Alla inlägg under januari 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2014 15:22

KAPITEL ÅTTA:
DÄR DET VISAS HUR BÖJELSERNA FÖRMÖRKAR OCH FÖRBLINDAR SJÄLEN.

1.  Det tredje onda som begären orsakar i själen är att de förblindar och förmörkar henne. Som töcknen förmörkar luften och inte låter solstrålarna bryta igenom, eller som en spegel som har fått fläckar inte längre noggrant kan återge bilden, eller som en av smuts grumlad vattenyta otydligt återspeglar ansiktet på den som betraktar sig i den, är också förståndet hos en själ i vilken begären bor liksom övertäckt av mörka moln.

Men dessa låter varken det naturliga förståndets sol eller den övernaturliga, gudomliga Visheten bestråla och upplysa själen.  Om detta talar David med följande ord: "Mina missgärningar har gripit mig, och jag förmår inte längre se"

( Ps. 40:13 ).

2.    I samma grad som förståndet blir förmörkat blir också viljan förslappad, minnet försvagat och själens pliktenliga handlande råkar i oordning.

Ty då dessa själsförmögenheter i sin verkan är avhängiga av förståndet, måste också de råka i oordning och förvirring så snart förståndet inte längre är fritt.

Därför säger David:  "Min själ är storligen förskräckt" 

( Ps. 6:4 ), som ville han därmed säga:  Beträffande sina själsförmögenheter har hon råkat i oordning.

       Ty, som vi redan har sagt, är förståndet i detta tillstånd inte mottagligt för Guds vishetsljus, lika litet som dimmig luft är mottaglig för solljuset.   Och viljan är inte i stånd att omfatta Gud i ren kärlek, lika litet som en dimmig spegel förmår återge gestalten framför den.

Ännu mindre förmår det minne som är inhöljt  i ett dimskikt av begär att göra sig enn klar bild av Gud, just så som inte heller en grumlig vattenyta tydligt återspeglar betraktarens bild.

3.   Begärelsen förblindar och fördunklar själen också därför att begärelsen som sådan är blind.  Av sig själv förstår den ju ingenting, utan förståndet måste alltid vara dess blindförare.

Av detta följer också att så snart själen låter leda sig endast av begärelsen, blir hon blind.

Hon liknar den som ser men som låter leda sig av en som inte kan se, och då blir resultatet inte bättre än om båda var blinda.   Följden blir just det som vår Herre säger hos Matteus:  "Om en blind leder en blind, faller de båda i gropen"  ( Matt. 15:14 ).

     För fjärilen är ögonen till föga nytta när den härliga ljusglansen lockar och driver den in i elden.

     Likaså kan vi säga om en människa som ger efter för sina böjelser, att hon liknar en fisk som, bländad av ljuset, inte ser de snaror som fångstmännen tillreder.

Det är detsamma som David mycket klart låter förstå, när han talar om sådana människor: "Eld föll ned över dem, och de såg inte solen" ( Ps. 58:9 ).

Begärelsen är som elden, som värmer med sin hetta och bländar med sitt sken.  Och så verkar den också i själen, den upptänder åtrån och bländar förståndet, så att detta inte längre ser ljuset.  Orsaken till att man bländas är ju den att när en ny och främmande ljuskälla sätts tätt framför ögonen, då fäster sig synförmågan vid denna och ser inte längre det vanliga ljuset.

Så går det också till när begärelsen lägger sig så tätt framför själen och tränger sig så in i hennes blick att den stackars själen felaktigt tar detta ljus för det rätta och låter sig bemäktigas av det.  Det sunda förnuftets ljus är borta, och själen skall inte återse det förrän begärelsens bländverk är undanröjt.

4.  Därför måste man bittert beklaga den okunnighet som gör att många mnniskor efter eget godtycke företar sig varjehanda späkningar och meningslösa övningar, till vilka de sätter sin lit och tror att de endast med detta, utan att döda sina böjelser och begär, skall kunna nå fram till förening med den gudomliga Visheten.  Men om de inre med all iver bemödar sig om att döda sina begär, är allt detta förgäves. 

Använde de däremot bara hälften så mycket kraft på detta enare, skulle de påen enda månad göra större framsteg än genom alla sina andra övningar under många år.

Ty liksom åkermarken först måste bearbetas om den skall kunna bringa skörd ---- utan bearbetning kan den bara frambringa ogräs --- måste också själen för att gå framåt först döda sina begär.

Ja, jag fruktar inte att påstå att utan detta kommer hon inte längre in i sin strävan efter fullkomlighet och insikt om Gud och sig själv än det sädeskorn som blir sått på oplöjd jord.

Mörker och vanmakt kommer inte att vika ur själen, förrän begären är slutgiltigt bannlysta.

Dessa påverkar själen så som starr eller små fläckar påverkar ögat:  de hindrar synen, ända till dess att ögat befrias från dem.

5.  David har förvånats av sådana människors förblindelse och av det hinder som deras begär utgör för den oförfalskade sanningen.

Han har sett Guds vrede över detta och han utropar: "Innan era törnen, det är era begär, blir hårda och växer upp till en tät törnehäck som spärrar sikten mot Gud, Skall Herren handla med er som med de levande.

Han skär ofta av deras livstråd mitt i dess lopp, och han uppslukar dem i sin vrede" ( Ps. 58:10 ).

Ty när själens begär ännu är levande och hindrar henne att förstå den övernaturliga verkligheten, slår Gud henne, i detta livet eller i det kommande, med straff och tillrättavisning, vilket skall vara till luttring.

Det heter vidare att han skall uppsluka dem i sin vrede, ty det lidande som själen genomgår när hon luttras är ett straff för den förödelse som begären har åstadkommit i själen. 

6.   O, om människorna ändå insåg vilket oerhört stort värde denna gudomliga upplysning har, som de nu berövas i en förbindelse orsakad av alla deras lidelser och onda begär!

Om de visste hur många olyckor och skador som dessa begär dagligen förorsakar, därför att de inte dagligen kuvas!

   Inte får man överlägset stoltsera med det goda förstånd och de andra gåvor man fått av Gud, och så inbilla sig att ens lidelser och begär inte likafullt skulle förblinda och förmörka ens själ och få henne att sjunka ner i ett allt sämre tillstånd.

Vem skulle väl någonsin ha kunnat tro att en man som Salomon, som var så fulländat vis och så överhopad med Guds gåvor, skulle bli så förblindad och så viljesvag att han uppe i hög ålder reste altaren till en mängd avgudar, som han till och med själv tillbad  ( jfr. 1 Kung. 11:4 )?

Men till detta förförde honom enbart hans svaghet för kvinnor och hans ifråga om hjärtats begär och glädje ämnen.

I boken Predikaren säger han också om sig själv;

"Ingenting som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ngen glädje nekade jag mitt hjärta" ( 2:10 ).

Utan tvivel var han i början mycket klok, men eftersom han inte späkte sina böjelser lät han sig slutligen ryckas med av dem, til den grad att de alltmer förmörkade och förblindade hans förstånd.

Och till sist gick det så långt att han helt utsläckte det stora ljus, den gudomliga vishet som Gud hade gett honom.

Så avföll han från Gud på sin ålderdom.

7.  Om begären nu kunde hade åstadkomma något sådant redan hos denne man, som ändå så grundligt kände till skillnaden mellan gott och ont, vilka frukter kommer väl då dessa ospäkta böjelser att bringa till mognad hos oss vanliga oerfarna?

Passar det inte in också på oss, det som Gud sade till profeten Jona om Nineves invånare, att "de vet inte vad som är höger och vänster"  ( 4:11 )?

Vid varje litet steg tar vi det onda för det goda och det goda för det onda, och detta är vad vi av egen förmåga duger till.

Vad skall det väl då bli av oss till slut, om också begären sälar sig till vår naturliga blindhet?

Blir det då inte sant också om oss, det som Jesaja säger om dem som hänger sig åt sina lustar:  "Som blinda trevar vi efter väggen och söker med händerna, som om vi saknade ögon; ja, med vår blindhet har det gått så långt att vi mitt på ljusa dagen stöter emot, som om det vore mörk natt"  ( 59:10 ).

Så går det nämligen för var och en som är förblindad av lustarna.  Även om han står mitt upp i sanningen och vet vad som är bra för honom, ser han det ändå inte bättre än om han vore insvept i det tätaste mörker.      

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 januari 2014 14:28

KAPITEL SJU:
DÄR DET VISAS HUR SJÄLEN PLÅGAS AV SINA BÖJELSER.

DETTA BEVISAS OCKSÅ GENOM LIKNELSER OCH MED HJÄLP AV CITAT.

1.   Det andra slaget av positiv skada som begären tillfogar själenn består i att de plågar och toterar henne.

Då är hon lik någon som är bunden med rep på en sträckbänk någonstans och som inte får ro förrän han har gjort sig fri.

Om sådana människor säger David: "Mina synders rep ---- det är begären  --- omger mig"  ( Ps. 119:61 ).

     Och just så som någon som läger sig naken på törne och taggar blir plågad och pinad, blir också själen plågad och pinad som hon hänger sig åt begären.

Ty liksom törnena sticker, sårar, hänger sig fst och smärtar, gör också begären det.

Därför säger också David om dem: "De har omringat mig som stickande bin, de sårade mig med sina gaddar och flammade upp mot mig som eld i törne"  ( Ps. 118:12). Under trycket av begären, som liknas vid törnen, griper nämligen ängslans och plågans eld alltmer omkring sig.

   Och liksom lantmannen med tanke på den efterlängtande skörden slår och driver på oxarna vid plogen, pinar också begären själen under oket av åtrån efter det hon vill ha.

Detta blir åskådliggjort för oss genom Delilas begär att få veta vad Simsons stora styrka bestod av.

Då berättar oss den Heliga Skrift att hon plågade och pnade honom till dess att hans själ blev dödstrött: 

"Då blev hans själ utmattad och intill döden trött"

( Dom. 16:16 ).

2.   Lystnaden plågar själen desto mer ju starkare den är.

Så stark som lystnaden är, så stark är också plågan.

Och ju mera lystnad som finns i själen, desto mer plågor har hon att lida.

Hos en sådan själ går nämligen redan i detta livet i uppfyllelse det ord som står skrivet i Uppenbarelseboken om Babel:  "Efter det mått som hon har varit ärad  och frossat, efter det måttet skall ni tillfoga hennes plåga och sorg"  ( 18:7 ).

       Och liksom den som faller i fiendehänder blir plågad, lider också själen kval och pina om hon låter sig intas av sina begär.  Vi har en träffande bild för detta i Domarboken ( 16:21 ).   Där läser vi nämligen om den starke Simson, som först var en mäktig och fri domare i Israel.

Men när han föll i fiendens våld, tog de hans styrka ifrån honom, stack ut hans ögon och vingade honom att gå i en trampkvarn, där de plågade och torterade honom så mycket de ville.

På liknande sätt går det också för en själ i vilken dessa fiender, nämligen begären, bor och härskar.

De börjar med att försvaga och förblinda henne, så som vi strax skall tala om.

Sedan skrämmer och plågar de henne genom att binda henne vid lidelsens trampkvarn.

Och de rep somm binder henne är just hennes egna begär.

3.   Men Gud har medlidande med dessa själar som till en egen skada och med så stor kraftförbrukning försöker tillfredsställa sina böjelsers hunger och törst i de skapade tingen.

Därför ropar han till dem genom Jesajas mun: "Ni alla som törstar" av begär, "kom till vattnet!

Om ni som inga penningar har", ingen egenvilja och inga begär,  "skynda er:  köp av mig och ät!

Kom och köp av mig vin och mjölk", det vill säga frid och andlig glädje, och det utan egenviljans "pengar" och utan att behöva ge mig någon ersättning i form av arbete och möda, vilket ni däremot måste göra för era begär.

"Varför ger ni ut" er egnviljas "pengar för något som inte är bröd?", det vill säga inte är Guds Andes bröd.

Och varför slösar ni era begärs "alla ansträngningar på sådant som inte kan mätta er?"

Så kom då och hör på mig, ni kommer i så fall att vederkvicka er vid det efterlängtade goda, och er själ kommer att förlusta sig vid allt det feta  ( 55:1-2 ).

4.   Till detta feta når man fram endast om man avstår från alla njutningar i det skapade.

Ty det skapade länder till kval, under det att Guds Ande ger vederkvickelse.

Därför ropar Kristus till oss hos Matteus: "Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag vederkvicka er; så skall ni finna ro för era själar" ( 11:28-29 ), det vill säga; ni alla som är fyllda av kval och nöd, och belastade med alla era bekymmer och begär, lägg av dem och kom till mig!

Jag skall vederkvicka er, och ni skall få den ro för era själar som era begär berövar er.

Ty begären är en tryckande börda.

  Därför säger David om dem: "De överstiger min kraft som en tung börda"  ( Ps. 38:5 ). 

 


Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 januari 2014 17:35

KAPITEL 6:
    DÄR DET TALAS OM DE TVÅ VIKTIGASTE SKADORNA FÖR SJÄLEN, VILKA ORSAKAS AV HENNES BEGÄR, DEN ENA ÄR PRIVATIV, EN ANDRA POSITIV.

1.     För en bättre och klarare förståelse av det sagda är det lämpligt att påvisa de viktigaste skador som dessa begär förorsakar i själen.

Den ena skada består att den berövar själen Guds Ande, den andra i att begären tröttar och plågar den själ som de behärskar, samt fördunklar, befläcker och försvagar henne.

Ty så talar Herren hos Jeremia:  "Mig har de övergett, en källa med frisk vattnen, och de har gjort sig brunnar, usla brunnar som inte håller vatten"  ( 2:13 ).

Dessa båda skador, nämligen den privativa och den positiva, förorsakas av vilken som helst akt av oordnad lystnad.

      Låt oss först tala om den privativa skadan. 

Det är alldeles uppenbart att ju mer själen hänger fast vid något som blott är skapat, och ju mer denna längtan vinner utrymme inom henne, desto mindre mottaglighet har hon för Gud, eftersom två motsatser inte kan existera tillsammans, enligt vad filosoferna säger och vad vi har sagt i det fjärde kapitlet. 

Och kärlek till Gud och kärlek till det skapade är varandras motsatser.   Därför kan en vilja inte rymma både kärlek till det skapade och till Gud.

Eller vad skulle det skapade ha gemensamt med Skaparen? 

Det sinnliga med det andliga?

Det synliga med det osynliga?

Det förgängliga med det eviga?

Det himmelska, rent andliga födan med den jordiska, rent sinnliga födan?

Kristi utblottning med hängivelsen för en eller annan sak?

2.   Också i den naturliga tillblivelseprocessen är det likadant. En form kan inte bildas i ett subjekt om inte först den tidigare, motsatta formen försvinner, ty denna är genom sin olikhet med den nya ett hinder för denna.

Likaså kan inte i en själ som har hängett sig åt den sinnliga andan  den rent andliga andan dra in.

Därför säger Herren hos Matteus:  "Det är otillbörligt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna"  ( 15:26 ),

och vid ett annat tillfälle hos samme evangelist:

"Ge inte det som är heligt åt hundarna!"  ( 7:6 ).

      På dessa båda ställen liknar vår Herre dem vid Guds barn som genom att döda alla jordiska begär bereder sig till att i all renhet motta Guds Ande.

Dem däremot som vill tillfredsställa sin längtan efter det skapade tingen liknar han vid hundar.  Ty barnen får äta vid samma bord och ur samma skål som Fadern, det vill säga smaka av hans Ande, men åt hundarna ger man bara smulorna som faller från bordet.

3.  I detta ligger en antydan om att alla skapade varelser och ting inte är annat än smulor från Guds bord.

Därför är det inte malplacerat att beteckna dem som hundar som enbart vill mätta sig med det skapade.

Därför skall barnens bröd tas ifrån sådana människor, eftersom de inte vill resa sig från smulorna, alltså från det skapade, och längta efter sin Faders, den oskapade Andens bord.  Därför lider de också med rätta alltid hunger liksom hundarna, eftersom smulorna ju bara retar hungern i stället för att stilla den. 

Om sådana människor säger David: "De lider hunger som hundarna och stryker omkring i staden, de morrar när de inte är mätta"  ( Ps. 59:15-16).

Ty den som är slav under begären, han är alltid otillfredsställd och vid dåligt lynne, som en hungrig människa.

      Men den hunger som det skapade åstadkommer, vad skulle då den kunna ha gemensamt med den mättnad som Guds Ande ger ?  Därför kan inte heller denna andliga, oskapade mättnad gå in i själen, om inte begärens skapade hunger först har bortträngts ur själen.

Ty, som vi redan har sagt, två motsatser kan ju inte existera tillsammans i ett och samma subjekt.

Och sådana motsatser är i vårt fall hunger och mättnad.

4.  Det framgår alltså klart hur mycket era Gud så att säga åstadkommer, när han renar och befriar en själ från sådana motsatser,  än när han skapar henne ur intet.  Ty motsägelser sådana som begären och de stridiga böjelserna är ett större hinder och motstånd mot Gud än det rena intet.

Detta senare gör ju inget motstånd.

      Därmed må det vara nog sagt om den första viktiga skadan som begären tillfogar själen, nämligen att de motarbetar Guds Ande.

Detta har ju ovan redan blivit utförligt framställt.

5.   Nu ämnar vi behandla den andra inverkan som begären på flerfaldiga sätt frambringar i själen; de tröttar, plågar, bländar, befläckar och försvagar själen.

Om denna femfaldiga verkan skall vi nu tala mera detaljerat.

6.   Vad det första angår, är det klart att begären gör själen trött och kraftlös.  De är ju som oroliga, missbelåtna barn, som oupphörligt tjatar på sin mor och vill än det ena än det andra, och som aldrig är nöjda.

Och liksom den girige som gräver efter en skatt och plågar sig, så bemödar sig också den själ som vill uppnå det som hennes begär förespeglar henne.   Och om hon så också har uppnått detta, anstränger och plågar hon sig alltjämt och är aldrig nöjd.

När allt kommer omkring är det i läckande cisterner som hon öser, de kan inte kvarhålla något vatten för att släcka törsten.

Därför säger Jesaja: "Sedan han ansträngt sig känner han sig törstig, och hans begär inte är släkt " ( 29:8 ).

Också den själ som är fylld av lustar anstränger och tröttar sig och är som en febersjuk, som inte känner sig bra förrän febern har lämnat honom och vars oupphörligt tilltar.

Det går henne som den man om vilken det i Jobs bok heter: "När han hade tillfredsställt sina begär blev han ännu mera betryckt och besvärad, den heta längtan växte i hans själ och varje lidande kom över honom"  ( 20:22 ).

    Ja, själen tröttat ut och plågar sig med sina begär, blir hetsad av dem, jagad, piskad som vattnet av stormvinden.

Just så driver de själen hit och dit och låter henne ingenstans få komma till ro.

Om sådana själar säger Jesaja: "Den gudlöses hjärta är som ett brännande hav" ( 57:20 ).

Men ond är den som inte blir herre över sina begär!

       Nå, denn själ som vill tillfredsställa sina begär anstränger och plågar sig, ty hon gör som en hungrig som öppnar munnen för att mätta sig med vind, men som i stället

för mättnad blir ännu mer uttorkad, eftersom detta inte är någon mat för honom.

m en sådan själ säger Jeremia: "I hettan av sin brunst drog hon in vind istället för kärlek i sig"  ( 2:24 ).

För att antyda i vilken torka en sådan själ finner sig, ger han strax därpå följande råd: "Skydda din fot --- det är dina tankar ---- mot nakenheten och din strupe mot torkan" ( 2:25 ), det vill säga: bevara din vilja från att tillfredsställa ett begär som blott förosakar ännu mera torka. 

     Och såsom en förälskad man förgäves anstränger sig den förhoppningens dag då hans strävan gått om intet, så bemödar och plågar sig själen med alla sina begär och deras uppfyllelse. De skapar ju allesammans bara en allt större hunger och en allt större tomhet.

Ty med begäretär det som med elden: den flammar upp så länge man lägger på bränsle, men när detta är förbrukat måste den snart slockna.

7.   Ja, med begäret står det ännu sämre till.   Under det att elden slocknar när bränslet tar slut, avtar nämligen begäret ingalunda i samma grad som det växte till när det blev tillfredsställt, också om det har nått sitt mål.

Nej, istället för att avta, som fallet är med elden när bränslet är förbrukat, förtär det sig formligen i nyttiga bemödanden.

Ty hungern har blivit större, näringen däremot mindre.

Om detta säger Jesaja: "Man skall vända sig åt höger och dock hungra; man skall äta åt vänster och dock inte mättas" ( 9:20 ).
Ty de som inte kuvar sina begär ser med rätta, när de vänder sig om, hu de som står på Guds högra sida mättas med andens ljuvlighet, vilket inte förunnas dem.

Och med rätta blir de inte mättade om de söker sin näring till vänster, det vill säga om de stillar sina begär i det skapade.

Ty medan de åsidosätter det som ensamt kan tillfredsställa, söker de sin lust i det som bara väcker ännu mera hunger.

      Sålunda är det klart att begären gör själen trött och kraftlös.  

  


Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 januari 2014 10:58

KAPITEL FEM:


I VILKET SAMMA ÄMNE BEHANDLAS.  MED TEXTER OCH BILDER UR DEN HELIGA SKRIFT PÅVISAS HUR NÖDVÄNDIGT DET ÄR FÖR SJÄLEN ATT NALKAS GUD GENOM DENNA MÖRKA NATT AV FRIGÖRELSE FRÅN BEGÄRET TILL ALLA TING.


1. Vad vi har sagt torde kunna ge oss en viss uppfattning om vilket avstånd som skiljer de skapade tingens väsen från Guds väsen.


Vidare ser vi hur de människor som fäster sig vid något skapat står lika fjärran från Gud som detta föremål, eftersom kärleken framkallar likhet och likställdhet.


Detta kände den helige Augustinus till när han i sina SOLILOQUIA  talade till Gud på följande sätt: "O jag eländige! När skall min vrånghet och ofullkomlighet någonsin kunna förlikas med din rättsinnighet?   Du är i sanning god och Jag ond, du är kärleksfull och jag kärlekslös, du är helig och jag eländig. 


O Gud, du är ljus och jag förblindelse, du är liv och jag är död.   Du är läkedom, jag är den sjuke.

Du är den högsta sanningen, men jag är alltigenom fåfänglighet.  Så talar denne helige man.


2.  Det är alltså en stor dåraktighet av själen att tro att hon kan nå upp till denna höga grad av förening med Gud, innan hon har gjort sig fri från begär efter alla de naturliga eller övernaturliga ting som kan hindra henne.


Det råder nämligen ett ofantligt avstånd som innebär ren förvandling till Gud.  Därför undervisar oss vår Herre om den vägen när han i Lukasevangeliet säger:  "Ingen av er kan vara min lärljunge, om han inte försakar allt vad han äger" 

( 14:33 ).


Och det är ju alldeles klart.  Ty den läran som Guds Son har kommit för att undervisa oss i, den bestod ju just i föraktet för de jordiska tingen, för att vi skulle kunna motta Guds egen Ande.  Alltså, i den mån själen inte befriar sig rån dem, är hon heller inte i stånd att motta Guds Ande i ren förvandling.


3.  I Andra Mosebok ( kap. 16 ) har vi en bild av detta.

Där berättas att Gud inte gav himlabrödet, det vill säga mannat, åt Israels barn, förrän det mjöl de medfört från Egyptien var förbrukat.

Detta låter oss förstå att själen först och främst måste avstå från alla jordiska ting, ty denna änglarnas föda passar inte för den gom som ännu vill njuta smaken av människors föda.

 

    Den själ som ännu söker nöje och tillfredsställelse i främmande njutningar, gör sig inte blott oduglig at motta den  gudomliga Anden utan och även i hög grad misshaglig inför Hans gudomliga Majestät, eftersom hon söker andens föda men inte nöjer sig med Gud ensam, utan därutöver och samtidigt vill stilla sin lust och smak för andra ting.


Samma sak lär oss ytterligare ett ställa i den Heliga Skrift

( 2 Mos. 16:8-13 ), där det berätta att Israels barn inte nöjde sig med en enkla föda som mannat var, utan de längtade också efter kött och bad om sådant.


Men detta förtörnade mycket vår herre, därför att de ville jämställa så grov och profan föda med en så fin och upphöjd föda som mannat, vilket dessutom i sig inneslöt kraften och smaken av alla slags födoämnen.


Därför säger också David:  "Ännu var maten i deras mun, då kom Guds vrede över dem", och eld föll ned från himlen och brände dem till döds i tusental  ( Ps. 78:30-31 ).


Ty Gud ansåg det ovärdigt att de längtade efter annan föda, när de hade fått den som kom från himlen.


4.  O, om andliga människor ändå visste vilka andliga värden de förlorar, att de inte vill avstå från att hysa begår efter barnsligheter!  Om de ändå visste hur de  denna enkla själaföda skulle kunna finna smaken av allt gott om de bara lät bli världslig njutning!


Men den smaken finner de inte, därför att de inte vill ta på sig denna försakelse.  Varför kände inte israeliterna smaken av all den näring som finns i mannat? 


Därför att de inte nöjde sig enbart med det.   Då de alltså inte fann den smak och den kraft de ville, var det inte därför att mannat inte innehöll allt detta, utan därför att de ville ha något annat.  Den som vill älska något annat tillsammans med Gud, han fäster sannerligen inte stor vikt vid Gud, när han i jämnhöjd med Gud placerar något så himmelsvitt olika.


5.  Erfarenheten lär oss blott alltför väl att om viljan intresserar sig för en sak, uppskattar man den över allt annat som i sig känsk är värdefullare men som inte behagar viljan lika mycket. 


Vill man njuta av båda föremålen jämsides, kommer man nödvändigtvis att göra orätt mot det högsta föremålet genom att man jämställer dem.  Men eftersom det nu är så att ingenting i världen kan jämställas med Gud, är det en grov kränkning mot honom att vilja älska något annat samtidigt eller att fästa sig vid det.    

Och när redan detta är sant, vad skall man då säga ifall själen älskade detta andra mera än Gud?


6.  Denna sanning är det Gud har velat låta oss fatta, när han befallde Mose att stiga upp på berget där hann ville tala med honom.   Gud befallde honom inte blott att gå dit upp ensam och lämna Israels barn kvar därnere, utan han befallde  även att lastdjuren inte ens fick gå och beta med berget i sikte

( 2 Mos. 34:3 ).


På så sätt visar Gud att denn själ som vill stiga upp på detta fullkomlighetens berg  för att träda i förbindelse med Gud, hon bör inte endast frigöra sig från allt skapat och lämna det kvar därnere, utan också frigöra sig från sina böjelser och begär, bildlikt talat från sina lastdjur, och inte lämna dessa kvar på betesmarkerna med berget i sikte, det vill säga i njutandet av något som inte är Gud.


Ty i Gud upphör alla begär, och detta är fullkomlighetens till stån.

      Sålunda består vägen och det nödvändigaste i att man tillägnar sig en vanemässig omsorg om att späka sina böjelser och begär.  Man når toppen desto snabbare, ju mera man anstränger sig vid denna frigörelse.


Så länge man inte har lyckats med den, har man inte nått toppen, vilka dydger man än må utöva för övrigt.  Och man utövar dem inte på ett fullkomligt sätt, om inte själen befinner sig i ett tillstånd av utblottning, försakelse och frigjordhet från varje begär.

 

     Vi har en mycket talande sinnebild för detta i Första Mosebok. Vi läser där att patriarken Jakob ville gå till berget Betel för att där resa ett altare åt Gud och offra en gåva till honom.  Men först uppställde han tre villkor för det folk han hade i följe: det första  var att helt göra sig av med alla främmande gudar, det andra att rena sig, det tredje att byta om kläder  ( 35:2).


7.   Dessa tre villkor låter oss förstå vad en själ som vill bestiga fullkomlighetens berg måste uppfylla, om hon vill göra sig självt ill ett altare där hon skall kunna ge Gud en offergåva bestående av renaste kärlek, lovsång och tillbedjan.

Innan hon börjar uppstigningen måste hon helt och hållet ha uppfyllt tre villkor, motsvarande dem vi har anfört. 

   

   Det första består i att göra av med alla främmande gudar, det vill säga främmande böjelser och känslobindningar.

    

  Det andra består i att rena sig från rester av dessa böjelser genom sinnenas mörka natt, där själen måste späka sig och uppriktigt ångra sig.

    

  Det tredje villkoret slutligen, som är lika nödvändigt för att kunna nå upp på detta höga berg, det består i att byta om kläder.  Det är Gud själv som, när de två första villkoren väl är uppfyllda, ersätter de gamla kläderna med nya; han ingjuter i själen en helt ny förmåga att begripa och att Gud i Gud genom att viljan nu är frigjord från sina tidigare böjelser och mänskliga önskningar, och skapar i själen nya kunskaper om Gud när de tidigare sätten att känna och de gamla bilderna har lämnats därhän.


Allt som var förbundet med den gamla människan, alltså hennes naturliga läggning, avlägsnar han och beklär henne med en ny och övernaturlig läggning vad beträffar själsförmögenheterna.


Så blir då alla hennes mänskliga handlingar förvandlade till gudomliga.  Detta är vad man uppnår i föreningens stadium.

Nu, i den gudomliga föreningen, är själen bara ett altare, där Gud motar tillbedjan, lovsång och kärlek, och där han ensam bor.  

   

  Om vi förstår varför han hade föreskrivit att det altare på vilket förbundsarken skulle vila, skulle vara alldeles tomt inuti ( 2 Mos. 27:8 ). 

Han ville låta själen ana hur tom på allt skapat han ville ha henne, för att hon skulle kunna bli ett värdigt altare åt Hans höga Majestät.    På detta altare fick inte någon främmande eld brinna, inte heller fick dess egen eld någonsin utsläckas.

    

När nämligen Nadav och Avihu, översteprästen Arons söner, anlade en främmande eld åt honom, vredgades han och dödade dem ögonblickligen itt framför själva altaret

( 3 Mos. 10:1 ).  Vi bör därmed förstå att i den själ som vill vara ett värdigt altare får varken kärleken till Gud utsläckas eller främmande kärlek blandas samman med dem.


8.   Ty Gud tål inte att någonting, skapat sammanblandas med honom.   Därför läser vi också i Första Samuelsboken:


När filisteerna ställde förbundsarken i det tempel där deras avgud bodde, låg dennes bild varje morgon framstupa på jorden, och till sist hade den slagits i stycken  ( 5:2-4 ).

lott en enda önskan tillåter och vill Gud se hos oss, nämligen

den att helt och fullt kunna hålla hans lag och att kunna ta på sig och bära Kristi kors.


Därför heter det i den Heliga Skrift att Gud hade förbjudit att man lade något annat i förbundsarken, där manna förvarades, än lagboken och Moses stav, vilken är en sinnebild för korset  ( 5 Mos. 31:26 ).   


Ty den själ som inte känner någon annan längtan än den att helt uppfylla Herrens lag och att bära Kristi kors, hon är en sann förbundsark som inom sig bär det sanna mannat, varmed menas Gud själv.     

        

Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 21:15

KAPITEL FYRA.


HÄR PÅVISAS HUR NÖDVÄNDIGT DET ÄR FÖR SJÄLEN ATT FULLT MEDVETET GÅ IGENOM DENNA SINNENAS MÖRKA NATT, SOM ÄR EN FRIGÖRELSE FRÅN BEGÄR, I AVSIKT ATT NÅ FRAM TILL FÖRENING MED GUD.


1.  En själ som vill uppnå förening med Gud måste nödvändigtvis gå igenom denna mörka natt av frigörelse från begär och av förnekelse av lust och intresse för världsliga ting.  Orsaken till detta är att de böjelser hon känner för de skapade tingen, de är inför Gud såsom rent mörker som själen är klädd i.


Och i detta tillstånd kan hon omöjligen upplysas och genomträngas av Guds rena och enkla ljus om hon inte först gjort sig fri från dem.

Ljus kan inte gå ihop med mörker, ty som evangelisten Johannes säger: "Mörkret kunde inte ta emot ljuset" ( Joh. 1:5 ).


2.  Skälet till detta är, enligt vad filosofen lär, att två motsatser inte kan tåla varandra inom samma person eller föremål.  Och mörkret, som här är böjelserna för det skapade, och ljuset, som är Gud, är varandras motsatser och har inte någon som helst likhet eller överensstämmelse sinsemellan.


Aposteln Paulus säger ju också i Korinterbrevet: "Vilken gemenskap har ljuset med mörkret?" ( 2. Kor. 6:14 ).


Av allt detta följer att denn gudomliga föreningens ljus inte kan ta själen i besittning förrän dessa böjelser har fördrivits därifrån.


3.   Vidare, för att ännu bättre kunna gå med på vad som här ovan sagts, bör man veta att en själens böjelse för eller kärlek till något skapat jämställer själen med detta skapade.


Och ju större denna känsla är, desto mera jämställer man dem och ökar litenheten.


Ty kärlek skapar jämlikhet mellan den älskade och hans föremål.  Därför sade David, när han talar om sådana som fäste sitt hjärta vid avgudar:  "De som har gjort dem skall bli demm lika, ja, alla som förtröstar på dem"  ( Ps. 115:8 ).


Sålunda stannar den som älskar något skapat lika lågt nere som detta skapade, ja på sätt och vis ännu lägre.

Ty kärleken inte bara jämställer, utan gör också att den som älskas underordnas de älskande.

 

   Så kommer det sig att genom själva den omständigheten att själen älskar någoting, gör hon sig oförmögen till att fullt förenas med Gud och att förvandlas till honom.

Ty det skapades låghet är mycket mera oförenlig med Skaparens höghet än vad mörkret är med ljuset.

   

   Därför är allt som finns i himlen och på jorden ingenting i jämförelse med Gud.

Jeremia säger ju också: "Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himlen, och där lyste inget ljus" ( Jer. 4:23 ).


Genom att säga att han såg jorden tom, låter han förstå att alla skapade varelser och ting som den bär var ingenting, och likaså jorden själv.

Och att säga att han såg upp mot himlen och inte såg något ljus, det betyder att alla himlens ljus jämförda med Gud är rent mörker.

Följaktligen är allt skapat ett intet, och vi kan säga att de böjelser vi har för det är mindre än intet, eftersom de hindrar och därmed innebär en avsaknad av föreningen med Gud, liksom också mörker är intet och mindre än intet, eftersom det innebär en avsaknad av ljus.


På samma sät som den som är i mörker inte kan uppfatta eller nå ljuset, likaså kan en själ som fäster sig vid något skapat inte uppfatta eller nå Gud.

  

      Och så länge hon inte är renad kan hon inte äga honom, vare sig härnere i den rena förvandlingen i kärlek eller däruppe i himlen i detklara skådandet.

        För att bättre belysa detta skall vi tala mer ingående om det.


4. Då det nu förhåller sig så att alla skapade väsen i jämförelse med Guds oändliga väsen är ett intet, så föler av detta att en själ som lägger ned sin kärlek på detta intet själv också är ett intet inför Gud, och mindre än intet.


Ty som vi har sagt skapar kärleken jämlikhet och likhet, ja än mer, gör den den älskande underlägsen.

Och alltså kan denna själ inte på något vis förena sig med Guds oändliga väsen, eftersom det som inte är ju omöjligen kan passa samman med det som är.

  

      För att gå in på några enskilda exempel så är all skönhet endast en ytterlig vanskaplighet, efter vad Salomo säger i sina ordspråk: "Skönhet är förgänglig och fägring är en vindläkt" ( Ord. 31:30 ).


Och följaktligen är den själ som älskar skönheten hos något skapat oerhört ful inför Gud.

Det är därför som denna själ inte kan förvandlas till den skönhet som är Gud, eftersom fullheten inte kan nå upp till skönheten.

  

    Och allt behag och all älskvärdhet hos de skapade vaelserna är, i jämförelse med Guds behag, något mycket obehagligt och osmakligt.  Av detta följer att en själ som är gripen av lockelserna och behagen hos något skapat är utomordentligt misshaglig och intetsägande inför Gud och sålunda ur stånd att bli delaktig i hans oändliga behag och skönhet.


Ty det som är obehagligt är mycket avlägset från det som är oändligt behagligt.

        Och all godhet hos de skapade varelserna i denna värld kan, järmförd med Guds oändliga godhet, kallas illvilja eftersom: "ingen är god utom Gud allena"  ( Luk. 18:19 ).

Det är därför som den själ som lägger ned sin kärlek på denna världens goda är utomordentligt dålig inför Gud.


Och lika litet som illviljan kan ha någonting gemensamt med godheten, lika litet kandenna själ förena sig med Gud, som är den högsta godheten.

     

     Och all världens vishet och all mänsklig skicklighet är, i jämförelse med Guds oändliga vishet, en ren och ytterlig okunnighet, enligt vad Paulus skriver i brevet till korinthierna:   "Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud" ( 1 Kor. 3:19).


5.  Av detta följer att den som räknar med allt sitt vetande och sin skicklighet för att kunna uppnå och förena sig med  

Guds vishet, han är mycket okunnig inför Gud och mycket fjärran från vishet.


Ty okunnigheten vet inte vad vishet är, vilket är detsamma som vad Paulus säger i sitt ord, att denna vishet inför Gud är dårskap.  Inför Gud är de människor som håller sig för att vara kloka mycket okunniga.


Därför säger Aposteln om dem när han skriver till romarna:

"När de berömde sig av att vara visa, blev de dårar" 
( Rom. 1:22 ).  Och endast de människor har Guds vishet som lägger ned sitt vetande som om de var barn och okunniga, och börjar att vandra med kärlek i hans tjänst.


Om detta slags vishet har Paulus också undervisat korinthierna:  "Om någon bland er menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så må han bli en dåre för att han skall kunna bli vis.

Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud"

( 1 Kor. 3:18-19 ).

För att förenas med Guds vishet bör själen alltså snarare vandra i okunnigheten än i lärdom.


6.   Och all överklassmakt och all världslig frihet är i jämförelse med Guds Andes frihet och herravälde ingenting annat än djupaste slaveri, ångest och bundenhet.

      Alltså, en själ som fäster sig vid hög social ställning och andra liknande värdigheter, eller vid frihet för sina begär och intressen, hon blir inför Gud ansedd och behandlad inte som ett hans barn, utan som en vanmäktig slav och fånge. 


Och detta därför att hon inte har velat följa hans heliga lära, som säger att den som vill vara den störste han skall bli den minste, och den som vill vara den minste han skall bli den störste ( jfr. Luk. 22:26 ).

   

     Och så kan denna själ inte uppnå den andens kungliga frihet som man vinner i den gudomliga föreningen.

Ty slaveri kan inte ha någon som helst delaktighet i frihet.

Och frihet kan inte bo i ett hjärta som är underkastat stridiga viljor, ty ett sådant hjärta är i fångenskap.


I ett fritt hjärta däremot, i ett Guds barns hjärta, bor friheten.

Av denna anledning var det som Sara sade till sin make Abraham, att han skulle "driva ut ur sitt hus denna tjänstekvinna och hennes son, ty tjänstekvinnans son skall inte ärva med den fria hustruns son".  

( 1 Mos. 21:10 ). 


7.  Och alla nöjen och all lust som viljan kan finna i världens ting är, i jämförelse med den oändliga ljuvlighet som Gud är, bara den djupaste smärta,plåga och bitterhet.


Och följaktligen är den som lägger ned sin kärlek på sådant inför Gud värd djup smärta, plåga och bitterhet, och han kan inte komma fram till Guds ljuvliga  och ära omfamningar i föreningen med honom, eftersom han ju bara förtjänar plåga och bitterhet.

   

     All rikedom och all ära som det skapade kan bjuda är, i jämförelse med den rikedom som Gud är, bara mycket stor fattigdom och djup nöd.  Och följaktligen är en människa som tycker om att äga detta ytterligt fattig och eländig inför Gud, och kan av den anledningen inte nå fram till det lyckliga tillstånd av rikedom och ära som inte är något annat än en förvandling till Gud.


Och detta så visst som att det som är fattigt och eländigt är ytterst avlägset från den högsta ära och rikedom.


8.  Det är därför som den gudomliga Visheten utbrister i kagan över sådana människor som gör sig själva fula och tarvliga, eländiga och fattiga, genom att de älskar det som är rikt och vackert enligt världens tankar, och i Ordspråksboken utropar hon: "Till er, ni män, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.  Lär klokhet, ni okunniga, och ni dårar, lär förstånd.  Hör, om höga ting vill jag tala, och mina läppar skall upplåta sig till att säga vad rätt är.


Rikedom och ära vinns hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.  Min frukt är bättre än guld, ja finaste guld, och den vinning jag skänker är bättre än utvalt silver.


På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar, till att ge dem som älskar mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus"  ( Ord. 8:4-6, 18-21 ).

    

  Så talar den gudomliga Visheten till dem som lägger sitt hjärta och sin kärlek i något världsligt, vad det än må vara, på det sätt vi sagt.  Och hon kallar de små, därför att de är lika det de älskar, och det är mycket litet.


Och av den anledningen säger hon till dem att de skall uppfatta dubbelmeningen och lägga märke till att hon talar om stora ting och inte, som de, om småsaker.       


Och att de stora rikedomarna och äran som de älskar, de finns hos henne, och i henne, och inte alls där de tror. Höga, överflödande rikedomar finns i henne, och rättvisa.


Ty fastän det syns dem som om denna världens ting är allt detta, varnar hon dem så att de skall lägga märke till att hennes är bättre.


Ty, säger hon, de frukter som de skall finna hos henne, dem kommer de att uppskatta högre än guld och ädelstenar, och det som hon frambringar i själarna är bättre än det utsökta silver de älskar så mycket.


I detta inbegrips alla de slag av böjelser som man kan ha i detta liv.                 





Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 17:35

KAPITEL TRE.


TALAR OM DEN FÖRSTA ORSAKEN TILL DEN MÖRKA NATTEN, DET VILL SÄGA OM AVLÄGGANDET AV BEGÄRET EFTER VÄRLDSLIGA TING OCH INTRESSEN, OCH ANGER ORSAKEN TILL VARFÖR DET KALLAS EN NATT.


1.  Detta avläggande av begäret efter allt världsligt kallar vi "natt". Ty på samma sätt som natten ju inte är annat än att avlägsnande av ljuset och därmed också av anblicken av alla de föremål man ser i ljuset, så att synförmågan lämnas i mörker och vanmakt ----- kan man också kalla denna frigörelse  från begär en natt för själen, ty att berövas all lust till jordiska ting, det är som att lämnas i mörkret och vanmakt.


Likasom synförmågan vidmaktshålls av ljuset och lever på föremålen men upphör med detta när ljuset släcks, så vidmaktshålls själen av begäret och lever på allt som hon med sinnen och känslor kan njuta av.

Men när begäret släcks, då upphör själen at leva på allt detta och lämnas i mörker och vanmakt med avseende  på begäret.


2.   Låt oss anföra ett exempel för vart och ett av sinnena.


      Om en själ avstår från sin längtan att lyssna till sådant som kan behaga hörseln, så lämnas hon i mörker och vanmakt med avseende på detta sinne.

  

     Om hon avstår från allt som är behagligt att se på, så lämnas hon i mörker och vanmakt också med avseende på detta sinne.

  

      Om hon försakar den njutning som ljuvliga dofter kan bereda luktsinnet, så  lämnas hon i mörker och vanmakt  även med avseende på luktsinnet.

   

      Nekar hon sig smaken av sådan föda som tillfredställer gommen, så lämnas honn åter i mörker och vanmakt.

    

     Och slutligen, om själen frigör sig från all den lust och det välbehag som kan erfaras genom känselsinnet, så lämnas hon med avseende på detta sinne likaledes helt i mörker och vanmakt.

      

    Den själ som sålunda har avsagt sig och undanröjt allt njutande av jordiska ting och frigjort sig från begäret efter dem, om henne kan vi alltså hävda att hon befinner sig som i en mörk natt, som inte är något annat än ett stort tomrum inom henne efter dessa världsliga intressen.


3.  Orsaken till detta ligger enligt filosoferna i att när Gud just har skapat själen i kroppen, är hon som en blank tavla, ett oskrivet blad.


Och med undantag för vad hon sedan uppfattar med sina sinnen, kan ingenting på naturligt sätt eller från något annat håll meddelas henne.  Därför är själen så länge hon lever i kroppen lik en som är instängd i ett mörkt fängelse och som inte vet någonting utöver det lilla han kan se genom sina fängelsefönster.


Och om han inte såg genom dem, skulle han ingenting alls få se.  Lika litet kan själen på naturligt sätt nå fram till någonting annat än vad hon får veta genom förmedling av sinnena, som är hennes fängelses fönster.


4.  Av detta följer att om föraktar och avvisar det som hon kan uppfatta med sinnena, kan vi just säga att hon lever i mörker och tomhet, då hon ju efter vad vi sagt intepå naturligt sätt kan få ljus genom andra fönsterluckor än genom dem vi sagt.

Visserligen är det sant att vi inte kan underlåta att se och  höra, att känna, lukta och smaka.

Men om vi ringaktar och tillbakavisar dessa förnimmelser, som om vi verkligen inte kunde se, inte höra och så vidare, då fäster vi inte något avseende vid dem och blir inte längre förvirrade av dem.  Just så som dem sluter ögonen förblir i mörker. likväl som den blinde som inte har förmågan att se.

    

Och därför sade David: "Fattig är jag och i djupt betryck alltifrån min ungdom"  ( Ps. 88:16 ).

Fastän han troligen var rik kallar han sig fattig, därför att han inte hade något intresse för sina rikedomar, och så var det detsamma som om han verkligen vara fattig men samtidigt haft intresse för rikedom, hade han inte varit i rätt bemärkelse, eftersom själen varit rik på begär och uppfyld av dem.

    

Därför kallar vi endast detta slag av fattigdom en natt för själen --- då vi ju här inte avser att tala om en verklig förlust av ägodelar, vilket inte alls utblottar själen ifall hon fortfarande har kvar begäret efter dem.


Utan vi menar fattigdom på begär och på smak för njutning --och den fattigdomen gör själen fri och tom vad hon än må äga.

Det är inte själva tingen som uppfyller själen eller som förorsakar henne någon skada, eftersom hon ju inte går in i dem, utan endast det intresse och det begär hon hyser inom sig.


5.   Detta första slags natt träffar själen i förnimmelse - och känslolivet, såsom vi senare skall beskriva, och det är den ena av de två nätter själen måste gå igenom för att, som vi ovan sagt, uppnå förening med Gud.

    

Nu skall vi övergå till att betrakta hur nödvändigt det är för själen måste gå ur sitt hus, ut i denna sinnenas mörka natt, för att komma till föreningen med Gud.     


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 15:17

KAPITEL TVÅ:


HÄR FÖRKLARAS VAD DEN MÖRKA NATT ÄR SOM SJÄLEN MÅSTE GÅ IGENOM FÖR ATT NÅ FRAM TILL FÖRENING MED GUD.

    Ut i den mörka natten.


1.  Den vandring som själen måste göra för att uppnå förening med Gud, kan av tre orsaker kallas  en NATT.


Den första orsaken: är själens utgångspunkt, därför att där måste hon avlägga sin åtrå efter de världsliga ting hon är fästad vid och de intressen hon har, genom att avstå från dem och förneka dem.

Och detta verkar som som ett slags natt för människans alla sinnen och känslor.


Den andra orsaken: är det medel, den vägen hon måste ta, alltså trons väg, vilken ju också den är mörk som natten för vårt förstånd.


Den tredje orsaken: är vandringens slutmål, Gud själv, som likaså måste sägas vara som en mörk natt för själen under hennes jordeliv. 

Dessa tre nätter måste passera genom själen,

eller rättare, själen måste passera genom den,

för att slutligen uppnå föreningen med Gud.


2.   I Tobits bok  ( 6:18-22)  finner vi en sinnebild för dessa tre nätter i den skildring där ängeln befallde den unge Tobias att låta tre nätter förgå, innan han rörde sin brud.


Under den första natten: blev han tillsagd att ta hjärtat av en fisk och rosta det över elden -- som en symbol för det hjärta som är fästat vid denna världens goda och som i den gudomliga elden måste brännas rent från allt skapat, innan själen kan träda in på den väg som leder till Gud.

Vid denna rening förjagas djävulen, han som har makt över själen genom denn längtan som hon känner efter världsliga njutningar.


3.  Under den andra natten: sade ängeln till Tobias att han skulle bli mottagen av de heliga patriarkerna och få stanna hos dem, dessa fäder i tron.

Ty när själen under den första natten har avsagt sig allt som tillhör sinnena, inträder hon direkt i den andra natten genom att  hon nu står där med endast tron i behåll ---- inte så till vida att hon skulle utesluta kärleken, men väl varje annan förståelse och kunskap, vilket allt vi senare skall tala om.

Denna tro är ju något som inte har med sinnena eller känslorna att göra.


4.  Under tredje natten: sade ängeln till Tobias att han sklle få mottaga välsignelsen, det är Gud själv --- som tack vare den andra natten, trons natt, meddelar sig med själen, fastän på ett så intimt och omärkligt sätt att det känns som en ny natt för henne, ja så länge denna förbindelse varar rent av som en mycket mörkare natt än förut, vilket vi senare skall beskriva.


När emellertid denna tredje natt är förbi, det vill säga när detta Guds sätt att meddela sig i anden har upphört, vilket vanligen sker medan själen befinner sig i ett stort mörker ---- då följer omedelbart föreningen med Bruden, de vill säga med Guds Vishet.


Allt i enlighet med vad ängeln sade till Tobias, att när den tredje natten för gått skulle han förenas med sin brud i helig gudsfruktan, ty när denna är fullkomlig, är också kärleken till Gud fullkomlig, och detta är fallet när själens förvandling åstadkoms genom dess kärlek till Gud.


5.  Dessa tre nätter utgör i själva verket endast en enda natt, fastän uppdelad i tre skeden liksom den naturliga natten.


Ty den första: sinnenas natt, är lik första delen av den riktiga natten, när man inte längre kan varsebli föremålen. 


Den andra natten: tron, liknar midnattstiden, då fullt mörker råder.


Och den tredje natten: Gud, överensstämmer med den första morgongryningen, på vilken följer en soluppgång.

För att emellertid bättre förstå dessa tre skeden av själens natt, skall vi nu avhandla vart och ett särskilt.       

Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 11:22

FÖRSTA BOKEN:


KAPITEL 1.


DEN FÖRSTA STROFEN ---- OM DE TVÅ SKILDA SLAG AV NÄTTER SOM ANDLIGA MÄNNISKOR GENOMGÅR.


DESSA NÄTTER BERÖR DELS DEM HÖGRE DELEN AV SJÄLSLIVET DELS DEN LÄGRE.

STROFEN FÖRKLARAS.


UT I DEN MÖRKA NATTEN

AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN

---- O LYCKLIGA LOTT!  ----

GICK JAG SEDD AV ALLA

TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


1.    I denna första strof besjunger själen den äventyrliga men lyckliga lott hon har frigjort sig från de yttre tingen och från de begär, böjelser och många ofullkomligheter som finns i känslolivet, när detta inte helt inordnas under förnuftet utan uppreser sig mot det.


  För att rätt förstå innebörden av detta måste man veta att den själ som vill uppnå fullkomlighetens tillstånd i allmänhet först måste genomgå två olika slags nätter, som religösa författare  brukar kalla själens rening eller luttring men som vi här vill kalla "nätter", därför att själen i båda fallen vandrar liksom i ett nattsvart mörker.


2.   Den första natten eller reningen ger rum i förnimmelse- och känslolivet, vilket den aktuella strofen syftar på, och den natten är det som behandlas i första delen av denna bok.


Den andra natten är den som inträffar i den andliga, högre delen av själslivet, vilket den andra strofen talar om,  och den natten skall vi behandla i andra och tredje delarna, i den mån det rör sig om själens aktiva roll. 

Vad däremot dess passiva roll beträffar blir det avhandlat i fjärde delen.


3.  Den första natten tillhör nybörjarnas stadium, den tid då Gud börjar att införa dem i ett kontemplativt tillstånd, där emellertid också anden deltar, så som vi senare skall förklara .


Den andra natten eller reningen tillkommer endast de andliga mera erfarna, och inträffar vid den tiden då Gud vill upphöja dem till det tillstånd som innebär förening med honom. Detta är en ännu mörkare och djupare natt och en fruktansvärt hård sluttring, vilket vi senare skall tala om.                  


FÖRKLARING AV STROFEN


4.   Detta är ett sammandrag av vad själen vill säga i denna strof.  Gud kallade och själen gick.
Driven endast av kärlek till Gud, men helt upptänd av denna kärlek, gick hon UT I DEN MÖRKA NATTEN.


Denna natt är en avsägelse och en rening från sinnenas och känslornas många böjelser för världens yttre ting och företeelser, som tidigare hade varit så ljuvliga för hennes mänskliga natur.

Av detta består sinnenas natt.


Därför säger hon också att hon gick ut när HENNES HUS LÅG I VILA, det vill säga när alla känslor och böjelser hade kommit till ro inom henne och hon själv hade kommit till ro beträffande dem. Ty  hon kan inte frigöra sig från denn pina och ångest som begär och böjelser underblåser, förrän dessa har dämpats och somnat in.


Och just detta kallar själen för sin LYCKLIGA LOTT.

Hon har GÅTT UT OSEDD AV ALLA, det vill säga utan att några sinnliga begär eller något annat har kunnat hindra henne.  Hon säger vidare att hon har gått ut om natten, de vill säga under det att Gud tog bort begär och böjelser från henne, vilket för henne var som en natt.


5.   En LYCKLIG LOTT var det för henne att av Gud bli förd in i denna natt där allt detta goda finns och dit hon inte av sig själv hade kunnat komma.

Det finns för övrigt ingen människa som är i stånd att av egen kraft befria sig från begären för att kunna nalkas Gud.


6.  Detta är i korthet innehållet i strofen.

Låt oss nu övergå till att tolka varje versrad och närmare utveckla det som tjänar vårt syfte.

Även vid följande strofer kommer den metod att användas som vi angav i förordet, nämligen att först uppställa och förklara varje strof i sin helhet och sedan förklara varje versrad för sig.  

 

   



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards