Alla inlägg under november 2012

Av Jan-Owe Ahlstrand - 27 november 2012 15:25

FRID:

Det bibliska SHALOM har sitt ursprung i Guds inre, eviga verklighet. Vi får dela både som en inre kraftkälla och samtidigt sprida det utåt, så att hela världen blir genomsyrad av detta Guds inre klimat. Det är därför Jesus säger: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner" ( Matt. 5:9). 

FRid är en oförtjänt nådegåva som vi fått med oss från början, men också något vi måste vårda ömt och aktivt kämpa för. Vi kan ständigt återvända till denna Guds atmosfär, eftersom den alltid finns där. Men vi måste också ta itu med allt som fördunklar denna fridens anda. Den som väl en gång har lärt sig att uppskatta och smaka fridens lycka, får också ett slags sjätte sinne, ett nådens motgift, mot allt som hotar att störa och rubba friden.

Vi kan aldrig uppnå själsfrid om vi går emot det som är guds vilja och bud.  Friden är inte något självändamål utan den inre rymd, där vi får glädjas över Gud, över hans godhet, skönhet och sanning. Vi kan bli hemmastadda där, om vi fastnar i själviskhet och synd. Vi måste aktivt rensa bort det ogräs, som hindrar freden att blomstra. Den inre frid vi får och försökervårda skall i sin tur leda till fred med alla människor.  Frid kan aldrig uppnås för dess egen skull. Den är till för att Gud skall förhärligas genom att vi tillsammans med andra bygger upp en värld i fred och samförstånd. Både i det lilla och på världens stora arena måste freden få sista ordet, Gud  till pris och ära och människor till frälsning. Det inre livet är äldrig väsensskilt från de sociala och politiska omständigheter, där freden måste bli förverkligad. Jesus Kristus är både Frids och Fredsfurste. Han har kommit för att frälsa allt och alla och föra oss in i den frid somm övergår allt förstånd och som aldrig skall ta slut. Man den måste få börja här och nu, mitt i den förvirring och det kaos där vi människor ofta lever. Också där måste  man kunna smaka fredens välsignelser och leva av den. 

I Mässans liturgi har friden en given plats. "Frid vare med er" inleds mässan med. Och på slutet sänds man ut:

"Gå i Herrens frid".  Den försmak av himmelens frid som vi tar emot och förvandlas av i gudstjänsten skall vi sedan förmedla till alla vi möter, så att den del av världen som Gud anförtrott oss blir förvandlad. Guds inre atmosfär måste genomsyra allt och alla.  Som fredsstiftare sänds vi ut för att vårda den yttre miljö där vi lever.

Också den måste genomsyras av gudsfreden  --- som vi svenskar sade förut.

Ibland kräver frid strid. För att bli kvar i Guds frid, åste vi strida mot våra egna begränsningar och inte minst vår självömkan, som är speciellt farlig för vår själsfrid. Allt vad bitterhet och galla heter måste rensas ut, så att friden blir fulltonig. Det fodrar ofta kamp och strid. Också på yttre planet måste vi kämpa för fredens sak .

Det går inte av sig självt. Vi måste besegra egen feghet och bekvämlighet, ja, hela omvärldens tröghet, så att Guds fred får råda här och nu. Bönen är det mest fruktbara vapnet för att bekämpa fredens fiender.     

Bönen är det enda vapnet vi får använda i vår strid mot allt och alla som motverkar freden på jorden.  Risken är annars att vi utan att riktigt märka det blir vi stridsfolk i stället för fridsfolk.  Vi tillhör en Konung, som kom i ringhet och svaghet för att ge oss denn frid som tillhör hans Faders rike. I det riket är allt präglat av frid och fred.   Därför får vi kalla Jungfru Maria för fredens drottning.

GLÄDJE:    VI ÄR SKAPADE för glädje. Hela Bibeln utandas en glädje.  Det gäller särskilt Bibelns egen psalmbok,  Psaltaren. Där ser vi hur djupt mänsklig Bibeln är.  "Gud är den oändliga glädjen", sa det chilenska helgonet Teresa de los Andes.  Glädje är ett gudomligt mysterium, en transcendent verklighet.  Därför kann vi aldrig helt förstå vad som är glädjens innnersta hemlighet. Vi kan bara ta emot den som en underbar pärla, som nåd och gåva. Det viktigaste av allt är att komma ihåg att ju mer vi söker lycka och glädje för vår egen räkning, desto svårare är det också att fånga in och behålla glädjen. Glädje finner vi bara i någon annan och i sista hand är denne Någon alltid Gud själv, han som är glädjens källa och ursprung, dess mål och mening. Det betyder att allt som har med Gud att göra ger glädje på djupet. "Blir kvar i mig" säger Jesus.   Gör vi det, då är glädjen aldrig långt borta.        I Psaltaren kan vi lära oss att insupa denna glädjens atmosfär. Jublet är aldrig långt borta, jublet över Guds härlighet och godhet som vi får smaka. Här har vi nutida troende mycket att lära oss, vi som snarare ser Guds bud som en tung börda som vi av nödtvång underkastar oss. Guds bud måste få glädja vårt hjärta, då blir det också lekande lätt att leva efter dem. Livet är alltid en böneskola för den troende människan. Därmed blir glädjen också ett läroämne som ständigt står på schemat.  Glädjen är alltid extatisk till sitt väsen. Den leder mig ut ur mig själv och in  i Guds oändliga rymd. I honom har jag min glädje. För honom offrar jag min personliga lycka och glädje, och paradoxalt nog är det först då somm jag finner den.          ---  "Bröd är viktigt, frihet är viktigt, viktigast är den tillbedjan som inte går förlorad", sade den tyske jesuiten Alfred Delp, som föll offer för nazismens förföljelse.  Det mest osjälviska som finns är tillbedjan.  Att gå så upp i Gud och hans härlighet att man glömmer sina egna behov och känslor gör oss mer harmoniska än något annat. Synd bara att så få upptäckt det som kan vara botemedlet för alla deras problem.   Det är just här syndens tragik ligger: att inte förstå det som är tillvarons innersta grundlag och grundval.   Bara genom att försöka lära sig att tillbe, att delta i gudtjänst och liturgi, kan det plötsligt bli blixtrande klart för oss.  Jag är inte här för minn egen skull utan för att tillbe, förhärliga och upphöja Gud.  Glädjen finns bara där helt plötsligt och dröjer kvar på själens botten. Det är just tecknet på den äkta glädjen att man aldrig blir av med en. Det biter sig fast på själens insida och är så hållfast att ingen sorg och smärta helt kan fördriva den.   Påsken, Jesu påskmysterium, visar oss att lidande och helande, död och uppståndelse, sorg och glädje hör  ihop.   Jesus tar på sig vår smärta, vår synd för att ge oss sin glädje och helighet.   Varje söndag på nytt får vi fira påsk.  Varje söndag är uppståndelsedag. Efter veckans möda och problem får vi jubla över Kristi seger.  Hur kan vi då hålla oss borta från Guds hus och liturgin till hans ära?  Det är bara där vi kan ta emot och öva in glädjen och låta den bli vår ständiga följeslagare, ja,, den atmosfär vi lever i och den livsluft vi inandas.             Det verkar vara ett sociologiskt konstaterbart fenomen att människor ser surare och buttrare ut ju mindre de går i kyrkan. Titta bara på hur de flesta ser ut på måndag morgon i tunnelbanan!     Även om de har festat och haft kul hela helgen,, så syns det inte många spår av glädje i deras ögon och beteende.   Söndagen är uppståndelse- och glädjedag.    Försummar vi den, då kan vi aldrig lära oss vad sann och äkta glädje är.     Det gamla förbundets sabbatsglädje får sin fulla lyster i söndagens uppståndelsefirande.  Söndagen är glädjens dag.

HELIGHET:      Gud är helt annorlunda än allt vad vi kan se, tänka, förställa oss eller känna. Därför drabbas människan alltid av fruktan när Gud verkligen berör henne. Vi behöver bara tänka på Mose som i den brinnande busken anar Guds oändliga upphöjdhet.  Vi kan bara falla ner i tillbedjan.  Vi kan bara kapitulera och överlåta oss, när en liten flik av Guds helighet berör oss. De flesta av oss får aldrig möta en brinnande buske eller något annat mer extraordinärt fenomen som helt överrumplar oss. Guds helighet kommer oftare i mer ödmjuk och beslöjad gestalt.   Ändå kan den som verkligen söker hans ansikte och hans vilja inte ta miste. Gud är verkligen här och bryter igenom alla dimmor och töcken, både yttre och inre, för att beröra oss med sin helighet.  Det är bara att låtas beröras, att låta sig belysas av hans helighets sol. Det bästa förhållningssättet inför Guds helighet är alltså att sola sig.  Heligheten kan nå oss tvärsigenom allt skapat. Guds helighet kan lysa fram där vi minst skulle vänta det.  Det tillhör Guds privilegium att han alltid kan överraska oss. Den brinnande busken talar om det skapades förmåga att peka vidare och ge vidare det som är Skaparens innersta hemlighet och väsen.  I Jesus Kristus blir Guds helighet uppenbarad, ja, inkanerad  i hela sin fulla kraft, i den helige Andes kraft.  Han är Guds Helige, Faderns enföde Son som blivit människa i Marias jungfruliga sköte för vår skull.   I honom ser vi heligheten i mänsklig gestalt. Heligheten kommer oss oändligt nära i Jeus. Samtidigt blir heligheten ännu större, ännu mer ogripbar, eftersom den lyser emot oss på ett mänskligt sätt.   Han både sann Gud och sann människa.   Heligheten tillhör både hans gudomliga och mänskliga natur. Vi kan aldrig till fullo förstå hur det är möjligt att det som utgör Guds egenart, hans helighet, också kan strömma över i Jesu mänskliga natur. Ännu mindre kan vi förstå att heligheten kan strömma ut ur Jesu genomborrade hjärta och så strömma in i oss männskor.   Jesus grundar sin Kyrka, sin heliga brud, för att ge oss del av sin helighet.  I dopet har vi fått heligheten som ett litet frö, ett senapskorn, en surdeg.   Sedan skall detta pyttelilla växa och mogna och bära frukt under resten av vårt liv.   Vi är bara jordmån för Guds helighet.    Vår uppgift är bara att vara jordmån, HUMUS, alltså att vara det vi brukar kalla ödmjuka.   Då kan fröet bära frukt, hundrafalt och tusenfalt.    Det lilla fröet kan bara bli fruktbart i den lilla människan som vill gå lilla vägen. Därför är det så många som aldrig upptäckter helighetens väg, för att de vill bara åka på stora motorvägar.  Men när vi ser på Jesus, som är sann människa, så förstår vi att just detta är det unikt kristna: att Gud blir människa för att helga oss människor genom sin Sons helighet.  Heligheten kan alltid tränga djupare in i oss och i allt mänskligt.   Det finns alltid mer utrymme för helgelse.   Det finns alltid skrymslen och vrår, i själens djup och i samhällets alla labyrinter, dit Guds helighet kan tränga in och förvandla.   Det enda hindret är att människan inte vill sola sig i Guds helighets sol.                                       Människan är fri.  Hon kan säga nej eller ännu oftare: inte just nu.   Vi flyr bort från heligheten.  Vi älskar vårt halvdunkel, vår medelmåttlighet, vår ljumhet.  Gud ger inte upp.  Hans sol går upp över onda och goda.          Det finns finns alltid en ny chans att sola sig i Guds helighet.    Hur mycket man än försöker dölja sig för hans sol, lyckas det aldrig helt och fullt.    Det är vår smala lycka att vi aldrig helt lyckas utestänga solen.                   I sin helighet är Gud starkare än vi.       

     

    



    

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 november 2012 08:21

                                            VÅR INRE OCH YTTRE MÄNNISKA.

             Att vårda den inre människan.

             Den föråldras inte, som den yttre människan gör.

             Vår inre människa formas och växer till genom vår egna vilja och att vi växer till genom vår dagliga

             gemenskap med hans fullkomliga Ord, till oss.

             Treenigheten bor i er: är Jesu egna ord till oss från sin Fader, alltså detta är hans plan med våra liv,

             att genom denna gudom i oss, utveckla vår andliga hörsel och synsätt, tillsammans med gudomen,

             som är Fadern, Sonen och den helige Ande, inneboende i oss.

             EFESIERBREVET. 3:16:

             16.   Måtte han i sin HÄRLIGHETS KRAFT ge kraft och styrka åt er INRE MÄNNISKA genom sin ande.

              KOLOSSERBREVET. 1:11.

              11.   Hans HÄRLIGHETS KRAFT skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga

               och tålmodiga.

             2. KORINTERBREVET. 4:16:

              16.  Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min INRE MÄNNISKA

              dag för dag.

              Hans härlighetskraft: grekiska ordet för härlighet är "doxa" det betyder:  glans, sken, ära, heder,        

              härlighet och majestät. Dessa "härlighetens egenskaper"  ger oss en outtömlighet av inre kraft och

              styrka åt vår INRE MÄNNISKA. 

              Dessa goda härlighetens egenskaper med den andliga styrkan och glädjen gör oss uthålliga och

              tålmodiga.  Därför ger jag aldrig upp, trots yttre motgångar och svårigheter.

              Jag vet, att i allt detta bryts min yttre människa steg för steg ned, men däremot förnyas alltid min

              INRE MÄNNISKA.

              FÖRSTA PETRUS BREVET. 3:1a.

              1a.   Och ni kvinnor.

              FÖRSTA PETRUS BREVET. 3:3-5a.

               3.    Er prydnad skall inte vara något utvärtes, håruppsättningar, guldsmycken och fina kläder.

               4.    Utan den Inre, Dolda Människan med sitt oförgängliga smycke, ett milt och stilla sinnelag.

                      Det är dyrbart i Guds ögon.

               5a.  Så prydde sig också förr de heliga kvinnorna som hoppades på Gud.   

               Den inre, dolda människan med sitt OFÖRGÄNGLIGA smycke: Ordet Oförgänglig heter på grekiska:

               aphthartos och betyder "som inte kan fördärvas, oförstörbar och oförgänglig.

               Den inre, dolda människan, ger oss ett milt och stilla sinnelag.

               Har vi en längtan efter detta sinnelag, då är vi villiga med att vårda vår inre dolda människa,

               från all yttre negativ påverkan.

               TIMOTEUS ANDRA BREV. 2:9-10.

               9.      Likaså skall kvinnornas prydnad vara ett anständigt, blygsamt och återhållsamt uppträdande,

                        inte konstfulla håruppsättningar guld eller pärlor eller dyrbara kläder.

               10. Utan goda gärningar, som det anstår kvinnor som vill gälla för att vara gudfruktiga.

                     En gudfruktig kvinna, prioterar i första hand sin inre människa, frukten blir då att hon utvecklar

                     sina andliga dygder, med att leva ut sina goda gärningar. 

                 DE FYRA KARDINALDYGDERNA ÄR:

                 1.    Klokhet.

                 2.    Rättfärdighet.

                 3.    Själsstyrka.

                 4.    Måttlighet.

                 Citat från "Katolsk Bönbok". 

              

       

             


                  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 20 november 2012 20:09

                    Det är alltid den heliga Ande som sprider andlighet omkring sig.

          Den längtan efter andligt liv som gör sig allt mer märkbar också i vårt mer matrialistiskt inriktade

          klimat kommer från Anden. Oavbrutet är Anden verksam för att hjälpa människor att ta emot

          Jesus Kristus och genom honom nå fram till Fadern. Hela treenigheten är hela tiden sysselsatt med

          hela mänskligheten. Alt som finns till är skapat av Gud och kan därför leda oss vidare till honom.

          Det är Andens uppgift att göra oss uppmärksamma på detta. 

          Vi behöver bli mer uppmärksammande  på hur nära Gud är oss och hur ännu mycket närmare han

          vill komma oss tvärsigenom allt. Att i Andens ljus levandegöra Kristus-mysteriet så att det kan bära frukt

          i vårt alldagliga liv. Ordet blev kött i Jesus Kristus. Det eviga Ordet har stigit ner i tidens i rummets

          begränsningar. Våra mänskliga ord kan aldrig uttömma Guds verklighet, men de kan ändå peka vidare

          och leda oss allt djupare in i gemenskap med den Gud som i sig själv är gemenskap: Faderns och Sonens

          eviga kärleksgemenskap i Andens enhet.

          Till sist är det bara tystnad och tillbedjan som är vårt språk inför Gud, men på vägen till denna

          fullkomliga överlåtelse i tro, hopp och kärlek behöver vi ord och uttryck --- och ibland kanske

          också en liten ABC --- bok.

          ANDEN:

          Så länge människan andas, kan hon aldrig ge upp hoppet om detta andliga och eviga inom henne.

          Men ju mer man låter sig dras med av detta djupt hemlighetsfulla, desto mer anar man att detta

          andliga inte kan vara något opersonligt och vagt. Det är ett stort ögonblick, när en människa börjar

          förstå att det är en djupt personlig röst som talar till det innersta inom henne och drar henne med sig.

          Vi blir egentligen först det vi innerst inne är -- en unik person --när vi bejakar att det är Anden som

          talar djupast inom oss och vill leda oss in i det ständiga mötet med Jesus Kristus.

          Att förflytta tyngdpunkten från mitt jag till den som är mitt Du, till Jesus, är en livslång process som

          får sin fulländning i evigheten. Det är Andens sak att göra mig helt otålig, så att jag längtar efter det som

          är det definitiva målet med mitt liv. Det  är också hans uppgift att ge mig tålamod att vänta och finna

          min glädje i att jag redan nu får ut detta slutgiltiga i förskott.

          Det år vår smala lycka att Anden aldrig är hel tyst. Mer och mer kan vi lära oss att  känna igen hans röst

          tvärsigenom alla andra röster, som oftast är mer högljudda än han. Ändå kan ingen röst mäta sig med 

          hans. Vi kan förnimma hans tilltal och hans ordlösa suckar i och bortom alla andra röster.

          Den helige Ande är så ett med vår ande, att det ibland är svårt att skilja dem åt. Ju närmare Jesus

          kommer oss, desto mer blir hans helige Ande verksam i oss. Vi blir mer och mer samstämda med Anden.

          Det som är ont och syndigt pekar på den som kan frälsa och hela det.

          Bristerna, svagheterna,ja, allt det som först bara verkar negativt, skriker på Anden och längtar efter

          hans förvandlande och helgande kraft. Ingenting är omöjligt för Anden.

          Han som är det finaste av det finaste kan lista sig in överallt och göra Guds härlighet synlig där vi 

          minst skulle tro det. Anden är utgjuten över hela skapelsen alltsedan skapelsens morgon.

          Anden är ingjuten i oss alltsedan vårt dop. Anden är ingen främling i vårt inre.

          Anden är oss närmare än vi är oss själva.     

          BOT:

          Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att visa sin solidaritet med oss som inte känner någon gräns.

          Han tar på sig hela den del av verkligheten som vi inte kan bemästra: lidande, synd och död.

          Han vill i vårt ställe gå igenom allt detta för att bota och hela oss från det som vi inte rår på.

          På korset ser vi Guds sanna ansikte. Där blir det hans hjärta uppenbart. Ett hjärta som blöder av kärlek

          till  oss, som ofta inte har det minsta till övers för honom. Ham måste älska oss till det bittra slutet

          därför att han ÄR kärlek. Det är denna väsenskärlek som skall hela och bota oss.

          Guds kärlek kan bota oss från vårt djupaste sår. At överlåta sig i Guds kärleksfulla hand och låta sig

          botas är inte helt lätt.

          För att kunna leva Jesu efterföljd måste vi också göra oss av med alla andra medvetna eller omedvetna

          idoler och avgudar, som vi ofta efterföljer utan att riktigt märka det. Speciellt en tid av masspåverkan,

          antingen det gäller en auktoritär ideologi eller konsumismens mer fördolda diktutatur, måste man vara

          mycket klarsynt. Det är så lätt att slaviskt efterfölja någon eller något, innan man genomskådat detta

          är man ett blint byte för all slags påverkan. Därför är det avgörande att veta vem man vill efterfölja och

          vad man låter styras av. Vi får del av Andens klarsyn för att kunna urskilja våra dolda bindningar, som

          gör att vi klampar på i fel fotspår.

          Ju mer vårt inre öga får del av Kristi ljus, desto tydligare ser vi hur vi kan efterfölja honom i livets alla

          omständigheter.

          Stillhet och bön, eftertanke och reflektion behövs, innan vi tar ett nytt steg på efterföljelsens väg.

          Ger vi oss själva denna tid, blir vi rikare och rikare på Andens skatter.

          Det blir underbarare och underbarare att gå i Jesu efterföljd, men inte alltid lättare och behagligare.

          Det är en korsfäst Herre som vi efterföljer. Då vore det högst underligt om vi inte skulle få hjälpa

          honom att bära hans kors, även om det är en aldrig så liten flisa. Större nåd och  förtroende kan han

          knappast visa oss än detta. Det är också då det visar om vi menar allvar med vår efterföljelse.

          Många vänder om när korset gör sig påmint, men de verkligt trogna följer honom också då.

          Bara genom att gå med Jesus på hans korsväg, kan vi också få del av hans härlighet.

           Kors och uppståndelse hör ihop.    

          Så länge människan andas, kan hon aldrig ge upp hoppet om detta andliga och eviga inom henne.

          "Att låta sig älskas och botas är det största vi kan göra. Innan vi börjar älska Gud, måste vi låta oss

          älskas. Det lilla barnet lär sig att älska, eftersom det är älskat. Guds kärlek måste tas emot.

          Vi måste låta oss älskas. Då upptäcker vi att Guds kärlek är en helande och frälsande kärlek.

          Den botar oss. Den gör något med oss. Vi är inte riktigt desamma längre, när vi släpper in honom i

          vårt liv. Vi tinar upp. Vårt hjärta utvidgar sig. Vi botas steg för steg från vår inrotade själv-

          tillräcklighet. Gud blir viktigare och viktigare. Jesus fortsätter att se på oss.

          Vi ser honom inte med våra vanliga ögon, men med hjärtats ögon".

          Ofta räcker det att han ser på någon med sin kärleksfulla blick för att det skall förändras något inom dem.

          Med trons, hoppets och kärlekens ögon kan vi alltid försöka besvara hans helande blick.

          När vi lär oss att leva under hans blick sker det något djupt inom oss. Vi blir botade från vår ensamhet.

          Bön är att låta sig ses av Gud. Gud upphör aldrig att se på oss. Genom sin blick vill han bota oss, hela

          oss, rena oss, förlåta oss, förmana oss. Vi kan öva upp vår mottagningsförmåga och lära oss att bli kvar

          under hans blick. Varje gång vi låter Guds kärleksfulla blick tränga in i vårt inre botas och helas vi.

          Låt Guds kärleks sol belysa dig. Låt den bränna bort alla problem, all bitterhet, självömkan, all

          synd, all skuld.

          CARITAS:

          Det arma ordet kärlek behöver få vila sig lite. Det är det nyttig att tugga lite på det latinska ordet

          CARITAS i stället. Egentligen är det för heligt för att uttalas. Det borde bara viskas fram i stillhet och

          vördnad. I Gud innersta lever alltså detta och pulserar som ett levande källflöde, ett heligt blodomlopp.

          Det övergår all vår fattningsförmåga och kan aldrig begripas eller analyseras.

          Caritas föds ur en relation, ur dialog. Ständigt pulserar caritas inom Gud, som i sig själv är relation

          och dialog mellan Fadern och Soneni Andens enhet. Vi kan aldrig fatta bredden oc vidden, höjden

          och djupet av hans inre verklighet, men ändå är det vårt enda sanna hem. Gud vill redan nu öppna

          sitt innersta för oss och göra oss delaktiga av sin caritas. Därför har Sonen blivit människa i Jesus

          Kristus. Tillsammans för Sonen och Anden oss ständigt tillbaka till Fadern. Det är som ett levande vatten

          inom oss som sprudlar och mynnar med ordlösa suckar:"Kom till Fadern". Fadern är själv ursprunget

          inom ursprunget, källådern ur vilken Sonen och Anden väller fram. Det är detta levande källflöde,

          som är caritas. Där har vi sänkts ner vid vårt dop. Dopkällan torkar aldrig ut. Det levande vattnet

          väller upp inom oss, friskt och föryngrande. Vi är inte tomma och ihåliga inombords.

          Vi är skapade till Guds avbild. Visst kan man göra motstånd och förneka, men ju mer man kämpar emot

          bekräftar man faktiskt av vilket stoft man är gjord. Därför är det bäst att kapitulera med en  gång.

          Gud har uppenbarat sitt sanna väsen i Jesus Kristus, som har sänt ut Anden över oss och sänt den in i

          våra hjärtan för att föra oss hem till Fadern. När jag tar emot Jesus i mitt liv och låter hans budskap

          upplysa mig, hans ord undervisa mig och hans blick genomlysa mig, då börjar mitt liv bli mer och mer

          präglat av caritas. Det blir min stora glädje att dela ut det som är oändligt mycket större än jag själv:

          Gud och han caritas. Ju, mer jag delar ut, desto mer får jag. Ju fattigare jag blir på mitt eget, desto

          rikare blir jag på det som är Guds, på caritas. När jag låter mig betraktas av Jesu blick och inspireras

          av hans ord, faller faller det sig mer och mer naturligt att bevara hans caritas vid varje andetag, varje

          tanke, varje möte. Ingenting av det som sker under min dag är likgiltigt material. Allt kan användas

          till Guds ära, och till min nästas bästa. Caritas är det bästa botemedlet mot depression och leda, mot

          självömkan och självhävdelse.

          På slutet av dagen kan jag avsluta ett fulltecknat kapitel och lägga det i Guds hand. Och på slutet av

          livet kan jag lägga en hel bok i Guds hand. Det gäller bara att bevara grundtonen oförfalskad genom

          hela mitt livs historia, genom det som är min frälsningshistoria. Då kan caritas få sista ordet här på

          jorden. Då blir övergången till det eviga livet lätt och ledig, för där är det bara den rena kärleken

          som finns kvar.

          DIAKONIA: 

          Gud, alltings skapare och Herre, kommer till  oss som en tjänare och en slav.

          Guds ödmjukhet är lika stor som hans allmakt. Det är just i våra dagliga möten med andra människor

          som det blir tydligt på vilken sida vi står på: de betjänandes eller de tjänandes.

          I kristendomen går allt ut på att tjäna.  Vår liturgi kallar vi Guds tjänst, Gud har blivit vår tjänare och

          vår största värdighet är att vi får bli hans och allas tjänare.  

          Hela kyrkan är en DIAKONIA: en tjänande gemenskap, där alla tävlar om den sista platsen.

          Påvens vackraste titel är att vara Guds tjänares tjänare. I Guds innersta anar vi urbilden av allt detta:

          inom Treenigheten är det den självutgivande, tjänande kärleken mellan de gudomliga personerna som är

          grundlag och grundval. Samtidigt märker vi att ord som tjänare och tjäna inte riktigt hör hemma i vår

          tids vokabulär. Ingen undertecknar längre sina brev "eder ödmjuke tjänare".

          Maria kallar sig Herrens tjänarinna, men knappast någon nutida kristen kvinna.

          Vi måste återerövra allt detta som har sin upprinnelse i det grekiska DIAKONIA, även om själva språket

          inte längre passar i moderna munnar.

          Hela världens skaror av oräkneliga nödlidande väntar på oss och vår DIAKONIA. I vatr och en av dem får

          vi känna igen vår Herres och Mästares ansikte. Men vi kan bara känna igen honom, om vårt hjärta vill

          vara ett tjänande hjärta som liknar hans och om våra händer vill tjäna som hans. 

          DIAKONIA borde alltid stå på vårt dagliga schema, i vår alamanacka. Så småningom kan vi bli mer och mer

          genomsyrade av denna tjänande hängivelse år Kristus i vår nästa. Då upptäcker vi till vår glädje att det

          finns oändliga möjligheter att leva i denna anda. Varje relation, varje möte ger oss en ny hans.

          Speciellt i mötet med människor vi tycker är besvärliga, krävande och odrägliga sätts vi på prov.

          Det är bara då vår kärlek prövas i livets svårigheter, som den kan befinnas sann och äkta.

          Det är ofta vi kommer till korta, och då måste vi låta Kristi kärlek strömma in och fylla vårt hjärta.

          Det är hans kärlek, som vi får förvalta och ge vidare till dem vi möter, och de i sin tur pekar vidare

          på honom. Som det heter i Sankt Patriks berömda bön: Kristus är alltid framför oss, bakom oss, vid

          sidan av oss, ja, på alla håll och kanter. Ingenstans är vi utan honom.

          EFTERFÖLJELSE:

          Som kristna är det livsviktigt att vi satsar allt på att efterfölja Jesus. Vårt liv går ut på att mer och mer 

          gå i hans fotspår. Vårt inre öga måste lära sig att se hur vi i livets olika situationer skall bete oss för att

          kunna bli efterföljare. Det får inte bliett slaviskt efterapande utan måste bli ett av Anden inspirerat, fritt

          val, så att vi alltid söker Jesu ansikte och låter oss speglas i det. Står vi ansikte mot ansikte med Jesus, 

          då ser vi också hur vi kan efterfölja honom efter i det mest skiftande omständigheter.

          Det finns alltid nya och spännande sätt att möta och efterfölja honom. Tänk om vi kunde se på varje 

          ögonblick som en nyupptäckt skatt som anförtros oss för att vi skall använda den i Guds tjänst och drivna

          av Andens inspiration söka efterfölja Jesus. Då blir livet aldrig tomt och innehållslöst.

          Vi har fått vår fria vilja för att upptäcka glädjen i att frivilligt och medvetet ge oss själva till Gud.

          Vi får överlåta oss till honom på ett nytt sätt vid varje vägval. Det är bara att gå i Jesu efterföljd och

          låta honom leda oss fram. Vi tjusas av hans vällukt och låta oss berusas av hans kärlek.

          Vi är fastkedjade vid honom med kärlekens lena, men oupplösliga band. Ju fastare vi är bundna vid 

          honom, desto friare är vi.Vi får lyssna till Andens susning och minsta lilla ord från Jesu mun och bli

          idel öra för allt vad han vill säga oss.  

          För att kunna leva i Jesu efterföljd måste vi också göra oss av med alla andra medvetna eller omedvetna

          idoler och avgudar, som vi ofta efterföljer utan att riktigt märka det.

          Speciellt i en tid av masspåverkan, antingen det gäller en auktoritär ideologi eller konsumismens mer

          fördolda diktatur, måste man vara mycket klarsynt.

          Därför är det avgörande att veta vem man vill efterfölja och vad man låter sig styras av.

          Vi får del av Andens klarsyn för att kunna urskilja våra dolda bindningar, som gör att vi klampar på i fel

          fotspår. Ju mer vårt inre öga får del av Kristi ljus, desto tydligare ser vi hur vi kan efterfölja honom i

          livets alla omständigheter.

          Stillhet och bön, eftertanke och refektion behövs, innan vi tar ett nytt steg på efterföljelsens väg.

          Ger vi oss själva denna tid, blir vi rikare och rikare på Andens skatter.

          Det är en korsfäst Herre som vi efterföljer. Då vore det högst underligt om inte skulle få hjälpa honom

          att bära hans heliga kors, även om det är en aldrig så liten flisa.

          Det är också då det visar sig om vi menar allvar med vår efterföljelse. Många vänder om när korset gör sig

          påmint, men de verligt trogna följer honom också då. Bara genom att gå med Jesus på hans korsväg,

          kan vi också få del av hans härlighet. Kors och uppståndelse hör ihop.

          Hur skulle det då kunna vara annorlunda för hans efterföljare?

          FRID:    

          "Att låta sig älskas och botas är det största vi kan göra. Innan vi börjar älska Gud, måste vi låta oss

          älskas. Det lilla barnet lär sig att älska, eftersom det är älskat. Guds kärlek måste tas emot.

          Vi måste låta oss älskas. Då upptäcker vi att Guds kärlek är en helande och frälsande kärlek.

          Den botar oss. Den gör något med oss. Vi är inte riktigt desamma längre, när vi släpper in honom i

          vårt liv. Vi tinar upp. Vårt hjärta utvidgar sig. Vi botas steg för steg från vår inrotade själv-

          tillräcklighet. Gud blir viktigare och viktigare. Jesus fortsätter att se på oss.

          Vi ser honom inte med våra vanliga ögon, men med hjärtats ögon".

          ATT ÄLSKA GUD OCH BRÖDERNA:


        

Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 november 2012 09:42


                     Vetlanda den

                  Tack, för detta brevet, som skickats ut till mig som Karmelitaspirant.

          En inre längtan och sökande efter stillheten ifrån, krav, stress och människor med fladdrande tungor.

          Förra semestern läste jag boken "själens dunkla natt ", det fanns andliga sanningar som talade till

          min längtan och inre behov på ett personligt sätt, som gjorde att jag senare sökte upp karmelitergruppen

          i Jönköping. Jag är nu inne på mitt andra karmeliteår som aspirant: genom den inre bönen, gemenskapen

          med karmelitergruppen i  Jönköping och läsningen av den karmelitiska litteraturen, har jag fått utvecklats

          och mogna till i min katolska tro. Jag har förstått allteftersom tiden går, att jag har levt ett eremitliv.  

          Jag skulle vilja delge olika tankar utifrån det skrivna Guds ordet och den karmelitiska litteraturen

          som har vilat på mitt hjärta och fortfarande gör . 

         ÖDMJUKHETEN.

         Jag skulle vilja citera ifrån Teresa av Akvilas bok den inre bönen, där hon talar om denna ödmjukhet.

         "Skulle Herren inte heller bevilja mig detta räknar jag det ändå som en vinning att jag för lydnadens skull

         har fått trötta ut mig och öka min huvudvärk, även om ingen skulle ha minsta nytta av vad jag säger".

         Inte visste hon att några människor i yttersta norden skulle läsa hennes bok, nedskrivna på enkelt skrivna

         224 papperark.

         Hon fortsätter: "Om jag säger något som inte är i enlighet med vad den heliga Romersk-katolska kyrkan

         lär så sker det av okunnighet och inte av ond vilja. Detta kan man hålla säkert för, likså att jag alltid

         har varit, är och skall vara henne underdånig, tack vare Guds godhet.

         Välsignad vare han och prisad i evighet, amen. 

         DE SVAGAS STYRKA  en bok om Teresa av Jesusbarnet:

         "Hennes skönhet var en lämplig jordmån där den lilla vägens dyrbara planta kunde växa och utvecklas".

         I Petrusbrevet talas det tydligt om Ödmjukheteten som en tjänaredräkt som vi kan ikläda oss varje dag när vi

         umgås våra med-människor och hans skrivna ord.

         1 PETRUSBREVET: 5:5-6.

         5. Och ni yngre, underordna er dem som är äldst. Men för er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra,

         ty GUD STÅR EMOT DE HÖGMODIGA, MEN DE ÖDMJUKA VISAR HAN NÅD.

          6. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne.

          BRODERSKÄRLEK.

          Andens ABC en bok skriven av Anders Arborelius:

          "Att låta sig älskas och botas är det största vi kan göra. Innan vi börjar älska Gud, måste vi låta oss

          älskas. Det lilla barnet lär sig att älska, eftersom det är älskat. Guds kärlek måste tas emot.

          Vi måste låta oss älskas. Då upptäcker vi att Guds kärlek är en helande och frälsande kärlek.

          Den botar oss. Den gör något med oss. Vi är inte riktigt desamma längre, när vi släpper in honom i

          vårt liv. Vi tinar upp. Vårt hjärta utvidgar sig. Vi botas steg för steg från vår inrotade själv-

          tillräcklighet. Gud blir viktigare och viktigare. Jesus fortsätter att se på oss.

          Vi ser honom inte med våra vanliga ögon, men med hjärtats ögon".

          ATT ÄLSKA GUD OCH BRÖDERNA:

          JOHANNES FÖRSTA BREV 4:7-12:

          7.  MINA KÄRA, LÅT OSS ÄLSKA VARANDRA, TY KÄRLEKEN KOMMER FRÅN GUD, OCH DEN SOM ÄLSKAR

          ÄR FÖDD AV GUD OCH KÄNNER GUD.

          8.  MEN DEN SOM INTE ÄLSKAR KÄNNER INTE GUD, EFTERSOM GUD ÄR KÄRLEKEN.

          9.  SÅ UPPENBARADES GUDS KÄRLEK HOS OSS; HAN SÄNDE SIN ENDE SON TILL VÄRLDEN FÖR ATT VI

          SKULLE FÅ LIV GENOM HONOM.

          10.  DETTA ÄR KÄRLEKEN: INTE ATT VI HAR ÄLSKAT GUD UTAN ATT HAN HAR ÄLSKAT OSS OCH SÄNT

          SIN SON SOM FÖRSONINGSOFFER FÖR VÅRA SYNDER.

          11.  MINA KÄRA, OM GUD HAR ÄLSKAT OSS SÅ, MÅSTE OCKSÅ VI ÄLSKA VARANDRA.

          12.  INGEN HAR NÅGONSIN SETT GUD. MEN OM VI ÄLSKAR VARANDRA ÄR GUD ALLTID I OSS, OCH HANS

          KÄRLEK HAR NÅTT SIN FULLHET I OSS.

           FRIGÖRELSE FRÅN DET SKAPADE:

          "HON ( TERESA AV AVILA ) SÅG PÅ JESUS, SOM AVSTOD FRÅN ALLT OCH BLEV ALLAS TJÄNARE".   

          MATTEUS EVANGELIUM. 16:24-26:

           24.  SEDAN SADE JESUS TILL SINA LÄRLJUNGAR: "OM NÅGON VILL GÅ I MINA SPÅR MÅSTE HAN

           FÖRNEKA SIG SJÄLV OCH TA SITT KORS OCH FÖLJA MIG.

           25.  TY DEN SOM VILL RÄDDA SITT LIV SKALL MISTA DET, MEN DEN MISTER SITT LIV FÖR MIN SKULL,

           HAN SKALL FINNA DET.

           26.  VAD HJÄLPER DET EN MÄNNISKA OM HON VINNER HELA VÄRLDEN MEN MÅSTE BETALA MED SITT

           LIV?  MED VAD SKALL  HON KÖPA TILLBAKA SITT LIV?

           JOHANNES EVANGELIUM. 12:24-26:

            24.  SANNERLIGEN, SÄGER JAG ER: "OM VETEKORNET INTE FALLER I JORDEN OCH DÖR FÖRBLIR DET

            ETT ENSAMT KORN. MEN OM DET DÖR GER DET RIKLIG SKÖRD.

            25.  DEN SOM ÄLSKAR SITT LIV FÖRLORAR DET, MEN DEN SOM HÄR I VÄRLDEN HATAR SITT, HAN

            SKALL RÄDDA DET TILL EVIGT LIV.

            26.  OM NÅGON VILLTJÄNA MIG SKALL HAN FÖLJA MIG, OCH DÄR JAG ÄR KOMMER OCKSÅ MIN TJÄNARE

            ATT VARA. OM NÅGON TJÄNAR MIG SKALL FADERN ÄRA HONOM.

                                                  


                        Med hälsningar, till dig                          


  

         

 

            


  


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se