Alla inlägg under december 2012

Av Jan-Owe Ahlstrand - 27 december 2012 17:22

                                       KAMPEN MOT BEDRÖVELSE.               
   Vår femte kamp gäller det att dra ut den tärande bedrövelsens taggar ( TRISTITIA:  dystert allvar tristess , resignerad förstämning., depressiv sinnesstämmning). Om själen oväntat överväldigas av en sådan sinnestämning, blir den gudomliga kontemplationen omöjlig på bara ett ögonblick, hjärtats renhet fördrivs, själens krafter försvagas ända ner i roten och hjärtat snörps samman.  Bedrövelse hindrar själen från att fyllas av bönens inre glädje och medger ingen andlig läsning, som ju är ett läkemedel. Man klarar inte att möta sina medmänniskor sansat och milt och sina plikter utför man vresigt och kantigt. Bedrövelse gör oss oemottagliga för hälsosamma råd, den rubbar vår ståndaktighet och försätter människan i ett tillstånd som om hon vore utan förstånd, vansinnig och drucken. Den knäcker fullständigt vårt inre och driver oss till syndig förtvivlan. "Liksom mal förtär klädnaden och mask träet, så förtär bedrövelsen mannens hjärta"  ( Ord. 25:20-LXX ).  

Bedrövelse följer ofta av vrede eler ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere ------

och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, somm onödigt struntprat.  Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla.

             Ingen tvingas till synd för att någon annan handlar fel. Det som leder till synd, bär man i sitt eget hjärta. Därför bör exempelvis ingen anse att hans sexuella begär väcktes bara för att han plötsligt fick syn på en vacker kvinna. Han bör snarare tänka som så att när han såg kvinnan, kom de sjukdom till ytan som redan fanns hos honom fördold och förborgad.

Alltings Skapare, som bätre än alla andra förstår att hla sina skapade varelser, har inte befallt oss att undvika människors sällskap, och särskilt inte deras som vi har sårat eller som enligt vår uppfattning har förorättat oss. Tvärtom vill han att vi genom saktmod vinner just dessa människor.  Ty han vet att människans hjärta inte kommer till mognad om hon lever avskild från andra, utan bara om hon har tålamodets dygd.  Om vi har tålamod, kan vi leva redligt även med dem som hatar friden; men om vi saknar tålamod, råkar vi i strid även med människor som är fullkomligare och bättre än vi själva.  Det finns en bedrövelse som tjänar som rättesnöre för livet och utrotar laster. Men jämte den finns  en bedrövelse som störtar en syndig själ i bittraste förtvivlan: den hindrade Kain från att göra bot för sitt brodermord och den tillät inte Judas att gottgöra sitt förräderi,, utan drev honom att hänga sig.

En människa, fylld av den botfärdiga och hälsosamma bedrövelse som leder till evig salighet, är:

1.  LYDIG,  2.  LYSSNANDE,   3.  ÖDMJUK,  4.  MILD,   5.  SAKTMODIG,   6.  TÅLMODIG,

ty denna bedrövelse växer ur kärleken  till Gud. Men världens bedrövelse, svårmodet, gör människan

1.  OGIN,   2.  OTÅLIG,  3.  HÅRDHJÄRTAD,   4.  FYLLD AV AGG,   5.  OCH OFRUKTBARA BEKYMMER,

6.  SYNDIGT FÖRTVIVLAD.

Det som snärjts i sådan bedrövelse, klarar inte att göra någonting. Det finns inget hälsosamt i hennes smärta , ty hennes sorg är bortom allt förnuft.  Det tar ifrån bönen all kraft och förintar den helige Andes frukter.

Vi måste avvisa all världslig bedrövelse ur våra hjärtan lika energiskt som när vi utrotar otukt, penningbegär och vrede. Sådan bedrövelse leder oss nämligen till andlig död.  Ständig meditation beskyddar oss mot andlig tomhet. Med hjälp av den kann vi också fördriva bitter bedrövelse och få andlig upprättelse genom det eviga hoppet och kontemplationen av den utlovade saligheten. Så kann vi övervinna alla sorger, vilka orsaker de än har: vrede förlust av ägodelar, tillfogad orätt eller olösliga konflikter som vill driva oss till dödlig förtvivlan.

Vi måste uthålligt  och i orubbad glädje rikta blicken mot det kommande och eviga, det hinsides. Då kan vi aldrig tryckas ner av tillfälliga händelser eller förföras till falsk trygghet av stundens lycka, ty båda är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi.                                                          
                                   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2012 18:34

                                                 KAMPEN MOT VREDEN.

Vår fjärde kamp gäller det att grundligt avlägsna vredens dödliga gift ur själen. Om vreden får sitt tillhåll i hjärtat, vistas hjärtat i mörker. Då kan vi inte bedöma och handla klolt och måttligt, och man förlorar förmågan till kontemplation. Vi kan inte heller ger kloka råd. Vi varken lever rättfärdigt  eller är angelägna om att göra det och för sanningens andliga ljus är vi oemottagliga. Det står i psalmen: "Mina ögon är skumma av vrede"

( Psalm. 6:8-LXX ). Även om alla människor skulle mena att vi är visa, är vi fjärran från vishet. Deter heter i Predikaren: " --- vreden bor i dårars bröst" ( Pred. 7:10 ).

Den strävar efter fullkomlig kärlek och vill visa att han är beredd till andlig kamp, måste hålla vrede och bitterhet ifrån sig. Det Paulus säger, måste han låta gälla: "Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska."  ( Ef. 4:31).  När han skriver "Gör er av med all vrede", gör han inte undantag  för någon vrde mot någon människa överhuvudtaget, inte heller omm vreden för oss skulle framstå som nödvändig och nyttig.

När till exempel en broder har felat, skyndar man, om det behövs,, till hans hjälp. Men om nu någon är ivrig att vilja ge någon annan ett läkemedel därför att denne senare har en lättare febersjukdom, får han inte bli indignerad eller ond över sin brders fel och i förbindelse dra över sig själv en sjukdom. Den som vill hela sin broders fel, måste själv vara fri frånn varje sjukdom. Annars träffas han av evangliets ord: "Läkare, bota dig själv!"  ( Luk. 4:23 ). Visserligen ser han flisan i sin broders öga, men bjälken i sitt eget märker han inte

 ( Matt. 7:3 ). Hur skulle en människa med en hel bjälke av indignation och vrede i ögat, kunna ta bort flisan ur sin broders öga?   

All upprördhet och vrede, vilken orsaken än är, förblindar hjärtats öga, ty vreden skjuter in en "bjälke" i ett klarseende öga så att det inte ser rättfärdighetens sol. Om vredens bjälke i ögat är av guld --- alltså en så kallad "helig vrede" som bottnar i att nästan handlar mot både Guds vilja och sitt eget bästa --- eller avbly --- det vill säga en "ohelig vrede" --- betyder ingenting.  Om man inte kan se med sina egna ögon, har metallens värde ingen betydelse.

Det finns bara en enda legitim vrde och det är vreden över denn egna synden. Bara i ett enda fall är vreden till nytta för oss, och det är om vi med vrede avvisar vårt hjärtas utsvävningar. Om vi skär tänder och bävar av fruktan för änglarnas och Guds närvaro när vi tänker på sådant som är dolt i hjärtats innersta, och som vi skulle skämmas över att göra eller säga inför människor, då är vrden nyttig. Men Guds öga genomskådar allt. Ingen av samvetets hemligheter kan döljas inför honom.

Aposteln säger: "Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle" ( Ef. 4:26-27 ).

Gud förklarar genom profeterna vad "solen" betyder: " Men för er, ni som fruktar mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp, med läkedom under sina vingar"  ( Mal. 4:2 )  och på ett annat ställe heter det att solen ska gå ner för syndarna mitt på ljusa dagen ( Amos. 8:9 ).

Här syftas i överförd bemärkelse ( SECUNDUM SENSUM TROPICUM ) på människoanden, det vill säga på  "NOUS", förnuft, vars uppgift det är att ge ljus åt hjärtat och dess tankar, och därför kallas det med rätta "solen".

Därför får det inte slockna på grund av vrede. Ty om solen går ner, blir alla hjärtats känslor ersatta av mörker och förvirring tillsammans med dess upphovsman. Om vi är omgivna av vrede, vet vi lika lite som i nattens mörker, hur vi rätteligen bör handla. Med den innebörden fortlever apostelns ord i fädernas traditioner.

Vad ska jag säga --- utan att samtidigt rodna över mig själv  ---- om sådana som är så oförsonliga, att de inte ens låter solens nedgång sätta en gräns för sinn vrede?  Långt efter solnedgången slår de vakt omm den, dag efter dag. De fortsätter att bära på sitt agg mot vissa personer. Visserligen försäkrar de med munnen att de inte är det minsta upprörda, men i verkligheten bär de fortfarande på den djupaste vrede.

Man märker det av att de överhuvudtaget inte tilltalar dessa människor eller i varje fall inte kan samtala med dem på ett normalt och vänligt sätt. Själva anser de inte att de därmed handlar fel, men det anser de bara därför att de har avstått från att hämnas. Men inte svalnar vreden av det! Eftersom de inte öppet törs eller kan visa hur hämndlystna e är eller omsätta sin hämndlystnad i handling, låter de vredens gift verka i hemlighet i  hjärtat till deras eget fördärv. Det äter sig in i dem i tysthet , och eftersom själen är kraftlös, befrias de inte från sin förbittring, och de behöver flera dagar för att lugna ner sig.

Om man har gift i sitt hjärta, kan man inte be.

Bröder som vi har sårat och förorättat, brukar vi förakta eller se nedlåtande på, och om vi intalar oss själva att vi är oskyldiga till att de känner sig förorättade. Men våra själars läkare som som vet allt som är fördolt, vill att vi rycker undan alla tillfällen till vrede ur våra hjärtan, och det radikalt. Han bjuder oss att förlåta  våra bröder och att, om de har förorättat oss, försona oss med dem samt glömma hela saken. Och om vi märker att någon, med rätt eller orätt, har något emot oss, ska vi dessutom vänta med att bedja. Vi ska först räcka fram vår hand till försoning.

Om vi bevarar bitterhet och ovilja mot en annan människa, blir det som om själen svällde av vrede.

Låt oss inte tro att vi kan övervinna högmod och otålighet genom att fly till ensamheten där ingen stör oss. Vi brukar gärna vilja ursäkta vår avvisande hållning mot våra bröder och mena att det är de som har skulden och inte vi och vår otålighet.  Men om vi på det sättet letar hos andra efter orsaken till vår egen förvillelse, kommer vi aldrig att vinna tålamod och fullkomlig kärlek.

Låt oss aldrig tro att vi är beroende av andras goda vilja för vår inre frid. Den saken har bara med oss själva att göra,, för över andras vilja råder vi intedet minsta. Om vi inte råkar i vrede, beror det inte på andras fullkomlighet, utan bara på vår egen dygd. Och vår dygd äxer inte ur andras tålamod, utan bara ur egen långmodighet.

Ensamheten --- "öknen" för de "eremiter" som har avskilt sig från andra människor --- är rätt plats bara för dem som redan är fullkomliga, renade från lasterna och luttrade av livet i brödernas gemenskap.

Ensamheten är alltså till för dem som inte flyr till den av klenmod, utan söker den för att de längtar efter den höga, gudomliga kontemplation som bara en fullkomlig människa kan nå i ensamheten.

Om vi tar med oss ännu oläkta skador ut i öknen, kommer e snart att visa sig som laster som bara var överskylda men inte övervunna. Hos dem som luttras öppnar ensamheten dörren till de renaste kontemplationen och de får inblick i de högsta andliga mysterierna, men hos dem som inte är luttrade, "konserveras" lasterna av ensamheten och de växer och blir ännu mer svårartade.

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter en lång tid, störtar de sig fram somm nya löshästar.

Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt.

För den som strävar efter fullkomlighet, räcker det inte med att avhålla sig från vrede mot människor.  Vi minns själva hur vi, på den tiden vi levde i öknen, kunde bli upprörda  över att pennan antingen var för tjock eller för tunn, för att kniven var slö, eller för att elddonet behövde alldeles för lång tid att ge ifrån sig en gnista  när vi var ivriga att få läsa. Vi hittade inget annat sätt att lufta vårt missnöje och avreagera oss, än att i vredesutbrott fördöma våra känslolösa redskap ---- eller rentav djävulen själv. Om fullkomligheten kräver "både hand och fot", är det till föga nytta att man inte har några människor att rikta sinn vrede mot.            Om vi vill ta emot den högsta lönen, om vilken Herren säger:  "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud" ( Matt. 5:8 ), får vi inte nöja oss med att hålla vreden borta från våra gärningar, utan vi måste rycka upp den med roten ur själens innersta. Evangeliet befaller oss att upp våra laster med rötterna och inte bara skära bort deras frukter.  Om vi tar avstånd från vrede och hat, kan till exempel aldrig mord förekomma. Det heter: "Den som hatar sin broder, är en mördare"  ( 1 Joh. 3:15 ). Han är enn mördare, redan därför att han i hjärtat önskar den andres undergång. En Kristi kämpe som vill lyda reglerna, måste rycka upp vreden radikalt, och det betyder: med roten.            Mot vredens sjukdom kan vi medicinera på fyra sätt: ----------------- 1.  Genom att göra alldeles klart för oss själva och alltid minnas att vi under inga som helst omständigheter, varken rättfäfärdiga eller orättfärdiga , får ge utrymme för vrede. ---------------- 2.  Genom att göra alldeles klart för oss själva att om vi låter vreden husera, kommer vår renhet att grumlas så att hjärtat inte längre kan vara den helige Andes tempel.  3. Genom att veta om att vi aldrig får be i vredgat tillstånd. Och för det räcker det med att vi dagligen betraktar vår egen förestående död.  4. Genom att vi inser att varken kyskhet, världsförnekelse, offer av allt vi äger, förakt för rikedom eller mödosam fasta och vaka får det ringaste värde för oss om han som är alla människors domare hotar oss med evigt straff för att vi lät oss snärjas i hat och vrede.                                                
                                                  

 
        

 



 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2012 08:51

                                                    KAMPEN MOT PENNINGBEGÄRET.

Vår tredje kamp för vi mot FILAGYRIE, "kärleken till pengar".  Med det menas förutom penningbegär, allt slags girighet. Där kämpar vi inte mot någon inneboende strävan i vår natur, utan mot en utomstående fiende. Detta krig blossar bra upp om vi lever på ett förslappat och fördärvligt sätt. Hos en munk uppstår detta krig om hans kärlek till Gud är ljum och han avsägersig världen bara halvhjärtat.

Lockelserna till de andra lasterna ligger i vår natur. De är medfödda och finns redan innan vi lärt oss skilja mellan gott och ont, de är sammanvuxna med vårt kött. Men när de börjar få en människa i sitt grepp, kan honn ändå besegra dem om hon i nte ger upp.

"Penningkärlekens" sjukdom däremot, penningbegäret eller girigheten, överfaller oss först senare och utifrån. Därför är det också mycket lättare att skydda sig mot den och undgå den. Men om man en gång har varit försumlig och släppt den inpå sig, blir den ännu farligare än de andra sjukdomarna och mycket svårare att bli fri ifrån.  Girigheten blir då "roten till allt ont" ( 1 Tim. 6:10 ), ett tändmedel för alla andra laster.

Enkla sexuella böjelser kan vi lägga märke till redan hos barn och spädbarn, fastän de ännu inte har det minsta av "ond lust" i sig. Och har vi kanske inte lagt märke till att redan unga pojkar kan bli vilda av vrede? Även om de inte bär på hämndtankar, kan vreden locka fram sådana. Det säger jag inte för att ge naturen skulden för detta tillstånd.  Jag vill bara visa, dels att vi bär på dessa tendenser till vår egen nytta, dels att vi bli trängda av dem genom synd, försumlighet och ond vilja.              

Om vi då konstaterar att Skaparen själv har lagt ner dessa böjelser i oss, kan vi ändå inte ge honom skulden för att vi missbrukar dem, låter dem urarta och ställer dem i skadliga syftens tjänst. Men det gör vi om vi exempelvis sörjer över att ekonomiska vinster går oss ur händerna, men inte sörjer över våra egna brister och fel och vill bättra oss. Likaså om vi låter vreden flamma mot våra bröder ---- vilket Gud förbjuder --- men inte vredgas på oss själva, till vår egen nytta.

Trots detta finns laster som uppstår utan någon medfödd lockelser i vår natur. Deras rötter ligger i en fördärvad , ond viljeriktning, i sådant som missunnsamhet, avund och girighet.  Därför ligger dessa laster inte i människans natur sådan Gud skapade den, utan de når oss utifrån. Men lika enkelt som det är att skydda sig för dem och ta avstånd från dem, lika svår blir olyckan om man låter hjärtat gripas av dem. Då hindras hjärtat från att använda läkemedel för att bli frisk igen.

Måtte därför ingen tro att girighet är en ringa sak eller att den inte är värd denn största uppmärksamhet. Här kan skadliga lidelser nästla sig in ------ skadliga därför att de missbrukas. Så blir girighet roten till allt ont, ett outrotligt tändmedel för gudlöshet, som aposteln säger: "kärleken till pengar är roten till allt ont" 

( 1 Tim. 6:10 ).      

Om girighet i form av penningbegär en gång har fått greppet om en lat och förslappad människa, önskar hon sig till att börja med bara en mindre summa pengar. Men girigheten fortsätter med att utmåla några skenbart förnuftiga skäl till att man bör ha lite pengar undanstoppade, bara så att man kan förekomma nödsituationer. Munken ------ om det är en munk ---- klagar över att han inte kan lita på att maten i klostret verkligen räcker för att uppehålla livet på en frisk och stark människa. Vad klostret erbjuder är för oansenlligt, och om man skulle bli, sjuk räcker det inte alls. Äger man då inte inte själv så att man kan ge kroppen vad den behöver, får man dö i sitt elände. Av sådana tankar låter sig munken snärjas. Men ju större summa han lyckas samla ---- och sådant kan han på alla möjliga sätt ----- desto mer glupsk på pengar blir han. Hans vilda begär ökar med samma fart som penninghögen växer. Till slut utmålar han för sig själv att hann säkert har lång tid kvar att leva, och vidare att han på ålderdomen kan råkas drabbas av olika, långvariga sjukdomar. Om han då inte hade varit förutseende när han var ung och samlat på sig en större summa pengar, skulle han duka under för dessa sjukdomar.

Så tillintetgörs en olycklig, av ormen omslingrad och nedtryckt själ, samtidigt som den med allt ovärdigare medel vill öka sin hopsamlade egendom. Munken ägnar sig enbart och av hela sin kraft åt at planera hur han skulle kunna "göra pengar". Om hoppet hålls vid liv av ännu ett myntförvärv, kastar han tro och förtröstan överbord. Då drar han sig inte för varken lögn, mened, stöld, trolöshet, vrede eller våld. Somliga sätter sitt hopp till buken, men den girige,ja, pengar blir hans gud. Penningbegär leder till avgudadyrkan. ( Jfr. Kol. 3:5 ).

Om själen väl har förslappats , ökar rädslan för fattigdom och människan slutar att förtrösta. Men för den som fruktar och misströstar, gäller detta ord i Deuteronomium, när det förstås på ett andligt sätt: "Om någon är rädd och saknar mod, skall han vända hem igen, så att inte hans bröder blir lika modlösa som han"

( 5 Mos. 20:8 ). Ingen kan nämligen kämpa Herrens kamp med delat hjärta.

"Ni kan inte tjäna både Gud och mammon"  ( Matt. 6:24 ).

Man måste ta sig i akt, inte bara för att äga pengar, utan också för själva begäret efter pengar. Det måste fördömas och fördrivas ur hjärtat. Det gäller att inte bara undvika själva penningbegäret och dess effekt, utan också affekten, det vill säga böjelsen till det!  Den måste man rycka upp med roten: det är nämligen ingen som nytta med att inte ha några pengar, om man trots det gärna skulle vilja ha dem. 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 22 december 2012 20:27

                                                 

              OTYGLAD SEXUALITET.

       I vår andra kamp ska vi, enligt fädernas tradition, bekämpa otyglad sexualitet. Den kampen tar längre tid än de övriga. Lasten slår dagligen ut i lågor och kampen vinnes av blott få. Den är ytterst hård redan från pubertetens början och upphör inte förrän de övriga lasterna har besegrats. 

Mot denna orena ande måste man bygga en dubbel frontlinje, dels bestående av kroppslig fasta, ett förkrossat hjärta och uthållighet i bönen och dels av ständig skriftmeditation, fördjupad andlig insikt och arbete med händerna. Detta är omistligt för den som vill lära sig tygla hjärtats rastlösa irrande.

Men framför allt måste man lägga grunden med äkta ödmjukhet, ty utan ödmjukhet kan man inte övervinna någon last.

I själva grunden härrör segern över denna last ur ett rent hjärta, eftersom otuktens gift enligt Herrens ord kommer ur ett vanvårdat hjärta: ".... frånn hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal"  ( Matt.15:19 ).  Därför måste först den inre människan renas,, ty här står liv eller död på spel.

Salomo säger "Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet"  ( Ord. 4:23-LXX).

Köttet måste ställas under andens herravälde. Därför måste man energiskt öva sig i sträng fasta, för att inte köttet, däst till leda av för mycket mat, ska göra motstånd mot anden, fyllas av övermod och detronisera själen,

sin ledare. Och liksom kroppen avhåller sig från mat, måste själen på motsvarande sätt avhålla sig från andra laster. Själen måste dessutom meditera över det gudomliga och öva sig andligt, annars kan den aldrig bli fullkomlig.

Följande läkemedel krävs mot otyglad sexualitet:

             behärskning av kroppens behov,   

             hjärtats förkrosselse,

             ensanhet och ett tillbakadraget liv.

För att inte störa den sjuka anden med ständigt växlande intryck, har man därför hjälp av en lugn och tillbakadragen livsföring. Tack vare ett sådant liv lär man sig också att se med ren och kontemplativ blick och de onda begärelserna fattar inte så lätt eld. Andra fel undanröjs i brödragemenskapen och den dagliga askesen.

De helas av sig själva när vi blir medvetna om dem.

Vrede, aggressivetet, resignation, förstämning och otålighet helas genom hjärtats meditation och ständiga vaksamhet. Ju mer våra bröder utmanar oss, desto starkare och häftigare kommer våra brister att ge sig till känna . men ju oftare sådana sidor visar sig och påtalas, desto förr helas de.

Man skiljer mellan avhållsamhet och kyskhet.  Att vara kysk ( grek. HAGNOS ) är inget mindre än att vara oförvitlig och oskadad. Denna dygd tillskrivs  vanligtvis dem som har bevarat sin jungfrulighet både kroppsligt och andligt, som de båda Johannes i Nya Testamentet och Elia, Jeremia och Daniel i det Gamla testamentet.

Som likställda med dem räknar man med rätta sådana som visserligen har förlorat sin jungfrulighet, men efter lång möda och ansträngning på nytt har nått en jämbördig status av andlig och kroppslig integritet.

Det sexuella begäret anfäktar en människa ändå tills själen blivit medveten om att den utkämpar ett krig som går utöver dess egna krafter och att den av det skälet aldrig kan vinna seger av egen kraft.

Det kan den vara genom Herrens beskydd och hjälp.

De som kämpar för avhållsamhet och kyskhet, avstår från att delta i otillständiga kalas och dryckesgillen. De undviker också overksamhet, tröghet och varje form av lättja. Under dagliga övningar och ständig meditation växer deras kraft. Så bevaras de från sorger, bedrövelser och ett världsligt sinne.

Grundligt och vaksamt måste vi rena hjärtats alla skrymslen från synd. En olympisk idrottsman får inte ha kroppliga skador, men vi får inte ha skador i samvetet. Herren själv är både kampdomare och prisutdelare. Han ser alltid vår kamp och våra hemliga böjelser, ty ingen hemlighet är dold för Gud.     

Ett tydligt tecken på fullkomlig kyskhet är när bedrägliga, sexuella bilder inte framträder för själen ens under drömmen ( även om sådana bilder i drömmen självfallet inte är syndiga ).

Drömmens fantasier föds inte under nattens timmar, utan vad som då stiger till ytan, är det fördolda i själens innersta.

"Den som ser på en kvinna med åtrå", säger Herren, "Har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap" ( Matt.5:28 ).  Herren landrar inte det yttre ögat, utan den inre synen som missbrukar  ögats förmåga att se. Ett hjärta som iakttar för att begära, är sjukt. Hjärtat missbrukar Skaparens välgärning mot oss att kunna se, och använder den till något ont. Därför heter det inte: framför allt som ska bevaras, må du bevara ditt  hjärta". ( Ord. 4:23-LXX ).  Det är hjärtat som ordineras medicin, eftersom det överallt kan missbruka ögats tjänst. Vi måste allt minnas: "Framför allt som ska bevaras, må du bevara ditt hjärta!"  ( Ord. 4:23 -LXX ), och enligt denna grundläggande gudomliga maning noga ge akt på ormens huvud --- det vill säga hur de onda tankarna först började  sitt verk i oss för att låta djävulen slingra sig in i våra själar. Vi måste lägga det på minnet för att inte ormen genom vår försumlighet  ska kunna tränga in i oss med hela sin kropp och till vår olycka få gensvar av att vi låter oss förlustas! Utan tvivel kommer den, om den lyckas tränga sig in, att tillintetgöra oss andligen med sitt dödliga gift.

På samma sätt måste vi "utrota alla ogärningsmän i Herrens stad"  ( Ps. 101:8 ), det betyder det köttsliga sinnelaget. De behöver förintas redan "samma morgon" de föds, och som Babylons späda barn

"krossas mot klippan" ( Ps. 137:9 ). Ty om vi inte dödar dem redan som späda, kommer de att växa i styrka och vända sig mot oss  till vårt fördärv. Då har vi själva del i skulden och kan bara besegra dem med uppbjudande av våra allra yttersta krafter.

"En stark man" --- en människas ande ---- vaktar sin gård med vapen i hand."   Det betyder att hans hjärta vinner styrka genom gudsfruktan, och då "får hans ägodelar vara i fred" ( Luk. 11:21 ), nämligen frukten av de mödor och dygder han under lång tid har förvärvat. "Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom," --- nämligen djävulen --- bara för att han hade varit eftergiven mot sådana"tankar", tar han ifrån denne de vapen han hade förlitat sig på, nämligen gudsfruktan och det levande minnet av de heliga skrifterna.

Mannens rustning delar han sönder och fördelar mellan laster som är själva motsatsen till dygderna.

Kommentar:

Hos Cassianus möter ofta ordet SCIENTIA. I profant språkbruk betyder SCIENTIA kunskap, insikt, vetande, vetskap. Hos Cassianus har SCIENTIA en skärskild kvalitet.  Han menar därmed den religösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av GNOSIS --- mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig ----, utan även en rättrogen, kristet legitim GNOSIS den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får SCIENTIA samma innebörd som den latinska  bibelöversättningen ger det grekiska ordet GNOSIS, så som till exempel Paulus använder det: GNOSIS är enligt Paulus ---- liksom redan i Gamla Testamentet ----- en av den Helige Andes gåvor.

Ingen kan enligt fäderna vara kysk om han inte först har lagt en grund av ödmjukhet i sit hjärta.

Inte heller kan man enligt fäderna nå den djupaste insikten ( AD FONTEM VERAE SCIENTIAE, d.v.s. GNOSIS ) utan kyskhet. Man kan visserligen vara kysk utan att äga GNOSIS, men att tränga fram till den djupaste insikten innan man har blivit fullkomlig i kyskhet, är omöjligt. Den helige Ande, vars nåd är en och densamma, fördelar sina gåvor efter den enskildes fattningsförmåga, och den motsvarar dennes längtan efter en viss andlig gåva, samt kampen för att vinna den. Kort och gott: vi kan visserligen ifrån att alla de heliga apostlarna var fullkomnade i kyskhet, men insiktens nådegåva  (DONUM SCIENTIAE ) var i överflödande mått förbehållen Paulus, ty för den hade han berett sig genom ivrig kamp att vinna insikt.

För att så långt som möjligt förekomma och kuva sexuella fantasier i drömmen, måste man iaktta en ordning med jämn och förnuftig fasta utan överdrifter i varje sig den ena eller andra riktningen. Om mann avstår från mat på ett överdrivet sätt, drabbas man, när man gör uppehåll i sin fasta, mycket lätt av ett omåttligt ätbegär. Det är bristen på regelbundenhet som skadar det inre lugnet och leder över till sexuella spännningar. 

Men främst gäller det att öva sig i ödmjukhet och tålamod och hålla vrede och andra lidelser i schack.

Ty där vredens gift nästlar sig in, finns också en öppen dörr för de sexuella begärens eld.      

   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 december 2012 05:44

                                               TÅLAMODETS UPPHÖJDA LUGN: dess goda påverkan på våra liv.

   I det lilla markområdet Diolkos vid en av Nilens sju mynningar mötte vi abba Piamon, senior och präst bland emeriterna där.  Den gamle abban liknade ett ståtligt fyrtorn och denna "stad uppe på ett berg" som evangeliet talar om  ( Matt. 5:14 ) kunde inte döljas för våra blickar.

Abba Piamon: Kära söner, en konstart --- sak samma vilken  --- kan man bara lära sig om mann är hängiven; framför allt måste man följa anvisningarna från konstartens stora mästare och ta till sig deras undervisning.

Många har redan kommit hit från samma trakter som ni. De färdas ensamma och besöker kloster efter kloster. Men de praktiserar inte vad de ser och lär och deras andliga liv förändras inte. Därför frågar man sig till slut varför de alls gör en så lång resa. Men ni vill tydligen lära känna oss  därför att ni söker Gud.  Då råder jag er att göra rent hus med allt ni har lärt er och ödmjukt följa det ni ser att våra fäder praktiserar och lär. Bekymra er inte och bli inte förvirrade om ni för ögonblicket inte förstår denn djupare meningen i ett ord eller i en viss övning. Följ bara vad som sägs utan att diskutera allting.  Er insikt kommer att växa ur konkreta erfarenheter. Om mann vill börja med att diskutera, kommer man aldrig att tränga in i sanningens väsen. Om fienden märker att någon hellre följer sin egenn uppfattning än fädernas, driver han honom med lätthet så långt att även det hälsosammaste och nyttigaste tycks honom vara onödigt och skadligt.  Sådan förmätenhet är den listige fiendens angreppspunkt; ju envisare en människa driver sin egen uppfattning, desto mer övertygande blir hon om att endast det är heligt som hon själv i sin förbindelse anser gott och riktigt.

Ni båda vill, så vitt jag förstår, gå vidare från cenbiternas berömvärda skola till det allra högsta stadiet, eremiternas skola.  Då måste ni framförallt öva er i ödmjukhet och tålamod, vilket ni utan tvivel redan har lärter som cenobiter. Öva er med hjärtats  uppriktiga hängivenhet. Hyckla inte ödmjukhet, som somliga gör när de förringar sig själva med fromma ord och och yttre åthärvor.

Abba Serapion avslöjade en gång finurligt en sådan människas bedrägliga ödmjukhet. En dag kom en man till honom, vilken framställde de allra lägsta tankar om sig själv, både muntligt och på andra sätt.

Den gamle abban bjöd honom enligt seden att inleda bönen. Men vår man hävdade allra underdånigast att han var fånge i stora laster att han inte ens var värdig att andas samma luft som abban.

Inte heller ville han sätta sig på mattan, utan han skulle sitta på marken. Att få sina fötter tvättade kom inte ifråga.

Efter kvällsmaten, vid en sedvanliga stunden för samtal, började abba Serapion milt och vänligt förmana sin gäst: det kunde inte vara bra för honom att vandra omkring överallt på detta rastlösa sätt. Han borde hellre stanna i sin cell och, som fäderna lär, livnära sig på sina händers arbete istället för att leva på andras frikostighet. Men då blev den unge mannen så arg och upprörd att han inte ens i sin uppsyn kunde dölja sitt hjärtats förbittring.  

Ödmjukhet i hjärtat är det avgörande! Ödmjukhet som inte demostreras med böjd rygg och hycklande tal utann istället kommer ur hjärtats djup. Denna dolda ödmjukhet visar sig tydligast i tålamod. Ödmjukhet består inte i att man visar sina synder på torget.  Den uppenbaras när någon med milt hjärta uthärdar de oförrätter han får utstå.

Germanus: Vi skulle gärna vilja veta hur man gör för att vinna och bevara hjärtats ro. Hjärtats ro är ju inte bara att ålägga sig tystnad, hålla igen munnen och inte låta undslippa sig ett enda ord ------ det hade inte varit svårt.

Men hjärtats ro betyder ju att man inte förlorar sin inre ro. Det förfaller som att man bara kan bevara sitt tålamod om man drar sig tillbaka i sin cell och lever i avskildhet.         

Abba Piamon: Sant tålamod och verklig ro kan bara vinnas genom djup ödmjukhet. Om tålamod och ro rinner ur den källan behöver ni varken cell eller ensamhet. Varför skulle ni behöva skydd utifrån om ni har skydd inifrån, av dess "moder", ödmjukheten?

Om någon utmanar oss och vi blir upprörda , kan vi vara säkra på att vår ödmjukhet inte vilar på en fast och stadig  grund. Finns det skäl att beundra någons tålamod om hann bara kan bevara friden så länge ingen kommer och stör?  Nej, bara det tålamod som håller stånd i frestelsernas stormar är stort och beundransvärt.

Ett verkligt tålamod vacklar inte under vedervärdigheter, utan stärks.

Glöm  inte att i ordet PATIENTIA, tålamod, finns ordet ordet PARTI: tåla, lida, uthärda.

Så är det också i grekiskans ord för tålamod, HYPOMONE, som kommer ur ett verb som betyder att uthärda ut under något. Därför kan man bara tala om tålamod hos dem som villigt uthärdar allt man gör mot honom. 

Ett citat ur boken "HJÄRTATS RO"  av Johannes Cassianus. 




Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 december 2012 15:01


        TILLIT OCH ÖDMJUKHET.
Det är inte genom övermodig upphöjelse,, utan genom "det ödmjuka hjärtats djup" som människan stiger från den korsfäste Kristus till den förhärligade Kristus. Här kan vi på nytt betrakta den beskrivning av ödmjukhet som finns i den helige Benedictus´regel. Ödmjukheten leder i olika etapper från gudsfruktan -- som drar oss upp ur sankmarken ---- till kärleken, som driver ut fruktan.  Lydnad, tålamod och tystnad hör till munkarnas livsstil, men också till alla dem som vill leva ett "inre klosterliv".

          Om vi vill nå ödmjukhetens högsta höjd och skyndsamt komma fram till den himmelska upphöjelse till  vilken man stiger upp genom ödmjukhet i detta livet, måste vi med  uppåtsträvande gärningar resa den stege som uppenbarades fö Jakob i drömmen, och på vilken han såg änglar stiga ned och upp. Detta nedstigande och uppstigande har för oss helt visst ingen annan innebörd än att man stiger ned genom uphöjelse och upp genom ödmjukhet.  Den uppresta stegen är vårt liv i denna tidsålder, som Herren riktat mot himlen, när hjärtat blivit ödmjukt. Som stegens sidor betecknar vi vår kropp och själ. I dessa sidostycken har Guds kallelse infogat de ödmjukhetens och tuktens olika steg som vi har att bestiga.

Ödmjukhetens första steg består i att man alltid håller Guds fruktan för ögonen och aktar sig noga för att glömma den.......

Ödmjukhetens andra steg består i att man inte älskarsin egen vilja och inte finner behag i att uppfylla sina begär utan med sina gärningar följer Herrens ord, när han Säger: "Jag har inte kommit för att göra min vilja utan dens som har sänt mig".  ( Johannes 6:38 ).

Ödmjukhetens tredje steg består i att man av kärlek till Gud under kastar sig den över överordnade i fullständig lydnad och efterföljer Herren, om vilken aposteln säger: "Han blev lydig intill döden" ( Fil. 2:8).

Ödmjukhetens fjärde steg består i att man i denna lydnad tyst och medvetet bevara tålamodet också i svårigheter och motgångar, ja, till och med när man utsätts för allehanda oförrätter .......................

Ödmjukhetens femte steg består i att man i ödmjuk bekännelse och att dölja något uppenbarar för sin abbot alla onda tankar som stiger upp i hjärtat och det onda man gjort i hemlighet .....................................

Ödmjukhetens sjätte steg består i att munken är nöjd med allt som är värdelöst och uselt och i allt han blir ålagd betraktar sig som en dålig ock ovärdig arbetare............................

Ödmjukhetens sjunde steg består i att man inte bara med sin tunga förklarar sig vara den lägste och ringaste av alla utan också tror det innerst i hjärtat .........................

Ödmjukhetens åttonde steg består i att munken inte gör något annat än det som klostrets gemensamma regel och de överordnades exempel manar till.

Ödmjukhetens nionde steg består i att munken hindrar sin tunga från att tala, iakttar tystnad och inte talar förrän han blir tillfrågad .............

Ödmjukhetens tionde steg består i att man inte är snar till skratt,, ty det är skrivet: ""Dåren skrattar högljutt"

( Syr. 21:25 ).

Ödmjukhetens elfte steg består i att munken inte blott i hjärtat utan också med sin kroppshållning alltid ger dem som ser honom bevis på på ödmjukhet .........

        Har nu munken stigit uppför alla dessa ödmjukhetens steg, når han strax den fullkomliga kärleken till Gud som "driver ut fruktan" ( 1 Joh. 4:18 ). Genom denna kärlek börjar han nu utan möda, naturligt, till följd av vanan, iaktta allt som han tidigare lydde av fruktan. Han gör det inte längre av rädsla för Gehenna  utan av kärlek till Kristus, då det goda  blivit en vana och dygden en lust.  

BENEDICTUS AV NURSIA.     Regel 7.

Ödmjukhet tillsammans med synd är mera värt änn dygd tillsammans med högmod.  Det finns ingen tvekan om att farisen i evangeliet och i alla tidsåldrar dyrkar sitt eget goda samvete.  Tullindrivaren däremot, som är tvåfalt utesluten ur allting av politiska och religösa skäl, öppnar sig verkligen för det gudomliga genom sin ödmjukhet. "Jag har inte kommit för at kalla rättfärdiga, utan syndare", säger Jesus. 

JOHANNES CHRYSOSTOMOS:  Om Guds obegriplighet 5.       

Gud själv är ödmjuk, eftersom han är kärlek. Av kärlek har Gud ödmjukat sig. Ödmjukheten öppnar oss för Gud och låter oss också ikläda oss Kristus, Gud som ödmjukade sig.

Ödmjukheten är Gudomens prydnad. Ordet iklädde sig den när han blev människa.  Genom den bodde han med oss i köttet.  Denn som lever i ödmjukhet blir verkligen lik honom som steg ned från sin höjd och höljde sin storhet och härlighet i ödmjukhet, så stt skapelsen inte skulle förgås vid åsynen av honom. Ty om han inte hade antagit den och levat i den, skulle skapelsen inte ha kunnat betrakta honom.

ISAK SYRIERN,   Asketiska traktater 20.

Ödmjukheten gör förlåtelsen möjlig, blir ett med den. Eller åtminstone med tystnaden då man lider en oförrätt. Man bad en dag en abba att definiera ödmujkheten, och han sade: "Det är att förlåta brodern som har förorättat oss redan innan han själv ber om förlåtelse".

En boder frågade en abba: "Vad är ödmjukhet?"  Abban svarade : "Det är att göra gott mot dem som gör oss ont." Brodern sade: "Om man intekan gå så långt, vad gör man då?"  Abban svarade "Då undviker man dem som har förorättat en och tiger."                    Ökenfädernas tänkespråk, anonyma samling 171 och 173.


Av Jan-Owe Ahlstrand - 16 december 2012 14:10

                                 ATT VARA EN MAMMONS SLAV:  Är att leva ett liv som förhärligar dess syfte och vilja,

under sitt jordeliv:  som styr ett självvalt liv, eftersom kärleken till Penningbegäret, har i mitt sinne och

hjärta öppnat upp för Guden ---- Mammon.  I Jesu Bergspredikan genom hans Faders vilja: säger Guds Son

tills oss;  antingen Tjänar vi Gud eller Mammon, ty vi kan inte tjäna två Herrar samtidigt, detta högaktuella  budskap gäller även idag till nutidens människor.         

                                                  

             GUD OCH MAMMON.

          MATTEUS. 6:24:

24.    Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att

hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

                                            LIKNELSEN OM DEN OHEDERLIGE FÖRVALTAREN.

          LUKAS. 16:13-14:

13.     Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hatar den ene och älska den andre

eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

14.     allt detta hörde fariseerna, som älskar pengar, och de gjorde narr av honom.

Att de gjorde narr av honom och var penningkära, förklarar Jesus med orden i vers 15.

           LUKAS.  16:15:

15.     Då sade han till dem: "Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era

hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon. 

Fariseerna var självrättfärdiga i sitt beetende mot sina medmänniskor, men Gud är allvetande, ty han själv

har ju skapat människan till sin egen avbild. Jesu egna ord till dem: Min himmelske Fader känner igen era

ogudaktiga hjärtan. Profeten Hesekiel talar om hårda stenhjärtan, som saknar viljan med att följa Guds budord.

Olydnad går före lydnad.  

JESUS SYRAKS VISHETS BOKS KAPITEL 31 innehåller ämnet: RIKEDOMENS FAROR OCH FRESTELSER: Som på ett intressant och djupsinnigt sätt beskriver dessa bibliska sanningar, för oss nutidens människor.......................

1.       Oro för rikedom tär på hälsan, sådana bekymmer håller sömnen borta.  2.    Men vid oro och bekymmer behöver man sova; svår sjukdom kan botas av sömn.    3.   Den rike sliter för att samla pengar, men när han vilar kan han njuta av sin lyx.     4.    Den fattige sliter för ett knappt uppehälle, och när han vilar kommer nöden....

5.       Den som älskar guld kan inte bli rättfärdig, den som jagar pengar förs på villovägar.............................

6.       För guldets skull har många hamnat i olycka och gått sin undergång till mötes..................................

7.       En fälla är guldet för dem det har förhäxat, och alla som saknar förstånd blir fångade i den.................

8.       Lycklig den rike som visat sig fläckfri och inte gjort guldet till sin gud............................................

9.       Säg vem det är, så skall vi prisa honom, ty han har utfört storverk bland sitt folk.............................

10.     Vem är den fullkomlige som bestått detta prov??   Må han bära huvudet högt. Vem har avstått från synd när han kunde synda, från att göra ont när han kunde göra det??..................................................

11.     Den mannens lycka blir bestående, och folkförsamlingen skall prisa hans frikostighet............    PENNINGBEGÄRET ÄR ETT ALLMÄNT UTBREDANDE SAMHÄLLSPROBLEM I DAGENS SAMHÄLLE........  PENNINGBEGÄRET SAMARBETAR ALLTID MED DET SJÄLVGODA HÖGMODET.      Andra Timoteus brevet berättar om att själv Penningbegäret i sig själv är roten till all ont.  Dess begär är som ett fruktbart djupt rotsystem av rötter, som kan liknas vid en ogräsplanta i vilt tillstånd. Bevattnas dessa ogräsplantor, med dess fruktsamma jordmån, dess slutsats är att detta ogräs till sist kan kontrollera ett helt samhälle efter sin egen självvalda vilja. PAULUS FÖRSTA BREV TILL TIMOTEUS 6:9-10:

9.     De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång.  

10.    Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.   "Rikedomar kan bli en stark frestelser, speciellt för dessa som har genetiska svagheter för dessa rikedomar.  Man blir då som ett självvalt offer för dessa dåraktiga och skadliga begär; som i sin tur har en nedbrytande påverkan, framförallt på vårt hjärta och kontrollerar även vår tankevärld och vårt talesätt på ett negativt sätt.  Dess begär blir aldrig tillfredsställd, den längtar efter mer och mer.  Och störtar människan ned i ett fördärv med dess undergång. Istället för att det kan bli till en välsignelse blir det till en förbannelse".     Kärleken till pengar, med dess fruktsamma rotsystem i våra hjärtan och tankevärld kan föra oss bort från tron varnar budskapet oss för och orsaka oss mycket lidande". 

     

Av Jan-Owe Ahlstrand - 16 december 2012 13:55

                                         DEN MÄNSKLIGA OFULLKOMLIGHETEN.

    Varifrån kommer denna mänskliga ofullkomligheten?

    Vi läser i den Heliga Skriften från Första Moseboken om det mänskliga Syndafallet i Edens lustgård.

    Innan dess fall levde vår Manliga Fader: Adam, mänsklighetens Fadern och vår Kvinnliga Moder Ewa

    mänsklighetens Moder, för att i sin fruktsamhet, enligt Guds eget uttalade ord: "Var fruktsamma och

    föröker er, för att uppfylla jorden, ty ni är skapade till min egen Avbild".

    Jesu Bergspredikan: Matt. 5:48: Säger Guds Son till oss genom Faderns fullkomliga vilja:

    MATTEUS: 5:48:

    Varen Ni så fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards