KAPITEL.   30.

      DÄR VI BEHANDLAR DE FORMELLA INRE

           ORDEN, SOM UPPSTÅR I ANDNE PÅ

                     ÖVERNATURLIGT SÄTT.

          VI UPPVISAR VILKA SKADOR DE KAN

ÅSTADKOMMA OCH ANGER DE FÖRSIKTIGHETS-

     MÅTT MAN NÖDVÄNDIGTVIS MÅSTE VIDTA.

        FÖR ATT DE INTE SKALL FÖRA EN VILSE.

1.   Den andra kategorin av  inre ord omfattar de

formella orden.  Dessa  uppstår ibland i anden,

den må vara samlad eller ej, och på övernaturligt

sätt utan medverkan av sinnena.

      Jag kallar dem "formella", därför att det

verkligen förefaller anden som om en tredje

person formellt, uttryckligen, riktade dem till

den utan att den själv bidrar till detta.

       Därför är de mycket olika dem vi just har

behandlat.  De skiljer sig från dessa inte bara

därigenom att anden inte själv medverkar,

som den gör vid de första, utan också

därigenom att de kommer till stånd utan att anden

behöver vara samlad, ja utan att den ens har den

ringaste tanke på det som säga till den.

     

       Helt annorlunda förhåller det sig med orden,

ty de hänför sig alltid till det ämne som man

just mediterar över.

2.   Dessa formella ord är ibland mycket tydliga,

ibland inte.  Ofta är de bara som tankar som anden får motta i form av ett svar eller på annat sätt.

      Än är det bara ett enda ord, än är det två

eller flera, än är det många på varandra

följande ord liksom de förgående.

       Ibland varar de en längre stund, medan de

undervisar själen eller förhandlar med henne,

menalltid så att anden är overksam.

Ty man har alltid ett intryckav att höra någon tala

med en annan.

       Detta liknar vad vi läser hände med Daniel,

han säger att en ängel talade i honom.

Där gällde det ett formellt och successivt talande

i hans ande, som hade formen av ett samtal

och som undervisade Daniel, ty hade också sagt

honom att han "hade kommit för att undervisa

honom"  ( Dan. 9:22 ).

3.   När dessa ord bara är rent formella efterlämnar de inget djupare intryck i själen.

Ty de syftar i allmänhet endast till att lära själen

något eller att förklara någon viss punkt för

henne.  Och för att nå detta resultat behöver de inte

vara verksammare än vad syftet kräver.

     

       Är de från Gud, då uppnår de alltid sitt mål,

ty de gör själen mottaglig och läraktig för de

föreskrifter eller läror hon får motta.

Ibland kan det visserligen förekomma att själen

ändå har att kämpa mot en viss motvilja eller

andra svårigheter, ja rentav att dessa svårigheter

ökar.

        Men detta tillåter Gud för att själen skall

lära sig ännu mera och växa till i ödmjukhet,

med ett ord, han handlar till hennes bästa.

        Vanligen låter Gud denna motvilja finnas kvar i själen vid de tillfällen då han ger henne viktiga

handlingar i uppdrag eller handlingar som kanske

kan komma att upphöja henne till en högre

värdighet, under det att han ger henne beredvillighet och en känsla av att det är lätt att utföra, när det rör sig om vanliga och ringa ting.

        Så läser vi i Andra Moseboken ( kap. 3-4 ),

att Gud föreskrevMose att gå till Farao och befria sitt folk, men att Mose kände stark motvilja mot detta.

         Tre gånger måste Gud upprepa sin befallning 

och ge honom tydliga tecken på sin vilja.

         Men inte ens detta var tillräckligt för att övertala honom, utan först när Gud hade gett

honom hans bror Aron till följeslagare

och deltagare i det ärofulla uppdraget, gick han

in på det.

4.    Helt annorlunda är händelseförloppet när

orden och meddelanden kommer från djävulen.

Han inger iver och en känsla av att det är lätt

att utföra, när det gäller viktiga och betydelsefulla

handlingar, men för de små tingen inger han

bara motvilja. 

        Gud däremot har så stor avsky för själar som

eftersträvar höga värdigheter att även om han

pålägger dem dessa, så vill han inte att de skall

vara snabba att ta emot dem eller angelägna

att få befalla.

        Just den beredvillighet som Gud ofta inger tillsammans med dessa formella ord, skiljer

dem från de successiva orden.

Dessa gör nämligen inte så starkt intryck på anden

som de formella och de inger inte heller så stor beredvillighet.

         Ty eftersom de är tydligare utformade,

tillåter de också mindre att förståndet får bidra

med något eget.  Trots detta kan det emellertid

hända att vissa successiva ord ibland har en större

verkan, och detta till följd av större inflytande

som Guds Ande har på människoanden.

          Men detta meddelelsesätt skiljer sig från

det andra i många avseenden.  Då det alltså rör

sig om sådana formella ord, behöver själen

inte först fråga sig om möjligen är hon själv som säger dem, ty hon ser alldeles klart att det

inte förhåller sig så, särskilt om hon inte alls

tänkte på det som sagts henne.

          Och även omhon skulle ha haft någon

tanke åt detta håll, har hon dock en tydlig

och klar känsla av att dessa ord kommer

från någon annan.

5.    Men själen skall inte tillmäta dessa formella

ord mera betydelse än de successiva.

Det skulle i så fall innebära att anden befattade

sig med något som inte är det rätta och direkta

medlet till föreningen med Gud, vilket

endast är tron, och vidare att själen utsatte sig

för att bli ett lätt offer för djävulen.

      Ty i många fall är det svårt att se vilka ord

som kommer från den gode anden och vilka som

kommer från den onde.

Eftersom de formella orden inte åstadkommer

någon större verkan kan man knappast urskilja

dem på grund av deras verkan, och dessutom

händer det ofta att djävulens ord har en starkare

verkan på de ofullkomliga själarna än vad den

gode andens ord har på de andliga själarna.

       Men antingen de nu kommer från den gode eller den onde anden, bör man aldrig skynda sig

att utföra det somm sägs i ord, och inte heller

bör man tillmäta dem någon betydelse.

       Icke desto mindre bör man tala om dem

för en erfaren biktfader eller någon annan

klok och kunnig person, så att denne kan säga

sin uppfattning och råda själen hur hon bör

förfara i just detta fall.

       Därfeter skall själen underrgivet följa 

hans råd och helt avstå från sina egna åsikter

och tankar om saken.  Om de tär svårt att finna

någon sådan erfaren person, är det bäst att inte

bry sig om dem och inte tala med någon om dem.

       Ty man kan så lätt åka ut för människor

som snarare skulle bidra till själens undergång.

Det är ingalunda den förste bäste som är i stånd 

till att leda själar, och i en fråga av så stor

betydelse kan det få de allvarligaste

konsekvenser om man bedömer rätt eller fel. 

6.  Vidare bör själen se till att hon inte efter

eget gottfinnande utför eller godtar något som sådana ord säger till henne, utan först efter

moget övervägande med någon och goda råd.

       Ty i en sådan sak är man utsatt för så

subtila och underliga villfarelser att,  enligt min

åsikt, en själ som inte direkt fiende till ord

av detta slag inte kan undgå att

ganska ofta råka vilse.

7.     I kapitlen 17, 18, 19 och 20 av denna bok

har jag emelelrtid redan talat om sådana villfarelser

och faror, liksom om de försiktighetsmått man

bör vidta för att undvika dem.

        Därför hänvisar jag nu läsaren dit och behöver

altså här inte utbreda mig vidare över deta ämne.

        Jag vill här endast säga att den grundläggande

läran är att inte tillmäta sådana ord betydelse.  

       

KAPITEL.  29.

DÄR DEN FÖRSTA KATEGORIN AV INRE ORD

   BEHANDLAS, SÅDANA SOM ANDEN IBLAND

BILDAR INOM SIG SJÄLV NÄR DEN ÄR SAMLAD

       OCH INÅTVÄND.  ORSAKEN TILL DESSA

  KLARLÄGGS, OCH LIKASÅ DRAS FÖRDELAR

                   OCH NACKDELAR.

1.  Dessa successiva ord inträder alltid bara när

anden är inåtvänd och helt går upp i någon

betraktelse.

     I det ämne som fångar dess intresse ilar anden från tanke till tanke och formar ord och slutsatser

som är helt riktiga, och detta med sådan lätthet

och precision att den upptäcker saker som tidigare

var okända för den.

     Då känns det som om inte anden själv var  

upphovsman till detta nya, utan som om någon

annan gjorde dessa slutsatser i dess eget inre,

svarade eller undervisade.

      Och i sanning har anden rätt att att känna

det så, ty den resonerar med sig själv och svarar

sig själv precis som om två personer talade med

varandra, och på sätt och vis förhåller det sig

just så.

Ty fastän det är en och samme ande som är

verksam hela tiden, är den i detta sammanhang

ett verktyg för den Helige Ande, som mycket

ofta hjälper den att bilda dessa tankar och ord

och riktiga slutsatser.

       Och så talar anden med sig själv liksom om

den befann sig i sällskap med en tredje person.

       Förståndet är då förskjunket i de sanningar

det betraktar och helt förenat med dem.

Men  genom dessa sanningar är också den

Helige Ande förenad med förståndet, eftersom

han ju alltid är förenad med all sanning.

        Ålltså är förståndet förenat med den

Helige Ande, och sanningarna är förbindelselänken.

        Och förståndet bildar så efterhand nya

sanningar som hänger ihop med de första,

men det är den Helige Ande själv som i sin

gemenskap av sanningslärare slår upp dörren

och låter ljuset strömma in.

      

Detta är ett av de sätt som den Helige Ande

begagnar för att undervisa själen.

2.   När förståndet sålunda är upplyst och undervisat av denne lärare och förstår, går det vidare och bildar självt slutsatser av nya sanningar somkommer från annat håll.

      Också här  kan man väl säga "Rösten är Jakobs,

men händerna är Esaus"  ( 1 Mos. 27:22 ).

Den som emellertid själv får erfara detta, han kan

nog knappast övertygas om att dessa ord

och slutsatser inte kommer från en tredje person,

ty han vet inte att förståndet kan resonera

med sig självt lika lätt som med en tredje person,

även om tankar och begrepp kommer

från annat håll.  

3.  Det är riktigt att det inte kan förekomma något

misstag i det meddelande eller den upplysning

som förståndet får motta.

     Men ändå kan där finnas misstag, och dessa

finns också ofta i de formella ord och förnuftiga

slutsatser som förståndet bildar.

     Ty det ljus som förståndet  ibland får är mycket

fint och andligt, så att förståndet inte finner sig

alldeles tillrätta i det, och det är ju förståndet

självt som drar sina förnuftiga slutsatser, som

vi har sagt.

      Av detta följer att det ofta drar felaktiga slutsatser, och andra blir endast sannolika eller

bristfälliga.  I början har förståndet nämligen

så att säga sanningens tråd i sin hand, därpå

tillägger det emellertid något av sin egen 

urskillning, eller rättare, sin egen grovhet

i uppfattningen, alltefter ringa förmåga.

      

       Och så händer det lätt att det uppfattar saken

annorlunda. i enlighet med sina fattningsgåvor,

just så som kan ske när man talar med en

tredje person.

4.  Jag känner en person som bildade dessa

successiva ord.

Men mitt ibland några mycket riktiga och väsentliga

ord, som rörde Eukaristins heliga Sakrament,

fanns det också andra som var alldeles heretiska.

      Jag kan inte nog förundra mig över vad som

i detta hänseende förekommer just i våra dagar.

Om en själ, vars meditation inte är värd tjugofem

öre, tror sig höra några inre ord när hon sitter

samlad, anser hon genast att detta kommer

från Gud, och eftersom hon är övertygad heter det:

       "Gud har sagt detta till mig".

Men så är det inte alls, utan som vi sagt,

oftast intalar de sig själva detta.

 

5.   Vidare, det intresse och den längtan efter sådana ord som de har i anden, får dem att ge sig

själv dessa svar, och så inbillar de sig att det

är Gud som talar och svarar dem.

Därför råkar de lätt in i en massa dårskaper,

om de inte på allvar tyglar dessa böjelser och om

inte deras biktfader pålägger dem ett absolut

förbud mot sådant tal. Ty annars kommer de

snarare att hamna i pladderaktighet och själslig

orenhet än i ödmjukhet och andens självförsakelse.

De kommer att tro att detta har varit en stor nåd

och att Gud har talat, och ändå har nästan ingenting

skett, eller ingenting alls, eller rentav mindre

än ingenting.

     Ty något som inte föder ödmjukhet, kärlek,

självförsakelse, helig enkelhet, tystnad

och så vidare, vad kan det vara?

Jag säger alltså att dessa  ord kan i hög grad

hindra själen på hennes vandring till föreningen

med Gud.  Ty om hon lägger vikt vi dem,

avlägsnar de henne långt bort från den trons

avgrund där förståndet skall vila i mörkret.

I mörker måste det gå framåt genom kärlek

i tron och inte genom mycket resonerande.

6.  Nu kanske någon säger till mig:

Varför måste förståndet avstå från dessa

sanningar, när Guds Ande, som vi har sagt,

ger dem för att upplysa förståndet och det alltså

inte kan vara fel att syssla med dem?

    

På det svarar jag att den Helige Ande upplyser

ett förstånd som är samlat, och han upplyser

det i den mån det är samlat, men eftersom 

förståndet inte kan finna en mera fullkomlig

samling än det finner i tron, upplyser

den Helige Ande oss aldrig så bra som på

trons väg.

Ju renare och klarare en själ är i tron, desto

mera får hon ta emot av kärlek ingjuten av

Gud.  Men nu är det så att ju mera hon äger av

kärlek desto mera upplyser den Helige Ande

henne och ger henne sina gåvor.

På så sätt är kärlek både orsaken till hans gåvor

och medlet varigenom han ger dem.    

       Visst är det sant att den Helige Ande verkligen

ger litet ljus i de upplysningar som han ger själen

ifråga om vissa sanningar, men kvaliteten av

det ljus som meddelas henne i tron skiljer sig som det finaste guld jämfört med någon dålig metall,

och beträffande kvantiteten flödar det över som

havet jämfört med en vattendroppe.

         I det första fallet får själen veta en eller två

eller tre sanningar, och så vidare.

I det andra fallet ges henne hela Guds Vishet

i allmänhet, nämligen Guds Son, som meddelar

sig åt själen i tro. 

  

7.  Ni kanske svarar att alla dessa olika kunskaper

är bra var och en på sitt sätt, och att det ena inte

utsluter det andra.

        Jag svarar att de är mycket skadliga för

själen om hon lägger någon vikt vid sin egen

förståndsverksamhet.

Ty det betyder att syssla med klara och obetydliga

ting, vilket räcker för att hindra de meddelanden

och gåvor som ges i trons avgrund, där Gud stilla

och övernaturligt undervisar själen och berikar

         henne med kraft och med gåvor,

utan att hon ens vet det.

        Den vinst som dessa successiva meddelanden

skall ge, kommer emellertid inte av att man avsiktligt ställer in förståndet för dem.

Det skulle tvärtom ha motsatt effekt, det skulle

avlägsna dessa erfarenheter, enligt dessa

Visdomens ord ur Höga Visan:

"Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de kommer att

flyga bort"  ( 6:5 ), det vill säga att flyga långt

bort från dig, upp till höjderna.

       Själen får alltså inte tvinga in sitt förstånd

på det som meddelas henne övernaturligt,

utani stället bör hon handla enkelt och rent,

och med kärlek ställa in sin vilja på Gud,

ty det är i kärlek som dessa gåvor meddelas.

och härigenom kommer dessa gåvor att

meddelas i än rikligare mått än tidigare.

        Men  om själen låter den naturliga dugligheten hos förståndet eller någon annan själsförmögenhet träda fram aktivt i dessa övernaturliga ting

som själen får motta passivt, visar hon bara

oduglighet och hjälplöshet, ty hon blir ju

tvungen att anpassa dess erfarenheter efter sina

fattningsgåvor, och alltså återge dem

annorlunda än de är i sig själva.

        Resultatet blir att själen tar grundligt fel

och att hon drar personliga slutsatser som

varken innebär något övernaturligt eller ens

har ett sken av det, utan som bara är högst

naturliga, högst felaktiga och högst banala.

8.   Det finns emellertid vissa människor som

har ett mycket skarpt och livligt intellekt.

      Knappt har de samlat sig till en betraktelse

så glider de lätt och naturligt in i tankar,

klär dessa i ord och kloka slutledningar

och tror sedan, varken mer eller mindre, att allt

detta har kommit från Gud.

    

       Men så är det inte alls, det är bara deras

förstånd, vars naturliga ljus inte hindras av

sinnenas verksamhet och som därför kan

åstadkomma både detta och mycket mera,

utan någon som helst övernaturlig medverkan.

       Detta är ett mycket ofta förekommande fall.

Många människor bedrar sig på denna punkt

och tror att de befinner sig i ett stadium

av mycket upphöjd bön och i nära förbindelse

med Gud.

De till och med skriver ned eller låter nedskriva

allt som försiggår inom dem.

       Och så händer det att allt detta är ingenting

och inte innehåller en skymt av dygd och inte

tjänar till något annat än att de själva blir uppblåsta.  

9.   Måtte sådana människor lära sig att inte alls

bry sig om dessa successiva ord, utan bara att

fästa viljan i en stark och ödmjuk kärlek,

och att leva och lida så som Guds Son gjorde

under sitt jordeliv, och att öva självförnekelse

i allt.

       Detta är den enda väg som leder till alla

andliga nådegåvor, och ingalunda en mängd

inre ord.  

10.   Det måste tilläggas att också vid detta

slag av successiva inre ord har djävulen ofta

ett finger med i spelet, särskilt om själen har

en viss böjelse och förkärlek för dem.

        I det ögonblick själen börjar samla sig brukar

djävulen erbjuda henne ett lämpligt ämne för

vidlyftiga utsvävningar; genom sina suggestioner

bibringar han förståndet tankar och ord,

        förspeglar det sanningar, slug som han är,

och för så själen vilse.

Detta är ett av hans handlingssätt mot dem som,

stillatigande eller uttryckligen, har gjort något

slags pakt med honom.

        Så träder han i förbund med vissa irrlärare,

särskilt sektstiftare, och fyller deras förstånd

med subtila tankar och falska slutsatser,

som ser sanna ut men är felaktiga.

11.   Av vad vi har sagt följer att dessa successiva

ord som meddelas förståndet kan uppkomma

av tre orsaker, nämligen av Guds Ande som

väcker förståndets naturliga ljus, eller slutligen

av djävulen som genom suggestioner kan

tala till förståndet.

         Emellertid skulle vi möta åtskilliga svårigheter

om vi här ville anföra de tecken och kännemärken

av vilka man ser ur vilken orsak de härrör.

Några allmänna regler kan man dock ge.

         När till exempel den själ som mottar dessa ord

och tankar samtidigt uppfylls av kärlek till Gud, 

en kärlek full av ödmjukhet och vördnad, så är detta

ett tecken på att den Helige Ande är där.

         Ty han ger aldrig nådegåvor som inte har

detta grunddrag.

          När orden däremot bara härrör från ett livligt

och gott förstånd, då är det också endast

förståndet som utför allt arbetet utan att de

          förutnämnda dygderna gör sig gällande,

även om viljan också på ett helt naturligt sätt

kan känna kärleken vid tanken på dessa sanningar

och i deras ljus.

I detta fall glider viljan efter meditationen åter

tillbaka i känslotorka utan att därför vara benägen

för fåfänga eller synd, annat än om djävulen

just då skulle börja fresta henne, vilket däremot

inte händer när orden har kommit från

den Helige Ande.

       Ty då är viljan helt uppfylld av kärlek till

Gud och till det goda.

Dock inträffar det någon gång att viljan inte

känner sig stimulerad, trots att meddelandet

kom från Gud, men då var det Guds vilja så,

därför att det på något sätt gagnade själen.

       Andra gånger händer det att själen endast svagt känner verkningarna och stimulansen

av de ovan nämnda dygderna, trots att det

meddelande hon fått var gott.

       Just av denna orsak är det enligt min åsikt

ibland svårt att bestämma skillnaden mellan

dessa olika ord efter den växlande verkan de

medför.  I alla fall är de yttringar vi talat

om de vanligaste, de må uppträda svagare

eller starkare.   

        Men också de ord som kommer från djävulen

är ibland svåra att bestämma. 

Visserligen uppväcker de vanligen ingen gudskärlek

i viljan och lämnar kvar i själen en böjelse för fåfänga, självuppskattning eller självbelåtenhet.

        Men ibland tilför de själen en skenbar ödmjukhet och en glödande iver, som emellertid

vilar på egenkärlek och som man bara med svårighet kan förstå, om inte själen är mycket  erfaren i andliga ting.

        Detta gör djävulen bara för att förställa sig

ännu mera, ja han kan rentav locka till tårar av 

rörelse över de känslor som han inger för att

väcka upp de böjelser i själen som han önskar.

        Ingenting försummar han för att viljan skall börja uppskatta dessa inre meddelanden,

göra stor affär av dem och riktigt hänge sig

åt dem, så att själen ägnar sig åt sådant som

inte har någonting att göra med dygder utan

tvärtom ger anledning till att hon förlorar

de dygder hon ägde.

12.    Det är alltså högst nödvändigt att iaktta

stor försiktighet beträffande alla dessa ord, så

att man inte tar fel och utsätter sig för oro och ängslan.

         Och man bör inte tillmäta dem något värde,

utan i stället me dall viljekraft ställa in sig

på Gud och på att noga uppfylla hans bud

och hans heliga beslut.

Detta är helgonens vishet.

          Låt oss nöja oss med att käna trons 

mysterier och sanningar i den enkelhet

och rättsinnighet med vilken Kyrkan framlägger dem för oss.

          Det räcker för att häftigt upptända viljan.

Vi behöver inte ge oss in på djupsinniga

spekulationer och spetsfundigheter, där endast ett mirakel kan rädda oss från faror.

           I detta sammanhang säger oss den helige

Paulus:   "Ingen må ha högre tankar än tillbörligt

är, utan tänka blygsamt"  ( Rom. 12:3 ).

            Vad vi här har sagt räcker som förklaring

av vår lära om successiva ord.  

 

           
 

KAPITEL.  28.

     DÄR DE INRE ORD BEHANDLAS SOM PÅ

   ÖVERATURLIGT SÄTT MEDDELAS ANDEN.

  DET VISAS HUR MÅNGA OLIKA SLAG AV INRE

                            ORD SOM FINNS.

1.  Läsaren bör aldrig släppa ur sikte den mening

och det mål som jag har uppställt för mig,

när jag skriver denna bok.

Mitt mål är att leda själen rätt, mitt ibland alla

naturliga och övernaturliga förnimmelser,

och att skydda henne för illusioner och svårigheter,

så att hon i ren tro skall kunna nå fram till

förening med Gud.

Då kommer läsaren att förstå varför jag inte

talar mera utförligt om själens förnimmelser

och om förklaringen till dem och inte heller

går in i sådana detaljer och uppdelningar som

förståndet kanske skulle vilja ha.

    Det blir ändå inte ofullständigt.

Ty jag tror att jag har get tillräckligt med råd

och förklaringar och bevis i detta ämne, för att

själen på ett klokt sätt skall kunna ta sig fram

genom alla inre och yttre förhållanden,

och så fortsätta sin vandring.

     Detta är också orsaken till att jag har

behandlat de profetiska förnimmelserna så kort,

liksom jag också har gjort med de övriga.

De skulle ju finnas mycket mera att säga om var och en av dem.

     Men även om man skulle behandla alla

olikheterna dem emellan, och de sätt och former

i vilka de kan uppträda, tror jag likväl att man

till slut ändå inte skulle förstå dem fullständigt.

Därför har jag nöjt mig med att framställa bara det

som enligt min åsikt utgör deras egentliga väsen,

ochatt undervisa själen omhur hon bör förhålla

sig gentemot dem i alla liknande situationer

som kan inträffa.

2.  Jag kommer att göra på samma sätt när jag behandlar den  tredje kategorin av förnimmelser,

som jag har kallat övernaturliga ord och som

utan förmedling av något kroppsligt sinne

verkar på förståndet hos kontemplativa själar.

     Fastän dessa ord är av mångahanda slag,

finner jag att de alla kan sammanföras i tre

huvudgrupper, nämligen i successiva,

formella och substantiella ord.

     Med succesiva ord menar vi vissa ord

och slutledningar, somanden brukar bilda

och uppställa inom sig själv, när den är samlad

och inåtvänd.

     Formella  ord är vissa tydliga och bestämda

ord, som anden inte själv skapar utan får av

någon tredje person, antingen den är samlad

och inåtvänd eller ej.

     Substantiella ord slutligen är andra ord,

som på ett tydligt sätt uppstår i anden,

antingen den är samlad och inåtvänd eler ej,

och som intränger i det innersta av själen

och där skapar den verklighet och den kraft

som dessa ord är ett uttryck för.

      Vi skall nu i tur och ordning tala om dessa

tre grupper av ord.  

KAPITEL.  27.

      DÄR DET TALAS OM DEN ANDRA ARTEN AV

  UPPENBARELSER, SOM BESTÅR I AVSLÖJANDET

AV HEMLIGHETER OCH DOLDA MYSTERIER.

   DET VISAS HUR DE KAN VERKA BEFORDRANDE

ELLER HINDRANDE PÅ FÖRENINGEN MED GUD

   OCH HUR DJÄVULEN PÅ DETTA OMRÅDE KAN

            BEDRA SJÄLARNA MYCKET.

1.   Som den andra arten av uppenbarelser

betecknar vi avslöjandet av hemligheter och dolda

mysterier.  Dessa kan vara av två slag.

          Det första slaget angår Guds väsen, vad

Gud är i sig själv, och det innefattar uppenbarat

av den Allraheligaste Treenigheten

och enheten i Gud.

          Det andra slaget angår vad Gud är i sina

verk, och det innefattar de övriga artiklarna

i vår katolska tro och alla de lärosatser som

utförligt innehåller de ur dessa härledda

saningarna.  Till dessa senare hör till stor del

också profeternas uppenbarelser,

Guds löften och hotelser, såväl som annat

som också hör till detta trosområde.

     Dit kan man likaså hänföra många andra

specialfall, där Gud då och då uppenbarar

något om världen i allmänhet, liksom också

om enskilda personer.

     Exempel på bådadera har vi gott om

i den Heliga Skrift, i synnerhet hos samtliga

profeter, hos vilka det finns uppenbarelser

av alla de nämnda slagen.

     Då detta för övrigt är någonting välbekant,

vill jag inte uppehålla mig vid detta.

Endast en sak vill jag anmärka, och det är

att dessa uppenbarelser inte kommer till stånd

bara genom det talade ordet, utan att Gud

uttrycker dem på mångahanda sätt.

Ibland använder han endast det talade ordet,

ibland begagnar han endast tecken och gestalter,

bilder och liknelser.

Dessemellan använder han sig av ord och symboler

samtidigt, vilken vi kan se hos profeterna

och särskilt i hela uppenbarelseboken.

Där finner vi inte bara alla de typer av uppenbarelser som vi har talat om, utan också

alla de olika sätt som vi här talar om.

2.   Uppenbarelser av den andra arten ger Gud

efte behag ännu i våra dagar.

Vanligen uppenbarar han för vissa människor

hur länge de skall få leva, eler vilka svårigheter

de har att genomgå, eller vad som skall hända

någon bestämd person eller vad som skall

hända någon bestämd persom eller något

bestämt land och så vidare.

Men när han utvecklar sanningarna i våra

trosmysterier och låter anden förstå dem,

är detta ingen uppenbarelse i egentlig

mening, eftersom det ju i detta fall handlar om

något som redan har blivit uppenbarat,

utan då är detta snarare ett klarläggande

eller en förklaring av en redan uppenbarad sanning.

3.   Också vid uppenbarelser av detta slag kan

djävulen ofta ha sin hand med i spelet.

Etersom de vanligen förmedlas genom ord,

tecken och symboler, är det lätt för honom att efterapa sådant, särskilt när de är riktade

bara till anden.

Men beträffande både den första och andra arten

gäller att om uppenbarelsen skulle röra vår tro

eller meddela oss något nytt eller något som

skiljer sig från vad vi har lärt oss, så får vi

på intet vis godta det, inte ens om vi hade full

visshet om att detta hade uppenbarats för oss

av en himlens ängel.

Ty så säger den helige Paulus:  "Men om någon,

vore det också vi själva eller en ängel från himlen,

förkunnar för er ett annat evangelium än det

som vi har predikat för er, må han vara

förbannad"  ( Gal. 1:8 ).

4.   Etersom alla våra trossatser till sitt väsen

redan har blivit uppenbarade för Kyrkan,

kan inga nya komma till.  Till följd av detta får

man inte godta någonting nytt, som möjligen

skulle kunna uppenbaras för själen.

Det är till och med klokt att se till att man

tillbaka visar de små förändringar som skulle

kunna förekomma.

Ty beträffande tron måste själen bevara sig fullkomligt ren.

Om därför redan uppenbarade sanningar på nytt

skulle uppenbaras för henne, skall hon ta

emot dem, inte därför att de åter erbjuds henne,

utan därför att de redan tillräckligt har

uppenbarats för Kyrkan.

Själen skall bara lugnt sluta förståndets ögon

för dem, och i all uppriktighet överlåta sig åt

Kyrkans lära och hennes tro, som enligt ett ord

av den Paulus kommer till oss genom att vi

lyssnar  ( Rom. 10:17 ).

Om du inte vill bli bedragen, så skänk inte

lättvindigt din tilltro till sådana på nytt

uppenbarade trossaker och gå inte och tänk

på dem, även om du anser att de fullkomligt

stämmer med sanningen.

TY om djävulen vill bedra någon och inge honom

sina lögner, börjar han med att bibringa honom

sådant som är sant och som ser sant ut, för

att därmed få alla betänkligheter att tystna.

Först sedan övergår han till att bedra honom.

Han handlar som skomakaren när denne skall

sy i läder.  Han börjar med att dra ett styvt

tagelstrå genom öppningen, och först därefter

träder han igenom den mjuka tråden, som utan

det styva taglet inte skulle ha gått att få igenom.

5.   Därför måste man vara försiktig. Även om

det inte finns någon risk för att bli bedragen,

är det ändå så mycket bättre för själen att inte

försöka förstå allting klart i trossaker.

Ty bara så kan hon bevara ren och hel den

förtjänst som tron ger, och endast så kan hon

i denna förståndets natt nå fram till det

gudomliga ljuset i föreningen med Gud.

    Det är ytterst viktigt att blint fasthålla vid

de gamla profetiorna varje gång som någon

ny uppenbarelse inställer sig.

Aposteln Petrus, som dock hade sett Guds Sons

härlighet på berget Tabor, säger oss också

i sit andra brev:  Fastän den vision av Kristus

som vi hade på berget är alldeles sann,

"så har vi likväl ett ännu säkrare vittnesbörd:

det profetiska ordet som uppenbarats för oss,

och ni gör väl i att hålla er till det" 

( 2 Petr. 1:19 ).

 

6.  Om det nu av de angivna orsakerna verkligen

är så att man bör sluta ögonen inför varje nytt

påstående eller ny uppenbarelse som rör tron,

är det alltså ännu nödvändigare att vägra

samtycke och tilltro till övriga uppenbarelser

som handlar om helt andra ting.

Ty just i dessa ting har djävulen ofta ett finger

med i spelet.  Därför syns det mig omöjligt att

man inte skulle falla offer för bedrägeri

i många stycken, ifall man inte är klok nog att

ha gjort sig fri, särskilt när man betänker det sken av sanning och den inre övertygelse som

djävulen förmår inge.

Han lindar verkligen in sina uppenbarelser i så

fagra slöjor och så många övertygande skäl,

och han inpräglar dem så djupt i sinnena

och i fantasin, att det inte tycks finnas minsta

tvivel om att det hela förhåller sig på detta sätt.

Själen tycker om det och blir så intresserad att

om hon inte är ödmjuk, kan det bli svårt att dra

bort henne därifrån och få henne att tro motsatsen.

    Därför måste själen i  renhet och enkelhet

och försiktigt och ödmjukt använda hela sin

kraft och sin omsorg för att motstå uppenbarelser 

och andra visioner ochförsöka bli kvitt dem,

just som om det gällde de farligaste frestelser.

   Ty att sträva efter kärleksföreningen med

Gud skall man inte bara låta bli att direkt

söka dem, utan man måste rentav stöta bort dem.

Det är detta som Salomo har velat säga med

dessa ord:  "Varför är det nödvändigt för

människan att söka efter ting som överstiger

hennes naturliga fattningsgåva?". 

( Pred. 7:1 9.

Det är som om hann hade sagt:  För att bli

fullkomlig behöver männskan visst inte

eftersträva några övernaturliga ting på några

övernaturliga sätt,  som helt och hållet

går över hennes förmåga.

7.  Vad de invändningar beträffar somkan resas

mot denna lära, har de redan fått sitt svar i

kapitlen 19 och 20 av denna bok,  därför

hänvisar jag läsaren dit.

Det räcker för själen att veta att hon handlar rätt

om hon tar sig i akt för alla dessa meddelanden,

ty bara så kan hon i renhet och utan fara att råka

vilse vandra framåt i trons natt och till slut

uppnå den gudomliga föreningen.

 

KAPITEL.  26.  DEL. 2.

DÄR DET TALAS OM FÖRSTÅNDSMÄSSIGA

KUNSKAPER OM RENA SANNINGAR.

DET SÄGS ATT DE ÄR TVÅ SLAG OCH HUR

SJÄLEN BÖR FÖRHÅLLA SIG GENTEMOT DEM.

11.  Det andra slaget av kunskaper eller visioner

av inre sanningar är mycket olikt de som vi nu

har talat om, därför att de hänför sig till föremål

som står lägre än Gud.

De avser kunskapen om tingens sanning i sig,

om fakta och händelser som tildrar sig bland

människorna.

De sanningar som vid denna kunskap meddelas själen inpräglar sig djupt i hennes innersta,

om hon så inte förnimmer ett ord om det från

någon annan.

Man kan säga vad man vill till henne, hon kan

ändå inte instämma i sådant, hur gärna hon

än ville.  Ty hennes ande förstår i det som genom

ett annat ljus erbjuds henne någoting helt annat.

    Hon ser det alldeles tydligt.

Denna inre blick hör, som vi redan sade, till

profetians ande och till den nåd som den helige

Paulus betecnar som förmågan att skilja

mellan andar.  ( 1 Kor. 12:10 ). 

Fastän nu själen som sagt betraktar denna kunskap

som orubbligt säker och sann inte kan undertrycka

detta inre fasthållande vid den, måste hon likväl

tro sin andlige ledare på hans ord och sätta

hans anvisningar över sitt förnuft, även om de

helt strider emot hennes känslor.

På detta sätt vandrar hon trons väg, som skall

leda henne till föreningen med Gud.

Och detta mål når hon snarare genom att tro

än genom att förstå.

12.  För dessa båda slag av kunskap av kunskap

har vi mycket klara belägg i den heliga Skrift.

    Beträffande den andliga kunskap som man

kan ha om tingen säger den Vise följande ord:

"Gud har gett mig osvikligt vetande om tingen,

så att jag känner världens byggnad och elementens

verkningskraft, tidernas begynnelse och slut

och mitt, solståndets växlingar

och tidsavdelningarnas skiften, årens kretslopp

och stjärnornas ställningar, varelsernas egenskaper och de vilda djurens skaplynnen, 

andarnas makt och människornas tankar,

växternas olika arter och rötternas krafter.

Vad som är fördolt och vad som är uppenbart,

allt har jag lärt känna.

Ty visheten hon som är mästare i allt,

har undervisat mig"  ( Vish.  7:17-22 ).

    Den vise talar här om den kunskap om allting

som Gud hade gett honom.

Utan tvivel rör det sig i detta fall bara om en

allmän och ingjuten kunskap.

Ändå bevisar detta citat tillräckligt klart att Gud

på övernaturlig väg ingjuter speciella kunskaper

om tingen i själarna när han vill.

Detta får emellertid inte uppfattas som om Gud

därmed skulle ge dem enn varaktig och allmän

kunskap, så som han gjorde för Salomo.

Nej, han avslöjar ibland vissa sanningar om de

ting som den Vise här talar om.

Det är emellertid riktigt riktigt att vår Herre åt

många själar ger ett varaktigt vetande beträffande

en mängd saker, även om detta vetande aldrig

är av så allmän omfattning

som det var hos Salomo. 

Detta vetande varierar alltefter alltefter de gåvor

som Gud ger och som den helige Paulus räknar

upp.  Bland dem nämner han vishet, kunskap,

tro, profeterande, förmågan att skilja mellan

andarna, språkbegåvning och tolkning av ord

och usagor ( jfr. 1 Kor 12:8-10 ).

Alla dessa kunskaper är ingjutna varaktiga

tillstånd som Gud ger för intet åt vem han vill,

än på naturligt, än på övernaturligt sätt.

    Han gjorde det på naturligt sätt åt Bileam

och andra hedniska profeter, liksom åt många

sibyllor, vilka han tilldelade profetians gåva.

På övernaturligt sätt gav han det åt de heliga

apostlarna och profeterna och andra helgon.

13.   Men även bortsett från dessa tillstånd eller

på intet förlänande någegovor, anser vi att det

finns vissa fullkomliga människor eller åtminstone

sådana som är på väg att bli fullkomliga,

som mycket ofta får motta förklaringar

och kunskaper om nära eller fjärran liggande ting.

Denna nåd kommer till dem genom att en

upplysning ingjuts i deras redan förut upplysta

och renade ande.

Här kan vi med rätta använda detta ord ur

Ordspråksboken:  "Liksom ansiktena på dem

som blickar ned i vattnet avspeglar sig där,

så uppenbarar sig människors hjärtan för

den kloke"  ( 27:19 ), det vill säga för den som redan äger den helgonens vishet som den Heliga Skrift

kallar klokhet.

Sådana andar brukar dessutom ibland få kännedom

om andra ting, men detta sker naturligtvis

inte alltid när de själva vill. 

   Ty detta kommer bara de själar till del som

redan äger denna kunskap som varaktig egenskap.

Och till och med då har de den inte alltid i alla

stycken, därför att dessa nådegåvor ju är helt

avhängiga av Guds vilja.

14.  I varje fall kan vi vara övertygande om att de

människor vilkas ande är fullständigt renad,

mycket lätt och liksom naturligt, en del mer

än andra, kan känna till vad som försiggår i

andra människors hjärtan och innersta tankar,

liksom deras böjelser och deras egenskaper.

De vet det genom yttre tecken, även mycket

obetydliga, såsom ord, små rörelser

och andra tecken.

Djävulen har denna förmåga därför att han är

en ande, och av samma orsak har också

den andliga människan den, enligt detta ord

av Aposteln:  "Den andliga människan förstår

allt"  ( 1 Kor. 2:15 ).

Vidare säger han:  "Anden genomtränger allt,

ja även Guds djuphet"  ( 1 Kor. 2:10 ).

Andliga människor kan inte på naturligt sätt

lära känna tankar och sinnelag, men med hjälp

av det övernaturliga ljuset kan de genom

de yttre tecknen uppdaga sådant.

Och även om de ofta kan ta fel när de följer dessa

tecken, träffar de dock i de flesta all rätt.

Lkväl får man inte lita på denna väg till kunskap,

ty djävulen blandar sig ofta skickligt i det

hela, såsom vi strax skall tala om.

Därför bör man alltid ställa sig avvisande till

sådana kunskaper och insikter. 

15.  Att andliga människor okså kan få kännedom om händelser och skeenden som försiggår mellan

frånvarande människor, det har vi ett exempel

på i Andra Konungaboken.

     Gechasi, Elishas tjänare, ville dölja för honom

de pengar som han hade fått av syriern Naaman.

Men Elisha sade till honom: "Var det av en händelse som mitt hjärta var närvarande, när Naaman vände om från sin vagn och gick

emot dig?"  ( 2 Kung. 5:26 ).

Detta skedde på andligt sätt:  profeten hade sett

allt med anden, som om han hade varit

kroppsligen närvarande. 

   I samma bok har vi ett annat exempel rörande

samma profet.  Elisha kände till allt som den

syriske kungen i hemlighet avtalade med sina

furstar, och han meddelade det till Israels kung.

Därför blev den syriske kungens alla planer

resultatlösa.  När han såg att allt var känt,

sade han till sina rådgivare:

"Varför visar ni mig inte på vem av er det är som

förråder mig för Israels kung?"

   Då svarade en av hans tjänare:  "Nej, min herre

och kung, så är det inte,  utan det är profeten

Elisha som är i Israel och som kungör för

Israels kung varje ord som du säger i ditt

hemliga rådslag"  ( 2 Kung. 6:11-12 )

16.  Vid båda dessa sätt att lära känna tingen meddelas kunskaperna passivt till själen,

utan den minsta medverkan från hennes sida.

Det kan rentav hända att någon inte alls

tänker på det, och ändå inpräglas i hans ande

en klar förståelse av det som just läser eller

hör, så att han förstår det mycket bättre än

vad ordalydelsen kunde bibringa honom.

  

Ja, emellanåt förekommer det att han inte

förstår språket ifråga, om det till exempel

är latin och han inte kan detta, och trots

detta fattar han fullkomligt ordens innebörd.

17.  Om jag skulle tala om de konstgrepp som djävulen kan använda och verkligen också

använder i samband med dessa kunskaper

och insikter, så vore det mycket att säga,

ty de är otaliga och mycket listiga.

      Till exempel kan han genom suggestion framställa för själen en mängd intellektuella kunskaper och inge henne dem med en sådan övertygelse att hon verkligen tror att det måste vara så.

Är nu själen inte ödmjuk och försiktig i sig själv,

dukar hon otvivelaktigt under för detta ränkspel.

   Ty hans suggestion inverkar ibland mäktigt på

själen, särskilt när svagheten hos sinnena

kommer till.  Då inpräglas kunskapen så starkt

och bestämt och med en sådan övertygelse

i själen att hon efteråt behöver mycket bön

och kraft för att frigöra sig från den.

Djävulen har ibland för vana att framställa andra människors synder, deras bedrövliga samvetssituation och deras allmänna fördärv,

och allt detta må vara falskt men framstår

såsom solklart

Hans enda mål är att vanrykta andra och att inge

en önskan att avslöja detta onda, under den

vackra förevändningen att föra dessa själar

tillbaka till Gud.

 

18.  Antingen nu dessa kunskaper härstammar

från Gud eller inte, kan de ändå bara i ringa

mån hjälpa själen på hennes väg till föreningen

med Gud, om hon förlitar sig på dem.

Tvärtom, om hon inte bemödar sig om att befria

sig från dem blir de henne inte bara till hinders,

utan de kan rentav bli mycket skadliga

och komma henne att begå svåra misstag.

Ty alla de antydda farorna och svårigheterna

som kan uppträda i de hittills behandlade

övernaturliga förnimmelserna, och ännu

många fler, inställer sig också.

Därför vill jag bara tillägga ett enda ord.

Man måste bemöda sig om att alltid visa dem

ifrån sig och sträva efter att stiga uppåt mot

Gud genom att vandra i ovetenhet.

   Ständigt skall man avlägga räkenskap över

detta för sin biktfader eller andlige ledare

och följa hans råd.

   Vad honom beträffar skall han snabbt få själen

att frigöra sig från detta slags förninimmelser

och att inte lägga någon vikt vid dem,

därför att de inte gör någon nytta på vägen till

föreningen med Gud.

Och, det vill jag upprepa, eftersom dessa

förnimmelser mottas passivt i själen, skapas

alltid i henne den verkan som Gud vill att de

skall ha, och detta utan att hon själv

hjälper till.

Därför anser jag det vara onödigt att ännu mera

ingående befatta mig med verkningarna av de

äkta och de oäkta kunskaperna, eftersom

det bara skulle trötta och eftersom man ändå

inte skulle kunna uttömma ämnet.

Dessa verkningar låter sig dessutom inte

slutbehandlas i en kort läroframställning.

Ty se somm dessa kunskaper själva är talrika

och månggestaltade, så är deras verkningar det

likaså.

Utan tvivel har de goda kunskaperna goda 

verkningar och leder till vad gott är, under det

att de onda har onda verkningar och leder

till vad ont är.

    Men när jag säger att man bör avvisa dem alla,

då jag sagt vad som behövs för att bevara själen

från misstag.  

 

 

KAPITEL.  25.

DÄR UPPBARELSER BEHANDLAS.

    DET SÄGS VAD DESSA ÄR

OCH EN VISS SKILLNAD FASTSTÄLLS.

1.   Den plan vi följer leder oss nu till att tala

om det andra slag av andliga förnimmelser

som vi har kallat uppenbarelser.

Egentligen hör de till den profetiska

andens kategori.

    Och allra först vill vi anmärka att en

uppenbarelse inte är annat än avslöjandet

av någon dold sanning, eller också tillkännagivandet av någon hemlighet eller

något mysterium.

Så låter Gud till exempel själen förstå en sak,

han visar henne en sanning, han yppar för henne

vissa av sina verk, förgångna,

närvarande eller tillkommande.  

2.  I enlighet med detta kan vi urskilja två slag

av  uppenbarelser: sådana som innebär ett

avslöjande av vissa sanningar för förståndet,

och demm kan vi i egentlig mening kalla

intellektuella kunskaper eller insikter;

och sådana som innebär ett tilkännagivande

av hemligheter, och dem kallar vi därför

uppenbarelser i egentlig mening och med större

rätt än de första.

De första kan vi ju srängt taget inte beteckna

somm uppenbarelser, ty de består endast i att

Gud låter själen lära känna obeslöjade

sanningar rörande världsliga eller andliga ting,

genom att han klart och otvetydigt håller

fram dem för hennes blick.

Jag har velat behandla dem båda under

benämningen upenbarelser, för det första

eftersom de är nära besläktade,

för det andra i avsikt att inte ytterligare

utöka det redan stora antalet uppdelningar.

3.   När detta väl är sagt kan vi mycket väl indela

uppenbarelserna i två slag av förnimmelser,

det ena kallar vi intellektuella kunskaper och det andra uppenbarelser av Gus hemligheter

och mysterier.

Vi skall tala  om detta i två kapitel så kortfattat

som möjligt och vi börjar med de

intellektuella kunskaperna.   

KAPITEL.  26.   DEL.  1.

DÄR DET TALAS OM FÖRSTÅNDSMÄSSIGA

KUNSKAPER OM RENA SANNINGAR.

DET SÄGS ATT DE ÄR AV TVÅ SLAG OCH HUR

SJÄLEN BÖR FÖRHÅLLA SIG GENTEMOT DEM.

1.   För att på rätt sätt kunna tala om dessa

kunskaper om rena sanningar, sådana som

de upptas i förståndet, skulle Gud själv behöva

ta min hand och föra min penna.

Ty käre läsare, du måste betänka att alla ord

är oförmögna att utttrycka vad dessa sanningar

egentligen är i sig själva och i förhållande till

själen.

För övrigt är det inte min avsikt att ge någon

uttömmande behandling av ämnet.

Mitt syfte är bara att visa hur själen bör använda

dessa sanningar och därigenom sträva framåt till

föreningen med Gud.

Och därför får det räcka att tala kortfattat om

saken och i ord säga bara det som gagnar

mitt syfte. 

2.  Detta slag av visioner eller rättare, av kunskaper

om sanningarna i sig själv, skiljer sig mycket

från dem som vi talade om i kap. 24.

Här rör det sig inte om ett skådande av timliga,

det vill säga materiella föremål med hjälp av

förståndet, utan här har vi att göra med ett

förståndsmässigt begripande och skådande

av sanningar om Gud och tingen,

sanningar om såväl det närvarande som

det förgångna och det tillkommande.

Och detta är nära besläktat med profetians

ande, som vi senare kanske skall tala om.

3.  Det är alltså att märka att detta slag av

kunskaper sönderfaller i två kategorier: somliga

har Skaparen till föremål, andra har tingen.

Båda slagen uppfyller själen med en tark glädje,

men den glädje som kommer av dem som har

Gud till föremål är sådan att den inte kan

jämföras med någonting, den låter sig inte beskrivas i ord eller begrepp.

Det är ju Gud själv som är källan till dessa kunskaper och därmed också till denna glädje,

han om vilken David säger:

"Dig är ingenting likt, o Gud"  ( Ps. 40:6 ).

Ty dessa kunskaper har Gud som omedelbart

innehåll, de tränger djupt in i den ena eller

andra av hans egenskaper, i hans allmakt eller

hans kraft, hans godhet, hans mildhet

och så vidare.

Och varje gång som Gud låter själen uppleva

honom, präglar han djupt in i henne det som

hon upplever.

Eftersom det här rör sig om ren kontemplation,

ser själen klart att det inte finns något sätt

at uttrycka detta i ord, annat än möjligen i

allmänt hållna begrepp.

Ty den oerhört stora glädje och lycka som hon

känner framkallar omedelbart sådana

uttryck på hennes läppar.

Och ändå är de alldeles otillräckliga för att

någon skall kunna förstå vad det egentligen

är som själen har njutit och erfarit.

 

4.  Efter att ha erfarit något av detta talar David

därför också bara i allmänna ord när han säger:

"Herrens rätter", det vill säga de krafter och egenskaper vi känner i Gud,  "är sanning,

allesammans rättfärdiga. 

De är dyrbarare än guld och de ädlaste stenar;

de är sötare än den renaste honung"

( Ps. 19:10-11 ).

Också om Mose läser vi att Gud en dag lät

honom skåda sitt väsen i upphöjd insikt,

i det han visade sig ett ögonblick för honom.

Men också han talar bara i helt allmänna ordalag

om detta.

Ty när Herren ett ögonblick visade sig för honom

denna insikt, kastade han sig till marken och sade:

"Häskare, Herre och Gud, barmhärtig och mild

och stor i förbarmande och sannfärdig, du som

bevarar nå mot tusende"  ( 2 Mos. 34:6-7b ).

Här ser vi också Mose kände sig ur stånd att i

ett enda uttryck återge vad han sett i Gud.

Och därför säger han så och upprepar det i

alla dessa ord.

Om en själ någon gång blir upplyft till sådana hög

insikter och sedan efteråt försöker säga något

om dem, är hon fullt medveten om att han ändå

ingenting har utsagt om vad hon upplevt.

Ty hon inser att det inte finns några ord som kan uttrycka detta.

Likadant var det för den helige Paulus.

När han en gång fick uppleva en sådan djup

insikt i Gud, benödade han sig inte om att berätta

om det, han sade endast att det inte är tillåtet

för en mäniska att tala om detta ämne

( jfr. 2 Kor. 12:4 ).

5.   Dessa gudomliga insikter eller kunskaper

som har Gud till föremål, de gäller aldrig detaljer.

Eftersom de endast befattar sig med den Högsta

Prinicipen, kan de inte gå in på enskildheter,

med udantag för det fall då det samtidigt rör

sig om någon sanning angående något föremål

som står lägre än Gud och som samtidigt får

lära känna.

Men om de trör sig om de gudomliga insikterna

själva, då är detta alldeles omöjligt.

   Dessa höga insikter kan emellertid endast

beviljas en själ som når fram til förening

med Gud, ty de utgör just själva denna förening.

Föreningen med Gud består just i att själen

får ta emot dessa insikter under en alldeles

speciell kontakt eller beröring, som äger rum 

mellan själen och Gudomen.

Sålunda är det Gud själv som man då känner

och uplever. Och fastän föreningen inte är lika

uppenbar och tydlig som i den eviga härligheten,

är denna kontakt med all insikt och hänryckning

dock så sublim och så pefekt att den

genomtränger själens själva substans.

Djävulen är helt oförmögen att blanda sig i detta

skeende eller att åstadkomma något liknande,

ty det existerar ingenting som ens tillnärmelsevis

kan jämföras med detta eller som kan ge

en sådan njutning och salighet.

Dessa insikter är ju ett njutande av Guds väsen 

och det eviga livet, och något så

högt kan djävulen inte uppdikta.

6.  Väl kan han ge ett visst sken av detta genom

att framställa något stort och pompöst som kan

imponera på själen, och försöka få henne att tro

att detta är Gud. 

Men dessa bilder kan inte tränga in i själens substans och inte förnya henne och plötsligt

upptända hennes kärlek, så som insikterna

från Gud gör.

Ty det finns vissa av dessa insikter och kontakter

som Gud skapar i själens själva substans,

och dessa berikar henne till den grad att en enda

av dem är tillräcklig både för att på en gång

befria henne från alla de ofullkomligheter

som hon under hela sitt liv dittills inte har

lyckats lägga bort, och för att överhopa

henne med andliga skatter och himmelska dygder.

7.  Dessa kontakter med Gud är så ljuvliga

för själen och fyllda av den innerligaste glädje

att hon genom en enda sådan kontakt känner

sig fullständigt gottgjord för livets alla lidanden,

hur många dessa än varit.

Dessutom uppfylls hon av ett sådant mod

och en sådan lust att få lida för Guds skull

att hon känner det som en särskild plåga

att se hur hon i själa verket lider.

8.   Så höga insikter kan inte komma till själen

genom någon jämförelse eller någon inbllning

från hennes sida, då de ju är upphöjda över allt

sådant.

Det är Gud själv som frambringar dem i själen

utan hennes egen medverkan.

Och ofta är det just när hon minst tänker

på det och minst av allt eftersträvar det, som

hon brukar få dessa himmelska kontakter,

och de lämnar kvar i henne vissa outplånliga

minnen av Gud.

Ibland väcks de helt plötsligt inom henne

endast genom att hon kommer att tänka på

vissa ting, ofta helt betydelselösa.

Men så kännbara och starka är de,

att inte bara själen, utan ibland också kroppen

skälver av glädje.

Emellanåt kommer de när själen befinner sig

i djup stillhet, och då känner hon inte någon

skälvning utan bara en upphöjd glädje

och andlig vederkvickelse.

9.   Andra gånger kommer de med anledning av

något ord som man säger eller hör, hämtat ur

den Heliga Skrift eller från annat håll.

Ändå är deras verkan och känslostyrka inte

alltid av samma grad,  ofta är de nämligen

mycket svaga.

Men hur svaga de än må vara, är en enda av dessa

gudomliga kontakter eller dessa minnen

värdefullare för själen än aldrig så många

kunskaper och meditationer över de skapade

tingen och över Guds verk.

   Men eftersom dessa insikter kommer så plötsligt

över själen och som sagt utan hennes egen, medverkan finns det ingenting som själen

kan göra, varken för att söka dem eller för

att avvisa dem.

Hon skall bara ödmjukt och undergivet ta emot

dem, så att Gud får utföra sitt verk när

han vill och så som han vill. 

10.  Jag säger därmed inte att själen skall förhålla

sig negativ till dessa insikter, liksom till de

andra slagen av kunskap.

Ty som vi har sagt, de utgör en del av föreningen

med Gud, till vilken vi ju försöker leda själen.

   Det är ju därför som vi lär henne att avlägga

och helt befria sig från alla de andra slagen

av kunskap.   Och det medel som vi måste använda

för att nå de höga insikterna i Gud, det är att

vara ödmjuka, att tålmodigt lida av kärlek till

Gud och att vara oegennyttiga i fråga om all

belöning.

Ty dessa nådebevis kommer inte själen till del

om hon gör anspråk på dem, nej de är bara ett

bevis på en alldeles särskilt stor kärlek från

Gud, därför att själen förhåller sig fullständigt

oegennyttig i förhållande till honom.

Det är detta som Guds Son menar, när han hos

Johannes säger:  "Den som älskar mig,

han skall bli älskad av min Fader, och jag skall

älska honom och skall uppenbara mig för honom"

( Joh. 14:21 ).

Dessa ord innefattar de insikter och kontakter

som vi talar om, genom vilka Gud uppenbarar

sig för den själ som verkligen älskar honom.

    

KAPITEL. 24.

DÄR TVÅ SLAGS ANDLIGA VISIONER

BEHANDLAS, VILKA KOMMER PÅ

ÖVERNATURLIG VÄG.

1.   Nu skulle jag vilja tala om andliga visioner

i egentlig mening, det vill säga de som framträder

för det andliga ögat utan förmedling av något

som helst kroppsligt sinne.

Dessa visioner är av två slag: det finns visioner

av kroppsliga väsen eller väsen som är

skilda från materien.

    Visioner av kroppsliga väsen avser alla

matriella ting som finns i himlen och på jorden.

Själen kan se dem medan hon ännu lever i kroppen,

med hjälp av ett visst övernaturligt ljus som

kommer från Gud.

Och i detta ljus kan hon skåda alla ting som finns

i himlen och på jorden, även om de är avlägsna

från henne själv.

Så läser vi till exempel i kapitel 21 i Uppenbarelseboken om en sådan vision som

den helige Johannes fick, där han berättar för

oss om den himmelska staden Jerusalems

härlighet som han såg.

Likaså läser vi om den helige Benedictus,

hur han i en andlig vision såg hela världen.

Denna vision, säger den helige Thomas

i sin QUODLIBETA, försiggick i ett ljus från himlen.

2.   De andra visionerna, de somm har okroppsliga väsen till föremål, kan inte äga rum ens med hjälp av detta ljus från Gud som vi talar om, utan där

erfordras ett ännu högre ljus, det så kallade

salighetens ljus.

Därför är dessa visioner av okroppsliga väsen,

såsom änglar och själar, inte möjliga i för detta

livet och kan inte äga rum så länge vi lever i

en förgänglig kropp.

Ty om Gud ville meddela dem till själen i deras

verklighet, så som de verklighen är, då skulle

själen genast lämna kroppen och sluta

sitt dödliga liv här på jorden.

     Därför sade Gud till Mose, när denne bad att 

få skåda Gud:  "ingen människa kan se mig

och leva"  ( 2 Mos. 33:20 ).

Så snart därför Israels barn trodde att de skulle

få se Gud, eller att de hade sett Gud eller

en ängel, fruktade de att de skulle dö, så som

det står skrivet i Andra Mosebok, där de

uppfyllda av skkräck säger till Mose:

"Herreen får inte tala med oss, ty då måste

vi dö"  ( 20:19 ).

Det var som om de menat:  Måtte Gud inte

meddela sigmed oss klart och öppet!

Likaså läser vi Domarboken att Manoach,

Simsons far, som hade sett en ängel i gestalt

av en vacker ung man, sade till sin hustru

som haft samma vision:

"Vi skall dö, ty vi har sett Gud"  ( 13:22 ).

3.  Därför är sådana visioner inte förenliga med

vårt liv här på jorden annat än undantagsvis

och tillfälligt, och i så fall bara om Gud då antingen

sätter de naturliga livsvillkoren ur kraft eller

själv upprätthåller dem, mensamtidigt lösgör

anden fullständigt från naturen, så att det

naturliga förhållandet mellan själ

och kropp ersätts. 

    När den helige Paulus hade haft visioner av

detta slag och i tredje himlen hade sett

okroppsliga väsen, uttryckte han sig därför i

dessa ord:  "Huruvida det var i kroppen eller

utanför kroppen, det vet jag inte, Gud vet det"

( 2 Kor. 12:2 ).

Han blev hänryckt till att se dessa ting

och han såg dem, men han sade själv att han

inte visste "om han såg dem i kroppen eller

skild från kroppen, endast Gud visste det".

Detta visar oss emellertid klart att han blev bortryckt från det naturliga livet och att detta

var Guds verk.

Samma orsak ligger också bakom följande

tilldragelse som den Heliga Skrift skildrar

( 2 Mos. 33:22 ).

När Gud, efter vad man tror, uppenbarade sitt

verkliga väsen för Mose, sade han till honom

att han skulle ställa honom i en klippgrota

och skydda honom, han skulle betäcka honom

med sin högra hand och bevara honom,

så att han inte skulle dö när Guds härlighet

strålade fram.

Detta framstrålade eller förbigående var endast

en övergående uppenbarelse av Gud som

han själv gav Mose, under det att han med

sin högra hand skyddade Moses naturliga liv.

    Men sådana verkliga visioner av Guds väsen,

som gavs åt denhelige Paulus och Mose

och vår fader Elia, han som dolde sitt ansikte

Vid Guds stilla susning, är mycket sällsynta.

De förekommer nästan aldrig och ges endast

åt ett fåtal. 

Gud ger dem bara åt sådana som är mycket

starka i  Kyrkans ande och upptända av nitälskan

för hans lag, så som de tre män var som vi

just hart alat om.

4.  Sådana visioner av andliga väsen kan visserligen

inte få skådas ohöljt och klart med förståndet

här på jorden, men i det innersta av själen kan

de kännas, och de upplevs då som ett kärleksfullt

igenkännande, med gudomlig beröring och en

outsäglig förening.  Men detta illhör de andliga

känslornas område, som vi med Guds hjälp

senare skall tala om.

    Vårt mål är att föra själen till gudomlig förening,

till en förening med Guds väsen.

Vi skall tala om detta när vi behandlar den mystiska

förståelsen, dunkla och oklara kunskapen om Gud,

som vi ännu har att tala om.

Då får vi se hur själen me dhjälp av denna kärleksfulla och dunkla kunskap på ett sublimt

och verkligt gudomligt sätt sig med Gud.

Ty denna dunkla och kärleksfulla kunskap,

tron, står på sätt och vis här i jorden i samma

förhållande till föreningen med Gud som salighetens ljus i det kommande livet står till det klara skådandet av Gud.

5.  Men nu skall vi alltså tala om visioner av

kroppsliga väsen, somm andligen meddelas till

själen och som liknar kroppsliga visoner.

Ty liksom ögonen med hjälp av det naturliga ljuset varseblir kroppsliga föremål, så ser förståndet

i det inre, upplyst av det övernaturliga ljus vi har

talat om, dessa samma naturliga föremål

och andra ting också, om Gud så vill.

Den enda skillnaden ligger i arten och formen

för visionen.

     De andliga och intellektuella visionerna är klarare och finare än de kroppsliga.

När Gud vill ge själen en nådegåva av detta slag,

ger han henne det övernaturliga vi talar om,

med vars hjälp hon ser de ting som Gud vill

visa henne, alldeles lätt och klart, antingen

de är av himmelskt eller jordiskt ursprung.

Det är då alldeles betydelselöst och ingalunda något hinder för henne om dessa ting befinner

sig nära eller fjärran.

Ibland är det som om en ljusport öppnades

och genom den ser man ett ljus ksom en blixt

för ett ögonblick lysa upp nattens mörker.

Man ser då tingen klart och tydligt, men strax

sjunker de tillbaka in i mörkret

och former och intryck av föremålen blir kvar

i fantasin.

Likadant är det fenomen som försiggår i själen,

bara så mycket fullkomligare.

Ty de ting som själen ser andligen under inverkan

av det där ljuset, de inpräglas så djupt att varje

gång hon tänker på dem se rhon dem för sig,

precis så som hon första gången såg dem.

De syns så klart som i en spegel, som återspeglar

föremålen framför den, så ofta man ser i den.

Och intrycket av denna bild i själen är så starkt

att det aldrig helt försvinner ur minnet,

även om det emellanåt kan bli något bortträngt.

6.  Den verkan som dessa visioner frambringar

i själen är ro och klarhet, en glädje som himlens

slighet, ljuvlighet, renhet och kärlek, ödmjukhet

och gudshängivelse, andens upplyftande i Gud.

Dessa verkningar är mer eller mindre djupgående,

bland är verkan mera kännbar i den ena känslan,

ibland i den andra, alltefter det själsliga

tillståndet och efter Guds vilja.

7.  Men också djävulen kan framkalla sådana

visioner i själen eller efterapa dem.

Då använder han sig av ett naturligt ljus

och påverkar fantasin.

Genom en andlig suggestion belyser han tingen

i anden, de må vara nära eller fjärran.

För att förklara den passus i Matteusevangeliet

där det berättas att djävulen visade Kristus

"alla världens riken och deras härlighet"

( 4:8 ), hävdar flera lärda män att han gjorde det

genom andlig suggestion.

Ty det var inte möjligt att han skulle ha gett

de kroppsliga ögonen en så vid utblick

och visat alla världens riken och deras härlighet.  

     Emellerid finns det en mycket stor skillnad mellan de visioner som kommer från djävulen

och dem som kommer från Gud.

Ty de verkningar som de djävuliska visionerna

framkallar i själen liknar på inget sätt dem som

de gudomliga framkallar.

De förstnämnda förorsakar andlig torka i

umgänget med Gud, en viss böjelse för

självuppskattning och fö att tillåta och fästa

stort avseende vid dessa visioner.

De skapar ingalunda ödmjukhet, mildhet

och kärlek till Gud. 

Vidare inpräglas inte föremålen i dessa onda

visioner med den ljuvliga klarhet i själen som

fallet är i det äkta, inte heller stannar de kvar

i själen utan utplånas igen ganska snart,

utom kanske i det fall då själen sätter stort värde

på dem.

Men då är det återigen bara egenkärleken som

på naturligt sätt väcker minnet av dem i själen.

Och det är ett mycket sterilt minne,

som alls inte uppväcker den kärlek

och ödmjukhet som de goda visionerna gör

när man tänker på dem.   

           

8.  Då dessa visioner har de skapade tingen till

föremål med vilka Gud inte har någon likhet,

någon proportion eller någon förbindelse,

kan de inte heller vara något direkt medel till

förening med Gud.

Därför måste själen inta en nagativ hållning till

dem, liksom till dem vi tidigare har talat om,

ty endast det direkta medlet, vilket är tron,

kan hjälpa henne till framsteg.

Därför bör själen inte heller skapa liksom ett arkiv eller en hemlig skattkammare inom sig för alla

dessa intryck av visioner som har inpräglats

i henne, och inte heller får  hon vilja stödja sig

på dem.

Ty skulle hon göra detta, skulle dessa intryck

och bilder och  personer som är inristade i hennes

fantasi bara bli till ett hinder för henne på

vägen till Gud, som ju leder genom en fullständig

försakelse av alla skapade ting.

Men om nu tvärtom dessa intryck ständigt är

närvarnde inom henne, kan de ändå inte skada

henne, förutsatt att hon inte fäster någon

vikt vid dem.

Utan tvivel uppväcker minnet av dessa visioner

en viss grad av kärlek till Gud och lust till

kontemplation.  Med detta förmår i mycket högre grad den rena tron och försakelsen av alla

visioner, så att själen inte bekymrar sig om hur

eller varifrån hennes framsteg kommer.

    Så kan det till exempel hända att själen är

alldeles uppfylld av ren kärlek till Gud, utan

att hon vet om något Varifrån eller Varför.

Men orsaken ligger i att i samma mån som tron

slog rot i henne och utvecklades genom

försakelse och mörker och avsägelse av alla ting

eller genom fattigdom i anden ( vilket allt

betcknar en och samma sak ), slog gudskärleken

rot i henne och utvcklades.

Ju mera alltså själen går in för att leva i natt

och intet beräffande allt yttre och inre som

hon kan få del av, desto mera går hon framåt

i tro, och följaktligen också i hopp och kärlek,

eftersom dessa tre teologala dygder ju

är oskiljaktiga.

9.  Ibland förstår inte själen denna kärlek

och känner den inte inom sig.

Den har för övrigt inte sitt säte i sinnena

och framkallar inte någon lyckokänsla, utan den

har sitt säte i själen och uppenbarar sig genom

sin styrka.

Denn  uppväcker mera mod och oförfärad kraft

än själen tidigare känt, men ibland strmmar den

också över i sinnena och yttrar sig då i

ljuvliga glädjekänslor.

Omm själen alltså vill uppnå den kärlek,

gjlädje och hänryckning som dessa visioner

framkallar, måste hon uppbringa stor fasthet

och en anda av självförsakelse, därtill måste

hon vara besluten att framhärda i utblottning

och mörker vad alla visioner beträffar.

På så sätt bygger hon denna kärlek och hänryckning på vad hon inte ser och inte känner, vad hon i detta livet inte kan se och inte kan känna,

nämligen Gud, som  är ofattbar och står över allt.

   Det är därför som vi måste gå till honom till

mötes på den fullständiga frigörelsens väg.

Om man försummar detta, går själen inte framåt,

även om hon är så besinningfull, ödmjuk

och stark att djävulen inte kan bedra henne

med visioner eller lura henne till förmätenhet,

såsom ofta är fallet.

Denna försumlighet är trots allt för själen

ett hinder för andlig utblottning, och fattigdom

och frgörelse i tron.

Och just dessa ting är oundgängligen nödvändiga

om själen skall nå fram  till förening med Gud.

10.  Men eftersom läran om dessa intellektuella

visioner är densamma som den som gäller

för sinnenas övernaturliga visioner och förnimmelser som vi har talat om i kap. 19

och 20, behöver vi här inte längre uppehålla oss

vid detta ämne.