Alla inlägg under augusti 2012

Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 augusti 2012 11:46

                                            Bön i den karmelitiska traditionen.

           Sr. Mary of St. Joseph är en person med mycket stor erfarenhet både av den mänskliga naturen och av

           ett liv i bön.   Som karmelitnunna i mer än fyrtio år har hon stått i spetsen för associationen av

           brittiska karmelitnunnekloster, och hon har i flera perioder varit priorinna i sitt kloster.

           Här följer en del givande karmelitiska sanningar med aktuella axplock utifrån denna bok:

            "PÅ DETTA HELIGA BERG" Bön i den karmelitiska traditionen.

            av Sr Mary of St. Joseph OCD.

            TITEL: Bön och liv.

            Teresa och Johannes kan undrvisa oss med tillförsikt, för de har först och främst lärt sig sanningen om

            vilka de själva är. Deras ord har enn äkta klang, inte minst när de de våga sätta ord på sina upplevelser

            av de högre bönestadierna, som nästan når bortom det mänskliga språket. De är en del av storheten i

            deras bedrag till den kristna spiritualiteten att de, på sina olika sätt och för vår skull, är villiga att försöka

            med sig av vad det innebär att leva i medveten förening med Gud. Om de blir vältagliga om det stadium 

            som de kallar det "andliga äktenskaper", är det därför att detta rättfärdigar alla de fodringar som i den

            tidigare undervisningen. De vill ge oss en glimt av et andliga livet när det är som rikast och djupast,

            så att vi blir uppmuntrade och gärna vill betala vad det kostar. 

            Men alla är kallade att fortsätta framåt, för Gud längtar helt enkelt efter att få ingjuta sig själv i våra

            uttömda hjärtan och att svepa oss upp i den treeniga Kärlekens ojämförliga mysterium.   

            TITEL: Födda till storhet.

            Vi är alltså födda till storhet. Var och en av oss är född till storhet, kallad till existens för ingenting

            mindre än djup delaktighet i Guds liv och Kärlek. Det är en falsk uppfattning av andlig anspråkslöshet

            som skulle inge oss tanken att vi inte får sträva efter något så upphöjt.

            Och vi lurar oss själva allvarligt om vi stället nöjer oss med de små, påtagliga tillfredsställelser som

            kan utöva en mer omedelbar lockelse.

            ATT BÖRJA BE:    "På detta berg bor endast Guds ära och härlighet."

            METODER?

            BÖN OCH MEDITATION:

            "Meditationens uppgift är att ihärdigt och uppmärksamt begrunda de gudomliga tingen, den ena efter

            det andra, så att hjärtat uppväcks av känslor och effekter för dem.

            Det är som när man slår gnistor ur en flintsten".

            Teresa kommenterar nästan längtansfullt: "Alla de som kan vandra på denna väg kommer att finna

            frid och säkerhet".

            TERESIANSKA BÖNEN

            Hon beskriver i sin självbiografi hur hon bad:

            "Jag sökte föreställa mig Kristus inm mig .... jag ville göra honom sällskap .... jag stannande kvar hos honom

            så länge mina flyktiga tankar tillät det".  Hon gör det klart att det inte var fråga om att göra sig en bild av

            Kristus utan om att i tro vara uppmärksam på hans närvaro.

            Hon förklarar det som att hon vet att han är hos henne, liksom en blind persom är medveten om att det  

            finns någon annan i rummet. Hon medger att förströddhet kan vara ett större problem när förståndet inte 

            är upptaget av avsiktlig eftertanke, men hon håller också före att detta formlösa slags bön lättare

            leder fram til kontemplationen.

            För att lugna sina tankar tyckte hon det var en hjälp att läsa lite grand, eller ha en Kristusbild

            framför sig, eller betrakta naturens skönhet.

            ETT VÄNSKAPLIGT UMGÄNGE

            Teresa vill att vi kommer till Gud precis som vi är. Det finns ingen korrekt ställning, ingen erfoderlig

            attityd i Guds ärvaro. Vad som än ligger oss på hjärtat när vi går till bönen kan tillåtas vara där, för det

            ligger redan på Guds stora hjärta och han lever det tillsammans med oss.

            Vi skall i umgänget med Gud känna oss helt fria att använda våra egna ord och att spontant ge uttryck

            åt de känslor som anmäler mig. Men ibland måste våra ord ge plats åt lyssnande, och Teresa försäkrar oss

            att när vi blivit tillräckligt tysta är ett bedyrande att vi är älskade det första vi då skall få höra.

            "Den inre bönen synes mig inte vara något, annat än vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet

            med den som vi vet älskar oss."

            "Det förunderliga med denna sorts bön är att den kan och bör erbjuda oss samma personliga kontakt

            med Herren som människor hade under hans jordiska liv.  

            FÖRSTRÖDDHET OCH TORKA

            Teresa, som själv hade år av inre kamp bakom sig, manar oss enträget att fortsätta framåt på bönens väg

            med fast beslutsamhet, trots förströddhet eller torka, för annars vet hon inte hur Gud skall kunna föra oss 

            till de välsignelser som han önskar oss.  Torka är det tillstånd där våra KÄNSLOR i bönen bokstavligen tycks

            ha "torkat upp". Vi är likgiltiga, uttråkade, rastlösa och skulle mycket hellre vilja göra något annat.

            Våra bemödanden att locka fram någon andaktskänsla är fruktlösa och kan till och med förosaka motvilja

            för hela saken. Det är viktigt att vi inte mäter värdet av vår bön efter den glädje och tillfredsställelse

            vi får ut av den. Vi kan i själva verket inte alls mäta dess värde, för det är okänt för oss, men om vi

             förblir trogna kommer den med tiden att förvandla våra liv.    

             Teresa av Avila klagar ofta över sin oförmåga att hålla sina irrande tankar i styr. Hon liknar detta vid att ha 

             en dåre i huset vilken hon inte kunde kontrollera, ens för det tid som det tar at recitera trosbekännelsen.

             Hon noterar att om vårt sätt att be inte sysselsätter tankeförmågan i någon disciplinerad aktivitet,

             kommer vi att vara speciellt utsatta för ovidkommande tankar.  Vad ska vi göra?

             Det hjälper att börja be. En god kroppshållning gör det lättare att hålla sig vaken och uppmärksam, och

             tankarna stillas om man fridfulltger akt på sin andning under bönen.

             Vissa människor fokuserar på, till exempel en uppslagen bibel, en ikon, ett ljus eller en blomma.

             När tankarna vandrat återvänder man till detta blickfång. Det viktiga är att inte direkt försöka bekämpa

             distraktionerna utan att vända uppmärksamheten tillbaka till Guds närvaro så snart man märker att

             tankarna förirrat sig. Dett måste vi göra om och om igen -- tills övningen har grävt ut en fåra i vårt

             medvetande så att slutligen den distraherande tanken, så snart vi märker den, blir en påminnelse att

              lungt återvända till Vännens närvaro. Syftet är inte att hålla tankarna benhårt fästa på Gud utan

             hjärtats oavlåtliga återvändande till honom.

             DEN INRE SAMLINGENS BÖN OCH VILANS BÖN

             Teresa av Avila försäkrar oss att övning ger färdighet, och att efterhand som de pladdrande tankarna och    

             den kringirrande fantasin blir vana vid att återkallas och allt snabbare lyder, skall vi allt oftare, fridfullt få 

             dröja kvar i den gudomliga närvaron.

             Om vi framhärdar tills den inre samlingen blivit en vana, blir vi tillgängliga för Guds eget handlande så att

             han drar oss in i evighetens tystnad där han vill ge sig själv till oss.

             Den nya gudserfarenheten, som getts oss fritt och för intet, störs inte av tankarnas rastlösa kringflackande,

             och det är bäst att bara låta dem hållas. Att försöka tygla dem resulterar endast i att vi förlorar den

             outsägliga friden där vi ändå kan förbli, på en djupare nivå än våra tankar.

             NATTEN

             Kunskapen om Gud, kärlek till Gud, det är mer än vad vårt förstånd eller våra känslor kan rymma, och

             när vi därför kommer i direkt kontakt med Gud har tanke och känsla ingenting att säga oss.

             Bara tron kan härbärgera ett sådant mysterium.

             Johannes av Korset liknar detta kritiska vid det skeende  då en mor avvänjer sitt barn så att det skall börja

             att äta fast föda och få tillräcklig näring för att kunna växa upp.

             Uhållighet under tidigare perioder av torka i bönen har gjort oss beredda att vänta i Tro och Tålamod

             medan vi långsamt vänjer oss vid den mindre söta, men mer substantiella näring som nu erbjuds oss.

             När vi lärt oss att sluta kämpa för att återfå det som vi känner att vi förlorat, skall vi börja ana den

             förbluffande enkelheten och omedelbarheten i Guds enhet med oss.

                     KAPITEL2.

             BÖNEN SOM RELATION.

             MÄNSKLIGA OCH GUDOMLIGA RELATIONER.

             Det är hennes relationer som betyder mest i varje människas liv; de är livsviktiga för vår tidiga utveckling

             och för vår möjlighet att mogna till vuxna människor.

             Våra djupaste upplevelser av glädje och sorg kan härledas till samspelet med andra människor, och vi kan 

             i allmänhet utstå vilka andra umbäranden som helst om vi lever i trygga och tillfredsställande relationer.

             I våra dagar, när vi ser så mycket av ifrågasättande och kriser på de mänskliga relationernas område,

             har den karmelitiska spiritualiteten, med sin säkra och beprövade vägledning, säkert något att erbjuda för

             den som vill nå fram till djup vänskap med Gud.

             Vi har en del skattkista av karmelitisk undervisning som märker ut den väg som relationen mellan Gud

             och människa brukar ta, alltifrån personens första medvetna svar på Guds initiativ och hela vägen fram

             till en  kärleksförening så djup att människan omskapas i Gud.

             Hela det andliga äventyret är ingenting annat än utvecklingen av denna relation.

             PERSON ELLER PERSONA

             Guds skapade oss till gemenskap med sig, och det är i dopet som den ömsesidiga relationen tar sin början.

             Om Gud drar in mig i förtrolig vänskap med sig själv, önskar han sist och slutligen ett möte mellan den

             VERKLIGE Guden sådan han är. Alla växlingar i vårt böneliv handlar om att en av dessa realiteter är i

             färd med att komma i dagen. Det är inte tillräckligt för Gud att relatera till oss på den nivå som domineras

             av våra omedvetna masker och roller, och han vill inte heller tillåta att vi nöjer oss med att känna honom

             genom bilder och begrepp, hur upphöjda och sublima de än är.

             Han vill leda oss vidare och djupare, tills vi ödmjukt bottnar i vårt väsens sanning och äntligen är i stånd

             att uthärda ett möte med honom i själva hans Varas sanning.

             En växande förtrogenhet med Bibelns Kristus och Guds gåva av sig själv i bönen, i den omfattning vi kan

             ta emot den, kommer så småningom att genomsyra och fördjupa vår förståelse av vem Gud är, men det 

             förblir ändå ett begrepp, färgat av omedvetna projektioner och förväntningar.

             Han vill möta den person som vi verkligen är.  När hanfår ett djupare grepp om oss, når han fram till våra

             inre gömställen och låter det mörker, den smärta och otrygghet som vi föredrar att hålla väl dolda

             komma upp till medvetandet. Vi behöver inte ha blivit djupt skadade av livet för att hysa en mångfald

             av negativa känslor mot oss själva eller leva och verka bakom självtillverkade murar -- och de barriärer

             som vi reser för att hålla andra på säkert avstånd skiljer oss också från Gud.

             Det "DET RESPEKTABLA" vedträdet.

             Vi har alla en djup längtan efter att bli kända och älskade som vi verkligen är, men vi bär också på

             övertygelsen att INGEN kan älska den som vi egentligen är, och följdaktligen slits vi mellan lusten att

             gömma oss och längtan att avslöja oss själva. I bönens tystnad blir det emellertid allt svårare att gömma sig.

             Alla möjliga begravda och glömda saker börjar komma upp till ytan, och vi kan finna oss vara offer för

             känslostormar som överväldigar oss genom sin styrka och förvånar andra genom sin skenbara omognad.

             Johannes av Korset har den perfekta bilden för detta: vedträet på elden.

             Medan den låg på härden verkade det vara ett fullständigt respektabelt vedträ, just vad som behövs för att 

             få en fin brasa!  Men snart det hamnar bland lågorna tycks det plötsligt mindre lovande; det mörknar,

             ryker, luktar, väser och fräser!

             Det är denna förvirrande erfarenhet som de flesta människor råkar ut för då de kommit en bit, men inte 

             nödvändigtvis så långt, på sin andliga färd; de tycks vara sämre än tidigare, sämre än de någonsin hade

             trott sig vara. Som Johannes förklara, så river elden i själva verket ut allt som hindrar den från att ta

             vedträdet i besittning och förvandla det till eld. Det är viktigt att inse det, iil en början, inte är själva

             svagheten eller ofullkomligheten som drivs ut, utan falskheten som vill förneka deras existens.

             Mänsklig svaghet utgör i sig själv inget hinder för nära vänskp med Kristus --- en sanning som vi märkligt

             nog fortsäter att motså trots den samstämmiga auktoriteten hos Matteus, Markus, Lukas och Johannes. 

             INÅT, DJUPARE, MÖRKARE

             I själva verket flyttar han relationen till en annan nivå. Som svar på vår desperata fråga vart Gud tagit

             vägen säger Johannes i ANDLIG SÅNGS första kapitel att Gud lever fördold i människans eget djup.

             Om vi då frågar hur det kommer sig att vi inte tycks träffa på denne Gud inom oss, svarar Johannes

             att Gud är fördold just i våra DJUP, och skälet till att vi inte får ett möte med honom är att VI inte är

             där. Vi tenderar att leva och be på en mycket  ytligare nivå, eftersom vägen inåt utsätter oss mer för

             skuggorna från den rädsla och ångest som lurar där. Men det är där Gud väntar på oss, det är där Gud

             älskar oss, just där vi trodde att ingen någonsin skulle kunna göra det. 

             MÖTET MED VÅRT BEGRAVDA JAG

             Just vid slutet av sin beskrivning av sinnenas natt nämner Johannes några av de "andar" som kan ansätta 

             människor i detta skede: otukt, hädelse och förvirring.

             Med våra moderna insikter i psykologi är vi mindre benägna att hänföra dessa prövningar till onda andar.

             Det är våra egna "demoner" som sticker upp i huvudet, de oacceptabla sidorna hos oss själva som

             omsorgsfullt gömts undan.

             OTUKT: De tärnde effekterna av långvarig ensamhet och känslomässig svält så väl som en reell förälskelse

             kan piska upp en väldig storm av sexuella behov, som sätter det andliga livet på bar backe.   

             HÄDELSE:  Begravd vrede kan välla upp i form av ilska mot en Gudsom inte längre passar in i vår bild av

             honom.

             FÖRVIRRING: Johannes talar om ett ångesttillstånd, men kanske vår ångest antar en annan skepnad i

             dag. Snarare än anfall av skrupler brukar den moderna ångesten och dess kristillfällen röra sig kring

             frågor angående tron, kallelsen och livets mening överhuvudtaget.

             Teresa talar ofta om nödvändigheten av självkännedom, och hon förenar den alltid med ödmjukhet.

             Ödmjukhet ÄR för övrigt just självkännedom. Ordet härleder sig från latinets HUMUS som betyder

             "JORD". Att vara ödmjuk är detsamma som att vara rotad i sin egen sanning.

             Som Teresa säger: "att vara ödmjuk är att vandra i sanningen". Hon hävdar att ett ögonblick av ödmjuk insikt

             i oss själva är värt mer än många timmars bön. För om vi inte vet vilka vi är, kommer vi inte att relatera

             till Gud utifrån de människor som vi verkligen är, hur många timmar vi än tillbringar i bön.

             SJÄLVKÄNNEDOMENS LJUS

             Konfrontationen med våra fel och svagheter är smärtsam så länge vi gör motstånd mot den kunskap om

             oss själva som länge vi gör motstånd mot den kunskap om oss själva som den för med sig.

             Har vi en gång erkänt och accepterat dessa mindre tilltalande aspekter av vår verklighet, förstår vi att

             DE PÅ MINSTA VIS SKILJER OSS FRÅN GUD. Det är med dessa som han redan känner oss, och det är bara

             vår vägran att känna oss själva i samma klara ljus som hindrar oss att växa i vänskap med honom.

             När vi kan se vår fattigdom och felbarhet genomlysta av Guds kärlek och kan integrera dem i vår bön,

             har vi slutligen försonats med oss själva och blivit mer autentiska som människor.

             Det kommer perioder av särskild intensitet under denna process som söker befria oss från falska

             uppfattningar om oss själva och från begränsade tankar om Gud.

             Ett av dessa kritiska skeden brukar uppträda som en aspekt av andens natt.

             Det är en sak att komma till tals med vår bristfällighet -- vårt mörka, osympatiska jag --- och att öppna

             sårade ställen för Guds helande. Det är något annat att tvingas erkänna ihåligheten av allt som vi tyckte

             var bra; det i oss som att bidra med något; det arbete i vilket vi investerat både möda och uppoffringar.

             När Guds handlande, återigen vanligtvis med hjälp av yttre omständigheter, frilägger de självcentrerade

             och egennyttiga motiven som alltid lurade bakom det bästa som vi åstadkommit, då kan man tala om

             verklig utblottelse.

             Det är den djupaste utmaningen mot vår självkänsla och kan kännas som tillintetgörelse.

             Det är Johhannes av korsets NADA; NADA; NADA; intet. intet, intet, applicerat på oss själva.

             Vi kan göra motstånd, vi kan  försöka rädda några vrakspillror, men slutligen står vi hjälplösa inför

             demoleringen av vårt ego. När väl detta genomträngande ljus en gång nått in till våra innersta skrymslen,

             kan vi aldrig mer låtsas som om vi inte sett. Vi kan bara samtycka till att mer och mer leva i det ljuset,

             veta att är nakna -- och inte gömma oss. 

             DE TVÅ ÄR ETT

             Gud skapade oss som ett uttryck av vem han är. Syndens falskhet förmörkar denna sanning; den rationella

             tanken komplicerar den; själva vårt hjärtats längtan skapar en illusion av separation. Men i den helt

             enkla tystnaden är vi ett med Gud, eftersom han redan valt att vara ett med oss.

             KAPITEL 3.

             IN I STILLHETEN.

             Jag blev en gång ombedd at delge mina tankar om hur jag ber idag. Det korta svaret på den frågan måste

             bli; det beror på vad som händer idag. Bön och liv är oskiljaktiga, och blir det bara mer och mer

             allteftersom livet framskrider och bönen fördjupas. Kanhända är det därför äldre tiders tradionella

             "bönemetoder" vanligen började med "samvetsrannsakan". Ordet ger olyckliga associationer till skuld

             och ångestfylld själanalys, men eftersom författarna var erfarna bedjare kan de knappast ha menat att

             vi verkligen måste ha skapat ordning i våra liv innan vi får närma oss Gud.

             Naturligtvis skrev de utifrån sitt eget andliga sammanhang och använde sin tids vokabulär, men jag tror

             att i uttrycket ligger övertygelsen tt om vårt förhållande till ud skall vara äkta, behöver vi vara

             rotade i sanningen om vilka vi är.

             IN I STILLHETEN GENOM MEDVETENHET.

             För min egen del måste i alla fall bönen börja med en snabb blick på mig själv; ett erkännande av mitt 

             sinnestillstånd just då --- är jag fridfull... orolig ... rastlös... glad... bekymrad.. arg.. frågande...

             Vilket humör jag än är på, kommer jag med det till bönen, och såvda det inte från början erkänns och

             bejakas, kommer ett vagt ortåtglidande strömdrag inom mig att pocka på min uppmärksamhet den

             närmaste timmen. Jag tycker det det ät lättare att uppnå denna enkla medvetenhet tidigt på morgonen,

             när sömnens glömska sopat bort mcket av vad som hopar sig i huvudet, och den nya dagen ligger som

             obeträdd snö framför mig. På kvällen, när dagens händelser skapat intryck och reaktioner av alla slag,

             finns risken att man ger sig iväg nedför en av dussinet möjliga avenyer; i analys av en situation, lösandet

             av ett problem, en intensiv inre dialog om något som kommit upp. Ändå är detta att föredra framför den

             knappt märkbara förstströddhet som har sin orsak i att man blundat för vissa sanningar.

             Trots välmenade försök att nå inre samling kan sådan förströddhet hålla i sig bönetiden ut.

             Grundtanken är däremot att erkänna det befintliga och helt enkelt tillåta det att VARA som det är,

             utan att kräva att det skall vara annorlnda. Denna tillåtelse är första steget in i stillheten.

             KÄNNA TILL FULLO SOM JAG SJÄLV HAR BLIVIT TILL FULLO KÄND.

             med sitt legitima bruk av bilder och symboler blev liturgin ett behov och en glädje, nu när den personliga

             bönen blivit ogripbar och ofattbar. Guds ord i Bibeln blev alltmer levande för mig, allteftersomm jag utsatte

             mig för Guda tystnad i bönen. Så småningom kom jag att förstå att stunderna av sådan formlös bön ägde

             en substans som på djupet mättade och närde mig. 

             Jag blev också medveten om en effekt i mitt förhålllande till själva livet. Det som Thomas Merton

             ( 1915-1968 ) kallar "den djupa och hemliga själviskhet som står oss alltför nära för att vi skall kunna

             känna igen den", och som under åren av hjälplöst mörker brutalt blivit blottlagt, fick jag på ett mildare 

             sätt fortsätta att fortsätta att utforska och utmana.

             De inre förhållningsregler som alltid styrt mig började ge vika för friare och mer autentiskt.

             lärde mig tolerera "icke-vetande" i bönen, började jag känna mig mer avspänd vad gällde den mänskliga

             existensens frågor och rådvilhet i vår rotlösa tid.

             Jag blev medveten om en enkel enhet med Gud som genomsyrade hela livet utan att jag behövde bemöda

             mig om det, och det började också växa fram en känsla av enhet med mänskligheten i stort och med

             hela skapelsen. 

             Johannes av Korset beskriver det slags fridfull gemenskap som denna bön leder in i: "Eftersom Gud i sin

             egenskap av givare står i förbindelse med själen genom en enkel och kärleksfull kunskap, bör också själen

             i sin egenskap av mottagare stå i förbindelse med honom genom en enkel kärleksfull kunskap och

             uppmärksamhet." Är det detta Paulus menar när han talar om att "känna till fullo som jag själv har

             blivit till fullo känd"  jfr.  1 Kor. 13:12; 1917)?    

             DET FÖRSTRÖDDA BÖNEN.

             Ovidkommande tankar under bönetiden är en sak, men det finns ett distraherat TILLSTÅND då det är

             omöjligt för mig att ens ta det första steget på väg in i bönen. När sinnesrörelserna är starka är det lättare

             att förbli begravd i sina känslor än att ta ett steg bakåt, tillräckligt för att kunna erkänna och acceptera

             dem. Att helt enkelt tillåta dem att VARA, fordrar redan det en mått av frigörelse från dem som jag ännu 

             inte till fullo lärt mig. Det kan lika väl röra sig om en angenäm störning, en känsla av spänning eller

             förväntan, ett uppslukande projekt -- som att skriva ett kapitel i den här boken! -- som dagar i sträck

             kan hålla mig i bönens utkanter. Trots min grundläggande längtan tycks jag inte vara helt kapabel eller

             villig att beslutsamt samla min uppmärksamhet och därmed släppa allt som upptar mig för att träda in i

             den väntande stillheten.

             Sedan har vi det verkliga MOTSTÅNDET. Ibland märker jag att även om jag är fridfull till sinnes, kan

             tankarna planlöst vandra omkring och närapå omärkligt undvika den stillhetens ort som när den väl nåtts

             är livet i dess fullhet, men som alltid tycks alltför kärv när man närmar sig den. Denna motvilja har ändå

             föga substans, och har jag väl registrerat den kan jag lätt besegra den. Av ett helt annat slag är det

             fullständigt ofrivilliga motståndet. Det har jag lärt mig att känna igen som ett tecken på Guds direkta

             handlande inom mig; att han håller på att skala bort ännu ett lager av "säkerheter" för att ytterligare 

             förenkla min gemenskap med honom. Märkligt nog är det bara att stå ut med detta slags motstånd, som

             det enda ärliga gensvaret på något jag inte förstår och ännu inte vet hur jag skall börja önska.

             Det är inte längre fråga om någon uttalad revolt, om inte för annat så bara för att erfarenheten lärt

             mig att sådana tider av hjälplöshet alltid lett fram till en djupare sanning.

             Skulptören behöver stenens motstånd för att kunna frigöra den form han ser i den.  

             KAPITEL 4.

             KONTEMPLATIONENS APOSTOLAT.

             All bön är apostolisk. Det vill säga "själens upplyftande till Gud" öpnar, från vår sida, kommunikations-

             kanalen mellan Gud och  hans skapelse och tillåter flödet av gudomligt liv och gudomlig kärlek att

             översvämma världen. Detta blir allt sannare när bönen utvecklas till kontemplation, även om det inte är

             omedelbart självklart.

             EN APOSTEL?

             En apostel är någon som sänts ut för att förkunna det glada budskapet om Guds rike.

             Kan det också förkunnas i tystnad? Ja, i allra högsta grad. Predikan och undervisning proklamerar

             detta rike, men det har bara upprättats i det människohjärta där Gud har börjat råda, och det blomstrar

             i den utsträckning som hans herravälde inte stöter på några hinder.

             Att tillåta Gud att med full frihet komma in i vårt liv och ta det i besittning är att vara autentisk, om än

             tyst, apostel för evangeliet. 

             JOHANNES AV KORSET.

             Johannes av Korset är mycket fötjust i att använda bilden av ett fönster när han vill belysa sin lära om

             kontemplationen. Han liknar människan som vandrar på bönens väg vid ett fönster genom vilket den

             gudomliga solen skiner. Allteftersom hindren för sölljusets genomstrålning avlägsnas allt mer genom-

             skinlig, så att den tillåter Guds brännande strålglans att ylla hela huset med ljus och värme.

             Strålarna från Guds kärlek strömmar alltid ner över mänsklighetens hus, men de kan bara tränga in i dess

             inre genom öppna och mottagliga hjärtan.

             TERESA AV JESUS

              Det var Teresas egen tro på denna sanning som förmådde henne att uppmuntra sin lilla grupp av

              kontemplativa kvinnor att ställa hela sina liv i Kyrkans tjänst. I femtiohundratalets militära atmosför,

              då kristna ledare försökte möta hotet från reformationen med vapenmakt, liknade Teresa sitt kloster vid

              en befäst stad i krigstid. Den belägrade fursten kan kämpa därifrån och förlita sig på att medborgarnas

              lojalitet betyder att staden aldrig kommer att intas. Med andra ord trodde hon att hennes nunnors bön

              mer effektivt än beväpnade härar kunde styrka Kyrkan i kris.

              TERESE AV JESUSBARNET.

              Terese använder en annan bild, kanske mer tilltalande och relevant för oss, i sin programförklaring:

              "I min Moder Kyrkans hjärta skall jag vara "KÄRLEKEN". Förtärd av apostolisk längtan, som tycktes omöjlig

              att förverkliga, hade hon begrundat det faktum att kroppens styrka berodde på hjärtats fördolda

              verksamhet. Hon förstod då att hennes kallelse som kontemplativ var att hålla kärlekens livsviktiga kraft

              oavlåtligt pulserande genom Kristi kropp. (Medvetna som vi är om alla människors inbördes beroende

              skulle vi nog idag vilja utsträcka analogin till att gälla hela mänskligheten. 

              Påven Paulus VI  (1897-1978 ) hade insett dett när han skrev: "Om det saknas kontemplativa själar,

              om deras liv mattas eller förtröttas, kommer hela den mystiska kroppens livskraft automatiskt att

              minska." Samma sak kan sägas om påven Johannes Paulus II ( 1920-2005 ), när han i ett anförande till

              kontemplativa vädjarde: "Var hos mig, Var nära mig, ni som lever i Kyrkans hjärta."

              ATT VÄXA I APOSTOLISK IVER

              Man behöver inte nå längre på bönens väg förrän ett växande medvetande om solidaritet med allt Guds

              folk anmäler sig, och detta medför en bävande känsla av ett gudomligt uppdrag. När vår förening med Gud

              fördjupas, vet vi oss vara ett med allt som är Guds. Vi leds till allt mer och mer identifera oss med Kyrkans

              och hela världens behov och lidanden, förhoppningar och strävanden alleftersom vi tränger djupare in i

              Kristi bön och självutgivelse, han som "älskade Kyrkan och offrade sig för den" ( Jfr. Ef. 5:25 ).

              VITTNESBÖRDETS APOSTOLAT

              Den kristne som gör sig mottaglig för Guds handlande i bönen, vare sig den upplevs som nåd eller som

              kamp, kommer säkert att att få erfara denna utveckling. Tanken på det egna andliga framåtskriandet

              kommer långsamt att ge vika för insiktenn att man inte närmar sig Gud bara för sin egen skull.

              Apostel är någon som sänds ut med ett budskap till andra, och det första budskapet som anförtros den

              människa som vet sig kallade till en fördjupad relation till Gud i bönen, är att denna förtrolighet är

              menad för alla. Det orubbliga böne-engagemanget vittnar om att Gud är det fullkomliga och slutgiltiga

              svaret på människohjärtats längtan, och att GUD SJÄLV LÄNGTAR EFTER OSS och erbjuder var och en

              att få uppleva det kärleksfulla mötet med honom.

              Johannes av Korset avslöjar vidden av sin egen nitälskan när han avslutar sin beskrivning av bönens

              högsta stadium, det andliga äktenskapet, med denna innerliga bön: "Dit må den allraljuvaste Jesus,

              de trognas själarnas Brudgum, godhetsfullt föra alla dem som åkallar hans namn".  

              "FÖRENING MED KRISTI BÖN"

              KATOLSKA KYRKANS KATEKES ger oss ytterligare refektioner om den inre eller kontemplativa bönens

              apostoliska natur:

              "Inre bön är förening med Kristi bön i den mån den gör oss delaktiga av Kristusmysteriet. I eukaristin

              firar Kyrkan Kristusmysteriet, i den inre bönen levandegör den helige Ande detta mysterium för att det

              skall bli synligt i verksam kärlek."

              Centralt för Kristi mysterium är hans ständiga gemenskap med Fadern. Det var den som oavlåtligen

              orsakade och vidmakthöll hans hörsamhet för Faderns vilja, att alla skulle få evigt liv genom honom.

              De kontemplativa är kallade in i samma djupa, sonliga förhållande som en gång fick Kristus att i tidig

              gryningsstund smyga sig ut ur huset för att få tid och möjlighet att vara ensam med sin Fader.

              Dessa stunder av tyst överlåtelse ledde honom, liksom de vill leda oss, till korset: "det rent andliga

              korset och den utblottade fattigdomen i anden hos Kristus."     

              Sinnenas och andens smärtfyllda och befriande nätter konstituerar en död "efter Kristi exempel".

              De leder därför också fram till ett mer överflödande inströmmande av gudomligt liv, som följaktligen

              får mer spelrum i världen. Johannes tvekar inte att indentifera detta den kontemplatives svåra "verk"

              med Jesu återlösningsverk -- "hans största livsverk" ... människosläktets försoning och

              förening med Gud".

              "EN KÄRLEKENS GEMENSKAP"

              I nästa paragraf i katekesen står det:

              "Inre bön är en kärlekens gemenskap somm ger liv åt d många i den mån den samtycker till att förbli

              i trons natt.. "

              De som ber kontemplativt står samtidigt i gemenskap med Gud och med "de många". I deras hjärtan

              förenas två mäktiga krafter, Guds förtärande kärlekseld och människans hunger efter att älska och bli

              älskad. Det är inte bara för den kontemplativa människans egen skull som Guds lidelse tar henne i

              besittning. Hon måste förmedla den till andra, ungeför som när klippavsatsen nedanför vattenfallet tar

              emot första stöten av kraften från det forsande vattnet, vilket sedan skummar ner över klipporna

              nedanför. 

              "SOM GER LIV ÅT DE MÅNGA"

              Utan tvekan står Elisabeth här under inflytande av Johhannes av Korsets undervisning, som också

              jämställer eld och kärlek. När han framställer bönens väg som en successiv intensifiering och rening av vår

              fattiga mänskliga kärlek tack vare den gudomliga kärlekns handlande, källan till vår återlösning, tänkar

              han på ett vedträ som långsamt förvandlas till eld. Lågorna antänder först de yttre kanterna för att sedan

              tränga in djupare och slutligen nå fram till själva kärnveden. Och samtidigt förintar de allt som kommer i

              deras väg. Slutligen är hela vedklabben så förtärd av elden att den själv blir till eld och utan distinktion

              avger samma ljus och värme so elden-- "en kärlekslåga". Det är från denna punkt som det kontemplativa

              apostolatet i dess fullhet strömmar ut. Johannes tvekar inte att hävda att "aldrig så litet av denna rena

              kärlek är dyrbarare för Gud och själen och till större nytta för Kyrkan an alla verk tillsammans, även om

              det kan se ut som om själen inte uträttar någonting".

              KÄRLEKENS FRUKTBARHET.

              Den kontemplativa bönens frukt är ett hjärta som vidgar sig till att omfamna hela världen. att vara så 

              innerligt förenad med Guds egen kärlek innebär att man förmedlar den till andra efter Marias 

              ojämförliga exempel, hon som är Gudsföderska, THEOTOKOS. I sin tjänst för Faderns frälsningsvilja HAR

              Maria bokstavligen Guds Ord, i kärlekens gemenskap, innan hon "gav Livet åt de många".

              Gud är kärlek, och hann skapade oss så att vi skulle kunna bli Kärlek. Vad som ger ömesidig kärlek dess

              fruktbarhet är inte starka känslor utan viljornas förening. Både Teresa och Johannes definierar

              föreningen med Gud som den punkt där Guds och människans vilja sammanstrålar. Johannes skriver att

              den övernaturliga föreningen med Gud "äger rum när de två viljorna, själens och Guds, är överens

              sinsemellan". Och Teresa försäkar oss: "Det är denna förening jag har åstundat hela mitt liv, det är den

              jag alltid har bett Vår Herre om; det är den som är tydligast och säkrast".

              I den fulländade harmonin mellen viljorna möts kärlekskrafterna. Och det är kärleken som är den

              egentliga fruktbärande kraften. "Grenen kan inte bära frukt av sig själv..... Om någon är kvar i mig och

              jag i honom bär han rik frukt... min Fader förhärligas när ni bär rik frukt" ( Jfr Joh.154,5,8 ).

              Att vara ett med Gud Guds vilja är att vara helt hängiven Guds önskningar. Och vad Gud önskar är att

              "alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen" ( 1. Tim. 2:4 ).

              När vi äntligen befriats från vår egen privata agenda och brinner av denna önskan, skall vi, i våra tysta

              djup, i sanning, bära frukt, till Faderns ära.

              "På detta berg bor endast Guds ära och härlighet".

                                                  



                              Epilog.

                                                  



                 KARMELS TRÄDGÅRD.

Frå biblisk tid och ner genom århundrandena till karmelitordens framväxt på medeltiden tyder mycket på att berget Karmel var en plats av skönhet och fruktbarhet. Namnet "Karmel" betyder "Fruktträdgård" eller "trädgård", och man finner ofta trädgårdsbilder i den karmelitiska litteraturen.   Teresa av Jesus beskriver de olika stadierna i bönens utveckling med bilden av fyra sätt at bevattna en trädgård, och i Johannes av Korsets

ANDLIG SÅNG fullbordas äktenskapet mellann Gud och själen i en trädgård.  Therese av Jesusbarnet ser själv som en "liten blomma" i Guds trädgård.   Så kanske det inteär så förvånande att när jag stannar upp för att fundera över vad Karmel, bönens land, betyder för mig, tar mina tankar sig en promenad i trädgården.

TRÄDGÅRDEN OM VINTERN.

En trädgård är en plats där levande ting väver, inte i djungellikt överflöd, utan på ett ordnat och kultiverat sätt.

Och det råder alltid liv i en trädgård, till och med när allt tycks vara dött om vintern. Redan en kulen dag strax efter jul fylls luften i ett avlägset fuktigt hörn i min klostertträdgård av en genomträngande, söt doft.  En stort bestånd av vinterheliotrop växer där, ändå ut på den sällan trampande leriga stigen.  

Stänglarna är tjocka och köttiga och bär var och en upp en klase blommor som man inte precis kan kalla vackra.  Deras lätt malvafärgade och grå nyanser kommer bara till sin rätt mot bakgrunden av det vissna fjolårsgräset, men jag vet ingen högsommar blomma som är doftrikare än vinterheliotropen.

Ett stycke därifrån, på andra sidan om en av trädgårdens små kullar, står en klunga hasselbuskar.  Ett kyligt vindslag sveper genom de kala grenarna och, liksom av en slump, faller pollen från det gungande hänget över till den lilla röda asterisken som är den väntande honblomman.  Långt innan knopparna har börjat svälla på fruktträden, har det mysterium somm är nytt liv tagit sin början bland dessa till synes döda grenar.

När jag närmar mig trädgårdens mitt, hejdar jag mina steg framför ett rustikt "eremitage" mellan två resliga lindar.  Här växer vintergäck och bildar en effektful färgklick i de gråbruna omgivningarna.   De trotsar till och med ett tunnare snölager,, som om naturen, för att muntra upp den kalla vinterdagen, hade förberett en liten tebjudning och dukat fram gyllengula koppar med gröna fat på en ren, vid bordduk.  Syen av detta är en djärv bekräftelse på att våren förvisso är på väg, och att vi en vacker dag där skall få se ett hav av påskliljor.

Dessa små underverk  --- av doft, av fruktsamhet, av färgprakt om vintern --- är kortlivade och kan lätt missas helt, eftersom de varje år kräver en speciell pilgrimsfärd i gummistövlar, under den blygrå himlen.

Men när jag har stått inför dem under mitt eget Karmel-livs vintrar, har de aldrig underlåtit att ge mig nytt mod.  Jag troratt en av den karmelitiska traditionens stora bidrag är att den erbjuder ett sammanhang för allt vad brist och förlust avståndstagande heter i våra liv; allt som synes är negativt och dödsbringande i vårt sökande efter Gud.  Johannes av Korset talar om en NATTLIG färd, Therese om den LILLA  vägen, den stora Teresa om en silkesmask gömd i sin kokong.  Åter och åter försäkras vi att när vi känner oss helt förlorade och svaga och allt annat än det vi önskar vara, är allt det som bör, allt hör med till vår andliga växt mot Gud, och det finns blommor somm bara slår ut och sprider sin doft under våra vintrar.

OCH OM VÅREN. 

När snödropparna  och påskliljorna efterträtt vintergäcken och i sin tur blommat ut, nu när vi närmar oss försommaren, täcks slutningen bakom lindarna långsamt av gullvivor.   Det är något med deras yttersta enkla form och färg som får mig att tänka på våra första dagar i Karmel, när kallelsen är daggfrisk och idealen ännu inte satts på prov.  Det är enn tid av hopp, entusiasm och rika löften för framtiden, men det är också ett stapplande steg in i det okända, och de första efarenheterna kan tyckas os oroväckande.

Många avv oss kommer till Karmel med redan väl uppbyggda försvar mot det svåra och smärtsamma i livet och visar därför fram en tämligen acceptabel fasad.  Men i klostrets stillhet har de snyftningar som länge tystats  ner en benägenhet att åter låta höra sig, och omsorgsfullt konstruerade barriärer har ingen chans mot en Gud som redan omfamnat den sanna människan som döljer sig bakom dem, ochnu bara vill hjälpa henne fram till att erkänna och acceptera den sanningen.  Förlusten av de välbekanta sättenn att handskas med livet och uppdykandet av gamla begravda sår kan resultera i en överväldigande skrämmande och omtumlande upplevelse.   I många terapeuters mottagningsrum kan man finna en affisch med ungefär följande varnande ord.  "Sanningen skall göra dig fri  --- men först kommer den att göra alldeles fruktansvärt ont".  En del människor får fortsätta denna färd in i sanningen på ett mindre intensivt sätt och på andra vägar.

Andra förblir utsatta för Guds brännande blick i en primär förpliktelse till kontemplativ bön som deras väg till andlig mognad.  Men Karmels trädgård vet inte av några gränser, och alla dess stigar leder fram mot en växande frihet i Gud.   Jag får aldrig se gullvivorna vissna.   Sommarens gräs växer upp och blir högre än de, och de försvinner ur blickfånget.

DÖ HAR SIN TID.

Mittemot kullen med gullvivor växte en gång en stor tårpil. Det var inte den prydligt välvda förortstypen, utan flodstrandsvarianten, med grenar som ohämmat och tumultartat växte och bredde ut sig.

Det var ett gammalt träd med en urholkning i stamman där en gräsand varje år brukade lägga sina ägg.

( Vi lyckades aldrig komma underfund med med hur hon fick ner sina nykläckta dunbollar till marken, för att sedan snabbt lotsa demm genom trädgården för att finna vatten .)  En nätt när, klostret sov, föll så det stora trädet. Ingen av oss hörde något ljud, och det förosakade inga skador när det föll, med det låg med sina grenar vitt utbredda, som en karmelitnunna på sin professionsdag, när hon ligger platt på golvet med sin kormantel vitt utbredd över sig.  Tårpilens behagfulla död påminde också om hur en gammal karmelitnunna dör, utan at göra något väsen av saken.  Jag har suttit vid många av mina systrars ödsbäddar, och sällan har jag sett vare sig fysisk eller emotionell vånda.     De var kvinnor hos vilka Andens långa och grundliga rening närapå var ullbordad.  Om djupen i deras förening med Gud ofta var dolda för oss, till följd av ålderdomens begränsning och små egenheter, lyste de fram iden naturliga självklarhet med vilken dessa systrar "lämnade världen och gick till Fadern"  ( Jfr.  Joh. 13:1 ). 

Det får räcka med ett exempel.  En gammal Lancashiresyster låg helt stilla, och med ögonen fromt slutna, medan kommuniteten omkring henne bad bönerna för de döende.   Sedan alla lämnat rummet, bortsett från en nunna som stannande kvar hos henne, öppnade hon ett öga och, med en spefull blick på sin medsyster, frågade hon:  "Hur ser jag ut som döende?"  "Väldigt söt", blev svaret.   "Å, gör mig inte fåfäng nu", skrockade den döende nunnan,  "jag kan ju få poängavdrag!"    När hon dog tidigt följande dag kunde, somm i så många andra fall, ingenting märkas av den slutgiltiga överlåtelsen förutom den stillhet som fäljde på hennes sista andetag.

När det gamla pilträdet dog, kom arborristerna och sågade upp grenarna. De staplade veden ovanpå stubben och gjorde en rejäl brasa.  Det enda som var kvar fljande morgon var en liten förkolnad stump mitt i en askhög.  Så förflöt ett femtontal år, och bredvid den svarta trädresten växte det upp ett litet skott.

Det växte snabbt, och i dag står det en fin, rank tårfil och låter sina unga grenar falla ned över den gamla växtplatsen.   Naturens egna liknelser tarvar ingen förklaring.

DEN HIMMELSKE TRÄDGÅRDSMÄSTARENS HUS.

Från den här delen av trädgården kan man tydligt se klostrets långa västfasad med klocktornet i bakgrunden.  Det är här den dagliga rytmen av livet i Karmel utspelas, där de olika momenten av arbete och bön följer på varandra lika förutsägbart som turerna i en dans.  Denna välordnade rutin, som får sin färg av det liturgista  året liksom  trädgården av de skiftande årstiderna, hör med till själva Karmels substans.

Det balanserade mönstret som upprepningarna skapar, gestaltar  också karmelitnunnans existens, och fostrar henne till den enkelhet och tystnad som är en förutsättning för ett liv i ständig bön. 

Vart och ett av de identiskt likadana fönstren som sträcker sig längs husets övervåning utmärker en individuell systers cell.   Den är hennes "avskilda helgedom"  och tillförsäkrar henne det mått av ensamhet som är nödvändigt för ett kontemplativt liv. i korridoren med nunnornas celler ligger också ingången till deras kor, förbundet med det offentliga kapellet.   Rekreationsrummet och kapitalsalen är belägna under cellerna.

I dessa utrymmen kommer hela kommuniteten samman för att be tillsammans, koppla av tillsammans, reflektera och fatta beslut tillsammans.  Men i cellen är var och en ensam med  Gud, mottaglig för Guds kärlek somm långsamt får henne att vakna upp till sanningen.

Varje cell i Karmel kan berätta en  historia om fortgående omvändelse.   De kala väggarna har bevittnat timmar av kamp och motstånd, av fruktan att, ägde jag Honom, jag inte fick ha mer därtill.

De har härbärgerat ensamma stunder av närapå förtvivlan ansikta mot ansikte med personliga svagheter och tillkortakommanden.  Fast och bestämt har de satt stopp för den rastlösa anden som drömde om mindre radikala sätt att svara på kallelsen sominte ville tystan.   Cellen är också hemvist för den långa perioden av "tiden under året", då männskan lär sig vad det innebär att leva inriktad på Gud och att i allt sträva mot honom.  Och den får vaka över benådade ögonblick, när Guds trofasthet besvaras och det råder fridfull förening med den Älskade.

Som de första eremiterna på berget Karmel väl kände til, fostrar cellen den långsamma utvecklingen av ett liv i bön och offer som bär frukt i ett växande medvetande om Guds närvaro  i människans innersta rum.  Den mogna karmelitnunnans vetskap om enhet med Guds liv genomsyrarpå enklast möjliga sätt, hennes arbete, hennes bön, hennes mänskliga relationer, hennes personliga förehavanden, allt märkt av en fördjupad medvetenhet och uppmärksamhet.  Livet i Gud ställer också alltmer subtila krav.  Ljuset från Kristus och hans evangelium tränger ner till djupare nivåer och avslöjar varje självisk, varje självbevarande impuls --- i en utsträckning som, även om det förblir smärtsamt, ändå i sista hand välkomnas som en befrielse.  Människan finner ju sin största frihet i att oförfärad stå i sin egen sanning inför Guds sannings mysterium.   Det finns något i den mänskliga anden som hungrar efter detta och som oavlåtligen trängtar efter det fulla förverkligandet av Kristi löfte: "När han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hel sanningen"  ( Joh. 16:13 ).   Jag tror kärnan i vad Karmel betyder för mig ligger i detta: att hela dess andliga lära bekräftar och stöder sökandet efter sanningen som livets centrala strävan.  Karmel är ingenting annat än trädgårdsmark för detta växande in i sanningen.

DEN TILLSLUTNA LUSTGÅRDEN.

Jag har redan sagt att Karmels trädgård inte känner några gränser, och ändå går jag omkring i en trädgård som på alla sidor o

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 augusti 2012 20:35

                                           DE FRÄLSTAS ISRAELS LOVSÅNG.

         De frälstas Israels lovsång, kan också vara eller bli vår lovsång, om vi är villiga, att i lydnad med en

         sann och äkta överlåtelse av hela vårt hjärta, sätter vår tilltro och förtröstan på honom.

         Jesaja. 12:1-6:   1917 års översättning.

         1.   På den tiden skall du säga:

          "Jag tackar dig, Herre, ty väl var du vred på mig, men din vrede har upphört, och du tröstar mig.

          2.  Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke;  ty HERREN; HERREN är min starkhet och

          min lovsång, och han blev mig till frälsning".

          3.   Och Ni skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor.

          4.   Och skolen säga på den tiden:

           "Tacka HERREN, åkalla hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken;

           förtäljen att hans namn är högt.

           5.  Lovsjungen Herren, ty han har gjort härliga ting; detta vare kunnigt över hela jorden,

           6.  Ropen av fröjd och jublen Ni Sions invånare, ty Israels Helige är stor bland eder".


   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 augusti 2012 19:34

                                                   DEN ANDLIGA KLOKHETEN.


            Den Andliga Visheten och den Andliga Klokheten är två goda samarbetspartner.

            Ordspråksboken. 1:4:   1917 års översättning.

            4.  De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet.

            Salomons ordspråk kan ge den som saknar ett andligt förstånd; både Andlig Klokhet,

            kunskap och eftertänksamhet.

            Guds Visdom finns nedlagd i Salomons ordspråk, som har ett högaktuellt budskap till dagens

            sekuliserade  samhälle, som helt saknar denna Visdom.

           Ordspråksboken. 2:1-5:   1917  års översättning.

           1.   Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig.

           Vishetens maningsrop är idag till oss:  Min son, mitt barn, jag uppmanar dig, var mottaglig för mitt

           ord i ditt hjärta, ty därifrån utgår ditt liv, som sedan kan påverka och förvandla både ditt liv och din

           omgivning, under ditt jordeliv, som människa och medmänniska.   

           2.    Så att du låter ditt öra akta på Visheten och böjer ditt hjärta till Klokheten.

           För att få nytta av Visheten och dess frukter, uppmanar Vishetens maningsrop; att ha ett lyhört öra,

           ( lyssnande öra ), för visheten.

           Att ha ett ödmjukt och formbart hjärta, som i sitt handlingssätt, böjer sitt överlåtande hjärta,

           till och inför Visheten och dess frukt, Klokheten.

           3.   Ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten.

           4.   Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt,

           5.   Då skall du förstå Herrens fruktan, Guds kunskap skall du då finna. 

           I allt detta erbjudande kan vi tydligt se och i djupet av våra hjärtan, Guds gränslösa nåd och

           barmhärtighet, för att komma tillbaks vårt Fadershus, där vi i all evighet, skall tillbringa med honom,

           i hans gudomliga närvaro. 

          

    


             

             

Av Jan-Owe Ahlstrand - 6 augusti 2012 17:24

                                                  

   DEN INRE MÄNNISKAN.

            Den inre, vår inre människa, vår gudomliga direkt--kontakt med hela gudomen; Fadern,Sonen och

            den Helige Ande.

            Att på ett sunt och äkta sätt upptäcka, den äkta och sanna andliga hungern, sökandet och längtan

            som finns nerlagd i din inre människan, genom din Faders omsorg.

            Den inre människan har ett hungrande, sökande och längtande hjärta, detta hjärta har en stor

            betydelse för din och vår andliga tillväxt och mognad i Kristus Jesus.   

            Efesierbrevet. 3:16:

           16.   Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka år er INRE MÄNNISKA genom sin ande.    

           Människan för grekiska ordet är "anthropos" människa möjligen av grekiska ordet "aner" vilket

           kan betyda man, öga och ansikte.

           Alltså, den inre människan är i själva verket uppbyggd på samma sätt som vår yttre människa,

           med all dess grundläggande egenskaper och utvecklande fuktioner, för att fungera fullt ut,

           som en livs levande individ.

           En vän sa till mig vid ett tillfälle, vad skönt det är att få andas med de andliga lungorna. 

           Genom ett akivt böneliv brukar man ge uttryck, för att på ett effektivt sätt utvidga sina andliga lungor,

           ett sådant dagligt böneliv kan vara mycket hälsosamt för de andliga lungornas, vidareutveckling.

           Har man ett ineffektivt böneliv, kan dessa andliga lungor helt förtvinas bort, alltså de blir inte

           funktionsdugliga, när de inte får tillfälle för ett effektivt böneliv. 

           Ett ineffektivt böneliv kan bero på andlig slöhet och lathet, denna slöhet och lathet kommer ofta,

           ifrån en människas egoism. En människas egoism skadar henne och ifråntar henne, de välsignelser

           som ett aktivt böneliv ger både till individen själv och hennes egna omgivning.  

           Att tillfredsställa sina egna egoistiska behov, gör att egoismen utvecklas och växer till i en människas

           hjärta och liv, ditt hjärta kan liknas som ett trädgårdsland, egoismen är som fruktbara ogräsplantor,

           hur många önskar jag att bli planterade i mitt hjärta, ju fler de blir, desto större skada gör

           de för dig i mitt och ditt egna människohjärta.

           2. Korinterbrevet. 4:16:

          16.   Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min INRE MÄNNISKA

          dag för dag.

          Här kan vi på ett mycket klart och tydligt sätt förstå att Gud skapade en hel människa bestående av 

          både en yttre och INRE MÄNNISKA.

          Den yttre människan föråldras och bryts ned, medan den INRE MÄNNISKAN, förnyas dagligen.

          1. Petrus brevet. 2:2:

          Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den

          och bli räddade.

          Att ha en längtan efter den sanna och äkta andliga mjölken, har sitt syfte med att tillåta den

          INRE MÄNNSKAN att växa till en fullmogen INRE MÄNNISKAN, för att sin tur kan påverka och kontrollera

          den yttre människan på ett sunt och bra sätt, som i sin tur även kan påverka vår dagliga omgivning.

          1. Petrus brevet. 2:1:

          Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal.

          FALSKHETEN, AVUNDSJUKAN OCH FÖRTALET med dess personligheter och ondskefulla egenskaper,

          skadar den yttre människan och är ett hinder för att utveckla den INRE MÄNNISKAN.

          Det grekiska ordet för Avundsjuka är ordet "phthonos" vars betydelse är avund och missunnsamhet.

          Att förtala är att tala ont eller nedlåtande om någon, framför allt om en som icke är närvarande, att

          tala bakom hans rygg.  Förtal omfattar även skvaller, anklagelser , fördömelse , falska rykten.

          Förtalet kan ha en förmåga att verka som ett ont gift: till exempel i min och din tankevärld.

          Förtalet kommer ofta från ett ondskefullt hjärta: sedan ut genom någons tal, vars tunga helt

          överlåter sig, för Förtalets budskap.

          Det grekiska ordet för Förtal är ordet "katalalia" förtal kommer ursprungligen från grekiska ordet

          "katalaleo" vilket betyder tala emot , baktala och förtala.  

  

                 


Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 augusti 2012 07:06

                                                ÄNDÅ LADE SIG INTE HANS VREDE.


         Jesaja. 9:8-12:

         8.   Herren sände ett ord mot Jakob, hans ord drabbade Israel.

         9.   Hela folket fick erfara det, Efraim och Samarias invånare.  Men i STOLHET OCH ÖVERMOD sade de:

        10. " Murar av tegel har fallit, då bygger vi nya med huggen sten.

          Bjälkar av sykomor har knäckts, då tar vi ceder istället."

         11.  Herren lät deras motståndare triumfera och hetsade deras fiender mot dem.

         12.  Arameerna från öster, filisteerna från väster, glupskt högg de in på Israel. 

          ÄNDÅ LADE SIG INTE HANS VREDE, hans hand är alltjämt lyft.

          Herrens allsmäktiga ords vrede hade drabbat Israel som land och nation.

          1.   Murar av tegel hade fallit under Herrens vrede mot nationen Israel.

          2.   Bjälkar av sykomor har knäckts under Herrens vrede mot nationen Israel. 

          I SIN STOLTHET OCH SITT HÖGMOD SÄGER, folket som nation:

          1.    Vi vill tillsammans som nation med vårt högmodiga hjärta, bygga upp nya murar med nyhuggen sten.

          2.    Vi vill som nation tillsammans med våra högmodiga hjärtan,  bygga i cederträ i stället

          för bjälkar av sykomer.   

          Stolthet är det hebreiska ordet: "godäl" storhet; i Jesaja 9:9 i betydelsen: övermod, högmod av; ordet

          "gadal", bli eller vara stor.   

          Jesaja.  9:13-17:

          13.   Men folket vände inte om till honom som slog, Herren Sebaot sökte de inte.

          14.   Då högg Herren av Israel huvud och svans, stam och strå på samma dag. 

          15.  De äldste och de betrodda är huvudet, profeterna som visar fel väg är svansen.

          16.  De som ledde detta folkförde det vilse, de som blev ledda villades bort.

          17.  Därför skonade inte Herren deras unga män, hade inget förbarmande med faderlösa och änkor.

           Gudlösa och nidingar var de alla, vettlöst var allt deras tal.

           ÄNDÅ LADE SIG INTE HANS VREDE, hans hand är alltjämt lyft.

           Gör man ingen sann omvändelse i sina hjärtan, med en ärlig och uppriktig längtan och sökande efter,

           Herren Sebaots vilja , då kan det bli förödande konsekvenser för både ett helt folk med dess nation.

            Resultatet blir då att Herren i sin vrede hugger av Israels huvud och svans.

           När det saknas de äldste och de betrodda i bland folket och i nationen, då blir folket tygellöst,

           både som folk och nation.  Och därtill saknas det sanna profeter efter Guds eget hjärta.

           Profeter som visar fel väg är falska vägvisare för ett folk och en nation, man kan kalla dem falska profeter.

           Han har inget förbarmande med faderlösa och änkor, eftersom folket och nationen ej söker, Herren Sebaot. 

           Jesaja. 9:18-21:

           18.   Ondskan brann som en eld och förtärde tistel och törne. Den satte snårskogen i brand och röken steg

           mot skyn.

           19.   Av Herrens Sebaots vrede brändes landet, och folket blev som det elden förtär, den ene

           skonade inte den andre.

           20.   Man högg för sig till höger utan att bli mätt, man rev åt sig till vänster men var lika hungrig.

           Alla högg in på varandra.

           21.   Manasse på Efraim, Efraim på Manasse, och båda tillsammans på Juda.

           ÄNDÅ LADE SIG INTE HANS VREDE, hans hand är alltjämt lyft.

           Eftersom folket och en nation inte söker och längtar efter Guds vilja, med ett överlåtande hjärta,

           följden av detta blir att man frigör all Ondska över ett folk och en nation.

           Istället för att man upprättar gudomliga lagar i en nation, väljer man lagar utifrån Onskans syfte och

           vilja om hur man ska styra en nation.  All laglöshet samarbetar med villighet med all Ondska.

           Slutsatsen blir att man grundar de nationella lagarna i en nation på Laglöshetens och Onskans

           grundprinciper, om hur man ska styra en nation och dess framtid.

                                       HERRENS DAG OCH BABYLONIENS UNDERGÅNG.                    

           Jesaja. 13:19-22:

           19.  Med Babylonien, kronan bland riken, kaldeenas prydnad och stolthet, skall det gå som när Gud

           ödelade Sodom och Gomorra.

           20.  Ingen skall mer slå sig ned där, obebott skall det ligga från släkte till släkte.

           Där skall ingen beduin slå upp sitt tält, inga herdar låta hjordarna vila.

           21. Men öken-djur skall vi där, husen fyllas av hyenor. Där skall uvar ha sitt tillhåll och gastar

           hoppa omkring.

           Vilda hundar skall på i palatsen, schakaler i de praktfulla salarna.

           Stunden är inne för Babylonien, dess dagar är räknade.

           Jesaja. 13:10-11: 

           Jag skall straffa jorden för dess ondska, de gudlösa för deras synd.

           De fräckas högmod skall jag kväsa, kuva tyrannernas stolthet. 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards