Alla inlägg under september 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 september 2016 21:13

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.


Kapitel.  27.


DÄR VI BÖRJAR ATT TALA OM DET FJÄRDE SLAGET


AV GODA TING, DEM SOM MAN KALLAR DE


MORALISKT GODA TINGEN.


VI VISAR DERAS NATUR OCH REDOGÖR FÖR HUR


VILJAN KAN TILLÅTAS ATT GÖRA DEM TILL


FÖREMÅL FÖR SIN GLÄDJE.


1.  Det fjärde slaget av goda ting i vilka viljan kan söka sin glädje är de moralskt goda tingen.


Därmed menas dygder och förvärvade goda egenskaper i den mån dessa är av moralisk natur,

vidare utövandet av alla dygder och barmärtighetsverk, fullgörandet av gudomlig

       och mänsklig lag, med ett ord, de verk som

framspringer ur lyckliga naturanlag och medfödda

     goda böjelser.


2.  Äger man och använder dessa goda ting, då finns det ett inneboende värde i dem, som kanske vida mer berättigar viljan att glädja sig åt dem, än något

       av de tre andra slagen av goda ting som vi redan har avhandlat.


Det finns två orsaker som kan skapa denna glädje, var för sig eller båda tillsammans: man betraktar

      antingen vad de är i sig själva, eller också den fördel de ger oss, som medel eller som redskap.


Och gör vi det, så finner vi att ägandet av de tre tidigare nämnda goda tingen inte har ett så stort inneboende värde att de stämmer viljan till glädje.


Som vi i de föregående kapitlen har sett, skänker de i sig själva inte människan någon fördel, de äger inte något inneboende värde, utan de är i själva

     verket skröpliga och bräckliga, och de framkallar

och bereder själen bara plåga, smärta och bedrövelse i anden.


Om de också för den andra orsakens skull förtjänar ett visst beaktande, i den mån de kan hjälpa

       människan att höja sig till Gud, är detta dock

ganska osäkert, som vi ofta kan se, eftersom de

         i allmänhet mera skadar än gagnar henne.


Men de moraliskt goda tingen förtjänar däremot en viss uppskattning av den som äger dem, redan

     av den första orsaken, för sitt inneboende

värdes skull.


De skapar frid och ro, förnuftet går med deras hjälp på rätta vägar och håller sig genom deras välordnade verksamhet inom de rätta skrankorna.


Därför finns det inget bättre här på jorden som människan, mänskligt talat, kan kalla för sitt eget, än dessa moraliskt goda ting.


3.  Och eftersom dygderna förtjänar uppskattning

och kärlek för sin egen skull, så kan människan, mänskligt talat, med rätta vara glad över att få

      äga dem och att kunna använda dem,

och detta både för deras egenvärde och för de mänskliga och timliga fördelars skull, som de

         förskaffar henne.


Det var i den meningen och av den anledningen som filosofer, visa män och antikens furstar satte dygderna så högt och prisade dem med lovtal.


De sökte att vinna dem och utöva dem, så hedningar de var.


Det var visserligen endast den timliga nyttan av dygderna de hade för ögonen, alltså deras timliga, matriella och naturliga värde.


Och de drog också bara timliga föredelar av dem och vann det jordiska anseende som de eftersträvade.


Men Gud, han som älskar det goda även hos hedningar och barbarer, hans som är "vän till det goda", som den Vise säger, han belönade dem

     ( Vish 7:22 ).


Han gav dem ett långt liv, rykte, herravälde och ärorik fred.  


Romarrikets historia visar oss detta; de levde efter rätvisa lagar, och Gud lade så att säga hela världen under dem och belönade sålunda med timlig

       välsignelse de lovvärda sederna hos dessa människor, vilka genom att de inte hade tron ju heller inte kunde höja några anspråk på evig belöning.


Gud älskar nämligen i hög grad dessa goda ting

av moralisk natur.


Salomo, som endast hade bett Gud om vishet för att kunna undervisa sitt folk, styra det i rättvisa och  utforma goda seder, han blev därmed så välbehaglig för Gud att Gud sade till honom:

        "Eftersom du har bett om vishet för detta ändmål vill jag ge dig den, med därtill ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både

        rikedom och ära, så att i all din tid ingen kung skall vara din like"  ( 1 Kung. 3:11-13 ).


4.   Naturligtvis får också den kristne glädja sig på detta första sätt, åt det moraliska goda och åt de goda verk han utför i denna värld, eftersom han

         genom dem förvärvar sig de timliga välsignelser som vi har talat om.


Men där får inte hans glädje stanna upp, som hos hednngarna, vilkas blickar ju inte kunde lyfta sig ut över detta dödliga liv.


Eftersom hon äger trons ljus måste han hoppas på det eviga livet, utan vilket ingeting har något 

      värde för honom, varken här eller på andra sidan.


Därför bör han glädja sig över att få äga och praktisera dessa dygder i första hand av den orsaken att han fullgör sina handlingar av kärlek till

     Gud, och så uppnår det eviga livet.


På så sätt kommer han alltid att rikta blicken mot Gud och glädja sig åt att genom sina goda verk och sitt dygdiga liv förhärliga honom.


Utan denna avsikt har dygden inget värde för Gud, som vi ser i evangeliet i liknelsen om de tio jungfruarna  ( Matt 25:1-13 ).


De hade allesamman bevarat sin jungfrulighet och gjort goda verk.


Men fem av dem hade inte förstått att finna glädje i dygderna genom att utöva dem för Guds skull.


De gladde sig på ett fåfängt sätt och skröt med att äga dem, och därför blev de uteslutna ur himlen och fick inte ta emot vare sig tack eller belöning från

Brudgummen.


Det fanns likså många människor i gamla tider som ägde varjehanda och utövade dessa.


Till och med i våra dagar ser vi många kristna som lever på samma sätt.


De utmärker sig genom goda verk och åstadkommer ofta stora ting, men allt detta gagnar dem inte för

       det eviga livet, om de inte utför sina verk till

Guds ära och förhärligande, vilket endast tillkommer honom.


Den kristne får inte finna sin glädje i att han utför goda verk och försöker leva moraliskt rätt, utan endast i att han i allt handlar uteslutande av kärlek

      till Gud, utan någon biavsikt?.


Ty bara de gärningar som  görs för Gud är värda den eviga härligheten, under det att ju mer man låter leda sig av andra bevekelsegrunder,

      desto större blir en gång skammen inför Gud. 


5.  För kunna helt och hållet vända till Gud all glädje över det moraliska goda, skall den kristne betänka att värdet av hans goda verk, hans fastor,

       allmosor, botöningar, böner och så vidare inte beror på mängden eller beskaffenheten hos dem,

          utan bara på den kärlek till Gud som han

lägger in i dem.


Ju renare och fullkomligare den kärlek till Gud är med vilken de fullgörs, desto värdefullare är dessa

verk.


Ju mer hans eget jag får träda tillbaka och ju mindre glädje, njutning eller beröm han själv får,

desto värdefullare är hans handlingar.


Och därför får en kristen inte söka sitt eget hjärtats tillfredsställelse, och inte heller tröst, nöje eller andra fördelar som ofta är följdföreteelser

till goda verk och fromhetsövningar.


Hans enda glädje skall vara att tjäna Gud, han skall önska att på detta sätt få arbeta för Guds ära,

avstå från och visa bort den glädje han själv finner

     i detta, vilja att Gud ensam skall glädja sig åt det och i hemlighet njuta av det, med ett ord,

        han skall inte ha annat intresse eller annan

lycka än detta enda, att arbeta för Guds ära

och härlighet.


Det är så den kristne skall handla för att i Gud koncentrera all sin viljekraft vad det moraliska

goda beträffar.

    

           


   



 


 


   


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 september 2016 21:12

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  26.


ANDLIGA OCH TIMLIGA FÖRDELAR SOM SJÄLEN


BERIKAS MED GENOM ATT AVSTÅ FRÅN DEN


GLÄDJE SOM KOMMER AV SINNLIGT


FÖRNIMBARA TING.


1.   Förvånansvärda är de fördelar som själen drar av att avstå från denna glädje.


De är dels av andlig, dels av timlig art.


2.  Den första fördel som själen förvärvar genom sin försakelse av sinnes glädjen består i att hon åter blir stark i kampen mot den förströddhet hon

      råkat in i genom att alltför mycket sysselsätta

sina sinnen, och så kan hon åter samla sig i Gud.


Anden återfår sin kraft, och de förvärvade dygderna tilltar ständigt.


3.  Den andra andliga vinsten som själen skördar genom motståndet mot sinnesglädjen är av förträfflig art.


Vi kan i sanning säga att den sinnliga människan

blir andlig.


Från ett djuriskt stadium höjer hon sig till ett förnuftigt stadium, hennes mänskliga liv närmar sig ett änglalikt liv, och från att ha varit mänsklig

      och världslig blir hon nu himmelsk och gudomlig.


Liksom en människa som söker sin glädje endast i de sinnliga tingen inte förtjänar annat epitet

    än sinnlig, djurisk och jordisk, så förvärvar hon sig alltifrån det ögonblick hon avstår från

       sinnesglädjen rätten att kallas en andlig

och himmelsk människa.


4.  Detta är en alldeles uppenbar sanning.


Sinnenas verksamhet och sinnlighetens kraft står ju, som Aposteln säger, i motsättning till andens verksamhet och kraft  ( Gal 5:17 ).


Om därför den enes krafter avtar och blir svagare, så ökas den andras krafter och blir starkare;

      de kunde inte tillta så länge de första stod hindrade i vägen.


När därför människans ande renar sig, det vill säga den högre del av själen som står i förbindelse och samband med Gud, förtjänar den alla de benämningar vi har talat om, ty den fullkomnar

       sig genom delaktighet i de andliga skatter

och de himmelska gåvor som Gud ger den.


Denna dubbla sanning bekräftas av den helige Paulus.


Han kallar den sinnlige, vars vilja inte söker annat än det förnimbara, för "en djurisk människa som inte tar mot vad som hör Guds Ande till",  under

       det att den som upplyfter sin vilja till Gud,

honom kallar han för "en andlig människa,

     som utrannsakar allt, ja också Guds djuphet"

( 1 Kor 2:14 ).


Själen förvärvar sig alltså här en beundrandsvärd

fördel, som sätter henne utmärkt väl i stånd

     att mottaga andliga skatter och gåvor från Gud.


5.  Den tredje fördelen består i en utomordentligt stor ökning av den njutning och glädje som viljan

får uppleva, även rent timligt.


Ty Frälsaren har ju sagt att han redan i detta livet skall vedergälla hundrafalt ( Matt 19:29 ).


För försakelsen av ett enda glädjeämne kommer Herren redan i denna världen att ge dig hundrafalt igen, både i andligt och i timligt hänseende,

        likväl som du också av det frivilliga njutandet av en enda sinnesglädje ådrar sig hundrafaldig

      plåga och bitterhet.

  

När ögat har renats från varje fåfäng glädje vid seendets njutning, upplever själen en helt förandlig glädje, som är vänd till Gud, vid allt vad hon ser, vare sig gudomligt eller profant.


Om hon har renats från det nöje som hörselsinnet kan ge henne, upplever hon hundrafalt mera andlig glädje, som är riktad mot Gud, vid allt vad hon hör,

       vare sig gudomligt eller profant.


Likadant är det med de övriga sinnena när de har renats.


Se på våra första stamföräldrar i paradiset som levde i oskuldens tillstånd.


Allt vad de såg, sade eller åt, det tjänade bara till att öka njutningen i deras kontemplation, därför att

den sinnliga delen hos dem hade reglerats och underordnats under förnuftet.


På samma sätt är det med den som har renat sina sinnen från alla förnimbara ting och underordnat dem under anden, han kommer också att redan

vid första ingivelsen kunna njuta en outsäglig

       ljuvlighet i sin älskande hänvändelse till Gud

och i kontemplationen av honom.


Så förhåller det sig nämligen, at för den rene vänder sig allting, både upphöjt och lågt, till det bästa 

och förskaffar honom en ännu större renhet.


För den som däremot är oren, vänder sig allt till fördärv, på grund av hans egen orenhet.


Men den människa som inte behärskar sinnenas glädje får aldrig smaka den upphöjda kontinuerliga glädjen i Gud genom hans skapade varelser

och verk.


Den däremot som inte länge lever sinnenas liv har styrt sina sinnens och själsförmögenheters handlingar hän mot kontemplationen av Gud.


Ty efter en god filosofis lära lever och handlar varje ting i enlighet med det vara som det har eller det liv som det lever.


Om alltså själen lever ett andligt liv och har kuvat det djuriska livet hos sig, så är det utan tvivel tydligt att då henne handlingar och känslor genom

      hennes andliga verksamhet har blivit förandligade. kan hon i allt bara vända sig till Gud.


Det följer att en sådan människa, som redan äger ett rent hjärta, i alla ting finner en kunskap om Gud som är fröjdefull och ljuvlig, kysk, ren och andlig,

       glad och älskande.


7.  Av det sagda framgår följande lära:

Så länge som människan ännu inte har vant sina sinnen vid den fullständiga reningen från sinnlig

      glädje, och som vi sagt inte använder dem så att hon i allting redan vid första ingivelsen håller sin andliga blick riktad på Gud, så länge måste hon

       också avstå från sin glädje, eller bättre sagt,

undertrycka sitt välbehag, för att hon skall kunna

          befria sin själ från det sinnliga livet.


Eftersom den människan ännu inte är andlig, måste hon leva i fruktan för att hon genom bruket av dessa ting kanske kunde komma att tillföra sina sinnen mera näring och kraft än sin ande.


Ty den sinnliga kraften är ännu förhärskande vid hennes verksamhet, och den höjer, underhåller och livnär sinnligheten.


Vår Frälsare ar sagt: "Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande"

( Joh. 3:6 ).


Den sanningen må man väl betänka.


Den som därför ännu inte har förkvävt sitt välbehag över sinnliga ting, han skall inte tro sig kunna göra ett gott bruk av sinnenas kraft och verksamhet,

       i hopp att därmed finn ahjälp för anden.


Tvärtom, själskrafterna kommer att öka mer, om  hon avstår från sinnliga glädjeämnen, det vill säga dämpar njutningen och begäret efter dem,

       än om han gör bruk av dem.


8.  Om den himmelska härligheteens skatter,

som i nästa liv är förbehållna dem som verkligen avstår från sinnesglädjen, behöver vi här inte tala.


Låt oss bara betänka beskaffenheten hos kropparna i lycksaligheten, såsom rörlighet och klarhet,

     som kommer att bli mycket högre än hos dem

som inte har utövat denna försakelse.


Låt oss också betrakta ökningen av den väsentliga härligheten, vilken motsvarar den grad av kärlek till Gud som själen har förvärvat.


Ty det är genom kärlek till Gud som själen har avvisat sinnesglädjen.


Och varje tillfällig och övergående glädje som man avstår ifrån motsvaras, som den helige Paulus

anmärker, av en evig och allt uppvägande härlighet

( 2 Kor 4:17 ).


Jag skall nu heller inte tala om de ytterligare moraliska, timliga och andliga fördelar som kommer av denna den sinnliga glädjens natt.


De är desamma som dem vi har talat om när vi behandlade de andra slagen av glädje, men de

uppenbarar sig här i en mycket högre grad,

därför att de njutningar man avstår ifrån berör människonaturen mycket innerligare.


Och det är därför som man, när man tar på sig denna försakelse, uppnår en mycket innerligare, djupare renhet.   


 


 


    

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 september 2016 21:12

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TRDEJE BOKEN.  KAPITEL. 25.


SOM HANDLAR OM DE SKADOR SOM SJÄLEN FÅR


ERFARA OM VILJAN SÖKER SIN GLÄDJE I


SINNLIGT FÖRNIMBARA TING.


1.   Om själen inte genast undertrycker den genom sinnliga ting framkallade glädjen och riktar den mot Gud, drar hon över sig alla de allmänna skador vilka som vi redan sagt härrör från varje annat  

       slags glädje, sådana som förståndets förmörkande, ljumhet och andlig olust.


Dessutom finns det ett stort antal andra skador,  både andliga, kroppsliga och sinnliga, som kommer av denna glädje.


2.   I första hand kan den glädje som kommer av det man kan se, om man inte använder den för hjärtats

upplyftande till Gud, direkt skapa fåfänga hos själen och andlig förströddhet, oordnade begär, lystnad

   inre och yttre lättsinne, orena tankar

och avundsjuka.


3.   Den glädjen man känner över att höra onyttiga ting skapar direkt en förströddhet hos inbillningskraften, pratsamhet och avund,

        förmätna omdömen, andlig ombytlighet

och ännu många fler fördärvliga skador.  


4.  Glädjen över ljuvliga dofter framkallar motvilja mot de fattiga, vilket strider strider mot Kristi lära,

       fientlig inställning mot att tjäna andra, obetydliga hjärtats hängivenhet vid ringa och vanliga ting och andlig känslolöshet, som 

        åtminstone står i proportion till

begärets styrka.


5.   Den glädje man känner över god mat leder direkt till frosseri och dryckenskap, till vrede,

     tvedräkt och bristande kärlek till medmänniskor och fattiga.


Detta var fallet med den rike rumlaren, som varje dag åt fina rätter och som föraktade Lasaros

     ( Luk. 16:19 ).


Av detta uppstår kroppsligt förfall och sjukdomar;

    av detta uppstår också dåliga böjelser,

därför att lockelserna till otukt ökas.


Vidare skapar denna glädje direkt en andlig avtrubbning och förminskar smaken för andliga ting

och fromma seder, till den grad att man inte längre tycker om dem, inte vill delta i dem, inte tala om

      dem.


Slutligen förorsakar denna glädje också förströddhet hos de övriga sinnena och hos hjärtat

och skapar missnöje på en mängd punkter.


6.  Vad den glädje beträffar som uppstår vid beröring med angenäma ting, så åstadkommer den

ännu flera och ännu fördärvligare skador.


På kort tid får de sinnena att inta andens plats,

vars kraft och spänstighet de förstör.


Ur den utvecklar sig den avskyvärda lasten veklighet, eller böjelse för denna, alltefter häftigheten hos denna förvända glädje.


Denna glädje föder otukt, gör själen verklig och räddhågad, under det att sinnet blir otuktigt och känslosamt och alltid berett till att synda och ställa

till ont.


Den fyller hjärtat med fåfäng gladlynthet och lusta, leder till hämningslöshet i talet och fräckhet i

blicken, och bedövar och avtrubbar också de övriga

sinnena, alltefter graden av lidelsefullhet.


Den förvirrar omdömet och river det med sig till andliga dårskaper och dumheter.


I sedligt avseende skapar denna glädje slapphet och obeständighet, fördunklar själen och försvagar hjärtat och gör det räddhågat där ingenting finns

     att frukta.


Ur denna glädje framspringer ibland också ett slags förvirring i anden, vilken visar sig som okänslighet hos samvete och ande.


Den försvagar i hög grad förståndet och reducerar det ibland till ett sådant tillstånd att själen är oförmögen att ta emot ett gott råd och likaledes

att ge ett.


Den gör henne oemottaglig för moraliska och andliga värden, med ett ord, onyttig som en sönderslagen kruka.


7.  Alla dessa skador härrör från detta slags glädje.


De är somliga mer intensiva och för andra mindre,

alltefter graden av intensitet i denna glädje,

    liksom också efter mottagligheten, svagheten

och obeständigheten hos personen i vilken

de förekommer.


Ty det finns naturer som av en ringa orsak tar större skada än andra av en stor orsak.


8.  Genom detta slags glädje som kommer av känselsinnet kan man med ett ord dra på sig allt det onda och alla de skador som följer på glädjen åt de

      naturliga goda tingen, så som vi har framställt detta.


Och eftersom det redan är avhandlat, talar jag nu

inte mera om detta här, och inte sinnets glädje,

     som till exempel försummandet av andliga övningar och kroppsliga botövningar, inte heller

        om ljumhet och brist på andakt vid mottagandet av botens och eukuarstins sakrament. 


   





Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 september 2016 02:32

TANKAR AV KLOKHET OCH VISHET.


#LYSSNA TILL VAD JAG SÄGER;


        HÖR NOGA PÅ MINA ORD :: SLÄPP DEM ALDRIG UR SIKTE ::: BEVARA DEM DJUPT I DITT HJÄRTA#.


Ord.   4:20-21.


200.  Ärad dem som undviker ord-strider.


201.  I dårars hjärtan föds grälets tankar.


202.  Onske-fulla händer :: ondske-fulla handlingar.


203.  Flitiga händer : nyttiga för andras behov.


204.  Flitiga händer :: alltid till-gängliga.


205.  Flitiga händer ::: öppna hjälp-samma händer.


206.  Slutna händer : själv-upptagna händer.


207.  Slutna ögon : o-vaksamma ögon.


208.  Slutna öron : o-hörsamma öron.


209.  Be-härskad tunga : o-talträngd tunga.


210.  Nattens vila : kroppens och själs-livets

trygghets-känsla.


211.  Fladdrande tungor : ordens tomhet.


212.  Uppmuntrande ord : de smås  fattigas

över-givnas trygghets-känsla.


213.  Med-mänsklig enhet : mänsklighetens ryggrad.


214.  Öppna händer : de smås och fattigas

över-givnas trygghets-känsla.


215.  Ro-fyllda tankar : visar :: hjärtats inre liv.


216.  God vän-skap : visar :: människors enhets-tänkande i ord och handlingar.


217.  Tal-trängd tunga :: fladdrande tunga.


218.  Stressande tunga :: ärar sig själv.


219.  Galopperande, fladdrande och stressande tankar : skapar oro och för-virring.


220.  Vilande tankar : hjärtats frid, glädje

Och trygg-het.


221.  Sinnes-ro : visar hjärtats inre liv.


222.  Ord av trygghet : tåla-modets Och

ut-hållig-hetens ord i handlingar.


223.  Läro-rika ord : kunskapens och upplysningens

råd-givare.


224.  Er-farenheten och lär-domen : livets ärekrona.


225.  Efter nattens sköna vila : känner vi kroppens

och själs-livets :: ut-vilande inre styrka.


226.  Ålder-domens lärdom och erfarenhet :

ungdoms-tidens lärdom och livserfarenhet.


227.  Ålder-domens in-sikts-fulla och visa hjärta :

ungdoms-tidens kunskap och in-spirationskälla.


228.  Fina, snälla och uppmuntrande ord :

själens veder-kvickelse.  


229.  Försvars-vapnet mot fladdrande tungor ::

tystnaden och stillheten.


230.  Ödmjukes tankar och vilja : över-modets fiender Och o-vänner.


231.  Stoltes tankar och vilja :  ödmjuk-hetens

och liten-hetens fiender Och ovänner.



#LYSSNA TILL VAD JAG SÄGER;

     HÖR NOGA PÅ MINA ORD :: SLÄPP DEM ALDRIG

UR SIKTE ::: BEVARA DEM DJUPT I DITT HJÄRTA#.


Ords. 4:20.


232.  För-ståelsen : sam-arbets-viljan och enheten  ::

nationens framtids-hopp.


233.  Sinnes-ron och vilan finns i tåla-modet

och ut-hålligheten.


234.  Sinnes-ron och sinnes-friden finns inte i oron

och för-virringen.


235.  Två öppna händer: villiga trösta, hjälpa

och stödja be-hövande människor.


236.  Kunskapen och upplysningen; ej tunga

att bära.


237.  Tack-samheten och  o-tacksamheten ::

äger inte samma en-hetstänkande.


238.  Tyst-nadens och still-hetens ödmjuka

inbjudan :: in i deras närhet :: värde-sätter livet.


239.  Täcka varandras luckor :: bära varandras bördor.


240.   Tankars oro :: behov av sinnes-ron.


241.   Oro-liga och för-virrande tankar :: lånar sitt

seende och lyssnande till o-nyttigheter.


242.   Varför har människor be-kymmer & problem :: lånar sina tankar till o-nyttigheter.


243.   Penning-begäret :: aktiverar produktions-

tänkandet  för-slavar hjärta och tankar.


244.   Tillåta sin tunga vara lögnens Och

falsk-hetens Ord-val i deras vän-skap.


245.   Låna sin tunga till ärlig-heten Och

öppen-hjärtlig-heten ärar dem.


246.   Lat och be-kväm tunga :: o-fruktsam.


247.   Rädslans tunga :: o-frimodig i sitt tal.


248.   Stolt tunga :: mildes och ödmjukes o-vän.


249.   Prat-sam och prat-sjuk tunga :: ofruktsam

i be-häskade tungans jordmån.


250.   Prat-sam och prat-sjuk tunga :: frukt-sam

i o-behärskade tungans jordmån.


251.   Åter-håll-sam tunga :: insiktens tunga.


252.   Ödmjuk människa :: accepterar sina

ålderdoms-svagheter.


253.   Nattens vila == livets energi-källa.


254.   Filosofiska tankar :: livets verklighet.


255.   Ut-vilade tankar :: livets energikälla.


256.   Kärleken till skön-heten och ljuvlig-heten ::

livets energikälla.


257.   Moraliska livet :: nationens fram-tid.


258.   O-moraliska livet :: nationens under-gång.


259.   Åter-hållsamt liv :: be-skyddar från olyckor

och faror.


260.   Åter-hållsamma tungor :: nationens framgång.


261.   Tro : Hopp och Kärlek :: nationens fram-tid.



#LYSSNA TILL VAD  JAG SÄGER:

       HÖR NOGA PÅ MINA ORD :: SLÄPP DEM ALDRIG

UR SIKTE ::: BEVARA DEM DJUPT I DITT HJÄRTA#:


Ord. 4:20.


262.   Glad och älskande till livet :: värde-sätter  livet.


263.   God filosofisk lära :: lever Och handlar varje ting i enlighet med det vara som det har eller det liv

      som det lever.


264.   Alla skapade varelser och verk :: till nytta

för alla levande varelser.


265.   Penning-begärets faror och olyckor ::

själs-livets fiende och o-vän.


266.   Ögats o-nyttiga seende :: själens förgörare.


267.   Öronens o-nyttiga lyssnande ::

själens förgörare.


268.  Tungans o-nyttiga talande :: själens för-görare.


269.   Läppars glädje :: själens hälsa

och läke-dom. 


270.   Talets o-nyttigheter :: själens för-görare.


271.   God filosofisk lära :: funnit sin trygghet

i in-siktens full-het.


272.   Enkel-heten och liten-heten :: goda vänner.


273.   O-ändlighetens öm-het : öm-sinthet :: värme :::

in i själens inre liv :: ger själen dess fulla värde.


274.   Kärleks-full-heten : värmen :: godheten :::

värde-sätter själens inre liv.


275.   Full-komlig kärlek : full-komlig ömhet ::

full-komlig ömsinthet ::: värde-sätter själens inre liv.


276.   Öm-hetens och öm-sinthetens trohet :

visar sin full-komliga trohet i själens inre liv.


277.   Öm-heten och öm-sintheten visar sin trohet ::

i vad den gör.


278.   Be-möts kvinnligheten av manliga trygghets-känslan :: visar hon tack-samhet mot mannen.


279.   Manliga trygghets-känslan ::: kvinnans tacksamhet :::: grund-stenen för deras djupa samhörighet och gemenskap.


280.   Mild och ödmjuk blick :: visar omsorg :::

värme och ömhets-känsla.


281.   Omsorgen :: värmen och öm-sintheten ::: visas

utifrån tacksamhetens tanke.


282.   Gå ett steg extra :: steg av hjälp-samhet

och tröst och hjälp.


283.   Sökande hjärtan :: villig i sin längtan finna :::

trygghets-känslan :::: samhörighet och gemenskap :::: man och kvinna ::::: kvinna och man. 







284.   Man och kvinnan : söker älsk-värdigheten ::: vara uppskattad och älskad.


285.   Kvinnliga själv-för-troendet fördjupas i mannens närhet:: när hon blir re-spekterad

i mannens närhet ::: som attraktiv ( vacker, söt,    gullig i sin kvinnlighet ).


Hon längtar efter att förgylla sin kvinnlighet ::

i hur klär sig ::: sitt ut-seende och kvinnliga klädsel. 

           Vara mannen till väl-behag.



#ATT LYSSNA TILL VAD JAG SÄGER:

        HÖR NOGA PÅ MINA ORD :: SLÄPP DEM ALDRIG UR SIKTE ::: BEVARA DEM DJUPT I DITT HJÄRTA#.


Ord. 4:20.


286.  Livets en resa :: lär-dom och er-farenhet.


287.  Känslolivet :: livets njutning och skönhet :::

miss-brukas den :::: känner själs-livet smärta

och lidande. 


288.  Ödmjuk-heten, enkelheten och liten-heten ::

övermodets och högmodets o-vänner.


289.  Oron och förvirringen ::: tröst-lös,

och hjälp-lös.


290.  Still-heten och tyst-naden ::: tröstande,

uppmuntrande och hjälpande.


291.  Vinst-tänkandet :: drivande av penning-begäret.


292.   Självisk och fladdrande tunga ::

o-behärskad tunga.  


293.   Frimodig och be-härskad tunga ::

klar och mål-medveten i sitt tal.


294.   Be-härskad tunga :: på-litlig i ord. 


295.   Det jag säger :: gör jag.


296.   Behärskad tunga :: villig att fostra :::

träna o-behärskad tunga.


297.   Tanklöshetens tunga ::: o-behärskad tunga.


298.   Be-härskad tunga förtjänar sitt rykte.


299a.   Be-härskad tungas ok är milt.


299b.   O-behärskad tungas ok är tungt.



 





 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 september 2016 02:31

ORD FÖR DAGEN :: JANUARI MÅNAD.  2017.


Första dagen. 


Klok son umgås med insiktens outsinliga källa:

    får erfara sin faders och moders-kärleks i sitt liv.


Andra dagen.


Dåraktig sons gemenskap med o-kunnighetens

   källa: känner en saknad av sin moders

och faders-kärlek.


Tredje dagen.


Dåraktig och dumdristig livsstil och livsföring:

   laglöshetens goda jordmån.


Fjärde dagen.


O-ärlig och o-rätt vinning efter penningar:

   ingen varaktig vinning.


Femte dagen.


Lathetens och bekvämlighetens hand: gör fattig

   människas livsstil och livsföring.


Sjätte dagen.


Idoghetens och flitighetens hand: gör rik

människas livsstil och livsföring.


Sjunde dagen.


Destruktiva : massmediala informationen ::

villighet kontrollera tankevärlden.


Åttonde dagen.


Informationskällor : påverkar seendet ::

hörandet ::: datorer : tv-apparater :: olika dags

och kvällstidningar.  


Nionde dagen.


Sociala samtal : öppning för social trygghet.


Tionde dagen.


Ärligheten : lyssnandet :: skapar fram djupa och innehållsrika samtal.


Elfte dagen.


Djupa och innehållsrika :: vänskaps-samtal :::

trösterika : stödjefulla :: uppmuntrande.


Tolfte dagen.


O-behärskad tunga : försöker aktivera tystnadens tunga.


Trettionde dagen.


O-behärskad tunga : aktiveras av samtals-argument.


Fjortonde dagen.


Argumenterad tunga : har ingen framgång på jorden.


Femtionde dagen.


Girighetens erbjudande : ger ingen ro :: vila

::: harmoni.


Sextonde dagen.


Girigheten : givmildheten :: lever i fiendskap med varandra.


Sjuttionde dagen.


Sluten hand : sluten givmildhet.


Artonde dagen.


Girighetens ovän ::: givmildheten.


Nittionde dagen.


Girighetens tale och tankesätt : främmande för givmildhetens.


Tjugonde dagen.


Ödmjukhetens hjärta :::: givmildhetens hjärta.


Tjugoförsta dagen.


Bekvämligheten : latheten ::: flitighetens o-vänner.


Tjugoandra dagen.


Själv-försvarets ursäkter ::: övermodets erbjudande.


Tjugotredje dagen.


Egoismen : övermodet :: ödmjukhetens o-vänner.


Tjugofjärde dagen.


Dominanta tungans tal : övermodets :: stolthetens

redskap.


Tjugofemte dagen.


Dominant tungas envishet : villig manipulera

      tystnadens tunga.


Tjugosjätte dagen.


Envisheten förlorar människor ----- och sig själv.


Tjugosjunde dagen.


Envisheten : saknar ödmjukheten : kärleken ::

    förståelsen ::: vänligheten.


Tjugoåttonde dagen.


Massmediala informationskällorna ::: respekterar

inte tystnaden.


Tjugonionde dagen.


Fullkomlig människa ::: behärskar tungan. 


Trettionde dagen.


Visa omsorg : omtanke för varandra :: låter inte sig själv vara i första hand.


Trettioförsta dagen.


Inget i nuläget kan inte existera : utan att det har en livs-historia.


















  

Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 september 2016 02:31

FULLKOMLIGHETENS VÄG.


TERESIA AV AKVILA.


KAPITEL.  6.


FORTSÄTTNING PÅ DEN PÅBÖRJADE


UNDERVISNINGEN OM DEN FULLKOMLIGA


KÄRLEKEN.


1.   Jag har gjort en lång utvikning från ämnet, men jag tror inte att någon som förstår hur viktigt det sagda är, skall klandra mig.


Låt oss nu återvända till den kärlek som vi bör hysa, jag menar den rent andliga.


Jag vet inte om jag förstår vad jag säger, men åtminstone förefaller mig inte nödvändigt att tala

     mycket om den eftersom det är så få som

äger den.


Må den av er som Herren har skänkt denna gåva prisa honom ivrigt, ty hon måste ha uppnått

       en mycket hög fullkomlighet.


Men jag vill ändå skriva om detta.


Kanske kan det vara till någon nytta, ty om man betraktar dygden, vill man uppnå den och söker

vinna den, och så fattar man till sist kärlek till den.


2.  Gud hjälpte mig att förstå detta och i ännu grad att beskriva det, ty jag är inte säker på att jag

      vet när kärleken är rent andlig eller när nägot sinnligt blandar sig i den, eller hur jag vågar

    sätta mig att skriva om detta.


Det är som när någon hör röster på långt avstånd men utan att kunna urskilja vad som sägs.


Just så är det med mig: ibland förstår jag nog inte vad jag säger och ändå vill Herren att det skall sägas väl.


Om jag andra gånger pratar dumheter, är det bara

naturligt för mig, eftersom ingenting lyckas för mig.


3.  Nu slår den tanken mig, att när Gud ger en själ

en klar kunskap om världen och dess natur,

      när han visar själen att det finns en annan värld och att den ena skiljer sig så mycket från den 

         andra att den ena är evig och den andra blott en dröm, och när han lär henne vad det är att älska

     Skaparen mot att älska en skapad varelse

( detta måste man genom egen erfarenhet upptäcka, ty det är något annat än att att bara 

         tro det eller föreställa sig det i tankarna),

och när man ser vad man vinner genom att älska

     Skaparen och vad man förlorar genom att älska

en skapad varelse och förstår vem Skaparen är och vem den skapade varelsen är, och många

          andra ting som Herren lär den själ som vill bli

undervisad av honom i bönen eller som Hans Majestät vill upplysa, sålskar man på ett helt

     annat sätt än de av oss gör, som inte har kommit så långt.


4.  Det kan hända, systrar, att ni tycker att det som jag skriver om är ovidkommande; och kanske säger ni att ni redan vet allt vad jag har sagt.


Herren give att det är så och att ni verkligen vet det på det enda sätt som har någon mening, det vill säga att ni har det inpräglat i ert innersta väsen.


Ty om ni vet det skall ni se att jag ljuger när jag säger att den som Herren har fört hit äger den kärlek, om vilken jag talar.


De som Gud lyfter till denna grad av fullkomlighet 

är ädelmodiga själar, konungsliga själar. 


De nöjer sig inte med att älska något så eländigt som dessa kroppar, hur vackra de än må vara

och hur många naturliga gåvor de än må besitta.


Om den lekamliga skönheten skulle behaga blicken så prisar de Skaparen för det, mend euppehåller

sig inte vid den.


När jag säger uppehålla sig vid menar jag, att de inte är svaga för dylika ting, ty det skulle förefalla dem som om de älskade något utan innehåll

och som om de gav bort sitt hjärta åt en skugga.


De skulle skämmas över sig själva och blygas att säga till Gud att de älskade honom.


5.  Ni kommer att säga mig att sådana människor varken kan älska eller återgälda den tillgivenhet andra visar dem.


Och det är sant, de fäster sig inte mycket vid om de är älskade.


Stundom kan de visserligen erfara en naurlig och ögonblicklig tillfredsställelse över att vara älskade, men så snart de vänder blicken inåt inser de att

det är vanvett att glädja sig över något dylikt,

        såframt det inte rör sig om personer som med sin lärdom eller bön kan vara deras själar till gagn.


All annan välvilja tröttar dem, ty de förstår att den inte kan vara dem till nytta  utan snarare till skada,

       inte desto mindre är de tacksamma för den kärlek de får och återgäldar den genom att 

          anbefalla dessa som älskar dem åt Gud.


De anser att de som älskar dem lägger ansvaret på Herren, från vilken de förstår att detta att bli älskad av andra, måste komma.


Eftersom de hos sig själva inte kan se något som är värt att älskas, tror de genast att andra älskar dem emedan Gud älskar dem, och så överlämnar de åt Herren att återgälda denna kärlek och de

       befaller honom att göra det.


Därmed känner de sig fritagna från varje förpliktelse och tycker inte längre att det angår dem.


Efter att ha tänkt noga igenom saken, tänker jag ibland på vilken stor blindhet det är att önska att bli älskad, såframt det inte är som jag sade av sådana

        personer som kan hjälpa oss att göra framsteg

i fullkomlighet.


6.   Ty märk väl att när vi önskar att bli älskade av någon, söker vi alltid något eget intresse, någon fördel eller tillfredsställelse.


De som är fullkomliga trampar emellertid under sina fötter allt det goda och alla de gåvor som världen

      skulle kunna bjuda dem.


Också om de ville, skulle de så att säga inte kunna finna annan glädje utanför Gud än sådan som har att göra med Gud.


Och vad kan de då vinna med att bli älskade av andra?


7.  När de inser denna sanning, skrattar de åt de bekymmer de en gång gjorde sig för huruvida deras kärlek var besvarad eller ej.


Ty även när der rör sig om en god kärlek är det naturligt för oss attt önska se den besvarad.


Men när vi väl fått denna lön ser vi att den är som torr halm, som luft, som något utan innehåll som vinden lätt för med sig.


Ty hur mycket vi än har blivit älskade, vad finns väl kvar sedan?


Dessa personer frågar alltså inte efter om de är älskade eller inte, såvida det inte är av de personer som är till gagn för deras själar.


De vet  ju att vår natur är sådan att en genast tröttnar när den inte finner kärlek.


Tror ni att dessa själar inte älskar någon och inte bryr sig om någon förutom Gud?


Nej, deras kärlek är mycket djupare, mycket

uppriktigare, varmare och till större nytta för de andra, kort sagt, den är verkligen ----- kärlek.


Dessa själar är alltid mer benägna att ge att ta emot, även i deras förhållande till Skaparen.


Denna kärlek anser jag förtjänar namnet och inte de låga känslor som har lånat dess namn.


8.  Ni undrar kanske vad de älskar, när de inte älskar vad du ser.

Också de älskar vad de ser och tycker om vad de hör, men de ting e ser är eviga.


När de älskar någon ser de genast rakt igenom kroppen och fäster blicken på själen för att se om där finns någonting att älska.


Finner de ingenting utan endast ser en början till dygd eller ett anlag, förstår de att om de gräver djupare skall de finna guld i denna gruva, och om de fattar kärlek till henne så skyr de ingen möda.


Det finns ingenting som de inte gärna skulle åtaga sig för denna själs bästa, eftersom de önskar att

deras kärlek till henne skall bestå och eftersom de

       mycket väl vet, att deta är omöjligt om inte den älskade har mycken godhet och mycken kärlek till Gud.


Jag menar verkligen att det är omöjligt, ty hur mycket denna själ än ville binda sig vid dem,

       och om hon också skulle dö av kärlek till dem, bevisa dem alla tänkbara tjänster och äga naturens alla gåvor, så skulle de ändå inte kunna älska henne

          med stark och varaktig kärlek.


Ty de vet redan av erfarenhet vad allt är värt.


Intet falskt mynt kan bedraga dem.


De ser att de inte är samstämmiga med denna själ och deras kärlek omöjligt kan bestå, ty såframt hon inte håller Guds lag, kommer deras kärlek till

      henne att upphöra med detta livet.


De förstår att hon inte älskar Gud och att  de kommer att gå till skilda mål.


9.   Men en själ i vilken Herren redan ingjutit sann vishet, värderar inte en kärlek som bara räcker för detta livet mer än den är värd och knappt

så mycket.


De däremot som tycker om att finna behag i världens ting, njutningar, ävlan och pengar, skall räkna det som en tillgång om deras vän är rik och kan förskaffa dem förströelse och nöjen.


Men de som redan avskyr allt detta frågar mycket litet eller inte alls efter dylika ting.


Om de älskar en sådan människa arbetar de lidelsefullt för att hon må komma att älska Gud, så att hon också blir älskad av honom; ty som jag sade, de vet att ingen anna slags kärlek än denna kan bistå.


Denna kärlek får de betala mycket dyrt.


De gör ju allt som står i deras förmåga för att vara den de älskar till hjälp, och tusen liv skulle de gärna förlora för att utverka den minsta välsignelse åt henne.


O dyrbara kärlek som efterföljer kärlekens härförare, Jesus, vårt högsta goda!   



 



  


   

      






Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 september 2016 04:03

FULLKOMLIGHETENS VÄG.


KAPITEL 5.


FORTSÄTTER ATT TALA OM BIKTFÄDER.


FÖRKLARAR HUR VIKTIGT DET ÄR ATT DE


ÄR LÄRDA MÄN.


1.   Må Herren i sin godhet intet tillåta att någon i detta hus får genomlida den ångest till själ och kropp som jag beskrivit.


Men om nu priorinnan är så förtrolig med biktfadern

att systrarna varken vågar säga något till honom om henne eller till honom!


Det skulle ge upphov till frestelsen att underlåta att bikta allvarliga synder av fruktan för att råka ut för obehag.


O, hjälp mig gode Gud!


Vilken skada skulle inte djävulen kunna åstadkomma här och hur högt är inte priset för deras fåfänga och anseende!


Om de endast rådfrågar en biktfader tror de att uppfyller sin Ordens krav och är till heder för klostret; men det är på denna väg som djävulen snärjer själarna, när han inte kan nå dem

på annat sätt.


Om systrarna däremot bad att få tala med någon annan biktfader, skulle man genast tro att all

ordning och reda i klostret gått förlorade, och om

      han dessutom inte tillhörde den egna Orden skulle man, även om han vore ett helgon bara att rådfråga honom.


2.   Jag ber varje priorinna, för Herrens kärleks skull, att tillåta denna heliga frihet.


Försök alltid få biskopen och provinsialen att lämna systrarna tillstånd att förutom sina vanliga biktfäder då och då få tala om sina själar med lära personer, särskilt ifall deras biktfäder, hur goda män de än

         må vara, inte är lärda, ty lärdom är en stor hjälp för att upplysa oss i alla ting.


Hos vissa personer finner man både lärdom

och andlig erfarenhet, och ju större nådegåvor

       Herren ger er i bönen, desto nödvändigare

är det att era gärningar och böner har säker grund.


3.  Ni vet redan att grundstenen måste vara ett gott samvete och er strävan att med alla krafter frigöra er också från de dagliga synderna och vinna den största möjliga fullkomlighet.


Ni tror kanske att varje biktfader vet detta,

men där tar ni fel.


Det hände mig en gång att jag måste tala om samvetsfrågor med en präst som hade övervarit en fullständig kurs i teologi, och han gjorde mig stor skada genom att säga att vissa ting var utan betydelse.


Jag vet att han inte för avsikt att förleda mig eller hade någon anledning att göra det; han förstod

      helt enkelt inte bättre.


Förutom den gången har detsamma hänt mig två eller tre gånger.


4.  Allting beror på att vi besitter det sanna ljuset så att vi fullkomligt kan iaktta Guds lag, på detta skall man bygga bönen, utan denna fasta grund kommer

       hela byggnaden att vackla.


Om nunnorna alltså inte har frihet att bikta sig för den de önskar, så skall de åtminstone få tala

om andliga ting med sådana personer som jag

har beskrivit.


Jag vågar gå ännu längre och säga att de ibland också bör göra det, även om deras biktfader

      har alla goda egenskaper, ty han kan lätta missta sig och det vore synd om alla gick vilse

          för hans kull.


De måste emellertid se till att de aldrig handlar mot lydnaden, det finns nämligen tvägar för allt.


Dylika samtal är mycket fördelaktiga för själarna och därför är det bra att man gör vad man kan för att få tillfälle därtill.  


5.  Alt detta som jag har sagt angår priorinnan.


Eftersom vi här inte söker någon annan tröst än själens, ber jag henne återigen att se till att systrarna får denna tröst, ty Gud leder själarna på olika vägar, och en enda biktfader är inte tvungen

       att känna till dem alla.


Jag försäkrar er att om ni är sådana ni bör vara,

    skall det inte fattas heliga personer som,

trots er fattigdom, vill ta sig an och trösta era själar.


Ty han som uppfyller våra kroppar skall också uppmana och göra någon villig att upplysa våra själar och så skall detta onda som jag

fruktar bli avhjälpt.


Ty om biktfadern skulle frestas av djävulen, med den följd att han misstar sig angående någon lärosats, så kommer han att bli försiktigare

       och handla med större eftertanke, om han vet att ni också rådfrågar andra präster. 


Om djävulen berövas denna ingång så hoppas jag vid Gud, att han inte skall finna någon annan i

      detta hus.


Därför ber jag, för Herrens kärleks skull, varje biskop att lämna systrarna denna frihet och att

inte beröva dem den så länge dessa präster är goda och lärda, vilket inte är svårt att veta

        på en så liten plats som denna.


6.  Vad jag här har sagt har jag själv sett och erfarit och även överlagt om med många lärda och heliga personer, som har undersökt vad som bäst lämpar sig för detta hus, så att det måtte tillväxa i fullkomlighet.


Bland de faror som vi överallt kommer att möta så länge vi lever, skall vi finna att denna är den minsta.


Kaplanen får aldrig tillåtas att gå ut och in i klostret

och inte heller biktfadern skall ha den friheten.


De skall istället vaka över tillbakadragheten

och ärbarheten i huset och över de yttre och inre framstegen för att, om de märker någon brist,

       meddela det till klosters överordnade, men de

skall själva inte bekläda detta ämbete.


7.   Detta är vad som för närvarande brukas

och är inte endast enligt min åsikt utan också med

uppmuntran av vår nuvarande biskop, under vars lydnad vi befinner oss, ty på grund av flera orsaker 

       är vi inte underkastade Orden utan honom.


Denne biskop, don Alvaro de Mendoza, som härstammar från en mycket förnäm familj, är en stor

      vän av klosterliv och helighet.


Han är en hängiven Guds tjänare och mycket ivrig att gynna detta hus på alla sätt.


Han sammankallade flera lärda, andliga och erfarna män som grundligt satte sig in i denna fråga

         och de kom till ovannämnda resultat.


Det är inte mer än rätt att kommande överordnade håller sig till dessa riktlinjer, eftersom de blivit

      fastställda av så goda män och efter så många

böner till Herren, för att han skulle upplysa dem i så hög grad som möjligt.


Det har han sannerligen gjort efter vad vi hittils

har sett. 


Må Herren värdigas att alltid verka för detta,

eftersom det sker till hans ära.  Amen. 

  


 


  



Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 september 2016 04:03

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.   24.


DÄR DE TALAS OM DET TREDJE SLAGET AV GODA


TING I VILKA VILJAN KAN FINNA BEHAG.


DET TALAS OM DERAS NATUR OCH OLIKA SLAG,


OCH DET PÅVISAS HUR VILJAN SKALL AVHÅLLA


SIG FRÅN ALL GLÄDJE ÖVER DESSA TING, FÖR


ATT HELT KUNNA INRITA SIG PÅ GUD.


1.  Nu skall vi behandla den glädje som rör de sinnligt förnimbara tingen.


Det är som vi har sagt det tredje slaget av goda ting åt vilka viljan kan glädja sig.


Låt oss allra först notera att med sinnligt förnimbara eller sinnliga ting menar vi här allt sådant som i detta liv kan falla under synsinnet,

      hörselsinnet, luktsinnet smaksinnet eller känselsinnet, liksom också allt som skapats av den

         efterforskande verksamheten hos inbillningskraften, med ett ord, allt sådant som

   är beroende av de inre eller yttre kroppsliga sinnena.


2.   För att försätta viljan i en dunkel natt beträffande denna glädje över sinnligt förnimbara föremål, för att rena den och inrikta den på Gud, måste vi äter hänvisa till en redan ofta framställd sanning:

de nämnda sinnena hos den lägre delen av människan är helt och hållet ur stånd att lära känna Gud och att fattas väsen?.


Ögat kan inte se honom och inte något som liknar honom, örat kan inte höra hans röst och inte heller någon röst som liknar hans, luktsinnet kan inte

         andas en doft så ljuvlig som hans, smaksinnet inte smaka en så  upphöjd och ljuv sötma

      och inte heller kan känlosinnet uppfatta en så fin beröring att det kunde inges en föreställning

om Gud. 


Varken tankeförmåga eller inbillningskraft förmår

bilda sig en ide om honom eller skapa en gestalt som kunde återge honom.


Jesaja har sagt: 

"Aldrig har något öra förnummit honom, aldrig har något sett honom, och ingen mäniskas hjärta har kunnat tänka vad han är"  ( 64:4 ).


3.  Men här måste vi lägga märke till det faktum 

att sinnena kan förnimma njutningar och ljuvligheter, vilka antingen kommer från anden som till sinnena vidare befordrar någon just

        pågående förbindelse med Gud, eller också kommer från de yttre ingen som påverkar sinnnesorganen.   


Men som vi redan har sagt kan den sinnliga delen

av mäniskan varken genom anden eller genom sinnena lära känna Gud sådan han verkligen är.


Sinnenas förmåga når inte så långt, utan som är

     andligt, det mottar de på ett sinnligt sätt, och högre kan de inte nå.


Om därför viljan skulle glädja sig åt njutningen 

i någon av dessa förnimmelser, så vore detta

      åtminstone ett onyttigt företag.


Viljekraften skulle förlamas, och viljan kunde inte sysselsätta sig med Gud och finna sin glädje i honom enbart. 


Denna lycka uppnår den aldrig fullständigt på annat sätt än genom att gå in i natten fråga om detta slags glädje, och rena sig från den, liksom från

allt övrigt.


4.  Jag säger med avsikt att det vore ett onyttigt företag om viljan fäste sin glädje vid någon av dessa sinnliga förnimmelser vi talar om.


Om själen däremot inte stannar upp vid dem, utan alltifrån första ögonblicket som hon känner glädje åt det hon ser, hör och känner, riktar sin glädje på

       Gud, så är denna akt mycket god och värdefull,

då han ju är både dess orsak och dess mål.


I detta fall är det inte nödvändigt att visa ifrån sig

de intryck som stämmer henne till andakt och bön,

utan tvärtom kan man utnyttja dem till detta, ja man

       skall rentav göra det, eftersom de underlättar

en så helig övning som bönen är.


Det finns själar som känner sig på ett särskilt sätt dragna till Gud genom sådana sinnligt förnimbara

ting.


Icke desto mindre bör de här handla med klokhet och noga lägga märke till vilka verkningar som kommer av detta.


Ty många själar ger sig hän åt de tillfredsställelser som sinnena ger, under öregivande av att de ge sig hän åt bön och överlåtelse till Gud, under det att de i grund och botten mera söker rekreation än bön,

       och sin egen tillfredsställelse mera än Guds.


Även om avsikten nog kan vara riktad på Gud,

så är dock verkan en sinnlig tillfredsställelse,

     som försvagar viljan i stället för att väcka upp

den fullkomliga hängivenheten åt Gud.


5.  Och det är därför som jag här vill ge en regel, som skall tjäna till att upptäcka när de sinnliga njutningarna är nyttiga och när inte är det.


Här ett exempel.


När man lyssnar till musik eller något annat,

när man ser angenäma ting, när man inandas en fin doft, smakar behagliga ting eller erfar någon

      angenäm beröring, om själen då genast vid

första reaktionen vänder viljans tankar och känslor

       till Gud, så att hon finner mera glädje vid dessa tankar än vid den sinnliga bevekelsegrunden,

          och om hon använder den endast i detta syfte, då är detta ett säkert tecken på att den

        sinnliga impulsen är god och nyttig för anden.


I detta fall kan hon med fördel använda den, ty då hjälper oss de sinnligt förnimbara tingen att nå

      det mål för vilket Gud har skapat och gett oss

dem, och detta mål är att de skall tjäna oss till

         att bättre lära känna och älska honom.


Man måste här noga uppmärksamma at den själ

   hos vilken sinnlig ting frambringar den nämnda rent andliga verkan, hon motstår begäret efter dem

       och har nästan inget intresse för dem,

även när hon erfar den starka tjusningen hos dem.


Hon märker bara en stor glädje över njutningen

att älska Gud, som jag har sagt, och vilken de har förskaffat henne.


Därför gör hon sig inte mödan att söka dem,

och när de träder fram inför henne, gör sig viljan genast fri från dem, visar bort dem

      och vänder sig till Gud.


6.   Orsaken till att själen inte bryr sig om dem fastän de öppnar en väg till Gud är denna:

      anden har skaffat sig förmågan att i alla ting och under alla förhållanden endast vända sig

          till Gud.


Anden är så genomträng, så tillfredsställd och så uppfylld av Guds Ande, att den varken ringaktar dem eller begär dem.


Och om också begäret efter dem skulle vakna,

går den fort förbi det, försöker att glömma detta

     intryck och fäster igen vikt vid det.


Om man däremot inte känner denna andens frihet inom sig ifråga om de sinnliga tingen och njutningarna, utan ger sin vila hän åt dem och söker tillfredsställelse i dem, då drar man ingen nytta av

      dem utan bör söka frigöra sig från dem.


Och om man också har avsikten att rent förnuftsmässigt använda sig av dem på sin väg

till Gud, blir de ändå snarare ett hinder än med hjälp, snarare till skada än till välsignelse, endast

       genom att man får tillfälle till sinnlig njutning.


Ty mot en sinnlig njutning svarar en sinlig njutning verkan. 


Och märker man at ens lust till sådan njutning

är stor, måste man med desto större allvar öva

självförnekelse.


Ty ju mera en sådan lust tilltar, desto svagare

och ofullkomligare blir man.


7.  Därför bör en andlig själ, så snart hon erfar en sinnlig njutning, den må vara avsiktlig eller oavsiktlig, begagna den endast för Gud och upplyfta till honom den glädje hon finner i den, och så omforma den till en välgörande och fullkomlig glädje.


Hon bör veta att om inte alla hennes njutningar på detta sätt är fullkomliga, och om hon inte förnekar och avvisar varje annan njutning, även en skenbart

       upphöjd sådan, så blir tillfredsställelsen

fåfäng och onyttig, och ett hinder för viljans förening med Gud.




   

        


   






      

 


 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se