Alla inlägg under maj 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 maj 2014 06:41

Vetlanda den 2014.05.31

Tack för ditt brev och vykort.

I och under olika förberedelser-tider under vårt liv, prövas vårt hjärta, tal, tankar

och vardagliga handlingar;

om vi verkligen menar vad vi vill göra och önskar att göra inför framtiden.

Ps. 25:9.

9.  "Han leder de ödmjuka rätt, de ödmjuka lär han sin väg"

Johannes Döparen säger; jag förminskas; Hans majestät blir större och

större i våra liv.

Att vårt hjärta formas; liksom lerkärlet på krukmakarens drej-skiva.

Ord. 27:17:

17.  "Järn kan slipas mot järn, och på samma sätt den ena människans

karaktär mot den andres".  citat från levande bibeln.

Vår formbarhet; kan liknas vid en slipningen med järnets skarpa egg mot varandra.

Efesiebrevet 6: säger oss i sitt budskap till församlingen i Efesus om den andliga vapenutrustningen att det Andliga svärdet  ( sanningens svärd ); formar våra hjärtan in i sanningen. 

5 Mos. 8:14:

14.   "Akta dig då för att i högmod glömma Herren din Gud, som förde

dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret".

Högmodet tillhör den fallna människan; som vill glömma Guds godhet, omsorg,

nådefullhet och barmhärtighet.

Högmodet, stortaligheten och överlägsenheten; uppmuntrar och uppskattar inte sina med-människor.

Är sig själv närmast.

Bjuder inte på sig själv.

Dålig förebild för mänskligheten.

Gör upp sina egna planer i sitt egna hjärta.

5 Mos. 32:15:

15.    "Men när Jeshurun blev fet slog bakut --- du blev fet, du blev tjock och stinn.  Han övergav Gud, sin skapare, förkastade sin räddande klippa".

Han blev självupptagen av sig själv; började förtrösta på sin egen skicklighet och medfödda genetiska förmåga ( egna talanger ).

Den köttsliga vilja gick före Guds vilja.

Apostlafursten Paulus säger oss; det jag inte vill göra; det gör jag.

Att leva i Guds närvaro säger oss:

Ett citat ur Broder Lorens av Uppståndelsens bok: "Att leva i Guds närvaro".

GUDS NÄRVARO:

1.  Att leva i Guds närvaro är att vända sin ande mot Gud eller att minnas Gud såsom närvarande i oss.

Detta kan man göra med hjälp av inbillningsförmågan eller förståndet.

Janowe, av den helige Johannes, kärlekens apostel.  

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 maj 2014 14:27

FÖRORD.

Gud har en särskild plan för varje människa.

Även ett människoliv som till synes är helt ordinärt, kanske

torftigt och intetsägande, är ändå i Guds plan helt unikt.

Ingen kan ersätta den andres plats i Guds rike.

I mänskliga förhållanden är aldrig någon helt oumbärlig, hos Gud är det tvärtom.

Var och en är utvald av Gud för sitt uppdrag.

Om vi är trogna uppdraget eller ej ankommer på oss.

   Adrienne von Speyr tycks vara en människa som inte i något har sparat sig för att vara trogen sin gudomliga kallelse.

Kanske är det hennes reservationslösa svar på Guds vilja som gjort hennes uppdrag så överväldigande rikt.

   Uppdraget är ovanligt.  Adrienne har att förmedla en nästan allomfattande teologi som direkt, genom offer och bön, skall omsättas i kyrkans och de enskildas liv.

Hon förmanar, ödmjukt men bestämt, en kyrka som blivit alltför teoretisk, som inte längre finner sin styrka i att knäböja inför Guds storhet.

    Men Adrienne är ingen ensam andlig gigant som står på en isolerad piedestal, bortom allt mänskligt beroende.

Hennes liv och verk är oupplösligt sammanbundna med

Hans Urs von Balthasars verk.

Hennes lydnad mot honom, och mot kyrkan och ämbetet som han representerar, är absolut och avgörande.  De är bara i hans närvaro som hon kan föra sina andliga diktamina, alla hennes erfarenheter är relaterade till honom.

Deras nära vänskap och kärlek till varandra, som kan utläsas på ibland rörande sätt "mellan raderna", är samtidigt en mycket funktionell relation, helt inriktad på deras verk.

Detta breda spektrum av mänsklig relation kan lära oss mycket om fullödig vänskap som har både en saklig och en sensibel sida.

      Adrienne talar ofta om "bikthållning", en total transparens och öppenhet inför Gud via kyrkans ämbetsbärare.  Hon lever själv detta i dess yttersta konsekvens inför Hans Uhrs.  Även  om propotionerna är olika när det gäller oss, gör vi klokt i att gå i hennes skola.

Endast i total sanning och ärlighet blir vi, för Gud och för människor, det vi är menade att vara.

Att fötränga sanningen är alltid destruktivt. 

    Denna transparens hör nära samman med en total disponibiltet  (Bereitschaft ) att utföra Guds vilja.

Här återvänder Adrienne ständigt till Jungfru Maria som är förebilden framför alla andra.

Det kristna livet skall på ett eller annat sätt vara en förlänging av Maria ja vid bebådelsen.

För Adrienne och Hans Urs, som är präglade av Ignatius av Loyala, innebär detta framför allt en beredvillighet till aktiv tjänst.  Men hennes undervisning går också att använda i det kontemplativa livet.  Hon betonar själv vikten av kontemplativ bön även i ett aktivt liv, och dem som har en utpräglad kontemplativ kallelse uppmanar hon att vara radikalt konsekventa.

   Som läkare har Adrienne ett ganska sakligt förhållande till kroppen och sexualiteten.  De texter som behandlar detta förvånar kanske, men om man ser dem i deras sammanhang och, framförallt, om man betraktar dem i det för henne så typiska trinitariska perspektivet, förstår man att det här handlar om en epokgörande insats.

Genom att det är henne förunnat att se allting med Guds ögon, blir allting för henne uppenbarelse av Guds eget mysterium.

   Adriennes uttryckssätt kan vara kärva och drastiska.

Det avspeglar väl något av hennes rättframma och frimodiga  

personlighet. Men att hon har fullgjort ett uppdra från Gud, det råder, enligt min mening, inga tvivel om.

     Själv återgår jag gärna till Adriennes beskrivningar av himlen ( främst i hennes dagböcker ).

Hon gör himlen mycket konkret.

Helgonen är människor av kött och blod med sina olika meningar och uppfattningar.

Ja, även i himlen kan man diskutera men alltid kärleksfullt!  Himlen är inte heller någon  "evig vila" utan ett strömmande liv av händelser och relationer.

Att få stifta bekantskap med Adrienne och Hans Urs kommer inte att vara det minst intressanta där.

Norraby, 14 januari 1999.

Wilfrid Stinissen o.c.d.    

Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 maj 2014 18:33

MAN OCH KVINNA I KÄRLEKSAKTEN.

I äktenskapet är kärleksakten en höjdpunkt som man i tankarna får glädjas åt.   Grundinställningen ska alltid vara mot duet: att bereda den andre glädje är viktigare än den egna lustupplevelsen.   Mann ska alltid se den större hemligheten hos den andre, säger Adrienne.

I vördnaden för den andres hemlighet ligger motgiftet mot ett förtingligande begär av den andre.  Lusten, som kan upplevas överväldigande, är ändå underordnad.  Den är en nyckel som öppnar stora rymder av glädje.  Båda parter, särskilt mannen, måste om och om igen pröva sig och återfinna sin grundinställning mot duet.  För många män riskerar frun annars att bli en del av vällevnaden, tillsammans med mat och komfort.

    I könsakten framträder mannen med en fodran, kvinnan med hängivelse.  Gud Fader är den som fordrar av sin Son,

Sonen är förkroppsligad hängivelse.   Därför är Sonens liv för oss tillträdet till den treeniga kärleken.

Hängivelsen visar vad som låg i fodran.

Mannens fordran är akut, också andligen, medan kvinnans beredskap är latent.   Erektionen uppenbarar samlingen av mannens skapande krafter: denna hårdhet är nödvändig för att tränga formande in i kvinnans mjukhet.

Mannen är förlänad en fullmakt, han fordrar hängivelse.

Men så fort säden uttömts, slaknar manslemmen -------

i den fulla hängivelsens ögonblick upphör mannens fodran.

Han är nu en hängiven; den yttersta meningen med sin fordran får han nu själv erfara i hustruns hållning.

Mannen fordrade hustruns hängivelse för att hans egen hängivelse skulle bli möjlig.

Så förblir mannens hängivelse alltid svar på kvinnans hängivelse.

   Mannen ger sig i akten mer hän åt sitt verk 

  --- han är på något sätt i Skaparens stämning, säger Adrienne.  "Till dess säden utgjutits är en formande som liksom håller leran i händerna.

Drejskivan vrider sig och kärlet uppstår under krukmakarens händer.  I det ögonblick då det kommer, har kommit ( båda täcker i grunden varann ), är hans händers verk färdigt, han har gjort sitt,, synligt är det ännu inte men överlämnat.

Medan säden stiger handlar mannen inte mer, han är passiv när han verkar som mest aktiv.

Han ÄR given innan han HAR GETT".

      Mannens sexualitet är mer genialt koncentrerad än kvinnans, men en del av hans fysiska potens är mycket starkare bunden till det andliga än fallet är hos kvinnan.

Hos mannen är kroppslig och andlig förmåga integrerad.

Adrienne hävdar att om enn man och en kvinna skriver var sin bok lägger mannen sin potens i arbetet ---- det skulle kvinnan aldrig säga att hon gjorde.

      Mannen kan synas dominera kvinnan i könsakten, men det är inte hela bilden.  Mannen som nu är delaktig av skapargudens kraft "måste gå in genom de mörka portarna och lägga ner sin säd i ett mörker som han inte kan lysa upp.

Han blir därigenom skild från sitt eget öde, ty hans säd är hans öde: liv av hans liv, och det skulle betyda död om inte kvinnan i sin hängivelse tog emot honom tillsammans med hans öde".

      Det som känns i könsakten är  inte fruktbarheten.

Testiklar och äggstockar berör inte varandra, de organ som känns är bara förmedlare.

"Så är det kroppsliga och här symbol för den andliga fuktbarheten; det viktigaste i denn kommer från Gud och går till Gud.  Kvinnan ger sig helt hän åt mannens fordran, men roten till hans fordran ligger i Gud.   Och i det som han själv inte visar, eftersom det är beslagtaget av Gud, ligger det som kvinnan sist och slutligen ger sig hän åt".

    I det ögonblicket mannen inte längre kan hålla tillbaka sin säd är akten för honom fullbordad och och han blir kontemplativ, i lydnad.  

I det ögonblick säden utgjuts är också kvinnan helt förlorad i mannen.  Han går så upp i sin hängivelse att han för kvinnan blir som en fri rymd hän mot Gud.  Mannen ger ju inte bara "något", han ger allt. 

Hans sunstans är omätlig eftersom den innehåller allt.

Kvinnan ger senare på ett motsvarnde sätt SIN substans: modersmjölken.   Mannens substans förnyar sig ständigt, liksom nåden.  Adrienne jämför med kraften som utgick från Herren när den troende kvinnan berörde honom.

Liksom Herren känner mannen att kraft utgått från honom.

     I det ögonblick det är "för sent" för mannen är han "förlorad":  för hans självkontroll är det som en död.

Och innan han finner sig igen är han liksom upphävd, svävande.  Han liknar Jesus på väg mot inkarnationen: lösgjord från Fadern men ännu  inte människa.

Och då får hustrun rollen av Maria gentemot mannen, som i henne blir till son.

Hennes ja-ord svävar nu i samma obestämdhet: liksom Jesus just efter sin lösgjord från Fadern, är mannen inte längre i himlen och ännu inte människa, utan en som är offrad i Faderns vilja hän mot något ännu odefinierbart.

"Människoblivandet och dess symbol, könsakten, är oerhörd glädje i Gud, tacksamhet.

Kroppen uppenbarar i detta ögonblick alla sina andliga möjligheter. Den är helt och hållet funktion avv anden.

Lusten överstiger vida det kroppsligt organiskas sfär.

Gud har skänkt Adam Eva för att han i hennes kropp skulle se en konkretisering av sin gudomliga ande.

För att umgänget med Gud genom detta jordiska mångfaldigande skulle finna nya ansatser till utveckling.

Under förspelet är lusten ännu begränsad, lokaliserbar i organen, och därvid löfte om en absolut, inte längre lokaliserbar glädje, som till sist inte längre kan upplevas på ett reflekterande sätt i mig, utan:lusten har mig":

      Mannen känner sig i kärleksakten förbunden med kvinnan, med jorden, in i en öppen framtid.

Genom sin avkomma får han också en jordisk fortsättning när han inte längre är denna dödliga människa.

När han återfinner sig själv efter sexualakten är han, om han lever i Gud, större än han var innan, starkare förpliktad.

Är mannen bar ute efter sin lust stannar han på en djurisk nivå.

Könsumgänget är en Guds gåva, men det inser mannen inte om han inte er uppdraget i det.

"Han får såväl sitt jordiska som sitt himmelska uppdrag förnyade tillbaka". 

KÖN OCH ANDE.

"CE SAUT EXTRAORDINARIE, LE SOIR VENU, ENTRE LES EPOUX, DE LA PRIERE AU PLAISIR DE LA CHAIR".

( Detta makarnas enastående språng, när kvällen kommit, från bönen till kroppens njutning ).

Språng, som Adrienne senare inser inte är språng, utan växande.

     När makarna förenat sig med varandra i kärleksakten vilar de, om allt gått som det ska, i Guds glädje, i de heligas gemenskap, i en fullkomlig, kontemplativ ro.

Denna ro är som tacksägelsen efter kommunionen.

I vila låter man det undfångnas kraft verka i sig.

I den ömsesidiga hängivelsen försvann gränserna mellan mitt och ditt hän in i Gud.

"Jag vet inte mer vem jag är, du vet inte mer vem du är,

men tillsammans är vi något som tillhör Guds glädje".

Allt som kom från jaget vilar nu i Gud och skall en gång ta form, likgiltigt om i duet eller i jaget eftersom gränserna är bortfallna.

I makarnas kyss går den enes smak över i den andres, som mellam Kristus och Kyrkan.

När Gud skänker allt, och allt tas emot från Gud, är allt riktigt så, som han skänker det. Det är heliga ögonblick".

     I det kristna äktenskapet integreras kroppen med anden.

I Andens ljus anar makarna att de ingår i något oändligt mycket större än vad människan kan överblicka.

Vad skall då inte helheten vara om styckverket, kärleksakten, är så storslaget?

"Makarna är infogade i en övergripande fruktbarhet, deras egna begrepp om fruktbarhet är alldeles för snäva".

      Kärleken är glädje, den känner skratt och överraskning, den är alltid upplagd för nya saker.  Avtrubbning och omtuggande är den främmande.  Gud själv skänker de troende och bedjande kärleken ständigt ny.

"Man vet att det måste finnas ett mognandets tålamod, men i kärleken blir tålamodet lätt, eftersom Gud hela tiden skänker den tålmodige nya uppenbarelser av kärlek som väcker ny förundran:  Vad är nu detta? 

Jaså, det är Guds kärlek som ser ut SÅ HÄR den här gången!"

     Den kroppsliga öppenheten i könsakten är sinnebild för den fullkomliga öppenheten för varandra i Herrens kärlek.

Om två älskar varann med egoistiska förbehåll berövar de sin kärlek dess evighetskaraktär.

Men om kärleken är ren, då faller skrankorna, då får de älskande också en "försmak av vad kristlig kroppslighet efter korset i uppståndelsen är ".

Könsakten är en första symbol för detta: något av hängivelsens oändlighet ligger i den. 

Är makarnas samliv öppet för Gud låter sig kärleken uvecklas och mångfaldigas till allt större rikedom.  Och sker akten i ren kärlek kommer ingen reaktion, ty kärleken behöver inte lämna plats åt begär, behöver ite uttömma sig för att födas på nytt.  Dess fullbordan blir på något sätt inlemmad i kärleken själv, eller snarare i Herren som skänkt den och som bevarar den utan stt någon förlust upplevs.

Objektivt innebär akten dock försakelse: mannen avstår sin substans, det som är hans, för att bli det som hustruns substansska göra av honom. Hon försakar i det att hon mottar.

"Denna försakelse kommer igen i eukaristin.  Vi försakar det vi är, för att bli det som Herren substans skall göra av oss".

     I den äkta kärleken kan varje gest uttrycka samma oändlighet.  Det är då nästan likgiltigt om man ligger med varandra, bara betraktar varann, håller den andres hand eller vilar sida vid sida med slutna ögon.

Allt är samma kärlek.   Idag kommer den älskade med blommor, i morgon en bok, i övermorgon en kyss.

Sen kanske blommer igen?  Så blir det: just detta uttryck har kärleken valt.   Den kunde också valt ett annat sätt.

Men varje gång är det rätt, så som det är.

     Kärleksakten är som en renande brunn, säger Adrienne.

Den bekräftar det sakramentala i ett kristet äktenskap och återger jag-du-förhållandet sin djupaste innebörd i Gud.

Den sopar bort allt damm som samlat sig.

Den liknar mellan troende makar en bikt:  den renar och befriar.

En slöja ligger kvar, en skyddande slöja.  Den är anti-psykologisk.   Det är gott att vissa saker inte blir kända.

Det är Moderns slöja som hemlighetsfullt omger och skyddar makarna.

FÖRÄLDRARSKAP.

Könsakten är en inkarnation av den äktenskapliga kärleken, vilken är innesluten i den treeniga kärlekens kretslopp. Är den ena av makarna inte troende "avbryts kretsloppet och det väsentligaste i kärleken störs".

Kretsloppet, processen från Gud til Gud, är lagen för det kristna äktenskapet.

"Så utgår visserligen kärleksspelet mellan man och kvinna från dem själva, men sedan slår vågorna som går från den ene till den andre ihop över dem, kommer långt bortifrån och går vidare".

    Att Gud sedan låter människorna få vänta på ett barn som fortsättning på deras kärleksakt är en oerhörd gåva.

Det är en evighetsgåva men i en gestalt som är anpassad till kroppsligheten.    Vår kropplighet är uttryck för anden och möjliggör ett mycket mer levande gestaltande av andens kärlek till Gud, denn kärlek som vi fått av honom.

    När mannen får veta att hustrun är gravid ändrar sig hela hans förhållningssätt till henne.

Nu fordrar hon av honom, som gjort henne till mor, att ta sitt fadersansvar.   När mannen nu ligger med sin hustru vet han att han också famnar barnet.

Det förändrar genomgripande också hans kroppsliga upplevelse av hustrun.  En dag förstår mannen att hustrun redan är fylld, att han inte längre förmår ge henne något fysiskt, utan skall som make och far bistå henne andligen.

      Föst tog mannen hustrun i sin tjänst för att grunda en familj.   Nu tar hustrun mannen i sin tjänst, medan hon själv i sin kropp står i tjänst åt sitt barn.

Nu låter hon mannen förstå att han skall tjäna dem båda.

"Mannens vilja infogas i kvinnans vilja och skolas däri till att foga sig i Guds vilja".

       Försakelsen av det sexuella samlivet mot slutet av havandeskapet är fysiologiskt påkallat men har också andra motiv.  Det är viktigt att mannen förstår den djupa mänskliga betydelsen av denna avhållsamhet.

Det blir gemensam fastetid, bättre: adventstid.

Under havandeskapet tar det andliga slutgiltigt överhanden i äktenskapet.  Havandeskapet har förvandlat förälskelsen till en beprövad kärlek och renat den.

Det kommer att visa sig i det senare återupptagna samlivet.

Mannen förbereds i denna fasta för faderskapet, också hans förhållande till hustrun blir omformat av detta mognande faderskap.  Mannen får genom sin avhållsamhet en finare roll.

Han växer till sin inre människa även om han ter sig lite löjlig bredvid sin  hustru som är helt ianspråktagen av sin kropp.

Han ledsagar sin hustru med kärlek, ödmjukad genom sinn vanmakt.  I grunden är han stolt över att han gjort sin hustru gravid, trots att det är hans potens som försatt honom i dena vanmakt. 

"I det ögonblick mannen böjar avstå från könsumgänge med sin gravida hustru, finner hon honom åter helt.

Ty det tycks henne som om mannen lagt sin manbarhet i henne och barnet  och inte behöver bevisa sin potens mer.

Nu stller han liksom denna försakelsens offer till förfogande, och i detta offer finner hon honom åter. 

Hennes belastning och hans försakelse finner varandra och det hjälper båda: de lär genom varandra förstå tjänandet och det gemensamma bärandet i äktenskapet.

Något av ställföreträdandets lag avtecknar sig här: den ene kan det genom den andre".

  Kvinna och man har kommit varandra närmare också själsligen genom sitt intima samliv, om det gått rätt till.

"Då förstår hon också vilket heligt uppdrag mannen fullgjort när han han gav henne ett barn:  Gud är den sanne givaren; han skänkerden odödliga själen, men mannen var också andligen förbunden med denna Guds skaparakt".

    När kvinnan ska föda är hon utlämnad åt främlingar.

Hon tvingas blotta sig inför obekanta. Därav ödmjukas hon,

och maken också, men honn vet att denna lydnads fordringar är kyska.

Hennes kyskhet består i att hon är utlämnad, inte söker sig själv och inte vänjer sig.

"Ett moment av ödmjukande kännetecknar allt köttligt".

Mannen utlämnar sin potens åt främlingar när hustrun ska föda, den som verkade så begränsad och privat vid könsakten.   Denn var dock innesluten i äktenskapets sakrament och fick därigenom ett moment av oändlighet och öppning till mänskligheten i sin helhet, till Kristi mystiska kropp. 

Då handlade det om en dold förmedling av osynliga små celler, nu har det blivit ett högst påtagligt barn av det.

å var det ögonblickets verk, nu har det blivit en bindning för livet.   Då ägde han sin hustru i intimitet, nu måste samma hustru utlämnas åt främlingar i ett nästan opersonligt skeende.

"Offentliggörande och avprivatisering är den lag som styr den kristnes hela liv i Kyrkan och världen".

   Kvinnan är aldrig längre från sitt barn än när hon föder det.   Ofta är hennes tro och hennes kropp helt beslöjade.

Först när barnet är fött får hon det tillbaka och med  det också sin man.  Barnet är på samma gång makens gåva till henne som hennes prestation för honom.

I barnets födelse skänker hustrun sin man inte bara barnet utan också sig själv förnyad.

Genom barnet får hustru och man de namn som hädanefter definierar dem: mor och far.

      Livet i familjen präglas sedan av tålamod, tålamodet att låta växa och mogna.   Detta förutsätter aktiv beredskap hos makarna gentemot barnen och varandra.  Denna tålmodiga beredskap för det varande lär också äldre makar att förstå kärleksakten på ett nytt sätt.

De lär sig att inte girigt hasta igenom den, utan i stället dröjande avsmaka varandra och först nu egentligen lära känna sin partner.

"Ty mycket vetande mättar inte själen, fastmer att känna och avsmaka tingen inifrån".  ( Ignatius av Loyala, citerat av Adrienne).

Ett barn till troende föräldrar är på allra djupaste sätt ett barnn av deras tro. Det barnet får sin plats i makarnas tro och skapar en ny kontinuitet och ömsesidighet.

Barnet kan en gång se tillbaka på sitt ursprung och välsigna sina föräldrar för att de gett det livet.

Om barnet vet att det önskat kan det säga ja, inte bara till tillvaron överhuvud, utan också till att det avlades av just dennes far och föddes av just denna mor.

KÖN, BÖN OCH SAKRAMENT.

Den troende öppnar sig i bönen för att ta emot Guds säd, hans ord, på liknande sätt som kvinnan i könsakten tar emot mannens säd, som han har fått från Gud.

"Kvinnans hela inre blir begjutet: så verkar också nåden i själen till fruktbarhet".

I båda fallen handlar det om beredskap och övning: makarna fördjupar sin andliga gemenskap och sin inriktning på duet, bedjaren lär sig att allt mindre se till sin egen upplevelse utan allt mer till Gud själv.

"Ställs denna vågräta alt /=könsakten/ lodrätt är den bön".

   Kvinnans mottagande av mannens säd liknar Adrienne,, somm vi sett, vid vår kropps mottagande av kommunionen.

I båda fallen gäller det att stå öppen och till förfogande för att det undfångna ska få utveckla sig fullt ut i mottagaren.

I kärleken är  inte den andre en gräns utan en öppen rymd.   

När den älskande känner den älskades hud öpphör han att känna sin egen.

"Hustrun vet att hon tillhör sin man i Gud, och i  mannens kärlek skymtar bakom honom Gud, som mannen lyder.

Och omvänt visar sig för manen Gud bakom hustrun, och båda makarna tycks varandra därför större.......

de älskar båda Gud i den andre och vill lyda Gud i det att de tillhör varandra".

    Efetr hand som makarna vänjer sig vid samlivet blir de genomskinligare för varandra och samtidigt öppnare för Gud.

Hängivelsen åt partnern träffar Gud.

"Människans hängivelse/kan/ aldrig skilj/s/ från Guds hängivelse:  Treenighet, människoblivande, eukaristi, Kyrka".

Gud vill att makarna gläder sig åt varandra, och gläder sig åt glädjen som deras kroppar bereder dem.

Däri ligger ett erkännande av Gud.  Vår kropp har förlossats av Herren i sin kropp.   Han helgade hela den kroppliga sfären när han blev ett kött med oss.

   På det anatomiska planet finns en motsvarighet mellan könsorganen som inte nog beaktas, anser Adrienne.

Den yttre modersmunnen med livmodershalsen bildar ett exakt motsvarighet till manslemmens ollon: de båda förhåller sig som spegelbilder till varandra.

Denna innersta motsvarighet är önskad av Skaparen.

"I sitt innersta mottagningsorgan är kvinnan mannens avbild, liksom mannen är Guds avbild".

  "Gud har gett varje kropp en särskild smak, liksom varje blomma sin doft".   Ju intimare den kroppsliga relationen är, desto djupare blir vörnaden inför den andre, inför det ofattbara som den mänskliga kärlekserfarenheten kan stegras till.

På höjdpunkten av hängivelse och mottagande består spänningen mellan de irreducibla personerna av mosatta kön, maximalt motställda liksom personerna i Gud, evigt den Andre.

Och däri ligger kärlekens outtömlighet, dess oändliga möjligheter till hängivelse och mottagande.

Skulle de älskande inte befruktas av Gud kärleks säd, skulle deras kärlek inte kunna hålla sig levande.

Gud är evigt levande eftersom han är kärlek.

"Kärlek är i Gud inga allmosor, ingen välgörenhet; den är kärlek bara som gemensam glädje".

    Eter akten vet inte mkarna om deras förening kommer att bära frukt i ett barn.  Osynligt har mannen överlämnat en hemlighet till husrun som nu är hennes.

Det dröjer innan det visar sig om hon är havande.  Makarna kan hoppas, de kan anförtro hela hemligheten åt Gud och glädjas över att vara delaktiga i en ogenomtränglig hemlighet, som kräver en tid av väntan och uthållighet.

De ber nu liksom föremålslöst, öppna också för möjligheten att Gud denna gång inte ger dem något barn.

Moderns bön kan skapa rötterna till bön hos barnet, som omedvetet börjar be i förbundenhet med modern.

Makarnas utbyte i intimitet hör hemma i de heligas gemenskap.  Deras ömsesidiga hängivelse måste bli fruktbar för alla.

      I sin säd ger mannen ett överflöd som är en sinnebild för eukarstin: en enda sädescell vore tillfyllest men mannen 

ger "oändligt" mycket mer.   Hans substans går in i kvinnans.

På analogt sätt mottar vid Herrens kommunion den troende mycket mer än blotta minimum för sinn frälsning --- en himmelsk fullhet som okänt hur går in i honom;
Detta under förutsättning att den troende fogar sig efter Herren. 

Kärleksaktens värde ligger i dess mått av äkta hängivelse, vilket förutsätter ömsesidig villighet.

    Äktenskapet som sakrament är objektivt fullbordat i och med den första könsakten, trots att bröllopsnatten för jungfruliga makar nästan alltid har brister och innebär smärta och förlägenhet.

"I sakramentet betygar makarna varandra ömsesidigt, inför Kyrkan. att båda vill vad Gud vill.

Inom denna gemensamma och jämbordiga vilja vill hustrun vad mannen vill.  Hon behöver därför inte ständigt ängsligt fråga vad han vill; utifrån sakramentet vet hon att han vill vad Gud vill".

   Gud ger mannen sädenn såsom han ger honom livet: till låns.   För att vara nåd, måste livets gåva ständigt ges tillbaka till Gud för att på nytt få det gudomliga inseglet.

"Likaså har säden bara mening när den blir levande i Kyrkan.

Säden är en symbol för att det måste offras för at något fruktbart skall uppstå.   I säden liger objektivt ett stort mått av försakelse och offer. 

Det är som ett tecken för Sonens kropp som måste offras för att bli fruktbar.   Den/säden/ är en symbol för eukarstin".

      Kärleksakten mellan kristna makar öppnar sig in mot Kyrkan, den blir en del av förhållandet mellan Kristus och Kyrkan.  Det finns då ingen gränslinje mellan den sakramentala nåden och den personliga upplevelsen i  könsförhållandet; något av makarnas hängivelse, liksom deras bön, hör till Kyrkan och Herren.

Eukarstin är först och främst en andlig hängivelse menn den skänker också det kroppsliga.

"Herren skulle ha kunat tillförsäkra oss en enbart andlig närvaro.  Men han ville bli kvar hos oss som den människovordne, för att också helga vår kroppslighet och för att visa oss att vi, så som Fadern skapat oss, som varelser med kropp och själ, skulle nå vår eviga frälsning".

     Efter kärleksakten vilar man och hustru i Gud.

Säden som mannen lagt i kvinnan kan inte mer tas tillbaka.

Säden kan mogna till ett barn och tillhöra alla.

Kristus kan heller inte ta tillbaka sin utgivna kropp och sitt utgjutna blod som han ger oss i Kyrkans eukarsti.

I säden ligger potentiellt alla efterkommande, män och kvinnor.   Analogt är eukarstin potens till allt, absolut fruktbarhet, oändligt fördelbar: i varje partikel ligger Herrens hela kropp, liksom varje sädescell innehåller mannens hela potens.

      Könsakten utförs med en begränsad del av kroppen.

Ändå ger sig makarna därigenom helt hän.

Jesu liv visar något analogt. En sjuk kvinna rör vid manteltofs och hela hans kraft går ut från honom; himlen berör jorden på just denna fläck.   Det är förebilden för en kristen kärleksakt: fastän begränsad ger den delaktightet i kärlekens gränslöshet. 

Kärlekens kretslopp mellan Fadern och Son går genom världen, genom man och kvinna.

"Glädjen är det alltsammanfattande, den skapar en släktskap mellan makarna som liknar syskonskap,, de stammar båda ur Guds och Krist glädje, därför har de i sin kroppsliga kommunion del i den odelade, allmänna (KATHOLISCHEN ) glädjen".  


   


Av Jan-Owe Ahlstrand - 22 maj 2014 14:51

Präster borde under sin utbildning närvara vid en förlossning,

menar Adrienne. När prästkandidaten ser vilket pris kvinnan betlar för att ge sig åt mannen, kommer hela den sexuella sfären att framstå i ett nytt ljus.

Hängivelsen åt mannen blir liksom en symbol för den verkliga hängivelsen vid födelsen.

Bakåt från nedkomsten får sexualakten sin rätta betydelse.

Den som inte har någon bild av smärtorna vid barnsbörd kan inte ha någon äkta bild av sexualiteten i sin helhet.

Den som avlagt kyskhetslöfte får för den skull inte fly från den sexuella sfären.

Sådant straffar sig ofta genom att det erotiska bryter igenom senare.  Det undviks om förhållande till denna sfär hålls sakligt och nyktert.  Prästkandidaterna ska med kristna ögon kunna se såväl skönheten som farorna, de tragiska situationerna och det ödesmättade i hela den sexuella sfären.

ÖPPNA FÖR TREENIGHETEN.

Kärleken mellan kristna makar är öppen för Gud, för de heligas samfund, för kärleken överhuvud.

Ur ett troende äktenskap framgår inte bara ett barn, utan också en andlig fruktbarhet, Kyrkan till godo, liksom den helige Ande i Treenigheten framgår ur Faderns och Sonens kärlek.

Kärleken mellan makarna är formad efter Treenighetens urbild och infogad i den allt omfattande Treenigheten.

      Makarna utgör inte bara två halvor som tillsammans är självtillräckliga: de bildar ett rum vari Gud kan utgjuta sig.

"För att människan skall kunna uppnå en äkta relation till Gud, har Treenigheten visat henne hur den är: i den Helige Andes kärleks rörelse, i vilken Fadern och Sonen går utöver sig själva och så först slutgiltigt möter varandra i kärleken.

Därför kan förhållandet man-hustru inte sluta sig inom sig självt. 

Båda är i sin inriktning mot varandra bara ansatsen till en rörelse mot Gud och kan bara i en treenig rörelse finna sin fullständighet och uppfyllelse."

    Mannens och kvinnans samliv är en helhet av kropp och själ och de båda bildar en enhet i tron.

I denna helhet finns det en ordning. 

I analogi med förhållandet mellan Fadern och Sonen och mellan Sonen och Kyrkan, Bruden, står mannen i förhållande till kvinnan som den som "har talat med Gud först" och därför är en "Guds budbärare".

Kristus är kvinnans huvud, omedelbart, men också genom mannen som getts henne.

   Makarnas enhet blir möjlig genom att de förhåller sig polärt motsatta till varandra, liksom Fadern till Sonen.

I polariteten bevaras likvärdigheten i kärleken mellan makarna, liksom väsenslikheten i Gud.

Sonen underkastar sig Fadern fastän han är av samma väsen som Fadern. Det är den trinitariska förebilden för kvinnans underordning under mannen, fastän hon är likvärdig med honom.

"Utanför kristendomen är kvinnans underordning ingen ära för henne; i kristendomen däremot blir hon lik Sonen som har Fadern till huvud".  

    I den äktenskapliga akten är man och hustru ett i anden: för mannen en enhet med hustru och barn, för kvinnan med make och barn.  Det är en avbild av den helige Andes enhet mellan Fadern och Sonen. I det kristna äktenskapet till makarna vad Gud vill, vill bli fruktbara på det sätt som Gud vill: "i makarnas kristna ja-ord ligger ja-ordet till barnet".

När deras kroppar då söker sig tillsammans är det lika mycket ett möte mellan deras lydnadsviljor.

"Ty för kristna ligger aktens fruktbarhet mycket mer i lydnaden än i det avlade barnet". 

Om maken under sexualakten inte vill ha något barn, eller om hustrun vill ha det av beräkning, är ingen andlig enhet för handen.   Att som kyrkan ofta gjort spalta upp äktenskapets syften är att bryta sönder dess andliga enhet, anser Adrienne.  Detta slår tillbaka på Kyrkan själv som på liknande sätt får sin enhet med Herren i Anden uppspaltad.

     Kristi förhållande till Kyrkan är urbild för mannens till hustrun.

"Om äktenskapet är sakramentalt ingått för könsumgänget en anslutning till det sakramentala livet mellan Kristus och kyrkan".

Livet i äktenskapet och livet i Kyrkan tenderar att sammanfalla.

"Äktenskapets och Kyrkans naturliga och övernaturliga fruktbarhet bildar en oupplöslig enhet".

För en katolsk kvinna kan gränsen mellan att tillhöra sin make och att tillhöra Herren i eukaristin upplösas.

"Den djupa glädjen i at få tillhöra ett mänskligt du låter sig inte skarpt avgränsas från den djupa glädjen i att genom Kristus få tillhöra Gud". Den första glädjen är inte uteslutande jordisk.

Den troende kvinnan vet att i hennes hängivelse åt mannen i könsakten överskrids det mänskliga jag-du: något tas upp av Gud för att användas åt andra, för Guds rike.

Kärleksakten är varje gång olik; den kan aldrig helt förutses och styras.   I Guds större kärlek är akten alltid överraskning.

Mottagandet av Kristus i eukaristin är analogt; det kan man inte själv gestalta, men blir gestaltad genom det.

Trots sin aktiva roll ska mannen inte egenmäktigt förfoga över akten utan i ejakulationens ögonblick veta att Gud gett honom säden för att ge den vidare. 

Den troende mannen visar sin vilja att lyda Gud i akten.

Denna vilja är hans ande och säden blir bärare av han ande.

Detta andliga hos mannen motsvarar det andliga, osjälviska i kvnnans hängivelse. 

"Så möts mannens och kvinnans hängivelse i Gud".

     Det i kommunionen mottagna överlåter Gud åt den troende att i frihet uppta.   I kvinnans kropp utvecklar sig säden efter könakten efter sin kroppsliga lagbundenhet, men andligen är hon fri att uppta den eller inte.

Gör hon det inte, om könsakten inte får en andlig samverkan, blir könsumgänget prostitution: kvinnan tar emot mannen kroppsligen men inte andligen.

Den i Guds genomförda könsakten fortsätter däremot att verka och förlorar inte sin aktualitet, analogt med helgonens böner i Kyrkans böneskatt.

FÖRA OCH FÖLJA I KÄRLEKEN.    

Det är kärlekens helhet som är viktig och skall hållas fast.

Varje uppenbarelseform av kärleken hänvisar till helheten.

Försöker makarna hålla kvar en viss form för att uttrycka kärleken speglar de bara sin ändlighet i varandra.

I transcendent öppenhet däremot öppnar den äktenskapliga kärleken dörren till Guds kärleks oändlighet.

Överallt finns då ingångar.

     Mannen för och kvinnan följer, som i dans.

"Den kroppsliga sfären kan bli uttrycksfält för denna oändliga mångfald, ty kroppen har oöverskådliga möjligheter att uppenbara /och/ utstråla det andliga, och däri av det jordiska livet göra en upptakt till det himmelska".

Mannen får bara föra i Krisi kärlek.

      Mannen glädje sig i avlelsens stund.  Den förfogar han inte över fritt, ty han är bunden till EN kvinna.

När hon är havande kan han inte avla, också andra hinder förekommer.    Kärleken har sina tider och stunder;  allt är inte alltid aktuellt på samma sätt.

"Den som låter sig föras av kärleken får i varje stund erfara vilken aspekt av kärleken som för honom är aktuell".

Ur kärlekens synpunkt kan det vara lika starkt att bli förd som att föra.  I hushåll och barnuppfostran är det kvinnan som styr, och skulle mannen falla ifrån, måste hon ta över mannens makt.  Då måste hon av mannens ledning ha lärt sig att leda.

"När mannen för gör han det i tjänst åt Herren, han gör det också i tjänst åt sin hustru".

      Mannen talar under kärleksakten mera med Gud än med sin hustru, säger Adrienne.

Det är ingen tillfällighet att, när han fullgjort sin förande tjänst, svaghet inträder. I svagheten kommer han sin hustru närmare.

"Är mannen en äkta kristen låter han sig uppfostras till ödmjukhet gentemot hustrun och är tacksam för att han får sig inför henne i sin svaghet".

Hustrun kan känna sig övergiven och behöva stor ömhet.

Det är nu han kan lära sig ridderlighet.

En man utan ridderlighet är ingen man, menar Adrienne.

När han böjer sig för hustrun blir hon stärkt .

"Mannen uppger därvid inte sin ställning som man, men han erinrar sig fruktbarheten som ligger i kvinnans hängivelse; djupare sett erinrar han sig att båda har de fått sin fruktbarhet genom att underkasta sig Herren".

Det handlar om kärlekens allvarliga lek.

"Sist och slutligen blir det som utspelar sig i mannens kropp övertaget av Anden och av honom skänkt till kvinnan.

Mannens ande utvidgar kvinnans ande, liksom mannens ande utvidgas genom att han är besjälad av att tjäna Gud".

  En man kan så gå upp könsakten att han liknar Fadern som avlar sin Son. Hustrun kan i sin fullkomliga hängivelse likna Sonen som blir avlad.

Kristus kan handla med Kyrkan eller den enskilde syndaren med sådan kraft att dessa förhåller sig kvinnligt-hängivet. 

Mannens kraft i könsakten är en efterklang av dessa transcendentala förhållande.

Hustrun är beredd på mannens och barnens hemkomst, när de än kommer.  Likaså är hon, förutom vissa dagar av sin menstrautionscykel, i princip beredd att ta emot maken när helst han vill ha samlag. Adrienne jämställer denna kvinnans beredskap att ta emot mannens säd med beredskapen hos den kommunicerande att ta emot Herrens kropp och blod.

Det handlar om att motta i enkel beredskap.

Om akten leder till havandeskap går inte att veta.

Vad Guds nåd föder på nytt liv i den troende är omöjligt att förutsäga.  Denna ovisshet är en väsentlig faktor för att skapa den rätta hållningen.  Ingen känner stunden, inte ens Sonen själv.

Makarnas kärlek är hela tiden i kretslopp med Kärleken överhuvud, den kärlek som omfattar allt.

"Nådens kretslopp" går inte först från Gud över den enskilde

och Kyrkan tillbaka till Gud utantill äktenskapsgemenskapen, från denna till barnet och över Kyrkan tillbaka till Gud.
Vore det bara fråga om ren sexualitet skulle snart möjligheterna till variation vara uttömda.  Men Kristus älskar sinn Kyrka, han visar alla troende sin kärlek, han är en person i Treenigheten; oändliga möjligheter skymtar, hemligheter som först det eviga livet till fullo kommer att uppenbara.

Därför finns i äkta kärlek ingen leda, ingen övermättad; källan är evig.   Och Gud vill vara närvarande i människans kropp för att verderkvicka henne med gudomlig kärlek, kanske för att leda henne till en viss hemlighet.

"Detta hav av hemligheter kan man inte beteckna som varianter av kärlek ty från varje punkt öppnar sig dörrar mot oändligheten, allt blir utvigning och förnyelse av kärleken i sin helhet.  Allt nytt som oupphörligt visar sig hänvisar till nya horisonter".

Alla linjer konvergerar mot sin teologiska mitt, inkarnationens mysterium.

I denna allomfattande gudomliga kärlek förlorar inte människan sina konturer.  Ibland betonas avståndet, skillnaden, för att istället andra gånger makarna nästan förväxlar och förblindar sig med varandra.

Dock förblir var och en sig själv.

Det gäller mellan man och hustru, mellan Kristus och Kyrkan.

Och kärleken blir i sin polaritet så omfattande att den blir tillträde till allt annat; till tron, som man först genom den förstår, till hoppet, till varje form av hängivelse.

     Kärleksakten är som att vara bjuden på fest ty "hos kärleken är man sist och slutligen alltid gäst".

Man bjuds och man kommer tiilll festen, för att under måltidens gång på ett självklart sätt ta över vissa funktioner, som att diska tallrikar om det behövs, för att festen ostört ska kunna förtsätta.  Allt hör då till kärleken, allt utspelar sig inom kärleken.  

I kärleken finns inget utanförskap. Tron och hoppet är inte abstrakta längre.

Den som följer Heren i tron är bjuden på fest: Följ mig!!

INFÖR ÄKTENSKAPET.

Pojken som mognar till man kan under puberteten uppleva svåra nätter. Men belöningen är den frammognade potens som ger honom befogenhet att med dess fodran närma sig kvinna. Jesus lät detta ske i sin kropp, i passivitet och lydnad, en förebådan om hans totala disponibilitet för Fadern på korset.

Den nyss könsmogne pojken står inför sin nya förmågas uppfordrande frågor.  Adrienne framhåller att ynglingen bör veta att antingen han väljer äktenskap eller celibat, så kommer det sexuella området alltid att ha kvar sin problematik.  Det finns praktiska lösningar nu och senare, men helt löser sig inte problemen: kampen mot begäret måste föras i alla levnadsställningar och skeden av livet.

Driften som sådan är neutral och kan ställas i tjänst hos något högre.  Men begäret är girighet och leder till synd.

Det fjärmar människan från att tjäna. Samma gäller i princip för flickor men i svagare form.

   Liksom bara EN sädescell av otaliga får befrukta ägget, blir dessa två människor, av otaliga potentiella äktenskapspartners, sammanförda av Guds kärlek. 

De kan visserligen säga ja eller nej men om de är "i Gud" kommer de att träffa sitt val inom Guds vilja.

Så fort sädescellen har träffat ägget fäller den sin svans.

Människor har också sin svans.

När de valt och blivit valda, vilket helst ska sammanfalla, antingen det gäller en andlig kallelse eller äktenskap, fäller de svansen, det vill säga de NU onödiga talangerna och möjligheterna.  Många gifter sig för svansens skull.

Men svansens går förlorad och kärnan blir kvar, den som det kommer an på, min och och min äkta hälfts.  Kärnan är det uppdrag, den kallelse som var och en har.

Före valet är livssituationen oklar, men när vi valt klarnar det och de bortvalda möjligheterna är utan betydelse och skall inte sörjas.   OM, märk väl, vi har valt i öppenhet mot Gud. Ve oss annars.   Men den som vet att han valt i genomskinlighet inför Gud ska inte behöva tvivla på sitt livs fruktbarhet, försäkrar Adrienne.

   Kärleksakten är ett krön, en fullbordan.

Därför måste kontrahenterna innan äktenskapet ingås pröva varandra, "andligen se varann i ögonen".

Människan är liksom bländad avv gestaltens skönhet hos det andra könet  -- den skall uppenbara Gud för henne.

Men att svepas med av erotiska atraktion, och att tro att oklarheter löser sig senare, är inte bra.

Vissa saker måste sakligt och nyktert klaras ut före bröllopet.  Vad de presumtiva makarna då avslöjar för varandra är att betrakta som något i viss mån analogt med bikthemligheten.

"Något av denna ömsesidiga prövning fortsätter även som gifta.   Makarna har anförtrotts varandra av Gud och har ansvar för varandra.  De skall därför varna varandra av Gud om de ser att den andre råkar på avvägar.

Ju större den ömsesidiga öppenheten är, desto mindre nödvändiga blir sådana varningar".

      Makarna skall ju bli ETT kött: sedan det fullbordats möter de i kärleksakten Gud i den andre.  Makarna har fått en gemensam kontaktyta gentemot Gud.  Men ensamheten, den positiva, vilken de som levande kristna redan tidigare sökt tillsammans med Gud, upphävs inte. Den får en ny form i kärleksaktens tillsammans-ensamhet.

Tillsammans med den älskade är man på något vis ensam i Gud.

        Under förlovningen längtar fästfolket efter den fullständiga föreningen med varandra men avstår tills stunden är inne.  Inte utan ansträngning tar kärleken till ett du överhanden över det kroppsliga begäret.

Hela det kroppsliga skall bli uttryck för hela det själsliga, ingen del bryts ut i förväg: man vill inte "öppna festgåvan före festen", för att titta efter vad för olika presenter som ingår.  Likaså övar sig  inte mannen inför äktenskapets krav på honom, även om han är osäker.

Att rådgöra med någon klok person är däremot lämpligt.

Det är  kärleken som utvecklar kunnandet och "denna Pandoras ask får man bara öppna på tu man hand".

      Mannen ska ha rejäl dos misstroende gentemot sig själv och sitt begär, anser Adrienne.

Naturen kan dra honom till varje kvinna, nåden vill att han samlar sig till denna enda.  Mannen får inte isolera det sexuella; det är uttryck för en kärlek i vilken man vill dela allt.

De blivande makarna bör inför bröllopet fördjupa sitt förhållande till Gud, var och en på sitt håll, så att de kan föra in och skänka varann mer av Gud i äktenskapet.

"De skall vilja ställa upp sin brudsäng mitt i Kyrkan: vägen leder från ande till kött och genom köttet tillbaka till anden.

Bara så blir köttet en bärare av fullkomlig glädje".

    Gud ger makarna en underbar gåva när han skänker dem åt varandra.  Och makarna skall lära sig att se gåvan i sin helhet, i alla dimensioner, innan de likt ivriga barn "öppnar paketen".

"Den som genast störtar sig över det sexuella är egentligen en kastrat: han berövar sig själv sinn högsta kärleksförmåga".

Eller som en alkolist, som bara är intresserad av ruset, inte känner vad vinet smakar. Först skall man lära känna den älskades SMAK innan man "går till bords".

Tydligen känner de flesta män och kvinnor inte den andres smak, eftersom de bara frågar efter sin egen, hävdar Adrienne, eller "häller samma sås över allting, eftersom allt kroppsligt  för dem har samma smak: kanske av synd och helvete".

   Man och kvinnas möte sker i skärningspunkten mellan två axlar: den horisontella, mellan människan och människan, och den vertikala till Gud.  Det är den senare som håller relationen mellan man och kvinna levande.

"Allt mellanmänskligt söker Gud, finner sig i Gud, uttrycker Gud. Synd blir verklighet där den vågräta /axeln/ inte längre vill stå i förbindelse med den lodräta.

Ju fullkomligare makarnas hängivelse är till varandra, desto större öppning mot Gud.  Alla sexuella perversioner är avlägsnanden från denna närhet mellan kön och bön".

Menn moderns mantel breder sig skyddande även över dem som avlägsnat sig".

### Förlovningstiden är kvinnans tillfälle att pröva mannen, för att försäkra sig om att han är i stånd till äkta kärlek, äkta tro, så att hon i mannens vilja kan igenkänna Guds vilja,

Men så prövar bara få kvinnor sina blivande män nuförtiden, påstår Adrienne ###.

# Samma djävul som förförde Eva, förför också många kvinnor att gifta sig: nyfikenheten#.

Och hon tillägger att det egenligen är förvånansvärt att inte mer än 60 procent (sic) av äktenskapsen misslyckas.

### Under förlovningstiden kan kvinnan, om hon är oerfaren, ängslan för at inte vara rätt fysiskt utvecklad och för att inte motsvara mannens förväntningar.

Rädslan ligger mit i glädjen.  Den anatomiska rädslan kommer igen när kvinnan föder ###.

   Äktenskapet är ett vågspel och SKALL vara det.

Föreligger inte patologika symptom, skall man inte söka medicinska garantier i förväg.

Inte så sällan inser kristna kvinnor omedelbart efter äktenskapets fullbordan att de egentligen hör hemma i kloster.     

     De sexuella svårigheterna kan i början vara stora, ja chockartade, även i äktenskap med god prognos.

Människans fallna tillstånd märks inte minst i den sexuella sfären. Mycket är smärtsamt och behäftat med rädsla.

Just rena, troende människor kan ha särskilt stora svårigheter i början.

"Kanske betalar de goda kristna för de andras felsteg".

      Man och hustrus gemensamma vågspel in i framtiden börjar med hennes ja på hans fråga:  Vill du? 

Så börjar den äktenskapliga ordningen.

"Ett ja-ord tycks mycket oansenligt men det omsluter mäktigt hela tillvaron".

"Varje mänskligt ja måste, för att kunna bestå, stödja sig på Marias ja".

"Herrens Moders stora hemlighet /är/ hängivelsens hemligheter".

      Efter kvinnans ja kommer det an på mannen att bestämma när och hur. Däri ligger "en stor hemlighet":

"Mannen skall bära hustruns ja-ord i sig till det är moget och då hämta sin brud".

Hon har sagt ja till något bestämt som i sig rymmer något oändligt. Hon skall förbli i sitt ja-ords öppenhet och förväntan utan föreställningar, tills mannen börjar gestalta det obekanta, det som bygger på hennes ja-ord.

"Genom honom skall det /ja-ordet/ bli levande, bli kärleksakt, fruktbart, ha framtid, föröka sig: allt därigenom att det SKÄNKTES".

"Från kvinnan strålar den kristliga nåden över på mannen, som hon är förbunden genom sin förlovnings ja-ord".

ÄKTENSKAPETS FULLBORDAN. 

  I det första samlaget kan den orörda kvnnan känna en dubbel rädsla: för dess "brutalitet" som hon aldrig föreställt sig så och för mannens distans och skenbara likgiltighet efter akten.  Mannen går så upp i sin lust att han liksom drunknar när den når sin höjdpunkt.

Hustrun kan då känna sig totalt övergiven och oförstående.

Tanken kan komma att äktenskapet redan är förstört.

Är bda makarna oerfarna är det svårt att rätta till situationen, båda är överumplade.

Älskar inte mannen sin hustru osjälviskt nog för att glömma sig själv, lyckas han inte återknyta till henne i denna kristiska stund, kan det bli ett ödestigert "för sent".

Kvinnan missförstår mannens utmattning och uppfattar den som ett avvisande.

Kvinnan har vid den första könsakten smärtsamt fått sin mödomshinna sprängd men inte lärt känna kärlekens makt, ännu inte lärt sig att ge hän.  Knappt en av tio kvinnor uppnår under de första samlagen äkta tillfredsställelse, hävdar Adrienne.   Och skälet är inte frigidtet under rädsla.
Därför måste mannen föra så, i tro och osjälvisk kärlek, att hustrun kan följa steg för steg och inte bara känner sig som ett utnyttjat förmål.  Han måste väcka henne till fullt gensvar, lem för lem. Men omständigheterna vid första

sexualakten är ofta långt från idealiska: trötthet efter en lång dag, kanske berusning. Så blir det vackraste inte sälan vanhelgat. Ofta vore det bättre om mannen inte trodde det var hans plikt att genomföra samlag på bröllopsnatten, utan bara nöjde sig med närhet till sin hustru.

"Så mycket beror av den första natten!" 

    Det kan vara en nådig försyn om könsakten i början inte lyckas på grund av mannens bristande erektion, till exempel, eller vaginism hos kvinnan.  Det innebär en frist för kvinnan och kan ge makarna chansen att närma sig varandra på ett personligt plan, genom att initiasvårigheterna nu måste övervinnas av makarna gemensamt.

   Mannens säd kommer ur hans kropp mitt, och han lägger ner sin gåva i kvinnas mitt dit han första gången banar sig väg på ett smärtsamt sätt.  Är han inte brutal märker han att han vållar hustrun smärta, och det gör honom ont.  Men i smärtan när kvinnans liv öppnas, i dessa trots hennes beredskap oväntat svåra krav, ligger för den troende kvnnan också en glädje: i kärlek förs man utöver sig själv. Smärta och glädje är i kristendomen oupplösligt förenade.

Smärtan övertygar kvinnan om att det går kristligt till, att hon kristligt sett blir tagen på allvar.  Mannen öppnar en väg som såsom livsväg innehåller både smärta och glädje; han vet inte.  Men just nu är det likgiltigt ---- han måste bana sig väg.

      Liksom mannen befruktar kvinnans mitt utifrån sin mitt, så verkar Guds ord i människan.  Han banar sin väg, alltid vållande viss smärta, för att öppna människan helt, för att i hennes mitt lägga ner sitt ord.     

Människans mitt är beslagtagen av Gud, utifrån sin mitt lever nu den troende.  Inte jag utan Han i mig.

Han ska växa till och jag avta.

     Vid första samlaget kan mannen förödmjukas genom sina svårigheter att genomföra det. Även den oerfarnaste man kan få problem på bröllopsnatten: den äktenskapliga potensen är något annat än självförfogandets.

"Han står precis där den kristne måste säga: av mig själv förmår jag det inte men i Gud blir jag i stånd till det. 

"Inför kravet att fullgöra sin uppgift och i insikten om sin ovärdighet känner sig mannen i viss mån övergiven.

Men denna känsla är lika fruktbar som den jungfruliga kvinnans rädsla inför första samlaget. 

För bruden kan det vara pinsamt att inte allt går som planerat.

Hon blir indragen i mannens förlägenhet, när han inte klarar av sin ledarroll.  Icke-katoliker har ibland menat, att mannen är skyldig hustrun att vara sexuellt erfaren för att inte förödmjuka henne.  Men då missar man en i djupaste mening kristen hemlighet.

"Man drar inte in i Kyrkan med flygande fanor".   

     


          

    


   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 19 maj 2014 16:35

SJÄLENS FÖRENING MED GUD.
Föreningen kan vara av tre slag, habituell, virtuell och aktuell.

1.  Den habituella föreningen består i att vi är förenade med Gud genom nåden.

2.  Den virtuella föreningen består i att vi, när vi börjat en handling varigenom vi har förenat oss med Gud, förblir förenade med honom tack vare denna handling hela den tid den pågår.

3.  Den aktuella föreningen är den mest fullkomliga. 

Den är helt andlig, men dess verkan är trots det märkbar, ty här är själen inte insomnad som vid de andra slagen av förening, utan hon är helt klarvaken och hennes handlingar är mer livliga än eldens och mer lysande än solen, när den skiner från en molnfri himmel.

Icke desto mindre kan man missta sig på denna känsla.

Den är inte endast en enkel hjärtesuck, som när vi säger:

"Min Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta" eller andra liknande ord,, utan den är något hos själen, jag vet inte vad, något milt, fridfullt, andligt, vördnadsfullt, ödmjukt, älskande och mycket enkelt som bär och eggar henne att älska Gud, tillbe honom och omfatta honom med en osägbar ömhet och som vi endast kan förstå av erfarenhet.    

4.   Den som strävar efter föreningen med Gud bör veta att allt som tillfredsställer viljan verkligen är angenämt och ljuvt för den, eller att viljan anser att det är så.

      Var och en måste erkänna att Gud är ofattbar, och för att förena sig med honom måste man beröva viljan varje andlig och kroppslig njutning och tillfredsställelse, för att den sålunda befriad skall kunna älska Gud över allt.

Om viljan nämligen på något sätt kan förstå Gud, är det genom kärleken.

Det är mycket stor skillnad mellan viljans njutning och känslor och dess veksamhet.   

Viljans njutning och känslor är nämligen såsom vid sitt mål i själen själv, men dess verksamhet, som verkligen är kärleken, vilar inte förrän i Gud, som är dess yttersta mål.

GUDS NÄRVARO.

1.    Att leva i Guds närvaro är att vända sin ande mot Gud eller att minnas Gud såsom närvarande i oss.

Detta kan man göra med hjälp av inbillningsförmågan eller förståndet.

2.    Jag känner en person som sedan fyrtio år med hjälp av förståndet hänger sig åt övningen att leva i Guds närvaro.

Han ger också denna övning andra namn: ibland kallar han den "enkel akt", eller "klar och tydlig kunskap om Gud",

ibland också "dunkel anblick", "allmän och kärleksfull blick på Gud" eller "hågkomst av Gud".

Andra gånger kallar han den "uppmärksamhet på Gud", "ordlöst samtal med Gud", "förtröstan på Gud", "själens liv och frid".  Till slut sade mig denna person att alla dessa olika former av Guds närvaro inte var annat än synonymer och endast betecknade  en och samma sak, vilken nu hade blivit liksom naturlig för honom.

Här skall vi se hur:

3.    Han sade att med hjälp av upprepade akter och genom att han ofta återkallade sin ande till att vara i Guds närvaro,

hade en vana bildats på så sätt att så snart han är fri från sina yttre göromål, och ofta till och med när han är som mest upptagen, höjer sig hans andes innersta eller den högsta delen av hans själ utan den minsta ansträngning från hans sida och förblir liksom upplyft och fast förankrad i Gud, som i sitt centrum och sin viloplats högt över alla ting.

Han känner nästan ständigt sin ande upplyft på detta sätt i tro, och det är honom nog.  Det är det han kallar Guds aktuella närvaro, vilken innefattar alla de andra slagen av närvaro och mycket mer.  Så lever han nu som om det inte fanns mer än Gud och han i hela världen, han samtalar överallt med Gud, ber honom om det han behöver och gläder sig utan uppehåll med honom på tusentals sätt.

4.    Man bör dock veta att detta samtal med Gud äger rum i själens innersta djup --- det är där som själen talar med Gud, hjärta vid hjärta, och det är alltid i en stor och djup frid som hon njuter i Gud. 

Allt det som händer utanför betyder inte mer för själen än en halmeld, som slocknar så snart den flammar upp, och nästan aldrig stör det hennes inre frid.

5.    För att återvända till vad vi sade om Guds närvaro, vill jag tillägga att denna milda och kärleksfulla blick på Gud omärkligt tänder en gudomlig eld i själen som kommer henne att flamma upp i kärlek till Gud, så häftigt att hon är  tvungen att utföra åtskilliga yttre handlingar för att dämpa den.

6.     Man skulle till och med bli förvånad, om man fick veta vad själen ibland säger till Gud, som tycks finna så mycket behag i dessa samtal att han tillåter själen allt, om hon bara alltid vill vara hos honom i sitt innersta.

Liksom om han fruktade att hon skulle återvända till det skapade, sörjer han för att hon har allt vad hon kan önska sig.  Det gör han så väl att hon ofta inom sig finner en mycket välsmakande och utsökt näring helt i sin smak.

Detta har hon inte önskat eller sökt skaffa sig själv på något sätt; hon själv har inte bidragit med något annat än sitt medgivande.   

7.     Guds närvaro är alltså själens liv och näring, som man kan få åtnjuta med Guds nåd och med hjälp av dessa medel.

MEDEL FÖR ATT UPPNÅ GUDS NÄRVARO.

1.  Det första medlet är en stor renhet i levernet.

2.  Det andra:  en stor trhet i att öva sig att leva i denna närvaro och i att rikta den inre blicken på Gud, närvarande i oss.  Man skall alltid göra detta milt, ödmjukt och kärleksfullt, utan att ge efter för någon som helst upphetsning eller oro.

3.  Vi måste akta särskilt noga på at denna inre blick, om också bara för ett ögonblick, förgår våra yttre handlingar, så att den då och då ledsagar dem och så att vi avslutar dem alla med den.  Eftersom det behövs tid och mycket arbete för att förvärva denna vana, får man inte bli missmodig när man brister däri, ty en vana uppstår endast med möda, men när den väl är där, går allt med lätthet.

      Är det inte rätt att hjärtat, som ger kroppen liv och som härskar över de övriga lemmarna, är det första och sista att älska och tillbe Gud både när det gäller att börja och att avsluta våra andliga och kroppsliga övningar och i all livets aktivitet överhuvud?  Det är i hjärtat som vi skall vara omsorgsfulla med att åstadkomma denna lilla inre blick.

Det skall ske okonstlat, som jag redan har sagt, utan anspänning, för att göra det lättare.

4.    Det är lämpligt att börja denna övning med att forma några få ord i det inre, som t.ex:   Min Gud, jag är helt din;

Kärlekens Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta; Herre, omskapa mig efter ditt hjärta, eller några andra ord som kärleken inger för ögonblicket.

Men man får ge akt på att anden inte blir förströdd och återvänder till det skapade ----- man måste hålla den fästad vid Gud ensam.  När den ser sig så ansatt och driven av viljan, är den tvungen att förbli hos Gud.

5.   Om man troget övar sig att leva i denna Guds närvaro, även om det är en smula svårt i början, har det på ett hemlighetsfullt sätt underbara verkningar i själen.

Det drar Guds nåd i överflöd til själen och leder henne omärkligt till dnna enkla bick, till detta kärleksfulla skådande av Gud, närvarande överallt, och detta är det heligaste, sannaste, lättaste och mest fruktbara sättet att be.

6.   Jag ber er att lägga märke till att för at komma till detta tillstånd förutsätts sinnenas späkning, ty det är omöjligt att en själ som fortfarande finner behag i det skapade helt skulle kunna njuta denna gudomliga närvaro.

För att vara med Gud måste man helt och hållet lämna det skapade.

FÖRDELARNA AV ATT LEVA I GUDS NÄRVARO.

1.  Den första fördelen, som själen finner i att leva i Guds närvaro är att tron blir mer levande och verksam i livets alla situationer, särskilt i nödens stund, eftersom denna övning med lätthet utverkar nåd åt oss i frestelser och  i det nödvändiga umgänget med det skapade.

Själen, som genom denna övning är van att uppliva tron, ser och känner nämligen genom en enkel påminnelse att Gud är närvarande.  Med lätthet åkallar hon honom på ett vaksamt sätt och får det hon har behov av.

Man kan säga att hon här äger något som närmar sig de saligas tillstånd.  Ju mer hon går framåt, desto mer levande blir hennes tro, och till slut blir den så påtaglig att hon liksom kan säga:  Jag tror inte mer, utan jag ser och jag upplever.

2.   Övningen i att leva i Guds närvaro stryker oss i hoppet.

Vårt hopp växer i propotion till vår kunskap.

I den mån som vår tro genom denna övning tränger in i Gudomens hemligheter och i den mån som den i Gud upptäcker en skönhet som oändligt övergår inte endsat den hos kropparna här på jorden, utan också de fullkomligaste själarnas och änglarnas skönhet, växer vårt hopp och tilltar i kraft.  Härligheten hos det goda som hoppet strävar efter att få njuta och som det på något sätt redan smakar, ger det tillförsikt och stöder det.

3.   Övningen inger viljan ringaktning för det skapade och tänder en helig kärlekseld i den, ty själen är alltid hos Gud,

som är en förtärande eld och låter allt som är i strid med honom återgå till stoft.

Och då själen blivit upptänd på ett sådant sätt, kan hon inte leva annat än i sin Guds närvaro, en närvaro som tänder en brinnande iver i hennes hjärta, en helig oro och en häftig önskan att se denne Gud älskad, tjänad och tillbedd av alla skapade varelser.

4.   Genom att leva i Guds närvaro och genom denna inre blick lär själen sig att umgås så förtroligt och  innerligt med Gud, att nästan hela hennes liv blir till stängiga akter av kärlek, tillbedjan, ånger, fötröstan, tacksägelse, offer, åkallan och alla de mest upphöjda dygder.

Ibland blir själen till och med till en enda akt som inte upphör, ty hon fortsätter alltid att ständigt öva denna gudomliga närvaro.

      Jag vet att man finner få människor som uppnår detta.

Det är en nåd som Gud endast ger åt några utvalda själar.

I sista hand är nämligen denna enkla blick en gåva av hans givmilda hand. Han vill trösta dem som vill ägna sig åt denna övning vill jag säga at han vanligen ger den till själar som gör sig beredda.  Och om han inte ger den, kan han åtminstone genom övningen att leva i Guds närvaro, med hjälp av hans vanliga nåd uppnå en bönemetod och ett tillstånd av bön som är mycket nära detta enkla skådande.  


Av Jan-Owe Ahlstrand - 19 maj 2014 14:06

KAPITEL TJUGOTVÅ.   Del. 1.


EN SVÅRIGHET FÅR SIN LÖSNING.

DÄREFTER VISAS ATT I DET NYA FÖRBUNDET ÄR DET

INTE TILLÅTET ATT PÅ ÖVERNATURLIG VÄG RÅDFRÅGA

GUD, SOM DET VAR I DET GAMLA FÖRBUNDET.

DETTA BEVISAS GENOM EN TEXT HOS DEN HELIGE PAULUS.


1.   Under det att vi skriver detta, dyker nya svårigheter upp. Därför kan vi inte gå vidare

så snabbt som vi helst skulle vilja.

Ty när vi själva stöter på dessa svårigheter,

är det nödvändigtvis därmed också vår plikt att reda ut dem.


Endast så kan denna läras sanning framträda

i all sin enkelhet och all sin kraft.

Och även om sådana svårigheter något minskar takten i vår framställning, har de likväl det goda

med sig att de bidrar till att ge vårt

ämne en klarare och mera innehållsrik utformning.

Detta gäller okså i föreliggande fall.


2.  I förgående kapitel har vi sett att det strider

mot Guds vilja att forska efter speciella insikter

på visionernas och yttrandenas övernaturliga väg.


Å andra sidan har vi i samma kapitel av de där anförda skriftställena sett att förbindelser

med Gud av detta slag var brukliga och tillåtna

i det gamla förbundet.


De var inte endast tillåta utan rentav anbefallda, 

och när Israls barn inte lydde Gud Gud på denna

punkt förebrådde han dem.

Det är detta som vi ser hos Jesaja, där Gud

livligt förbrådde dem att inte ha rådfrågat

honom är de tänkte dra ned till Egyptien,

och han sade"

Ve er, ni som drar ned till Egyptien utan att

fråga mig!#  ( Jes. 30:2 ).


Likaså l äser vi i Josua bok om hur den

Helige Ande med följande ord förebrådde

Israels barn för samma underlåtelse, när de

hade blivit lurade av givoniterna:

"Då tog de av deras reskost och frågade

inte Herren om råd"  ( Jos. 9:14 ).


Ytterligare ser vi i den Heliga Skrift att Mose

ofta rådfrågade Herren.

Kung David och alla Israels kunger gjorde

likadnat, så snart ett krig eller någon annan svårighet uppstod; detsamma gjorde också det gamla förbundets präster och profeter.


Och Gud gav dem svar och talade med dem

och vredgades inte.  Detta sätt att förhandla

med honom var honom välbehagligt.

Men om de hade underlåtit det, skulle de ha

begått ett fel, och detta är sanningen.

Nåväl, varför skulle det då  inte längre vara

tillåtet att göra detta nu i det nya förbundet,

nådens förbund


3.   På detta skulle jag vilja svara följande:

Huvudorsaken varför det var tillåtet i det gamla

förbundet att rikta sådana frågor till Gud,

och varför profeter och präster måste begäravisioner och uppenbarelser av Gud,

var den att tron då för tiden ännu inte var så

fast grundlagd och evangeliets lag ännu inte

var given.


Därför måste de fråga Gud och Gud tala till dem,

genom ord, visioner eller uppenbarelser,

genom bilder eller liknelser eler genom många

slags andra tecken och sätt att låta oss få

veta sanningen.


Alla Guds svar, ord, verk eller uppenbarelser

var vår tros mysterier, eller åtminstone något

som rörde tron eller syftade på den.

Trossaker är nämligen inte människoverk,

utan de kommer från Guds mun, han har själv

uttryckt dem med sin mun.


Därför var det, som vi redan sagt, nödvändigt

att begära dem från Guds egen mun.

Och det var därför som han klandrade Israels barn,

när dessa inte rådfrågade honom för att få veta

hans åsikt och för att kunna rikta sina gärningar

och angelägenheter mot den tro som de ännu

inte hade, eftersom den ännu inte var grundlagd.


Men idag, i nådens tid, när tron på Kristus

är fast grundad och evangeliets lag är uppenbarad,

består inte längre någon anledning at fråga

honom soom tidigare, för att han skulle tala

til oss och ge oss svar, somhan gjorde på

den tiden.

Alltsedan han gav oss sin Son, som är hans Ord,

han har inget annat ord att ge oss.

Han har sagt oss allt på en enda gång i detta

enda Ord och behöver alltså inte längre 

tala till oss.


4.   Detta är också meningen i den text där

den helige Paulus försöker få hebreerna

att göra sig fria från det där ursprungliga sättet

att umgås med Gud som var i bruk i den mosaiska

lagen, och att i stället rikta sin blick endast på

Kristus: 

"Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna,

har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till

oss genom sin Son"  ( Hebr. 1:1-2 ).


Därmed vill Aposteln låta oss förstå att Gud

har blivit liksom stum och inte har mera att säga,

ty vad han tidigare sade endast delvis till

profeterna, det har han nu sagt i sin halhet,

genom att ge oss Allt, nämligen, sin Son.


5.   Den som nu skulle vilja fråga Gud om något

eller begära en vision eller uppenbarelse,

han skulle därför inte bara handla oförnuftigt,

utan han skulle rentav förolämpa Gud,

därför att han inte fäster blicken enbart på

Kristus utan att ska något annat eller något nytt.


      Gud skulle kunna svara en sådan människa

ungefär så:  Jag har ju redan uppenbarat

allt för dig i mitt ord, alltså i min Son,

och jag har följaktligen ingenting mer att uppenbara

eller kungöra för dig som skulle vara mer än han.


Fäst din blick enbart på honom, ty det är i honom som jag har talat och uppenbarat allt för dig.

I honom skall du finna til och med mera än du

någonsin kan fråga och begära.

Du ber mig om ord, uppenbarelser eller visioner,

det är alltsammans ofullständigt.


Men fäst däremot blicken på honom, och du

kommer att finna allt, helt och odelat.

Ty han är allt vad jag har allt att säga

och svara och allt vad jag kan låta se

och uppenbara.  Genom honom har jag redan talat

till dig, svarat dig och kungjort och uppenbarat,

ty jag har gett dig honom till broder, lärare

och vän, och till pris och belöning.


Den dag då jag steg mned med min Ande över

honom på berget Tabor sade jag:

"Denne är min älskade Son i vilken jag

har funnit behag, hör honom"  ( Matt. 17:5 ). 

Alltsedan den tiden har jag övergett alla dessa olika slag av undervisning och svar och överlämnat

dem åt honom.

Lyssna alltså på honom, ty jag har inte mera

tro att uppenbara för er, inte mera sanning

att visa upp för er.


När jag talade i forna tider, var det för att lova

er Kristus.  När de ställde frågor till mig,

var det frågor som rörde deras längtan

och hopp efter Kristus.


I honom var all lycka att finna, som ni nu för tiden

kan se av evangelisternas och apostlarnas

hela lära.  Men om någon under nuvarande

förhållanden kommer och vill fråga mig som

man gjorde då, och vill att jag skall tala till

honom eller uppenbara något för honom,

är det ju på sätt och vis detsamma som att

återigen be mig om Frälsaren och begära

att jag skall uppenbara för honom ännu mera

att tro än vad jag redan har uppenbarat.


På det sättet skulle han grovt förolämpa min

älskade Son, ty han skulle inte bara visa att han

inte har tro på honom, utan dessutom ville förmå

honom att än en gång bli människa, att gå genom

livet och än engång smaka döden.

Du skall inte finna någonting som du kan begära eller önska av mig, och ingenting med vilket du kann tillfredsställa ditt begär efter uppenbarelser

och visioner.

Betrakta honom, noga och du skall finna att jag genom honom har gjort ochgett mycket mera än

vad du ber om.


6.   Om du vill att jag skall ge dig några råd till

tröst, så betänk hur min Son var lydig mot mig

och materades avkärlek till mig, och då förstår

du hur många ord han ger dig till svar.


Vill du att jag skall förklara för dig vissa hemlighetsfulla händelser och fördolda ting,

så fäst blicken på honom, och du skall finna

de djupaste mysterier, visdom och gudomliga

under förborgade i honom, så som min

apostel säger:  "I honom finns visdomens

och kunskapens alla skatter fördolda"  ( Kol. 2:3 ).


Dessa visdomens skatter är mycket djupare

och underbarare och nyttigare för dig än allt

som du skulle vilja veta.

Därför utropade samme apostel i jubel:

"Jag har inte l åtit er veta om något annat än

Jesus Kristus, och honom som korsfäst

" ( 1 Kor. 2:2 ).

Om du vill ha andra visioner och uppenbarelser

av gudomliga eller kroppliga ting, betrakta

då bara återigen honom i hans mänsklighet,

den helige Paulus säger ju om honom:

"I honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen"

( Kol. 2:9 ).


7.  Det passar sig alltså numera inte att utfråga

Gud på deta sätt, och inte heller är det numera

nödvändigt att han talar till oss.

Ty eftersom han i Kristus ju redan har förkunnat hela vår tro, finns det ingen annan tro

att uppenbara och kommer aldrig att finnas.


Den som fortfarande vill erfara något på övernaturlig väg, han liksom anklagar Gud

för att i Son inte ha gett oss allt som är nödvändigt,

som vi redan har sagt.

Ty även om gör detta i medvetande om att

man har tron och fasthåller vid den, så förråder

man ändå nyfikenhet och bristfällig tro.

Och med en sådan upplysning eller annat på övernaturlig väg. 


    I den stund då Kristus på korset utandades

sin sista suck och sade:  "Det är fullbordat"

( Joh. 19:30 ), då upphörde inta bara alla sådana

övernaturliga meddelanden, utan också det

gamla förbundets ala riutallagar.


Så måste vi alltså låta leda oss i allt av

människan Jesu Kristi lära, och av hans Kyrka

och hennes tjänare, som talar till oss på

mänskligt och synligt sätt.

Och på denna väg måste vi finna botemedel

för vårt ovetande och våra andliga svagheter,

på denna väg finns läkemedel i överflöd för

alla våra behov.


Vad som avlägsnar sig från denna väg och går

egna vägar, det är inte bara nyfikenhet,

utan stor förmätenhet.

Ingenting som vi får veta på övernaturligt sätt

får vi tro på, utom på människan Jesu Kristi

lära och hans mänskliga tjänares lära.


Och detta är en så allvarlig sak att

den helige Paulus säger:

"Om en ängel från himlen förkunnar ett annat

evangelium för er än vad vi har förkunnat för er,

vare han förbannad"  ( Gal. 1:8 ).


8.  Det är alltså sant att vi alltid måste hålla

oss till vad Kristus lärt. 

Allt övrigt är ingenting värt, och vi får tro det

endast om det överensstämmer med Kristi lära.

Den som än i dag försöker umgås med Gud

på det sätt som man gjorde i det gamla förbundet,

han är på fel väg.


     För övrigt var det ju inte ens då tillåtet för

vem som helst att ställa frågor till Gud,

och inte heller gav Gud svar till alla

människor, utan bara till prästerna och profeterna.


Det var ur deras mun som folket skulle få ta emot

lagen och läran.  Och om någon ville få veta

något av Gud, frågade han detta genom en

profets eller en prästs förmedling och inte

i egen person.


När David ibland i egen person ställde en fråga

till Gud, var det därför att han var profet.

Men inte ens då gjorde han det utan att klä sig

i den prästerliga dräkten, som man läser i

Första Samuelsboken, där han sade til prästen

Evjatar:  "Bär hit efoden till mig"  ( 1 Sam. 23:9 ).


Efoden var ett av prästens viktigaste ämbetstecken, och det var inte förrän han iklätt

sig den, som han rådfrågade Gud.

Vid andra tillfällen rådfrågade David Gud genom

profeten Natans och andra profeters förmedling.


Vad som därför Blev förkunnat för israeliterna

genom profeternas och prästernas mun,

det gällde för dem som Guds ord,

och inte som dessas personliga åsikt.


9.   Och vad Gud annars sade, det hade alltså varken kraft eller auktoritet och kunde inte

inspirera till någon absolut tilltro,

om det inte blev bekräftat av prästerna

och profeterna.


Ty Gud har en alldeles bestämd förkärlek för

att se människan ledd och styrd av en annan

människa som är henne lik, och i enlighet med

det naturliga förnuftet.

Därför fodrar han genomgående att de sanningar

som han på övernaturligt sätt meddelar oss

inte skall tillmätas full trovärdighet, så länge

de inte också når oss genom den mänskliga

kanal som en människas mun är.


Varje gång som han säger eller uppenbarar något

för själen, ingjuter han alltid samtidigt i henne en

viss benägenhet att tala om det för en lämplig

person.  Inte förrän detta skett brukar han ge

henne full visshet om uppenbarelsen,

ty han vill att människan skall ta emot denna

visshet av en annan människa som är henne lik.


     Det var just detta som hände härföraren

Gideon, så som vi kan läsa i Domarboken.

Fastän Gud ofta hade försäkrat honom att han

skulle besegra midjaniterna, förblev han likväl

full av tvivel och fruktan.

Gud lät denna rädsla och modfälldhet kvarstå,

intill den dag då han av människors mun

fick höra detsamma som Gud hade sagt direkt

till honom.


När Gud nu såg honom så modlös, sade han till

honom:  "Stå upp och dra ned i lägret.

Då du har fått höra vad man talar där, skall

dina armarbli starkare och med större mod

skall du dra ned till fiendelägret" ( 7:9-11 ).


Så skedde också. När han fick höra hur en midjanit

berättade för en annan om en dröm, i vilken

han hade drömt at Gideon skulle besegra

midjaniterna, då fattade han åter mod,

och med stor glädje började han kampen.

Detta exempel visar oss att Gud inte ville att

Gideon skulle vara säker på sin sak, ty säkerheten

gav han honom inte direkt och på övernaturlig

väg, utan först då hans sak på

naturlig väg bekräftades. 


10.  Vad som i detta avseende hände Mose

är ännu mera slående.

Gud hade befallt honom att gå och befria Israels

barn, han hade gett starka skäl för denna

befallning och till med bekräftat den genom underverket att förvandla hans stav till en orm,

liksom också genom att först betäcka hans hand med spetälska och sedan ögonblickligen

läka den.


Icke desto mindre förblev Mose så tveksam,

obeslutsam och räddhågad att Gud blev vred,

men ändå kom han inte fram till den orubbliga tro

som var nödvändig i detta fall.

Gud måste väcka hans mod genom hans bror Aron.


Gud sade till Mose:  "Jag vet att din bror Aron,

leviten, är en vältalig man.

Se, nu går han i väg för att möta dig, och när

han får se dig skall han glädjas i sitt hjärta.

Tala till honom och lägg mina ord i hans mun,

och jag skall vara på dina läppar och hans läppar"

( 2 Mos. 4:14-15 ),  för att var och en skall

få sin tro stärkt av den andre.

 



  



 





 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 maj 2014 09:56

KAPITEL TJUGOETT.

HÄR FÖRKLARAS VARFÖR GUD IBLAND BESVARAR DE BÖNER MAN STÄLLER TILL HONOM, TROTS ATT HAN LIKVÄL

INTE TYCKER OM ATT MAN UNDERHANDLAR MED HONOM

PÅ DETTA SÄTT.  DET BEVISAS HUR GUD, ÄVEN OM

HAN GER EFTER OCH SVARAR, OFTA VREDGAS ÖVER DETTA.

1.     Som vi i det föregående har antytt, finns det vissa andliga människor som godkänner den nyfikenhet som leder själarna till att på övernaturlig väg skaffa sig kännedom om olika ting.  De inbillar sig att när Gud ibland besvarar deras böner, betyder det att detta tillvägagångssätt är riktigt och välbehagligt inför Gud.  Utan tvivel ger Gud dem svar, men denna metod är inte riktigt och inte vägbehaglig för Gud.

Tvärtom ogillar han den, ja ofta förnärmas han och vredgas över den.

         Och skälet är följande.  Det är inte tillåtet för en skapad varelse att överskrida de gränser som Gud efter naturlagarna har utstakat för att vägleda honom.

Åt människan har Gud nu en gång gett förnuftets och naturens lagar.   Människan har alltså inte rätt att försöka gå utöver dessa, och hon bör inte heller försöka utforska eller få veta något på övernaturlig väg.   Ty detta vore att överskrida naturlagarna, och följaktligen är det inte tillåtet.

Gud kan inte gilla det utan förolämpas snarare av det, liksom av allt som är otillåtet.

       Kung Achas kände väl till detta.  Jesaja sade visserligen å Guds vägnar till honom att han skulle be om ett underverk, men h an vägrade och sade tvärtom: "Jag vill inte be om det, jag vill inte fresta Herren"  ( Jes. 7:12 ).

Det är verkligen att fresta Gud, detta att vilja förhandla med honom på extraordinära vägar, vilket de övernaturliga vägarna är.

2.    Nu säger ni troligen:  Men om det är på det viset, och om det inte är välbehagligt för Gud, varför svarar han då i vissa fall?  På detta svarar jag att han gör det av hänsyn till svagheten hos den själ som vill slå in på denna väg.

Han villfar henne för att hon inte skall tappa modet och falla tillbaka, och vidare för att hon inte skall tro att Gud är missnöjd med henne och prövar henne alltför hårt.

Han har på själens svaghet.  Och därför anser han det lämpligt att göra en eftergift och svara henne på denna väg.

      På liknande sätt förfar han också med många andra svaga och finkänsliga själar, när han ger dem starka känslor av glädje och all ljuvlighet i umgänget med honom.

Men detta gör han inte därför att han själv vill det, eller därför att han tycker om att man umgås med honom på detta sätt.  Vi har redan sagt det, Gud ger åt varje själ det som är bäst för henne, och på det sätt som är bäst för henne.

Han är som en källa, ur vilken var och en får hämta så mycket vatten som hans kruka kan rymma, och  ibland låter han dem få det ur dessa exceptionella ledningar; men därav följer inte att det skulle vara tillåtet att hämta vatten ur dem.  Gud ensam tilkommer det att ge vatten ur källan, när han vill, hur han vill, åt vem hann vill och och i vilket syfte hann vill, utan anspråk från någon.

Vi upprepar alltså på nytt: När Gud någon gång nedlåter sig till att lyssna på önskningar och böner från somliga själar, är det därför att de goda och enkla.  Han vill inte underlåta att hjälpa dem för att inte göra dem ledsna.  Men detta betyder inte att han gillar deras tillvägagångssätt.

3.    En liknelse skall kanske bättre förklara denna sanning.

En familjefar har på sitt bord ett stort antal olika maträtter, den ena bättre än den andra.  Ett av hans barn ber honom om en viss rätt, inte den bästa, men den första det får se .

Och barnet ber om justdenna, därför att det hellre skulle äta av den rätten än av någon annan.

Fadern förstår att om han gav barnet en annan rätt att äta, skulle barnet inte ta emot den, för det vill bara ha den rätt som det har bett om och ingen annan.

Det låter han, om än ogärna, barnet gör som det vill, för att barnet inte skall bli utan mat och börja gråta.

         Så handlade Gud också med Israels barn, när de bad honom om en kung.   Visserligen gav han dem en, men motvilligt, därför att et inte var till deras bästa.

Följaktligen sade han till Samuel: "Lyssna till detta folks röst, ge dem den kung de ber dig om.  Det är inte dig de har förkastat, utan mig, så att jag inte skall vara kung över dem"

( 1 Sam. 8:7 ).

        På liknande sätt handlar Gud också med andra själar och ger dem vad som inte är till deras bästa, eftersom de inte vill eller inte kan gå någon anan väg.  När de emellanåt får ta emot ljuvliga och värmande upplevelser i anden eller i känslorna, så ger Gud dessa, som vi har sagt, därför att de inte är mogna för den starka och fasta föda som hans Sons lidanden och kors innebär och som han skulle vilja se dem önska sig framför allt annat.

4.   Likväl anser jag det mycket värre att vilja få veta något på övernaturlig väg än att vilja med sinnena erfara vissa andra andliga njutningar. Ty jag inser inte hur en själ som är lysten efter sådana ting skulle kunna undgå att begå åtminstone förlåtliga synder, trots alla sina goda avsikter och sin fullkomlighet.   Samma sak säger jag om den själasörjare somm uppmuntrar henne till detta eller lämnar henne fritt spelrum.

Inget av allt detta är nödvändigt.  Vi har vårt naturliga förnuft, lagen och evangeliets lära; detta räcker fullkomligt för vår andliga ledning.  Det finns inga svårigheter eller hinder som inte kan övervinnas med dessa medel eller botas helt och fullt efter Guds välbehag och till själarnas bästa.

     Ja, vi måste hålla oss så noga till förnuftet och evangeliets lära, att om vi på övernaturlig väg fick veta vissa saker, med eller utan vår medverkan, skulle vi av dessa bara få ta emot dem som överensstämde med förnuftet och evangeliets lära.  Och i så fall skulle vi ta emot dem inte därför att de kom genom en uppenbarelse, utan därför att de överensstämde med förnuftet, och alla slags känslor rörande uppenbarelsen måste vi lämna åsido.

Men till och med i ett sådant fall måste man tänka över och undersöka sakerna med mycket större noggrannhet än om det inte alls hade ägt rum någon uppenbarelse, ty djävulen framställer ofta verkliga och framtida ting, som är förenliga med förnuftet, i avsikt att förleda oss.

5.   Av detta framgår att mitt i alla våra behov och svårigheter har vi ingen bättre och säkrare grund än bönen, och därtill hoppet att Gud skall hjälpa oss med de medel som han anser riktiga. 

      Detta råd ger oss också den Heliga Skrift.  Vi läser där att då kung Joshafat hade råkat i en svår belägenhet därfär att han omringats av fiender, började han be och sade till Gud: "När vi inte vet vad vi skall göra i vår nöd, återstår oss endast att rikta blicken på dig", för att du skall sörja för oss på det sätt som bäst behagar dig  ( 2 Krön. 20:12 ).

6.  Trots att Gud ibland besvarar en så anspråksfull bön,

visar han sig dock någon gång uppretad.  Vad vi redan har sagt skulle vätl egentligen räcka för att bevisa detta, men det torde nog ändå vara på sin plats att uppvisa ytterligare några exempel på saken ur den Heliga Skrift.

      Så läser vi till exempel i Första Samuelsboken att Saul en gång yttrade en önskan att profeten Samuel, som dock redan var död, skulle tala till honom.

Men samtidigt visade Gud sitt missnöje.  Profeten Samuel gav honom genast en förebråelse och sade:  "Varför har du kommit och stört min vila och tvingat mig att stå upp igen?" 

( 1 Sam. 28:11-15 ).

       Vidare känner vi till att Gud var mycket missbelåten med Israels barn, även om han lyssnade till dem och gav dem det kött de begärde.  Ty som straff sände han genast med eld  från himlen, som det står skrivet i Fjärde Mosebok

( 11:32-33 ) och som David berättar med följande ord:

"Ännu var maten i deras mun, då kom Guds vrede över dem"  ( Ps. 78:30-31 ).

      I Fjärde Moseboken läser vi också att Gud oupphörligen vredgades på profeten Bileam, eftersom denne gick och besökte midjaniterna på kallelse från deras kung Balak.

Men Gud hade sagt till honom att han fick gå till dem, ty han hade önskat det och bett om det.

Men medan han var på väg, trädde likväl en Herrens ängel fram med ett svärd i handen för att döda honom och sade:

"Förvänd är din väg och mot min vilja"  ( 4 Mos. 22:32 ).

Och det var därför som han ville döda honom.

7.  På detta och många andra sätt nedlåter sig Gud till att bevilja själarnas önskningar, trots att han blir uppretad av dem.  Man skulle kunna mångfaldiga exempel och vittnesbörd om detta i den Heliga Skrift.   Men detta är överflödigt, eftersom det rör sig om en så uppenbar sanning.

      Jag vill bara tillägga att det är farligt, farligare än jag ens kan säga, att vilja umgås med Gud på sådana vägar.

Den som håller fast vid detta slags umgänge, han kommer ofelbart på villovägar och blir besviken.

Och den som har fäst vikt vid det, han kommer genom egen erfarenhet att förstå mig.

        Men bortsett från svårigheten att inte ta fel i fråga om att förstå de ord och visioner som kommer från Gud, är det vanligtvis så att många av dem kommer från djävulen.

Ty rent allmänt härmar djävulen Guds tillvägagångssätt och förhållande till själen.  För att ställa sig in hos själen, liksom den rovlystna vargen som förklädd till får går in i fårhjorden, efterapa djävulen så bra Guds meddelanden att man har mycket svårt att känna igen honom.

Eftersom han nämligen säger mycket som är sant och oförnuftigt, eller sådant som sedan verkligen inträffar, kan man lätt bedra sig.   Men menar att eftersom dessa ting besannas, kommer det övriga nog också att besannas, och följaktligen kan det hela inte komma från någon annan än Gud.  Ty människor är okunniga om det faktum att det är mycket lätt för djävulen, som av naturen har en k lar uppfattning, att helt eller delvis utforska orsakerna till de händelser som skett i det förflutna eller skall ske i framtiden, så väl som sammanhangen dem emellan. Eftersom han har ett mycket klart intellekt, kan han lätt förutsäga att en viss verkan kommer av en viss orsak, fastän han ibland tar alldeles miste, då ju alla orsaker ytterst beror på Guds vilja.

8.   Låt oss ta ett exempel.  Djävulen förutser av jordens och luftens beskaffenhet och av de lagar som styr solen att vid en viss tidpunkt kommer pesten att bryta ut, och att den i en viss trakt kommer att härja mera, i en annan mindre.

Se, i detta fall blev pesten känd genom sina orsaker!

Vad är det sedan för märkvärdigt med att han uppenbarar detta för en själ och säget att om ett år eller ett halvår kommer pesten att bryta ut?  Och den profetian kommer att besannas, och det har bara varit en djävulens profetia.

Likaså kan han förutse en jordbävning genom att lägga märke till hur det inre av jorden uppfylls med gas, och så kan han säga: "Vid den eller den tidpunkten kommer det att bli en jordbävning".   Detta är emellertid ingenting annat än naturlig insikt.  Och för den behöva ingenting än att man håller förnuftet fritt frän själens lidelser, så som Boethius säger: "Om du vill lära känna det sanna med hjälp av den naturliga klara insikten,  håll då fjärran från dig glädje och fruktan, hopp och smärta.

9.   Man kan också lära känna de övernaturliga händelserna, såvida deras orsaker är grundade i den gudomliga Försynen, som är oändligt rättvis och som ofelbart säkert drar försorg om vad såväl goda som dåliga förhållanden hos människobarnen fordrar.  Man kan nämligen också på vanlig väg komma till klar insikt om att den eller den personen, den eller den staden eller något annat, kommer att råka i det eler det beträngda läget, i de heller de förhållandena, så att Gud i sin rättfärdighet och enligt sin allsmäktiga försyn måste ingripa som just de förhållandena fordrar, det må vara för att straffa eller belöna eller vadhelst läget kräver.

Och därefter kan man lungt säga: "Vid den tidpunkten kommer Gud att ge er detta eller handla på detta sätt beträffande er, eller denna händelse kommer att inträffa för er".

      Det var detta som den heliga Judit lät Holofernes förstå. 

För att övertyga honom om att Israels barn nödvändigtvis måste förgöras,, berättade hon först för honom om den mängd synder de hade begått och om deras dåliga uppförande. Därefter sade hon till honom: "Eftersom de gör sig skyldiga till sådana brott , är det säkert att de prisges till undergång"  ( Judit 11:15 ). 

       Detta är att känna till staffet genom dess orsak.

Därmed menar man:  Det är säkert att synder av detta slag måste framkalla sådan straff från Gud, som är oändligt rättfärdig.  Den gudomliga Visheten säger likadant:

"Vad någon brukar som medel till synd, det blir också medel till hans straff"  ( Vish. 11:17  Vulg. )

10.   Satan kan ju mycket väl veta detta, inte bara genom sitt naturliga förstånd, utan också genom sin erfarenhet, ty han har ju sett Gud handla så.  Och så förutsäger han det, och det inträffar.

        Den helige mannen Tobit kände till det straff som hotade Nineve genom straffets orsak. Därför underrättade han i förväg sin son att i den stund som han själv och modern dog, skulle sonen lämna staden, därfär att den skulle komma att förstöras:  "Jag ser klart att dess ondska måste bli orsak till dess bestraffning, och den bestraffningen blir dess slut  och fullständiga förstörelse"  ( Tob. 14:10 ).

Såväl djävulen som Tobit kunde dra denna slutsats inte bara av stadens ondska, utan också av sin egen erfarenhet.

Det såg ju att staden hade hopat samma missdåd som dem för vilkas skull Gud hade förintat jorden genom syndafloden,, och för vilkas skull han också hade straffat Sodoms invånare, vilka omkom genom eld.  Men Tobit visste detta också genom Guds Ande.

11.   Likaså kan till exempel djävulen veta att en viss Petrus enligt tingens naturliga ordning inte kan leva längre än så och så många år till, och därför förväg kungöra detta.

Likadant är detta med många andra ting som man inte alla kan räkna  upp, ja, som man inte ens kan börja tala om, därför att det rör sig om så invecklade och vanskliga saker. Hans mål är att lura oss.  Och hur skall man skydda sig

sig för sådant?  Endast genom att ta sig i akt för alla övernaturliga uppenbarelser, visioner och ord.

        Det är således med all rätt som Gud vredgas mot den som inlåter sig på sådant.  Han ser ju att det är förmätenhet hos människan att bege sin in på en väg där det lurar så många faror, inbilskhet, nyfikenhet, högmod, och där vi finner källan och grunden till fåfänga, ringaktning för gudomliga ting och slutligen orsaken till en mängd ont genom vilket många människor har kommit på fall.

        Dessa människor förtörnade till den grad Gud genom detta att han med flit lät dem råka i villfarelse, falska förhoppningar och andlig blindhet, så att de till slut lämnade de vanliga livsvägarna och gav sig hän åt dårskaper och fantasibilder.  Det är detta som profeten Jesaja har sagt:

"Herren har mitt  ibland dem utgjutit en förvirringens ande" 

( Jes. 19:14 ), en grumlighetens och oredans ande, vilket på vanligt språk betyder en ande som fattar allting fel.

Därmed har Jesaja uttalat ett klart ord, som passar precis för vårt ämne: han riktar sig nämligen till dem som ville lära känna framtiden och övernaturlig väg.  Det är därför som han säger att Gud har gett dem en ande som kommer dem att fatta allting fel. 

Inte som om Gud verkligen skulle ha velat det så, eller som om han verkligen skulle ha gett dem en förvirringens ande. 

Nej, snarast var det de själva som ville blanda sig i mysterier som de inte kunde förstå på ett naturligt sätt.

I sin harm lät han dem gå vilse.  Han gav dem inte sitt ljus för att upplysa dem på en väg som han inte ville att de skulle gå.

När profeten säger att Gud har gett dem denna förvirringens ande, vill han uttrycka att Gud berövade dem den rätta anden.  Det är på detta sätt som Gud är orsaken till detta onda. Han är den privativa, den fråntagande, orsaken, så till vida som han avlägsnar sitt ljus och sin nåd, så att man til följd av detta ofelbart råkar i villfarelse.

12.   Det är på detta sätt som Gud tillåter djävulen att förblinda och bedra en mängd själar, som har förtjänat det genom sina synder och sin förmätenhet.

Djävulen lyckas fånga deras lättrogenhet, de tar honom för en god ande.  Ja, det går så långt att trots alla ansträngningar som görs för att öppna ögonen på dem, finns det ingenting som kan dra dem ur deras villfarelse.

Med Guds tillåtelse blir de till slut alldeles genomträngda av denna ande, som består i att fatta allting fel.

Det var detta som hade hänt kung Achavs profeter, berättas det. Gudd tillät att de blev vilseförda av lögnens ande och gas Satan löfte till detta med orden: "Du skall bedra dem och få överhand över dem, gå ut och gör så"  ( 1 Kon. 22:22 ).

Och han lyckades så bra att bedra profeterna och kungen att de inte ville lyssna till p rofeten Mika, som däremot kongjorde sanningen och sade till dem saker som var helt motsatta till vad de andra sade.

Detta skedde därför att Gud hade slagit dem med blindhet på grund av den starka egenviljan i deras önskningar.

De ville nämligen att Gud skulle villfara dem, så att de skulle gå dem helt efter deras egna lustar och önskningar.

Detta var emellertid det säkraste medlet och den bästa förberedelsen för att Gud med avsikt skulle låta dem falla i blindhet och förvillelse.

13.   Det är detta som Hesekiel avser, när han talar mot den människa som är gripen av ärelystnadens och nyfikenhetens ande och som vill lära känna skeendet genom övernaturliga medel.  I Guds namn säger han: "Då denne man vänder sig till profeten för att genom honom fråga mig, då skall jag, Herren, svara honom direkt; jag skall vända mitt ansikte i vrede mot honom, och om profeten bedrar med sitt svar, då är det jag, Herren, som har bedragit profeten" 

( Hes. 14:7-9 ). Detta ord måste då förstås så, att Gud inte ger sin nåd och att man som följd råkar i villfarelse.

Ty vad ordet vill säga är detta: "Jag, Herren, skall själv i min vrede ge honom svar".

Därmed menas: Gud tar ifrån en sådan människa sin gunst och nåd, och den oundvikliga följden är då den att hon faller offer för bedrägeri.  Då är djävulen genast på plats och gör henne till viljes, alltefter hennes smak och önskan.

Han gör vad hon önskar, och hon tar emot svar och meddelanden som helt stämmer med hennes vilja.

Hon råkar i den djupaste förblindelse.

14.   Det förefaller som om vi har avvikit en smula från det mål vi utlovade i kapitlets överskrift, vilket var att bevisa att trots att Gud ibland svarar påsådana böner, visar han ofta sitt misshag med detta.  Men om man noga ser efter, tjänar allt vi har sagt till att bevisa vårt påstående.

Ty ur allt detta framgår att Gud med misshag ser att själen åstundar sådana visioner, ty detta är en orsak till att man på mångahanda sätt blir bedragen.

    

            

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 5 maj 2014 20:47

KAPITEL TJUGO.

DÄR VI MED TEXTER UR DEN HELIGA SKRIFT BEVISAR ATT FASTÄN GUDOMLIGA UPPENBARELSER OCH ORD I SIG SJÄLVA ALLTID ÄR SANNA, SÅ ÄR DE I SINA EGNA ORSAKER LIKVÄL INTE ALLTID SÄKRA.

1.    Nu åligger oss uppgiften att bevisa den andra orsaken till att visioner och ord som vi får av Gud, och som visserligen alltid är sanna i i sig själva, dock inte alltid är säkra i förhållande till oss.  Orsaken till detta står att finna i de anledningar och bevekelsegrunder som de de stödjer sig på.

      Ofta lovar nämligen Gud något som har skapade varelser eller deras verksamhet till förutsättning.

Men sådana är föränderliga och kan slå fel.  Därmed kan emellertid också de ord som har dem till förutsättning ändras eller slår fel, ty där det ena är beroende av det andra måste, till följd av att det ena slår fel, nödvändigtvis också det andra göra det. Om Gud till exempel sade: "Inom ett år skall jag sända den eller den plågan över detta land", kunde anledningen och orsaken till en sådan hotelse kanske vara någon förolämpning som Gud tillfogats i det landet.

Men om nu den orättfärdigheten blev avlägsnad eller ändrad, då skulle också straffet kunna bortfalla eller ändras.

Hotelsen förblev ändå sann, eftersom den hade en verklig skuld till förutsättning och verkligen också skulle bli utförd, om denna skuld stod fast.

2.  Det var detta som hände staden Nineve.  Gud befallde profeten Jona att gå ut och i hans namn förkunna:

"Fyrtio dagar till, och Nineve skall förgås"  (Jon. 3:4 ).

Men denna hotelse verkställdes inte, därför att orsaken till att den hade uttalts, nineviternas synd, upphörde.

Ninevis inivånare gjorde nämligen genast bot för sina synder.

Utan denna bot skulle hotelsen ha blivit utförd.

         I Första Kungaboken läser vi att när kung Achav hade begått en svår synd, lät Gud genom vår fader Elia kungöra för honom att ett svårt straff skulle komma över honom själv, hans hus och hans rike.  Men i smärta över detta rev då Achav sönder sina kläder och tog på botgörardräkt, och han fastade och använde en säck till nattläger och visade sig djupt bedrövad och ödmjuk.

Då lät Gud genom samme profet förkunna följande för honom:  "Eftersom han har förödmjukat sig så inför mig, skall jag inte låta olyckan drabba honom under hans livstid, först under hans sons tid skall jag låta den komma" 

( 1 Kon. 21:29 ).   Vi ser alltså att eftersom Achav ändrade sinnelag och känslor, ändrade Gud å sin sida sitt domslut.

3.    Vi kan alltså fastslå vad vi redan har sagt:Även om Gud med bestämdhet har uppenbarat något för en själ, det må vara en välsignelse eller en olycka som angår henne själv eller andra, kan detta vändas till det bättre eller det sämre eller också helt utebli, allteftersom denna själ ändrar sinnelag, eller den inre drivkraften bortfaller som Gud har i sikte.  Profetian fullbordas då inte på det sätt an väntade.

Men oftast vet man då inte varför, Gud ensam vet det.

      Ty mångahanda ting brukar Gud uttala och undervisa och utlova, inte därför att man genast skall förstå dem eller få dem, utan därför att man senare skall komma att förstå, när det är lämpligt att man blir upplyst om dem eller när deras verkan inträder.   Så handlade Herren Kristus också med sina lärljungar.   Han talade till dem i olika slags liknelser och sinnrika tänkespråk, vars mening de inte fattade förrän den tidpunkt hade kommit då de själva skulle förkunna dem. Detta skdde när den Helige Ande kom ned över dem.

Denne skulle förklara för för dem allt vad Kristus under hela sitt liv hade sagt till dem, så som hansjälv hade förutsagt

( Joh. 14:26 ).  När den helige Johannes talar om Kristi intåg i Jerusalem säger Han:  "Detta förstod hans lärljungar inte då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kom de ihåg att detta var skrivet om honom" ( Joh. 12:16 ).

Och på detta sätt kan många gudomliga ting hända i en själ, som varken hon själv eller hennes andlige ledare förstår förrän tiden är inne.

4.    Likaså läser vi i Första Samuelsboken hur Gud, som vredgades mot prästen Eli för att denne inte bestraffade sina söners synder, sände Samuel till honom och lät genom denne säga till honom bland annat följande: "Väl har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få göra tjänst inför mig till evig tid.

Men nu säger Herren; Bort det" ( 1 Sam. 2:30 ).

Prästämbetet var instiftat till Guds ära och förhärligande.

Och för detta ändamål hade Gud lovat Elis fader att präsämbetet skulle förbli i hans familj för alltid, men på villkor att alla förbev trofasta.

Men nu brister Eli i nätälskan för Guds ära.

Gud själv låter honom veta att han klagar över att Eli ärar sina söner mer än Gud, när han överser med deras synder för att inte förödmjuka dem.   Och på så sätt förverkligades inte Guds löfte, som skulle ha varat för alltid, men på villkor att de för alltid skulle ha varit trofasta i sin nitälskan för Gud.

     Vi får alltså inte tro att ord och uppenbarelser som kommer från Gud och som i sig själva är sanna, ofelbart måste gå i uppfyllelse efter sin ordalydelse, i all synnerhet inte när de efter Guds anordning är bundna till mänskliga orsaker, vilka kan förändras eller förbytas eller helt försvinna.

5.    Men när beror dessa ord av mänskliga orsaker?

Den hemligheten vilar hos Gud, och han avslöjar den inte alltid.  Han uttalar ett ord eller ger en uppenbarelse, men han säger ibland ingenting om villkoret för att den skall förverkligas.  Så gjorde han beträffande invånarna i Nineve.

På ett absolut sätt kungjorde han för dem att deras stad efter fyrtio dagar skulle förstöras ( Jon. 3:4 ).

Vid andra tillfällen fastställer han ett villkor för profetian, som han gjorde är han sade till Jerobeam: "Om du håller min bud som min tjänare David gjorde, skall jag vara med dig som jag var med honom, och bygga åt dig ett hus, som jag gjorde åt min tjänare David"  ( 1. Kon. 11:38 ).

         Men antingen han framställer villkoren för sina profetior eller inte, så får vi inte inbilla oss att vi förstår dem.  Ty de fördolda sanningarna i Guds ord och deras mångfaldiga betydelse kan vi inte fatta.

Han fins ovanför alla himlar och han talar evighetsord; men vi, vi är bara blinda varelser på denna jord, och vi förstår bara köttets och tidens språk.

Så uppfattar jag också den vise mannens ord: "Gud är i , men du är på jorden, låt därför dina ord vara få".  ( Pred. 5:1 ).

6.    Kanske svarar du mig: Men om vi ändå inte kan begripa dessa uppenbarelser och inte bör sysla med sådana ting, varför meddelar Gud oss demm då?

       Jag har redan sagt att vi kommer att förstå allt när tiden är mogen, när det passar den som har talat, och att bara den som Gud har bestämt kommer att fatta det.

Då kommer vi att inse varför det hela gick om det gick, ty Gud är alltid rättfärdig och sann i allt vad han gör.

Tro mig, vi kommer aldrig att helt kunna fatta och förstå lla de skilda betydelserna av Guds ord och verk.

Men vi skall inte heller stödja oss på det yttre skenet, för att inte utsätta oss för villfarelser och besvikelser.

        Detta var något som profeterna väl kände till, dessa i vilkas händer Guds ord hade lagts.  För dem betydde profeterandet stora prövningar från folkets sida.

Ty vi som redan har sagt, folket såg att mycket av det som uppenbarats för dem inte bokstavligen gick i uppfyllelse, och detta gav dem anledning att fölöjliga profeterna och göra narr av dem.

Jeremia gick ändå därhän i klagan att han utbrast: "De gör narr av mig varje dag, alla fölöjligar mig och föraktar mig, ty det är nu en lång tid som jag har talat mot deras ondska och förkunnat deras undergång.  Så har Guds ord för mig gett upphov till smälek och hån dag för dag.

Därför har jag sagt:  Jag vill inte längre minnas Guds ord, jag vill inte tala i hans namn"  ( Jer. 20:7-9 ).

    Dessa ord visar hur den helige profeten visserligen talar med resignation och som en människa som är för svag för att uthärda Herrens vägar och hemligheter.

Men han låter oss samtidigt klart förstå hur storr skillnad det är mellan uppfyllelsen av Guds utsagor och människornas vanliga uppfattning.  Ty folket ansåg att de heliga profeterna bara var pratmakare, och dessa fick lida så mycket för för sitt uppdrag att samme Jeremia på ett annat ställe utropar:

"Till skräck och  till fallgropar har profetian blivit för oss, och till motsägelse"  ( Klag. 3:47 ).

7.    Det var därför som Jona flydde, när Gud sände honom att predika Nineves undergång.  Han visste att människor uppfattar Guds ord och dess orskaker på ett annat sätt.

Och för att inte bli förlöjligad om profetian inte uppfylldes, flydde han för att inte behöva profetera.

Och så väntade han utanför staden under de fyrtio dagar somhan förutsagt, för att se om profetian skulle uppfyllas.

När han såg att den inte uppfylldes, blev han så djupt bedrövad att hann sade till Gud:  "Jag frågar dig, Herre, var det inte just detta jag sade, när jag ännu var kvar i mitt land?  Och det var därför som jag föredrog att fly undan till Tarshish"  ( JOn. 4:2 ). 

Och den helige mannen sörjde och bad Gud att ta hans liv.

8.   Varför alltså förvåna sig över att bland de profetior eller uppenbarelser som Gud ger själarna, det också finns sådana som inte uppfylls på det sätt som vi förstår dem?

Låt oss till exempel anta att Gud försäkrar en själ någonting,

eller framställer för hnne en uppenbarelse om något gott eller något ont som skall träffa henne själv eller något ont som skall träffa henne själv eller någon annan.

Då emellertid denna profetia grundad på en viss bestämd handling, en tjänst eller en förolämpning, genom vilken denna själ eller någon annan befrämjar Guds ära eller förnärmar den. 

Omm nu dessa själar framhärdar i sitt tillstånd, kommer profetian att uppfyllas.  Men detta är likväl inte säkert, eftersom det inte är säkert att de framhärdar.

Därför får man aldrig förlita sig på sin insikt, utan bara på sin tro. 

   

           

   

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards