Alla inlägg under februari 2015

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 februari 2015 10:09

NATTEN:   BRON MELLAN MEDITATION OCH KONTEMPLATION.

Det finns ingen lugn övergång från meditation till kontemplation, som om kontemplationen skulle vara en förlängning av meditationen.

Det finns i kontinutet mellan aktiv och passiv bön.

Mellan de båda ligger ett dike.

Sinnenas natt är enligt Johannes av Korset just den växtkris då du lämnar meditationen bakom dig för att så småningom

föras in i den kontemplativa bönen.  Sid. 34. 

KAPITEL 4.

KONTEMPLATIV BÖN.

ETT FÖRSÖK TILL FÖRKLARING.

Johannes av korset är teolog; han vet att oförmågan att meditera orsakas just av det faktum att Gud arbetar i själens djup.  Han förstår att Gud vänder bort själen från sinnenas nivå, den nivå där meditionen hör hemma, för att höja den till andens nivå.

Meditationen är inte längre möjlig därför att kontemplationen --- detta "stilla och kärleksfulla inströmmande av Gud själv"  --- redan, om än omedvetet, är för handen.

Om detta är sant, om denna oförmåga att meditera kommer sig av det faktum att kontemplationen börjar bana sig väg i djupet, är det klart att man måste överge meditionen så fort som möjligt.   Sid.  67. 

FÖRSTRÖDDHETENS PROBLEM.

Vi går in i en kyrka, vi faller på knä inför sakramentet.

I omgivningens ögon och kanske också inför vårt eget fariseiska öga är vi försänkta i bön.

Men i verkligheten står vi ännu vid tvättmaskinen eller är vi kvar med eleverna i klassen, eller fortsätter vi meningsutbytet med en medbroder.

det är det banal, alldagliga och absoluta universiella problemet med förströddheten.

Det problemet fanna naturligtvis förr, men det blir mer akut när man har sagt farväl till meditationen.

Tex. vid eukaristin; man föreställde sig en scenen vid den sista måltiden, man satt bland de tolv och lyssnade till de kärlekens ord som Jesus talade till sina lärljungar .....

Allt detta var något ganska konkret och gav en fast stödjepunkt som tankar och fantasi kunde fästas vid.

I den kontemplativa bönen är det annorlunda.

Den kärleksfulla uppmärksamheten som du där skall ägna dig åt ger få konkreta stödjepunkter, det ligger i själva sakens natur att den är allmän, generell.

Inga känslor uppväcks i den det finnes inte mycket att uppleva --- i den mening man vanligen ger det ordet ----- ingen omväxling alltså, ingen intressant läsning  ( som ofta förgår "meditationen" ), inga nya insikter som slår dig.

Det är mera likt en ökenresenärs upplevelser, en ändlös sandslätt, enformig och grå, utan något objekt på vilket blicken kan vila.  Sid. 72-73.

Finns det en lösning på problemet med förströddhet under den kontemplativa bönen?

Det första vi har att göra är därför att ta emot förströddheten.

En människas bön är normalt en tankspridd bön.

Detta lugna och tillitsfulla accepterande är ett skydd mot upproriskhet, ett slags inre raseri över att vi inte lyckas be som vi skulle vilja.

Den frid som bejakandet ger reducerar i sig själv förströddheten i betydande grad.

Dom Chapman skriver i ett brev:

"Distraktioner.  Eftersom dessa inte omintetgör vår bön bör vi vara fullkomligt nöjda med att de dyker upp förutsatt att vi inte rår för det.

( Jag menar inte att vi resignerat skall FOGA OSS I dem utan VILJA dem.

En kontemplativ människa skall aldrig FOGA SIG I Guds vilja utan VILJA den ).  Sid.  74.

FÖRSTRÖDDHET GENOM BRIST PÅ HÄNGIVELSE.

Förströddhet är först och främst en MORALISKT problem.

En stor del av tankspriddheten kommer av det faktum att vi inte helt och fullt gett oss åt Gud.

De flesta människor, också de gudsvigda,

"vet inte vilket ben de skall stå på",

så som Elia bittert klagar är fallet med israeliterna  ( 1 Kong. 18:21 ).

De vill samtidigt tjäna Herren och Baal, Gud och sig själva.

"Jag hatar vankelmod", står det i Psalm. 119.

Om vårt hjärta hela dagen är delat mellan Gud och oss själva är det naturligt att denna halvhet också avspeglas i bönen, och då kan naturligtvis inte Gud fullfölja sitt verk i oss.

Som Thomas Green uttrycker det:

"Om vi inte växer i kärlek, är det inte för att Guds kärlek till oss är begränsad, utan för att vi sätter gränser för vad hans kärlek får göra i oss. 

En människa som indentifierar sig med sitt arbete, som helt går upp i det och drunknar i det, kan inte heller bli fri från arbetet när hon vill börja sin bön.

Arbetet följer med envist, tyranniskt.

Den som plågas under bönen av en envist återkommande tanke, eller av bekymmer och ängslan, kan vanligen i detta se ett tecken på bristande hängivelse.

Nu är det just det utmärkande för kontemplativ bön att den omöjliggörs när vi vägrar Gud någonting, vad det vara må.

Den kontemplativa bönen förutsätter en total överlåtelse, man kallar den därför också ofta överlåtelsens bön.

Så länge vi ännu håller något kvar, klamrar oss fast vid något, vägrar på någon punkt, kan man inte tala om sann överlåtelse och följaktligen inte heller om sann bön.

Var och en som ber kontemplativt kan konstatera hur det tex. är fullkomligt omöjligt att be så länge man i sitt hjärta hyser agg till någon, om än aldrig så litet.

I meditationen är det inte helt detsamma.

Du kan tala med Gud under bönen om en händelse ur evangeliet och hämta en bestämd föresats ur den, utan att därigenom livet idess helhet sätts i fråga.

I den kontemplativa bönen står du inför ett alternativ:

antingen hålla fast vid dig själv och samtidigt ge upp bönen eller också lämna allt, slita av alla band och kasta dig ut.   Sid. 74-75.

FÖRSTRÖDDHET GENOM BRIST PÅ INRE SAMLING.

Förströddhet är också ett PSYKOLOGISKT problem.

Det är möjligt att jag verkligen inte vägrat Gud något, att jag är lösgjord från arbetet och från mig själv ( åtminstone vad den inre beredvilligheten beträffar )  och ändå är mycket förströdd i bönen helt enkelt på grund av en viss oförmåga till inre samling.

Allt som har hänt under dagens lopp kommer emot mig i bönen.

Det lägger inte beslag på mitt inre, men i mitt huvud råder ett virrvarr av tanka, känslor och minnen.

För vår tids människor är det skärskilt svårt att samla sig.

Teknikens framsteg, maskinernas och datorernas mångfald för med sig att dagens människa lever i ett hetsigare tempo än våra farföräldrar gjorde. 

Allt arbetar med ständigt ökande hastighet.

Det är inte möjligt annat än att den uppskruvade rytmen utsätter hennes egen rytm för fara.

Teknikens utveckling för också med sig att sinnensorganen utsätts för mycket starkare retningar än förr.   Sid. 76.

Fråga två:  Hur kan vi be "när du inte kan be"?

Vara bedjande på jobbet, i bilen, på cyklingen och under olika motionsrundor.

Tex. bedja för själarna i Skärselden.

Fråga tre:  Nämn fem meningar eller korta avsnitt som blivit viktiga för dig.

Några aha-upplevelser.

 ( 1 ).  De gamla fäderna kallar denna läsning för en MEDITATION i ordets ursprungliga bemärkelse, nämligen ett ständigt upprepande, ett tålmodigt mumlande av sanmma ord.

Cassianus  ( 360-433 ) kallar detta VOLUTATIO CORDIS, hjärtats gungande, hjärtats som går upp och ner som ett skepp vilket driver på Andens dyningar, så att Guds ord välver sig fram och tillbaka i vårt sinne.  Sid. 12.

( 2 ).   Utgångspunkt: sinnena i fullt dagsljus.

Johannes lär  ---- och den allmänna erfarenheten bekräftar det  ---- att människan efter det att hon omvänt sig  till Gud i regel upplever en tid av andligt överflöd.

Med "omvändelse" menas här inte övergången från ett syndigt liv till ett kristet liv, utan övergången från ett liv som bestod av plikter och bud till ett liv där man kärleksfullt umgås med Gud, till ett jag-du-förhållande till Gud:

du är min Fader, jag är ditt barn.

Efter denna omvändelse kommer vanligtvis en period av feta år eller snarare feta månader:

"Så snart själen beslutar sig för att tjäna Gud på ett generöst sätt, så börjar Gud vanligen att lyfta upp henne och vårda henne så som en älskande mor vårdar sitt lilla barn.

Hon värmer det vid sitt modersbröst, när det med söt mjölk och mild, välsmakande mat, bär i sina armar och smeker det.  Sid. 35-36.

( 3 ).   LUTTRING ELLER LJUMHET?

Att vi med så mycken ångest och oro tänker på Gud är samtidigt, enligt Johannes av Korset, ett tecken som låter oss se om torkan som vi möter i bönen kommer från Gud, eller om den tvärtom är följden av vår ljumhet.

Därav förstår man att denna motvilja och torka inte beror på kallsinne och ljumhet; ty det är en egenskap hos ljumheten att den inte bekymrar sig om de himmelska tingen och inte hyser någon oro för dem. 

Därför är det stor skillnad mellan känslotorka och ljumhet.

Ljumheten yttrar sig i slapphet hos anden och i tröghet hos viljan och förståndet, och därvid bryr man sig inte längre om att tjäna Gud.

Men i den renande känslotorkan erfar själen en smärtsam oro för att hon kanske inte tjänar Gud så bra som hon borde".   Sid. 49-50.

( 4 ).  ÄR SINNENAS NATT FÖR ALLA?

Johannes av Korset tycks ju tydligt skilja på två kategorier av människor, av vilka den ena är kallad av Gud till kontemplation och den andra inte.

Varför? Det vet Gud.

Kohannes av Korset går här inte in på orsakerna till denna diskriminering.

Men han gör det däremot på ett par andra ställen i sina verk.

I LEVANDE KÄRLEKSLÅGA skriver han bl.a:

"Här bör vi ange orsaken till varför det är så få som når fram till detta höga tillstånd av fulkomlighet i föreningen med Gud.

Man bör veta att det inte beror på att Gud vill att det bara skall finnas få av dessa andar som upphöjts så högt.

Han skulle ju snarare vilja att alla vore fullkomliga.

Men han finner bara få kärl som kan utstå ett så högt och sublimt verk.

Gud prövar dem i det lilla och finner dem vara så svaga att de genast undflyr mödan och vill inte underkasta sig minsta bedrövelse och späkning ....

Därför fortsätter han inte med att rena dem och lyfta upp dem ur jordens stoft genom späkningens möda .....

De flyr från LIVETS SMALA VÄG och söker sig till den BREDA VÄG som leder till deras egen vederkvickelse, men det är ju denna väg som leder till undergång.

På detta sätt LÄMNAR DE INTE NÅGOT UTRYMME FÖR GUD och kan inte ta emot vad de bad honom om, nu när han börjar ge dem det.

Härigenom blir de liksom onyttiga kärl.  Sid. 55.

( 5 ).  KAPITEL 4.

KONTEMPLATIV BÖN.

Vi har redan talat om sinnenas natt.

Här flöjer en sammanfatning av de tre tecken som enligt Johannes av Korset pekar på att den är för handen:

----  Man finner inte tillfredsställelse eller glädje vare sig i Gud eller i det skapade.

----- Man plågas av änslan därför att man tycker sig gå bakåt.

----- Man kan inte längre meditera, använda sin tankeförmåga under bönen.

Nu ser det hela ut att vara mycket enkelt:

den som känner igen sig i dessa tre tecken vet att han har kommit in i sinnenas natt och att tiden är inne för en mera kontemplativ bön.    

Janowe av den helige Johannes, kärlekens apostel.

  

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 februari 2015 10:04

UTGÅNGSPUNKT: SINNENA I FULLT

DAGSLJUS!

Johannes lär ----- om den allmänna erfarenheten bekräftar det  ---- människan efter det att hon omvänt sig till Gud i regel upplever en tid av andligt överflöd.

Med "omvändelse" menas här inte övergången från ett syndigt liv till ett kristet liv, utan övergrången från ett liv som bestod av plikter och bud till ett liv där man kärleksfullt umgås med Gud: till ett jag-du förhållande till Gud: du är min Fader, jag är ditt barn.

Efter denna omvändelse kommer vanligtvis en period av feta år, eller snarare feta månader:

"Så snart själen beslutar sig för att tjäna Gud på ett generöst sätt, så börjar Gud vanligen att lyfta upp henne och vårda henne så som en älskande mor vårdar sitt lilla barn.

Hon värmer det vid sitt modersbröst, när det med söt mjölk och mild, välsmakande mat, bär det i sina armar och smeker det.




Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 februari 2015 13:08

KAPITEL 3.

VÄXTKRIS I BÖNELIVET:  SINNENAS NATT.

"Det är verkligen något som väcker det djupaste medlidande, att se så många människor som Gud har gett både anlag och säskild nåd att stiga högre, och som om de ansträngde sig också skulle uppnå det höga mål vi talat om, men som likväl stannar kvar i sitt gamla triviala sätt att umgås med Gud  .....

Ja, det finns människor som, i stället för att överlämna sig åt Gud och tillgodogöra sig hans hjälp, direkt motarbetar honom genom sitt oöverlagda handlingssätt och sin motspändstighet ...... Man måste alltså först att överlämna sig åt Guds ledning, närhelst det behagar Hans Majestät att föra oss framåt.

Och det är därför som vi här med Guds hjälp skall ge undervisning och råd såväl till nybörjare som till mera erfarna, för att de skall kunna först sig själva, eller åtminstone låta sig ledas av Gud". 

Efter en första period av större eller mindre framgång i bönen genomgår man i allmänhet en kris, då man har intryck av att ha gått vilse eller hamnat i återvändsgränd.

Kanske var våra steg verkligen rika på löften, vi kände oss ta del i ett stort äventyr, vi hade redan fått en liten försmak avvad som väntade oss och vi föreställde oss redan det ögonblick då vi i sanning skulle kunna säga:

"Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig"  ( Gal. 2:20 ).

Denna förhoppning var inte felaktig.  Det är varken högmodigt eller dåraktigt att hoppas att vi i detta liv efter hand skall bli så renade och omdanade i Jesus att vår död blir en kärlekens död, så som Johannes av Korset beskriver den. 

Det är förmätet att tänka att vi med egen kraft kan vandra denna väg, men det är inte förmätet att tro att Jesus skall förverkliga detta i oss. Tre månader efter sitt inträde i klostret skrev Therese av Lisieux  ( 1873-1897 ), då en oerfaren och långtifrån felfri postulant, till sin far:

"Jag skall försöka ära dig genom att bli ett stort helgon".

Dét är inte fel att nära en sådan önskan, ja, man kan till och med förmoda att den som inte har denna önskan aldrig skall nå målet. 

Tro, förtröstan och ivrig längtan ger mod att framhärda på bönens MÄRKLIGA väg.

På bönens väg kan vi inte göra några beräkningar och säga som pilgrimen på väg till en berömd vallfartsort: om jag varje dag tillryggalägger trettio kilometer, skall jag inom sextio dagar har nått mitt mål.

Om det vore så, skulle det vara relativt lätt.

Varje  kväll skulle vi kunna blicka tillbaka på den tillryggalagda vägen och med glädje och tillfredsställelse konstatera  att vi kommit en bra bit närmare målet.

Men så är det inte.  Bönens väg är inte en tydligt markerad väg; den är ofta mycket sällsam och ibland känner man inte alls igen den.

Det är en väg som man finner och regelbundet förlorar, en väg som man ständigt på nytt måste söka, en väg som ibland blir så höjd i dimma att man endast trevande kan fortsätta på den.

Sinnenas passiva natt är en sådan period i bönelivet då vägen helt eller delvis blir osynlig.  En period då många, säkert de allra flesta, ger upp den inre bönen.

Därför är också denna natt en etapp av avgörande betydelse för resten av livet.  Johannes av Korset har vigt en hel bok i SJÄLENS DUNKLA NATT åt att analysera denna kris.

Vi kan tryggt fråga honom till råds och göra ett försök att översätta hans tankar till vår tids språk.

NATTEN: BRON MELLAN MEDITATION OCH KONTEMPLATION. 

Vad befinner sig människan det ögonblick natten faller över henne?  Hannhar redan någon tid övat sig i "meditation".

Med "meditation" avser Johannes av Korset varje form av inre bön som förgår kontemplationen vare sig man nu betraktar någon av trossanningarna, lever sig in i en evangelietext eller betygar Jesus sin kärlek och villighet att följa honom.

Meditation har så småningom förenklats, men den har inte blivit så enkel att den svarar mot hans beskrivning av kontemplationen:  "När själen i detta tillstånd beger sig in i bön, då dricker hon liksom någon som har vatten inom räckhåll, med välbehag och utan möda och utan att först behöva skaffa fram det andliga vattnet genom den akvedukt som eftertanken är, med dess föreställningar och bilder.

Så snart hon försätter sig i Guds närvaro, inträder nästan genast den dunkla älskande kunskapen om Gud, full av frid och ro, ur vilken själen dricker vishet,

kärlek och glädje".

Det finns ingen lugn övergång från meditation till kontemplation, som om kontemplationen skulle vara en förlängning av meditationen.

Det finns ingen kontinuitet mellan aktiv och passiv bön.

Mellan de båda ligger ett dike.

Sinnenas natt är enligt Johannes av Korset just den växtkris då du lämnar meditationen bakom dig för att så småningom föras in i den kontemplativa bönen. 

Också hos Teresa av Jesus finns det ett dike mellan aktiv och passiv bön ( meditation och kontemplation ), men hos henne tycks diket vara ännu större.

Den passiva bönen faller så att säga plötsligt från himlen.

Det sker helt oförväntat och människan erfar då en djup lycka, hon njuter en hög och innerlig tillfredsställelse, hon får en försmak av himlen.

Hos Johannes av Korset sker det mycket med gradvis.

Den begynnande kontemplationen är nästan omärklig, och i många fall är bedjaren helt enkelt inte medveten om den.

Det kan därför inte vara tal om tillfredsställelse, utan tvärtom erfar man enligt Johannes oro, ångest, osäkerhet.

Man skulle kunna säga att människan i sinnenas natt är kontemplativ utan att själv veta om det.

Gud meddelar sig med henne på ett nytt sätt, men människan förstår det inte.

Johannes av korset låter alltså kontemplationen börja tidigare än Teresa.

Teresa skall aldrig tala om "övernaturlig" bön hos någon som genomgår denna natts andliga torka.

Denna olikhet i framställningen beror på att Johannes av Korset är teolog: han nöjer sig inte med att endast konstatera och beskriva, utan han söker också efter tingens sammanhang.

Tack vare sin teologiska reflektion ser han Gud vara i verksamhet redan i nattens torka, även om denna gudomliga verkan ännu inte är helt och hållet förnimbar.

Teresa däremot är en kvinna med mycket sunt förnuft men utan teologiskt bagage: hon beskriver endast vad hon erfar.  

Kanske är det en av Johannes av Korsets största fötjänster att han så tydligt har känt igen och utförligt beskrivit sinnenas natt och andens natt.

Hos alla mystikens författare kan man finna en beskrivning av förening med Gud, emen endast Johannes av Korset ger en grundlig förklaring till vad Gud menar med dessa två smärtsamma faser i bönelivet.

Genom hans förklaring upptäcker man i dessa två perioder en mening och dynamik: de är steg som för oss framåt på vägen.

  


Av Jan-Owe Ahlstrand - 22 februari 2015 06:55

KAPITEL. 2.

FÖRSTA ETAPPEN PÅ DEN INRE BÖNENS VÄG.

Inre bön är ingen övning som du förrättar efter ett i strikt, oföränderligt schema eller efter en fast metod.

Den har ingen bestämd form, som man noggrant och lätt kan beskriva. Den är rörelse, tillväxt, skeende.

Den utvecklar sig oupphörligt mot en ständigt tilltagande passivitet, tills den slutligen mynnar ut i den omdanade föreningen med Gud.

Den  inre bönen är med andra ord helt orienterad mot kontemplationen.

Teresa av Jesus är på denna punkt utomordentligt kategorisk.  "Vi måste alla", skriver hon i FULLKOMLIGHETENS VÄG till sina systrar, "sträva efter att nå kontemplation, eftersom vi inte är här för något annat, och detta inte endast under ett år eller två, eller ens tio år, utan ständigt".

Eftersom bönen är en dynamisk verklighet indelar Teresa den från alla fösta början i olika grader.

I sin självbiografi, BOKEN OM MITT LIV, delar hon upp den enligt fyra olika sätt att vattna en trädgärd.

I DEN INRE BORGEN liknar hon själen vid en borg, som består av flera koncentriskt ordnade boningar.

Framåtskridandet i bönelivet består i att man tränger djupare och djupare in i borgen, ända tills man når dess centrum, där Brudgmmen bor.   

Att bönen är orienterad mot kontemplationen och därför i ständig utveckling, är ett väsentligt grunddrag i den kristna bönen. Allt det övriga härleder sig ur detta.

Ur enna kontemplativa inriktning av bönen kan man till exempel härleda två andra fundamentala kännetecken.

För det första: den kristna bönen är en HJÄRTATS BÖN.

I kontemplationen spelar kärleken en långt viktigare roll än förståndet. Ty kontemplationen är en om än dunkel så dock verklig erfarenhet av Gud, vars väsen är kärlek.

Och kärlek kan endast erfaras av kärlek.

Att bönen från allra första  början är riktad mot denna kärlekserfarenhet har naturligtvis inverkan på hela dess utveckling.

Den skall alltså, under alla etapper, vara mycket mer en kärlekens än en tankens sak: "Om man skall komma långt på den vägen och nå fram till de efterlängtade boningarna, så gäller saken inte att tänka mycket", säger Teresa.

Och i BOKEN OM MITT LIV står den kända definitionen av bönen: "Den inre bönen synes mig inte vara något annat än vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den som vi vet älskar oss".

Ur insikten om att kontemlationen är bönens mål, kan ett annat kännetecken härledas: att MAN MÅSTE LÅTA SIG LEDAS AV DEN HELIGE ANDE och vara hans ingivelser mycket trogen.  Ty kontemplationen är ett Guds verk och inför den är människan maktlös.

Gud ger sig åt vem han vill och när han han vill.

Människans uppgift består endast i att ge honom tillfälle att ge henne sin nåd. Hon måste vara redo. uppmärksam, öppen, följsam, som mjukt vax i Guds hand.

Hon måste ständigt motta sin bön från honom.

Detta har i praktiken vittgående följder, också för dem som befinne rsig i "bönens första etapp".

Omm nan är övertygad om att bönen huvudsakligen är Guds verk, att den frambringas av den helige Ande, då skall man inte alltför lätt binda sig vid regler och metoder.

När Teresa av Jesus i sin bok KLOSTERSTIFTELSERNA skall ge några råd om bönen, börjar hon med dessa ord:

"Det är inte min avsikt eller tanke at det som jag här skall säga kommer att vara så riktigt och träffande att man skulle göra det till en ofelbar regel.

De vore ju dårskap att tro något sådant när det gäller så svårförståeliga ting.

Eftersom det finns många bivägar på denna andens väg, skulle det kunna hända att jag lyckas säga något som är riktigt beträffande någon av dem.

Om de som inte följer denna väg inte kommer att förstå

vad jag säger, beror det nog på att de följer en annan väg".

Också Johannes av Korset uttalar sig mycket tydligt om den frihet den andlige rådgivaren måste ge: "De som leder själarna måste inse och betänka att den som i första hand för själarna framåt och leder dem inte de själva utan den helige Ande, som aldrig brister i omsorg om dem.

Själva är de bara verktyg som tjänar till att inrikta själarna på fulkomligheten genom tron och Guds lag, i enlighet med den ande Gud skänker åt var och en. Därför bör all deras omsorg gå ut på att inte anpassa själarna efter deras eget beteende och deras egen natur, utan de bör i stället vara angelägna om att söka urskilja den väg som Gud vill leda dessa på".      

Vår tids människor har mycket lättare för en affektiv form av bön än vad som tidigare var fallet. Kanske beror det på att den strikta rationaliteten i våra dagar på alla områden lätt väcker misstro.  Som reaktion mot de stora klassiska systemen spelar nu, till och med inom det filosofiska tänkandet, det affektiva elementet en mycket större roll än förut.  En annan orsak ligger i teknikens utveckling, som till en viss grad har mekaniserat människan och gjort henne en främling för sig själv.

Den har fått henne att mer och mer känna behov av att, åtminstone i sitt förhållande till Gud, få vara lugn och okomplicerad, kort sagt sig själv.

Inte heller Teresa av Jesus kunde resonera med förståndet under den inre bönen, och det är trösterikt för oss att höra.

I BOKEN OM MITT LIV skriver hon: "Att läsa goda böcker utgjorde all min förströelse.

Ty Gud hade inte gett mig förmågan att resonera med förståndet och inte heller att begagna mig av fantasin".

Och i FULLKOMLIGHETENS VÄG.
"Själv tillbringade jag mer än fjorton år utan att ens kunna meditera om jag inte hade en bok till hands, och säkert finns det många människor av samma slag som jag.

Andra kan inte meditera ens efter att ha läst en bok utan kan endast be muntliga böner, ty då är de minst förströdda".  

BEDJANDE LÄSNING

Den som börjar praktisera inre bön gör säkert bäst i att som Teresa ta en bok till hjälp.  I en långsam läsning, ständigt avbruten av korta uppehåll, finns hjälp mot de irrande tankarna.  I början är det emellertid inte endast föreställningsörmågan som drar människan från Gud.

Också viljan och sinnena, som ännu är helt inriktade på ytliga ting, vandrar sina egna vägar, och detta är naturigt, eftersom människan genom tusen band är djupt förankrad i tingen om sig själv.

Läsningen skall ständigt på nytt dra uppmärksamheten till Gud. Under uppehållen ---- och dessa måste med tiden bli allt talrikare och längre ---- skall vi kärleksfullt tala med Jesus om det lästa.

"Med Jesus" : han som är Gud med oss", Guds konkreta ansikte, han som genom sin mänskliga gestalt och påtagliga närhet i eukarstin talar mer direkt till oss än "Gud" kan göra.

Dessa korta samtal med honom skall i början kanske verka både onaturliga och framtvingade, och det är de också.

Men efter en tid skall de börja springa fram ur hjärtat, samtidigt som de mer och mer tar läsningens plats.

Principen som ligger till grund för den bedjande läsningen är nämligen att läsningen bara är ett medel, en språngbräda för samtalet med Jesus.  Ju snabbare du därför kan lämna medlet bakom dig, desto större framsteg gör du i bönen.

Ägnar du dig varje dag en gd stund åt detta slags bön får du snart erfara att Jesus, som först var en vag och abstrakt gestalt, mer och mer blir en levande person, en vän.

Förhållandet till honom är inte längre så konstlat som det var i början.  Mer och mer börjar det likna den vänskap du kan känna för en människa.

Kanske ögonblicket då har kommit för att övergå till en enklare form av bön.

"DEN INRE SAMLINGENS BÖN".

Termen kommer från Teresa av Jesus. I denna bön avstår man från läsningen och SLUTER SINA ÖGON.

Detta kan synas vara en onödig detalj, men den är av vikt och även Teresa fäster uppmärksamheten på den:

"Sinnena drar sig tillbaka från de yttre tingen och de bryr sig så litet om dem att ögonen omedvetet sluts för att slippa se dem och för att själens blick skall bli desto klarare och vaknare.  De som vandrar denna väg ber däför nästan alltid med slutna ögon.

Det är för övrigt en mycket god vana, emedan det betyder att själen anstränger sig för att slippa se tingen här nere, men detta är nödvändigt endast i början, ty senare kommer det att kosta henne en större ansträngning att hålla dem öppna under bönen".

I "den inre samlingens bön" samlas alla själsförmögenheterna för att dra sig inåt i själen.

"Vi skall se hur bina återvänder till kupan för att göra honungen", säger Teresa i en suggestiv bild om sinnena".

Där, i ditt innersta, föreställer du dig Jesus i en bestämd händelse ur hans liv, till exempel vid dopet i Jordan, mötet med Sackaios, den sista måltiden, någon scen ur passionshistorien eller mötet med Maria från Magdalena efter uppståndelsen, eller du kan föreställa dig att du likt Nikodemos innerligt och kärleksfullt talar med honom i nattens stillhet.

Och när du väl har samlat dig, talar du med honom och säger honom allt som fyller ditt hjärta och spontant kommer på läpparna.  Du yttrycker din  kärlek, tackar honom för hans vnskap, ber honom om en trogen, självutgivande kärlek .... Och så LYSSNAR du .... Det betyder inte att han talar tydliga, hörbara ord, snarare är hans ofattbara kärlek en "tyst musik" som du efter hand blir mer och mer mottaglig för och i vilken du finner allt större glädje.

Du blir också mer och mer medveten om det oerhörda i att Gud älskar dig, att han har sänt sin egen Son för att visa dig sin kärlek.

Om vi har en mycket livlig fantasi är vi kanske mer hjälpta om vi långsamt och med långa uppehåll ber en muntlig bön,

til exempel Fader vår.

Tillsammans med Jesus kan vi be de olika bönepunkterna och  tillsammans med honom rikta dem till Fader, medan vi lugnt låter dem genomsyra hjärtat.

När vi ett ögonblick, eller till och med en längre stund, har varit borta i tankarna och på nytt kommer tillbaka till oss själva, kan vi genast återta böneorden så att anden och hjärtat åter kan samla sig.     

Att göra bruk av välkända muntliga böner har dessutom den fördelen att dessa gamla och slitna böner plötsligt och lätt kann framstå för oss i nytt ljus och uppenbara en aldrig tidigare anad rikedom.

Denna vana att enkelt samtala med Jesu är ytterst fruktbar och för oss mycket snabbt till den kontemplativa bönen.

Teresa av Jesus uttalar sig här mycket bestämt:

"Detta sätt att be samlar sinnet mycket snabbare andra sätt och medför stora välsignelser även om det bara är fråga om muntlig bön.

Man kallar denna bön en INRE SAMLING, emedan själen samlar alla sina själsförmögenheter och går in i sig själv tillsammans med sin Gud.

Där skall den gudomlige Mästaren mycket tidigare söka upp hnne, undervisa henne och skänka henne vilans bön än på någon annan väg".

Det är av stor vikt för detta samtal med Jesus att man går till väga på ett otvunget, naturligt och enkelt sätt.

Detta gäller för övrigt varje slag av samtal.

Ett samtals första och sista regel är konsten att vara okonstlad. Även här gäller orden:

"Om ni inte blir som barn ..... När du en tid brukat denna enkla, affektiva bön, skall du märka att den för var dag blir allt enklare.

Medan du i början såg till att ha ett stort antal saker att tala om med Jesus, av rädsla för att annars sitta där stum, blir efter hand umgänget med honom allt mer enahanda.

Vissa teman dyker ständigt upp på nytt, somliga muntliga böner inställer sig regelbundet, längre, du  lyssnar allt mer, och vad du under detta stilla lyssnande förnmmer blir mer och mer detsamma:

Jesus älskar mig.  Jesus och själen är som två förälskade, som under sin första bekantskap känner behov av att uttrycka sig i många ord, att tala om varje dags erfarenheter, bekymmer och händelser.

Men efter en tid har de talat ut och de känner att dessa ting är alltför vardagliga och banala. De vill komma till själva kärnan.  Det finns nu endast en sak att säga, en enda underbar erfarenhet som är värd att tala om: att de älskar varandra. Och kärleken är alltid densamma och ändå alltid ny. Den är som Gud själv, han är av evighet och ändå alltid ung.  Och så måste det ju vara, eftersom Gud är själva Kärleken.

Denna utveckling mot en ständigt växande förenkling tillhör inte endast bönelivet, det gäller för hela det andliga livet.

Så kommer du att att för den andliga läsningen i allt mindre omfattningsöka olika slag av böcker.

Du kommer att känna dig tillfreds med några få som du ofta läser om, ända till dess endast en blir kvar:  Guds egen bok, den heliga Skrift.

Att leva i Guds nävaro, vilket i början var en "övning", blir efter hand en andra natur: du lever i Gud som du andas i luften.  De försakelser som du i början förpliktade dig till, och som du med hjälp av din andliga vägledare noggrant bestämde, blir allt mer relativa och ses på et nytt sätt.

De detaljerade försakelserna har en tendens att mynna ut i hela livet: det gäller inte så mycket den eller den försakelsen utan ett  liv i försakelse.

Du är inte längre på jakt efter försakelser, tvärtom, de anmäler sig själva under dagens lopp, och dessa försakelser vill du troget bejaka under den helige Andes ledning.

Detsamma gäller samvetsrannsakan, fattandet av beslut och andra olika punkter.  Man kan säkert säga att denna förenkling är den verkliga prövostenen för människans framsteg i bönelivet och därmed för hela hennes andliga liv.

Kanske kan man få den uppfattningen att en ständig förenling av den affektiva bönen av sig själv skall mynna  ut i vilans bön, men så är det inte.  Det finns ingen kontinuitet mellan den affektiva bönen, hur enkel den än blir, och vilans bön.  Vilans bön, den första bönefasen då man gått över mystikens röskel, ligger på ett annat, djupare plan än den affektiva bönen.

För att nå detta plan måste man gå igenom en smärtsam övergångsplan.    

   

  

  

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 februari 2015 06:37

EN EVIGT NY START.

11.  Kyrkan slutar aldrig att förvånas över "djupet av rikedom, vishet och kunskap hos Gud"  ( Rom. 11:33 ).

Den helige Johannes av Korset säger att "den snårskog som Guds vishet och kunskap är, är så djup och bred att själen, hur mycket den än fått lära känna den, alltid kan tränga in djupare i den".

Eller som den helige Irenaeus skriver:

"När Kristus komit, medförde han allt som är nytt".

Av Jan-Owe Ahlstrand - 16 februari 2015 16:27

KAPITEL 1.

FÖRBEREDELSE TILL BÖNEN.

"Om någon av er vill bygga ett torn" säger Jesus,

sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar,

för att se om han har råd med bygget?"  ( Luk. 14:28 ).

Att börja ett böneliv är ett stort företag, och därför måste man gå till väga med omsorg och eftertanke.

Att be gör man inte på improvisation.

I FULLKOMLIGHETENS VÄG, som Teresa av Jesus

(1515-1582 ) skrev som en traktat om bönen, läser vi:

"Det är om bönen ni har bett mig säga något ... Innan jag talar om den inre bönen, det vill säga om bönen i egentlig mening, måste jag säga er vissa saker som är nödvändiga för alla dem som traktar efter att vandra bönens väg.

Så nödvändiga är de ..... att det dem förutan är omöjligt att vara verkligt kontemplativ".

Och säkert att det inte utan skäl som dessa "nödvändiga saker"  ( kärlek till nästan, frigörelse från det skapade, ödmjukhet ) upptar ungefär hlften av boken.

Likaså säger Johannes av Korsets  BESTIGNING AV BERGET

KARMEL egentligen ingenting annat än hur man skall förbereda sig för bön och kontemplation.

Man kan förbereda sig för kontemplation men däremot inte åstadkomma den.

Den är inte något människan gör, utan något som Gud gör, förusatt att människan tillåter honm.

I sin bok INTO THE SILENT LAND liknar Martin Laird dessa förberedelser vid de färdigheter som en trädgårdsmästare och seglare måste använda sig av.

En trädgårdsmästare sår och vattnar för att möjliggöra växt, men han åstadkommer den inte.

En seglare  tar vinden i sin tjänst men får det inte att blåsa.

Vår uppgift är att skapa rymd inom oss, befästa oss i en hållning av öppenhet, ödmjukhet, hängivelse.

Men kontemplationens gåva är uteslutande Guds.

Han ger den när han vill och på det sätt han vill.

Och är vi riktigt disponibla så ger han den, det kan vi lita på.

Bland de många ting som är en förutsättning för den inre bönen är det tre som är säskilt viktiga;  andlig läsning, vanan att vandra i Guds närvaro och självförsakelse. 

ANDLIG LÄSNING.

Som allmän regel kan man lugnt hävda att det är absolut omöjligt att göra framsteg i den inre bönen utan regelbunden andlig läsning.

Den som gör sig några illusioner på det området kommer väl småningom att lära av erfarenheten.

Det räcker med att man under en kortare tid har försummat den andliga läsningen för att man skall märka hur den inre bönen undermineras.  Ständigt på nytt blir vi inkrönkta i oss själva, oden gamla människan sticker upp sitt huvud.

Vi har en stor benägenhet att glida ner från den plan där vi ser skapelsen i Guds ljus och ur evighetens perspektiv.

Det är just den andliga läsningens uppgift att återställa vår inriktning mot Gud, det är den som på nytt skall lyfta oss upp till det plan där vi kan se med trons ogrumlade blick, det är den som skall hjälpa oaa att avstå från våra jordiska tankar och strävanden.  Men kanske är den andliga läsningen framför allt nödvändig för att uppmuntra oss.

Den stora frestelsen på bönens väg är nämligen den att tappa modet. Bönelivet kan ta sådana förvrande vändningar, det kan förefalla så hopplöst, så vansinnigt.

Då kan de människor som har gått före oss på denna väg skänka oss insikt om Guds vägar, som leder oss fram på ett helt annat sätt än vad vi föreställde oss.    

Med andlig läsning är inte vilken läsning som helst.

Den andliga läsningen syftar inte till att exempelvis hålla oss a jour med tidens andliga strömningar.

En sådan läsning kan vara nyttig för vissa människor, ja till och med vara en plikt för dem som skall undervisa, men den utspelas helt och hållet på intellektets nivå, och det är just på den nivån som bönen inte utspelar sig.

Bönen äger rum på HJÄRTATS nivå, och hjärtat kan inte näras med rent förståndsmässig föda.

Den andliga läsningen borde vara en LECTIO DIVINA, så som de gamla fäderna utövade den och som den fortfarande lever kvar i klostertraditionen.

Ja, under de senaste decennierna har LECTIO DIVINA, kanske som en följd av intresset för öken fäderna, upplevt något av en renässans i många kristna kretsar.

Med LECTIO DIVINA förstår man en långsam, koncentrerad läsnng, främst av Bibeln, som direkt leder till bön och egentligen redan är bön.

En läsning som ständigt avbryts av korta uppehåll då man lyssnar till den helige Ande och ger honom tillfälle att tala.

Det var på det sättet som Teresa av Jesus läste andliga böcker.  Till sin biktfader skrev hon en gång:

"Jag längtar alltid efter tid att läsa, ty det har jag alltid varit förtjust i.  Men jag läser mycket litet, ty snart jag har en bok, känner jag mig dragen inåt och därmed är jag tillfredsställd.  Så blir min läsning till bön".

De gamla fäderna kallar denna läsning för en MEDITATIO i ordets ursprungliga bemärkelse, nämligen ett ständigt upprepande, ett tåligt mumlande av samma ord.

Cassianus ( 360-433 ) klar detta VOLUTATIO CORDIS, hjärtats gungande, hjärtat som går upp och ner som ett skepp vilket driver på Andens dyningar, så att Guds ord välver sig fram och tillbaka i vårt sinne.

Under medeltiden använde man för detta en oväntad men mycket suggestiv bild:  RUMINARI, att idissla ordet.

Man tänker spontant på hur de drömmande korna fridsamt och oupphörligt idisslar sin föda.

Denna bild är mycket klargörande: den talar om tro, om helhjärtad uppmärksamhet, om tålmodigt bearbetande.

Vid denna läsning är det inte fråga om att lära sig något nytt.  Tvärtom rör det sig alltid om saker vi sedan länge känner till och ofta har hört.

Här är det fråga om att med HJÄRTAT fatta det vi förut fattade med vårt förstånd.  

Detta "att förstå i sitt hjärta", som Jesus också talar om

( Matt. 13:15, där Jesus själv citerar Jes. 6:10 ), är mycket mer en Guds gåva  än en intellektuell förståelse, en gåva som vi som vi måste be "himlaljusens Fader" ( Jak. 1:17 ) om.  Därför borde den andliga läsningen alltid föregås av en

------- om också helt kort --- bön, där vi ber Herren att han måtte öppna och upplysa våra tillslutna hjärtan, så att vi kan höra och förstå hans ord.

Guds ord får inte stanna i vårt huvud eller förstånd utan det måste tränga ner och in i vårt hjärta.  Vi kan till exempel anropa den helige Ande.  Eller vi kan säga som Samuel, när Herren ropade på honom:  "Tala, Herre, din tjänare hör" 

( 1 Sam 3:10 ).  Vi kan också tänka på Marias beredvillighet och öppenhet när hon sade:  "Jag är Herrens tjänarinna"

( Luk. 1:38 ).

Den andliga läsningen bör således börja och sluta med bön.

Den bör vara som en bro som förbinder två bönemoment med varandra, men inte statiskt utan dynamatiskt med tilltagande intensitet.  

Det framgår av dte som sagts att de mest lämpliga böckerna för andlig läsning inte är de som har vetenskapligliga pretentioner, utan de som har skrivits utifrån hjärtat.

På allra första plats kommer naturligtvis den heliga Skrift, det Gamla men framförallt det Nya Testamentet, där Gud uppenbarar sin kärlek till det Nya Testamentet, där Gud uppenbarar sin kärlek till människan.

Man kan --- särskilt i vår tid ----- med all rätt betvivla äktheten i den människas böneliv som inte ger det näring genom en trogen och regelbunden kontakt med Bibeln.Efter Bibeln bör vi med förkärlek gå til HELGONENS ELLER MYSTIKERNAS SKRIFTER.

Hos dem ser vi ständigt på nytt vilka vida horisonter bönelivet öppnar för oss, vilken glädje och frid vi skulle finna om vi helt och fullt hängav oss åt bönen.

Låt oss inte lyssna till dem som påstår att det är meningslöst för ny börjare att läsa böcker om mystik, att det är för "högt" för dem, att det lätt kan förvilla dem eller göra dem besvikna.

"Vad jag i sanning kan säga er", försäkrar Teresa av Jesus,

"är att om jag inte hade haft några sådana nådebevis eller kände till dem genom erfarenhet, ja, inte ens trodde att jag någonsin i livet skulle få veta något om dem .... så behöver jag bara läsa i böckerna om de nådegåvor och vederkvickelser Heren skänker de själar som tjänar honom, för att min själ skall fröjda sig storligen och känna sig manad att på det högsta prisa och lova Gud.....

När vi ser att åtskilligt som förefaller oss omöjligt är mycket väl möjligt för andra, och det med en lätthet som lyfter dem, så upmuntras vi av deras flykt till att själva djärvas flyga, liksom fågelungar, även om de inte genast förmår flyga så högt, undan för undan lär sig det genom att härma sina föräldrar".

Hur lång tid skall man avsätta för andlig läsning?

Trappistmunken Eugene Boylan  ( 1904-1963 ) skriver:

"Utan regelbunden andlig läsning gör man inga framsteg i bönen, och det finns inte ens hopp om att man skall framhärda i det andliga livet.

Att ge ett tidsminimum för denna övning finner jag vara ett vanskligt försök.         

Ty Guds nåd förstår alltid att anpassa sig efter omständigheterna...  Man kan dock säga att den som utan tvingande orsaker reducerar den andliga läsningen till mindre än tre timmar per vecka kommer att låta sin själ dö av svält."
En daglig halvtimme förefaller att vara lämplig för andlig läsning. Den påstår sig inte knna finna denna halvtimme bevisar i de flesta fall att han inte värdesätter den andliga läsningen eller åtminstone inte fnner den nödvändig.

Ty för de saker vi anser nödvändiga finner vi alltid tid.

Varje människa har praktiskt taget varje dygn tid för att äta och sova.

Avv erfarenhet vet man att detta är oumbärligt.

Om vi skulle finna den andiga läsningen nödvändig, skulle många andra, i och för sig kanskae intressanta och nyttiga, men inet strikt nödvändiga, saker få ge vika för denna.

ATT LEVA I GUDS NÄRVARO.   

Att vandra i Guds närvaro är egentligen ingenting anat än att  låta bönen överskrida de bestämda bönetiderna för att genomsyra hela dagen.

När vi fått vanan att ägna oss åt inre bön sker detta spontant, och man kan i strikt bemärkelse inte längre tala om övning.  I början av det andliga livet måste vi emellertid ÖVA UPP medvetandet om Guds närvaro.

I Karmel har vi alltid fäst stor vikt vid denna "vandring i Guds närvaro".  En karmelit citerar gärna profeten Elias ord:

"Gud är den levande, inför vars ansikte jag står"

( 1. Kon. 17:1, enl. Vulgata ). Dessa ord är Ordets ideal.

I novisernas skolningbetonas denna övning inte endast i teorin utan också i praktiken.

Så var det förr i novitiatet "ringarens" uppgift att då och då ge en kort signal med en klocka för att på deta vis påminna medbröderna om Herrens närvaro, och noviserna rekommenderas fortfarande till exempel när klockan slår medvetet erinra sig den.

Men är inte detta formalism?

Jo, för den som övar det på ett formalistiskt sätt.

Det är emelertid möjligt att med hjälp av sådana enkla medel, om de ärligt och UTHÅLLIGT övas, på relativt kort tid bli så van vid Herrens närvaro att man, som Teresa av Jesus säger,  "inte längre kommer at kunna köra bort honom".

I samma bok skriver hon dessa uppmuntrande ord:

"Ingenting, systrar, kan man lära sig utan en smula möda,

så för Guds kärleks skull betrakta den ansträngning och den tid som ni brukar för detta ändamål för väl använda.

Jag vet att om ni anstränger er skall ni, med Guds hjälp, efter ett år eller kanske redan efter ett halvt har uppnått den inre samlingen.

Tänk vilken kort tid för att vinna en så stor välsignelse, ty dte är verkligen en stor välsignelse att få lägga en fast grund för de stora ting till vilka det kanske behagar Herren att kalla er.  Så kommer han att finna er förberedda när han ser

er vid sin sida.

Må hans Majestät aldrig tillåta att vi drar oss undan hans närvaro".

Några sidor tidagare hade hon skrivit:  "Jag vet att Herren aldrig skall lämna oss ensammna och övergivna om vi ödmjukt ber honom hålla oss sällskap.  Om vi under ett år inte lyckas uppnå denna vana att leva i hans närhet, må vi försöka under flera.

Låt oss aldrig ångra en så väl använd tid .... Jag är säker på att det är en vana vi kan uppnå och att vi förmår sträva efter att vandra vid denne sanne Mästares sida". 

Vill vi ägna oss åt bön för att komma närmare Gud måste vi därför fatta ett fast beslut att ofta under dagens lopp upplyfta hjärtat till Gud. 

Omm vi försummar det och obetänksamt tilåter våra tankar och känslor att gå dit de vill, skall erfarenheten visa att bönen blir mycket svårare.  Vad vi på morgonen kanske med stor möda uppnådde i vår bön kommer nog att förloras under dagens lopp, och då försvåras lätt också nästa bönetimme.

Bönen är inte någon oas i en ändlös öken, inte någon timme av intensiv gudskontakt mitt under en dag fylld av förströelser och bekymmer.

Om bönen vore en intellektuell uppgift skulle dessa bilder kanske stämma. Bönen är emellertid en hjärtats sak: den har att göra med kärlek, och kärleken kan man inte begränsa till noggrant bestämda tider.

Efter en intensiv studietimme kan vi möjligen koppla av och fullkomligt lägga åt sidan det vi läste.

Men det är omöjligt att säga: nu skall jag älska Gud en timme och sedan skall jag fortsätta som om ingenting hänt.

Kärleken kan man inte sätta inom parentes.

Gör vi det kan vi vara övertygade om att vi inte vet vad kärlek är.

"Man ber alltid eller också ber man aldrig", hör man ibland sägas, och det ligger ligger mycket sanning i de orden.

Därför måste vi även utanför de egentliga bönetiderna också leva i Guds närvaro.

När någon är förälskad går hans tankar spontant till den han älskar.  Detta gäller också kärleken till Gud eller borde åtnminstone göra det.

Det finns emellertid enn skillnad. När det rör människor är den älskade ofta frånvarande, och därför når den älskandes tankar och känslor inte verkligheten utan blir så att säga hängande i luften.

Och även om den älskade kroppsligen är närvarande, finns det ofta inte en andlig kommunikation, eftersom hann eller hon kan vara förströdd eller upptagen med något annat och på så sätt andligen är frånvarande.

Gud är däremot den ständigt närvarande och Gud är alldrig förströdd.  Från ögonblick till ögonblick, dag och natt ä det möjligt att träda i kärleksgemenskap med honom.

Ingen i den karmelitiska traditionen talar väl så inträngande och inbjudande om nödvändigheten av at leva i Guds närvaro och som Broder Loens av Uppståndlesen  ( 1614-1691 ):

"Den heligaste, vanligaste och nödvändigaste övningen i det andliga livet är att leva i Guds närvaro, det är att glädja sig över hans gudomliga sällskap och göra det till en vana att

leva med honom.  Mann skall ödmjukt och kärleksfullt tala med honom, vid alla tillfällen, i varje ögonblick, utan regler eller mått, särskilt i frestelsens stund,, i lidandet, i torka och movilja och till och med i otrohet och synd".

Et avv de effektivaste medlen för att på så sätt under dagens lopp bevara medvetandet om Guds närvaro är de så kallade skottbönerna, korta intensiva böner som man likt pilar "skjuter av" mot Gud.  De bygger på en mycket gammal tradition och anbefalls av många helgon.

Men vilkoret för de verkligen skall hjälpa oss att vandra i Guds närvaro är att vi inte riktar dem till en för oss avlägsen Gud, utan till den som står oss närmare än vi står oss själva.

I honom är det ju som vi lever, rör oss och är till.

Gud är den store Älskaren som som hör den svagaste viskning, som märker hjärtats minsta rörelse.

Medan ordet skottbön kanske passar bäst på en intensiv bön om hjälp, till exmpel i frestelsens stund, kunde man kalla de korta, mer eller mindre ordlösa kärleksbetygelser för andningsböner ( eng. och fr. ASPIRATIONS ).

Att ofta i kärlek vända sig till Fadern eller Jesus är som att andas i Gud.

En av ökenfädernas mest omtyckta skottböner var första versen i psaltarpsalmen 70, den som vanligen inleder tidebönen:  "Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp."  Vacker är också Jesusbönen.

Det finns i olika varianter med en vanligaste är kanske:

"Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig."

Den har sitt ursprung i denn ortodoxa kyrkan, men är nu brukad och älskad också i andra kristna tradioner.

Naturligtvis är det  inte alltid nödvändigt att använda färdigformulerade böner.

Vi kan också själva spontant uttrycka vad som rör sig inom oss. Men ibland är vi så tomma att vi med glädje tar till ord som vi finner i liturgin eller hos någon avv Guds vänner, som kan hjälpa oss att uttrycka eller åtminstone vår kärlek.     

Detta attvandra i Guds närvaro har den fördelen att det inte fodrar någon bestämd tid.

När som helst och överallt kan man upplyfta sitt hjärta till Gud, rikta ett ord till honom eller bara andas i honom.

Broder Lorens kan inte nog lovorda denna övning:

"Genom att leva i Guds närvaro .... lär själen sig att umgås så förtroligt och innerligt med Gud att nästan hela hennes liv blir till ständiga akter avv kärlek, tillbedjan, ånger, förtröstan, tacksägelse, offer, åkallan och alla de mest upphöjda dygder".   

SJÄLVFÖRSAKELSE.

Bönelivet är ingenting annat än Jesu ständiga tillväxt i människans väsen.  Det är inting annat än det nya dynamiska livet i Jesus som efter hand tränger tillbaka det gamla livet:

"Han skall bli större och jag blir mindre" ( Joh. 3:30 ).

Det skall komma dagar, ja långa perioder, då man smärtsamt får erfara hur det egna livet står i vägen för Jesu tillväxt, hur man trots sin längtan och sina strävanden ständigt kröker in sig i sig själv.

I princip dog den gamla människan i dopet, men denna principiella död måste bli existensiell verklighet.

Vid dopet lades trons rö ned i själen, men nu måste detta frö få växa och genomsyra hela människan.

Man kan säga att bönen är det kraftigaste och effektivaste medlet om man vill förlora sig själv i Gud.

Men samtidigt måste man tillägga att den äkta, rena bönen tränger fram just i den mån den gamla människan dör.

Vi kan inte vara öppna för Gud om vi ännu är helt fyllda av oss själva och tingen.

I den mån egoismen i oss dör, kommer Jesus att uppfylla det rum som egoismen förut ockuperade.

Och han gör det i så rikligt mått och på ett så påträngande sät att vi pånytt tvingas bereda onom ett ännu större rum ivårt väsen.

Så lockar han oss till att mer och mer avstå från oss själva ända till dess han ensam är kvar och vi i sanning kan säga: 

"Du allena är Herre, de allena den Högste."

Det föregående har redan visat den djupaste grunden till självförsakelsen.  Mann skulle kunna ange en hel rad olika skäl till att man skall försaka sig själv.

Det främsta skälet är emellertid att bönen måste få blomma ut i mystik.  Det finns ingen anan väg till den sanna mystiken änn en djupgående askes, liksom det inte finns någon annan väg till uppståndelsen än korset. 

Det är där vi måste söka orsaken till att alla stora mystiker driver självförsakelsen så långt.

De vill göra oss fria ifrån tingen och oss själva så att målet kan nås: människans fullkomliga omdaning i Gud.

En Gud omdanad människa låter sig uteslutande ledas av den helige Ande.  Så länge människan ännu låter sig ledas av personliga böjelser, så länge hon --- om också endast i till synes obetydliga saker  ----- söker sig själv, är föreningen med Gud utesluten.

"Vilken betydelse har det" säger Johannes av Korset, "Om en fågel är bunden vid en tunn tråd eller med ett rep?

Tråden som binder den kan vara tunn, fågeln förblir dock bunden av den likväl som av ett rep, och inte förrän han har slitit av den kan han flyga.

Visserligen är en tunn tråd lättare att slita av, men hur lätt det än är, så kan fågeln inte flyga sin väg förrän han verkligen har gjort det".

Denna självförsakelse och utblottelse är i själva verket ingeting annat än KÄRLEKENS FRÅNSIDA: mann vänder sig till Gud och då vänder man sig autmatiskt bort från sig själv och skapelsen.

"Att älska Gud är" enligt Johannes av Korset, " att för Guds skull arbeta på att effektivt befria sig från allt som inte är Gud". 

Ännu tydligare säger Teresa av Jesus:  "Jag tror inte att det beror så mycket på att kroppsligen avlägsna sig, som på att tveklöst hänge sig åt den gode Jesus, vår Herre, ty i honom finner ju själen allt och glömmer därför bort allt det övriga.

Askes är ett bejakande, successivt och alltmer existentiellt, av den Gud som bor inom oss och vill genomtränga hela vår varelse med sitt eget liv.

Det framgår av de citerade texterna att den viktigaste och effektivaste formen av självförsakelse är den INRE.

Det bästa medlet att glömma bort sig själv är att tänka på den Andre, den Älskade.

Därför skall försakelsen framför allt vara en takens, minnets, och fantasins försakelse.  Hur många onyttiga saker tänker vi inte på under dagens lopp och hur mycken tid förlorar vi inte med det! Detta är den viktigaste försakelsen: varje gång vi blir medvetna om att fatasin bygger luftslott och eller minet mal förflutna ting och händelser, skall vi OMEDELBART, kanske med hjälp av en kort bön, återknyta kontakten med Gud.

Detta inte endast under bönen, utan även när vi äter, tvättar oss, går på gatan, väntar på bussen eller vaknar på natten.

Den första försakelsen är således att öva sig i att vandra i Guds närvaro.  Inte som om livet i Guds närvaro endast eller ens i första hand skulle vara en försakelse, men då nu människan till den grad är inkrökt i sig själv är det ofta, åtminstone i början, en stor försakelse för henne att återvända till Gud.

Men det finns också en YTTRE försakelse, och även denna är absolut nödvändig.

Johannes av Korset är skoningslös i det fallet.

Bland annat säger han: "Se till att din håg alltid är vänd: 

inte till det lättaste utan till det svåraste inte till det som mest motsvarar din smak, utan till det som är mindre i din smak; inte till det som är behagligast, utan till det obehagligaste; inte till det vilsamma, utan till det mödosamma; inte till det trösterika, utan till det som inte ger tröst; inte till det mesta; utan tll det minsta; nte till det högsta och dyrbaraste, utan till det lägsta och föraktade; inte till att önska någoting, utan till att söka det yttersta hos de jordiska tingen; utan det sämsta; och önska för Kristi skull att få gå in i all nakenhet och utblottelse och fattigdom ifråga om allt som finns i denna världen.

Hur ska vi förstå detta?

Först och främst är det alldeles säkert att Johannes av Korset inte begär att vi alltid skall GÖRA det svåraste.

Han vill endast ange RIKTNINGEN: vi måste HA LÄNGTAN och alltid VARA REDO att av kärlek till Herren förneka oss själva. För att rätt förstå vad han menar måste vi läsa vad han därmed säger: "Dessa verk skall du av hjärtat omfatta och bemöda dig om att anpassa din vilja efter.

Ty om du utför dem av hjärtat, komer du inom kort att känna stor glädje och tillfredsställelse, bra du handlar MED ORDNING OCH MED OMDÖME".

Detta sista tillägg är av stor vikt, ty utan denna precisering skulle man kunna komma till de mest felaktiga tolkningar.

Dessa ord bör tolkas så här:

--- MED ORDNING (ordenada ): det måste finnas en ordning och riktning i denna askes, dvs. den måste vara inriktad på kärleken.  Den måste vara få kärleken att växa, den måste inge oss mod, göra oss bredevilliga att ständigt gå framåt på kärlekns väg.  En askes som skulle trycka ner oss, göra oss tungsinta och modlösa skulle inte vara en med ordning utövad askes.

----- OMDÖME ( discretamente ): just för att dena askes skall utövas med ordning, är urskiljningsförmåga nödvändig.

Det betyder att vi förstår att väljade mest skickade medlen för att nå vårt mål.

Denna urskiljningsförmåga anbefalls också karmeliten i ordensregeln, som slutar med orden:  "Må han dock använda sig av det sunda förnuftet, som utgör måttstocken för alla dygder".  Vi måste alltså göra ett urval bland försakelserna och låta oss ledas av den grad av kärlek vi redan uppnått.

Den som som älskar litet kan endast offra litet den som älskar mycket kan också offra mycket.

I sin kommentar till "Den inre borgen", THE INTERIOR CASTLE EXLPORED, skriver karmeliternunnan Ruth Burrows: "Hur kan vi beskriva generositet?  Det finns inget mönster för den .....

En form den tar för den ene är inte den form den tar för den andre.

Vad vi har att göra är att allvarligt be om nåden att vara generösa, om ljus att se vad som begärs av oss, inte bara i allmänhet utan i varje särskilt ögonblick.

De finns bokstavligt talat inte ett enda ögonblick när jag intestår inför ett val mellan Gud och mig själv.

Sann generositet är alltid alert, alltid redo .... en beslutsamhet att inte fästa avseende vid oss själva, att acceptera livet som det är, att stå till tjänst för de andra,

att vara trogna våra förpliktelser, stora som små, oavsett hur tråkiga, oromantiska eller otacksamma de än kan tyckas, att vara villiga att ta på oss de kanske tunga bördor man lägger på oss, att inte fundera över om vi känner oss glada eller ledsna, tröstade eller plågade."

Erfarenheten visar att ju mer kärleken tlltar, desto mer vill man offra.

Man skall alltså låta sig ledas av själva den nytta de olika försakelserna för med sig.

Somliga försakelser har en större utblottande effekt än andra. Så är det mycket mer fruktbart att tyst och ödmjukt ta emot en obefogad tillrättavisning än att själv välja en försakelse.  När allt kommer omkring ligger hela försakelsens mening innesluten i dessa Jesu ord:  "Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn.

Men  om det dör, ger det rik skörd".  ( Joh. 12:24 ). 


     

   

      



 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 februari 2015 10:19

SJÄTTE STROFEN.

O VEM SKALL KUNNA BOTA MIG!

FULLFÖLJ DETTA OCH GE DIG ÅT MIG I ALL SANNING.

SÄND MIG INTE LÄNGRE

HÄDANEFTER BUDBÄRARE

SOM INTE KAN SVARA PÅ DET SOM JAG VILL.

FÖRKLARING.

1.  De skapade tingen har givit själen en viss kunskap om hennes Älskades; de har visat  henne att de inom sig bär spår av hans skönhet och hans härlighet; själen har sålunda sett sett kärlek till honom växa till; därigenom också har smärtan över hans frånvaro ökats.

Ju mera själen lär känna Gud, ju mera längtar hon efter att få se honom.  Då hon fastställer att ingenting kan bota hennes smärta utom åsynen och närvaron av den Älskade, så vill hon inte ha något annat botemedel.

Och det är därför som hon i denna strof ber om nåden att få se och äga honom. Hon förklarar att hon hädanefter ej vill ta emot dessa andra kunskaper som han skulle kunna ge henne eller de meddelanden som han skulle sända henne; ty allt sådant skulle ändå inte kunna uppfylla hennes önskningar och inte heller hennes kärlek.

Hennes kärlek kan inte tillfredsställas annat än genom hans åsyn och hans närvaro; måtte han nu äntligen värdigas ge sig i sanning i kärlekens hela fullkomlighet.

VEM SKALL KUNNA BOTA MIG!

2.  Det vill säga:  Alla världens ljuvligheter, alla sinnenas tillfredsställelser, alla andens fröjder och hänryckningar, nej, ingenting kan bota mig, ingenting kan  tillredsställa mig.

Och eftersom det är så;

FULLFÖLJ DETTA OCH GE DIG ÅT MIG I ALL SANNING,

säger hon alltså.

3.  Härvid måste man lägga märke till, att varje själ som i sanning älskar, inte kan eller inte vill finna  tillfredsställelse eller ro förrän hon i sanning får äga Gud.

Ty det är inte bara så, att de andra tingen inte ger henne någon tillfredsställelse, utan som vi sagt ökar de i stället hennes hunger och begär efter att få skåda honom sådan han är.

Varje besök hon får av den Älskade, antingen det är kunskap, känsla eller något annat han meddelar, och dessa besök är såsom budbärare som på avstånd ger henne insikt i vem han är, ökar och väcker hennes begär än mer, liksom smulor gör när man lider svår hunger.

Eftersom hon lider av att behöva nöja sig med så föga, säger hon alltså: Fullfölj detta att ge dig åt mig i all sanning.

4.  I själva verket är det så, att vad man i detta livet kan veta om Gud är, hur upphöjt det än må vara, ändå inte den perfekta kunskapen, utan en delkunskap och mycket långt borta från verkligheten.

Att känna Gud i hans Väsen är den enda sanna kunskapen; detta är den kunskap som den själ begär som inte kan nöja sig med de andra slagen av meddelanden.

Och det är därför som hon genast tillägger:

SÄND MIG INTE LÄNGRE

HÄDANEFTER BUDBÄRARE.

5.  Hon tycks säga: Jag vill hädanefter inte känna dig så ofullkomligt.  Sänd mig inte längre budbärare som ger mig kunskaper om dig och känslor, som är så långt borta från vad du är och så främmande för det som jag önskar av dig.

Ty de vet ju, o min Brudgum, budbärarna bara ökar smärtan hos den själ som suckar efter dinn närvaro.

Å ena sidan öppnar de på nytt kärlekssåret genom de underrättelser de medför, och å andra sidan ger de beviset på att din ankomst dröjer.  Från och med idag ber jag dig alltså att inte längre sända mig dessa kunskaper som är så fjärran från vad du är.

Att jag ända fram till idag har kunnat nöja mig med dem, det beror på att  jag kände dig så litet och älskade dig så litet; men den kärlek jag nu hyser för dig är så intensiv, att jag inte kan nöja mig med dessa budbärare.

Fullfölj därför detta och ge dig åt mig.

Eller för att överföra hennes bönfallan till ett klarare språk:

O, Herre, min Brudgum, du ger dig åt mig i fragment.

Fullfölj nu detta och ge dig hel och hållen åt mig.

Vad du visar mig liksom genom små springor, visa mig det i fullt dagsljus.  Vad du meddelar mig genom mellanhänder, liksom på lek, ge mig det genom att själv meddela dig åt mig.

Vid dina besök känns det ibland som om du just skall ge mig lyckan att få äga dig, men när min själ går in i sig själv för att njuta att dig finner hon sig tom, ty har dragit dig undan; är inte detta att skämta?

Utlämna dig alltså i sanning åt mig. Ge dig hel och hållen till min själ hel och hållen, så att hela min själ kan äga dig

helt.    

Men sänd mig hädanefter inte mera budbärare
SOM INTE KAN SVARA PÅ DET SOM JAG VILL.

6.  Med andra ord:  Jag vill ha dig hel och hållen; men dessa budbärare kan inte säga mig allt, och de kan inte säga dig allt, ty ingenting på jorden eller himlen kan ge själen den kunskap om dig som hon önskar; så de kan inte svarapå det som jag vill.

Följaktligen, träd i deras ställe, bli själv budbäraren och budskapet.   


 


Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 februari 2015 08:43

DET KRISTNA HOPPETS SANNA GESTALT.

28.  sid. 54-55.

19. Ur kärleken till Gud uppstår delaktighet i Guds rättvisa och godhet mot andra.

Att älska Gud kräver frihet från alla ägodelar och alla matriella ting: kärleken till Gud visar sig i ansvaret för andra. 

20. Samma förbindelse mellan kärleken till Gud och ansvaret för människor kan vi på ett slående sätt se i den helige Augustinus liv.

Efter sin omvändelse till den kristna tron ville han, tillsammans med några likasinnande vänner, leva ett liv helt ägnades åt Guds ord och de eviga tingen.

Han ahde som mål att praktisera en kristen vision av det kontemplativa ideal som uttrycks i den grekiska filosofins stora tradition, och därigenom välja "den bästa delen"

( jfr. Luk. 10:42 ).

Men det blev inte så. Då han en dag bevistade söndagsmässan i hamnstaden Hippo, kallaades han av biskopen fram ur mängden och tvingades att låta sig vigas till prästerlig tjänst i den staden.

När han senare ser tillbaka på det ögonblicket, skriver han i sina BEÄNNELSER: "Förkräckt över mina synder och tyngden av mitt elände ansattes jag i hjärtat och övervägde att fly ut i ödemarken.

Men du hindrade mig och stärkte mig med orden:

"Kristus har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem".

( Jfr. 2 Kor. 5:15 ).

21. Kristus har dött för alla. Att leva för Honom innebär att låta sig innefattas i hans  "handling att vara till för andra".

Citat ur Påven Benedictus XIV:s encyklika SPE SALVI.

Nedskrivet 15/2 2015.  Vecka 7.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards