KAPITEL.  7.

OFULLKOMLIGHETER SOM KOMMER

AV ANDLIG AVUND OCH ANDLIG LÄTTJA.

1.   Det finns ytterligare två kardinalsynder,

avunden och lättjan, och där begår nybörjarna

stora ofullkomligheter.

         Vad först avunden beträffar, så leder den

många till att bli avundsjuka på andras andliga

goda.  Det bereder dem kännbar plåaga att

dessa andra överträffar dem på den andliga vägen,

och de tycker att det är obehagligt att höra dem

berömmas, därför att deras dygder gör dem nedslagna.

           Ibland kan de inte uthärda det utan att

opponera sig, för att så mycket som möjligt

förringa detta beröm.

        De tycker att det är plågsamt att de själva

inte får samma gillande, ty de skulle vilja vara

bäst på alla områden.

      Sådana känslor står emellertid i klar motsats

till kärleken, vilken, som den helige Paulus säger,

har sin glädje i sanningen  ( 1 Kor. 13:6).

     Om kärlkeen känner avund så är det en helig

avund; det är när den sörjer över att inte ha en annans dygder, men den är lycklig över att

åtminstone andra äger dem, och det gör den

glad att alla andra tjänar Gud så mycket bättre,

eftersom den själv känner sig så tomhänt

på dygder.

2.   Jag kommer nu till en andliga dysterheten.

Nybörjare känner vanligen långtråkighet i de

andliga övningar som är de mest upphöjda,

och de flyr dem därför att de finner dem stå

i motsats till de finimbara njutningarna.

       Då de dras till de andliga tingen genom deras ljuvlighet, så erfar de långtråkighet om

ljuvligheten inte finns där.

       Så snart som de i den kontemplativa bönen

inte längre finner tillfredställelse som är i deras

smak och som Gud denna gång tar ifrån dem för

att pröva dem, så vill de inte längre ägna sig däråt,

och ibland lämnar de den helt eller utför den

endast motvilligt.

       Denna lättja gör att de lämnar fullkomlighetens

väg, som består i att avstå från den egna viljan

och lusten av kärlek till Gud, och de följer sin egen

viljas smak och njutningar, och sålunda

tillfredsställer de mera sin egen vilja än Guds.

3.   Många nybörjare begär bara en sak, och det

är att Gud skall anpassa sig efeter deras vilja.

      De blir bedrövade om de måste böja sig för

hans vilja, och det är högst motvilligt som de

underkastar sig den.

      Ganska ofta tror de att vad som inte motsvarar

deras smak och önskningar, det kan omöjligen

vara Guds vilja, och tvärtom, om de själva

är nöjda med något så är det säkra på att Gud

också är det.

Du reducerar Gud till sina egna mått, i stället för

att rätta sig efter honom.  Men säger inte Gud

raka motsatsen till oss i Evangeliet:

"Den som mister sitt liv för min skull, han skall

finna det, och den som vill finna sitt liv,

han skall mista det"   Matt. 16:25 ).

5.   Vad vi här har sagt o m dessa ofullkomligheter

torde vara tillräckligt; det är bara några få av alla

de många, som nybörjarena i detta stadium har.

        Därav framgår klart hur nödvändigt det är

att Gud försätter dem i de avancerades stadium.

Detta sker därigenom att Gud leder dem in i den

dunkla natt som vi nu skal tala om.

Gud avskiljer dem då från all glädje och ljuvlighet

och försänker dem i en ren känslotorka

och inre mörker.

Han befriar dem från alla deras ofullkomligheter

och barnsligheter, och låter dem förvärva

dygd på helt andra vägar.

         Ty nybörjarna må beflita sig aldrig så mycket

om självförnekelse i handlingar och lidelser,

de kan dock aldrig helt, ja inte ens tillnämelsevis

nå målet, förrän Gud på ett passivt sätt utför

denna omformning och renar själen i den

dunkla natten.

Men för att jag skall kunna tala därom så att det

gagnar själarna, bönfaller jag Gud att ge mig

sin gudomliga upplysning!

         Men för att jag skall kunna tala därom så

att gagnar själarna, bönfalle rjag Gud att ge

mig sin gudomliga upplysning!

Ty den är alldeles nödvändig för att kunna tala

om en så dunkel natt och behandla ett ämne

som är så svårt att framställa och göra begripligt.

     Här är alltså den första versraden:

     UT I DEN MÖRKA NATTEN.   

KAPITEL.  6.

OFULLKOMLIGHETER SOM HÄRRÖR UR

ANDLIGT FROSSERI.

1.   Den fjärde kardinalsynden kallas andligt

frosseri, och därom är mycket att säga.

      Det finns väl knappt en nybörjare som inte

begår någon av de många  ofullkomligheter som

denna last är upphov till och som framkallas

av det behag de i början finner i andliga övningar.

Lockade av essa känslor eftersträvar de först

och främst andlig vederkvickelse i sina

andaktsutövningar och inte hjärtats renhet

och en försiktig klokhet, vilket dock är det som

Gud mest ser till och med välbehag upptar,

och detta på alla stadier av det andliga livet.

Utöver den ofullkomlighet som visar sig i längtan

efter andliga njutningar driver frosseriet dem

vidare från den ena ytterligheten till den

andra, så att de till slut helt lämnar den

gylllene medelväg där alla dygder finnes och

fullkomnas.

Lockades av det behag de finner däri går somliga

under till följd av sina botövningar, andra

försvagas av att fasta opå ett sätt som överstiger

deras krafter, utan att avvakta förordningar

och råd från någon andlig ledare.

       De t.o.m döljer sina förehavande för dem

som de på denna punkt borde lyda, ja en del

fruktar inte ens att handla tvärt emot vad de har

blivit tillsagda.

2.   Detta är de mest ofullkomliga, människor

utan förnuft, som skattar botövningar högre

än måttfulhet och lydnad.

Och ändå är just måttfullhet och lydnad det offer

som är mest välbehagligt inför Gud och det han sätter mest värde på.

       Lämnar man den kloka måttfullheten åsido,

så är ens handlingar bara en djurisk botövning,

till vilken man dras på grund av den njutning

man finner däri, precis som djuren.

Eftersom alla ytterligheter är något ont

och eftersom man med detta handlingssätt

bara följer sin egen vilja, så går man därvid

snarare latsens väg än dygdens.

        Åtminstone förfaller man till andligt frosseri

och högmod, när man inte går lydnadens väg.

Många av dessa människor förledes härvidlag

av djävulen, som lockar dem till andligt frosseri

genom en stegring av deras lustar och begär.

        De ändrar på de anordningar som har

givits dem, lägger till eller modifierar, därför

att lydnaden på denna punkt är dem ett alltför

trångt och hårt ok.

        Därigenom råkar många i sådant elände

att de förlorar all lustoch andakt; de har bara

glädje och lust till vad de tycker om att göra,

vilket de kanske hellre borde låta bli.

3.   Många av dem plågar sina andliga ledare för

att få det som de själva önskar, och halvt med

våld lyckas de så avtvinga dem ett medgivande.

      När de inte lyckas blir de så ledsna som barn,

visar dåligt humör och tänker att de inte tjänar

Gud när de inte för följa sina egna nycker.

      De lever efter sin egen smak och egen vilja

och anser det vara det högsta.

Så snart man vill frigöra dem och få dem att verkligen Guds vilja, blir de alldeles missmodiga,

nedstämda och olyckliga.

De tror att om de är nöjda och tillfredsställda,

så blir Gud förhärligad och tillfredsställd.

4.    Åter andra finns det, som till följd av sitt

frosseri är så föga medvetna om sin egen ringhet och eget elände, och som har till den grad åsidosatt

den barnsliga fruktan och vörnaden inför

       Guds upphöjda majestät, att de inte drar sig för

att av tvinga sina biktfäder tillåtelse att ofta gå

till kommunion.   Det värsta är att de inte sällan

vågar kommunicera utan tillstånd och godkännande

av Kristi tjänare och ställföreträdare och sedan

hemlighåller de det för honom.

         Då de bara tar sikte på kommunionen, biktar

de sig endast helt ytligt och tänker inte på att den

borde mottagas i ett rent och väl förberett

hjärta. I varje fall skulle det vara förnuftigare

och fullkomligare att ha en helt annan inställning

och be biktfadern att inte släppa fram dem

så ofta till sakramenten.

        Men det bästa mellan dessa båda ytterligheter

vore ödmjuk undergivenhet.

Överdriven djärvhet på denna punkt är alltid

av ondo, och man måste med rätta frukta

att sådan förmätenhet blir straffad.

5.   Vid den heliga kommunionen är sådana själars

hela bemödande inriktat på att förskaffa sig själv

en ljuvlig känsla, och inte på att tillbedja och ödmjukt lovprisa den Gud de just har mottagit.

         De är så helt upptagna av denna tanke,

att om de inte märker någon sinnlig känsla

av andakt, så tror de att de inte har uträttat någonting.  Detta visar en mycket låg uppfattning

av Gud.

         De förstår inte att den sinnliga känslan

är den minsta av detta heliga sakraments verkningar, under det att den största, den som

inte syns, är nåden.

       Och därför tar Gud ofta ifrån dem dessa

förnimbara känslor och njutningar, så att de

i stället kommer att betrakta honom med

trons ögon.

De vill känna och förnimma Gud, både vid kommunionen och andra andliga övningar,

precis som om han vore fattbar och tillgänglig

för våra sinnen.

Allt deta förråder stor ofullkomlighet och står

i klar motsats till Guds väsen, vilket man

är skyldig en ren tro.

6.  På samma sätt förhåller sig dessa själar

i bönen.  De lever i den tron att allt beror på

om man känner sinnligt förnimbar glädje

och andakt.

De anstränger sig med all kraft att känna detta

och tröttar därvid ut sig och gör sig stort

huvudbry i onödan.

       När de inte lyckas finna denna lustkänsla

blir de tröstlösa och tror att de inte har

uträttat någonting.

Genom dessa bemödanden förlorar de den sanna

andakten och kontemplativa bönens rätta anda,

som består i att framhärda tålmodigt

och ödmjukt, i brist på självförtroende och med

den enda önskan att behaga Gud.

       Därför händer det också, att om de vid en

eller annan övning en gång inte finner någon

lustkänsla, så får de avsmak för dett aslags övning,

vill inte på nytt ägna sig åt den och lämnar

den ofta definitivt.

De är som sagt lika barn, som låter sig ledas

av njutningen och inte av förnuftet.

       Hela deras tanke- och viljeliv inriktas på

att söka andlig glädje och tröst.

Därför kan de de aldrig få nog av andlig läsning;

än väljer de den ena än den andra meditationen;

       med ett ord, de är ständigt på jakt efter egen trevnad i de gudomliga tingen.

Men Gud förvägrar dem detta i sin stora rättfärdighet, vishet och åstadkomma mycket ont

i deras liv.

För dessa själar ärdet alldeles särskilt nödvändigt

att få inträda i denn dunkla natten som vi skall

tala om, så att de får renas från alla dessa barnsligheter.

7.   Utom denna böjelse för njutningar bär

sådana själar också på en annan stor ofullkomlighet.  De är nämligen alltför slappa

och tröga för att vilja gå korsets mödosamma väg.

        Ty en själ som hänger sig åt njutning

skyggar helt naturligt tillbaka inför all

självförnekelsens bitterhet.

8.  Dessa själar är emellertid också behäftade

med många andra ofullkomligheter som uppstår

ur den sistnämnda.

Herren botar dem dock i sinom tid genom att ge

dem frestelser, långvarig känslotorka och andra

plågor, som allesamman hör hemma i den

dunkla natten. 

 

Men om allt detta skall jag nu inte tala, för att inte

bli alltför omständlig.

Jag vill bara nämna att andlig nykterhet och måttfullhet har en helt annan karaktär:

de följer självförnekelsens väg, i fruktan och

underkastelse. 

Andlig nykterhet hjälper oss också att inse

att fullkomligheten och värdet i våra handlingar

inte ligger i det stora antalet och i det nöje

man finner i dem, utan i den självförnekelse

som man därvid övar.

     Därför måste nybörjarna göra allt som står

i deras makt, ändå till dess att Gud själv värdigas

rena dem genom att införa dem i den dunkla

natten.  Eftersom jag längtar efter att få tala

om den, skall jag bara lätt beröra dessa

ofulkomligheter. 

KAPITEL.  5.

OFULLKOMLIGHETER HOS NYBÖRJARE IFRÅGA

OM DEN KARDINALSYND SOM VREDEN ÄR.

1.   Många nybörare låter förleda sig till längtan

efter andliga njutningar.

Och därför begår de vanligen många ofullkomlig-

heter genom att ge efter för kardinalsynden vrede.

Ty när de inte längre upplever varken njutning

eller glädje i de andliga tingen, så blir de

desorienterade, ledsna och handlar i dåligt

humör; vid minsta anledning blir de irriterade,

ibland blir de rentav outhärdliga.

Dessa sinnesstämningar kommer ofta fram

när de i bönen har haft en märkbar andakt fylld

av inre hänryckning

Eftersom de inte längre erfar denna njutning

befinner de sig nu naturlig känslotorka

och intresselöshet.

Det liknar det lilla barnet som har lyfts bort

från modersbröstet, där det fann njutning

och glädje.

Om man emellertid vid denna naturliga

företeelse inte låter misstämningen härska,

så är det ingen synd, det är bara en ofullkomlighet

som själen kommer att bli renad ifrånn genom den

dunkla nattens lång aperioder av torka

och andra plågor.

2.  Somliga nybörjare uppvisar ett annat slag

av andlig vrede.

De grips av en stark nitälskna i tid och råkar

i häftig vrede mot anda människor för deras fel

och synder, de observerar dem och känner sig

emellanåt föranlåtna att klandra dem våldsamt.

De beter sig som om de själva vore mästare

i dygd.  Men i verkligheten är ju ett sådant

uppförande långt avlägset från det andliga saktmodet.

3.  Det finns andra som när de ser sina egna

ofullkomligheter blir otåliga och onda på sig själva.

     Tålamodet fattas dem till dem grad, att de

helst ville bli helgon på en dag.

De pålägger sig ofta mycket, och fattar energiska

beslut.

Men eftersom de inte är ödmjuka utan fyllda av

självkänsla, så hjälper det inte att fatta beslut

som man sedan inte orkar genomföra.

Och eftersom de inte i tålamod kan invänta

att Gud skall ge dem vad han vill och när han

vill, så blir de alltmer irriterade.

Denna sinnesstämning är raka motsatsen till det

andliga saktmod vi har talat om.

Den kan inte helt botas annat än genom reningen

i den dunkla natten.

Naturligtvis finns det återigen andra som visar

så stort tålamod och som går så långsamt framåt,

att det skulle behaga Gud mera om

de vore litet mindre tålmodiga.