Direktlänk till inlägg 24 mars 2016
KAPITEL. 9.
TECKEN VARAV MAN KAN VETA HURUVIDA
EN ANDLIG SJÄL VERKLIGEN BEFINNER SIG
I DENNA FÖRSTA NATT OCH SINNENAS RENING.
1. Det händer ofta att en långvarig känslotorka
inte har sin grund i denna dunkla natt eller
sinnenas rening, utan i synder och ofullkomligheter,
slapphet och ljumhet, eller i ett obalanserat sinne
och i fysisk opasslighet.
Därför vill jag ange några tecken varav man kan
förstå huruvida denna torka verkligen kommer
sig av sinenas rening eller i stället av något
av de här anförda felen.
Enligt min åsikt finns det tre tydliga tecken.
2. Det första förefinnes när man inte längre
finner glädje och tröst varken i himmelska
eller jrdiska ting.
Ty när Gud försätter själen i den dunkla natten
för att torka ut de sinnliga begären och rena
hene från dem, så tillåter han inte att hon
finner glädje i någonting alls.
Därav vet man med ganska stor säkerhet
att denna torka och känsla av motvilja inte
kommer sig av fel och ofullkomligheter som
man nyligen kan ha begått.
Ty om det förhöll sig så, då skulle ändå ens
natur känna någon liten dragning eller böjelse
för sådana ting som inte har med gud att göra.
Ty snart som man i någon ofullkomlighet lämnar
begäret fria tyglar, känner man genast också
en starkare eller lättare böjelse för den,
alltefter det välbehag och nöje som man finer däri.
Men eftersom motviljan mot både himmelska
och jordiska ting likväl kan komma sig av någon
kroppslig opasslighet elelr av melankoli,
varvid man också tappar lusten för allting,
så behövs också det andra tecknet,
det andra villkoret.
3. Det andra tecknet eller vilkoret som är
nödvändigt för att man skall veta om det verkligen
rör sig om sinnenas renng består däri, att själen
ofta tänker med ångest och oro på Gud,
och tror att hon inte tjänar honom utan går tillbaka,
därför att hon inte känner någon glädje i de
himmelska tingen.
Därav förstår man att denna motvilja och torka
inte beror på kallsinne och ljumhet; ty det
är en egenskap hos ljumheten att den inte
bekymrar sig om de himmelska tingen och inte
hyser någon oro inför dem.
Därför är det stor skillnad mellan känslotorka
och ljumhet. Ljumheten yttrar sig i slapphet
hos anden och i tröghet hos viljan och sinnelaget,
och därvid bryr man sig inte längre om att tjäna Gud.
Men i den renade känslotorkan erfar själen som
sagt hela tiden en smärtsam oro för at hon kanske inte tjänar ud så bra som hon borde.
Även om denna torka ibland kan vara förbunden med melankoli eller andra skröpligheter, såsom
ofta händer, åstadmmer den därför inte i mindre
grad en rening av begären, ty den berövar själen allt sinnligt välbehag och riktar hennes tankar endast
och allenast på Gud.
När känslotorkan däremot uteslutande kommer sig av psykiska besvär, så erfar naturen bara motvilja
och fulständig utmattning, och själen
känner då inte alls någon längtan efter att tjäna
Gud såsom vid den renande känslotorkan.
När det är denna som råder, då kan den
sinliga delen hos människan mycket väl vara
alldeles slapp, trög och kraftlös,
medan anden däremot förblir rörlig och stark.
4. Orsaken till denna renande känslotorka är
den, att Gud till andne överför sinnenas tillgångar och krafter, och då naturen och sinnena i sig
själva inte är i stånd att ta emot andens
tillgångar, så lider de brist och förblir torra
och tomma.
Ty den sinnliga delen hos människan förmår
ingenting när det gäller rent andliga ting.
När därför anden känner veerkvickelse,
känner köttet motvilja och visar sig trögt i handling.
Men anden som samtidigt får näring blir allt
starkare, vaksammare och mera uppmärksam
än tidigare på att ingenting skall fattas i tjänandet
av Gud.
På grund av denna plötsliga ändring känner anden inte från början någon glädje och njutning, utan
bara torka och missnöje, då dess blick alltid bara
har riktats på sådana.
Ty den andliga smaken är ännu inte inställd
på en så upphöjd njutning och inte tillräckligt
renad för att kunna ta emot den, utan den kan
bar så småningom anpassa sig medelst denna
dunkla natt och dess torka.
Däför kan den inte njut den andliga sötman,
detta goda, utan känner bara torka och missnöje
därför att den njutning som den förut så lätt
skaffade sig nu är borta.
5. Sådana själar som Gud börjar leda genom denna
ökens ensamhet, de liknar i viss mån Israels barn,
åt vilka Gud i öknen gav det bröd från himmelen
som innehåller all ljuvlighet, så att var och en
fann just den smak som han sökte
( Visheten. 16:20-21 ).
Trots detta längtade israeliterna efter goda
och välsmakande köttet och löken som de
hade njutit i Egypten, vida mer än efter det
himmelska brödets ljuvliga smak, ty deras
gom hade vant sig vid dessa njutningar och den
tilltalades av dem.
De ägde den himmelska födan i överflöd,
men grät och suckade efter köttgrytorna
( 4 Mos. 11:4-6 ).
Så djupt har vi sjunkit i våra sinnliga begär,
att vi längtar efter vårt elände och känner
motvilja mot himmelens oförlikneliga goda.
6. Men när denna torka som sagt kommer av att
de sinnliga begären renas i denna natt, så vinner
anden dock handlingskraft och beslutsamhet
tack vare den inre föda som den därigenom
får, även om den i början inte känner någon glädje.
Denna inre föda utgör början av den dunkla
och för den sinnliga människan torra
kontemplationen, som är något förborgat och
hemlighetsfullt även för den som äger den.
Förutom den torka och tomhet varmed denna
kontemplation uppfyller den sinnliga människan
förorskar den vanligtvis också en viss böjelse
och längtan i själen efter ensamhet och stillhet,
varvid hon varken kan eller vill tänka
på någonting bestämt.
Om de själar som befinner sig detta tillstånd
åtminstone förstod att hålla sig lugna och inte
bekymra sig, varken om inre eller yttre verksamhet
eller om att överhuvud företa sig någonting,
så skule de ganska snart få uppleva den
ljuvliga inre vederkvickelsen som finns i denna
stillhet och glömska av allting.
Denna vederkvickelse är nämligen så ömtålig
och fin, att själen vanligen inte alls känner den när
hon längtar alltför mycket efter den eller särskilt
oroar sig för att få njuta den.
Ty den frambringar som sagt sin verkan i själen
just när denna befinner sig i den djupaste ro
och självförgätenhet.
Den liknar lufte, som genast försvinner när man
vill gripa den med handen.
7. I denna bemärkelse kan vi fatta de ord som Bruden i Höga visan talar till Brudgummen:
"Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de ha tvingat
mig att fly undan" ( 6:4 ).
Ty Gud behandlar själen i detta tillstånd
på ett sådant sätt och leder henne på en väg
som är så olik hennes tidigare väg, att hon
snarare hindrar än befordrar Guds verk
om hon försöker använda sina själskrafter.
Detta är alltså raka motsatsen till vad som tidigare
ägde rum.
Orsaken är den att själen nu befinner sig
i kontemplationens tillstånd, hon har övergått
från resonerande meditation till de avancerandes
stadium och därmed är det numera Gud som
verkar inom henne.
Och det gör han på så vis att han binder de
inre själskrafterna genom att undandra förståndet
alltstöd, viljan allinre kraft och minnet allt
resonemang.
Vad själen i detta tillstånd själv kan åstadkomma,
det tjänar som vi redan har sagt bara till att störa den inre friden och det verk som Gud utför
i anden medelst den torka vari han håller sinnena.
Men liksom denna frid är andlig och utsökt
fin, så fullgöres också dess verk stilla och fint,
och det är fördolt, tillfyllestgörande och fridfullt,
och helt främmande för de tidigare fromma
njutningarna som var pålagda och sinnliga.
Detta är den frid som Gud enligt Davids ord
talar in i själen för att göra henne andlig
( Ps. 85:9 ).
Och därifrån kommer det tredje tecknet.
8. Det tredje tecknet som vi har för att kunna
känna igen den sinnenas rening som som vi talar
om består i att man varken kan meditera eller
resonera som förut med hjälp av inbillningskraften,
hur man anstränger sig.
Ty Gud medelar sig nu inte längr med själen
genom sinnena som förut, och inte heller genom
ett resonemang som samlar och ordnar
kunskaperna, utan nu har han börjat meddela
sig medelst ren ande, varvid det inte längre
existerar något successivt tänkande.
Gud meddelar sig med själen i den enkla
kontemplationens akt, och till den kan verken de
yttre eller inre sinnena hos den lägre delen av
männskan nå fram.
Därav kommer det sig att inbilningskraften
och fantasin inte längre kan finna någon
stödjepunkt för att göra något slags betraktelse
och inte lyckas få något fäste varken då
eller efteråt.
9. Beträffande detta kännetecken måste man
förstå att denna hämning av själskrafterna
liksom deras motvilja inte härrör från någon
indisposition eller något sjukligt sinnelag.
Ty om det vore så, då skulle själen ju så
snart detta ständigt växlande sinnelag upphör,
med en smula ansträngning genast kunna
återvända till sin tidigare verksamhet och använda
sina själskrafter.
Men vid reningen av de sinnliga begären
förhåller det sig inte så. Ty knappt har den
börjat, förrän oförmågan att använda själskrafterna
till meditation ökar mer och mer.
Det är visserligen santatt denna rening i första början inte hos alla pågår så oavbrutet att inte också en viss sinnlig glädje och vederkvickelse
ibland kan förekomma; ty på grund av sin svaghet
kan de kanske inte utan vidare plötsligt
avskiljas från allt sådant.
Men trots detta fortskrider de dock allt
djupare in i denna natt, och därvid upphör alltmera
sinnenas verksamhet, såvida de är kallade
att gå denna väg.
Ty med dem som inte går kontemplationens
väg förhåller det sig helt annorlunda.
Hos dem är denna natt av känslotorka hos den
sinnliga delen av människan vanligen inte så
ihållande; ibland förefinnes den, ibland inte;
emelertid kan man inte meditera, andra gånger
kan man det åter lika ra som förut.
Ty Gud leder dem in i denna natt endast för att pröva dem, gör adem ödmjuka ochför att rena de sinliga begären, så att de inte skall änja sig vid ett
lastbart frosseri i andliga ting, men inte för
att leda dem in på andens väg, dvs. fram till
den kontemplation vitalar om.
Inte alla de som vinnlägger sig om att vandra
på andens väg blir av Gud upphöjda till
kontemplation, inte ens hälften av dem.
Och varför? Gud ensam vat svaret.
Men därav kommer det sig att dessa själar
aldrig hel tfrigör sig från fötmågan till
meditation och resonemang, utan bara emellanåt
och i vissa intervaller, som vi sagt.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 | |||
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
20 | |||
21 |
22 |
23 |
24 | 25 |
26 | 27 |
|||
28 | 29 |
30 |
31 |
||||||
|