Alla inlägg under januari 2013

Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 januari 2013 18:38

LIVETS GÅVA:
ALLTID BÄR JAG MED MIG I MIN KROPP DEN DÖD SOMM JESUS FICK LIDA, FÖR ATT OCKSÅ JESU LIV SKALL BLI SYNLIGT I MIN KROPP. JAG, SOM ÄR VID FULLT LIV, UTLÄMNAS FÖR JESU SKULL STÄNDIGT TILL ATT DÖ, FÖR ATT OCKSÅ JESU LIV SKALL BLI SYNLIGT I MIN DÖDLIGA KROPP.   ( 2. KOR.  4:10-12 ).

PÅSKTIDEN är livets tid.   Genom att uppstå från de döda har Jesus visat oss vägen till livet, det nya och eviga livet. I vår egen tid, liksom i varje nytt tidsskede, ställs vi inför viktiga frågor och valsituationer, där vi behöver få ljus och vägledning utifrån det som är den kristna trons absoluta centrum: påskmysteriet.  Detta påskmysterium har blivit en inre, dynamisk verklighet i oss genom dopets sakrament.  Korset pekar fram på uppståndelsen, döden på livet, sorgen på glädjen. Vi får använda påskens nya ögon för att se på oss själva, på vår värld och på Gud på ett nytt och i sanning livgivande sätt.

Påsken som etisk motivation och andlig drivkraft.

Ibland har vi kristna försummat eller glömt bort att påskens ljus måste få lysa upp hela vårt liv i alla dess aspekter. Vi blir bärare av en inre dynamik, som hjälper oss att förbli förenade med honom och bli ledda av honom i alla våra yttre uppgifter och ställningstagande.  Detta yttra sig inte minst i samvetets röst, som vill leda oss in i ett alltmer Kristus-centrerat sätt att leva, tänka och handla. Genom sin undervisning vill Kyrkan hjälpa os att fostra vårt samvete till ett allt större lyhördhet för de Andens inspirationer, som vi alltid får, men inte alltid förmår fånga upp och tillgodogöra oss.  Det finns ju också en annan röst inom oss, själviskhetens, bekvämlighetens, förvirringens röst, som gör det lite svårare för oss att urskilja Andens stilla, försynta röst. Vi behöver både Kyrkans yttre röst och fostran och den helige Andes inre för att hitta rätt i en komplicerad värld, så att vi kan leva av påskens budskap och förmedla det.  I själva skapelsen har Gud lagt ner sina "sanningsfrön"  

som kyrkofäderna talar om. Att se hur lika vi människor är i våra fundamentala etiska koder: du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke begå äktenskapsbrott.....    I stort sett alla människor vill i grund och botten leva i fred och rättvisa, i försoning och ömsesidig respekt.   Just detta är ett tecken på att varje människa är skapad till Guds avbild och har bevarat en öppenhet för vem han är och för hur han vill att vi skall leva.

"Varje persons värdighet är grundad på det faktum att denna person, som är skapad till Guds avbild och likhet, är halt unik och kan säga mig något om Gud som ingen annan kan göra" säger kardinalen Basil Hume.   Människan är inte bara Guds avbild utan blir genom dopet " son i Sonen ", ett Guds barn, ja, hon blir Guds boning och tempel.  Värdigheten blir större, men också ansvaret och uppgiften.  Påskens gåva blir en inre krafkälla för oss, en ny motivation för att leva så som Jesus levde och försöka återspegla hans sätt att vara och handla i det konkreta liv vi lever.   Bergspredikans upphöjda ideal blir ett riktmärke för hur vi vill leva och handla.    I de heligas liv ser vi ständiga bevis på denna strävan och längtan att efterfölja Jesus på ett allt närmare och mer innerligt sätt mitt i det vanliga livets alla omständigheter.  Att efterfölja den korsfäste och uppståndne Herren så mycket som mäjligt blir riktmärket för vårt handlande. Påskens kraft för oss att drivas mer och mer av Andens inspirationer att göra Jesu sätt att vara, tänka och handla tydligt i vårt liv och det på ett maximalt sätt.  I förkunnelsen och själavården är det viktigt att betona denna "påskmotivation" mer an tidigare, just eftersom vi i vår tid är så utsatta för andra röster och krafter.  Tilltron till uppståndelsens nya liv som en konkret kraftkälla är tyvärr ganska svag hos många kristna.  Påskens nya liv är också nyskapande och förlåtande.    Försoningens sakrament måste bli mer brukat och mer uppskattat i vår ständiga kamp för att bli Kristus mer trogna. Kyrkan är " förlåtelsens institution".  Som vår moder förmedlar hon de barmhärtige Faderns förlåtelse till sina förlorade söner och döttrar.

DEN SPÄDA BEGYNNELSEN.          

Så gott som alla vet att katolska Kyrkan är emot abort  ---- och bara det är något av ett under i vår tid av bristfällig kunskap om allt vad religion heter.  Samtidigt säger man nästan automatiskt att Kyrkan fördömer dem som gör arbort.  Här måste vi katoliker bli bättre på att framhålla den klassika synen, alltså den den syndfulla handlingen är oacceptabel, men att Gud inte längtar efter något annat än at hela, förlåta och resa upp den som har fallit.  Här borde påskens budskap kunna hjälpa oss, så att bli mer motiverade att sätta Guds förlåtande och nyskapande kärlek i centrum.   Utifrån ett påskperspektiv blir det lättare att ta till sig Guds oändliga  medlidande med den felande människan, som hon längtar efter att sluta i sina armar och förlåta. Samtidigt är det inte lätt för människor i dag att hålla isär dessa båda poler, alltså syndens fasansfulla verklighet och Guds längtan efter att få förlåta den ångerfulla syndaren.  Det finns alltid en frestelse at  försöka rättfärdiga ett felaktigt handlande och hitta goda motiv för det.   Det kostar på att bekänna sin svaghetoch brist och ta emot Gud förlåtelse.    Ett konkret exempel på detta är det tragiska fallet med den nio åriga flickan i Brasilien, som blev misshandlad av sin styvfader och fick tvillingar som aborterades.     Enligt skapelseordningen och Kyrkans

lära har varje människa rätt att födas, oavsett hur hon har kommit till och vilka följder hennes födelse kan få. Hon är kränkbar och har ett absolut skyddsvärde.  Genom bikt och själavård hade man kunnat förmedla Guds förlåtelse till dem som inte såg någon annan utväg och saken har varit utagerad.  Men genom medians försorg riktades udden mot Kyrkans avståndstagande från abort som sådant.   Det är en klassik metod: man tar fram ett extremt känsligt fall för att få Kyrkan att framstå som hård och grym. I sitt möte med denn felande människan måste Kyrkan alltid framstå som en kärleksfull moder, som förmedlar den barmhärtige Fadern och hans förlåtande kärlek.   I vår av genustänkande präglade värld måste kyrkans moderliga ansikte bli mer tydligt för att kunna hjälpa de kvinnor, som ofta i desperata situationer tvingas till eller tagit sin tillflykt till abort.  Återigen ställs saken på sin spets: avsky synden, men älska syndaren ovillkorligt. Som själavårdare måste man förstå den vilsenhet och utsatthet som kvinnor, inte minst de helt unga, hamnat i som en följd av den så kallade sexuella friheten.    En annan aspekt av vår späda begynnelse är att det mänskliga livet som sådant riskerar att bli en produkt som man behandlar efter eget gottfinnande eller med intentionen att hitta botemedel mot olika sjukdomar.   Här kan vi peka på de komplicerade frågor somm rör embryonala stamceller, konstgjord befruktning etc.  Också här  försöker Kyrkan utifrån naturrätten att betona det okränkbara värde som det spirande mänskliga livet alltid har.  Också framställs hennes ställningstagande somm grymma och orättvisa.  Samtidigt tillhör det vår profetiska kallelse som kristna att varna för att allt exprementerande med det mänskliga livet kan få förödande konsekvenser.   I påskens ljus har vårt mänsliga liv alltifrån dess uppkomst en unik värdighet och därmed också rätt till skydd och värdig behandling.

Nödvärn och självförsvar.   

Ibland skiljer man alltför uttryckligt mellan en mer privar del av etiken, till exempel den som rör sexualmoral och liknande frågor, och den som rör den sociala och samhälleliga sfären.  Därför är det viktigt att betona att allt etiskt handlande styra av den sanning som Gud lagt ner i sin skapelse och som blir ännu tydligare genom påskens nya skapelse.  Det är alltid vår plikt att låta ett barn få födas.  Men när en enskild person eller ett land blir angripet har man rätt att försvara sig, även om det skulle få som konsekvens att angriparen blir svårt skadad  eller dödad.  Samtidigt har det i den kristna traditionen alltid funnit människor, inte minst bland de  heliga, medvetet har avstått från sin rätt att försvara sig.                                     
       



      


  


ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 januari 2013 19:32

KORS:
Förr var man rädd för helvetet, idag är man rädd för att ha tråkigt.  Jesus har dött på korset för att rädda oss från helvetet, men inte från att ha tråkigt. Lyckligtvis kan Jesus ändå tränga igenom alla våra försvarsmurar och ta sig in i det mest sårbara djupet i vårt innersta, där vi är oss själva bortom alla fasader.   Därför behöver vi inte vara rädda för våra sår, inte ens för det hjärtesår som tycks slita sönder oss inifrån.  Just det mest personliga vi har,, vårt hjärtesår, har Jesus kommit för att ta på sig på korset.   Han kan hela det och göra det till ett benådat, förhärligat sår, som flödar över av kärlek. Så småningom kan vi också öppna oss för Jesu helande kärlek i våra små sår och kors.  Det är ibland de småskurna lidandet som gör mest ont, eftersom det visar oss på vår egen småaktighet, på vår avund och missunnsamhet. Han har tagit på sig alla våra kors på sitt heliga kors.   Vår bitterhet över att vi inte är sedda eller omtyckta, vår skadeglädje när det går illa för dem vi är avundsjuka på, vår oförmåga att ta kritik eller lovord. Men då finns också en öppning att gå in i Jesu öppnade sida där blod och vatten flyter fram.   Hela världens lidande har trängt in i Jesu genomborrade hjärta.

Jag kan ge Jesus allt , och just det lidande jag vill ge honom kan bli fruktbart för världens frälsning.  Hur otroligt det än låter vill Jesus ha även mitt lilla förbittrade och självömkande lidande för att göra något stort av det.

Och ännu märkligare:  jag får hjälpa Jesus att bära hans kors när jag ger honom mitt eget lidande.

Jag kommer honom närmare och närmare.   Jag blir genomlyst av hans nya liv, när jag inte klamrar mig fast vid mitt lidande och själviskt slickar mina sår.  Gud visste hur han skulle komma oss nära och besegra vår likgiltighet.  Genom att möta oss där vi är som svagast och mest sårbra överlistade han vår rädsla och vår stolthet.   Därför finns det något övermodigt och segerrikt, något outsägligt och genuint över vårt mänskliga lidande.  Hoppet om uppståndelse och nytt ligger inbäddat i människans förmåga att lida.  Korsets pina måste leda oss fram till uppståndelsens morgongryning..  Eftersom Gud, den evige och odödlige Guden, har velat dela vårt lidande, måste det rymma en stor hemlighet. Därför valde han Korset, det heliga och livgivande, för att övertyga oss om att han menar allvar med sin barmhärtiga kärlek.  Ingeting annat kunde fördriva tvivel och tvekan ur våra hjärtan.   Korset ser nytt ut och ovant ut, menn efter en tid känner vi där igen Jesu sårade ansikte, smyckat med törnekronan.   Vi är kallade att bära vår lilla del av den, vår lilla törntagg.

Ser vi den som en delaktighet av törnekronan, då har vi förstått något av Kristi  och Kyrkans hemlighet.


  




ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 5 januari 2013 20:23

IVER:   När det går upp för oss att Korset, är vårt botemedel, inte bara mot likgiltighetens bacill, utan mot ondskans välde, grips vi av iver för Guds sak.  En Gud som har så stor kärlek till oss och vår frälsning väcker något till liv inom oss som vi just få kalla iver  ---- eller med ett underbart, men nästan oförståeligt ord  ----- nitälskan. 

Att ivra för Någon är alltid att älska.    Som kristna ivrar vi för Jesus Kristus och hans sak.     Ljumheten ligger som en dimma mellan oss och honom.  Likgiltigheten riskerar att förlama oss inifrån.   Därför behöver vi alltid skaka av oss allt detta och ikläda oss ivern.

I vår tid är vi ofta misstänksamma mot dem som verkar alltför nitiska och ivriga. Vi har sett så många fanatiker av alla slag, att själva ivern väcker motvilja.   Därför är det nödvändigt att återerövra profeternas iver för Guds helighet och de heligas nitälskan för människors frälsning.    Ingenting är viktigare för oss nutida blaserade och    halvljumma kristna. Vi måste bli ordenligt omruskade och omvandlade inombords.  Ivrar vi inte för Guds, sak, så är risken att det är våra egna små angelägenheter vi ivrar för:  karriär, nöjen, aktier eller muskler. 

Vad är det som förtjänar vår insats och vårt engagemang?  Gud, förstås.  Och ivrar vi för honom, då ivrar vi för allt som är gott, sant och skönt.    Ivern får oss att se den skarpa skiljelinjen mellan gott och ont, mellan det förfalskade och äkta.    Det är en knivskarp skillnad, som vi riskerar att missa när vi gjort oss hemmastadda i landat Lagom och och i ljumma vatten.  Också i våra församlingar och andra fromma sammanhang kan Lagom bli gud.   Då behövs verkligen ivern, som vi ser förkroppsligad i Jesus själv, när han i templet driver ut månglarna. 

Därför får vi inte bli förvånade eller uppbragta, när han med sin nitälskan drabbar oss med hugg och slag.

Vi behöver ibland en uppsträckning eller avhyvling.  Kärleken är mild och tålig, men också uppbrusande.  en träffa oss som en brinnande pil i hjärtat och ge oss ett hjärtesår.  Jesus sårades själv till döds på korset.   Vi får dela detta sår, ibland på ett ytterst smärtsamt och obehagligt sätt.  Men bara så kan vi lära oss att ivra för Jesus och hans stora önskan: att rädda själar, att frälsa vår värld.

Men kommer vi inte att skrämma bort en massa människor när vi fylls av helig iver?  Det är här vi behöver Andens klokhet och råd. Ivern kan vara livsfarlig och gå ihop med inbilskhet och övermod. Inte minst den nyomvände, ja, novisen i sitt kloster, frestas ofta på detta sätt.  Kriteriet på äkta iver i Jesu efterföljd är alltid sann ödmjukhet.  Den iver som får oss att sätta oss på höga hästar och se ner på MASSA DAMNATA driver oss själva i fördärvet.  Kristi iver gör oss små och får oss att se det lilla goda också i den store syndarens innersta, ja, att se på oss själva som de allra största syndare som befolkat denna arma jord.

Om vi nutida kristna skulle kunna återeröva ivern --- så som profeterna och de helioga övade den -- då skulle vi snart erövra världen för Kristus. Människorna därute i ljumhetens och likgiltighetens träsk längtar förtvivlat efter räddning.  De anar inte vad det innebär, men likafullt hoppas och strävar de innerst inne efter befrielse.  Kristi iver för själarnas räddning, som möter oss på Korset, måste också bli vår.  Då kan världen komma till tro.

JA-SÄGARE:   

Att säga ja till  Gud och hans vilja är vårt livs största uppgift och mening. Det är det som ger oss glädje och frid vad som än händer.  Ändå kan det vara det svåraste av allt att säga ja med hela sitt hjärta.  Men i sin ödmjukhet nöjer sig Gud ofta med vårt halvhjärtade, framstammade lilla ja. Vår mänskliga storhet ligger i att vi kan bejaka Guds kärlek och därmed besvra den.  Hur otroligt det än kan låta gör sig den allsmäktige Guden beroende av vårt ja. Det blir tydligt gång på gång när vi fördjupar oss i Bibeln, att Gud väntar tålmodigt på människans ja för att ingripa i historiens gång.   Det allra tydligaste exemplet på detta är förstås bebådelsen.  Herrens ängel kommer till Maria med bebådelsen, alltså budskapet om Guds människoblivande.   Gud väntar på en människas ja för att själv bli människa.  Marias ja är ett eko och ett ulländat sådant av alla de ja-ord som det  gamla förbundets profeter och heliga uttalat. Vi behöver egentligen bara låta detta ja få eka inom oss. Vi bärs av alla de tusen och åter tusen ja-ord som människor givit till Gud.    I livets verkligt viktiga ögonblick fordras det ofta ett omedelbart ja. Därför är det viktigt att öva upp sin förmåga att bejaka Gud och hans vilja. Vi står då till Guds förfogande och låter hans kärlek genom strömma oss.  Ske din vilja, inte min. Må det ske med mig som du har sagt!   Återigen kan vi indentifera oss med Jungfru Maria vid bebådelsen. Vi övar upp vårt hjärta, så att varje hjärtslag blir ett ja och amen till Guds kärlek.  Inom oss finns ett ja som är större är vårt eget. Vi behöver bara tänka på Jesu bejakelse av Faderns vilja i allt, även när bägaren var full av malört.  Det finns ett medvetet motstånd inom oss.

Det finns en del av oss som ännu inte är helt evangeliserad.  Där är vi mer jag sägare än ja-sägare.

Jag, jag, jag --- hur många gånger använder vi inte detta lilla ord för att befästa vårt gamla jag och dess makt.  Vi litar på att Jesu frälsande kärlek är verksam i oss och gör oss mer och mer benägna att tappa det sista lilla g:et.  Det är arvsyndens paradoxala och djupt hoppfulla aspekt, att den kan göra oss helt beroende av Jesu frälsning i allt.  Svaghet och synd ropar på Jesu ingripande och räddningsinsats i vårt liv.  Så kan vi mer upptäcka  barmhärtighetens grundlag i vårt liv. Det som förut vållade oss oändlig sorg, alltså vår svaghet och benägenhet att fastna i jagiskhet, blir då ett nödrop, en bönesuck: ja, kom, Herre och förbarma dig över mig syndare.  Lär mig att lägga av mig mitt gamla jag och bli förnyad i din kärlek, så att jag kan bejaka dig här och nu.   Bejakelse leder fram till tillbedjan och överlåtelse.  Det är en omtumlande glädje, när vi börjar upptäcka att vi i allt får bejaka Guds helande och helgade närvaro och verk.  Vi är ständigt förbundna i honom. Vad vi än gör, vad som än sker, är vi hos honom och säger ja till allt vad han är och gör.   Då får vi också del av hans egen kärlek och helighet.   Det svindlar för tanken, men vi kan faktiskt blir mer och mer gudslika.  Den helige Ande är ingjuten i  oss och viskar ständigt inom oss ja, ja, ja. Det är inte vi som av egen kraft säger och gör vårt ja, det är idel ädel nåd.  Vi är Guds tempel genom dopet.  Dopkällan har inte torkat ut. Det levande vattnet porlar friskt inom oss.   Och vad säger det levande vatnnet?     Ja, ja, bara ja i all evighet. 





Av Jan-Owe Ahlstrand - 1 januari 2013 18:37

2013-01-01. MARIA GUDS MODER: 4. Mos. 6:22-27. Ps. 67. Gal. 4:4-7. Luk. 2:16-21.

2013-01-02. Basilios den store ( +379 ) och Gregorios av Nazianzos ( +390 ) biskopar och kyrkolärare.

1 Joh. 2:22-28.  Psalm.  98.  Joh. 1:19-28.

2013-01-03.  JESU HELIGA NAMN:  1 Joh. 2:29-3:6. Psalm. 98.  Joh. 1:29-34.

2013-01-06.   EPIFANIA:   HERRENS UPPENBARELSE:  Jes. 60:1-6.  Ps. 72.  Ef. 3:2-3a, 5-6.  Matt. 2:1-62

2013-01-07.   S. Raimond av Penafort (+1275) präst,v. 1 Joh. 3:22-4:6. Ps. 2. Matt. 4:12-17, 23-25.

2013-01-13.   HERRENS DOP.  Jes. 40:1-5, 9-11. ( Jes42:1-4, 6-7 ).  Ps. 104. Ps. 29.  Tit. 2:11-14, 3:4-7. 

( Apg. 10:34-38) .  Luk. 3:15-16, 21-22.  ( Matt. 3:13-17 ). 

2013-01-17.   S. Antonius  ( +356 ) abbot,v.  Heb. 3:7-14.  Ps. 95.  Mark. 1:40-45.

2013-01-18.   S:t Eriks domkyrkas invigningsdag, v.   Jes.  56:1, 6-7.  Ps. 84.  Hebr. 12:18-19, 22-24.

Joh. 4:19-24.

2013-01-19.    S. Henrik  ( +omkr. 1156 ). biskop och matyr,r  Finlandss apostel.

Hebr. 4:12-16.  Ps. 19.  Mark. 2:13-17.

2013-01-21.    S. Agnes  (+ omkr. 300 ).  jungfru och matyr.  Hebr. 5:1-10.  Ps. 110.  Mark.  2:18-22.

2013-01-22.    S. Vincentius av Saragossa (+304 ). diakon och matyr. Hebr. 6:10-20. Ps. 111.

Mark. 2:23-28.

2013-01-24.    S. Francois de Sales ( +1622 ) biskop och kyrkolärare.  Hebr. 7:25-8:6 ). 

Ps. 40.   Mark. 3:1-12.

2013-01-25.    Paulus omvändelse. Apg. 22:3-16. (Apg. 9:1-22) Ps. 117. Mark.16:15-18

2013-01-26.    St. Timotheos och S. Titus, biskopar. 2 Tim. 1:1-8. (Tit. 1:1-5) Ps. 96.

Luk. 10:1-9.

2013-01-28.    S. Thomas av Aquino (+1274) präst och kyrkolärare. Hebr. 9:15, 24-28. Ps.98

Mark. 3:22-30.

2013-01-31.    S. Giovanni Bosco  (+1888) präst.  Hebr. 10:19-25. Ps. 24. Mark. 4:21-25.

2013-02-04.    S. Nils Hermansson av Linköping (+1391) biskop. Hebr. 11:32-40. Ps.31

Mark. 5:1-20.

2013-02-05.    S. Agatha (+ omkr. 250) jungfru och matyr. Hebr. 12:1-4. Ps.22 Mark. 5:21-43.

2013-02-06.    S. Paul Miki och hans följeslagare (+1597) martyrer. Hebr. 12:4-7, 11-15.

Ps. 103.  Mark. 6:1-6.

2013-02-08.    S. Hieronymus Emiliani (+1537)  S. Josefina Bakhita (+1947)  jungfru.

Hebr. 13:1-8.  Ps.27.  Mark. 6:14-29.

2013-02-09.    Vårfrumässa.  Hebr. 13:15-17, 20-21. Ps. 23.  Mark. 6:30-34.

2013-02-11.    Vår Fru av Lourdes ( 1858 )  ! Mos. 1:1-19.  Ps. 104.  Mark. 6:53-56.

2013-02-13.    ASKONSDAG.  Joel. 2:12-18.  Ps. 51.  2 Kor. 5:20-6:2. Matt. 6:1-6, 16-18.

2013-02-14.    S. KYRILLOS.  ( +865 ) munk och S. METHODIOS. ( +885 ) Biskop Europas skyddspatroner.

2013-02-15.    S. Sigfrid av Växjö ( + omkr. 1000 ) Biskop  Jes. 58:1-9a.  Ps. 51. Matt. 9:14-15.

2013-02-21.    S. Petrus Damiani ( + 1072 ). Biskop och kyrkolärare. Ps. 138. Matt. 7:7-12.

2013-02-22-    Den helige aposteln Paulus biskopsstol. 1 Petr. 5:1-4. Ps. 23. Matt. 6:13-19.

2013-02-23.    S. Polykarpus ( + omkr.155 ). Biskop och martyr. 5 Mos. 26:16-19. Ps. 119. Matt.5:43-48

2013-03-04.    S. Kasimir.  ( +1488 ).  2 Kung. 5:1-15.  Ps. 42. Luk. 4:24-30.

2013-03-07.    S. Perpetua  ( +203 ) och S. Felicitas (+203) Matyrer. Jer. 7:23-28. Ps. 95. Luk. 11:14-23.

2013-04-08.    S. Johannes av Gud (+1550 ). Ordensman. Hos. 14:2-10. Ps. 81. Mark. 12:28b-34.    

2013-04-09.    S. Francesca Romana ( +1440 ). Ordenskvinna. Hos. 6:1-6.  Ps. 51. Luk. 18:9-14.

2013-04-18.    S. Kyrillos av Jerusalem  (+ omkr. 386 ). Ps. 23. Joh. 8:12-20.

2013-04-19.    S. Josef, Jungfru Marias Brudgum.  2 Sam. 7:4-5a, 12-14a, 16. Ps. 89. Rom. 4:13, 16-18, 22.

                        Matt. 1:16, 18-21, 24,.  ( Luk. 2:41-51a ).

2013-04-23.    S. Toribio av Mongrovejo (+ 1606 ). Biskop Hes. 37:21-28. Jer. 31:12b, 13. Joh. 11:45-56.

2013-04-28.    SKÄRSTORSDAGEN.  OLJEVIGNINGSMÄSSAN:  Jes. 61:1-3a, 6a, 8b-9. Ps. 89. Upp. 1:4-8.

                        Luk. 4:16-21.

                        KVÄLLSMÄSSAN:  2 Mos. 12:1-8, 11-14, Ps. 116.  1 Kor. 11:23-26, Joh. 13:1-15.

2013-04-29.    LÅNGFREDAGEN ---  HERRENS LIDANDE OCH DÖD.  Gudtjänsten till åminnelse av Herrens lidande.

                        Jes. 52:13-53:12. Ps. 31.  Hebr. 4:14-16, 5:7-9.  Joh. 18:1-19:42. FASTE OCH ABSTINENSDAG.            

2013-04-30.    PÅSKAFTON.  1 Mos. 11:1-2:2. Ps. 104.  1 Mos. 22:1-18.  Ps. 16.  2 Mos. 14:15-15:1. 

                        2 Mos. 15:1-6, 16-18. Jes. 54:5-14. Ps. 30.  Jes. 55:1-11. Jes. 12:2-3. Bar. 3:9-15, 3:32-4:4. 

                        Ps. 19.  Hes. 36:16-17a, 18-28.  Ps. 42.  Rom. 6:3-11.  Ps. 118.  Luk. 24:1-12.

2013-04-31.    PÅSKDAGEN --  KRISTI UPPSTÅNDELSE.   Apg. 10:34a, 37-43.  Ps. 118.  Kol. 3:1-4.

                        ( 1 Kor. 5:6b-8 ).  Joh. 20:1-9 .

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se