Direktlänk till inlägg 24 mars 2016

SJÄLENS DUNKLA NATT. FÖRSTA BOKEN. I. Kapitel. 9.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:35

KAPITEL.  9.


TECKEN VARAV MAN KAN VETA HURUVIDA

EN ANDLIG SJÄL VERKLIGEN BEFINNER SIG

I DENNA FÖRSTA NATT OCH SINNENAS RENING.


1.  Det händer ofta att en  långvarig känslotorka

inte har sin grund i denna dunkla natt eller

sinnenas rening, utan i synder och ofullkomligheter,

slapphet och ljumhet, eller i ett obalanserat sinne

och i fysisk opasslighet.


      Därför vill jag ange några tecken varav man kan

förstå huruvida denna torka verkligen kommer

sig av sinenas rening eller i stället av något

av de här anförda felen.

Enligt min åsikt finns det tre tydliga tecken.


2.   Det första förefinnes när man inte längre

finner glädje och tröst varken i himmelska

eller jrdiska ting.

Ty när Gud försätter själen i den dunkla natten

för att torka ut de sinnliga begären och rena

hene från dem, så tillåter han inte att hon

finner glädje i någonting alls.


      Därav vet man med ganska stor säkerhet

att denna torka och känsla av motvilja inte

kommer sig av fel och ofullkomligheter som

man nyligen kan ha begått.

Ty om det förhöll sig så, då skulle ändå ens

natur känna någon liten dragning eller böjelse

för sådana ting som inte har med gud att göra.


Ty snart som man i någon ofullkomlighet lämnar

begäret fria tyglar, känner man genast också

en starkare eller lättare böjelse för den,

alltefter det välbehag och nöje som man finer däri.


      Men eftersom motviljan mot både himmelska

och jordiska ting likväl kan komma sig av någon

kroppslig opasslighet elelr av melankoli,

varvid man också tappar lusten för allting,

så behövs också det andra tecknet,

det andra villkoret. 


3.   Det andra tecknet eller vilkoret som är

nödvändigt för att  man skall veta om det verkligen

rör sig om sinnenas renng består däri, att själen

ofta tänker med ångest och oro på Gud,

och tror att hon inte tjänar honom utan går tillbaka,

därför att hon inte känner någon glädje i de

himmelska tingen.


Därav förstår man att denna motvilja och torka

inte beror på kallsinne och ljumhet; ty det

är en egenskap hos ljumheten att den inte

bekymrar sig om de himmelska tingen och inte

hyser någon oro inför dem.


     Därför är det stor skillnad mellan känslotorka

och ljumhet.  Ljumheten yttrar sig i slapphet

hos anden och i tröghet hos viljan och sinnelaget,

och därvid bryr man sig inte längre om att tjäna Gud.

Men i den renade känslotorkan erfar själen som

sagt hela tiden en smärtsam oro för at hon kanske inte tjänar ud så bra som hon borde.

       Även om denna torka ibland kan vara förbunden med melankoli eller andra skröpligheter, såsom

ofta händer, åstadmmer den därför inte i mindre

grad en rening av begären, ty den berövar själen allt sinnligt välbehag och riktar hennes tankar endast

och allenast på Gud.


När känslotorkan däremot uteslutande kommer sig av psykiska besvär, så erfar naturen bara motvilja

och fulständig  utmattning, och själen

känner då inte alls någon längtan efter att tjäna

Gud såsom vid den renande känslotorkan.


       När det är denna som råder, då kan den

sinliga delen hos människan mycket väl vara

alldeles slapp, trög och kraftlös,

medan anden däremot förblir rörlig och stark.


4.    Orsaken till denna renande känslotorka är

den, att Gud till andne överför sinnenas tillgångar och krafter, och då naturen och sinnena i sig

själva inte är i stånd att ta emot andens

tillgångar, så lider de brist och förblir torra

och tomma.

        Ty den sinnliga delen hos människan förmår

ingenting när det gäller rent andliga ting.

      När därför anden känner veerkvickelse,

känner köttet motvilja och visar sig trögt i handling.


Men anden som samtidigt får näring blir allt

starkare, vaksammare och mera uppmärksam

än tidigare på att ingenting skall fattas i tjänandet

av Gud. 

På grund av denna plötsliga ändring känner anden inte från början någon glädje och njutning, utan

bara torka och missnöje, då dess blick alltid bara

har riktats på sådana.

        Ty  den andliga smaken är ännu inte inställd

på en så upphöjd njutning och inte tillräckligt

renad för att kunna ta emot den, utan den kan

bar så småningom anpassa sig medelst denna

dunkla natt och dess torka.


Däför kan den inte njut den andliga sötman,

detta goda, utan känner bara torka och missnöje

därför att den njutning som den förut så lätt

skaffade sig nu är borta.


5.  Sådana själar som Gud börjar leda genom denna

ökens ensamhet, de liknar i viss mån Israels barn,

åt vilka Gud i öknen gav det bröd från himmelen

som innehåller all ljuvlighet, så att var och en

fann just den smak som han sökte 

( Visheten. 16:20-21 ).


Trots detta längtade israeliterna efter goda

och välsmakande köttet och löken som de

hade njutit i Egypten, vida mer än efter det

himmelska brödets ljuvliga smak, ty deras

gom hade vant sig vid dessa njutningar och den

tilltalades av dem.


      De ägde den  himmelska födan i överflöd,

men grät och suckade efter köttgrytorna

( 4 Mos. 11:4-6 ).

Så djupt har vi sjunkit i våra sinnliga begär,

att vi längtar efter vårt elände och känner

motvilja mot himmelens oförlikneliga goda.


6.   Men när denna torka som sagt kommer av att

de sinnliga begären renas i denna natt, så vinner

anden dock handlingskraft och beslutsamhet

tack vare den inre föda som den därigenom

får, även om den i början inte känner någon glädje.


      Denna inre föda utgör början av den dunkla

och för den sinnliga människan torra

kontemplationen, som är något förborgat och

hemlighetsfullt även för den som äger den.

      Förutom den torka och tomhet varmed denna

kontemplation uppfyller den sinnliga människan

förorskar den vanligtvis också en viss böjelse

och längtan i själen efter ensamhet och stillhet,

varvid hon varken kan eller vill tänka

på någonting bestämt.


       Om de själar som befinner sig detta tillstånd

åtminstone förstod att hålla sig lugna och inte

bekymra sig, varken om inre eller yttre verksamhet

eller om att överhuvud företa sig någonting,

så skule de ganska snart få uppleva den

ljuvliga inre vederkvickelsen som finns i denna

stillhet och glömska av allting.


      Denna vederkvickelse är nämligen så ömtålig

och fin, att själen vanligen inte alls känner den när

hon längtar alltför mycket efter den eller särskilt

oroar sig för att få njuta den.

Ty den frambringar som sagt sin verkan i själen

just när denna befinner sig i den djupaste ro

och självförgätenhet.

Den liknar lufte, som genast försvinner när man

vill gripa den med handen.


7.   I denna bemärkelse kan vi fatta de ord som Bruden i Höga visan talar till Brudgummen:

"Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de ha tvingat

mig att fly undan"  ( 6:4 ).

      Ty Gud behandlar själen i detta tillstånd

på ett sådant sätt och leder henne på en väg

som är så olik hennes tidigare väg, att hon

snarare hindrar än befordrar Guds verk

om hon försöker använda sina själskrafter.

Detta är alltså raka motsatsen till vad som tidigare

ägde rum.


          Orsaken är den att själen nu befinner sig

i kontemplationens tillstånd, hon har övergått

från resonerande meditation till de avancerandes

stadium och därmed är det numera Gud som

verkar inom henne.

     Och det gör han på så vis att han binder de

inre själskrafterna genom att undandra förståndet

alltstöd, viljan allinre kraft och minnet allt

resonemang.


Vad själen i detta tillstånd själv kan åstadkomma,

det tjänar som vi redan har sagt bara till att störa den inre friden och det verk som Gud utför

i anden medelst den torka vari han håller sinnena.

       Men liksom denna frid är andlig och utsökt

fin, så fullgöres också dess verk stilla och fint,

och det är fördolt, tillfyllestgörande och fridfullt,

och helt främmande för de tidigare fromma

njutningarna som var pålagda och sinnliga.

          Detta är den  frid som Gud enligt Davids ord

talar in i själen för att göra  henne andlig

( Ps. 85:9 ).

       Och därifrån kommer det tredje tecknet.


8.   Det tredje tecknet som vi har för att kunna

känna igen den sinnenas rening som som vi talar

om består i att man varken kan meditera eller

resonera som förut med hjälp av inbillningskraften,

hur man anstränger sig.


     Ty Gud medelar sig nu inte längr med själen

genom sinnena som förut, och inte heller genom

ett resonemang som samlar och ordnar

kunskaperna, utan nu har han börjat meddela

sig medelst ren ande, varvid det inte längre

existerar något successivt tänkande.


    Gud meddelar sig med själen i den enkla

kontemplationens akt, och till den kan verken de

yttre eller inre sinnena hos den lägre delen av

männskan nå fram.


     Därav kommer det sig att inbilningskraften

och fantasin inte längre kan finna någon

stödjepunkt för att göra något slags betraktelse

och inte lyckas få något fäste varken då

eller efteråt.


9.   Beträffande detta kännetecken måste man

förstå att denna hämning av själskrafterna

liksom deras motvilja inte härrör från någon

indisposition eller något sjukligt sinnelag.


      Ty om det vore så, då skulle själen ju så

snart detta ständigt växlande sinnelag upphör,

med en smula ansträngning genast kunna

återvända till sin tidigare verksamhet och använda

sina själskrafter.

       Men vid reningen av de sinnliga begären

förhåller det sig inte så.  Ty knappt har den

börjat, förrän oförmågan att använda själskrafterna

till meditation ökar mer och mer.

          Det är visserligen santatt denna rening i första början inte hos alla pågår så oavbrutet att inte också en viss sinnlig glädje och vederkvickelse

ibland kan förekomma; ty på grund av sin svaghet

kan de kanske inte utan vidare plötsligt

avskiljas från allt sådant.

 

      Men trots detta fortskrider de dock allt

djupare in i denna natt, och därvid upphör alltmera

sinnenas verksamhet, såvida de är kallade

att gå denna väg.

          Ty med dem som inte går kontemplationens

väg förhåller det sig helt annorlunda.

Hos dem är denna natt av känslotorka hos den

sinnliga delen av människan vanligen inte så

ihållande; ibland förefinnes den, ibland inte;

emelertid kan man inte meditera, andra gånger

kan man det åter lika ra som förut.


Ty Gud leder dem in i denna natt endast för att pröva dem, gör adem ödmjuka ochför att rena de sinliga begären, så att de inte skall änja sig vid ett

lastbart frosseri i andliga ting, men inte för

att leda dem in på andens väg, dvs. fram till

den kontemplation vitalar om.


       Inte alla de som vinnlägger sig om att vandra

på andens väg blir av Gud upphöjda till

kontemplation, inte ens hälften av dem.

Och varför?  Gud ensam vat svaret.

       Men därav kommer det sig att dessa själar

aldrig hel tfrigör sig från fötmågan till

meditation och resonemang, utan bara emellanåt

och i vissa intervaller, som vi sagt.   






 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards