Alla inlägg under mars 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 20:29

KAPITEL.  3.


OBSERVATION OM DET SOM FÖLJER.


1.   De andliga människorna har alltså gjort framsteg

under den tid som de har tillbringat med att

nära sina sinnen med ljuvliga medelanden.

         Och därvid blir den sinnliga delen

så lockad och fängslad av de njutningar som härrör

från den andliga delen, att den förenar sig med anden och anpassar sig helt efter den.


     Båda delarna av själen njuter nämligen

var på sitt sätt en och samma andliga föda,

och som en och samma individ och som

samma person dricker de ur samma källa.

        När dessa båda delar har förenats och så

att säga utgör ett, är de väl förberedda för

den hårda och plågsamma rening av anden

som väntar dem.


     Det är i den som de två delarna av själen,

den andliga och den sinnliga, komer att bli

fullständigt renade, ty den ena delens rening

kan aldrig helt förverkligas utan den andras,

och sinnenas rening blir inte verkligt allvarlig

om inte andens rening också har påbörjats.


         Därför kan ochbör den sinnenas natt

som vi har behandlat snarare kallas en viss

förbättring av lidelserna eller en uppbromsning

av dem, än en rening i egentlig bemärkelse.


      Orsaken till dtta är att alla ofullkomligheter

och oordnade beteenden i den sinnliga delen har sina rötter i anden och får sin kraft därifrån;

det är där som de goda eller dåliga vanorna bildas.


Och så länge dessa vanor hos anden inte har avlägsnats, komer alla uppror och laster hos

sinnena aldrig att kunna fullständigt undanröjas.


2.   I den natt som vi nu skall tala om renas både

den sinnliga och den andliga delen på en gång.

     Det var också i det syftet som den sinnliga delen

i förväg måste undergå den första nattens

omgestaltande verksamhet och tilgodogöra

sig det därur uppstående lugnet, för att den

sedan i förening med anden skulle kunna renas

samtidigt med den, och båda tillsammnas med större ståndaktighet skulle kunna ta på sig

sina lidanden.


3.  Icke desto mindre har de som avancerat

ett umgänge med Gud som alltjämt är mycket lågtstående.

Deras andes guld är ännu inte renat och lysande;

de tänker på Gud som barn, talar om Gud som barn ,

      deras kunskaper och omdömen om Gud är

som barns, i den helige Paulus´ mening

( 1 Kor. 13:11 ).


Ty de har ännu inte uppnått fullkomningen,

själens förening med Gud, i vilken de så att säga

som vuxna utför stora ting i anden, så att deras

verk och själskrafter verkar mera gudomliga

än mänskliga, såsom vi senare skall skildra.


    Gud vill verkligen avkläda dem den gamla människan och kläda dem den nya människan

som är skapad efter Gud genom sinnets förnyelse,

som Aposteln skriver  ( Kol. 3:10 ).

         Gud för in utblottningen i deras själskrafter

och känslor och sinnen, både de andliga och

de sinnliga, både de yttre och inre.

  

    Han uppfyller förståndet med mörker, viljan

med torka, minnet med tomhet.

    Han sänker själens känslor ned i den djupaste

misär, bitterhet och ångest.

    Och han tar ifrån henne den lustkänsla

och glädje som hon förut erfor i religösa ting.

     Ty detta borttagande av lust och sinnlig glädje

är en av de grundbetingelser som erfordras

i anden, för att den skall bli i stånd att uppta

och med sig förena den andens andliga form,

som är kärleksföreningen med Gud. 


        Allt detta verkar Gud i själen medelst rena

och dunkla kontemplationen, såsom den

första strofen låter oss förstå.

       Visserligen har denna strof redan i början

av första natten förklarats på tillämpligt sätt,

menn själen bör dock förstå att tillämpa den

framför allt på denna andra natt, andens natt,

som utgör den viktigaste delen av själens

rening.  Det är i detta syfte som vi åter

skall erinra oss den och på nytt förklara den. 



 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 20:29

KAPITEL   4.


VI UPPREPAR DEN FÖRSTA STROFEN OCH

      FÖRKLARAR DEN.



                   FÖRSTA STROFEN


                 UT I DEN MÖRKA NATTEN

           AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN

             --------- O LYCKLIGA LOTT!  --------

               GICK JAG OSEDD AV ALLA

               TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


                          FÖRKLARING  


1.   Låt oss nu tilämpa denna strof på reningen,

på kontemplationen, utblottningen eller

fattigdomem i anden, ty allt detta betyder

nästan samma sak.

         Vi kan fförklara den på samma sätt som

själen själv uttrycker sig.


       Det var i fattigdom och hjälplöshet och

utblottning av min själs alla tankar, dvs. i mitt

förstånds mörker, i min viljas ängslan, i mitt minnes

bedrövelse och sorg, som jag gick ut; och jag

     överlämnade mig blint åt den ena rena tron,

som är en mörk natt för alla mina natuliga

själskrafter; endast min vilja, plågad av sorg

och smärta, var uppfylld av längtan efter

Guds kärlek.


Och jag gick ut ur mig själv, det betyder att jag

lämnade mitt eländiga sätt att fatta Gud,

mitt ynkliga sätt att älska honom, mitt torftiga

och inskränkta sätt att njuta honom,

och detta utan att sinnligheten eller djävulen

kunde hindra mig.


2.   Detta blev till en stor lycka för mig och en

härlig lott. 

Ty mina själsförmögenheter, mina böjelser och känsloband som orsakade att jag hade en så

låg uppfattning av Gud och en så torftig

erfarenhet av honom, förintades och lades till

vila och då övergav jag mitt fattiga, mänskliga

beteende och handlingssätt och övergick till

ettg udomligt beteene och handlingssätt.


    Detta betyder att mitt förstånd gick ut ur sig självt, och från att ha varit mänskligt och naturligt

blev det nu gudomligt.

         Det förenade sig med Gud medelst denna rening; det är därför inte längre i kraft av sin

naturliga förmåga som förståndet fattar,

utan i kraft av den gudomliga Vishet som det

förenade sig med.


          Också min vilja gick ut ur sig själv och gjorde sig gudomlig. 

      Förenad med den gudomliga kärleken älskar den

inte längre med sitt inskränkta, naturliga förmåga,

utan med den Helige Andes kraft och renhet.

      Och därför handlar viljan i förhållande till

Gud inte längre på mänskligt sätt.  


      Samma sak kan sägas om minnet, vars alla

hågkomster numera har förvandlats till tankar

om den eviga härligheten.


      Med ett ord, själens alla krafter och känslor

blir denna natt och genom den gamla människans

rening fullständigt omvandlade till gudomliga

anlag och glädjekällor.

          Här följer nu versen:

                           UT I DEN MÖRKA NATTEN.

  



          

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 05:39

KAPITEL  2.


NÅGRA OFULKOMLIGHETER HOS DEM SOM

BEFINNER SIG PÅ DE AVANCERADES STADIUM.


1.  Det finns två slags ofullkomligheter hos dem som

befinner sig på de avancerades stadium,

de första är habituella eller vanemässiga,

de andra aktuella eller övergående.


    De vanemässiga är de ofullkomliga ömma

känslor och ofullkomliga vanor vilkas rötter

fortfarande har stannat kvar i anden,

dit sinnenas rening inte har kunnat nå.


       Mellan dessa två reningar är det samma skillnad som det ärmellan att ta bort ett träd

med rötterna och att såga av en gren, eller

mellan att tabort en ny fläck och en gammal

ingrodd.

Som redan har sagt är sinnenas rening bara porten och början till den kontemplation som leder

till andens rening, och som vi också har sagt,

dess mål är mera att anpassa sinnena efter

anden än att förena anden med Gud.


      Men den gamla människans fel stannar ännu kvar i anden, även om man inte märker det och ser det.  Och det är därför som anden inte kan nå fram

till den gudomliga föreningens renhet,

om man inte först utplånar dessa fel med den andra

nattens såpa och starka lut.


2.   De som står på de avancerades stadium

har som vanemässig ofullkomlighet också den andliga tröghet och naturliga hårdhet som varje

människa ådrar sig genom synden.


De är ofta förströdda och ger sig ibland hän åt yttre

känsloutbrott.

Och därför måste de genom plågorna och verdermöderna i andens natt upplysas,

renas och få hjälp att samla tankarna.


Alla som ännu inte har passerat detta de avancerades stadium är underkastade dessa

vanemässiga ofullkmligheter som, det

upprepar vi, är oförenliga med kärleksföreningens

fullkomliga tillstånd.


3.  Alla råkar inte på samma sätt in i aktuella

dvs. övergående ofullkomligheter.

Men somliga uppfattar de andliga skatterna

så ytligt och för sinnena fattbart, att de råkar

i större svårigheter och faror än dem som vi

talade om i början.

De mottar en mängd meddelanden och  tankar i

sinnen och ande, ofta har de dessutom synliga

och andliga visioner.


      På detta stadium har de ofta också varma

glädjekänslor, varvid djävulen och den egna

fantasin i de flesta fall framkallar allehanda

bländverk i själen.

       Han bibringar henne dessa förnimmelser

med så stor tjuskraft att han lätt bedårar och bedrar henne, ifall hon inte uppbjuder hela sin

försiktighet och vinnlägger sig om att vara

tillfreds med tron och med hjälp av den värja sig

mot dessa visioner och förnimmelser.


     Så går djävulen alltså tillväga och får många

att tro på falska visioner och falska profetior,

så är det som han inger dem förmätenheten

att tro at Gud och helgonen talar till dem

när det för det mesta bara rör sig om deras

egen inbillning.

          Djävulen brukar vidare uppfylla dem med

inbilskhet och högmod, och lockade av sin

fåfänga och sitt övermod låter sig dessa

människor gärna ses i yttre situationer som

ser mycket heliga ut, såsom vid hänryckningar

och andra yttre företeelser.

       Så blir de förmätna gentemot Gud och förlorar

den heliga fruktan, som är nyckeln till alla

dygder och deras skyddsvärn.

       Somliga hopar en sådan mängd falskheter

och bedrägerier och blir till slut så förhärdade,

att deras återgång till dygdens och denna sanna

andans rena väg är högst tvivelaktig.


     Men att de överhuvudtaget har  råkat in i detta

elände, det beror på att de i begynnelsen, när

de började att avancera på de övernaturliga vägarna, med allför stor säkerhet hängav sig

åt deta slags kunskaper och andliga förnimmelser.


4.   Det är mycket som kunde sägas om dessa

ofullkomligheter, men eftersom de är desto mer

obotliga ju mer man anser dem vara andliga,

så föredrar jag att inte säga någonting alls.

      Men för att visa hur nödvändig andens natt

eller rening är för dem somm skall få stiga

högre, vill jag bara tillägga, att hur duktiga

dessa avancerande än må vara, så finns det ändå

inte en enda av dem som har många av dessa

naturliga känslor och ofulkomliga vanor kavr,

      vilka som sagt absolut måste avlägsnas

om man vill uppnå den gudomliga föreningen.


5.   Dessutom måste man som vi ovan har sagt

också tänka på att i den mån den lägre delen

av människan blir indragen i dessa meddelanden,

         kan dessa aldrig bli så intensiva, så rena

och så starka som behövs för att kunna leda

till en förening med Gud.

Därför måste den själ som vil uppnå förening

inträda i den andra natten, andens natt.


     I den naten blir både sinena och anden helt

och hållet utblottade på alla dessa förnimmelser

och sinnliga känslor, själen vandrar i dunkel

och ren tro, och denna tro är det lämpligaste

och bäst avpassade medlet för själens

förening med Gud.

       Som Hosea säger: "Jag skall trolova dig

med mig", dvs. jag skal förena dig med mig",

"i tro"   ( 2:20 ).


  


   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 05:39

KAPITEL  1.


VI BÖRJAR ATT TALA OM ANDENS NATT

OCH VISAR VID VILKEN TIDPUNKT DEN INTRÄDER.


1.   Här har vi nu alltså den själ som Gud vill

lyfta ännu högre upp.

Men när hon väl har genomgått den långvariga

känslotorka och de mödor som utgör den första

reningen eller sinnenas natt,

så leder Guds Majestät henne ingalunda genast

in i andens natt.


      Utan vanligen förflyter det lång tid, ja rentav

flera år efter att hon har lämnat nybörjarnas

stadium, under vilka hon måste utveckla sig

på det stadium där de står som håller på

att avancera.

Liksom en som just har kommit ut ur ett trångt

fängelse, så hänger sig denna själ åt de

gudomliga tingen med mycket större frihet

och tillfresställelse än förut, innan hon träden

in i den dunkla natten.


Hennes inbillningsförmåga och övriga själskrafter

är inte längre bundna till den resonerande

meditationen och till vissa föreskrifter för det

andliga livet.

Utan att göra sig möda med meditation finner hon

i sin ande omedelbart en stilla och älskande

kontemplation och andlig glädje.

Trots detta har emellertid själens rening ännu

inte fullbordats.

Det viktigaste fattas, andens rening, och utan

den kan sinnenas rening, hur djup den är har

varit, inte fullbordas och inte vara fullständg,

och detta på grund av det nära sambandet

emellan det sinnliga och det andliga i människan,

vilka tillsammans utgör en person.


Och just därför att själens rening ännu inte

är fullbordad inställer sig emellanåt vissa bekymmer, perioder av torka, mörker och själskval

som ofta är mycket intensivare än de förgående.


Ty de är samtidigt emellertid inte så länge

som själva natten sedan gör.

Ty när hon har upplevt några stunder, kanske timmar eller dagar, av denna inre storm eller natt,

återfår hon genast sitt vanliga sinneslugn.


På detta sätt renar Gud många själar som inte

kommer att stiga upp till någon så hög nivå

av kärlek som de andra; periodvis för han dem

in i den andliga reningen eller kontemplationens

natt, och låter under kortare tider solen gå ned

och sedan upp för dem.


      Det är så som Davids ord besannas:

"Han sänder sitt hagel", det vill säga sin kontemplation, "så som smulor"  ( Ps. 147:17 ).

      Dessa små mumsbitar av kontemplation

är ändå inte på långt när så verkningsfulla som

den ohyggliga kontemplationens natt som vi nu

skall tala om, vari Gud leder in i själen i avsikt

att lyfta henne ända upp till förening

med honom själv.


2.  Den känsla av lycka och glädje som de

avancerande lätt och flödande rikt upplever

i anden, den strömmar nu från anden över

till sinnena på ett mycket starkare och

kännbarare sätt än tidigare före sinnenas rening.


Ty eftersom sinnena nu är mera renade så

äger de större förmåga att åtminstone på sitt

speciella sätt smaka andens lycka.

      

Eftersom emellertid själens sinnliga del ytterst

ändå är svag och oförmögen att uthärda andens

starka intryck, så följer därav att dessa själar

som befinner sig på de avancerades stadium

och som undergår ett sådant överstrmmande

från anden till sinnena, de får också uppleva

otaliga svaghetstillstånd i sin sinnliga del,

         lidanden, störningar i matsmältningen

och till följd därav också andliga trötthetstillstånd.


      Det är detta som den Vise uttrycker på

följande sätt:  "Ty den skröpliga kroppen tynger

ned själen"  ( Vish. 9:15 ).

        Och därför kan dessa meddelanden från Gud

aldrig bli så  mäktiga, djupgående och andliga

som skulle behöva för den gudomliga föreningen

med Gud, detta till följd av svagheten och

skröpligheten hos den sinnliga delen, som ju

deltar i dessa meddelanden.


     Och det är detta som förklarar dessa hänryckningar och extaser och försträckningar

av lederna som alltid förekommer där förbindelserna med Gud inte är helt och hållet

andliga, det vill säga inte kommer bara anden till del, såsom det det sker hos de fullkomliga.


De fullkomliga har redanrenats även i denna andra

natt, andens natt, och hos dem har alla hänryckningar, extaser och kroppliga, pprörda sinnesstämningar tagit slut.


     De njuter andens frihet utan att denna förmörkar

eller plågar den sinnliga delen.

    

3.   För att emellertid riktigt förstå hur nödvändigt

det är för de avancerade att inträda i denna andens natt, skall vi här anföra några av de ofullkomligheter och faror som hotar dem. 


 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 mars 2016 05:38

FULLKOMLIGHETS GRADER.


1.   Begå inte någon synd för allt i världen,

ja, begå inte någon förlåtlig synd med vett

och vilja eller någon ofullkomlighet,

när ni vet att det är en sådan.


2.    Sök alltid vandra i Guds närvaro,

antingen denna närvaro är verklig eller ni

föreställer er den eller det rör sig om en

förenande närvaro, allt i enlighet med de

verk ni utför.


3.   Gör ingenting och säg ingenting av vikt,

som inte Kristus skulle ha sagt eller gjort,

om han hade befunnit sig i de omständigheter,

där jag befinner mig, och hade haft den ålder

och hälsa som jag har.


4.   Sträva i allting efter Guds större ära

och härlighet.


5.   Försumma inte den inre bönen för någon

annan sysslas skull, ty det är den som är

själens näring.


6.   Försumma inte samvetsrannsakan på grund

av era sysslor och gör någon botgöring

för varje felsteg.


7.   Känn stor sorg över all förspilld tid och över

den tid, som går förbi utan att ni älskar Gud.


8.   Ha Gud som mål i alla ting, både höga och låga,

ty på annat sätt kommer ni inte att växa i fullkomlighet och förtjänst.


9.   Underlåt aldrig att bedja, och när ni får erfara

torka och svårigheter, framhärda då desto mer

i bönen, ty ofta vill Gud se vad som ryms i er själ,

och det kommer inte till uttryck när allt går

lätt och ledigt.


10.  I himmelen och på jorden alltid det lägsta

och den ringaste platsen och ställningen.


11.  Lägg er aldrig i det, som ni inte fått er

ålagt och håll inte envist fast vid något,

även om ni skulle ha rätt.

Och angående det som man ålägger er,

lägg då inte vantarna på allt ( som man brukar

säga ), när man bara ger er ett finger.


Somliga misstar sig här, eftersom de menar

sig vara förpliktade att göra det som inte alls

åligger dem, vilket de skulle förstå bara de

begrundade saken lite bättre.


12.  Lägg er inte i andras angelägenheter,

vare sig det är något gott eller dåligt,

ty förutom att ni löper fara att synda blir

deta orsak till förströelser och ringa andlighet.


13.   Sök alltid bikta er med god kännedom

om ert elände samt på ett klart och renhjärtat sätt.


14.   Även om de ting, som er plikt och er ställning

förehåller er att göra, är svåra och tråkiga

för er, får ni inte förtröttas att utföra dem,

ty det skall inte alltid förbli så, och Gud,

som prövar själenn genom att låta det se ut,

som om hans bud är fullt av vedermöda,

skall snart låta er få erfara välsignelse

och vinning.


15.  Kom alltid ihåg, att allt som händer er,

antingen det nu är lyckosamt eller obehagligt,

kommer från Gud.

På så sätt skall ni inte bli övermodig i det ena

fallet och modlös i det andra.


16.   Kom alltid ihåg, att ni inte kommit hit av något

anat själ än för att bli helig, och låt därför

ingenting råda i er själ som inte leder fram

till helighet.


17.   Föredra alltid att göra andra nöjda framför

er själva, på så sätt kommer ni inte att bli avundsjuka på er nästa eller bli egensinnig.


        Detta gäller i de fall, då fullkomligheten

kräver det, ty Gud vredgas mycket på dem,

som inte föredrar det som behagar honom

framför det som är människorna till behag.


SOLI DEO HONOR ET GLORIA

( Gud allena tillkommer äran och härligheten ). 


Citat ur LEVANDE KÄRLEKENS LÅGA


Sid.  223-224.      JOHANNES AV KORSET.


Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:37

KAPITEL.  14.


1.   Däri består för själen, som vi har sagt,

sinnenas natt eller rening.  Denna natt uppnås

emellertid inte av flertalet, det är vanligen bara

ett litet antal människor som får inträda i den.


Och hos dem som därefter skall få ingå i den

ännu djupare natten, andens natt, för att

så kunna uppnå kärleksföreningen med Gud,

är sinnenas natt beledsagad av svåra vedermödor

och sinnliga frestelser, vilka dock är av olika

stor varaktighet hos olika individer.


Somliga angrips av en Satans ängel

( 2 Kor. 12:7 ), orenhetens ande, som plågar sinnet

med häftiga och avskyvärda frestelser,

anden med onda tankar och inbillningskraften

med så levande föreställningar, att deras

plåga är värre än döden.


2.   Andra gånger kan de som i denna natt

frestas av hädelsens ande, som fyller alla deras

begrepp och tankar med outhärdliga händelser

och inpräntar dem så klart i deras

inbillningskraft att de nästan tvingas att uttala

dem, och detta plågar dem mycket.


3.   Andra gånger kan de gripas av en avskyvärd

ande som av Jesaja kallas förbistringens ande

( 19:14 ), inte för att bringa dem på fall, utan

för att pröva dem.

       Denne fördunklar så deras sinne och fyller

deras omdömesförmåga med tusentals skrupler

och en sådan förvirring och rådlöshet, att de

inte blir tillfredsställda med någonting och inte

heller kan underkasta sitt omdöme andras

råd och åsikter.


Denna prövning är en av de svåraste och hemskaste

i sinnenas natt; den liknar ganska mycket de

plågor som förekommer i andens natt.


4.   Så ser de stormar och prövningar ut som Gud

brukar sända i denna natt till dem som har

för avsikt att senare införa i den andra natten,

även om inte alla uppnår den.

         Det är när de riktigt prövas och örfilas som

de övar och förbereder sig och vänjer sinnena

och själskrafterna vid föreningen med den

gudomliga Vishet som de skall uppnå.


      Ty om själen inte frestas och prövas med

plågor och bedrövelser når sinnena aldrig fram

till denna Vishet.

      Därför säger Syrak:  "Den som inte frestas,

vad vet han?

Den som intet har erfarit vet föga"  ( 34:9-10 ).

       Om denna sanning vittnar också Jeremia

när han säger:  "Du har tuktat mig, Herre;

och jag har kommit till besinning"  ( 31:18 ).

       

Men nu är det så att den tuktan som är mest

lämpad att leda oss in i den gudomliga Visheten,

det är just de inre prövningar som vi talar om.


      Det är de som är mest verksamma ifråga

om att rena sinnena från all den njutning och

tröst som själen till följd av sin naturliga svaghet

har varit så fäst vid.


     När själen sålunda blir riktigt förödmjukad,

så sker detta endast med sikte på den upphöjelse

som vänta henne.


5.   Beträffande varaktigheten av denna fasta

och botgöring för sinnena, så låter den sig inte

så lätt bestämmas.

Alla är inte underkastade samma frestelser

och samma prövningar.

    Gud mäter upp dem i enlighet med sin vilja

och alltefter den  grad av ofullkomlighet som de

skall renas ifrån.


      Men det är också alltefter den grad av kärleksförening han vill höja dem till som

förödmjukelserna blir mer eller mindre grundliga

och varar längre eller kortare tid.


De som är starka och har en stor förmåga att

lida renas intensivare och fortare.


     Svagare naturer däremot prövar han skonsamt

och genom lätta frestelser, och ofta bereder

han dem också sinnliga vederkvickelser för

att de inte skall gå bakåt.

         De stannar därför länge kvar i sinnenas natt

och uppnår först sent den fullkomliga renheten,

ja somliga når den aldrig.

        De befinner sig egentligen aldrig helt inne

i natten och aldrig helt utanför den.


      Deta är själar som inte kommer högre,

men för att bibehålla dem i ödmjukhet och självkännedom prövar Gud dem emellanåt genom

känslotorka och frestelser, och kommer dem

tidvis till hjälp med sin tröst för att de skall

förlora modet och börja söka jordisk hjälp.


      Det finns ännu svagare själar, för vilka Gud

liksom visar sig för att sedan försvinna.

      Så sätter han deras kärlek på prov;

ty utan dessa omvägar skule de aldrig lära sig

att närma sig hnom.


6.   Men hur snabbt Gud än må leda dem framåt,

så måste de själar som skall få nå fram till

kärleksföreningens lycksaliga och upphöjda

tillstånd vanligen stanna ganska länge i

känslotorka och frestelser, såsom erfarenheten

visar.


     Men nu är det tid att börja tala om den

andra Natten.       





Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:37

KAPITEL.  13.


OM DE ÖVRIGA FÖRDELAR SOM SINNENAS

NATT SKAPAR I SJÄLEN.


1.  Själen har vidare sådana ofulkomligheter

som kommer av andlig girighet; hon önskade

än det ena än det andra, och hon var aldrig

nöjd med varken det ena eller den andra

fromhetsövningen på grund av sitt begär

efter den glädje och tillfredsställelse som hon

fann i dem.


Men nu är hon fullständigt förändrad i denna

natt som är så djup och så full av långvarig

känslotorka. 

Eftersom  hon inte längre erfar de

ljuvligheter och njutningar hon var van vid, utan

tvärtom avsmak och motgångar, så fortsätter

hon sina andakter med en sådan måttfullhet,

att hon numera snarare skulle kunna synda

genom att göra för litet på områden det hon förut

syndade genom att göra för mycket.


      Likväl får den själ som har kommit in i denna

natt av Gud oftast både ödmjukhet och beredvillighet att göra det goda av kärlek till Gud,

även utan tillfredsställelse.

Och sålunda frigör hon sig från en mängd saker

som hon förut fann så stor glädje i.


2.   Den torka och motvilja som själen känner vid

sina andliga övningar befriar henne vidare från de

ofullkomligheter som vi har talat om i samband med

den andliga okyskheten.

Ty dessa svagheter härstämmar ju från som vi

redan har nämnt vanligen ur den njutning

som strömmar över från anden till sinnena.


3.   Beträffande de ofullkomligheter som är förknippade med den fjärde kardinalsynden,

det andliga frosseriet, som själen befriar sig från

i denna dunkla natt, kan läsaren gå tillbaka till

vad vi ovan redan har sagt om detta.

          Vi har emellertid inte anfört dem alla,

ty de är otaliga.  Jag kommer alltså inte att tala

om dem här.

Min önskan är i själva verket att med det snaraste

slutföra behandlingen av denna natt för att så

kunna gå över till den andra natten, där vi har

att behandla en mängd viktiga lärdomar

och en djup och svår lära.


     För att  förstå de oräkneliga fördelar som

själen utom de redan nämnda vinner genom att

i denna natt bekämpa det andliga frosseriet,

räcker det att framhålla att hon gör sig fri från

alla de ofullkomligheter vi har talat om, från

mycket annat ont och från avskyvärda laster som

vi inte talat om.

       Sådana har många människor råkat in i,

såsom erfarenheten visar, endast därför

att de inte har tämjt sina lustar beträffande

andligt frosseri.


Ty när Gud leder en själ in i denna torra och dunkla

natt, tyglar han till den  grad henne sbegär och

böjelser att hon inte får vederkvicka sig med

någon som helst lustkänsla eller sinnligt förnimbar

njutning, varken av högre eller lägre slag.

       Och detta genomför han konsekvent ända till

dess att själen ifråga om begär och böjelser

är alldeles förkrossad, omvandlad och överväldigad.

        Ty hennes begär och böjelser har förlorat

sin kraft, och själv liksom förtorkar hon eftersom

hon inte längre kan använda sitt smaksinne,

på samma sätt som mjölken i ett modersbröst

torkar bort när barnet är avvant.


       Och när själens böjelser är undertryckta gör

själen stora framsteg med hjälp av den underbara

andliga nykterhet som vi har talat om, och hon

förvärvar dessutom nya fördelar genom att

hennes lidelser har dämpats.

       Hon lever numera i frid och andlig ro, ty där

det inte finns några begär elle rnågon lystnad

som regerar, där finns det helle ringa bekymmer

längre, utan bara frid och tröst från Gud. 

4.   Därav uppstår en nandra fördel, nämligen den

ständiga känslan av Guds närvaro, och den

beledsagas av fruktan för att gå tillbaka på

den andliga vägen, som vi har sagt.

         Denna fördel är mycket värdefull och inte

minst betydelsefulla mitt i denna känslotorka

och rening av sinnena.

Ty själen berfiar sig från de ofullkomligheter

som förut vidlådde henne till följd av hennes

lidelser och böjelser och som försvagade

och förblindade henne.


5.  Det finns ytterligare en stor fördel i denna natt,

och det är att själen tränar sig i utövndet av alla

dygder på en gång.

Hon tränar sig i tålamod och långmodighet under

den långvariga känslotorkan och övergivenheten,

när hon måste framhärda i sina fromhetsövningar

utan att finna tröst eller tillfredsställelse.


      Hon tränar sig i kärlekne till Gud, ty hon handlar

inte till följd av någon lockelse eller smak för

sina handlingar, utan endast i avsikt att

behaga Gud. 

Likaså utövar hon styrkans dygd, ty mitt i den

svårighet och motvilja som motarbetar hennes

verksamhet hämtar hon kraft t.o.m i sin

svaghet och blir allt kraftfullare.


    Och slutligen påverka sbåde kropp  och själ

av de teologiska dygderna, av kardinaldygderna

och alla de övriga dygderna.


6.   Denna natt skapar alltså de fyra fördelar

som vi har talat om: den lycksaliga friden,

den vanemässiga hågkomsten av Gud med önskan

att behaga honom, renhet och kyskhet i själen

och slutligen utövandet av de dygder vi nämnt.

      Detta fastslog David också, när han själv

befann sig i denna natt.

Ty han säger:  "Min själ vill icke låta trösta sig;

då tänkte jag på Gud och gladde mig,

och jag utgjöt mitt bekymmer och min ande

försmäktade"  ( Ps. 77:4 ).


Strax efteråt tillägger han:  "Om natten efersinnade

jag mitt hjärta, jag övade mig i att göra min ande

klar och ren", det vill säga att jag förjaga

alla böjelser  ( Ps. 77:7 ).


7.   Vad de ofullkomligheter beträffar som hör till

de tre andra andliga lasterna, vreden, avunden

och lättjan, har själen renats från dem och skaffat

sig de motsvarande dygderna.

      Förkrossad och ödmjuk av torka och svårigheter, liksom av andra frestelser och prövningar som Gud har låtit henne undergå

denna natt, blir hon  mild och stilla gentemot Gud,

sig själv och nästan.


      Hon blir inte längre ond på sig själv eller sin nästa, och hon blir inte heller lidelsefullt upprörd

över sina egna fel eller över andras.

Hon är inte längre missbelåten med Gud och kommer inte längre med malplacerade klagomål

mot honom för att han inte genast

gör henne fullkomlig.


8.   Vad avunden beträffar, är hon nu kärleksfull

mot alla människor. Om det finns någon

avund inom  henne, så är det en avund som

inte är syndig såsom tidigare, när honn blev

smärtsamt berörd av andra föredrogs eller

överträffade henne.

         Ty nu när hon ser sig själv så eländig, ger hon

dem gärna företräde.

Och om hon ännu bär avund i hjärtat, jag säger

om, så är det en dygdig avund som består i

att efterlikna andra; och detta är förvisso

ett tecken på stor dygd.


9.    Också olusten och lättjan inför andliga ting

är inte längre syndig som förut.

Denna stämning uppstod då ur de andliga njutningar

som själen emellanåt fick upleva och som hon

längtad efter när hon inte längre hade dem

Men nu uppstår denna håglöshet inte längre ur

lustkänslornas svaghet, ty den har själen

befriats ifrån i reningen av de sinnliga begären,

hon har allt hängivit sig åt Gud. 


10.  Utom de fördelar vi nu har talat om finns det

ett stort antal andra som själen förskaffar sig genom denna rena kontemplation.

        När hon befinner sig mitt uppe i all torka och alla trångmål händer det ibland, just i ett ögonblick

då minst anar det, att Gud ger henne en andlig

glädje, en känsla avv ren kärlek eller en andlig upplysning, som var och en gagnar henne mera

och är mera upphöjd än alla tidigare njutningar.


Men jag måste medge att själen i början inte har

någon känsla därav, därför att det andliga inflytandet här är oerhört fint och inte uppfattas

av sinnena.


11.   Men ett ord, ju mer själen renas från sina

böjelser och sinnliga begär, desto mer uppnår

hon den andliga frihet som så småningom

berikar henne med den Helige Andes

tolv frukter.

        Därigenom befrias hom på ett underbart sätt

ur sina tre fienders händer, djävulen, världens

och hennes eget kötts.

        Ty därmed att hon förkvävt sitt intresse för

den sinnliga glädjen och njutningen hos alla

skapade ting har också djävulen, världen

och sinnligheten förlorat sina vapen och sin

kraft gentemot anden. 


12.   Det är alltså den långvariga känslotorkan

som kommer själen att gå framåt i ren kärlek till Gud. Nu beger hon sig inte längre till verket

driven av den  lust och glädje som hon fann

däri, nu rör hon sig bara av önskan att behaga Gud.


Nu handlar hon inte längre av inbilskhet och

egenkärlek såsom hon kanske hade för vana under

sin lyckas dagar, nu har hon blivit ängslig och

misstrogen mot sig själv, och fri från all

självbelåtenhet.


Så lever hon i den heliga fruktan, som bevarar

och ökar dygderna.


Denna torka utsläcker också naturens starka

begär och temperamentsutbrott, såsom vi

redan har påpekat.

Ty jag upprepar att om Gud inte ibland gav själen

någonnjutning, så skulle det vara ett under ifall

hon genom egna ansträngningar själv kunde

förskaffa sig någon sinnlig glädje eller tröst

i sina verk och andliga övningar.


13.  Det är i djupet av denna torra natt som själen

växer i kärlek till Gud och i brinnande önskan

att förhärliga honom.

Ty allteftersom de uttorkas, dessa sinnlighetens

bröst vid vilka själen klängde sig fast och

tillfredsställde sin aptit, så återstår henne i

denna torka och utblottning till slut bara en

enda stor önskan att tjäna Gud.


Och denna inställning är för Gud mycket

välbehaglig enligt psalmistens ord:

"Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande"

( Ps. 51:19 ).


14.   När därför själen nu går ut ur denna rening

eller dunkla natt, så inser hon klart att hon har

vunnit ala de många och vädefulla fördelar som

vi har tlat om, och i de versrader som vi nu har

förklarat utropar hon därför med all rätt:

"O, lyckliga lott!  ------ gick jag ut osedd av alla".


Därmed vill hon säga:  Jag har befriat mig från de

band och det slaveri somde sinnliga begären

och böjelserna höll mig fången i.


Jag gick ut osedd av alla, dvs. utan att de tre

fiender jag talat om kunde hindra mig.

       Dessa invecklade ju nämligen själen i begär

och njutningar och höll henne fången, så att hon

inte kunde gå ut ur sig själv och nå fram till

den fullkomliga friheten i Guds kärlek.


Menn utan detta hjälpmedel är de vanmäktiga

och oförmögna att bekämpa själen.


15.  Sålunda har ett ständigt förkvävande

effektivt dämpat själens fyra lidelsr, glädjen,

smärtan, hoppet och fruktan.

        Den vanemässiga torkan har sövt ner de

naturliga böjelserna hos sinnligheten.

        Sinnena och själskrafterna har inordnat

sig i en fullständig harmoni genom att upphöra

med sina resonerande förrättningar, vilka som

sagt utgjorde hela befokningen och

bebyggelsen i själens lägre del.


Och det är denna del som själen kallar sitt hus

när hon säger:

                TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


Detta sinnlighetens hus ligger redan i vila.

Lidelserna är kuvade, begären dämpade, böjelserna

lugnade och nedsövda medelst denna lycksaliga

natt som renar sinnena.


Och själen har  kunnat gå ut ur sitt hus, och hon

börjar nu att vandra andnes väg. 


Det är deras väg som avancerar och deras somm redan kan kallas avancerade, den heter också

upplysningens väg eller den ingjutna

kontemplationens väg.


På denn vägen lär och vederkvicker Gud själv

själen, varvid resonerande meditation och all

sysselsättning ochaktiv medverkan från

själens sida underlåtes.





 

 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 mars 2016 20:36

KAPITEL.   11.


FÖRKLARING AV TRE AV VERSERNA I

DENNA STROF.


1.   Detta flammande i kärlek förnimmer man

vanligen inte i början, därför att kärleken på

grund av naturens orenhet ännu inte har börjat brinna, eller därför att själen somm sagt

inte förstår sig själv och inte tillåter kärleken

att verka i lugn och ro.


     Men antingen hon detta eller inte, så känner

själen emellanåt en plötslig stark längtan

stiga upp inom sig, och ju mer den växer desto mer

känner sig själen dragen till Gud och  upptänd

av kärlek till honom, utan att veta eller förstå

hur och varifrån denna kärlek och hängivenhet

till Gud kommer.

  

        Denna kärlekseld och uppflamande kan ibland

växa till den grad att hon längtar efter Gud med

en ångestfylld kärlek.

Det är detta som David som befann sig i denna

natt talar om i dessa ord:  "När mitt hjärta ändrades

också min håg och mina känslor", dvs. de övergick

från sinnligt liv till andligt liv genom den känslotorka och den avsaknad av lustkänslor som

vi talar om.  Därför tillägger David:


"Och jag blev tillintetgjord och förstod det icke"

( Ps. 73:21 ).

Ty som vi har sagt vet själen inte vilken väg hon går, hon ser sig bara vara tillintetgjord beträffande

både de övernaturliga och de naturliga erfarenheter

som brukade bereda henne njutning.


   Hon kan bara konstatera att hon är alldeles

upptänd av kärlek och vet inte hur det har gått till.

  

      Och när detta uppflammande i kärlek emellanåt

växer, så blir längtan efter Gud så stor i själen

att kroppens ben tycks förtorka, natruen försvagas

och all hennes värme och kraft tycks tyna

bort för att ge plats åt en levande kärlekströst,

ty själen känner att denna kärlekströst är fylld

av liv. 


      Samma känsla hade också David när han

utropade:  "Min själ törstar efter den levande

Guden"  ( Ps. 42:3 ), vilket betyder:

Levande var den törst som min själ kände.


Och då denna törst är levande, så kan vi säga

att den dödar.

Men måste emellertid lägga märke till att häftigheten hos denna törst inte är ständig

oavbruten utan bara uppträder då och då, 

även om man vanligtvis alltid känner av den

något.


2.  Det bör dock som jag förut sade beaktas

att denna kärlekslängtan inte märks så mycket

i början, utan då erfar själenn bara den känslotorka

och tomhet som vi skall tala om.

     

       Ty istället för denna kärlek som först så

småningom vaknar, känner själen mitt i torkan

och  tomheten hos sina själskrafter samtidigt

enn vanemässig oro och farhåga för att inte

behaga Gud, liksom ångest och fruktan att

inte tjäna honom på rätt sätt.

        Men det är ett behagligt offer för gud när han ser själen i oro och ångest av kärlek till honom.

      

Denna oro och ångest i själen orsakas av den

hemlighetsfulla kontemplationen, och denna varar

ända till dess att sinnet, dvs. den sinnliga delen

av människan, genom denna känslotorka

någorlunda har  renats från sina naturliga böjelser

och känslor.


     Det är först när detta har skett som samma

kontemplation tänder en gudomlig kärlek i anden.

     Men under hela denna tid liknar själen

mest en sjuk som undergår behandling:

allt i lidande i denna dunkla natt, i denna hårdhänta

sinnenas rening, där själen tillfrisknar från

en mängd ofullkomligheter och ivrigt

ägnar sig åt att utöva alla dygder för att så göra

sig värdig den gudomliga kärleken,

vilket vi närmare skall utveckla i förklaringen

av följande versrad:


                   O LYCKLIGA NATT!


3.   Gud försätter själen i denna sinnenas natt för

att rena de lägre sinnena, anpassa dem efter

anden, underkasta dem den och förena dem med

den, och detta genom att föra dem in i mörkret

och ta ifrån dem förmågan till resonemang

och meditation.


       På samma sätt leder Gud senare anden in i andens natt för att rena den och förena den med sig.

Därigenom vinner själen sådana fördelar, även om hon själv inte tycker det, att hon anser det vara en

stor lycka att genom denna saliga natt ha befriats

från de bojor och band vari de lägre sinnena

höll henne fången. 


     Och därför sjunger hon i följande vers:

"o lyckliga lott!"

För att bättre förstå denna vers måste vi lägga märke till de fördelar som själen under denna

natt förskaffar sig och för vilkas skull han anser

det vara en lycklig lott att ha gått igenom

denna natt.

        Dessa fördelar sammanfattar själen i

följande vers:

               GICK JAG UT OSEDD AV ALLA.


4.  Med detta utgående menas befrielsen från

den underkastelse vari själen hölls ifråga om

sin sinnliga del, som tvingade henne att i sitt

sökande efter Gud vara bunden till en så svag,

begränsad och dessutom så farlig verksamhet

som den som utgår från denna sinnliga del.


     Ty råkade själen vid varje steg in i tusentals

ofullkmligheter och dårskaper, såsom vi nyss visade

när talade om de sju kardnalsynderna.


       Alla dessa fel är hon nu fri ifrån, ty denna natt

udanröjer alla njutningar av både högre och lägre

slag, försätter all mediterande verksamhet i mörker

och skapar otaliga andra fördelar ifråga om

förvärvandet av dygder, vilket vi nu skall tala om.


       Det kommer att bli en riklig tröst för den som vandrar denna väg att kunna konstatera,

att något som för själen tycks vara så hårt

och motbjudande och som står så helt i motsats

till andens smak likväl kan vara en källa till

så mycket gott.


       Detta goda framgår därur att själen i sina

känslor och handlingar lösgör sig från alla skapade

ting och vänder sig till de eviga tingen.


Detta bereder stor lycka och sällhet, framför

allt på grund av den stora fördel som ligger i dödandet av alla begär till och böjelser för skapade ting, men också på grund av att det finns så få

som ger sig till tåls och verkligen genomför detta

att träda in genom den trånga port och vandra den

smala väg som leder till livet, som vår

Frälsare säger  ( Matt. 7:14 ).  


     Ty den trånga porten är sinnenas natt, där själen

berövar sig själva alla ting och utblottar sig för

att komma in genom den; därvid stöder hon sig på

tron som utsluter all sinnlig insikt;

för att sedan vandra den smala vägen, varmed menas den andra natten, andens natt.


Och därefter är det på den vägen som anden

vandrar fram emot Gud, och detta sker i renaste

tro, vilket är medlet till förening med Gud.


    Men eftersom denna väg är så smal och mörk

och skräckingivande att det inte finns någon

jämförelse lellan den sinnenas natt som vi nu

talar om och mörkret och prövningarna  i den

andens natt som vi sedan skall tala om,

så följer därav att de som går den vägen

är mycket fåtaligare, men i gengäld är de fördelar

de vinner avsevärt mycket större. 


   Nu skall vi först i korthet tala litet om fördelarna

av sinnenas natt, för att sedan kunna övergå

till att behandla andens natt.




          




  


 


 

 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se