Alla inlägg under mars 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 mars 2014 15:58

KAPITEL NIO.
    HUR TRON ÄR DET RÄTTA MEDLET FÖR FÖRSTÅNDET ATT LEDA SJÄLEN TILL DEN GUDOMLIGA KÄRLEKSFÖRENINGEN.

DETTA BEVISAS MED TEXTER OCH BILDER UR DEN HELIGA SKRIFT.

1.   Ur det föregående framgår att förståndet för att förbereda sig för den gudomliga föreningen måste vara frigjort och renat från allt som kan nå det genom sinnena, befriat från allt som det klart kan förstå, försänkt i djup ro och tystnad, och fast grundat i tron.

Tron ensam är det rätta och val avpassade medlet för själens förening med Gud.  

Ty den likhet som föreligger mellan tron och Gud är så stor att det inte finns någon annan skillnad än den mellan att se Gud och att tro på Gud. Gud är oändlig, tron framställer honom för oss som oändlig.

Gud är trefaldighet i personerna och enhet i naturen, och det är så som tron framställer honom för oss.

Gud är mörker för vårt förstånd,, tron förblindar också förståndet och berövar det dess ljus.

Tron är det enda medel genom vilket Gud uppenbarar sig för själen i sitt gudomliga ljus som övergår allt förstånd.

Och därför är det så att ju mera en själ har av tro, desto mera är hon förenad med Gud.

      Detta är den sanning som den helige Paulus uttryckte i den redan citerade texten: "Den som vill komma till Gud måste börja med att tro att han är till" ( Hebr. 11:6 ), det vill säga genom att vandra till honom genom tron.

Förståndet måste alltså befinna sig i mörker och blindhet och låta leda sig uteslutande genom tron, ty det är tack vare detta mörker som förståndet förenas med Gud, och det är i  detta mörker som Gud döljer sig.

Sålunda säger David:  "töcken var under hans fötter; han höljde sig över keruberna och han svävade på vindens vingar.

Han gjorde mörkret till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom: mörka vatten, tjocka moln" ( Ps. 18:10, 12 ).

2.   Och detta töcken som han har lagt under sina fötter, detta mörker som han har gjort till sitt täckelse, dessa tjocka moln som omger honom som en hydda, allt detta betecknar ju trons mörker, där han är innesluten.

När det sägs att han höjer sig över keruberna och att han svävar på vindens vingar, låter man förstå att han svävar över allt förstånd.

Med keruberna menas egentligen de andar som ser och kontemplerar honom, och med vindens vingar menas den genomträngande fina insikten och uppfattningen hos dessa andar.  Eftersom det gudomliga väsendet är upphöjt över dem alla, finns det ingenting skapat som av sig självt kan nå honom.

3.   Vi har en bild av denna sanning i den Heliga Skrift.

När Salomo hade fullbordat byggandet av templet, nedsteg Gud där höljd i en molnsky och  uppfyllde den heliga platsen med ett sådant mörker att Israels barn inte kunde urskilja någonting.

Då sade Salomo: "Herren har lovat att förbli i molnskyn" 

( 1 Kon. 8:12 ).

Likså var det i en molnsky som Gud dolde sig, när han uppenbarade sig för Mose på berget ( jfr. 2 Mos. 24:15-18 ).

Alla de gånger som Gud har uppenbarat sig, har han visat sig i en molnsky, något som man ytterliggare finner i Jobs bok, som berättar för oss att Gud talade till Job ur ett mörkt moln  ( 38:1; 40:1 ).

      Dessa moln betecknar allesammans trons mörker, i vilket Gudomen insveper sig när den vill meddela sig med själen.

detta mörker skall en gång skingras, som den helige Paulus säger, då det som nu är ett styckeverk skall fullkomnas, då trons töcken försvinner, och då det kommer som är fullkomligt, det vill säga Guds ljus ( ( 1 Kor. 13:10 ).

Vi har en bild av denna sanning i Gideons härskaror

( Dom 7:16 ).  Alla krigarna bar brinnande facklor i händerna, och de såg inte dessa facklor, ty de höll dem dolda i lerkärl.

Men så snart dessa lerkärl hade slagits sönder, syntes ljuset.

Så är det också med tron, för vilken dessa lerkärl är en bild.

Tron innehåller i sig det gudomliga ljuset.

Men när vid slutet av detta dödliga liv trons lerkärl kommer att slås sönder, då skall Godomens ljus och härlighet,  

som låg förborgade i tron, flamma upp.

4.   Det står alltså klart att den själ som i detta liv vill förena sig med Gud och stå i intim förbindelse med honom nödvändigtvis måste bli ett med "molnskyn", när Gud hade lovat Salomo att förbli ( 1 Kon. 8:12 ).

Hon måste hålla sig tätt intill detta "mörka moln", ur vilket han värdigades uppenbara sina hemligheter för Job.

Hon måste "i mörker bära Gideons krukor i händerna", för att i sina händer ( det vill säga i sin viljas handlingar ) ha ljuset, som är kärleksföreningen, även om det är i trons ljus, en gång slås sönder, då kommer hon att få skåda Guds ansikte mot ansikte i himlens härlighet.

5.   Det återstår mig nu att ingående behandla de olika kunskaper och uppfattningar som förståndet kan skaffa sig, och likaså de hinder och skador som dessa kunskaper kan förorsaka på trons väg.

Vidare skall vi tala om hur själen därvid bör förhålla sig, för at dessa kunskaper, som kommer från sinnena eller från anden, skall bli henne till nytta och inte till skada.       

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 mars 2014 07:44

151.  I KRISTUS SAMMANFATTA ALLT.
    "Injstaurare omnia in Christo  ---- I Kristus sammanfatta allt."  ( Ef. 1:10 ). 

Det är fortfarande sankt Paulus som undervisar mig, han som fördjupat sig i Guds höga rådslag, och säger att "inom sig själv har Gud beslutat att sammanfatta allt i Kristus".

    För att jag personligen skall kunna förverkliga denna Guds plan jag än en gång hjälp av sankt Paulus som själv föreskriver en levnadsregel: "Lev i gemenskap med Kristus Jesus", säger han,  "rotfasta i honom.

Bli väl grundad i hans kärlek, var befästa i tron ...., och väx alltmer i honom genom tacksägelse."  ( Kol. 2:6-7 ).

    LEV I GEMENSKAP MED JESUS KRISTUS.

Jag tror att detta är att lämna sig själv, förlora sig ur sikte, överge sig själv för att tränga allt längre in i honom för varje minut som går; så långt att man slår rot, och att man kan trotsa vilken händelse som helst, allt, med den djärva utmaningen:  "Vem kan skilja mig från Kristi kärlek?" 

( Rom. 8:35 ).   När själen har fått fäste i honom så djupt, när hon har sina djupaste RÖTTER där, gjuts den gudomliga livssaven i strömmar ut i henne, och allt ofullkomligt liv, allt liv som är banalt och enbart naturligt, förintas.

Nu blir, som det heter medsankt Paulus ord, "det dödliga uppslukat av livet"  ( 2 Kor. 5:4 ).

Den nu från sig själv befriade blivit som blivit "iklädd Kristus" behöver inte längre vara rädd vare sig för beröring med den yttre världen omkring sig eller för svårigheter i sitt eget inre, ty allt detta, långt ifrån att vara ett hinder, bara "gör henne allt djupare rotad i kärleken"  ( Ef.3:17 ), i Mästarens kärlek.

  I allt detta, i sin hållning emot allt och i sin kamp mot allt, är hon i stånd att oupphörligt tillbe honom för hans egen skull, ty hon är fri, befriad från sig själv och från allt.

Med psalmisten kan hon sjunga: "Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärtom krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg ...., ty Herren döljer mig i sin hydda på lyckas dag"  P. 27:3,5 ), och denna hydd är igenting mindre än han själv.

Detta tror jag är vad sankt Paulus menar när han talar om att vara "djupt rotad i Jesus Kristus" ( Kol. 2:7 ).

    Och vad är då att vara VÄL GRUNDAD i hans kärlek?

"Han för mig upp på en klippa.

Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig." ( Ps. 27:5-6 ).

Här tror jag vi har en bild av den själ som är uppbyggd på klippa Kristus.  Han är den klippan dit hon har förts upp ovan sig själv, ovan sinnena och den mänskliga naturen; ovan allt som trstar och allt som smärtar, ovan det som inte är HAN!

Där har hon hela sin pesonlighet fullständigt i sin hand, där behäskar hon sina lidelser, där höjer hon sig över sig själv och över allt annat.

Så anbefaller sankt Paulus i att vara befäst i TRON, i den tro som aldrig låter själen slmra och som håller henne beredd och vaken under Mästaens blick och samlad under hans skapande ord, i den tro på hans "alltför stora kärlek"

( Ef. 2:4 ), som eligt vad sankt Pauu lär mig, "låter själen bli uppfylld med hela Guds fullhet" ( Ef. 3:19 ).

     Slutligen vill han att jag skall "växa i Jesus Kristus genom tacksägelse" ( Kol. 2:7 ).

Allt bör utmynna och fullkomnas i tacksägelse.

"Fader, jag tacka dig"  ( Jo. 11:41 ), så lovsjöng alltid Mästarens själ och han vill höra ekot i min själ. 

Men jag tror att dn "nya såg"( Ps. 144:9 ) som bäst förmå att behaga och betvinga min Gud är den från en utblottad och från sig själv befriad själ vilken han kan spegla allt vad han är och göra allt vad han vill.

En sådan själ är som en lyra för hans beröring, och alla hans gåvor till henne vibrerar som lika många strängar som dag och natt "lovprisar hans härlighet"  ( Ef. 1:12 ).

152.   HAN MÅSTE VÄXA TILL, JAG FÖRMINSKAS.

    "Jag räknar allt detta som ren förlust,därför att jag har fått något som är oändligt mycket mera värt, jag har lärt känna Jesus Kristus min Herre.

Det är för hans skull som jag harförlorat allt .... och anser allt som avskräda för att jag skall kunna vinna Kristus, och leva mitt liv i gemenskap med honom.

Jag har inte längre någon egen rättfärdighet,.... bara rättfärdigheten från Gudpå grund av tron.

Jag har ett enda mål, att lära känna honom och att dela hans lidanden, genom att jag blir lik honom, då jag dör en död som han dog."  ( Fil. 3:8-10 ).

    Ja jagar mot det mål, till vilket Kristus Jesus kallade mig då han grep mig ... Jag gör bara ett: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet, mot det mål som Gud kallade mig till genom Jesus Kristus." ( Fil. 3:12-14 ).

      Aposteln har oftauppenbarat storheten i denna kallelse: "Gud, säger han, utvalde oss i honom, innan världens grund var lagd, för att vi sklle vara helga och otadliga inför honom i kärleken." ( Ef. 1:4 ).

Vi var förutbestämda efter dens beslut, som verkar alt i enlighet med sin vilja, för att vi skall bli lovprisning till hans härlighet."  ( Ef. 1:11-12 ).

   Men hur skall vi kunna motsvara den värdighet som ligger i denna kallelse?  Hemligheten lyder: "Mihi vivere Christus est, vivo enim jam non ego, vivit vero in me Christus ----

Att leva är för mig Kristus ( Fil. 1:21 ), nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." ( Gal. 2:20 ).

    Man måste bli förvandlad till Jesus Kristus.

Sankt Paulus lär oss: "Innan de ännu var till, har han känt dem och bestämt dem till att bli lik hans Son." ( Rom. 8:39 ).

    Det är alltså viktigt att jag studerar denna gudomliga förebild för att kunna bli så ett med honom att jag i Faderns ögon oupphörligt kan uttrycka honom.

    Vad är då det första han säger vid sitt inträde i denna värld?  Se, jag kommer, Gud, för att göra din vilja."

( Hebr. 10:7 ).

Jag tror att en Kristi brud borde be denna bön liksom med varje slag av sitt hjärta.  "Se, är är vi, o himmelske Fader, för att göra din vilja."  Mästaren ger oss en så sann bild av sig själv i detta sitt första offer.

Hela hans liv var så att säga bara en följd av detta.

"Min föda", brukade han säga, "är att göra dens vilja som har sänt mig."  ( Joh. 4:34 ).  Denna föda bör också vara Kristi bruds, samtidigt som det är det svärd genom vilket hon frambärs som offer.

   "Om det är möjligt, låt denna kalk gå förbi mig; dock icke som jag vill, utan som du vill" ( Matt. 26:39 ).

Hon går sedan till varje nytt offer uppfylld av glädje och frid tillsammans med sin Mästare, lycklig över att HA BLIVIT KÄND av Fadern, eftersom han korsfäster henne med sin Son.

     "Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel, ty de är mitt hjärtas fröjd." (Ps. 119:111 ).

Så lovsjöng min Mästares själ, och denna lovsång bör få ett mäktigt eko i brudens själ.

Troheten i varje ögonblick mot hans viljas yttre eller inre BEFALLNINGAR är det som gör att hon kommer att vittna om sanningen och kunna säga:  "Han som har sänt mig är med mig, han inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som är efter hans sinne."  ( Joh. 8:29 ).

Därför att hon aldrig lämnar honom, utan står i en så stark förbindelse med honom, kan hon utstråla den hemliga kraft som räddar och befriar själar.

Utblottad på allt, befriad från sig själv och från allt, kan hon nu följa Mästaren upp på berget, för att tillsammans med honom, i sin själ, "be till Gud"  ( Luk. 6:12 ).

    Och hon skall hela tiden genom den gudomlige Tillbedjaren, honom som var den stora lovsången till Faderns härlighet,  "ständigt bära fram det offer som består av lovprisning, en hyllning av läppar som bekänner hans namn"

( Hebr. 13:15 ).   

Och som psalmisten sjunger, skall hon "tala om hans fruktansvärda gärningars makt, och förtälja hans storverk"  ( Ps. 145:6 ).

När förödmjukelsens och förkrosselsens stund kommer, skall hon minnas dessa små ord:  "Jesus autem tacebat   -----

Men Jesus teg."  ( Matt. 26:63 ).

Och han skall tiga, och "bevara hela sin kraft för Gud"  ( Ps. 59:10 ), den kraft som man får hämta i tystnaden.

När mörkret, övergivenheten och ångesten kommer, som fick Kristus att högt ropa: "Varför har du övergivit mig" 

( Matt. 27:46 ), skall hon minnas denna bön:  "Må de ha min glädje fullkomlig i sig." ( Joh. 17:13 ).

Och när hon tömmer kalken som Fadern hållit redo för henne ända i botten, kommer hon att kunna finna en gudomlig sötma i dess bitterhet.

    Och till sist, efter att många gånger ha fått säga:

"Jag törstar" ( Joh. 19:28 ), jag törstar efter att få äga dig i himmelens härlighet, så skall hon sjunga: 

"Det är fullbordat" ( Joh. 19:30 ),...." i dina händer överlämnar jag minn ande." ( Luk. 23:46 ).

Och Fadern skall komma och föra henne till hennes arvedel, och "i ljuset skall hon se hans ljus" ( Ps. 36:10 ).

David sjöng. Besinna att Gud har utvalt åt sig den fromme."

( Ps. 4:4 ). Ja, Guds Son kommer att bli förhärligad i denna själ, därför att han har förintat allt i henne för att kunna ikläda henne sig själv och därför att hon i sitt liv förverkligat förelöparens ord: "Han måste växa till, jag förminskas"

( Joh. 3:30 ).

153.   HIMMELENS PORT. 

    Vid sidan av Jesus Kristus ---- men naturligtvis på det ändligas avstånd från det oändliga ---- finns det en skapad varelse som också var den heliga Treenighetens stora lovprisning. Hon motsvarar helt och hållet den gudomliga utkorelsen som aposteln Paulus talar om, hon var alltid "helig, ren och oskyldig"  ( Kol. 1:22 ) inför Gud, den trefalt helige.

    Hennes själ är så enkel, allt försiggår så djupt inom henne, att det undandrar sig vår blick.

Det tycks som om hon här på jorden återger det liv som är Gudomens, det enkla Väsendets. Därför är hon också så genomskinlig och strålande av ljus, att man skulle kunna tro att hon vore själva ljuset.  Ändå är hon bara "Rättfärdihetens spegel  ---- Speculum justitiae"  ( Lauretanska litanian. )

   "Maria gömde allt detta i sitt hjärta." (Luk. 2:19,51 ).

Hela hennes liv kan sammanfattas i dessa få ord, hon levde i sitt hjärta, och så djupt att vår blick inte kan följa henne.

    När jag i evangeliet läser att Maria skyndsamt färdades genom Judeens bergstrakter för att hon skulle uppfylla en kärlekstjänst mot sin släkting Elisabeth, se ser jag henne dra förbi vacker, lugn, med en drottnings höghet, helt samlad i sitt inre, där hon bär Guds ord!

Liksom han bad hon oupphörligt denna bön: "Här är jag --- Ecce."  --- Vem?.... "Herrens tjänarinna" ( Luk. 1:38 ), den ringaste av  hans skapade varelser, hon som är hans Moder!

   Hon var så sann i sin ödmjukhet!   Ty hon glömde sig själv, hon visste inte av sig själv, hon var fri från sig själv!
Därför kunde hon sjunga:  "Den allsmäktige har gjort stora ting med mig; härefter skall alla släkten prisa mig salig."  ( Luk. 1:48-49 ).'

     Maria, "jungfrurnas drottning"  ( Lauretanska litanian ), är också "matyrernas drottning"  ( Lauretanska litanian ); också detta är hon i sitt hjärta, som "genomborrades av ett svärd" ( Luk. 2:35 ), ty HOS HENNE SKER ALLT I DET INRE ....

   Å, vad hon är vacker under hela sitt långa matyrium, hon är lugn och blid, omgiven av ett slags majestät som på en gång andas kraft och mildhet.  Ty Guds Ord själv hade lärt henne hur de som Fadern har utvalt att vara ett offer måste lida, dessa som han har beslutat att uppta som medarbetare i sitt stora återlösningsverk, och "vilka han har bestämt att bli lika hans Son"  ( Rom. 8:29 ), den av kärlek Korsfäste.

   Hon befinner sig vid korsets fot, och hon STÅR UPP, ty hon är full av styrka och tapperhet; och Mästaren säger till mig: "Ecce Mater tua --- Se, där är din Moder,  ( Joh. 19:27 ).

Jag får henne till mor!  Nu, när han har återvänt till Fadern, och när han låtit mig få inta hans plats på korset, för att jag "i min kropp skall utstå vad som ännu fattas i lidandet för hans kropp som är Kyrkan" ( Kol. 1:24 ), står alljämt Jungfru Maria kvar för att lära mig lida som han, och låta mig få höra denna hans själs sista lovprisning, somm ingen annan än hon, hans Moder, har kunnat uppfatta.

    När jag har satt mitt "Consummatum est ---- Det är fullbordat"  ( Joh. 19:20 ), är det än en gång hon, "Janua coeli ---- Himmelens port" ( Lauretanska litanian ), som skall leda mig in i de eviga boningarna och sakta viska det hemlighetsfulla ordet:  "Laetatus sum in his quae dicta sunt mihi, in domum Domini ibimus!  -----

Jag gladdes när man sade till mig:  "Vi skall gå till Herrens hus!"  ( Ps. 122:1 ).

154.   I DEN ROFYLLDA TREENIGHETENS SKÖTE.     

     "Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

  Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.

När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?" ( Ps. 42:2-3 ).

   Men ändå har Laudem gloriae, som "sparven som har  funnit ett hus och svalan som har funnit ett bo åt sig, där hon lägga sina ungar" ( Ps. 84:4 ), i väntan på att få komma till det himmelska Jerusalem, "beata pacis visio ---- fridens saliga skådande"  ( Kyrkvigningsmässa ), i förväg funnit det  hem, den salighet, den himmel där hon får börja sitt liv i evigheten.

    "Allenast hos Gud har min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.

Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla." ( Ps. 62:2-3 ).

Detta mysterium besjunger min lyra idag.

Mästaren befallde mig, liksom han befallde Sackeus: "Skynda dig ner, ty idag måste jag vara gäst i ditt hem."

( Luk. 19:5 ).

"Skynda dig ner".  Vart skall jag skynda mig?

------ Djupt ner i mitt innersta, efter att först ha övergett mig själv, skilt mig från mig själv, befriat mig från allt som var jag själv; med ett ord:  UTAN MIG SJÄLV.

"Idag måste jag vara gäst hos dig".  Det är Mästaren som uttalar denna önskan, min Mästare som med Fadern och  hans kärleks Ande vill bo i mig, för att jag, som lärljungen som Jesus älskade uttrycker sig, skall ha "gemenskap"

( 1 Joh. 1:3 ) med dem.

"Ni är inte längre utlänningar som bor i ett främmande land, utan ni är medlemmar av Guds familj" ( Ef. 2:19 ), säger sankt Paulus.

    Att vara MEDLEM AV GUDS FAMILJ betyder för mig att leva i den fyllda Treenighetens sköte, i mitt innersta djupa avgrund, i den inre samlingens obetvingliga borg som sankt Johannes av Korset talar om.

   David sjöng: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar." ( Ps. 84:3 ).

Detta tror  jag är den hållning som anstår varje själ som beträder sitt innersta tempel för att kunna betrakta sin Gud och komma djup kontakt med honom.

Hon förtärs av längtan, och hon faller i helig vanmakt inför denna allsmäktiga Kärlek, inför detta oändliga majestät som bor inom henne.  Det är inte livet som lämnar henne, utan det är hon som ej bryr sig om detta det rent naturliga livet och drar sig undan det, ty hon känner att det inte är värdigt hennes höga väsen.

Och hon beger sig bort för att dö och utgjutas i sin Gud.

     Vad hon är vacker, denna skapade varelse som har blivit befriad från sig själv!  Hon är i stånd att "ha sin håg till Herrens vägar, och bege sig från tåredalen" ---- det vill säga från allt som är mindre än Gud ----- "för att gå upp mot den plats som är hennes mål" ( Ps. 84:6-8 ), den "rymliga plats" ( Ps. 18:20 ),  som psalmisten besjunger och som jag tror är ingenting annat än den outgrundliga Treenigheten: IMMENSUS PATER, IMMENSUS FILIUS, IMMENSUS SPIRITUS SANCTUS  ----- OMÄTLIGE FADER, OMÄTLIGE SON, OMÄTLIGE HELIGE ANDE. ( Den athanasianska trosbekännelsen ).

    Så går hon uppåt  ..... Hon höjer sig över sinnena och den mänskliga naturen.

Hon överträffar sig själv, hon når förbi all glädje och all smärta.   Hon tränger igenom allt och unnar sig inte någon vila förrän hon har fått komma IN i honom som älskar och som själv kommer att skänka henne "det oändliga djupets ro", som psalmisten besjunger och som inte kan vara något annat än den outgrundliga Treenigheten.

Och allt detta utan att ha gått ut ur den heliga borgen.

Mästaren bad henne:  Skynda dig ner."  ( Luk. 19:5 ).

    Och det är utan att lämna den som hon efter förebilden av den heliga Treenigheten skall leva i ett EVIGT NU, tillbedjande den för dess egen skull, och genom en allt enklare och mer förenande blick bli "utstrålningen och Guds härlighet" ( Hebr. 1:3 ), eller med andra ord oupphörlig lovprisning av den heliga Treenighetens tillbedjansvärda fullkomlighet.

           

    



ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 mars 2014 07:41

DEN SISTA RETRÄTTEN.
       "Den eviges, endast den Eviges härlighet".

   DENNA SISTA RETRÄTT ÄR ELISABETH AV TREENIGHETENS MÄSTERVERK.

HÄR UPPENBARAS HENNES SJÄLS MYSTISKA ERFARENHET, FULLKOMNINGEN I DEN OMDANADE FÖRENINGEN MED GUD.

DESSA SIDOR, SOM SKRIVITS UNDER NÄTTER AV PLÅGANDE SÖMNLÖSHET OCH I ETT TILLSTÅND AV UTMATTNING SOM KNAPPT TILLÄT HENNE ATT HÅLLA I PENNAN,  ÄR DE SOM RENAST OH MEST UPPHÖJT GENLJUDER AV LAUDEM GLORIAE, VARS,

"HELA UPPGIFT VAR ATT ÄLSKA" OCH SOM ALDRIG LÄMNADE SJÄLENS HIMMEL OCH ALDRIG UPPHÖRDE ATT LOVSJUNGA DEN EVIGES, ENDAST DEN EVIGES HÄRLIGHET.

139.    INTE LÄNGRE VETA NÅGOT.

   "Nescivi ----- Jag visste inte längre något".

( Höga Visan 6:11 Så sjunger bruden i Höga Visan sedan hon blivit inledd i det innersta gemaket.

Jag tror att det bör bli omkvädet för en lovsång av hans härlighet denna första dag av reträtten då Mästaren har låtit själen få stiga ner till botten av den bottenlösa avgrunden, för att lära henne uppfylla den tjänst som skall bli hennes under evigheten, och i vilken hon måste öva sig redan i tiden, som är den redan påbörjade och i ständig utveckling stadda evigheten.

     "Nescivi ---- Jag vet inte längre något" 

( Höga Visan 6:11 ),  jag vill inte längre veta något annat än att "lära känna HONOM, få dela hans lidanden, få bli  lik honom genom att dö en död sådan som han dog"  ( Fil. 3:10 ).

"Dem som Gud har känt innan de ännu var till, dem har han också bestämt till att bli lika avbilden av hans gudomlige Son"

( Rom. 8:29 ), den av kärlek Korsfäste.

När jag blir helt och hållet lik denna gudomliga Förebild, när jag haft uppgått i honom och han i mig då uppfyller jag min eviga kallelse, den till vilken Gud utvalde mig i sig själv "in principio", från begynnelsen, den som jag skulle fullfölja

"in aeternum", i evighet, när jag i min älskade Treenighets sköte får bli oupphörlig lovprisning av hans härlighet, bli,

"Laudem gloriae ejus"  ( Ef. 1:12 ).

    "Ingen har sett Fadern"  ( Joh. 6:46 ), säger sankt Johannes, "utom Sonen, och de för vilka Sonen vill göra honom känd". ( Mattt. 11:27 ).

Jag tror att man också kan säga:  "Ingen har inträngt  i Kristi djupaste mysterium, utom den heliga Jungfrun".

Johannes och Maria Magdalena har skådat mycket djupt in i detta mysterium.

Sankt Paulus talar ofta om "insikten i Kristi hemlighet som givits honom" ( Ef. 3:4 ).

Men, vad är helgonens insikt i jämförelse med Jungfru Marias! ....  Hon är den outsägliga.

"Hon gömde allt i sitt hjärta och tänkte ofta på det" 

( Luk. 2:19, 51 ), det vill säga den hemlighet som ingen tunga har förmått uppenbara och ingen penna har förmått återge.

    Nådens moder skall få forma min själ, så att hennes lilla barn skall kunna bli en levande och "övertygande" avbild av hennes "förstfödde"  ( Luk. 2:7 ), den Eviges Son, han som var den fullkomliga lovsången till sin Faders härlighet.

140.     TYSTNAD, TYSTNAD.

   "Jag bär alltid min själ i min hand".  ( Ps. 119:109 ).

Så ljöd en ständig lovsång i min Mästares själ och därför förblev han i all ångest och all oro den Lugne och Starke.

"Jag bär alltid min själ i min hand!".

Vad i innebär det om inte den fulla självbehärskningen inför honom som är fridens Gud?

      Det finns ännu en lovprisning i Kristi hjärta som jag ständigt skulle vilja sjunga: "Min kraft skall jag bevara för dig".  ( Ps. 59:10 ).

Min regel säger: "Er kraft skall var i tystnaden".

Att bevara sin kraft för Herren tror jag därför betyder att man skapar enhet i hela sin varelse genom den inre tystnaden, att man samlar alla sina själskrafter för att de endast skall inrikta sig på att utöva kärlek.

Det är att ha den enkla blick som tillåter ljuset att fylla oss.

     En själ som inlåter sig i diskussion med sitt eget jag, som sysslar med hur hon själv känner sig och som fullföljer en onödig tanke eller en onyttig önskan, hon splittrar sina krafter, hon är inte helt och hållet inriktad på Gud.

Hennes lyra klingar inte rent.  När Mästaren rör dess strängar kan han inte avlocka dem några gudomliga ackord.

Altför mycket mänskligt klingar ännu med, det blir en dissonans.

    Den själ som i sitt inre rike behåller något för sin egen del, och som inte låter alla sina krafter vara inneslutna i Gud, förmår ej vara Guds fullkomliga lovprisning.

Hon är inte i stånd att oavbrutet sjunga "canticum magnum",

den Höga Visa som sankt Paulus talar om, medan det inte råder enhet inom henne.

I stället för i allt kunna fullfölja sin lovprisning, enkelt och rent, måste hon ständigt på nytt samla strängarna på sitt instrument som förirrat sig litet åt alla håll.

    Hur oundgänglig är inte denna underbara inre enhet för den själ somvill leva de förklarades liv här nere på jorden, de enkla väsendenas liv, andarnas liv.

Jag tror att det var detta som Mästaren åsyftade då han talade med Maria Magdalena om "unum necessarium  --- det enda nödvändiga"  ( Luk. 10:41 ).

Så väl det stora helgonet hade förstått detta!

Hennes själs öga, upplyst av trons ljus, hade känt igen sin Gud under hans beslöjande mänsklighet.

"Hon hörde på hans ord"  ( Luk. 10:39 ), i stillheten och enheten inom sig, hon kunde sjunga: "Jag bär alltid min själ i min hand",  och det lilla ordet: "Nescivi!"

   Ja, det enda hon visste något om var om HONOM.

Det kunde vara oväsen eller oro omkring henne: "Nesvici -----

Jag vet ingenting!"

Hon kunde få höra förebråelser:   "Nescivi!"

Varken förödmjukelser eller yttre ting kunde få henne att lämna denna heliga tystnad.

Det är på samma sätt med själen då hon har gått in i den heliga inre samlingens borg. 

Hennes öga har öppnats under trons förklarade ljus och upptäcker att hennes Gud är närvarande, levande inom henne.

Hon, i sin tur, förblir i sitt hjärtats enfald så närvarande hos honom att han svartsjukt skyddar och bevarar henne.

Sedan må oro komma utifrån eller stormar inifrån, eller orättvisa anklagelser: "Nesvici!"

Gud kan dölja sig för henne och ta ifrån henne sin förnimbara nåd:   "Nescivi!"

Eller med sankt Paulus ord:  "För hans kärleks skull har jag förlorat allt"  ( Fil. 3:8 ).

    Då får mästaren fria händer och kan strömma ned i oss och skänka sig själv, "efter sitt eget mått"  ( Ef. 4:7 ), och själen, som på så sätt har förenklats och enats, får bli den Oföränderliges tron, ty den heliga Treenighetens tron är enheten.

141.   HELIGA OCH OTADLIGA INFÖR HONOM.

     "Vi har blivit förutbestämda genom ett beslut av honom som verkar allt efter sin egen viljas råd för att vi skulle lovsjunga hans härlighet".  ( Ef. 1:11-12 ).

     Det är sankt Paulus som här tillkännager hur undrbart Gud har utvalt oss, sankt Paulus som trängde in så djupt i "den hemlighet som från evighet hade varit gömd i Guds hjärta".  ( Ef. 3:9 ).

Han får nu upplysa oss om den kallelse vi har fått.

    "Gud utvalde oss i sig", säger sankt Paulus, "före skapelsen, för att vi skall vara heliga och otadliga inför honom i kärleken".  ( Ef. 1:4 ).

    Om jag jämför dessa två sätt att framställa Guds "evigt oförändliga plan", så får de mig att dra slusatsen, att för att värdigt uppfylla min tjänst som Laudem gloriae så måste jag i allting upphålla mig "inför Gud".

Ja, mer än så, sankt Paulus säger: " i kärleken"  ( Ef. 1:4 ), det vill säga i Gud, eftersom  "Deus caritas est ---- Gud är kärleken"  ( 1 Joh. 4:16 ). och det är beröringen med det gudomlig Väsendet som skall göra mig ren och helig i hans ögon.

    Detta har att göra med den sköna dygd som hjärtats enfald är, om vilken en from författare har skrivit:  "Den ger själen djupets vila", det vill säga vilan i Gud, som är det bottenlösa djupet, denna vila som är ett förspel till ett eko av den eviga sabbatten som sankt Paulus talar om när han säger:

"Vi som har kommit till tro, vi får komma in i vilan." 

( Hebr. 4:3 ).

De förklarade äger denna det oändliga djupets vila, därför att de betraktar Gud i hans väsens enkelhet.

"De känner Gud", säger sankt Paulus, "liksom de själva är tillfullo kända",  ( 1 Kor. 13:12 ),   det vill säga genom det intuitiva skådandet, den enkla blicken, och därför, säger detta stora helgon vidare, "förvandlas de genom hans Andes makt till hans avbilder, i det de går från härlighet till härlighet."

(  2 Kor. 3:18 ).

Så är de en oupphörlig härlighetens lovsång till Guds väsen, som i dem betraktar sin egen härlighet.

     Jag tror att det vore att bereda Guds hjärta en omätligt stor glädje om man i själens himmel övade sig i det som de saliga gör, och det gör man genom att hänge sig åt honom genom den enkla kontemplationen, den som närmar människan till det skuldlösa tillstånd i vilket Gud har skapat henne.

   "Till hans avbild och till att vara honom lik" ( 1 Mos. 1:26 ), det var Skaparens dröm: att kunna betrakta sig själv i sin skapelse; att kunna se all sin skönhet stråla som genom en ren och klar kristall.  Är det inte därmed på något sätt hans egen härlighet som utsträckts?

     Genom den enkla blick som själen oavvänt riktar mot Gud är hon skild frånn allt som omger  henne, och då även, och framför allt, från sig själv,

Då "utstrålar hon kunskapen om Guds härlighet" 

( 2 Kor. 4:6 ), som apoteln talar om, därför att Guds väsen får återspeglas i henne och alla hans egenskaper delges henne.   Denna själ är i sanning en lovprisning av hans härlighet, den härlighet som blir uppenbar i alla hans gåvor.

Hon sjunger genom allt och mitt i de vardagligaste handlingar canticum magnum, "canticum novum  --- den nya sången"

( Upp. 14:3 ),  och denna sång får Gud att bäva i sitt innersta.

   "Då skall ljus gå upp för dig i mörkret", kan man med Jesaja säga till henne, "och din natt skall bliva lik middagens sken;

Herren skall leda dig beständigt; han skall mätta dig i ödemarken och giva styrka åt benen i din kropp.

Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett  källsprång vars vatten aldrig tryter .....

Jag skall föra dig fram över landets höjder". 

( Jes. 58:8-11 ).

142.   TRONS KLARA LJUS.  

    Igår var det sankt Paulus som genom att lyfta litet på förlåten lät mig få skåda in i de "heligas arv i ljusets värld" ( Kol. 1:12 ) så att jag kan försöka att så mycket som möjligt efterlikna deras liv i mitt eget och så fylla min uppgift som Laudem gloriae.

    Idag är det sankt Johannes, lärljungen som Jesus älskade, som skall glänta litet på de "eviga portarna" ( Ps. 24:7 ), så att jag kan få vila min själ i det heliga "Jerusalem, synen av ljuvlig frid"  ( Kyrkvigningsmäsan ) ...... !

Och han säger först, att "det finns inte något ljus i staden, ty Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet". 

( Upp. 21:23 ).

Vill jag att min inre stad i någon liten mån skall kunna likna "evigheternas Konungs" ( 1 Tim. 1:17 ) och bli upplyst av Guds stora ljus, krävs det att jag släcker alla andra ljus i den, och att, liksom i den heliga staden, dess enda ljus blir Lammet.

    Och nu visar sig tron, trons klara ljus, för mig.

Tron ensam skall lysa mig så att jag kan gå brudgummen tillmötes.  Psalmisten sjunger att "han  gjorde mörker till sitt  täckelse" ( Ps. 10:12 ), men motsägelse verkar så att göra sig skyldig till motsägelse när han säger att "han höljer sig i ljus såsom i en mantel"  ( Ps. 104:2 ).

Av denna skenbara motsägelse drar jag slutsatsen för för egen del att jag bör sänka mig djupt ned i det heliga mörkret och skapa natt och tomrum i alla mina själsförmögenheter.

Då skall jag få möta min Mästare, och ljuset som omhöljer honom som en mantel skall omsluta också mig, ty han vill att

bruden skall stråla av hans ljus, bara av hans ljus, "uppfylld av Guds härlighet"  ( Upp. 21:11 ).

     Om oss sägs det att han var "orubblig i sin tro därefter han liksom såg den Osynlige"  ( Hebr. 1:27 ).

Jag tror att det är den hållningen som en lovprisning av Herrens härlighet som i allting vill fullfölja sin tacksägelse bör inta:  "orubblig i sin tro liksom om hon sett den Osynlige ......"

Orubblig i sin tro på "den kärlek som är henne alltför stor"

(Ef. 2:4 ).   Vi har lärt känna den kärlek Gud har till oss, och vi har kommit till tro på den".  ( 1 Joh. 4:16 ).

  "Tron", säger sankt Paulus,  "är en fullkomlig visshet om det man hoppas på, en övertygelse om den verklighet man icke kan se".  ( Hebr. 1:11 ).

Vad bryr sig själen om, när hon fått förskjunka i det ljus som detta ord skapar, ifall hon erfar något eller inte, om hon är i mörker eller ljus, om hon får njuta eller inte?

Hom liksom skäms över att göra skillnad på dessa saker, och när hon känner att de fortsätter att angå henne föraktar hon djupt sig själv för sin ringa kärlek och ser genast på Mästaren för att han skall befria henne.

"Hon UPPHÖJER HONOM", som en stor mystiker säger, "allra högst på sitt hjärtats berg", över den ljuvlighet och den tröst som strömmar från honom, ty hon har beslutat att hon skall höja sig över allt annat för att förenas med honom som hon älskar.

Jag tror att man till denna själ, orubblig i sin tro på kärlekens Gud, kan rikta dessa ord av apostlafursten:

"Därför att ni tror skall ni bli uppfyllda av en orubblig glädje och bli förhärligade".  ( 1 Petr. 1:8 ).

143.     DE SOM KOMMER UR DEN STORA NÖDEN. 

   "Sedan fick jag se en skara som var så stor att ingen kunde räkna den.

Dessa är de som kommer ur den stora nöden, de har tvagit sina kläder och  gjort dem vita i Lammets blod.

Därför står de nu  inför Guds tron och tjänar honom både dag och natt i hans tempel .... och han som sitter på tronen skall bo i dem.  De skall aldrig mer hungra och törsta, icke heller skall solhetta eller någon annan hetta bränna dem, ty Lammet skall vara deras herde och leda dem till källor med livets vatten ..... Och Gud skall torka alla tårar ur deras ögon".  ( Upp. 7:9, 14-17 ).

   Alla de utvalda, som bär "palmer i sina händer" 

( Upp. 7:9 ) och "är i Guds stora ljus" ( Upp. 22:5 ) har dessförinnan måste "gå igenom den stora nöden", och måste lära känna den "smärta stor som ett hav" ( Klag. 2:13 ),

har de om.  Innan de "med avtäckt ansikte sett Herens härlighet"  ( 2 Kor. 3:18 ), har de förvandlats till härlighet förvandlats till Guds väsens avbild" ( 2 Kor. 3:18 ), har de förvandlats det människoblivna Ordets avbild, som är den av kärlek Korsfäste.

Den själ som vill tjäna Gud dag och natt i hans tempel, och jag avser därmed den helgedom inom oss som sankt Paulus talar om när han säger: "Guds tempel är heligt, och det templet det är ni" ( 1 Kor. 3:17 ), en sådan själ måste vara fast besluten att vara VERKSAMT förenad med sin Mästares lidande.  Därför att hon är en friköpt själ måste hon i sin tur friköpa andra själar, och hon sjunger: "Jag berömmer mig av Jesu Kristi kors .... " ( Gal. 6:14 ),  "jag är korsfäst med Kristus ...... " ( Gal. 2:19 ).

Likaså: "Jag lider i min kropp vad som fattas i Kristi lidanden för hans kropp som är Kyrkan. " ( Kol. 1:24 ).

  "Drottningen står vid din högra sida" ( Ps. 45:10 ).

Sådan är själens hållning.   Hon går korsvägen vid sinn korsfäste och förnedrade Konungs  högra sida.

Han tycks vara tillintetgjord, men i själva verket är han stark, lugn och konungslig och går mot sista lidande för att låta sin "nåds härlighet" ( Ef. 1:6 ) stråla fram, som sankt Paulus så starkt betonar.

    Han vill låta sin brud få medverka i hans frälsningsverk, och den smärtsamma väg han vandrar tycks henne som salighetens väg, inte bara därför att den leder dit, utan också därför att den helige Mästaren låter henne förstå att hon måste höja sig över lidandets bitterhet för att, som han själv, ha sin vila i lidandet.

   Nu kan hon tjäna Gud DAG OCH NATT I HANS TEMPEL 

( Upp. 7:15 ); inre och yttre prövningar förmår inte längre åstadkomma att hon lämnar den heliga borg där Mästaren håller henne dold.

Hon VARKEN HUNGRAR ELLER TÖRSTAR  ( Upp. 7:16 ), mättad av Mästarens föda, den som var att göra Faderns vilja.

HON KÄNNER INTE LÄNGRE "solhettan bränna henne" 

( Upp. 7:16 ), det vill säga hon lider inte längre av att lida.

Lammet kan leda henne till källorna med" livets"

( Upp. 7:17 ) beträder, hon ser bara på Herden som leder henne.

    När Gud böjer sig till denna själ, som han har tagit till sin dotter, och som visar så stor likhet med hans Son, den "förstfödde före hela skapelsen" ( Kol. 1:15 ), känner han igen henne som en av dem "som han i förväg hade förutbestämt, kallat och rättfärdiggjort"  ( Rom. 8:30 ).

Han jublar av glädje i sitt fadershjärta, ty nu tänker han fullborda sitt verk och "förhärliga" ( Rom. 8:30 ) henne, när han hämtar henne till sitt rike för att hon evigt skall få lovprisa hans härlighet.

144.   DESSA ÄR DE SOM FÖLJER LAMMET VARHELST DET GÅR.

    "Sedan fick jag se Lammet stå på Sions berg, och tillsammans med det ett hundra fytiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.

Och jag hörde ett ljud som liknade bruset av väldiga vatten och dånet av et starkt åskdunder, och ljudet som jag hörde var som när harpospelare på sin harpor, och de sjöng en ny sång inför tronen  ..... och ingen kunde lära sig den sången utom de ett hundra fytriofyra tusen  .... ty de är jungfruliga.  

Dessa är de som följer Lammet varhelst det går.

( Upp. 14:1-4 ).

Det finns människor som redan här på jorden tillhör detta släkte som är rent såsom ljuset.

De bär redan Lammets och dess Faders namn på sina pannor.

Lammets, genom att de är lika honom och deras gestalt är lik hans Son som sankt Johannes kallar "trofast och sannfärdig"

( Upp. 19:11, 3:14 ) och som han visar oss "klädd i en mantel doppad i blod" ( Upp. 19:13 ). 

Även dessa människor är trofasta och sannfärdiga och deras mantel har doppats i blodet från deras ständiga offer av sig själva.

SIN FADERS NAMN bär de på sina pannor därför att han låter all sin fullkomlighets skönhet lysa fram och alla sina gudomliga egenskaper återspeglas i dem, och de är som lika många strängar som vibrerar och "sjunger den nya sången"

( Upp. 14:3 ).

De flöjer också Lammet varthelst det går. Inte bara på alla de breda och lättframkomliga vägarna, utan också på törnbeströdda stigar, där vägen är svår för dem.

Ty dessa själar är jungfruliga, de har med andra ord blivit fria från allt, avskilt sig från allt, avklätts allt.

De är "fria från allt, utom från sin kärlek".

De är skilda från allt, särskilt från sig själva.

De är utblottade på allt, såväl inom den övernaturliga som inom den naturliga ordningen.   Vad detta förutsätter att man överger sig själv!  Vilket bortdöende från sig själv!

Låt oss förtröstansfullt med sankt Paulus säga:

"Quotidie morior ----- Varje dag lider jag döden på nytt".

( 1 Kor. 15:31 ).

   Det stora helgonet skrev till kolosserna: "Ni har dött , och det liv som ni nu har är fördolt med Kristus i Gud".

( Kol. 3:3 ).

Villkoret är att man måste ha dött.  Annars kan man vara fördold i Gud VISSA STUNDER, men man lever inte vanemässigt i det gudomliga Väsendet, på grund av att allt det som man är känslig för, allt det som man söker för egen del, infinner sig för att dra en bort från Gud.

     En själ som oavvänt ser på Mästaren med den enkla blick som får hela kroppen att uppfyllas med ljus bevaras från denna sin "inneboende onda inriktning" ( Ps. 18:22 ) som väckte profetens klagan.

Herren har "fört henne ut på en rymlig plats" ( Ps. 18:20 ), vilken är han själv och ingenting annat.

Det är allt rent, allt heligt.

   O saliga död i Gud!   O milda och ljuva förlust av sig själv i det älskade Väsendet, som låter den han har skapat ropa: 

"Jag lever, men det är inte jag, utan det är Kristus som lever i mig.

Och det jordiska liv som jag nu lever, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och offrat sig själv för mig".

( Gal. 2:20 ).

145.    DEN EVIGES ÄRA.  

  "Coeli enarrant gloriam Dei ---- Himlarna förkunnar Guds ära".   ( Ps. 19:1 ).

Eftersom min själ är en himmel där jag bor i väntan på det himmelska Jerusalem, skall också denna himmel sjunga den Eviges ära, INGENTING utom den Eviges ära.

  "Den ena dagen talar därom till den andra".

( Ps. 19:2 ).  Allt ljus som jag får av Gud och varje budskap som kommer till min själ från Gud är dagen som talar om hans ära till den andra. "Herrens bud är klart", sjunger psalmisten, "det upplyser ögonen". ( Ps. 19:9 ).

Följaktligen får jag leva i hans ljus genom att troget följa varje bud och varje inre befallning från honom.   
 Även min trohet är ett budskap om hans härlighet.

     Men vilket saligt under sker inte: "Herre, den som skådar upp till dig strålar av fröjd"  (Ps. 34:6 ), utropar psalmisten.

En själ som tack vare det djup hennes inre blick äger skådar sin Gud rakt genom allt hon ser, och tack vare den enkelhet som skiljer henne från allt annat, hon STRÅLAR av härlighet.

Hon är en dag som överbringar till den andra budskapet om hans ära.

"Den ena natten kungör det för den andra" Ps. 19:3 ), och detta är något mycket trösterikt: till och med min oförmåga, min leda, mitt mörker, ja, mina felsteg förkunnar den Eviges ära.   Också mina lidanden till kropp och själ förkunnar min Mästares ära.

David sjunger: "Hur skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig?

Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla Herrens namn".

( Ps. 116:12-13 ).

Om jag tar denna kalk som färgats röd av Mästarens blod, och uppfylld av glad tacksägelse blandar mitt blod med det gudomliga Offerlammets har det på något sätt fått oändligt värde och kan skänka Fadern en lovsång som överglänser allt. Då är mitt lidande ett budskap som överbringar den Eviges härlighet.

   Här ----- i själen som förkunnar hans härlighet  ----- "har han gjort en hydda åt solen" ( Ps. 19:5 ).

Solen, det är Ordet, det är Brudgummen.

Om han finner minn själ tom på allt utom det som ryms i dessa ord: hans kärlek, hans ära, då väljer han henne till sitt brudgemak.

"Och han fröjdar sig såsom en hjälte att löpa sin bana .... och jag kan inte skyla mig för hans hetta."  ( Ps. 19:6-7 ). 

  Denna "förtärande eld"  ( Hebr. 12:29 ) åstadkommer den saliga omdaning som Johannes av Korset talar om när han säger: "Var och en tycks vara den andre, och båda är ett "

därför att de är en lovsång till Faderns härlighet.

146.   TILLBEDJAN,  DET ÄR NÅGOT SOM TILLHÖR HIMLEN.

     "Och dag och natt sjöng de utan uppehåll: Helig, helig är Herren Gud  den allsmäktige, han som var och som är och som skall komma .... Och de föll ned och tillbad, och de lade ned sina kronor inför tronen och ropade: Du, vår Herre ochh Gud, är värdig att ta emot priset, och äran, och makten  ....

( Upp. 4:8; 10; 11 ).

Hur skall jag göra för att i själens himmel kunna efterlikna de saliga i härlighetens himmel när de höjer ett oupphörligt lov till Gud?

Hur fullföljer man denna lovprisning, denna oavbrutna tillbedjan?

Sankt Paulus ger mig en vink om svaret när han skriver till sina bröder:  "Må Fadern ge dem styrka genom sin Ande till den invärtes människan, så att Kristus kan bo i deras hjärtan genom tron och så att de blir rotfasta och väl grundade i kärleken."  ( Ef. 3:16-17 ).

    "Vara rotfast och väl grundad i kärleken", det tror jag är villkoret för att värdigt kunna fylla sin uppgift som Laudem gloriae.

     En sådan själ tränger ned och och förblir kvar i "Guds väsens djup"  (1 Kor. 2:10 ), och därför gör hon allt i honom, men honom, genom honom och för honom.

Genom sin rena, klara blick får hon en viss likhet med det enkla Väsendet, och genom varj impuls, varje önskan och varje handling, hur vardaglig den än må vara, blir hon alltmr rotad i honom som hon älskar.

Allt i henne hyllar den trefalt Helige.

Hon är om man så vill ett evigt Sanctus, en ständig lovprisning till Gud!

   "De faller ned, de tillber, de lägger ned sina kronor inför honom".

Först måste alltid själen "falla ned", förlora sig i sin intighets avgrund och tränga ned så djupt att hon, som en mystiker på ett underbart sätt uttryckte det, finner "den sanna oövervinnerliga och fullkomliga friden, den som ingenting grumlar, ty hon har störtat sig så djupt ned att ingen skall söka henne där"  Ur Ruyebroecks verk OM ÖDMJUKHETEN.

Då kan hon tillbe.

  Tillbedjan!  Det är något som tillhör himlen. 

Jag tror att man kan definiera det som "kärlekens extas".

Det är kärleken, som har blivit överväldigad av skönheten, kraften och den oändliga storheten hos den Älskade.

Den faller i ett slags vanmakt, ien total, djup tystnad, den tystnad som David avsåg då han utropade: "Gud, dig lovar man i stillhet i Sion."  ( Ps. 65:2 ).

Ja, detta är den vackraste lovsången, eftersom det är den som evigt ljuder inom den rofyllda Treenigheten.

Tillbedjan är likaså "den sista ansträngningen av själen när hon blivit så överflödande av kärlek att hon inte kan finna ord för den"  ( Lacorddaire ).

  "Tillbed Herren ty han är helig" ( Ps. 99:9 ), står det i en psalm.  Och i en annan läser vi: "Ständigt tillbedje mann Herren för hans egen skull". ( Ps. 75:12 ).

En själ som samlar sig i sitt inre och begrundar detta med det "sinne för Herren" ( Rom. 11:34 ) som sankt Paulus talar om, får i förväg bo i himlen, höljd över det förgängliga och över sig själv!

     Hon vet att den hon tillber äger all salighet och härlighet i sig själv, och liksom de saliga "lägger hon ned sin krona inför honom"  ( Upp. 4:10 ).

Hon ringaktar sig själv och vänder blicken bort från det egna jaget.   Saligheten hos det Väsen hon tillber utgör hennes salighet, även när hon får gå igenom lidande och smärta, ty hon har övergivit sig själv och har UPPGÅTT i en annan.

Jag tror att själen när hon denna hållning av tillbedjan är som brunnarna som sankt Johennes av Korset talar om, som fylls med vattnet som strömmar ner från Libanon.

Vid anblicken av henne kan man säga: "En ström går fram vars flöden ger glädje åt Guds stad."  Ps. 46:5).

147.    VARA HELIG SOM GUD ÄR HELIG.

   "Var heliga, ty jag är helig".  ( 3 Mos. 19:2 ).  

Vem är den som kan ge en sådan bfallning?   Han har själv uppenbarat sitt namn, och detta namn är det som är hans eget, som bara han kan bära:  "Jag är den som är"

( 2 Mos. 3:14 ), sade han till Moses.

Han är den ende levande, upphovet till alla andra varelser.

"I honom", säger aposteln, "är det som vi l ever, rör oss och är till"  ( Apg. 17:28 ).

  "Var heliga, ty jag är helig."   Här tror jag att samma vilja uttrycks som på skapelsendagen, när Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika." 

( 1 Mos. 1:26 ).  

Skaparen vill alltid att hans skapelse skall bli ett med honom, att den skall bli förenad med honom.

    Sankt Petrus säger att "vi har fått del av gudomlig natur." 

( 2 Petr. 1:4 ).

Sankt Paulus lägger oss på hjärtat att vi "skall bevara den början av hans väsen" ( Hebr. 3:14 ) , som han har givit oss.

Och den lärjunge som Jesus älskade säger: "Vi är redan nu Guds barn, dock är det ännu inte klart vad vi en gång skall bli.   Men så mycket mer vet vi, att vi skall bli lika honom han helgar sig, liksom han själv är helig."  ( 1 Joh. 3:1-6 ).

   At vara helig som han själv är heligär således måttet på vad som är att vara hans barn av hans kärlek.

Sade inte Mästaren:"Var fullkomliga, liksom er Fader i himlen är fullkomlig." ( Matt. 5:48 ).

När Gud talade med Abraham sade han: "Vandra inför mig och var ostrafflig."  ( 1 Mos. 17:1 ).

Därmed får vi alltså ett sätt att uppnå fullkomningen som vår Fader i himmelen begär av oss.

Det var detta sankt Paulus efter att ha utforskat Guds hemliga rådslag uppenbarade för oss då han skrev att "Gud utvalde os i honom, innan världens grund blev lagd, för att vi skulle vara heliga och otadliga inför honom i kärleken."

( Ef. 1:4 ).

Och det är samma helgon som skall få upplysa mig så att jag utan omvägar får gå på den härliga väg som heter Guds närvar, där själen går "ensam med den Ende", ledd av "hans högra hand"  ( Ps. 20:7 ), under hans vingars beskydd, utann fruktan för nattens fasor eller för pilen som flyger om dagen, eller pesten som går fram i mörkret, eller farsoten som ödelägger vid middagens ljus"  ( Ps. 91:4_6 ).

   "Kläd av er den gamla människan vars livsföring ni fäljde under ert förra liv", säger han, "och kläd er i den nya människan, som är skapad till Guds avbild, i sann rättfärdighet och helig renhet."  ( Ef. 4:22-24 ).

Vägen är utstakad.  Det gäller bara att utblotta sig för att man skall tillryggalägga den så som Gud vill.

Utblotta sig, dö från sig själv, förlora sig själv ur sikte, detta måste har varit vad Mästaren avsåg då han sade:  "Om någon vill bli min efterföljare måste han ta sitt kors på sig och förneka sig själv."  ( Matt. 16:24).

   "Om ni lever efter den syndiga naturen", säger aposteln vidare, "kommer ni att dö; men om ni med Andens hjälp dödar kroppens gärningar, kommer ni att leva." 

( Rom. 8:13).

Den döden är det Gud begär, och det är om den det heter: "Döden är uppslukad i seger."  ( 1 Kor. 15:54 ).

  "O död", säger Herren:  "jag skall bli din död" ( Hos. 13:14 ), det vill säga; O själ, du som  har blivit min dotter, se på mig så kommer du att förlora dig själv ur sikte; utgjut hela dig själv i mitt väsen, kom och dö i mig för att jag må kunna leva i dig! .....

148.  I ETT EVIGT NU.   

   "Var fullkomliga liksom er Fader i himlen är fullkomlig."

( Matt. 5:48 ).   När  jag hör Mästaren sägdessa ord djupt inom mig, så tror jag att det som han begär är att jag, i mitt varas enhet, skall leva i ett evigt nu liksom Fadern, i ett nu före eller efter, i detta eviga nu.

Vad är detta nu?   David besvarar min fråga när han sjunger:

"Han skall alltid tillbedjas för sin egen skull."  (Ps. 72:15 ).

Dett är det evia nu iilket Laudem gloriae orubbligt skall vra förankrad.

   Men för att denna hennes hållning av tillbedjan skall kunna vara sann och hon skall kunna sjunga: "Jag vill väcka morgorodnaden2  ( Ps. 57:9 ), måste hn också kunna säga, med sankt Paulus: "För hans kärleks skull har jag förlorat allt"   Fil. 3:8 ), det vill säga för hans skull, och för att jag alltid skall kunna tillbedja honom, har jag gjort mig ensam, avskilt mig från allt, utblottat mig på ig själv och på allt, såväl i naturligt som i övernaturligt hänseende, altså även befträffande Guds gåvor.

Ty en själ som ej på det sättet är utblottad på och befriad frånsig själv blir med nödvändighet i vissa stunder intetsägande och enbart naturlig, vilket inte är värdigt ett Guds barn, en Kristi brud och tempel för den Helige Ande.

    För att kunna vara på sin vakt mot detta enbart naturliga liv måste själen vara vaken i sin tro och äga den klara blick som ser på Mästaren.

Då kommer hon att, som profeten och konungen David sjunger, kunna "vandra i sitt hjärtas enfald där hon bor i sitt hus".  ( Ps. 101:2 ).

Då skall hon ständigt tillbe sin Gud för hans egen skull och som en avbild av honom leva i det eviga nu som han lever i.

    "Var fullkomliga liksom er Fader i himlen är fullkomlig".

Gud är enligt sankt Dionysios den store Ensamme.

Min mästare begär att jag skall efterlikna denna fullkomlighet hos Gud och ära honom genom att själv leva i den stora ensamheten.   Gud lever i en evig, oändlig ensamhet.

Samtidigt som han sörjer för sina skapade varelser förblir han alltid i sin ensamhet, ty han lämnar aldrig sig själv, och denna ensamhet är ingenting annat än hans gudom.

     Villkoret för att ingenting skall kunna dra mig bort från den stora inre tystnaden är alltid detsamma; ensamhet , uppbrott från allt, utblottning.  

Om mina önskningar och begär, min fruktan, mina känslor av glädje eller smärta, om , kort sagt, alla den själsrörelser sommr ur dessa fyra lidelser inte underordnas Gud, kommer jag inte att knn vara ensam och något som stör kommer att höras inom mig.

Alltså är det som krävs tystnad, sälskrafternas sömn och varats enhet.

    "Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill:

Förgät nu ditt folk och din faders  hus, och må Konungen få ha sin lust i din skönhet." ( Ps. 45:11-12 )

    Jag tror att denna väjan till själen är en inbjudan till stillhet . "Hör ......  böj ditt öra  ....."

Men för att hör måste man glömma sin faders hus, det villsäga allt som hänger samman med det natuliga livet, det liv som aposteln åsyftar när han säger: "Om ni lever efter den syndiga naturen, kommer ni att dö."  ( Rom. 8:13 ).  

    "Glömma sitt folk, det svårare, ty detta folk är hela den värld som så att säga utgör en del av oss själva, det är alla våra känslor, minnen, intryck osv.  jaget kort sagt.

Allt detta måste ma glömma och avsäga sig; och när själen har fullbordat denna brytning, när hon är fri från all detta, är Konungen betagen i hennes skönhet, ty skönheten ligger i enheten, i alla händelser är det så hos Gud.

149.   DÅ SKALL MIN FADER ÄLSKA HONOM, OCH VI SKALL KOMMA TILL HONOM.

    "Herren förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig."  ( Ps. 18:20 ).

   När skaparen ser hur vacker tystnaden är i henne som han har skapat, när han ser hur tryggt hon vilar i ensamheten inom sig, blir han betagen i hennes skönhet och han leder henne till det oändligt, omätligt stora ensamheten, ut på rymlig plats, som psalmisten sjunger, och som ingenting annat är an han själv: "Jag skall få beträda djupen där Guds makt är".  ( Ps. 71:16 ).

Genom sin profet förkunnar Herren:  "Jag skall föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne"  ( Hos. 2:14 ).

    Själen har fått  träda in i den ofattbart stora ensamhet där Gud kommer att tala till henne.

    "Guds ord", säger oss Paulus,  "är fyllt av liv och kraft och är skarpare än något tveeggat svärd.

Det skär igenom så att det skiljer själ och ande åt,  skiljer märg och ben från varandra".  ( Hebr. 4:12 ).

     Då är det alltså detta ord som direkt kommer att fullborda det verk som själens utblottande är, ty för Guds ord är det utmärkande att det verkar och skapar vad det talar, förutsatt, naturligtvis, att själen inte gör motstånd.

     Men att höra detta ord är inte allt, man måste ta vara på det.  När själen tar vara på ordet blir hon helgad sanningen, vilket är vad Mästaren vill:  "Helga dem i sanning."

( Joh. 17:17 ).

Lovade han inte den som tar vara på hans ord:  "Min Fader skall älska honom, och vi skall komma till  honom och ta vår boning HOS HONOM".  ( Joh. 14:23 ).

     Hela Treenigheten bor i en själ som älskar den i sanning, som tar vara på hans ord.   Och när denna själ har förstått vilken rikedom hon äger, blir all den natruliga glädje hon får av det skapade, och till och med den övernaturliga glädje som Gud skänker henne, bara något som inbjuder henne att gå in i sig sjölv för att få äga det substantiella Goda som hon har och som ingenting annat är än Gud själv.

Därför, säger Johannes av korset, har hon en viss likhet med det gudomliga Väsendet.

   "Var fullkomliga som er himmelske Fader är fullkomlig".

( Matt. 5:48 ).

Sankt Paulus säger "at han verkar allt i enlighet med sin vilja"  ( Ef. 1:11 ), och Mästaren ber mig också att ära honom genom  "att  göra allt i enlighet med hans viljas råd".

Jag skall aldrig låta mig behärskas av sinnesförnimmelserna, av den mänskliga naturens impulser, utan ha mig själv i min hand genom viljan. För att denna vilja skall kunna vara fri, måste jag, enligt en from författare, "alltid hålla den innesluten" i Guds.

Då kommer jag att "drivas av hans Ande"  ( Rom. 8:14 ), som sankt Paulus säger.

Allt som jag gör kommer att bli gudomligt och evigt.

Som en avbild av min Gud, den Oföränderlige, kommer jag redan under mitt liv här nere på jorden leva i ett evigt nu.

150.   ATT LEVA ÄR FÖR MIG KRISTUS.  

     "Verbum caro factum est, et habitavit in nobis  ----- Ordet blev kött och  tog sin boning ibland oss."  ( Joh. 1:14 ).

Gud hade sagt: "Var heliga, ty jag är helig",  ( 3 Mos. 19:2 )

men han förblev dold i sitt ouppnåeliga ljus, och för människan var det nödvändigt att han steg ned ändå till henne och levde henne liv, så att hon genom att vandra i han fotspår skulle kunna stga upp till honom igen och bli helgad med hand helighet.

    "Jag helgar mig till ett offer för dem, för att också de skall bli i sanning helgade."  ( Joh. 17:19 ).

Här befinner jag mig inför "den hemlighet som har varit dold under  tidsåldrar och för generationer, ..... hemligheten som är Kristus, för oss", enligt sankt Paulus, "hoppet om Guds härlighet."  ( Kol. 1:26 ).

Och han tillägger att han "fått insikt i detta mysterium"
( Ef. 3:4 ).

Därför får denne store apostel nu undervisa mig för att jag, som han uttrycker det, skall kunna få "den kunskap som överträffar all kunskap: kunskpen om Kristi kärlek" 

( Ef. 3:19 ). 

    Först får jag veta att "han är min frid"  ( Ef. 2:14 ), att det "genom honom som jag har tillträde till Fadern"  ( Ef. 2:18 ).

Ty "denne ljusets Fader ville, att gudomens hela fullhet skulle bo i honom, och ville genom honom försona allt med sig, både det som finns himlen och det som finns på jorden, sedan han ade stiftat frid genm hans dö på korset."

( Kol. 1:19-20).   "Ni är fylld av honom", fortsätter aposteln Paulus, "ni blev begravna tillsammans med honom i dopet och uppväckta tillsammans med honom genom er tro på Guds kraft  .... Gud gjorde er levande med Kristus, förlät er alla era synder och korsade över det skuldbrev, som ställde sina hotfulla krav på er genom att han spikade fast det vid korset; och i sig själv, på korset, avväpnade han makterna och myndigheterna, brännmäkte dem offentligt och ledde dem som fångar i sitt triumftåg ..... "  ( Kol. 2:10, 12-15 ),

"för att ställa fram er inför sig heliga rena och oskyldiga."

( Kol. 1:22 ).

      Detta är vad Kristus gör mot varje själ av god vilja, detta är det verk som hans oändliga kärlek, hans ALLTFÖR STORA KÄRLEK ( Ef. 2:4 ), ständigt manar honom att göra i mig.

     Han vill vara min frid för att ingenting skall kunna splittra mig eller få mig att lämna den heliga inre samlingens obetvingliga borg. 

Där kommer han att ge mig tillträde till Fadern och bevara mig orörlig och full av frid inför honom, som om min själ redan vore i evigheten.

Det är "genom blodet från sit kors"  ( Kol. 1:20 ) som han skall skänka sin frid åt allt i min lilla himmel för att den i sanning skall kunna bli viloplats för de Tre.

Han skall fyll mig med sig själv, han skall dölja mig i sig själv, han skall mig få nytt liv tillsammans med honom:

"Mihi vivere Christus est ---- Att leva är för mig Kristus."

( Fil. 1:21 ).

    Och jag faller ständigt, skall jag ha den tillitsfulla tron, och han får resa mig upp.  Jag vet att han skall förlåta mig, att han med sin oändliga omsorg om mig skall utplåna allt.

Mer än så, jag vet att han skall avkläda mig själv, all min nöd, allt inom mig som står i vägen för Guds inflytande.

Jag vet att han skall dra mina själsförmågor med sig, tillfångata dem och triumfera över dem i sig själv.

Då kommer jag att fullkomligt ha gått upp i honom.

Jag kommer att kunna säga: "Jag lever inte mera, min Mästare lever i mig"  ( Gal. 2:20 ), och jag kommer att ställas fram HELIG, REN och OSKYLDIG inför Fadern.

151.  I KRISTUS SAMMANFATTA ALLT.

   "Instaurare omnia in Cristo ---- I Krisus sammanfatta allt." 
( Ef. 1:10 ). 

Det är fortfarande sankt Paulus som undervisar mig, han som fördjupar sig i Guds höga rådslag, och säger att "inom sig själv har Gud beslutat att sammanfatta allt i Kristus".

    För att jag personligen skall kunna förverkliga denna Guds plann får jag än en gång hjälp av sankt Paulus som själv föreskriver en levnadsregel:  "Lev i gemenskap med Kristus Jesus",  säger han, "rotfasta i honom.

Bli väl grundade i hans kärlek, var befästa i tron ....., och väx alltmer i honom genom tacksägelse."  ( Kol. 2:6-7 ).

     LEV I GEMENSKAP MED KRISTUS JESUS.

Jag tror att detta är at lämna sig själv, förlora sig ur sikte, överge sig själv för att tränga allt längre in i honom för varje minut som går; så långt att man slår rot, och att man kan trotsa vilken händelse som helst, allt, med den djärva utmaningen:  "Vem kan skilja mig från Kristi kärlek?"

( Rom. 8:35 ).

<span style

Av Jan-Owe Ahlstrand - 8 mars 2014 10:07

HIMLEN PÅ JORDEN.
"Treenigheten är vår boning, där hör vi hemma,

 där har vi vårt fadershus som vi aldrig bör lämna."

   EN DJUP FÖRTROLIGHET HADE ALLTID FÖRENAT DE TVÅ SYSTRARNA.  INNAN ELSABETH AV REEENIGHETEN BEGAV SIG TILL "FADERNS HUS" FÖRFATTADE HON EN HEL RETRÄTT ÅT SIN SYSTER FÖR ATT TILLMÖTESGÅ EN BEGÄRAN FRÅN HENNE.

HÄR LÄR HON HENNE ATT  "FINNA SIN HIMMEL PÅ JORDEN"

GENOM ATT UMGÅS FÖRTROLIGT MED SIN GUD MITT I VARDAGENS ALLA GÖROMÅL. VI FÅR HÄR MÖTA DE LEDANDE TANKARNA I SYSTER ELISABETHS LÄRA OM DET ANDLIGA LIVET.

HON GÅR NU MOT SIN FULLKOMNING I KRISTUS.

HELA HENNES LIVSPROGRAM ------- ATT BLI GUDS HÄRLIGHET TILL PRIS  -------- KLINGAR UT I NÅGRA SIDOR FULLA AV UNDERBAR HARMONI OCH SKÖNHET.

126.     TREENIGHETEN ÄR VÅR BONING.

    "Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har givit mig vara hos mig, så att de får se min härlighet som du har givit mig, ty du har älskat mig innan världen skapades."    ( Joh. 17:24 ).

     Detta är Kristi yttersta vilja, hans sista och högsta bön innan han återvände till Fadern.

Han vill att där han är skall vi också vara, inte bara under evigheten, men redan här i tiden, som är den redan påbörjade och i ständig uveckling stadda evigheten.

       Det är således viktigt att vi vet var vi skall leva med honom för att uppfylla hans gudomliga dröm.

"Den plats där Guds Son har dolt sig är Faderns sköta, det il säga det gudomliga Väsendet, otillgängligt för människoblick och dolt för allt mänskligt förstånd.

Det är detta som Jesaja säger i orden: "Ja, du är sannerligen en dold Gud". ( Johannes av Korset, Andliga sång, strof 1,

nr 1. ).  

Och ändå är hans vilja att vi skall vara fast grundade i honom, ha vår boning där han bor, förenade med honom i kärleken, och vara så att säga som hans egen skugga. 

   Sankt Paulus säger att vi genom dopet "har blivit inympade i Jesus Kristus" . ( Rom. 6:5 ).

Och vidare säger han: "Gud har satt oss med honom i himmelen, i Kristus Jesus, för att han i de kommande tidsåldrarna skulle visa hur oändligt rik hans nåd är" .

( Ef. 2:6-7 ).

Och längre fram: " Ni är nu inte längre utlännningar som bor i i ett främmande land, utan ni har full medborgarrätt tillsammans med de heliga och är medlemmar av Guds familj".   ( Ef. 2:19 ).

Treenigheten är vår boning, där hör vi hemma, där har vi vårt fadershus som vi aldrig bör lämna.

Det sade Mästaren själv en gång:  "Slaven får inte stanna kvar i huset, för alltid, men Sonen får stanna där för alltid".

( Joh. 8:35 ).

127.    VAR ALLTID I MIG.

     "Var alltid i mig."  ( Joh. 15:4 ).

Det är Ordet som ger den befallningen och som vill detta.

"Var alltid i mig."    Inte bara för några korta ögonblick, några timmar som snart skall förgå, utan VAR ALLTID, på ett varaktigt och oföränderligt sätt.  

"Var alltid i mig", bed i mig, älska i mig, lid i mig, fullgör allt arbete, gör varje handling i mig.   "Var alltid i mig", vem eller vad det än är som ni skall träda fram inför.  Träng allt djupare in i detta mysterium.   Deta är den verkliga "öknen i vilken Gud vill föra ut själen för att tala ljuvligt till henne"

( Hos. 2:14 ), som profeten sjunger.

Men för att förstå alltigenom hemlighetsfulla ord till själen, får man inte stanna så att säga på ytan, man måste intränga allt mer i Guds väsen genom stillheten.

"Jag jagar mot målet" ( Fil. 3:14 ), säger sankt Paulus.

Vi måste således varje dag gå nedför stigen till den avgrund som är Gud.  Låt os bara glida utför detta sluttande plan med ett förtroende fyllt av kärlek.

"Djup ropar till djup".  ( Ps. 42:8 ). Längst ned stöter man mot det gudomliga, där är det som vår intighets och vår nöds djup blir innerligt förenade med Guds barmhärtighets och väldighets och fullhets djup.

Där är det vi kommer att få styrka att dö från oss själva och där förlorar i spåren av oss själva för att kunna förvandlas till kärlek.  "Saliga är de som dör i Herren".  ( Upp. 14:13 ).

128.  GUDS RIKE ÄR INVÄRTES I ER.

    "Guds rike är invärtes i er ". ( Luk. 17:21 ).

Om Gud nyss inbjöd oss att "alltid vara i honom", att med vår själ leva i hans härlighets arvedel, så uppenbarar han nu för oss att vi inte behöver gå ut ur oss själva för att finna honom:  Guds rike är "invärtes".

Sankt Johannes av korset säger att "det är i själens substans, dit varken djävulen eller världen når, som Gud ger sig  till henne.  Där blir alla själens rörelser gudomliga, och trots att de är av Gud, är de även själens därför att Herren Jesus Kristus frambringar dem i henne och med henne".

( Levande kärlekslåga, strof 1. ).

Samma helgon säger vidare att Gud är "själens medelpunkt".

När själen en gång med hela sin kraft kommer att känna Gud fullkomligt, älska honom och vara i full besittning av honom, så har hon kommit till "den djupaste medelpunkt" hon kan nå i honom.

Innan hon har nått dit är själen redan i Gud, som är hennes medelpunkt.  Men hon är inte i sin DJUPASTE MEDELPUNKT,

eftersom hon kan komma längre.

    Eftersom det är kärleken som förenar själen med Gud tränger hon allt djupare in i Gud och försjunker allt mer i honom ju starkare denna kärlek är.

Äger hon ett enda uns av kärlek är hon redan i sin medelpunkt, men när denna kärlek nått sin fulländning har själen trängt in i sin djupaste medelpunkt. 

Där skall hon förvandlas så at hon blir mycket lik Gud.

Till denna själ som lever "idet inre" kan man rikta samma ord som fader Lacordaire till Maria Magdalena:   "Begär inte Mästaren av någon enda på jorden eller i himlen, ty han är ju din själ och din själ är ju han".

129.   OM NÅGON ÄLSKAR MIG.

    "Om någon älskar mig, tar han vara på mina ord.

Då skall min Fader älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom".  ( Joh. 14:23 ).

   Här uttrycker Mästaren sin önskan att också bo "hos oss".

"om någon älskar mig", ja, det är kärleken som drar Gud till sig, som lockar ned honom ända till sin skapelse.

Det är inte någon känslomässig kärlek, utan "den kärlek som är stark såsom döden .... och som de största vatten ej förmår utsläcka" ( Höga Visan 8:6-7 ).

Därför att jag älskar Fadern"  ( Joh. 14:31 ), gör jag alltid det som är efter hans sinne".  ( Joh. 8:29 ).

Så löd vår helige Mästares ord, och varje själ som vill leva i gemenskap med honom måste också leva efter denna grundsats.

Guds nådiga vilja skall vara hennes mat, hennes dagliga bröd.

Efter sin tillbedde Mästares förebild måste hon låta sig offras genom att i allt följa sin Faders vilja.

Allt som sker, varje mindre eller större händelse, varje lidande liksom varje glädje, är ett sakrament som ger henne Gud.

Hon gör heller inte skillnad på någon av dessa saker.

Hon lämnar dem bakom sig och når ovan dem för att höjd över allt annat vila i sin Mästare själv.

Hon ställer honom mycket högt på sitt hjärtas berg, ja högre än all hans tröst och alla hans gåvor som han låter strömma över henne.

Det utmärkande för kärleken är att aldrig söka sig själv,

att ingenting behålla för sig själv, utan ge allt åt den hon älskar.   Salig den själ vilkens kärlek är sann.

Herren har blivit hennes fånge av kärlek.

130.   NI HAR DÖTT OCH ERT LIV ÄR FÖRDOLT MED KRISTUS I GUD.

     "Ni har dött, och det liv som ni nu har är fördolt med Kristus i Gud".  ( Kol. 3:3 ).

    Här får vi nu av sankt Paulus ett ljus att lysa oss med på stigen som leder ned i djupet:  "Ni har dött".

Vad innebär det, om inte att själen som längtar efter att leva i kontakt med Gud i den heliga inre samlingens ointagliga borg, andligen måste vara avskild, befriad och långt borta  från allt.

    "Quotidie morior --- varje dag lider jag döden på nytt".

( 1 Kor. 15:31 ).  En sådan själ finner i sig själv ett kärlekens sluttande plan som lutar nedåt mot Gud, utan att någon skapad varelse kan göra det minsta åt detta, hon är ointaglig för allt det förgängliga, ty hon håller sig ovanför det och har enbart Gud för ögonen.

"Quotidie morior",  jag lider döden varje dag för att Kristus jag avtar, jag försakar mig själv mer och mer för var dag för att Kristus skall kunna växa i mig och upphöjas.

"Quotidie morior".

Jag låter min själ ----vad viljan beträffar, inte känslan --- glädja sig åt allt som kan få mig att bli ett offer, förinta mig och förnedra mig, ty jag vill ge plats åt Mästaren.

Det är inte längre jag, det är Kristus som lever i mig". 

( Gal.2:20 ).   Jag vill inte längre leva mitt eget liv, utan förvandlas till Jesus Kristus, så att mitt liv skall kunna bli mer gudomligt än mänskligt och Fadern när han ser till mig skal kunna känna igen avbilden av "den älskade Sonen i vilken han har sin glädje"  (  2 Petr. 1:17 ).

131.   VÅR GUD ÄR EN FÖRTÄRANDE ELD.

   "Deus ignis consumens  ----- vår Gud är en förtärande eld"

( Hebr. 12:29 ), säger sankt Paulus, det vill säga en eld av kärlek som förtär och i sig själv förvandlar allt som den vidrör.  För själar som djupt inne i sig utlämnar sig åt dess verkan blir den mystiska död som sankt Paulus talade om igår oändligt enkel och ljuvlig!

De tänker mycket mindre på det arbete av förstöring och utblottning som ännu återstår dem att göra än på att försjunka i i den kärlekslåga som brinner i dem och som inte annat är än den Helige Ande, samma kärlek som i Treenigheten är bandet mellan Fadern och hans Ord.

Genom en levande tro kommer de in i honom, Kärlekens Ande, och där förblir de, i ett tillstånd av djupaste frid och enkelhet, upplyfta ovan alla ting och sinnliga böjelser till "det heliga mörkret", och förvandlas till den gudomliga avbilden.

De lever, enligt evangelisten Johannes, "i gemenskap"

( 1 Joh. 1:3 ) med de tre tillbedjansvärda Personerna i Gud.

De lever tillsammans med Treenigheten och det är det som är kontemplativt liv.

132.    JAG HAR KOMMIT FÖR ATT KASTA UT ELD PÅ JORDEN.

   "Jag har kommit för att kasta ut en eld på jorden och hur gärna ville jag inte att den redan brann".  ( Luk. 12:49 ).

    Det är av Mästaren själv vi får höra att han önskar se kärlekens eld brinna. Och i verkligheten är alla våra verk,

allt arbete vi mödar oss med ett intet inför honom.

Vi kan inte ge honom något eller uppfylla hans enda önskan som är att återupprätta vår själ.

Men ingenting kan  upphöja henne så mycket som att på sätt och vis bli jämbördig med Gud.

Därför begär han hennes kärlek, ty kärlekens främsta egenskap är att så mycket sommöjligt göra den som älskar lik den som är är älskad.

Den själ som äger denna kärlek framträder som likaberättigad med Jesus Kristus, därför att deras ömsesidiga kärlek ör allt gemensamt mellan dem.

    "Jag kallar er vänner, ty allt vad jag har lärt av min Fader, det har jag låtit er veta". ( Joh. 15:15 ).

För att uppnå denna kärlek, måste själen dessförinnan helt ha anförtrott sig åt Gud.

Hennes vilja måste alltmer uppgå i Guds vilja, så att hennes böjelser och hennes själsförmögenheter bara sätts i rörelse i denna kärlek och för denna kärlek.

Jag gör allt med kärlek, jag utstår allt lidande med kärlek, är innebörden när David sjunger: "Åt dig skall jag bevara all min kraft". ( Ps. 59:10 ).

Då uppfylls av kärleken, den upptar henne i sig och skyddar henne så att hon nu överallt stöter på hemligheten med att växa i kärleken.

Till och med mitt i förhållandet till världen, mitt uppe i vardagslivets krav får hon sedan säga: "Blott älska är det verk som jag nu övar".  

( Johannes av Korset, Andlig sång, strof 20. )

133.  DEN SOM VILL KOMMA TILL GUD MÅSTE TRO.

    "Den som vill komma till Gud måste tro".  (Hebr. 11:6 ).

Det är sankt Paulus´ord.

Vidare säger han: "Tron är en fullkomlig visshet om det som man hoppas på, en övertygelse om den verklighet som man inte kan se".  ( Hebr. 11:1 ).

Det betyder att tron gör det framtida goda till något som vi är så förvissade om och något så närvarande att, genom den, detta goda blir till i vår själ innan vi åtnjuter det.

Sankt Johannes av Korset säger att den tjänar till fötter åt oss för att kunna gå till Gud och att den är det ännu dunkla stadiet av att få äga Gud.

Den ensam kan ge oss det sanna ljuset om honom som vi älskar, och vår själ måste använda sig av den för att kunna nå den saliga föreningen.

Det är den som utgjuter alla andliga gåvor i strömmar inom oss.

 Jesus Kristus avsåg tron när han i samtalet med den samaritiska kvinnan lovade alla som skulle komma till tro på honom att skänka dem "en källa vars vatten springer upp med evigt liv"

( Joh. 4:14 ).

Alltså ser vi att redan i detta liv skänker tron oss Gud.

Visserligen är han höljd av trons slöja, men det är Gud själv.

   "När det kommer som är fullkomligt", eller med andra ord kunskapen som man har fått genom tron, "nå all fullkomning" ( 1 Kor. 13:10 ).

    "Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss, och vi har kommt till tro på den".  ( 1 Joh. 4:1 ).

Det är detta som är vår stora troshandling, det sätt på vilket vi kan vedergälla Gud med kärlek för hans kärlek, den

"fördolda hemligheten" ( Kol. 1:26 ) i Faderns hjärta, som sankt Paulus taar om, och som vi äntligen får intränga i, och därför bävar vår själ.

När hon förmår tro på denna "alltför stora kärlek" ( Ef. 2:4 )

som omsluter henne, kan man säga om henne som det heter om Moses, att "han var orubblig i sin tro därigenom att han liksom såg den "Osynlige" 8 Hebr. 11:27 ).

Hon stannar inte upp på grund av böjelser eller känslor, hon bryr sig inte om ifall hon känner Guds närvaro eller om hon inte känner den, hon bryr sig inte om ifall han skänker henne glädje eller lidande: hon bara tror på på hans kärlek.

Ju mer hon prövas, dess mer växer hennes tro, ty hon övervinner alla hinder för att hon skall få vila i den oändliga Kärleks sköte som bara kan handla av kärlek.

      Och till henne, denna själ som har en vaken och levande tro, kan Mästarens röst djupast inom henne säga vad han en gång sade till Maria Magdalena: "Gå i frid, din tro har frälst dig.  ( Luk. 7:50 ).

134.   HANS SONS AVBILDER.

   "Dem som Gud i förväg har känt, dem har han i förväg bestämt till att bli hans Sons avbilder".  ( Rom. 8:29 ).

Och dem som han i förväg hade bestämt till detta, dem har han också kallat, och dem som han har kallat, dem har han också rättfärdiggjort, och dem som han har rättfärdiggjort,

dem har han också gett sin härlighet.

Vad skall vi nu säga till detta?  Om Gud är på vår sida, vem kan då var emot oss? ..... Vem kan skilja mig från Kristi kärlek?"  ( Rom. 8:30-31 ).

     Så ter sig förutbestämmelsens mysterium, hemligheten med Guds utkorelse av oss, för sankt Paulus upplysta blick.

"Dem som Gud i förväg hade känt".

Hörde  vi inte till dem?   Kan inte Gud till vår själ säga det som han sade genom profeten Hesekiel: "Jag gick åter förbi där du var och jag betraktade dig. Och jag såg att din tid var inne, din älskogstid, och jag bredde ut min mantel över dig och jag gav dig min ed och ingick förbund med dig och du blev min. ( Hes. 16:8 ).

Ja, vi har blivit hans genom dopet, det är vad sankt Paulus menar med orden: "Dem har han kallat", ja kallat till att motta Treenighetens insegel.

Samtidigt som vi, med sankt Petrus ord, "fått del av gudomlig natur" ( 2 Petr. 1:4 ), har vi "mottagit en början av hans väsen" ( Hebr. 3:14 ).

Och " han har rättfärdiggjort oss" genom sina sakrament, och med sina direkta beröringar i den i nre samlingen som råder i djupet av vår själ.

Han har "rättfärdiggjort oss även genom tron" ( Rom. 5:1 ), efter måttet av vår tro på frälsningen som Kristus har utverkat åt oss.   Slutligen vill han förhärliga oss, och därför "Har han satt oss i stånd att få del i de heligas arv i ljusets värld" ( Kol. 1:12 ), säger sankt Paulus, men vi skall förhärligas i samma mån som vi har varit hans gudomlige Sons avbilder.

Låt oss därför betrakta denna tillbedjansvärda bild, låt oss oupphörligt hålla oss inom dess strålkrets, för att den skall kunna bli djupt inpräglad i oss.

Låt oss sedan förhålla oss till alla våra verk som vår helige Mästare skulle ha förhållit sig.

Då kommer vi att kunna uppfylla den Guds heliga vilja, genom vilken han "inom sig själv" har beslutat " att i Kristus förnya allt" ( Ef. 1:9-10 ).  

135.    KRISTUS ÄR MITT LIV.      

   "Jag räknar allt detta som ren förlust, därför att jag har fått något som är oändligt mycket mer värt, jag har lärt känna Jesus Kristus min Herre.   Det är för han skull som jag har mistat allt och anser allt som lump och skräp, för att jag skall kunna vinna Kristus ...... Jag har ett enda mål, att lära känna Kristus, att uppleva kraften av hans uppståndelse och att dela hans lidande ..... Jag har jagat mot det mål som Kristus en gång kallade mig till när han tog fatt i mig ......

Jag gör bara ett: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet, mot det som Gud kallade mig till genom Jesus Kristus".  ( Fil. 3:8-14 ).

Med andra ord: jag bryr mig inte om något annat än att få bli lik honom.

"Mihi vivere Christus est ----- ty för mig är livet Kristus".

( Fil. 1:21 ).  Hela sankt Paulus brinnande ande kommer till uttryck i dessa rader.

      Syftet med denna reträtt är att den skall göra oss så lika vår tillbedde Mästare som möjligt, ja mer än det, att vi skall bli så ett med honom att vi ska kunna säga:  "Jag lever inte mer mitt eget liv, utan det är han som lever i mig, och det jordiska liv som jag nu lever, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och offrat sig själv för mig".

( Gal. 2:20 ).

Låt oss därför studera vår gudomliga förebild, ty, som aposteln säger, kunskapen om honom "övergår allt annat"

( Fil. 3:8 ) !  Vad sade han vid sitt inträde i världen?

"Slaktoffer och spisoffer begärde du inte, då tog jag den kropp du berett åt mig:  Se, jag kommer, Gud för att göra din vilja".  ( Hebr. 10:5, 7 ).

Under hans trettiotre levnadsår var denna vilja hans dagliga bröd  ( Joh. 4:32-34 ) i så hög grad att han, när han skulle överlämna sin själ i sin Faders händer, till honom kunge säga:   "Det är fullbordat".   ( Joh. 19:20 ).

Ja, allt vad du har beslutat, ALLT har blivit uppfyllt, och därför "har jag förhärligat dig på jorden" ( Joh. 17:4 ).

   När Jesus talade med sina apostlar om denmat som de inte kände sade han "att denn var at göra hans vilja som hade sänt honom" ( Joh. 4:34 ).

Därför kunde han också säga: "Jag är aldrig någonsin ensam" ( Joh. 8:16 ), han som har sänt mig är alltid med mig eftersom jag alltid gör det som är efter hans sinne."

( Joh. 8:29 ) .

Låt oss kärleksfullt äta detta bröd som Guds vilja är.

Om denna vilja ibland korsfäster oss kan vi förvisso med vår tillbedde Mästare säga; "Fader, om det är möjligt så gånge denna kalk ifrån mig."

Men vi tillägger genast: "Inte såsom jag vill, utan såsom du vill".  ( Matt. 26:39 ).

Och lugna och styrkta skall också vi tillsammans med den gudomliga Korsfäste beträda vår korsväg, och vi skall djupt inom oss sjunga av glädje så att en tacksägelsens hymn stiger upp till vår himmelske Fader, ty de som vandrar denna smärtsamma väg är de "som innan de ännu var till blivit kända och förutbestämnda av honom till att bli hans Sons avbilder"  (Rom. 8:29 ), han som lät korsfästa sig av kärlek.

136.   BARNASKAPET HOS GUD.

      "Gud bestämde oss till barnaskap hos sig genomJesus Kristus, genom vår förening med honom.

Så var hans nådiga vilja, för att den härliga nåd skulle prisas, som han har skänkt oss i sin älskade SonGenom Kristi död är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.

Så väldig är hans nåd mot oss.  Han har utgjutit den över oss i rikaste mått, tillsammans med andlig vishet och insikt".

( Ef. 1:5-8 ).

     Den själ som verkligen blivit Guds dotter är enligt apostelns ord driven av den Helige Ande sjläv.

"Alla som är drivna av Guds Ande, de är Guds barn".

( Rom. 8:14 ).   Och han fortsätter: "Vi har inte fått en slavtjänstens ande, som för oss tillbaka till ett liv i fruktan, utan den Ande som vittnar om vår rätt att vara Guds barn och somkommer os att utropa: "Abba, Fader!" 

Anden själv och vår ande vittnar tillsammans om att vi är Guds barn.  Om vi är barn är vi också arvingar.  Vi är Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi nu verkligen delar hans lidanden, så att vi också kan dela hans härlighet".

( Rom. 8:15-17 ).   Det är för att låta oss nå fram till denna oändligt stora härlighet som Gud har skapat oss till sin avbild och till likhet med sig.

  "Hur stor är inte den kärlek som Fadern har bevisat oss!" 

säger sankt Johannes.

"Vi kallas Guds barn, och vi är det verkligen.

Vi är redan nu Guds barn, dock är det ännu icke klart, vad vi en gång skall bli.  Men så mycket vet vi, att vi skall bli lika honom, när han träder fram i sin härlighet, ty vi skall se honom sådan han verkligen är.

Var och en som har detta hopp till Kristus, han renar sig själv, liksom Kristus är ren".  ( 1 Joh. 3:1-3 ).

     Det mått av helighet som gäller för Guds barn är alltså att vara helig som Gud är helig, vara helig efter måttet av Guds helighet, genom att leva i kontakt med honom, på botten av den bottenlösa avgrunden, inom oss själva.

Själen synes då på visst sätt äga likhet med Gud, Gud som isserligen har behag till allt, men ändå aldrig lika mycket som till sig själv, därför att det goda besitter i sig själv överträffar allt och får allt annat att förblekna.

Därför är varje glädje som själen får ta emot en inbjudan att framför allt njuta det Goda somhon är i besittning av och som ingenting annat kann jämföras med.

   "Fader vår som är i himmelen."  ( Matt. 6:9 ).

I den lila himmel somhan har skapat åt sig inom oss i vår själ skall vi söka honom och framför allt, det är där vi skall bo.

Kristus sade en gång till den samaritiska kvinnan att "Fadern ville ha sanna tillbedjare i ande och sanning"  ( Joh. 4:23 ).

Låt oss bli sådana sanna tillbedjare, så att vi kan glädja hans hjärta. Låt oss tillbe honom I ANDE, det vill säga låt oss ha vårt hjärta och vårt sinne ständigt inriktade på honom, och vår ande genom trons ljus uppfyllda med kunskap om honom.

Låt oss tillbe honom I SANNING, det vill säga genom vad vi gör, det är nämligen framför allt genom de handlingar vi utför som vi är sanna.

Att vara sann betyder alltid gör vad som behagar Fadern, vars barn vi är.

    Till sist, låt oss tilbe i ande och sanning, det vill säga GENOM Jesus Kristus och med Jesus Kristus, ty han ensam är den sanne tillbedjaren i ande och sanning.

Då blir vi Guds barn, vi kommer att med vår egen erfarenhet få lära känna sanningen i dessa Jesajas ord:  "Ni skall få dia och ni skall bli burna på armen och skall få sitta i knäet och bli smekta"  ( Jes. 66:12 ).

Ja, Gud tycks endast tänka på hur mycket han skall överhopa själen med smekningar ch ömhetsbevis, liksom en mor som ammar sitt barn och när det med sin modersmjölk.

Låt oss uppmärksamt lyssna till den hemlighetsfulla rösten från vår himmelske Fader som säger:  "Min dotter, giv mig ditt hjärta".  ( Ord. 23:26 ).  

137.   TROGNA JUNGFRUN.

  "Si scires donum Dei ----- Förstode du Guds gåva",

( Joh. 4:10 ), sade Kristus en gång till den samariska kvinnan.

Men vad är denna Guds gåva, om inte han själv?

Lärljungen som Kristus älskade säger: "Och han kom till sitt eget, och hans egna tog icke emot honom".  ( Joh. 1:11 ).

Sankt Johannes döparen skulle ännu kunna rikta sina förebrående ord till många själar: "Mitt ibland er, "inom er själva", finns en som ni icke känner".  ( Joh. 1:26 ).

"Förstode du Guds gåva!"

   Det finns en skapad varelse som har känt denna Guds gåva, och som icke gist miste om det minsta grand av den, som var så ren, så strålande av ljus att det tycks som om hon vore själva Ljuset.

"Rättfärdighetens spegel", en skapad varelse vars liv var så oförvillat enkelt, så förlorat i Gud att det nästan inte finns något att säga om det.  "Virgo fidelis ---- den trogna jungfrun"  ( Ur den laurentanska litanian ) är hennes namn, 

"som bevarade allt i sitt hjärta"  ( Luk. 2:19 ).
Dold för världens blickar var hon så liten och så andäktig inför Gud i templet , att hon väckte den heliga Treenighetens välbehag:  "Ty han har i nåd tänkt på sin ringa tjärinna, härefter skall alla släkten prisa mig salig!"  ( Luk. 1:48 ).

    När Fadern såg till denna skapade varelse som var så underbart vacker och så ovetande om sin skönhet ville han att hon skulle bli moder i tiden till honom vars Fader han är i evigheten.  Det var då som kärlekens Ande ingrep, han som leder varje handling hos Gud.

Jungfru Maria sade sitt "Fiat --- Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt"  ( Luk. 1:38 ),

och denn största av alla hemligheter fullbordades.

Genom att Ordet steg ned i henne, blev Maria Guds egendom för evigt.

    Jag tror att Jungfru Marias hållning under månaderna mellan bebådelsen och Jesu födelse kan stå som förebild för alla förandligade själar, för alla som Gud har utvalt till att leva "i det inre", på botten av Guds bottenlösa avgrund.

Med vilken frid och stillhet begav sig inte Maria till alla sin sysslor!

Vad det mest alldagliga fick gudomlig glans, när Maria mitt under alt som upptog henne förblev tillbedjerska av Guds gåva.

Detta hindrade henne inte att öva kärlek mot sin nästa utan att spara sina krafter. Evangeliet berättar att "Maria skyndsamt gick upp till bergsbygden, till en stad i Judeen för att besöka Elisabeth"  ( Luk. 1:39 ).

Den outsägliga inre syn som hon såg inom sig inkräntade aldrig på hennes kärlek utåt, därför att, som en from författare säger, "om kontemplationen utmynnar i lovsång och  i evigheten hos hennes Herre, äger hon enheten och skall inte gå miste om den".

138.  EN LOVPRISNING AV HANS HÄRLIGHET.

   "Vi var i förväg utvalda, genom dens beslut som verkar allt i enlighet med sin vilja, för att vi skulle lovsjunga hans härlighet"  ( Ef. 1:11-12 ).

Så säger sankt Paulus, den av Gud själv undervisade sankt Paulus.

Men hur skall vi förverkliga den dröm Guds hjärta hade, denna hans oföränderliga vilja för vår själ?

Eller med ett  ord: hur skall vi kunna motsvara vår kallelse att var och en bli till en fullkomlig lovsång av den heliga Treenighetens härlighet?

    I himlen är varje själ en lovprisning av Faderns, Ordets och den Helige Andes härlighet, därför att varje själ bor i den rena kärleken och inte längre lever sitt eget liv utan Guds liv.

Där "känner hon honom till fullo, liksom hon själv är till fullo känd"  ( 1 Kor. 13:12 ), säger ankt Paulus.

Med andra ord, en lovprisning av Guds härlighet, det är den själ som bor i Gud, somm älskar honom med en ren osjälvisk kärlek, utan att söka sig själv i sötman hos denna kärlek, som älskar honom högre än alla hans gåvor, ja, älskar honom även om hon inte skulle ha fått motta något alls av honom, och som önskar allt gott åt föremålet för sin kärlek. 

Men hur skall man VERKSAMT kunna önska och vilja det goda för Herrens del annat än genom att göra hans vilja?

Hans vilja ordnar ju allt så att det skall lända honom till största möjliga ära?

Denna själ måste alltså hänge sig fullkomligt åt Guds vilja, utan minsta förbehåll, ända därhän att hon inte kan vilja något annat än det som Gud vill.

En Guds härlighets lovprisning är en tystnadens själ,, som vill vara som en lyra i den Helige Andes för att han skall spela gudomliga ackord på henne.

Hon vet att lidandets sträng ljuder ändå skönare och därför vill hon se den på sitt instrument, för att ändå ljuvligare kunna röra sin himmelske Faders hjärta.

   En lovprisning av hans härlighet, det är en själ som oväntat ser på Gud, i tro och hjärtats enfald.

Som en spegel återspeglar hon allt vad han är; hon är som en oändlig avgrund som han kan strömma ned i och utgjuts i.

Hon är även som en kristall som hankan genomstråla och som låter honom betrakta all sin egen fullkomlighet och skönhet.

En själ som på detta sätt i sig låter Gud få mäta sitt behov avatt ge vidare allt vad han är och allt vad han har, är ingenting en lovsång till alla hans gåvor.

   En lovprisning av hans härlighet är till sist en själ i ständig tacksägelse.

Samtidigt som varje handling och impuls, varje tanke och strävan gör henne allt fastare i kärleken är de som ett eko av evighetens Sanctus.

     I himmelens härlighet sjunger de förklarade natt och dag utan uppehåll: "Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig .... och faller ned och tillber honom som lever i evigheterenas evighet".  ( Upp. 4:8 ).

I själens himmel får en lovprisning av hans härlighet redan här på jorden börjar den tjänst som hon skall göra i evigheten.

Hennes tacksägelse upphör aldrig ty hon är driven av den Helige Ande som verkar allt i henne.

Om hon än inte alltid är medveten om det ----- därför att den mänskliga naturens svaghet inte tillåter henne att vara så befäst i Gud att hennes uppmärksamhet aldrig sviktar ...... sjunger hon, och tillber hon hela tiden, hela hennes väsen har om man vill övergått i att vara lovprisning och kärlek och hon är lidelsfullt upptagen av förhärliandet av sin Gud.

   Låt oss i själens himmel lovsjunga den heliga Trenighetens härlighet och vår obefläckade Moders kärlek.

En dag skall täckelset falla och vi få inträda i de himmelska boningarna där vi skall lovsjunga i den oändliga Kärlekens sköte.

Där skall Gud ge oss det nya namnet somm är utlovat åt segraren.

Och vilket skall det namnet bli?  Laudem gloriae  ----- en lovprisning av hans härlighet.  ( Ef. 1:12 ).


          

 

   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 mars 2014 10:33

INVIGNING I GUDS NÄRVAROS MYSTERIUM.
          "Du kan tro min lära, den är inte av mig".

    KORT EFTER SYSTER ELIABETHS ANDRA KRIS I MAJ, SOM HÖLL PÅ ATT ÄNDA HENNES LIV, FICK HON KOMMA NED I SAMTALSRUMMET TILL SIN FAMILJ.

HON ÖNSKADE SAMTALA MED SIN MOR OCH MED SIN SYSTER VAR OCH EN FÖR SIG.   FRU CATEZ KUNDE INTE TA BLICKEN FRÅN SITT BARNS AVMAGRANDE MEN LYSANDE ANSIKTE.

BÅDA TVÅ KÄNDE ATT SLUTET VAR NÄRA!

DOTTERNS SJÄL TOG SIG AN MODERNS MED FÖRDUBBLAD ÖMHET, MEN FÖR ATT UPPENBARA SITT LIVS INNERSTA ERFARENHET, SOM HÖLL HENNE HÖGT ÖVER LIDANDET, BRINNANDE AV TRO, OCH FYLLDE HENNE MED GLÄDJE.

MAN KOMMER ATT TÄNKA PÅ DE SISTA SAMTALEN MELLAN SANKTA MONICA OCH SANKT AUGUSTINUS.

     FÖRE SITT SISTA UPPBROTT VILL DOTTERN INVIGA SIN MOR I GUDS NÄRVARO,  "DEN HÄRLIGA SOL SOM STRÅLADE ÖVER HENNES LIV".

119.  VI SKALL KOMMA TILL HONOM OCH TÅ VÅR BONING HOS HONOM.

                 Till modern, juni 1906.

     "Om någon äskar mig tar han vara på mina ord.

Då skall min Fader älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom".  ( Joh. 14:23 ).

     Min älskade lilla mamma, jag börjar mitt brev med en kärleksförklaring: Du vet, jag har alltid tyckt så mycket om dig. Men sedan vårt senaste samtal är min kärlek dubbelt så stor.

Det kändes så skönt att få utgjuta si själ i sin mammas och känna henne vibrera med.

Jag ser min kärlek till dig inte bara somett barns till den bästa av mödrar, utan också som en mors till sitt barn;

JAG ÄR DIN SJÄLS LILLA MAMMA, eller hur, det är du väl med på?

     Vi håller reträtt  inför pingsten, jag ännu mer än de andra i mitt älskade "övre rum", min nattvardssal, avskild som jag är från allt.

Jag ber den Helige Ande att han skall uppenbara denna Guds närvaro i dig som jag talade om.  Jag har gått igenom böcker som handlar om detta med tanke på dig, men jag föredrar att träffa dig igen innan du får dem av mig.

Du kan tro min lära, ty den kommer inte från mig.

Om du läser Johannes evangelium, kan du se att Mästaren ideligen betonar detta bud; "Var alltid i mig, så skall jag alltid vara i er", ( Joh. 15:4 ), eller denna underbart vackra tanke som mitt brev börjar med, där han talar om att ta sin boning i oss.

Sankt Johannes vill i sina brev att vi skall ha "gemenskap"

( 1 Joh. 1:3 ), med den heliga Teenigheten; detta ord är så ljuvligt att läsa, och det är så enkelt!

Det räcker, säger sankt Johannes, att man tror "Gud är ande" ( Joh. 4:24), och "han lönar den som söker honom".  ( Hebr. 11:6 ). 

Föreställ dig att din själ är "Guds tempel" ( 2 Kor. 6:16 ),

precis som sankt Paulus säger oss.
I varje ögonblick, både på dagen och på natten bor de tre gudomliga Personerna i dig.  Du äger inte Kristus i hans mänskliga natur som när du går till kommunionen, utan Gudomen.    Detta väsen som de saliga tillber i himlen, det finns i din själ.  Har man väl insett detta, då uppstår en underbar förtrolighet i ens inre.

Man är aldrig någonsin mer ensam!  Om du föredra att tycka att Herren är nära dig snarare än i dig, så följ vad din känsla säger dig, bara du lever med honom.

Glöm inte att använda av mina små praktiska anvisningar.

Dem har jag ställt samman särskilt för dig, MED STOR KÄRLEK.   Och så hoppas jag att du håller inre bön under dessa tre små stunder på fem minuter i min lilla helgedom.

Tänk på att du är hos honom och handla som när man älskar någon.

Det är så enkelt: det behövs inga vackra tankar utan man bara utgjuter sitt hjärta.

   Än en gång farväl, Gud välsigne dig.

Låt oss leva med honom.

Å, vad jorden och tingen på den är fåfängliga sedda med evighetens ögon!

120.   DU MÅSTE BERÄTTA OM DU GÖR FRAMSTEG MED DEN  INRE SAMLINGEN. 

       Till modern, juni 1906.

   Misstar jag mig om jag tror att din själ tillsammans med din dotters firar festen till ära för våra heliga som lidit matyrdöden?   Vilken lycka det vore för din dotter om också hon finge ge sin Gud sitt blods vittnesbörd.   

Det skulle göra det mödan värt att stanna på jorden och ha sett sin dröm om himlen försvinna!

Menn hon har funnit denna himmel på jorden.

   Det finns ett Paulusord som är som en sammanfattning av mitt  liv och som man skulle kunna använda om varje ögonblick i mitt liv:  "Propter nimiam caritatem  ---- För hans övermåttan stora kärleks skull!  ( Ef. 1:4 ).

Ja, all denna nåd som strömmat över mig har jag bara fått mottaga"därför att hann älskar mig alltför mycket".

Älskade mamma; låt oss älska honom även vi.

Låt oss leva med honom som tillsammans med en älskad varelse som man inte kan skiljas från. 

Berätta omm du gör framsteg med den inre samlingen i Guds närvaro, och om dina små frön troget har grott.

Du vet väl att jag är din själs lilla mamma, så jag är full av ömma omsorger om henne.   Kom ihåg dessa ord ur evangeliet:  "Guds rike är invärtes i er".  ( Luk. 17:21 ).

Gå in i detta lilla rike för att tillbe dess Konung som bor i det som i sitt eget palats.

121.    ATT UMGÅS FÖTROLIGT MED GUD ÄR SÅ ENKELT.

     Till modern, den 30 juli 1906.

      O älskade mamma, jag kan inte säga hur innerligt jag ber för dig.

Jag upphör aldrig.  Jag har sagt min Mästare att det var för dig jag offrade alla mina lidanden, därför att jag är angelägen om din själs skönhet.  Jag känner att han vill att hon skall vara fullkomligt förenad med honom och att det är därför du har fått alla prövningar han låter dig gå igenom!

Begagna din ensamhet till att samla dig i Herren.

När din kropp vilar, tänk på att din själs vila är han, och liksom ett barn älskar att få vara i sin mors armar så finner du din vila i armarna på Gud som omger dig från alla håll.

Vi förmår inte gå ut ur honom.

Men tyvärr glömmer vi ibland hans heliga närvaro och överger honom för att sysselsätta oss med saker som är något annat än han.

Att umgås förtroligt med Gud är ändå så enkelt!

Man vilar snarare än än tröttas, som när ett barn vilar under sin moders blick.   Offra alla dina lidanden åt honom:

det är nämligen för dig ett bra sätt att förenas med honom och en bön som behagar honom mycket.

      Gud vare med dig!  Jag stämmer möte med dig under Mästarens blick.  Må vi förbli i hans närhet.

Låt oss gå till honom med vår kropps och vår själs alla brister och ofullkomligheter som de sjuka som enn gång kom till honom genom Judeen.

"En hemlig kraft" ( Luk. 6:19 ), skall åter utgå från Mästaren, och även om vi inte känner den, tror vi att han är verksam, han som bara är kärlek.

122.  HIMLEN ÄR FADERNS HUS.

    Älskade mamma,  låt oss se upp mot himlen!

Det är en vila för själen att tänka på att himlen är "Faderns hus"  ( Joh. 14:2 ) och att vi är väntade dit som älsakde barn , som återvänder till hemmet efter en tid i landsflykt, och att han för att kunna leda oss gör sig själv till vår färdkamrat! Lev inom dig riktigt mycket med honom. Ha stunder av inre samling inför honom, och offra åt honom de lidanden du får utstå på grund av din dåliga hälsa, det är det dyrbaraste vi kan ge honom.

Om vi rätt kunde uppskatta lyckan i lidandet skulle vi hungra efter det. Tänk på att tack vare lidandet kan vi ge någonting åt Gud.   Låt inte ett enda lidande gå förlorat och offra det alltid med största glädje.

       Jag är så glad at vi skall ses snart igen.  Låt oss hela tiden fram till dess leva tillsamans med varandra hos honom.

       Jag vill vara en ängel för mina små.  En ängel går inte att ta på men den är närvarande hela tiden.

Och de änglarvingar som jag skyddar dem med är bönen och lidandet.

123.    JAG ÖNSKAR JAG KUNDE SÄGA DET TILL ALLA SJÄLAR.

                           Till modern, augusti 1906.

      Lev tillsammans med honom. Å, jag önskar att jag kunde säga till alla själar vilken källa till styrka och frid och lycka de skulle finna om de vore beredda att leva i denna underbara förtrolighet.

Men de förstår inte konsten att vänta.  Om Gud inte ger sig till dem genom sinnena så lämnar de hans heliga närvaro; och när han kommer till dem rustad med alla sina gåvor är ingen hemma.

Själen är ute, sysselsatt med yttre ting.  Hon bor inte i sitt eget inre.

124.  MÅ MÄSTAREN UPPENBARA SIN GUDOMLIGA NÄRVARO FÖR DIG.

                     Till modern, den 13 aug.  1906.

      Jag skulle vilja ta på mig alla dina lidanden.  

Mitt hjärtats första ingivelse är att tänka så, men jag tycker det skulle vara själviskt, ty lidandet är en så dyrbar sak!
Det jag i stället vill utverka åt dig är att du skall få nåden att troget bära lidandet, utan att förlora någonting av det, och även nåden att älska det och ta emot varje lidande som en kärlekspant från Fadern som är i himlen.

Jag har läst något så vackert hos sankt Paulus!

Han önskar de sina "att Fadern skall ge dem styrka till den invärtes människan så att Kristus genom tron skall bo i deras hjärtan och de skall kunna bli rotfasta i  kärleken"
( Ef. 3:16-17 ).

Det är detta som är min blombukett till min lilla mamma.

Visst är det väl mäktiga och underbara ord?

     Må mästaren för dig uppenbara sin  gudomliga närvaro!

Den är så välgörande, den ger själen så mycket styrka!

Vi får tro att Gud älskar oss så mycket att han kommer till oss och bor i oss, blir färdkamrat åt oss i vår landsflykt, den förtrogne, vännen i alla livets skiften.

125.   DET FINNS ETT VÄSEN SOM ÄR KÄRLEKEN.

                   Till modern,   den 20 okt.  1906.  

     Det finns ett väsen som är kärleken och som vill att vi skall "ha gemenskap"   ( 1 Joh. 1:3 ) med honom.

Han är här och håller mig sälskap och hjälper mig att lida, lär migatt övervinna min smärta för att vila i honom. 

Gör som jag, då skall du få se hur allt blir förvandlat.


     

                             

Av Jan-Owe Ahlstrand - 1 mars 2014 07:46

     Jag lämnar i arv åt er den kallelse som var min i den stridande Kyrkan och som jag nu kommer att oavlåtligt uppfylla i den triumferande Kyrkan:

LOVPRISNING AV DEN HELIGA TREENIGHETENS HÄRLIGHET.

     HEMLIGHETEN MED ETT ETT HELIG LIV.

"Vägra att låta sig förfläckas"

   En ungdomsvännina till Elisabeth av Treenigheten, fröken Francoise de Sourdon, skickade henne, när hon inte kunde få råd muntligen, ett helt frågeformulär.

Trots sin trötthet svarade karmeliternunnan från sjuksängen och skickade henne ett långt brev med en plan för ett heligt liv.

110.   SOM EN MOR VÄNDER VÄNDER JAG MIG NU TILL DIG OCH SKALL BESVARA DINA FRÅGOR.

       Jag tror att jag skriver till dig som en mor som ömt vakar över sitt älsklingsbarn!

Jag lyfter blicken, och betraktar Gud, och jag sänker den sedan mot dig och utsätter dig för hans kärleks strålar.

Jag talar inte till honom med ord för dig, han förstår mig mycket bättre än så och föredrar minn tystnad.

Mitt älskade barn, jag skulle önska att jag vore helgon för att kunna hjälpa dig redan här nere innan jag gör det däruppe.Vad skulle jag inte kunna lida för att uppnå de strykans nådegåvor åt dig som du behöver!

   Jag skall nu besvara dina frågor.

111.    FÖRST SKALL VI BEHANDLA ÖDMJUKHETEN.

     I denna bok som jag nämnde för dig har jag läst några underbara sidor om denna dygd.

dess fromme författare säger att "ingen kan förvirra den som är ödmjuk, denne äger den oövervinneliga friden, ty han har kastat sig i en sådan avgrund att ingen går och uppsöker honom där".

Han säger vidare att " den ödmjuke finner livets högsta njutning i känslan av sin vanmakt inför Gud".

Högmodet är ingenting man kan förinta med en skicklig värjstöt. 

Visserligen får det genom vissa handlingar av heroisk ödmjukhet om inte dödsstöten så åtminstone vad som får det att avsevärt försvagas, men bortsett från detta måste man varje dag döda sitt högmod:  Quotidie morior",

"Ja, bröder, så sant som ni är min stolthet i Krisus Jesus, vår Herre: jag står inför döden varje dag.  ( 1. Kor. 15:31 ), utropade sankt Paulus, " jag dör varje dag".

Denna lära om att dö från sig själv som varje kristen själ måste lyda alltsedan Kristus sade: "Om någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och ta sitt kors på sig",   ( Luk. 9:23 ), denna lära, som verkar vara så sträng, äger en ljuvlig sötma, när man betraktar vad som är målet för denna död, nämligen Guds liv satt i stället för vårt med synd och nöd behäftade liv.

Det var detta Paulus menade när han skrev:

"Avkläd er den gamla människan och kläd er i den nya, enligt avbilden, av honom som han har skapat henne".

( Kol. 3:9-10 ). 

Denna avbild, det är Gud själv.

Minns du han uttryckliga vilja för oss somm han meddelar oss på skapelsedagen:  "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika".   ( 1. Mos. 1:26 ).

   Du förstår, tänkte vi mer på det ursprung vår själ har, skulle jordiska ting förefalla oss så barnsliga att vi inte skulle ha det minsta till övers för dem.

Sankt Petrus skriver i sina brev att vi har "fått del av gudomlig natur"  ( 2 Petr. 1:4 ); och sankt Paulus fömanar oss att "ända till slutet bevara oskadd den början av sitt väsen som Gud har skänkt oss" ( Hebr. 3:14 ).

Jag tror att den själ som är medveten sin storhet måste inträda "i den heliga frihet som tillhör Guds barn"

( Rm. 8:21 ), som aposteln talar om, det vill säga hon höjer sig över allt annat och höjer sig över sig själv.

112.  DEN SJÄL ÄR FRIAST SOM ÄR MEST SJÄLVFÖRGLÖMMANDE. 

   Jag tror att den själ är friast som är mest självförglömmande.

Skulle man fråga mig om hemligheten med lyckan, skulle jag säga att det är att inte bry om sig själv, att alltid försaka sig själv.  Där har man ett bra sätt att ta dö på högmodet.

Man svälter ut det. Du förstår, högmod, det är bara kärleken till oss själva. 

Då måste kärleken till Gud vara så stark att den kräver all egenkärlek.

     Sankt Augustinus säger att vi inom oss har två stater:

Guds stat och jagets.   Ju mer den första tilltar, dess mer avtar den andra.   En själ som alltid levde i tron och som befann sig under Guds blick, en själ vars "öga var friskt"

( Matt. 6:22 ), som Kristus säger i evangeliet, det vill som hade den rena avsikt som enbart syftar till Gud, jag tror att det skulle vara en själ som levde i ödmjukheten.

Hon skulle förstå att känna igenn Guds gåvor till henne, ty ödmjukheten är också sanning, men honn gör ingenting till sist, hon hänför allt till Gud, som den heliga Jungfrun gjorde.  

   De känslor av högmod som du erfar blir inte till fel förrän de får viljan tll sin medbrottsling.  Du kan få lida mycket på grund av dem, vad det beträffar, men du har inte sårat Herren. De fel som undslipper dig, som du säger, utan att du ens tänker på det, tyder på att under dem ligger egenkärlek, jovisst.

Men, min käratse vän, sådant utgör liksom en del av oss. 

Vad Herren kräver av dig är att aldrig dröja kvar frivilligt vid någon högmodig tanke, och att aldrig utföra en handling som ingivits dig av detta högmod, ty det vore inte bra.

Men om du konstaterar något av detta skall du inte bli nedstämd ---- ty detta är återigen högmodet som bara blir värre ---- utan då skall du som Magdalena breda ut din nöd vid Mästarens fötter och be honom att han befriar dig.

Han tycker så mycket om att se att en själ bekänner sin

vanmakt!   Och då möter, som ett stort helgon sade,

"Guds oändlighet det skapades avgrund av intighet, och Gud uppfyller detta intet".

Mitt barn,  det är inte högmod att tänka att du inte vill undfly svårigheter i ditt liv.

Jag är fullt övertygad om att Gud vill att du lever ditt liv i den sfär där man andas Guds rena luft.

113.    HÖGT OVAN JORDEN OCH DESS OBETYDLIGA TING.

     Jag känner ett djupt medlidande med de själar som inte lever högt ovan jorden och dess obetydliga ting.

Jag anser dem som slavar och jag skulle vilja säga till dem:

Skaka av er det ok som tynger er.

Vad skall ni med alla dessa band som kedjar fast er vid er själva och vid de ting som är mindre än ni själva?

114.   NÄR MAN HAR ALL SIN GLÄDJE I LIDANDET.

     De lyckliga i denna värld tror jag är de som tillräckligt ringaktar sig själva och är oegennyttiga nog att välja att låta korset bli deras arvedel.

Vilken härlig frid, när man förstår att ha sin glädje i lidandet!

"Genom det som jag lider i min kropp uppfyller jag vad som fattas i Kristi lidanden för hans kropp som är Kyrkan".

( 1 Kol. 1:24 ). 

Apostelns stora glädje låg alltså i detta!  

enna tanke släpper mig inte, och vet du, här måste jag bekänna att det bereder mig en innerlig och djup glädje att tänka på att Gud har utvalt mig för att bli delaktig av hans Sons lidande, och den väg mot Golgata somjag varje dag går tycks mig snarast som salighetens väg.

     Har du någon gång sett en av dessa bilder som föreställer döden mejande med sin lie? 

Det är så mitt nuvarande tillstånd är.  Jag tycker att jag känner hur man förstör mig precis så.  För vår mänskliga natur är det ibland en plågsam känsla, och jag försäkrar dig att skulle jag stanna där skulle jag enbart känna av min feghet i lidandet.

Detta är människans sätt att se med hennes mänskliga ögon; men genast "öppnar jag min själs ögon i trons ljus".

Denna tro säger mig att det är kärleken som förstör mig, som sakta förbrukar mig och då blir min glädje omättligt stor och jag överlämnar mig åt den som ett byte.

115.   ATT LEVA I DET ÖVERNATURLIGA.

   För att nå själens sanna liv tror att man måste leva i det övernaturliga, det vill säga aldrig handla enligt den mänskliga naturen.  Vi måste bli medvetna om att Gud finns i vårt innersta och  tillsammans med honom gå till alla våra sysslor.

Då är man aldrig tom och intetsägande, inte ens när man utför de alldagligaste göromål, ty vi lever inte i dessa saker,

vi höjer oss över dem.

En övernaturlig själ förhandlar aldrig med de sekundära orsakerna, utan bara med Gud.

Vad hennes liv är mycket enklare, hur mycket närmare kommer hon inte de förklarades liv och hur fri står honn inte från sig själv och frånn allt!

För henne förs allt tillbaka till enheten, till detta "enda nödvändiga" som Mästaren talade om med Magdalena.

Då är hon verkligen stor och verkligen fri, därför att hon lagt sin vilja i Guds.

116.      VÅR EVIGA FÖRUTBESTÄMMELSE.

    Betänker vi vår eviga förutbestämmelse verkar de synliga tingen så små och obetydliga!

Hör vad sankt Paulus säger:   "Innan de ännu var till har han känt dem och bestämt dem till att bli lika hans Son". 

( Rom. 8:29 ).  Men som han har känt innan de var till.

"Och dem som han i förväg hade bestämt till detta, dem har han kallat". ( Rom. 8:30 ).

Det är dopet som har gjort dig till adoptivbarn, som har satt den heliga Treenighetens insegel på dig. 

"Och dem som han har kallat, dem har han också rättfärdiggjort".  Så många gånger du har blivit det genom botens sakrament och genom alla Guds beröringar i din själ, utan att du ens är medveten om det!  ( Rom. 8:30 ).

Detta är vad som väntar dig i evigheten.

Men kom ihåg att den grad av härlighet vi uppnår kommer att motsvara den grad av nåd i vilken Gud kommer att finna oss i vårt dödsögonblick.

Låt honom fullborda sin förutbestämmeles verk i dig, och hör därför än en gång vad sankt Paulus säger, när han här ger dig ett livsprogram att följa: "Lev ert liv i gemenskap med Jesus Kristus, var rotfasta i honom, och låt er uppbyggas i honom och befästas i tron och överflöda i tacksägelse". 

( Kol. 2:6-7 ).  

117.  VANDRA I JESUS KRISTUS.

   Ja du mitt käraste lilla barn, VANDRA I JESUS KRISTUS.

Denna breda väg är det du behöver, du är inte gjord för de smala stigarna här på jorden.

VAR ROTAD I HONOM och inte i dig själv, eller handla som omm du inte vore det, det vill säga genom att förneka dig själv varje gång du stöter på dig själv.

Låt dig  UPPBYGGAS i honom, högt ovanför det som förgår, där allt är rent, allt är ljust.

Var BEFÄST I TRON, det vill säga handla bara i Guds klara ljus,, aldrig efter fantasins ingivelser.  Tro att han älskar dig,

att han själv vill hjälpa dig i de strider du måste utkämpa; tro på hans kärlek, på HANS ALLTFÖR STORA KÄRLEK TILL OSS,

( Ef. 2:4 ), som sankt Paulus säger.

Låt din själ bli närd av trons stora tankar som uppenbarar för henne hela hennes rikedom och det mål som Gud skapat henne för. 

Om du lever i dessa ting, så skall inte fromheten blir nervös överspändhet, som du befarar, utan kommer att bli sannDet är något så underbart vackert med sanningen, kärlekens sanning:

"Han har älskat mig och offrat sig själv för mig! ( Gal. 2:20 ).

Det är detta, lilla barn, som är att vara sann.

     Och till sist, ÖVERFLÖDA I TACKSÄGELSE.

Det är det sista orden av denna livsplan, men det är bara vad somm blir följden av den.

Om du vandrar rotad i Jesus Kristus, befäst i din tro, kommer du att leva i tacksägelse och i Guds barns kärlek.

Jag undrar hur den själ som pejlat kärleken i Guds hjärta kan undgå att ständigt vara glad, mitt i allt lidande och all smärta.

Påminn dig "att han utvalde dig i sig före skapelsen till att vara helig och otadlig inför honom i kärleken! ( Ef. 1:4 ).

Det är än en gäng sankt Paulus som säger detta; var alltså inte rädd för kampen och frestelsen.

"När jag är svag", utropade sankt Paulus,  "det är då jag är stark, ty Jesu Kristi kraft bor i mig."  ( 2 Kor. 12:9-10 ).

118.  O, OM DU VISSTE VILKEN SÖTMA SOM GÖMS I BOTTEN AV KALKEN.

   Jag undrar vad vår vördade moder skall tycka, om hon får se den här dagboken.

Hon tillåter inte att jag skriver, ty jag är ytterligt svag, jag känner att jag kan svimma när som helst.

Detta brev blir kanske det sista från din Sabeth.

Det tog många dagar att att skriva det för henne, så du förstår varför det är osammanhängande, och ikväll kan jag inte besluta mig för att lämna dig.

Jag befinner mig i ensamhet.   Klockan är halv åtta på kvällen, i klostret håller man rekreation, och jag, jag känner mig nästan som i himlen, i min lilla cell, alldeles ensam med honom, och bär korset tillsammans med Mästaren.

Min lycka växer i takt med mitt lidande.      

O, om du visste vilken sötma man finner i botten av kalken
som den himmelske Fadern har berett!
    Farväl, jag överlämnar dig i Guds hand, min älskade Francoise, nu förmår jag inte mer, men i tystnaden på de platser där vi har stämt möte kommer du att kunna läsa ut och kunna förstå allt jag inte säger.

Jag omfamnar dig som en mor sitt lilla barn.

Gud bevare dig, du älskade lilla barn, må han "under sina vingars skugga bevara dig från allt ont."  ( Ps. 17:8 ).

Avslutat den 11 september 1906.






 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 1 mars 2014 06:11

O, MIN GUD, TREENIGHET SOM JAG TILLBER.
Här följer den kända Bönen till denheliga Treenigheten, som spontant steg upp inomm henne sedan hon hade förnyat sina klosterlöften på festen för Jungfru Maria tempelgång den21 november 1904.

      En sådan bön är syntesen av ett helt liv.

BÖN TILL TREENIGHETEN:

  O, min Gud, Treenigheten, jag tillber dig!

Hjälp mig att gömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten.  

Låt ingenting rubba min frid, ingenting avlägsna mig från dig, o du min Oförändlige, utan låt varje ögonblick för mig allt längre och djupare in i ditt mysterium!

   Stilla min själ, gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats.

Tillåt inte att jag någonsin lämnar dig ensam där, utan låt mig få vara där med hela mitt väsen, vaken i min tro, i tillbedjan och i överlåtelse åt din skapargärning.

   min älskade Kristus, korsfäst för kärleks skull, jag skulle vilja vara en brud för ditt hjärta, jag skulle vilja överhopa dig med ära och älska dig ..... ända tills jag dör av kärlek.

Men jag känner min oförmåga, och därför ber jag, att ikläda sig dig själv, att förena min själ med varje rörelse i din själ, att låta mig drunkna i dig, att inta mig helt och hållet och att sätta dig själv i mitt ställe, så att mitt liv inte blir något annat än en utstrålning av ditt liv.

Tag din boning i mig och bli där till Tillbedjare, Försonare och Frälsare.

    O, eviga Ord, min Guds Ord, jag vill tillbringa mitt liv med att lyssna till dig.   Jag vill bli idel öra för dig så att jag lär mig allt av dig.   Sedan, när jag får gå igenom mörker, tomhet och oförmåga, vill jag fästa min blick på dig för alltid och förbli i ditt strålande ljus.    O min älskade Stjärna, fängsla mig, så att jag aldrig mer kan lämna din solkrets.

     O förtärande Eld, kärlekens Ande, kom och intag mig, så att Ordet liksom blir kött än en gång i min själ.

Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom, där han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet.

Och du, o min Fader, böj dig ned över din ringa skapade varelse, se i henne inte något annat än din älskade Son,

i vilken du har allt ditt behag.

     O, mina Tre", mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig.

Dölj dig i mig, så att jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup!  


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Mars 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se