KAPITEL.  3.

ANDLIGA FULLKOMLIGHETER SOM EN DEL

NYBÖRJARE VANLIGEN GÖR SIG SKYLDIGA

TILL IFRÅGA OM ANDLIG GIRIGHET,

      SOM ÄR DEN ANDRA AV KARDINALSYNDERNA.

1.   Många av dessa nybörjare hänger sig också åt

stor andlig girighet.  Man se rdem nästan

belåtna med det andliga liv som Gud ger dem,

utan de är sorgsna och missnöjda över att de

inte finner den tröst de söker i sina böner

och fromma andaktsövningar.

 

          De begär oupphörligen andliga råd och regler

för andligt liv, skaffat sig massor av böcker om dessa ting och tillbringar mera tid med dem

än med att praktisera självförnekelse

och fattigdom i anden.

De överlastar sig me dbilder, rosenkransar

och krucifix av många egendomliga och dyrbara

slag, och använder än de ena än de andra,

byter  och byter på nytt, vill absolut ha dem

på ett sätt och därför annorlunda, älskar än

den ena sorten än den andra, därför att den

är ovanligast och dyrast.

           Andra ser man behängda med "Agnus Dei",

reliker eller helgonmedaljonger, liksom

barn med sina leksaker.

 

         I allt detta fördömer jag hjärtats bundenhet

och det överdrivna intresset för formen,

mångfalden och skönheten hos dessa förmål,

emedan detta handlingssätt står i  rak motsats

till den fattigdom i anden, som endast ser till

andaktens väsen och som använder tingen

bara därför och inte alls bryr sig om denna

mångfald och rikedom.

      Den verkliga andakten kommer från hjärtat

och ser bara till den sanning och det inre

väsen somandaktsförmålen vill framställa,

allt övrig är bara bundenhet, habegär och tecken

på ofullkomlighet.

Och den som vill nå fram till fullkomlighetens

tillsånd, han måste definitivt göra sig fri

från denna böjelse.

2.   Jag känner en perosn som i över tio år

använde ett kord som var grovt tiilyxat av en

välsignad trädgren och sammanfogat med

en bit ståltråd runt omkring.

         Han lade aldrig av det, utan bar det ständigt

med sig, intill den dag då jag tog det ifrån honom;

och detta var en person som dock ägde ett icke

ringa mått av insikt och omdöme.

        Jag har träffat en annan som använde en

rosenkrans gjord av fiskbensknotor,

och alldeles säkert hade hans andakt därför

inte mindre värde inför Gud.

Och en sak är säker, dessa två människor lät

sig inte hejdas i sin andakt av föremålens

form och värde.

       De som  från början vandrar den rätta vägen

fäster sig inte vid synliga hjälpmedel och överlastar sig inte med dem; de bryr sig inte om att veta

mera än vad som behövs för att kunna

handla rätt, och tänker bara på att leva i Guds

vänskap och att vara honom till behag.

        Detta är deras enda traktan.

Allt vad de äger ger de bort med varm hand,

det är dem en glädje att avstå från det av kärlek

till Gud och av hjälpsamhet mot nästan,

vare sig det gäller andliga eller timliga ting.

        Och jag upprepar det, dessa människor

har verkligheten inte något annat i tankarna

än själens fullkomning, som består i att behaga

Gud i allt och sig själv i ingenting.

3.   Själen kan emellertid inte rena sig fullständigt

från en ofullkomligheter vi talar om och inte

från andra heller, förrän Gud försätter henne

i den dunkla nattens passiva rening, somm vi

inom kort skall avhandla.

         Men det är rätt och riktigt att själen å sin

sida först gör allt hon förmår för att rena

och fullkomna sig, så att hon förtjänar att tagas

under denna Guds speciella vård, som botar själen

från allt det elände som hon inte själv kan råda

bot på.

Trots alla ansträngningar kan hon nämligen

inte av egna krafter uppnå den renhet,

som i någon mån skall förbereda henne till

föreningen med Gud i kärlekens fullkomnande.

et behövs att Gud själv lägger hand vid verket

och renar henne i den dunkla elden,

så som vi längre fram skall förklara.

KAPITEL.  2.

OM NÅGRA ANDLIGA OFULLKOMLIGHETER

IFRÅGA OM HÖGMOD SOM NYBÖRJARNA BEGÅR.

1.   Dessa nybörjare ser sig själv vara uppfyllda

av iver och entusiasm för de andliga tingen

och andaktutövningarna.

Och även om det är sant att sådana upphöjda

ting i sig själva leder till ödmjukhet,

så framkallar dock denna lyckliga sinnesstämning

hos dem i följd av deras ofullkomlighet

rätt ofta ett visst hemligt högmod, som kommer 

dem att känna sig ganska belåtna med sig

själva och med sina handlingar.

      Därav uppstår en viss fåfänga, ibland mycket

stor, och en önskan att få tala om andliga ting

inför andra, ochatt ibland t.o.m vilja undervisa

andra i allt detta i stället för att själva vilja lära sig.

      Och därför fördömer de inom sig andra människor som de märker inte uppfattar

andakten på samma sätt som de själva.

Det händer rentav att de öppet klandrar dem,

på samma sätt som fariseen, som samtidigt

som han prisade Gud berömde sig av sina verk

och föraktade publikanen  ( Luk. 18:11-12 ). 

 

2.   Men rätt ofta är det djävulen som ingjuter denna iver och önskan att företa oss dessa och andra

handlingar, i avsikt att öka vårt högmod och vår

inbilskhet.

Ty djävulen vet mycket väl att alla dessa verk,

alla dessa verk, alla dessa moraliska handlingar

som nybörjarna då företar, de utgör inte någon

förtjänst hos dem, utan förvandling tvärtom'

till stora fel.

        Somliga ger rentav så långt att de inte l

att någon skall verka god och värdefull mer än

de själva, och därför tar de varje tillfälle i akt

att fördöma och undervärdera andra männikskor,

både i ord och handling.

         De ser grandet i sin broders öga men inte

bjälken i sitt eget  ( Matt. 7:3 ); de silar mygg hos

andra och svljer själva kameler ( Matt. 23:24 ).

  

3.   Ibland när deras andliga ledare, dvs. biktfadern

eler superiorn, inte gillar deras anda och åsikter,

så förklarar de att de är oförstådda, ty de vill

att man skall  uppskatta dem och berömma

deras handlingar.

        De säger att biktfadern i fråga inte är andlig,

eftersom han inte gillar deras beteende

och inte går med på deras åsikter. 

Och så fattar de snart en önskan att få en annan

ledare och försöker finna någon som anpassar

sig efter deras smak, ty vanligtvis söker de ut

den som de tror är mest hågad att uppskatta

och berömma allt vad e tänker och gör.

         De flyr som pesten de biktfäder som vill få dem bort från deras vrångheter och led dem

in på den rätta vägen, ja ibland rentav hatar

d dem.  Eftersom de har en så hög tanke om

sig själva påbörjar de mycket och uträttar föga.

        Ibland önskar de att andra skall lägga märke till dera stora andlighet, och då väcker de

uppmärksamhet genom rörleser, suckar

och andra påfallande beteenden.

Allt emellanåt brukar de falla i extas, men alltid

offentligt och aldrig i det fördolda, ty det

är djävulen som förhjälper dem därtill.

         De finner stort behag i att bli sedda i ett sådant tillstånd som de mycket längtar efter.

4.   Många vill stå i särskild gunst och nåd hos

biktfadern, och därur uppstår stor avundsjuka

och rastlöshet.

De känner också motvilja mot att klart bekänna

sina synder av fruktan för att bli mindre  uppskattade av biktfadern, och i sället förskönar

de dem för attföringa det onda och gör sitt bästa

att urskulda sig när de borde anklga sig.

       De kan också förekmma att de söker upp en

annan biktfdaer för att för honom bekänna

de verkligt allvarliga synderna, så att den

ordinarie biktfadern inte skall finna något ont

i dem utan bara gott.

Och de tycker mycket om att ofta underhålla honom med allt det goda de uträttar, och detta i starka

ordalag eller åtminstone så, att deras handlingar skall se riktigt goda ut.

       

       I varje fall skulle det vittna om mera ödmjukhet,

vilket vi srax skall visa, att förbigå alla goda verkmed tystnad och att önska att varken

biktfader eller någon annan skall bry sig om dem.

5.   En del nybörjare betraktar sina fel som 

småsaker, men emellan blir de omåttligt ledsna

övr att behöva se sina egna misslyckanden.

De föreställer sig att de redan borde vara helgon, 

och därför blir de onda på sig själva och otåliga,

vilket är ytterligare en ofullkomlighet.

      De bönfaller Gud om att bli befriade från sina

fel och ofullkomligheter, men inte så mycket av kärlek till Gud, utan fastmer för att slippa ifrån

alla tråkigheter och få leva i fred.

De inser inte att de kanske skulle bli ännu

högmodigare om han verkligen befriade dem

från deras fel.

      De aktar sig noga för att berömma de andra,

under det at de älskar att själva få beröm

och ibland rentav fordrar det.

Och däri liknar de de oförståndiga jungfruarna,

som höll sina släcka lampor i händerna

och bad de andra om olja  ( Matt.  25:8 ).

6.   Somliga faller i många och allvarliga ofullkomligheter och därför in i mycket ont.

Några begår ringare fel, andra låter större.

       Många erfer bara de första impulserna

eller något mera, men det torde knappast finnas någon som i denna första iver går helt fri därifrån.

       De som vid denna tid verkligen vandrar fullkomningens väg handlar däremot på ett helt

annat sätt och i en helt annan sinnesförfattning.

       De gör framsteg i ödmjukhet och ger ett gott

exempel.

Sina egna verk aktar de för intet och är inte

vidare belåtna med sig själva.  De anser alla andra

vara mycket bättre, och ofta känner de en helig

avund och längtar efter at kunna tjäna Gud lika 

bra som de andra.

         Ju större iver de har, desto flera verk utför

de och gläder sig åt, och eftersom de är ödmjuka

så står det alldeles klart för dem hur mycket

de är skyldiga Gud och hur litet de gör för honom.

        Därför kan de arbeta hur mycket som helst

för Guds ära, det blir ändå aldrig tillräckligt för dem.  De har en så hög tanke om vad de i kärlek

och hängivelse skulle vilja göra för honom,

att de tycker att alla deras verk är intet.

        Denna kärlek driver dem, sysselsätter

och fångar dem så, att de inte alls märker om

andra gör något eller inte, eller om de märker 

det så tror de alltid att hålla andra är så mycket

bättre än de.

   

Eftersom de har en så lång tanke om sig själva,

så önskar de att också andra skall ringakta dem,

och rentav klandra dem och förakta dem.

Ja än mer, kommer någon och berömmer dem och hedrar dem för deras handlingar, så kan de inte 

på det, utan tycker att det är konstigt att man

talar väl om dem.

7.   Dessa själar lever i stor frid och djup

ödmjukhet.   De har en varm längtan efter att få

lära sig allt som kan vara nyttigt för dem.

      Och detta är verkligheten en helt annan 

sinnesförfattning än de andra nybörjare hade

som vi har tala tom.

Ty dessa vill alltid lära andra, och om de märker

att man lär dem någonting, så avbryter de alltid

och och tar ordet, somom de redan visste

vad man ville säga.

        De ödmjuka önskar däremot inte ett ögonblick

att få lära andra.

De är helt beredda att gå sin egen väg eller 

att eventuellt slå in på en annan, om någon skulle råda em därtill, ty de är aldrig övertygade

om att det de är som har rätt.

      De gläder sig när man berömmer andra,

och deras enda plåga är att inte kunna tjäna

Gud lika bra som de.

De vill aldrig utbreda sig över sina egna verk,

därför att de aktar dem så ringa att de rentav

är generade öve ratt framlägga dem för sina andliga ledare, de tycker inte att detta är mödan värt.

       Mycket hellre vill de tala om sina fel

och synder än o m sina dygder.

Därför är de snarast böjda för att söka sig till

den biktfader som minst uppskattar deras arbete

och handlingssätt.  

Detta är utmärkande för en ande som är enkel,

ren, rättfram och mycket behaglig för Gud.

        Ty de gudomliga vishetens ande som bor

i ödmjuka själar leder dem till att bevara sina

skatter i sitt innersta och att utåt kungöra

sina dåliga egenskaper.

       Åt de ödmjuka ger Gud denna nåd, tillsammans

med andra dygder, men han undanhåller

den de högmodiga.

8.   De ödmjuka av detta slag skulle gärna ge

sitt hjärteblod för var och en som tjänar Gud,

och uppbjuda alla sina krafter för att hjälpa

dem att tjäna honom.

       De ofullkomligheter de gör sig skyldiga till

bär de med ödmjukhet och med andens saktmod,

med barnslig gudsfruktan och tillit till honom.

       Men de själar som genast från början vandrar

så fullkomligt är efter vad jag vet endast ett

ringa fåtal, och vi skall också vara fult nöjda

att det finns några som inte råkar in i de rakt

motsatta felen.

        Och det är därför som Gud, som vi senare

skall visa, leder in i den dunkla natten dem som

han vill rena från alla dessa ofullkomligheter

och sedan låta stiga uppåt.    

FÖRSTA BOKEN.

SINNENAS NATT.

FÖRSTA STROFEN.

UT I DEN MÖRKA NATTEN

AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN

---------- O LYCKLIGA LOTT!  -------

GICK JAG OSEDD AV ALLA

TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.

FÖRKLARING.

1.   I denna första strof skildrar själen på vilket

sätt hon har gått ut ur sina böjelser både för

det egna jaget och för alla skapade ting.

och hur i sann självförnekelse har dött

bort från sig själv och från allt skapat;

det är därigenom som hon har uppnått

att få leva ett liv fyllt av den ljuvliga och glädjerika

kärleken i Gud.

Hon säger att detta utgående ur sig själv

och ur allt skapat har skett i en dunkel natt.

        Därmed menar hon, såsom senare skall

förklaras, det kontemplationens renande ljus,

vilket åstadkommer denna frigörelse

från jaget och från allt skapat,

varunder själen är passiv.

2.   Hon har kunnat göra detta, säger hon,

tack vare den kraft och den glöd som kärleken

till hennes Brudgum har upptänt i henne

i denna dunkla kontemplation.

     Hon framhäver det lyckliga öde hon fått att kunna nå fram till Gud så lyckligt genom denna natt,

ty ingen av hennes tre fiender, världen, djävulen

och hennes eget kött, vilka ständigt bereder

svårigheter på denna väg, har kunnat hindra

hennes framåtskridande.

       Denna den renande kontemplationens natt 

har nämligen dämpat och nersövt i hennes sinnlighetens hus alla de lidelser och böjelser

som stod henne emot.

       Därför säger denna versrad:

                  UT I DEN NMÖRKA NATTEN.   

KAPITEL.  1.

VI BÖRJAR ATT TALA OM NYBÖRJARNAS

OFULLKOMLIGHETER.

1.   Själen börjar träda in i denna djupa natt

när Gud lyfter henne över deras stadium

vilka använder meditationen på sin andliga väg;

       Gud försätter henne långsamt till deras stadium.  Och när dessa väl har genomgått detta,

då uppår de de fullkomligas stadium, som består

i själens gudomliga förening med Gud

För att bättre kunna förklara vad denna natt är

som själen genomgår och varför hon av Gud införes

i den, är det lämpligt att här allra först kortfattat

tala om några ofulkomligheter hos nybörjarna,

och denna utläggning, hur kort den än må vara

       kan inte undgå att vara nyttig för dem.

Ty genom den kommer de att förstå svagheten

i sitt tillstånd och kommer att känna en längtan

efter att Gud skall införa dem i denna natt.

       Ty här vinner själen kraft och styrka

i dygderna och får njuta outsägliga ljuvligheter 

i Guds kärlek.

Men även om vi måste stanna upp en smula vid

denna utläggning, så sker det endast därför att

det är nödvändigt, så att vi därefter genast

skall kunna övergå till att behnadla den

dunkla natten.

2.   Så snart själen beslutar sig för att tjäna Gud

på ett generöst sätt, så börjar Gud vanligen

att lyfta upp henne och vårda henne så som en älskande mor vårdar sitt lilla barn.

Hon värmer det vid sitt modersbröst, när det med

söt mjölk och mild, välsmakande mat,

bär det i sina armar och smeker det.

       Altefter som barnet tillväxer bemödar hon sig

om att avhålla sig från smeknigar, hon avlägsnar

det från bröstet vilket hon bestryker med

besk aloesaft, och hon sätter det på golvet

för att det skall lära sig att gå och lämna

sina barnsligheter och så småningom ända

sig till mera väsentliga ting.

    Så snart Guds nåd, denna älskande moder,

har återfött en själ till nytt liv och till iver

i Guds tjänst, handlar den med henne på

samma sätt.

Gud låter henne utan någon möda finna den

söta och välsmakande mjölken i de

himmelska tingen och stor glädje i andliga

övningar.  Gud bjuder henne som om hon vore

ett litet barn sin ömma kärlekes modersbröst. 

3.   Och själen finner sin stora gädje i att länge,

ja kanske hela nätter, ägna sig åt bön.

Botövningar är ett nöje, att fasta en glädje,

mottagandet av sakramenten och andliga samtal

är en stor tillfredsställelse.

Naturligtvis hänger hon sig åt dessa nådemedel med al flit och ihärdighet, hon drar nytta av dem

och är mycket omsorgsfull i allt sitt handlande,

men ur andlig synpunkt ådagalägger hon

inte sällan stor svaghet och ofullkomlighet.

        Ty att hon hänger sig så ivrigt åt dessa

andliga övningar och sysselsättningar,

det gör hon på grund av de tröst och glädje hon

finner i dem.

Och då hon ännu intehar prövats i en hård kamp

för att uppnå solida dygder, så begår hon många

fel och ofullkomligheter i sina andliga övningar.

Ty i sista instans handlar varje människa efter

den grad av fullkomlighet som hon har uppnått.

Men då hon ännu inte har haft tilfälle att

skaffa sig en stark karaktär, så följer därav

med nödvändighet att hon handlar som

ett barn, svagt och bristfälligt. 

   

      För att man nu alldeles klart skall inser hur

svaga dessa nybörjare ännu är i fråga om

utövandet av dygder och att de med lätthet

endast utför sådant som bereder dem glädje,

så skall vi här behandla de sju kardinalsynderna,

och likaså några av de ofullkomligheter som nybörjaren begår vid var och en av dessa.

       Därvid kommer man att klart inse att de

handlar som barn.  Men man kommer dessutom

att inse hur mycket gott den dunkla natten som

vi skall tala om därför, eftersom det är den

som renar själen och befriar den från alla

fel och ofullkomligheter. 

KAPITEL.  32.

DÄR VI BEHANDLAR DE INRE KÄNSLOR SOM

SJÄLEN PÅ ÖVERNATURLIG VÄG FÅR MOTTA

     OCH SOM UTÖVAR INFLYTANDE PÅ FÖR-

STÅNDET.  ORSAKEN TILL DETTA FÖRKLARAS,

OCH LIKASÅ DEN HÅLLNING GENTEMOT DEM

SOM SJÄLEN BÖR INTA, FÖR ATT DE INTE SKALL

BLI ETT HINDER FÖR HENNES FÖRENING MED

                            GUD.

1.   Nu kommer vi till den fjärde och sista

kategorin av intellektuella förnimmelser.

Det gäller vissa andliga känslor, som på övernaturlig väg mycket ofta ges åt kontemplativa

själar och som utövar inflytande på förståndet.

      Vi räknar in dem under förståndets tydliga

förnimmelser.

2.    Dessa tydliga andliga känslor kan var

av två slag.  

       Det första innefattar de känslor som bottnar

i själens lust och håg.

       Det andra, de känslor som har sin grund

i själens väsen.

       Båda slagen kan omfatta en skiftande mångfald.

       De känslor som har sitt ursprung i viljan är,

när de kommer från Gud, mycket upphöjda.

       Men de andra, de som har sitt säte 

i själens väsen, överträffar alla andra och är

ofantligt rika på välsignelse och nytta.

Varken själen själv eller hennes ledare kan fatta

och förstå orsaken till att de kommer, och inte

på vilka vägar eller för vilka ändmål Gud

beviljar så stor nåd.

      Ty det beror ingalunda på det arbete själen

utför, ochinte på de meditationer hon gör,

även om både arbete och meditationer lägger

en god grund för att få dem.

Gud ger dem till vem han vill och för det ändmål

han vill.  En person kan ha utfört många goda verk,

och Gud ger honom inte dessa kontakter.

     

      En annan kan  ha gjort mycket mindre, 

och han får dem i all deras upphöjdhet och fullhet.

Det är alltså inte nödvändigt att själen just då

är sysselsatt med andliga ting, för att Gud

skall ge henne dessa kontakter eller beröringar,

som framkallar de känslor vi talar om.

       Fastän att verkligen vara sysselsatt med

sådant är mycket bättre för att få dem.

Oftast ges de henne i det ögonblick då hon

minst av allt tänker på dem.

        Bland dessa gudomliga kotakter finns det sådana som är mycket starka och tydliga

och som snabbt går över.

Och så fiinns det andra som inte är lika tydliga 

och varar längre.

3.   Dessa känslor, sådana som vi här förstår dem,

hör inte till förståndslivets område utan till

viljelivets.

      Därför vill jag inte diskutera dem mera

ingående här, utan jag återkommer till dem

i den tredje boken, som nu följer, där jag tänker

behandla viljans natt och den rening som den

innebär för viljans många böjelser.

      Men eftersom det från dessa känslor ofta,

ja nästan hela tiden, strömmar en förnimmelse

och kunskap och förståelse över till förståndet,

måste jag med hänsyn till detta nämna

dem också här.

      Alla dessa känslor alltså, både de som har

inflytande på viljan och de som har sitt säte

i själens väsen,  och antingen de är varaktiga

eller på varndra följande, låter ofta förståndet

få ett intryck av insikt och förståelse.

       Detta intryck är vanligen en beröring

eller kontakt med Gud i förståndet, och den

är mycket upphöjd och fylld av lycksalighet.

Men det är omöjligt att beskriva den, såväl som

den känsla som den uppstår ur.

        Dessa förestående förnimmelser är mycket

olikartade, ibland upphöjda och  tydligt märkbara,

ibland åter mindre upphöjda och tydliga.

Detta beror på olikheten hos de gudomliga

berörningarna, som ju förorsakar de känslor ur

vilka de där förnimmelserna framgår,

och på beskaffenheten hos dessa känslor.    

4.   Det är inte nödvändigt att här spilla en mängd

ord på att ge råd för att få förståndet mitt

ibland dessa insikter hålla fast vid tron för att

nå fram till förening med Gud.

       Ty som de nämnda känslorna på ett passivt

sätt kommer själen till del, utan att hon bemödar sig om att få dem, mottas också de förnimmelser

som dessa ger upphov till på ett passivt sätt

i förståndet, utan att det självt bemödar sig om

att få dem.

Filosofin talar här om den mottagande delen av

förståndet.  För att därför undvika varje misstag

som skulle kunna uppstå genom förståndets

ingripande och vara ett hinder för dessa

nådegåvor, får förståndet inte blanda sig in

i någonting, utan bör bevara en passiv hållning

och lämna sin naturliga fattningsförmåga åsido.

Ty, som vi sade redan när vi behandlade de successiva orden, förståndet skulle med sin

aktivitet lätt kunna störa och förjaga dessa

så fina och ömtåliga insikter.

De består ju av ett ljuvligt övernaturligt vetande,

som är fullständigt ouppnåeligt för det naturliga

förståndet och som detta inte kan fatta genom

sin egen verksamhet utan bara genom att

ta emot det.     

Och det är därför som förståndet inte får försöka

att självt skaffa sig sådana insikter, ja inte

ens känna någon längtan efter att få dem.

       På det sättet kommer det inte att på egen hand

skapa sig andra insikter som bara vore ur

dess egen fatabur, och vad mer är, det utsätter

sig inte för risken att djävulen i sin tur kommer

och suggererar fram, alla möjliga skenbilder

i själen.

Ty djävulen förstår sig mycket bra på att skapa sådana genom att påverka de kroppsliga

siinena, när själen söker dem genom de känslor vi

har talat om.

Själen bör här alltså vara undergiven, ödmjuk

och passiv.

Det är passivt som hon får motta dessa nådegåvor av Gud. 

Gud ger dem åt henne när han anser det lämpligt

och om hann finner själen ödmjuk och osjälvisk.

Om hon lever på det sättet, skapar hon inga

hinder inom sig för den vinning som dessa

förnimmelser utgör för den gudomliga föreningen.

Och det är verkligen en stor vinning, ty alla

dessa förnimmelser är beröringar av gudomlig

förening, som på ett passivt sätt går

i fullbordan i själen. 

5.   Låt oss här avsluta denna avhandling om

förståndets övernaturliga förnimmelser och om

hur själen bör betrakta dessa, för att kunna

vandra trons väg till föreningen med Gud.

       Enligt min egen uppfattning har jag sagt

tillräckligt för att själen, vilka förnimmelser

hon än får, bör än får, bör kunna finna

nödvändiga förklaringar och försiktighetsmått

i den undervisning vi gett om olika slags

förnimmelser.

        Visserligen kan det emellanåt tyckas själen

att hon inte kan finna något som motsvarar

just hennes speciella fall -------- enligt min åsikt

torde det i varje fall inte finnas någon intellektuell

förnimmelse som inte kan föras tillbaka på en

av de fyra kategorierna av bestämda förnimmelser

som vi har talat om.

         I en sådan situation kan hon hämta

anvisningar och råd ur det som sagts i de fyra

underavdelningarna för liknande förhållanden.

                   TREDJE BOKEN.

    DÄR RENINGEN I DEN AKTIVA NATTEN HOS MINNET OCH VILJAN BEHNDLAS.  DET UNDER-

     VISAS OM DEN HÅLLNING SOM SJÄLEN BÖR

INTA TILL DESSA TVÅ SJÄLSFÖRMÖGENHETERS

  FÖRNIMMELSER, FÖR ATT NÅ FRAM TILL FÖR-

ENINGEN MED GUD GENOM FULLÄNDNING AV

                    HOPPET OCH KÄRLEKEN.

                         KAPITEL.  1.

1.   Vi har det föregående visat hur den första

själsförmögenheten, förståndet, måste renas

i alla sina förnimmelser genom den första teologala

dygden, tron.

       Först när detta har skett, kan själen genom

denna själsförmögenhet förena sig med Gud

på den rena trons väg.

       Nu återstår oss att ge liknande anvisningar

för de båda andra själsförmögenheterna,

minnet och viljan.  Ty också dessa måste först

renas i sina förnimmelser, så att själen också

genom dem kan förena sig med Gud i ett

fulländat hopp och en fulländad kärlek.

        Det är detta som vi i korthet skall göra

i denna tredje bok.

       Vi är nu klara med förståndet.  På sitt sätt

är det som en uppsamlingsplats för alla övriga

föremål.  Därmed har vi fullgjort en stor del av

den uppgift som vi har förelagt oss.

       Det blir alltså inte nödvändigt att behandla

dessa båda själsförmögenheter lika utförligt.

       I själva verket är det omöjligt att en

andlig människa, som underordnar sitt förstånd

under tron i enlighet med vår undervisning,

skulle kunna underlåta att samtidigt öva de två andra själsförmögenheter i de båda andra

dygderna, hoppet och kärleken,

       Ty den enas verksamhet är beroende av

de båda andras.

2. 

                    

KAPITEL.   31.

DÄR DE SUBSTANTIELLA ORDEN BEHANDLAS

        SOM MEDDELAS ANDEN I DET INRE.

     DEN SKILLNAD PÅVISAS SOM FÖRELIGGER

       MELLAN DESSA ORD OCH DE FORMELLA

     ORDEN, LIKASÅ DEN FÖRDEL DE MEDFÖR

SAMT DEN UNDERGIVENHET OCH VÖRDNAD

        SOM SJÄLEN BÖR KÄNNA INFÖR DEM.

1.    Den tredje kategorin av inre ord har vi

kallat de substantiella. 

Fastän de också är formella, eftersom de inpräglas

i själen på ett mycket tydligt sätt, så skiljer de

sig dock från dessa genom att de åstadkommer

en stark och djup, substantiell, verkan, vilket inte de ord gör som bara är formella.

        Även om det är sant att alla substantiella

ord samtidigt är formella, så följer därav inte

att alla formella ord också skulle vara substantiella,

utan som vi har sagt, bara de ord som substantiellt

och väsentligt inpräntar i själen just det somm de utsäger.

         Detta skulle ske till exempel om vår Herre

sade till en själ: "Var god", och hon då genast

blev verkligt god.  Eller om han sade till henne"

"Älska mig", och hon då genast ägde och kände

inom sig kärlekens själva väsen, det vill säga

den sanna kärleken till Gud.

         Eller också, om han såg att honn var i stor

ångest och han därför sade:

"Var inte rädd", och hon då plötsligt kände sig

uppfylld av mod och frid.

         Ty, som den Vise säger, Guds "ord" är

mäktigt"  ( Pred. 8:4 ).

Det skapar verkligen i själen det som det utsäger.

Detta är vad David syftar på i psalmen:

"Herren låter höra sin röst, en röst full av kraft"

( Ps. 68:34 ).

Det visade han också för Abraham, när han sade

till honom"Vandra inför mig och var fullkomlig"

( 1 Mos. 17:1 ).

Och genast blev Abraham fulkomlig och upphörde

inte att i vörnad hålla sig inför Guds ansikte.

          På liknande sätt uppenbarar Gud makten

hos sitt ord också i evangeliet, han sade bara

ett enda ord och genast tillfrisknade de sjuka

och stod de död åter upp.

          Det är av samma slag som de substantiella

orden är, som hann riktar till somliga själar.

De är av en sådan etydelse och av ett sådant

värde att de förmår ge själen liv och kraft

och oförlikneliga andliga skatter.

Ibland kan ett enda sådant ord ge en själ större

andliga värden än allt vad hon under hela sitt liv

själv har åstadkommit av gott.  

2.      När själen hör ett ord av detta slag skall hon

inte göra någonting själv, inte önska något,

inte frukta något.

Inte heller skall hon bry sig om att fulgöra vad de

utsäger. Ty Gud riktar aldrig sådana substantiella

ord till en själ för att hon skall sätta dem i verket,

utan därför att han själv vill förverkliga dem

i henne.

       Och det är detta som skiljer dem från de

formella orden och de successiva orden.

       Därför säger jag också att här gäller det inte

för själen att vilja och inte vilja, ty hennes

samtycke är inte nödvändigt för att Gud skall

handla, likväl som hennes motstånd inte skulle

räcka till att hindra den verkan som Gud skapar.

        Utan ödmjukt och undergivet bör hon bara överlämna sig åt honom.

Själen behöver ingalunda värja sig för sådana

nådebevis, ty deras effekt är redan en verklighet

inom henne, nämligen en fullhet av gudomlig nåd.

        Och hon mottar den passivt och bidrar på

intet sätt själv.

    

      Inte heller behöver hon frukta någon villfarelse,

ty här kan varken förståndet eller djävulen komma

emellan.

Den onde anden lyckas aldrig att på passivt sätt

åstadkomma en substantiell verkan i en själ,

det vill säga att varaktigt inprägla i henne verkan

av sitt ord.

       Jag undantar det fall då själen har gett sig åt djävulen genom en frivillig pakt, så att han äger herravälde över henne.

Ty då kan han åstadkomma sådana verkningar

i henne, naturligtvis inte goda, utan mycket

ondskefulla verkningar.

        Eftersom en sådann själ är förenad med djävulen genom frivilligt fördärv, är det mycket

lätt för honom att inprägla i henne effekten

av fördärvbringande ord och uttryck.

         Erfarenheten visar oss att han påverkar

till och med de goda själarna genom otaliga

märktiga suggsstioner och skapar egendomliga

verkningar i dem.

Men när själarna är onda är hani stånd att fullborda

det onda i dem.

Någon förmåga att inprägla i själarna något ont

som kunde sammansmälta med de goda

verkningar vi har talat om, det har han emellertid

inte. 

Ty hans ord är fullständigt ojämförbara

med Guds ord, de är allesammans som om de inte

fanns, vid sidan av Guds ord, och deras verkan

är ingen, vid sidan av den verkan som Guds ord

ger.

Därför säger Gud till oss genom Jeremia:

"Vilken likhet finns det mellan halmen och säden?

Är inte mitt ord såsom eld, eller likt hammare

som krossar klipporna?"  ( 23:28-29 ).

       Dessa substantiella ord är alltså mäktigt

hjälpmedel till förening mellan själen och Gud.

Ju mera invärtes de är, desto mera griper de in

i hennes väsen och desto mera gott skapar de.

       Lycklig den själ till vilken Gud uttalar

dem!   "Tala Herre, din tjänare hör"  ( 1 Sam. 3:10 ).