Alla inlägg den 20 mars 2016
KAPITEL. 7.
OFULLKOMLIGHETER SOM KOMMER
AV ANDLIG AVUND OCH ANDLIG LÄTTJA.
1. Det finns ytterligare två kardinalsynder,
avunden och lättjan, och där begår nybörjarna
stora ofullkomligheter.
Vad först avunden beträffar, så leder den
många till att bli avundsjuka på andras andliga
goda. Det bereder dem kännbar plåaga att
dessa andra överträffar dem på den andliga vägen,
och de tycker att det är obehagligt att höra dem
berömmas, därför att deras dygder gör dem nedslagna.
Ibland kan de inte uthärda det utan att
opponera sig, för att så mycket som möjligt
förringa detta beröm.
De tycker att det är plågsamt att de själva
inte får samma gillande, ty de skulle vilja vara
bäst på alla områden.
Sådana känslor står emellertid i klar motsats
till kärleken, vilken, som den helige Paulus säger,
har sin glädje i sanningen ( 1 Kor. 13:6).
Om kärlkeen känner avund så är det en helig
avund; det är när den sörjer över att inte ha en annans dygder, men den är lycklig över att
åtminstone andra äger dem, och det gör den
glad att alla andra tjänar Gud så mycket bättre,
eftersom den själv känner sig så tomhänt
på dygder.
2. Jag kommer nu till en andliga dysterheten.
Nybörjare känner vanligen långtråkighet i de
andliga övningar som är de mest upphöjda,
och de flyr dem därför att de finner dem stå
i motsats till de finimbara njutningarna.
Då de dras till de andliga tingen genom deras ljuvlighet, så erfar de långtråkighet om
ljuvligheten inte finns där.
Så snart som de i den kontemplativa bönen
inte längre finner tillfredställelse som är i deras
smak och som Gud denna gång tar ifrån dem för
att pröva dem, så vill de inte längre ägna sig däråt,
och ibland lämnar de den helt eller utför den
endast motvilligt.
Denna lättja gör att de lämnar fullkomlighetens
väg, som består i att avstå från den egna viljan
och lusten av kärlek till Gud, och de följer sin egen
viljas smak och njutningar, och sålunda
tillfredsställer de mera sin egen vilja än Guds.
3. Många nybörjare begär bara en sak, och det
är att Gud skall anpassa sig efeter deras vilja.
De blir bedrövade om de måste böja sig för
hans vilja, och det är högst motvilligt som de
underkastar sig den.
Ganska ofta tror de att vad som inte motsvarar
deras smak och önskningar, det kan omöjligen
vara Guds vilja, och tvärtom, om de själva
är nöjda med något så är det säkra på att Gud
också är det.
Du reducerar Gud till sina egna mått, i stället för
att rätta sig efter honom. Men säger inte Gud
raka motsatsen till oss i Evangeliet:
"Den som mister sitt liv för min skull, han skall
finna det, och den som vill finna sitt liv,
han skall mista det" Matt. 16:25 ).
5. Vad vi här har sagt o m dessa ofullkomligheter
torde vara tillräckligt; det är bara några få av alla
de många, som nybörjarena i detta stadium har.
Därav framgår klart hur nödvändigt det är
att Gud försätter dem i de avancerades stadium.
Detta sker därigenom att Gud leder dem in i den
dunkla natt som vi nu skal tala om.
Gud avskiljer dem då från all glädje och ljuvlighet
och försänker dem i en ren känslotorka
och inre mörker.
Han befriar dem från alla deras ofullkomligheter
och barnsligheter, och låter dem förvärva
dygd på helt andra vägar.
Ty nybörjarna må beflita sig aldrig så mycket
om självförnekelse i handlingar och lidelser,
de kan dock aldrig helt, ja inte ens tillnämelsevis
nå målet, förrän Gud på ett passivt sätt utför
denna omformning och renar själen i den
dunkla natten.
Men för att jag skall kunna tala därom så att det
gagnar själarna, bönfaller jag Gud att ge mig
sin gudomliga upplysning!
Men för att jag skall kunna tala därom så
att gagnar själarna, bönfalle rjag Gud att ge
mig sin gudomliga upplysning!
Ty den är alldeles nödvändig för att kunna tala
om en så dunkel natt och behandla ett ämne
som är så svårt att framställa och göra begripligt.
Här är alltså den första versraden:
UT I DEN MÖRKA NATTEN.
KAPITEL. 6.
OFULLKOMLIGHETER SOM HÄRRÖR UR
ANDLIGT FROSSERI.
1. Den fjärde kardinalsynden kallas andligt
frosseri, och därom är mycket att säga.
Det finns väl knappt en nybörjare som inte
begår någon av de många ofullkomligheter som
denna last är upphov till och som framkallas
av det behag de i början finner i andliga övningar.
Lockade av essa känslor eftersträvar de först
och främst andlig vederkvickelse i sina
andaktsutövningar och inte hjärtats renhet
och en försiktig klokhet, vilket dock är det som
Gud mest ser till och med välbehag upptar,
och detta på alla stadier av det andliga livet.
Utöver den ofullkomlighet som visar sig i längtan
efter andliga njutningar driver frosseriet dem
vidare från den ena ytterligheten till den
andra, så att de till slut helt lämnar den
gylllene medelväg där alla dygder finnes och
fullkomnas.
Lockades av det behag de finner däri går somliga
under till följd av sina botövningar, andra
försvagas av att fasta opå ett sätt som överstiger
deras krafter, utan att avvakta förordningar
och råd från någon andlig ledare.
De t.o.m döljer sina förehavande för dem
som de på denna punkt borde lyda, ja en del
fruktar inte ens att handla tvärt emot vad de har
blivit tillsagda.
2. Detta är de mest ofullkomliga, människor
utan förnuft, som skattar botövningar högre
än måttfulhet och lydnad.
Och ändå är just måttfullhet och lydnad det offer
som är mest välbehagligt inför Gud och det han sätter mest värde på.
Lämnar man den kloka måttfullheten åsido,
så är ens handlingar bara en djurisk botövning,
till vilken man dras på grund av den njutning
man finner däri, precis som djuren.
Eftersom alla ytterligheter är något ont
och eftersom man med detta handlingssätt
bara följer sin egen vilja, så går man därvid
snarare latsens väg än dygdens.
Åtminstone förfaller man till andligt frosseri
och högmod, när man inte går lydnadens väg.
Många av dessa människor förledes härvidlag
av djävulen, som lockar dem till andligt frosseri
genom en stegring av deras lustar och begär.
De ändrar på de anordningar som har
givits dem, lägger till eller modifierar, därför
att lydnaden på denna punkt är dem ett alltför
trångt och hårt ok.
Därigenom råkar många i sådant elände
att de förlorar all lustoch andakt; de har bara
glädje och lust till vad de tycker om att göra,
vilket de kanske hellre borde låta bli.
3. Många av dem plågar sina andliga ledare för
att få det som de själva önskar, och halvt med
våld lyckas de så avtvinga dem ett medgivande.
När de inte lyckas blir de så ledsna som barn,
visar dåligt humör och tänker att de inte tjänar
Gud när de inte för följa sina egna nycker.
De lever efter sin egen smak och egen vilja
och anser det vara det högsta.
Så snart man vill frigöra dem och få dem att verkligen Guds vilja, blir de alldeles missmodiga,
nedstämda och olyckliga.
De tror att om de är nöjda och tillfredsställda,
så blir Gud förhärligad och tillfredsställd.
4. Åter andra finns det, som till följd av sitt
frosseri är så föga medvetna om sin egen ringhet och eget elände, och som har till den grad åsidosatt
den barnsliga fruktan och vörnaden inför
Guds upphöjda majestät, att de inte drar sig för
att av tvinga sina biktfäder tillåtelse att ofta gå
till kommunion. Det värsta är att de inte sällan
vågar kommunicera utan tillstånd och godkännande
av Kristi tjänare och ställföreträdare och sedan
hemlighåller de det för honom.
Då de bara tar sikte på kommunionen, biktar
de sig endast helt ytligt och tänker inte på att den
borde mottagas i ett rent och väl förberett
hjärta. I varje fall skulle det vara förnuftigare
och fullkomligare att ha en helt annan inställning
och be biktfadern att inte släppa fram dem
så ofta till sakramenten.
Men det bästa mellan dessa båda ytterligheter
vore ödmjuk undergivenhet.
Överdriven djärvhet på denna punkt är alltid
av ondo, och man måste med rätta frukta
att sådan förmätenhet blir straffad.
5. Vid den heliga kommunionen är sådana själars
hela bemödande inriktat på att förskaffa sig själv
en ljuvlig känsla, och inte på att tillbedja och ödmjukt lovprisa den Gud de just har mottagit.
De är så helt upptagna av denna tanke,
att om de inte märker någon sinnlig känsla
av andakt, så tror de att de inte har uträttat någonting. Detta visar en mycket låg uppfattning
av Gud.
De förstår inte att den sinnliga känslan
är den minsta av detta heliga sakraments verkningar, under det att den största, den som
inte syns, är nåden.
Och därför tar Gud ofta ifrån dem dessa
förnimbara känslor och njutningar, så att de
i stället kommer att betrakta honom med
trons ögon.
De vill känna och förnimma Gud, både vid kommunionen och andra andliga övningar,
precis som om han vore fattbar och tillgänglig
för våra sinnen.
Allt deta förråder stor ofullkomlighet och står
i klar motsats till Guds väsen, vilket man
är skyldig en ren tro.
6. På samma sätt förhåller sig dessa själar
i bönen. De lever i den tron att allt beror på
om man känner sinnligt förnimbar glädje
och andakt.
De anstränger sig med all kraft att känna detta
och tröttar därvid ut sig och gör sig stort
huvudbry i onödan.
När de inte lyckas finna denna lustkänsla
blir de tröstlösa och tror att de inte har
uträttat någonting.
Genom dessa bemödanden förlorar de den sanna
andakten och kontemplativa bönens rätta anda,
som består i att framhärda tålmodigt
och ödmjukt, i brist på självförtroende och med
den enda önskan att behaga Gud.
Därför händer det också, att om de vid en
eller annan övning en gång inte finner någon
lustkänsla, så får de avsmak för dett aslags övning,
vill inte på nytt ägna sig åt den och lämnar
den ofta definitivt.
De är som sagt lika barn, som låter sig ledas
av njutningen och inte av förnuftet.
Hela deras tanke- och viljeliv inriktas på
att söka andlig glädje och tröst.
Därför kan de de aldrig få nog av andlig läsning;
än väljer de den ena än den andra meditationen;
med ett ord, de är ständigt på jakt efter egen trevnad i de gudomliga tingen.
Men Gud förvägrar dem detta i sin stora rättfärdighet, vishet och åstadkomma mycket ont
i deras liv.
För dessa själar ärdet alldeles särskilt nödvändigt
att få inträda i denn dunkla natten som vi skall
tala om, så att de får renas från alla dessa barnsligheter.
7. Utom denna böjelse för njutningar bär
sådana själar också på en annan stor ofullkomlighet. De är nämligen alltför slappa
och tröga för att vilja gå korsets mödosamma väg.
Ty en själ som hänger sig åt njutning
skyggar helt naturligt tillbaka inför all
självförnekelsens bitterhet.
8. Dessa själar är emellertid också behäftade
med många andra ofullkomligheter som uppstår
ur den sistnämnda.
Herren botar dem dock i sinom tid genom att ge
dem frestelser, långvarig känslotorka och andra
plågor, som allesamman hör hemma i den
dunkla natten.
Men om allt detta skall jag nu inte tala, för att inte
bli alltför omständlig.
Jag vill bara nämna att andlig nykterhet och måttfullhet har en helt annan karaktär:
de följer självförnekelsens väg, i fruktan och
underkastelse.
Andlig nykterhet hjälper oss också att inse
att fullkomligheten och värdet i våra handlingar
inte ligger i det stora antalet och i det nöje
man finner i dem, utan i den självförnekelse
som man därvid övar.
Därför måste nybörjarna göra allt som står
i deras makt, ändå till dess att Gud själv värdigas
rena dem genom att införa dem i den dunkla
natten. Eftersom jag längtar efter att få tala
om den, skall jag bara lätt beröra dessa
ofulkomligheter.
KAPITEL. 5.
OFULLKOMLIGHETER HOS NYBÖRJARE IFRÅGA
OM DEN KARDINALSYND SOM VREDEN ÄR.
1. Många nybörare låter förleda sig till längtan
efter andliga njutningar.
Och därför begår de vanligen många ofullkomlig-
heter genom att ge efter för kardinalsynden vrede.
Ty när de inte längre upplever varken njutning
eller glädje i de andliga tingen, så blir de
desorienterade, ledsna och handlar i dåligt
humör; vid minsta anledning blir de irriterade,
ibland blir de rentav outhärdliga.
Dessa sinnesstämningar kommer ofta fram
när de i bönen har haft en märkbar andakt fylld
av inre hänryckning
Eftersom de inte längre erfar denna njutning
befinner de sig nu naturlig känslotorka
och intresselöshet.
Det liknar det lilla barnet som har lyfts bort
från modersbröstet, där det fann njutning
och glädje.
Om man emellertid vid denna naturliga
företeelse inte låter misstämningen härska,
så är det ingen synd, det är bara en ofullkomlighet
som själen kommer att bli renad ifrånn genom den
dunkla nattens lång aperioder av torka
och andra plågor.
2. Somliga nybörjare uppvisar ett annat slag
av andlig vrede.
De grips av en stark nitälskna i tid och råkar
i häftig vrede mot anda människor för deras fel
och synder, de observerar dem och känner sig
emellanåt föranlåtna att klandra dem våldsamt.
De beter sig som om de själva vore mästare
i dygd. Men i verkligheten är ju ett sådant
uppförande långt avlägset från det andliga saktmodet.
3. Det finns andra som när de ser sina egna
ofullkomligheter blir otåliga och onda på sig själva.
Tålamodet fattas dem till dem grad, att de
helst ville bli helgon på en dag.
De pålägger sig ofta mycket, och fattar energiska
beslut.
Men eftersom de inte är ödmjuka utan fyllda av
självkänsla, så hjälper det inte att fatta beslut
som man sedan inte orkar genomföra.
Och eftersom de inte i tålamod kan invänta
att Gud skall ge dem vad han vill och när han
vill, så blir de alltmer irriterade.
Denna sinnesstämning är raka motsatsen till det
andliga saktmod vi har talat om.
Den kan inte helt botas annat än genom reningen
i den dunkla natten.
Naturligtvis finns det återigen andra som visar
så stort tålamod och som går så långsamt framåt,
att det skulle behaga Gud mera om
de vore litet mindre tålmodiga.