också själv för henne den ljuvligheternas trädgård som hon längtade efter.
Vad hon önskar i alla sina verk, det är fullbordandet och fullkomnandet av detta tillstånd, ty det är detta som är både hennes och Guds mål; det är därför som hon inte finner någon vila förrän hon hon uppnår det.
Hon finner i detta tillstånd en rikedom i Gud och en fullhet som är mycket större, en frid som är mycket tryggare och varaktigare och en ljuvhet som är ojämförligt mycket fullkomligare än i den andliga
trolovningen, etersom honnu vilar i sin
Guds armar.
I verkligheten är det om henne som man måste förstå det som den helige Paulus säger till
galaterna:
"Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig"
( Gal. 2:20 ).
Det är därför som själen lever ett så lyckligt och saligt liv som Guds eget liv är, och må var och en som är i stånd til det föreställa sig vad detta
själens liv då är.
Ty eftersom Gud inte kan hå något bekymmer,
så kan själen inte heller ha det.
Istället njuter hon av Gud, hon smakar hans ljuvlighet och härlighet ända in i sitt innersta väsen,
som numera är förvandlat till honom.
Och
GLAD VILAR HON
MED NACKEN LUTAD .......
5. Som vi ovan har sagt, betecknar nacken kraft.
Det är verkligen tack vare sinkraft som själen verkar och övar sig i dygderna och besegrar fel
och brister.
Det är alltså rätt att hon får vila ochnjuta frukterna
av sitt arbete.
Där vilar hon alltså, med nacken lutad
MOT DEN ÄLSKADES MJUKA ARMAR.
6. Att l uta nacken mot Guds armar betyder att hon förenar sin kraft, eller bättre uttryck sin svaghet med Guds kraft, ty Guds armar är symbolen
för hans kraft, och det är mot dem som vår svaghet vilar och förvandlas, därför att själen numera äger
Guds egen kraft.
Det är alltså mycket lämpligt att detta tillstånd av andligt äktenskap framställes som Bruden med
nacken lutad mot den Älskades mjuka armar;
Gud är ju numera själns kraft och glädje;
hon beinner sig under hans beskydd; hon är
i säkerhet mot allt ont; hon njuter ljuvligheten
i allt gott.
Därför tillkännager Bruden i Höga Visan för Brudgummen, när honn vill uppnå detta tillstånd:
"Ack att du vore såsom en min broder, ammad vid min moders bröst!
Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig,
och ingen skulle tänka illa om min därför"
( Höga V. 8:1 ).
Namnet "broder" som hon ger honom låter oss förstå den jämlikhet som förefanns i den kärleksrika
trolovningen mellan henne och den Älskade innan de nådde detta tillstånd.
När hon säger:
"Ammad vid min moders bröst", menar hon:
när du har torkat ut och lugnat de böjelser
och lidelser i mig som är Evas bröst och mjölk,
mitt köttsliga moders, och som utgör hinder för
detta tillstånd.
När deta skett, då kunde jag möta dig ensam därute, det vill säga då skulle jag vara frigjord
från allt skapat och från mig själv, i ensamhet
och andlig utblottning!
På det sättet skulle de böjelser jag talat om vara lugnade, och därute skall jag ge dig en kyss,
ensam med dig.
Må minnatur förenas med dig, men ensam och befriad från all orenhet, timlig, naturlig och andlig;
må den förenas med dig ensam, med själva din natur utan någon annan förmedlare.
Denna förening fullbordas först i det andliga äktenskapet; det är själens kyss till Gud; ingen tänker då illa om henne, ingen skulle för övrigt
våga göra det.
Ty när själen väl en gång har kommit fram till detta tillstånd, så kan varken djävulen eller köttet
eller världen eller lidelserna oroa henne.
Det är här som det förverkligas som också är sagt i Höga Visan:
"Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har
gått sin kos, och blommorna visar sig på vår mark"
( Höga V. 2:11 ).
ANDLIG SÅNG. TJUGONIONDE STROFEN.
DÄR, UNDER ÄPPELTRÄDET,
BLEV DU MIN BRUD,
DÄR GAV JAG DIG HANDEN,
OCH DU BLEV ÅTERUPPRÄTTAD
DÄR VAREST DIN MODER FÖRLORADE
SIN OSKULD.
FÖRKLARING.
1. När själen har uppnått detta höga tillstånd
av andligt äktenskap, avslöjar Brudgummen gärna
och ofta för henne sina underbara hemligheter
och låter henne lära känna sin makts gärningar;
den sanna och fullkomliga kärleken döljer
nämligen ingenting för den han älskar.
Han låter henne särskilt ta del av de ljuvliga mysterierna i hans Människoblivande, av de olika medel som han har använt för människosläktets återlösning, något som är ett av Guds allra djupaste
verk, och därför det som är mest fyllt av ljuvlighet för själen.
Brudgummen gör allt detta i denna strof, där han visar hur han på ett innerligt sätt för själen avslöjar
dessa mysterier med stor kärlek och ljuvlighet.
Han samtalar med henne och talar om för henne hur hon tack vare Korsets träd har blivit han Brud,
därför att han har överhopat henne med all sin barmhärtighet, han har velat dö för henne och har
fyllt henne med skönhet, ty han har återupprättat henne, och han har återköpt henne med just det redskap, nämligen trädet i paradiset,
som den mänskliga naturen hade förstört
i Evas person, vår första moder.
Detta är hans ord.
DÄR UNDER ÄPPELTRÄDET.
2. Med äppelträd menar han Korsets träd där
Guds Son har återköpt den mänskliga naturen
och följdaktligen också tagit henne till Brud,
likaså har han också tagit varje själ till Brud,
genom att ge henne nåd och underpanten på detta,
i kraft av sitt Lidandes förtjänster.
Därför säger han också:
BLEV DE MIN BRUD,
DÄR GAV JAG DIG HANDEN.
3. Det vill säga, jag gav dig min ynnest och min
hjälp genom att lyfta dig ut det eländiga och låga
tillstånd där du befann dig, upp till detta tillstånd
att få leva i sällskap med dig och till denna trolovning.
OCH BLEV ÅTERUPPRÄTTAD
DÄR VAREST DIN MODER FÖRLORADE
SIN OSKULD.
4. T din moder, d.v.s den mänskliga naturen, förlorade sin oskuld under ett träd genom dina
första föräldrar, och du, har blivit återupprättad under ett träd, under Kristi träd.
Så att liksom din moder orsakade din död vid foten
av ett träd, sår är det också under ett träd,
Kristi träd, som jag har givit dig livet.
Det är så här som Gud efter hand avslöjar sin Vishets råd och avsikter; han visar henne hur vist och berundansvärt han förstår att dra fram det goda
ur det onda, och att vända t.o.m orsaken till
våra olyckor till något större gott.
Innehållet i denna strof är bokstavligen detsamma som Brudgummen säger till Bruden i Höga Visan:
"Där under äppelträdet upprättade jag dig:
där förvärvades din moder; och där har hon som födde dig förlorat sin oskuld" ( Höga V. 8:5 ).