Alla inlägg under april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 april 2016 03:06

TREDJE STROFEN.   DEL.  1.


O FACKLOR AV ELD!


I ER STRÅLGLANS


GER SINNETS DJUPA GROTTOR,


EN GÅNG MÖRKA OCH BLINDA


NU MED SÄLLSAM SKÖNHET


BÅDE LJUS OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE.


FÖRKLARING.


1.   Må det nu behaga Gud att skänka sin nåd,

ty den behövs verkligen i hög grad för att förklara

den djupa meningen i denna strof.


Den som läser denna strof måste göra det på ett

uppmärksamt sätt, ty om han inte har erfarenhet av dessa ting, kommer det kanske att verka en aning

dunkelt och omständigt.


Men för den som har erfarenhet kommer det nog att vara klart och angenämt.

Denna strof lovprisar och tackar själen sin Brudgum

för de stora nådegåvor, som hon genom denna förening med honom får motta.


Hon säger här att hon genom denna förening tar emot många djupa insikter om honom själv.

          Det är en insikt, som är full av kärlek och som förmedlar ljus och kärlek till själens förmögenheter och sinnen, vilka före denna förening var dunkla

och blinda.


Nu kan de upplysas och ta emot kärlekens värme,

och det gr de också för att i sin tur kunna ge ljus och kärlek åt honom, som upplyste och uptände

dem i kärlek.


Denn som verkligen älskar är ju nöjd, bara han får

använda allt han är i sig själv, allt han förmår,

allt han har och mottar för den älskade.


Ju mer detta är, desto mer glädje erfar han av att ge det.  Det är av detta själen får njuta här,

därför att hon kan stråla inför sin Älskade och älska honom tack vare den strålglans och kärlek hon

mottar.  Versen lyder:


O FAKLOR AV ELD! 


2.   För det första bör man veta, att facklor har

två egenskaper, nämligen att lysa och avge värme.


För att man skall förstå hurdana dessa facklor är,

som själen här talar om, och hur de lyser och glöder i henne samt skänker henne värme, bör man veta,

att Gud i sitt enda och enkla vara är sina attributs

hela kraft och storhet.


Han är ju allsmäktig, vis och god, han är barmhärtig,

rättfärdig, mäktig och kärleksfull etc. och han

        är även andra oändliga attribut och dygder,

som vi inte känner till.


Eftersom han är allt detta i sitt enkla vara, får själen i honom se all denna storhet och alla dessa

dygder, var och en för sig, då han ju är förenad med

henne och efterhand finner det för gott att

uppenbara denna kunskap för henne.


Hon ser alltså, att han är själva allmakten,

visheten, godheten och barmhärtigheten etc.


Eftersom vart och ett av dessa ting är själva

Guds vara ------ i ett enda SUPPOSITUM ------

som är Fadern eller Sonen eller den Helige Ande,

och eftersom vart och ett av dessa attribut

är Gud själv och eftersom Gud är oändligt ljus

och en oändlig gudomlig eld, som vi sagt

           tidigare, så följer härav, att vart och ett av dessa oräkneliga attribut, liksom Gud själv, lyser och avger värme. 


Vart och ett av dessa attribut är således

en fackla, som upplyser själen och ger henne kärlekesn värme.


3.   Då själen får kunskap om dessa attribut i en enda akt i denna förening, är Gud själv för henne

som många facklor på enn och samma gång,

vilka var för sig skänker henne ljus och värme.


Hon har nämligen kunskap om dem var och en

för sig och genom denna kunskap upptänds

hon i kärlek.

Därför är det så att genom alla facklor tillsammans och genom var och enför sig älskar själen och upptänds av var och en av dem och av dem alla

tillsammans, eftersom dessa attribut, som vi sagt,

är ett vara.  


Alla dessa facklor är därför en enda fackla, som

allefter sina krafter och attribut lyser och glöder

som många facklor.

Därför älskar själen i en enda kunskapsakt från dessa facklor genom var och en av dem, och när

hon gör det älskar hon också genom dem

alla tillsammans.


Hon får i denna akt ta emot en intensiv kärlek genom var och en av dem och från var och en

av dem och från alla tillsammans och genom alla 

tillsammans.

Den strålglans, som denna fackla skänker henne av Guds vara, eftersom han är allsmäktig, ger själen ljus och kärleksvärme från Gud, eftersom han är

allsmäktig.

Gud blir så för själen en fackla av allmakt, som ger

henne ljus och kunskap i enlighet med detta

attribut.


Den strålglans, som denna fackla skänker henne av Guds vara, eftersom han är vishet, ger henne ljus

och kärleksvärme från Gud, eftersom han är vis.


Gud blir så för själen en fackla av vishet.

Den strålglans, som denna Guds fackla skänker

henne, eftersom han är godhet, ger henne ljus

och kärleksvärme från Gud, eftersom han är god.


Gud blir så för själen av fackla av godhet.

På samma sättär han för henne en fackla avrättfärdighet, styka, barmhärtighet och av alla

de andra attribut, som tillsammans framställs

för henne i Gud.


Och det ljus, som hon mottar av alla dessa tilsammans, förmedlar värmen från Guds kärlek,

med vilken hon älskar Gud, därför att han är allt detta.

I detta meddelande och i detta uppenbarande av sig själv, som enligt min mening är det högsta möjliga i detta livet, är Gud för själen som oräkenliga

facklor, vilka bringar kunskap om honom

och kärlek till honom.   


4.   Mose såg dessa facklor på berget Sinai.

När Gud gick där förbi honom, kastade han sig

till marken, började ropa och talade om några

av dem:  "Härskare, Herre, barmhärtige,

saktmodige, tålmodige Gud, du är stor i mildhet

och sannfärdig, du bevarar nåd mot tusenden,

du tar bort synderna, missgärningarna

och överträdelserna, ty inför dig är ingen av egen

kraft oskyldig"  ( 2 Mos. 34:6-7 ).


Här ser man, att de mest framträdande attribut

och dygder, som Mose där lärde känna i Gud,

var hans allmakt, herravälde, gudomlighet,

barmhärtighet, rättvisa, sanning och rättfärdighet

och detta vare en mycket god kunskap om Gud.


Eftersom kärleken förmedlades till honom i enlighet

med denna kunskap, blev kärlekens njutning

och välbehag mycket sublima.


5.   Det bör därför påpekas, att den njutning,

som själen mottar i kärlekens hänryckning, meddelad genom den eld som utgår från

dessa facklors sken, är u nderbar och gränslös,

ty den är så överflödande riklig som den skulle

vara om den kom från många facklor.


Varje fackla glöder i kärlek ochhettan från en av dem tänder en annan och lågan från en fackla tänder en annan låga, liksom också en facklars ljus ger ljus åt en annan.


Det beror på att man genom varje attribut lär känna

de andra. Så har de alla blivit ett ljus och en eld och var och en av dem är ett ljus och en eld.

        Själen, som på gränslöst sätt dragits in i dessa

utsökta lågor och ömt sårats av kärlek genom

var och en av dem och som av dem alla tillsammans

är ännu djupare sårad och mer levande i Guds kärleks liv, förstår mycket tydligt, att denna kärlek

härrör från det eviga livet, vilket inbegriper allt gott.


Eftersom hon till en viss grad får erfara detta här,

inser hon till fullo sanningen i det som Brudgummen

säger i Höga Visan, nämligen att "kärlekens

facklor var erldens och lågornas facklor" ( 8:6 ).


"Hur skön är du inte där du skrider fram i dina skor,

du furstedotter!"  ( Höga Visa 7:1 ).


Vem skulle kunna berätta om ditt sällsamma behags storhet och majestätet i den härliga

strålglansen och kärleken från dina facklor?


6.   Den Heliga Skrift berättar, att en av dessa

facklor i forna tider kom förbi Abraham och hos honom uppväckte en mycket stor och dunkel fasa,

eftersom det var en fackla av den stränga rätt visa,

som skulle tillämpas mot kananeerna

( 1 Mos. 15:12-17 ).


Då nu alla dessa facklor av kunskap om Gud upplyser dig vänligt och kärleksfullt, o rikt lönade

själ, hur mycket större kommer då inte det ljus

och den kärleksnjutning att bli, som de skall ge dig,

än den fasa och det dunkel, som den där facklan

uppväckt hos Abraham! 


Och hur stor, ja, hur föträfflig och mångskiftande

kommer  inte din njutning att bli, eftersom du i

och från alla dessa facklor tar emot välbehag

och kärlek genom att Gud meddelar sig åt dina

förmögenheter i överensstämmelse med sina attribut och dygder?

Det är ju så att när någon älskar sina egenskaper.


Därför skänker dig din Brudgum, som lever i dig,

nådegåvor i enlighet med sin natur.


Eftersom han är allsmäktig, gör han dig gott

och älskar dig med vishet.

Eftersom han är oändligt god, känner du att han

älskar dig med godhet.

Eftersom han är helig, känner du att han älskar dig och ger dig sina nådegåvor med helighet.


Eftersom han är rättfärdig, känner du att han älskar

och skänker dig sin nåd på ett rättfärdigt sätt.


Eftersom  han är barmhärtig, medlidsam och saktmodig, känner du hans barmhärtighet,

medlidande och saktmod.


Eftersom han är ett mäktigt, sublimt och utsökt

vara, känner du att han älskar dig på ett mäktigt,

sublimt och utsökt sätt.


Eftersom han är ren och obefläckad, känner du

att han älskar dig med renhet och på ett

obefläckat sätt.


Eftersom han är sann, känner du att han i sanning

älskar dig.

Eftersom  han är frikostig, kännder du att han 

älskar dig och skänker dig sin nåd med frikostighet utan någon som helst egennytta, bara för att göra dig gott.


Eftesom han är själva kraften i den högsta ödmjukheten, älskar han dig med största godhet och största uppskattning och dig lik sig

själv, i det att han med glädje uppenbarar sig för

dig på dessa sin kunskaps vägar

Han visar sitt ansikte, fullt av nåd, och säger till dig

i denna din förening med honom, något som inte kan

undgå att uppfylla dig med jublande glädje:


"Jag är din och tillhör dig och det behagar mig att

vara vad jag är, så att jag kan vara din och ge mig

själv till dig". 


7.   Vem kan väl beskriva vaddu känner, du lycksaliga själ, du som vet hur älskad och uppskattad du är och därför blivit så upphöjd?


Ditt sköte, det vill säga din vilja, är som brudens,

det liknar en vetehög, övertäckt och omgiven

av liljor ( Höga Visan 7:2 ).

Ty medan du njuter av dessa smulor från livets

bröd, om ger dig dygdernas liljor och skänker dig

njutning.


Dessa är nämligen de kungadöttrar David talar om

( Ps. 45:9-10 ), som fick dig att njuta av myrra, ambra och andra välluktande ting; och dessa  döttrar är de insikter om sin nåd och sina dygder,

som den Älskade meddelar dig.


Du är så försjunken och nersänkt i dem, att du 

liknar brunnen med levande vatten, vilket med kraft

rinner ner från Libanon ( Höga V 4:15 ), alltså

från Gud.

Där blir du lyckliggjord på ett underbart sätt i full

harmoni med din själ, ja, även din kropp får del

i detta.

Du förvandlas helt och hållet till ett paradis, som blir bevattnat på gudomligt sätt, för att också

dessa psalmens ord skall gå i uppfyllelse i Dig:

"Flodens kraft ger glädje åt Guds stad"  ( 46:5 ).


8.   O vad underbart det är, att själen vid denna

tid svämmar över av gudomligt vatten och att hon

flödar över som en överfull källa, vilken på alla

sidor svämmar över av gudomligt vatten!

( Joh. 4:14 ).

Även om det är sant att det meddelande vi talar om

är ljus och eld från dessa Guds facklor, så är

denna eld här ------ som vi sagt ----- så mild, fastän

den är en ofantlig eld, att den är som livets vatten,

som släcker andens törst med en kraft, som anden

längtar efter.


Så är dessa facklor av eld andens levande vatten;

de liknar dem som kom över Apostlarna

( Apg 2:3 ).

Även om de var facklor av eld, var de likafullt rent

och friskt vatten, ja, profeten Hesekiel kallade

dem så, när han förutsade den Helige Andes ankomst:

"Jag skall stänka vatten på er, säger Gud, och

låta min Ande komma i er mitt" ( Hes 35:25,27 ).


Därför är det vatten likaväl som eld.

Denna eld har förebådats genom den offereld,

som Jeremias gömde i grottan.

Så länge den var gömd, var den vatten, men när

den släpptes ut för offret var den eld

( 2 Mack 1:20-22; 2;1-12 ).


Därför är denna Guds ande, så länge den är gömd

i själens ådror som ett milt och härligt vatten

som stillar andens törst.

Och i den mån det är verksamt i kärlekens offer åt Gud, är det levande eldslågor.


Dessa eldslågor är de facklor, som kommer från

kärlekens akt och från de Brudgummens lågor,

vilka vi tidigare hänvisade till angående

Höga Visan ( 8:6 ).

Det är därför själen här kallar dem lågor, ty hon

njuter inte bara av dem som vatten inom sig själv,

utan hon sätter dem också i verksamhet i kärleken

till Gud likt lågor.


Eftersom själen, när hon får del av dessa facklors ande, blir glödande och sätts i verksamhet med

att älska, ja, blir helt försatt i kärlekens akt,

så kallar hon dem hellre facklor än vatten och säger:

"O FACKLOR AV ELD!"

Men allt det som kan sägas i denna strof är mindre än själva verkligheten, ty själens förvandling

i Gud är något outsägligt.

         Allt är sagt med dessa ord: själen har blivit Gud av Gud genom delaktighet i honom och hans attibut, vilka hon här kallar "facklor av eld".


                       I ER STRÅLGLANS.


9.   För att förstå vad som menas med dessa facklors trålglans, som själen här talar om,

och hur hon strålar i dem, mste man veta, att denna

strålglans är den kärleksfulla insikt, vilken Guds

attributs facklor delger själen.


Själen, som är förenad med dem så mycket hennes förmögenheter förmår, strålar också som de,

förvandlad i kärleksfull strålglans.

Lyskraften från dnna strålglans, i vilken själen strålar med kärlekens värme, är  inte som den, vilken materiella facklor avger; de flammor som utgår från dessa sprider ju ljus över förmålen

runtomkring dem.


Den liknar istället de flammor, som är i själva

lågans mitt, ty själen befinner sig ju inom denna

strålglans.

Det är därför hon säger "i er strålglans", vilket

betyder INOM strålglansen.

Men hon säger inte bara detta utan också, som vi

redan sagt: förvandlad oh gjord till strålglans.


Vi kan alltid säga, att hon är som luften inom lågan,

vilken är upptänd och förvandlad i lågan.


Lågan är ju ingenting annat än glödande ljus.

Rörelsen och strålglansen från denna lågan kommer inte enbart från luften eller enbart från elden,

vilken lågan består av, utan från luften och elden tillsammans.
Och  elden får luften, som den gjort glödande,
att framkalla denna strålglans och rörelse.


10.   Med hjälp av detta kan vi nu förstå, att själen

med sina förmögenheter blir upplyst inom

Guds strålglans.

Dessa gudomliga lågors rörelser,som är de dallringar och flammor vi redan talat om, frambringas ju inte bara av den själ, som förvandlats i den Heliges Andes lågor, och inte heller bara av honom utan av honom och själen

tillsammans.


Det beror på att han sätter själen i rörelse på samma sätt somm elden gör med den glödande

luften.

Så är dessa Guds och själens gemensamma rörelse inte bara en strålglans utan de förhärligar också själen.

Dessa rörelser och flammor är ju de glada lekar och fester, som den Helige Ande utför i själen, vilket vi sade i kommentaren till den andra versen i första strofen.


Här förefaller det som om han alltid längtar efter att till fullo ge henne det eviga livet och föra henne över till sin fullkomliga härlighet genom att i sanning föra henne in i sig själv.


Alla de gåvor, både första och de sista och de stora likaväl som de små, som Gud ger själen, ges alltid

med avsikt att leda henne fram till det eviga livet.


På samma sätt haralla de rörelser och flammor,

som lågan utför med den glödande luften, till avsikt att dra in dena i medelpunkten i lågans sfär,

och den utför ihärdigt alla dessa rörelser i syfte att få luften att komma närmare lågan.


Men eftersom luften förblir inom sin egen sfär, kan inte lågan dra den med sig.

Så förhåller det sig också med en Helige Andes

rörelser: fastän dessa är mycket effektiva när det gäller att försänka själen i stor härlighet, så gör

han det ännu inte på ett fullkomligt sätt, förrän tiden är inne för henne att lämna detta köttliga livets luftsfär och träda in i andens medelpunkt,

som är det fulkomliga livet i Kristus.


11.   Nu måste man veta, att dessa rörelser mer

är själens rörelser än Guds, ty Gud rör sig inte.


Dessa glimtar av härlighet, som ges åt själen,

är bestående, fullkomliga och beständiga

och skänker orubblig vila i Gud.

       Sedan skall det också förbli så i själen; ingen växling skall finnas längre mellan mer och mindre

och inget avbrott genom olika rörelser skall heller

förekomma.

Själen skall då inse klart, att det för henne i detta

livet visserligen verkade som om Gud var i rörelse

i henne, men att han i själva verket inte rör sig

i sig själv.

Så rör sig inte heller elden inom sin sfär.

Därför skall själen inser, varför hon uppfattade

dessa rörelser och flammor som en erfarenhet

av härligheten; hon är nämligen ännu inte

fullkomlig i härligheten.


12.   Av det som redann sagts och som nu skall

sägas, kommer man lättare att förstå hur underbar dessa facklors strålglans är som vi talar om,

ty denna strålglans kallas med ett annat namn

för "överskuggning".


För att begripa detta, måste man veta, att en

överskuggning innebär detsamma som att kasta

en skugga, och det i sin tur betyder att beskydda,

gynna och skänka nådegåvor.


Ty när enskugga faller, är det ett tecken på att någon är nära för att skydda och visa sin ynnerst.

Det var därför denhelige ängeln Gabriel kallade

Guds Sons avlelse, den stora nåd som Gud

visade Jungfru Maria, för den Helige Andes

överskuggning och sade:

"Den Helige Ande skall komma över dig, och den

Alrahögstes kraft skall ge dig skugga"

( Luk 1:35 ).


13.   För att man rätt skall förstå hur Gud låter

sin skugga falla eller hur denna stora strålglans

överskuggande går till ----- vilket är ett och detsamma ----- måste man veta, att varje ting har och kastar sin skugga alltefter sin egen storlek

och sina egenskaper.


Om ett föremål är ogenomskinligt och mörkt,

kastar det en mörk skugga.

Om nu ett annat föremål är klart och ljust, blir dess

skugga klar och ljus.

Därför framkallaar ett mörker ännu ett mörker,

vars storlek stämmer överens med det första

mörkrets, och skuggan från ett ljus framkallar ännu ett ljus, vars storlek stämmer överens med det första ljusets.



  

       



 


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 april 2016 03:06

ANDRA STROFEN.   DEL.  3.


25.   De prövningar, som genomgås av dem,

vilka är bestämda för detta tillstånd, är av tre slag:

nämligen prövningar, tröstlöshet, fruktan

och frestelser från världens sida, och det

på många olika sätt; fresteler, torka och bedrövelser

från sinnets sida; plågor, mörker, trångmål,

övergivenhet, frestelser och nadra prövningar från andens sida.


Härigenom renas själen i sin andliga och sinnliga del på detta sätt som vi sagt i förklaringen till den fjärde versen i den första strofen.

    Anledningen till att dessa prövningar är nödvändiga för att själen skall komma till detta tillstånd är, att denna mycket upphöjda förening intekan äga rum i själen, om hon inte blivit styrkt genom prövningar, frestelser och om hon inte renats genom plågor, mörker och trångmål.


Så förhåller det så också med en sublim dryck; den häller man bara i ett dryckeskärl, som är stabilt

och väl rengjort och förberett.


Genom de förra prövningarna rena soch stryks

nämligen sinnet och genom de senare prövningarna

förfinas, renas och förbereds anden.


Likaväl som de andar som inte är rena går igenom

eldens lidanden i det andra livet för att kunna bli

förenade med Gid i härligheten, så måste de i detta livet genomgå de nämnda plågornas eld för att kunna nå fram till fullkomlighetens förening.


Denna eld verkar i en del mer intensivt än i andra,

och den utför sitt verk på kortare tid hos somliga

än hos andra, alltefter den grad av förening,

som Gud vill upphöja dem till, och även med avseende på vad som behöver renas i var och en.


26.   Genom dessa prövningar, för vilka Gud

utsätter själen och sinnena, förvärvar hon sig bitterligen dygder, kraft och fullkomlighet,

ty "dygdens kraft fullkomnas i svaghet"

( 2 Kor. 12:9 ), och så bearbetas hon genom att utstå dessa plågor.

Järn kan ju inte vara till nytta och kan inte anpassas efter den insikt smeden har, om det inte

först bearbetas med eld och hammare.


Det är som Jeremia säger om den eld, som gav honom insikt:  "Han sände en eld i mina ben

och undervisade mig"  ( Klag. 1:13 ).


Och Jeremia säger vidare om hammaren:

"Du  tuktade mig, Herre, och jag blev därigenom

undervisad"  ( Jer 31:18 ).'


Det är också därför Jesus Syraks säger:

"Vad kan den veta som aldrig har prövats?

Och den som intet har erfarit vet föga"

( 34:9-11 ).


27.  Här bör vi ange orsaken till varför det är så få,

som nårfram till detta höga tillstånd av fullkomlighet i föreningen med Gud.

Man bör veta, att det inte beror på att Gud vill,

att det bara skall finnas få av dessa andar, som

upphöjts så högt.

Han skulle ju snarare vilja, att alla vore fullkomliga.


Men han finner bara få kärl, som kan utstå ett så högt och submilt verk.

Gud prövar dem i det lilla och finner dem vara så svaga, at de genast undflyr mödan och inte vill

underkasta sig minsta bedrvese och späkning.


Eftersom han således inte finner dem starka

och trogna i det lilla, där han  i sin nåd började

slipa av och bearbeta dem,

inser han, attde kommer vara ännu svagare

i detstora.


Därför fortsätter han inte med att rena dem

och lyfta upp dem ur jordens stft genom späkningens möda.

För att kunna utstå detta hade de nämligen behövt större uthållighet och styrka än de visade sig

ha.

Det finns måga som önskar gå framåt och ständigt

och jämt ber Gud om att föra dem fram och leda dem till detta fullkomlighetens tillstånd.


Men när Gud sedan vill börja leda dem genom de första prövningarna och späkningarna, vilka ju är nödvändiga, vill de inte alls gå igenom dessa utan drar sig undan.

De flyr från livets smala väg och söker sig till den breda väg, som leder till deras egen vederkvickelse,

men det är ju denna väg, som leder till undergång

( Matt. 7:13-14 ).


På detta sätt lämnar de inte något utrymme för Gud

och kan inte ta emot vad de bad honom om,

nu när han börjar ge dem det.

     Härigenom blir de liksom onyttiga kärl, ty även

om de vil nå fram till de fullkomligas tillstånd, önskar de inte bli ledda på den prövningarnas

väg, som är de fullkomligas väg.


Ja, de börjar knappt ens att slå in på denn vägen

genom att underkasta sig det minsta lilla,

alltså det som var och en får utstå.

       Man kan svara dem med Jereia ord:

"Om du mödade dig när du köpte i kapp med

fotgängare, hur vill du då ta upp tävlan med hästar?


Och om du fick njuta lugn i fredens land, hur skall

du då bestå inför Jordanbygdens övermod?"

( 12:5 ).

Detta är som att säga: om du, när du råkade ut för

de prövningar, som alla levande varelser brukar möta på jämn och slät mark, tyckte att du sprang,

därför att det kostade dig så stor möda, då du ju

bara kan ta så få steg i taget, hur skall du då kunna

hålla jämna steg med hstarnas kliv, vilka betecknar

de prövningar som överskrider de vanliga och ofta förekommande och för vilka mänsklig styrka och snabbhet inte räcker till?


Om du inte velat lämna friden och bekvämligheten,

som finns i ditt land, vilket är din sinnlighet, eftersom du inte ville motarbeta och ta upp striden med den i något avseende, förstår jag inte,

hur du kan vilja ge dig ut på de strida

vattendrag, som andens plågor och prövningar är

och som når så mycket längre.


28.  O ni själar, som när det gäller andens ting

vill vandra trygga och tröstade!

Om ni bara visste, hur mycket ni måste lida

och utstå för att koma till denna trygghet och tröst,

och hur ni utan att lida inte kan uppnå det som er själ längtar efter.


Ni skulle snarare gå tillbaka, om ni sökte någon som helst tröst, antingen  hos Gud eller i det skapade.

I stället borde ni bära korset, och när ni väl hängde

på det, skulle ni önska att få dricka den rena gallan

och ättikan.

Ni skulle anse det för en stor lycka, att ni genom

att så dö bort från världen och från er själva skulle

få leva för Gud i andens njutningar.


Om ni tålmodigt och trofats bar de yttre prövningarna, vilk aalltid är små, skulle ni förtjäna att Gud fäste sina ögon på er för att rena och luttra er på ett innerligare sätt genom några andliga prövningar, som når längre in, i avsikt att så kunna

skänka er välsignelser ännu längre in i ert inre.


Dem som Gud bevisar en så underbar nåd att han

prövar dem djupare måste ha gjort honom många

tjänster, givit prov på stort tålamod och uthållighet

för hans skull och ha varit mycket välbehagliga

i sit liv och i sina verk inför honom.


Gud prövar dem på detta sätt för att kunna överhopa dem med gåvor och förtjänster.

       Som vi kan läsa förhöll det sig så med den helige Tobias ( Tob. 12:13 ), till vilken den helige Rafael sade, att efter som han funnit behag inför Gud, så hade denne bevisat honom nåden att sända honom den frestelse, som satte honom mest på prov för att kunna upphöja honom så mycket mer.


Den heliga Skrift säger vidare, att han levde resten av sitt liv i glädje efter att ha gåt igenom denna frestelse ( Tob 14:2 ).

Detsamma ser vi hos den helige Job; han bejakade

det faktum, att Gud bejakade hans verk inför de goda och onda andarna och  genast visade honom nåden att sända svåra prövningar över honom

för att därefter kunna upphöja honom

så mycket mer.   


Detta gjorde Gud genom att mångfaldiga allt hans goda, både det andliga och det timliga

( Job. 1 --- 2; 42:12 ).


29.   Gud handlar likadant med dem som han vill

föra framåt, och det på det sätt som är bäst för dem.

Han frestar dem och låter dem bli frestade för

att så upphöja dem så högt som möjligt,

så att de når fram till föreningen med den gudomliga visheten.

Denna är som David sade:  "silver luttrat i elden,

prövat på jorden ------ alltså i vårt kött ----- och renat

sju gånger"  ( Ps. 12:7 ), vilket betyder så mycket som det är möjligt.


Det finns ingen anledning, att vi skall uppehålla

oss ytterligare vid detta för att utreda vilka dessa

sju reningar är och hur var och en av dem måste

gå till, för att man skall uppnå denna vishet,

eller hur de sju graderna av kärlek i denna vishet

svarar mot dem.


För själen är enna vishet fortfarande som det silver,

som David talar om, hur stor och hög föreningen

än blir, men i det tillkommande livet kommer

den att vara som guld.


30.   Själen bör alltså visa stor uthållighet och stort

tålamod, när Gud låter alla dessa yttre och inre lidanden och prövningar komma över henne. 


De kan vara andliga eller kroppsliga, större eller

mindre, men hon bör ta emot dem alla, som om

de kom från Guds hand och gavs för at hjälpa

och bota henne och inte fly från den, då de ju tjänar till att ge henne hälsa. 


Hon bör här lyssna till det råd den Vise ger:

"Om  hans ande som har makten ommer över dig, lämna då intedin plats ( det betyder platsen och orten för din prövning, vilket är den vedermöda som han sände dig ), ty helandet kommer, som han säger, att göra slut på stora synder" ( Pred 10:4 ),

de vill säga, det kommer att skära avrötterna till dina synder och ofullkomligheter, alltså dina

dåliga vanor.


Den kamp, som vållas av prövningar, bertryck

och frestelser utplånar själens dåliga och ofullkomliga vanor, renar henne och gör henne stark. 


Därför skall själen skatta det högt, när Gud sänder henne inre och yttre prövningar.

Hon bör förstå, att det blott är få som förjänar

att fulländas genom lidanden och plågas för att nå fram till ett så upphöjt tillstånd. 


31.  För att nu återvända till vår förklaring så vet

själen här, att allt har gått väl för henne och att

såsom tidigare hennes mörker var så är nu hennes ljus ( Ps. 139:12 ).


Hon får nu ta del i vederkvickelserna och riket liksom hon  tidigare tagit del i lidandena

( jfr 2 Kor 1:7 ).

Det gudomliga goda, som kommit själen och kroppen till del, motsvarade helt hennes inre

och yttre prövningar, så att det inte fanns någon prövning, som inte svarade mot en stor belöning.


Detta bekänner hon nu när hon med stor tillfredsställelse säger: "OCH BETALAR VARJE SKULD".

Hon tackar Gud i denna vers, för att han tagit henne ut ur prövningarna liksom David också gjorde i sinn vers: "Hur många och hur svåra lidanden har du inte

visat mig, men ur alla har du befriat mig!

     Ja, ännu en gång har du dragit mig upp ur jordens avgrunder.


Du ju har förökat din storsinthet, vänt dig till mig

och givit mig tröst"   ( Ps 71.20-21 ).


Innan denna själ nådde fram till detta tillstånd. liknade hon Mardokeus, som satt vid palatsets

portar.

Hon grät på Susans torg över sittliv som var i fara;

hanbaren botklädnad och var ovillig att ta emot

skruden från drottning Ester.


Ingen belöning hade han fått för de tjänster han utfört åt kungen eller för den trofasthet han visat

när det gällde attför svara dennes liv och ära.


Men en dag får själen här, liksom det var fallet med Mardokeus, betalt för alla sina prövningar och

tjänster, och hon får inte bara träda in i palatset

och i kunglig skrud stå inför kungen, utan hon får

också ta emot kronan, spiran och tronen;

och dessutom får hon den kungliga ringen, för att

allt det som hon vill skall ske och allt det som hon inte vill inte skall ske i Brudgummens rike

( Est. 4:1---2; 6:3, 10, 11 9.


De som bedfinner sig i detta tillstånd uppnår nämligen allt det de vill.

Därför får hon här inte bara betalt, utan det är till och med så att judarna, hennes fiender, har dött,

och därmed menas de ofulkomliga begären, som sökte beröva henne det andliga livet, där hon

nu lever med sina förmögenheter och begär.

      Det är skälet till att hon nu säger:


  GENOM ATT DÖDA HAR DU FÖRVANDLAT DÖD

TILL LIV.


32.   Döden är  ingenting annat än ett berövande

av liv, och när livet träder fram, finns det inget spår

av död.

I fråga om det andliga finns det två slags liv;

det ena är saliggörande och består i att skåda Gud;

det måste man uppnå genom den kroppsliga

och naturliga döden som den helige Paulus säger:


"Vi vet att om vår lerhydda bryts ner, har vi en boning hos Gud i himmelen" ( 2 Kor. 5:1 ).

      

Det andra är det fullkomliga andliga livet,

vilket består i att man får äga Gud genom kärleksföreningen.


Detta uppnår man genom en fullständig späkning

av den egna naturens alla laster och begär.


Innan detta äger rum, kan man inte nå fram till detta andliga liv av förening med Gud i dess fullkomning, vilket också Aposteln säger med

dessa ord:

"Om ni lever efter köttet, kommer ni attdö, men om

ni med andens hjälp späker köttets gärningar,

kommer ni att leva"  ( Rom 8:13 ).


33.   Man bör därför veta, att det som själen här kallar "död" avser hela den gamla människan,

alltså varje bruk av förmögenheterna ---- minnet,

förståndet och viljan ------ i syfte att använda

sig av och ägna sig åt denna världens ting och söka

mätta sina begär med det skapade.


Allt detta hör till det gamla livets verksamhet,

vilket är döden för det nya livet, som är det

andliga livet.

Där kan inte själen leva på ett fullkomligt sätt,

om inte den gamla människan också dör på ett

fullkomligt sätt.


Aposteln förmanar oss ju okså att lägga av oss den

gamla människan och ikläda oss dennya, som är

skapad i enlighet med Gud själv, i rättfärdighet

och helighet  ( Ef 4:22, 24 ).


I detta nya liv, där själen lever när hon nåt denna

fullkomnng av föreningen med Gud, som vi här talar om, har alla hennes begär och hennes förmögenheters verksamheter och böjelser,

vlka i sig själva utgjorde en dödens verksamhet

och ett berövande avdet andliga livet,

nu omvandlats och blivit gudomliga.


34.   Eftersom varje levande varelse lever genom sin

verksamhet, som filosoferna säger, och själens

verksamhet är i Gud tack vare föreningen med honom, så lever hon alltså Guds liv.

         Så har henne sdöd förbytts i liv, det animaliska livet har blivit andligt liv.


Förståndet, som före denna  förening förstod på ett

naturligt sätt genom kraften  och styrkan hos

sitt naturliga ljus ochmed hjälp av de naturliga sinnena, drivs och upplyses nu genom en annan

mycket högre princip:

Guds övernaturliga ljus, ovan sinnenas nivå.


Så har förstånet blivitgudmligt, ty genom föreningen har hennes förstånd Guds blivit ett.


Och viljan, som tidigare älskade på ett begränsat och livlöst sätt, alltså bara genom sin naturliga böjelse, har nu omvandlats till den gudomliga kärlekens liv, ty den älskar nu på ett fulländat sätt med gudomlig böjelse.


Den drivs genom den Helige Andes kraft, där den nu lever ett kärlekens liv.

Genom denna förening har nämligen Guds vilja och själens blivit en enda vilja.


Och minnet, som av sig självt inte varseblev annat

än de skapade tingens gestalter och bländverk,

har genom denna förening omformats, så att det nu

begrundar de eviga åren, som David talar om

( Ps. 77:6 ).


Det naturliga begäret, somm bara hde förmåga ochkraft att smaka de skapade ingens ljuvhet,

vilken leder till döden, har nu omvandlats till gudomlig smak och ljuvlighet.


Det drivs och mättas av en annan princip,

Guds ljuvlighrt, i vilken det är mer levande.

      

Eftersom det är förenat med honom, är det nu bara begär efter Gud.

Till sist är alla de röelser, aktiviteter och böjelser,

som själen förut hade och som stammade från

hennes naturliga livs pricip och styrka, nu döda

med avseende på denna deras egen verksamhet

och böjelse och har genom denna förening omvandlats till gudomliga rörelser och har sitt 

liv i Gud.    


Som en sann Guds dotter drivs nämligen själen nu av Guds Ande i allt, vilket den helige Paulus förkunnar när han säger:

"de som drivs av Guds ande är barn till Gud själv"

( Rom 8:14 ).


I enlighet med vad som sagts är denna själs förstånd, hennes vilja är Guds vilja, henne minne

är Guds eviga minne, hennes ljuvlighet är Guds ljuvlighet.

Vidare är det så, ätt även om denna själs substans inte är Guds substans, eftersom hon inte substantiellt kan förvandlas i honom, är hon ändå

Gud genom delaktighet i Gud, eftrsom hon är  förenad med honom på detta sätt och är helt indragen i honom. 


Deta äger rum i detta det andliga livets fullkomliga tillstånd, fastän det inte är

lika fullkomligt som i det tilkommnade livet.


Följaktligen är själen nu död för allt som var i sig själv.

Därför talar själen i denna vers sant, när hon säger detta som sig själv:

"GENOM ATT DÖDA HARDU FÖRVANDLAT DÖD

TILL LIV".

Likså kan hon här med full rätt instämma i den helige Paulus ord:

"Jag lever, men det är inte längre jag utann Kristus,

som lever i mig" ( Gal. 2:20 ).


Denna själs död är alltså förvandlad till Guds liv

ochApostelns ord när han säger att

"döden är uppslukad av seger"  ( 1 KOr 15:54 )

gäller även henne.

Också det som profeten Hosea säger stämmer.

han talar ju i Guds namn:

"O död, jag kommer att bli din död!"  ( 13:14 ). 


Det är detsamma som om hon hade sagt:

eftersom jag är livet och döden för döden,

kommer döden att uppslukas av livet.


35.   På detta sätt har själen dragits in i det

gudomliga livet.

Hon har blivit främmande för allt världsligt och timligt, ja, för allt naturligt begär.


Hon förts in i kungens gemak, där hon får smaka

och njuta av sin Älskade, samtidigt som hon

minns, att hans kärlek är mer än vin och säger:

"Svart är jag, dock är jag skön, ni Jerusalems döttrar"  ( Höga Visan 1:3-4 ), ty min

naturliga svarta färg förvandlats till den

himmelske kungens skönhet.


36.  I detta tillstånd av så fullkomligt liv lever själen alltid till det inre och yttre som i feststämning

och på sin andes tunga bär hon mycket ofta

på ett stort jubel till Gud, liksom en ny sång,

som alltid är ny och fylld av denglädje och kärlek,

som vetskapen omhennes lyckliga tillstånd föder.


Ibland lever hon i glädje och njutning och uttalar i sin ande dessa ord som Job yttrade:

"Min härlighet skall alltid förnyas och mina dagar skall jag mångfaldiga som palmträdet"  ( 29:20 ).


Det är detsamma som att säga:

Gud som alltid förblir i sig själv på samma sätt

förnyar alla ting.

Den Vise säger också, att eftersom han alltid är förenad med mig i min härlighet  ( Vish. 7:27 ).


Det betyder, att han inte skall låta den återvända till det gamla, så som den var förut, och jag skall

mångfaldiga mina dagar som palmträdet,

alltså lyfta mina förtjänster mot himlen,

liksom palmträdet sträcker sina kvistar mot himlen. 


Förtjänsterna hos den själ som befinner sig i detta

tillstånd är vanligtvis många till antalet och av stort värde, och hon sjunger ofta till Gud i sin ande

och vill uttrycka allt det som David talar om i sin

psalm som börjar så:

"Jagvill upphöja dig, Herre, ty du har tagit emot mig" och särskilt i de två senare verserna,

som lyder:

"Du förvandlade min  klagan i glädje för mig"

och "du rev sönder min botklädnad och omgjordade

mig med fröjd, för att min härlighet skall lovsjunga

dig för evigt!"  ( Ps. 30:1, 12-13 ).


Man får inte förundra sig över att själen så ofta lever i denna glädje, detta jubel, välbehag

och lov av Gud.


Det beror på att hon, förutom den kunskap hon

har om de nådegåvor hon fått lära känna och motta,

här också får erfara att Gud är så angelägen

att överhopa henne med dyrbara, utsökta

och berömmande ord och att upphöja henne med

olika slags nådegåvor.


Därför förefaller det jälen, som om hon inte hade någon annan än henne i hela världen att överhopa med allt detta och som omhan överhuvudtaget

inte hade annat att göra än detta;

ja, det är som om hela han är till bara för henne.


Nu när själen känner på detta sätt, förkunnar

hon liksom bruden Höga visan:

"Min vän är min och jag är hans" ( 2:16 ).


   



 



   



 




 

     



 


        



  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 april 2016 03:06

ANDRA STROFEN.  DEL.  2.


13.  Låt oss nu återvända till det verk, som denna

seraf utför och som består i att i sanning tillfoga

sår och och såra i andens innersta.

      Om Gud ibland tillåter, att en viss verkan av

denna nåd når ut till kroppens sinnen i en

omfattning som svarar mot det inre såret,

så kommer såret och blessyren att också bli

synliga utåt, vilket hände när serafen sårade

den helige Franciskus.


När han hade sårat hans själ av kärlek till de

fem såren, blev verkan därav även synlig på

kroppen; där inpräglade han såren på honom

och sårade honom på samma sätt, som han

också hade inpräglat såren i hans själ och sårat

honom med kärlek.


Gud brukar nämligen vanligtvis inte låta kroppen

bli delaktig av någon nådegåva, som han inte

först förlänat själen, ja, i första hand givit henne.


Därför är det så, att ju större njutning och ju starkare kärlek deta sår orsakar inne i själen,

desto större är också det yttre, kroppsliga sårets

njutning och kärlek.


När det ena växer till, gör även det andra det.

Detta sker eftersom dessa själar är renade 

och förankrade i Gud, och då är det som orsakar

deras förgängliga kött lidande och pina för deras

starka och friska ande något ljuvligt och härligt,

och då är det underbart att få erfarea, att smärtan växer tillika med ljuvligheten.


Detta underbara hade Job fått erfara på et tydligt

sätt i sina sår, när han sade till Gud:

"När du vänder dig till mig, plågar du mig på

ett underbart sätt"  ( 10:16 ).  


Det är ett under och värdigt det överflöd av mildhet

och ljuvhet,  "som Gud har gömt för dem som fruktar honom"  ( Ps. 31:20 ), alltså att de få smaka

större ljuvlighet och njutning ju mer lidande

och kval de får gå igenom.


Men är såret endast tillfogas själen utan att det

förmedlas utåt, kannjutningen vara ännu intensivare

och sublimare, ty köttet håller anden tyglad

och när andens välsignelser förmedlas även till detta, så drar det i tyglarna och lägger betsel

i munnen på denna andens snabba häst och försvagar så dess mäktiga kraft, ty om anden

skulle använda sinstyrka, skulle tyglarna

slitas sönder.


Men ändå tills tyglar slits sönder, fortsätter köttet

att undertrycka andens frihet, vilket också den

Vise säger:  "Ty den förgängliga kroppen tynger

ner själen, och den jordiska boningen undertrycker

andens sinne, som av sig självt begriper

mångahanda ting"  ( Vish. 9:15 ).


14.   Jag säger detta för att man skall förstå,

att den som vill komma till Gud genom att alltid stödja sig på naturlig förmåga och reflektion,

inte kan bli särskilt andlig.


Det finna nämligen några, som menar att de enbart

genom sinnets kraft och aktivitet ---- och detta

är ju något som i sig självt är lågtgående

och inte mer än naturligt ----- skall kunna nå fram

och komma till den övernaturlga andens kraft

och höghet.


Men man uppnår inte detta med mindre än att man

förnkar och lämnar bakom sig de kroppsliga sinnena

med deras aktivitetet.

Det är dock något helt annat när en andlig verkan

frånn anden sprider sig till sinnena, ty när så är fallet härrör det snarare från ett överflöd av ande.


Det är detta vi förklarat i fråga om de sår,

som på grund av den inre  kraften också blev synliga utåt.

Så gick det för den helige Paulus, ty den stora

medkänsla med Kristi pina, som han själv säger

i sitt brev till galaterna:

"Jag bär min Herres Jseu sårmärken på min kropp"

( Gal. 6:17 ).


15.   Vad som nu sagts om brännjärnet och såret

får räcka.  Om de nu är sådana som vi här har

skildrat dem, hur skall vi då tro att den hand,

som håller i detta brännjärn, och denna beröring

kommer att vara?


Själen beskriver detta i den följande versen,

och hon gör det mer genom att lovprisa än genom

att förklara, när hon säger:


      O ÖMMA HAND! O UTSÖKTA BERÖRING! 


16.   Denna hand är, som vi sagt, den barmhärtige

och allsmäktige Fadern.

Detta måste vi förstå på följande sätt:

den ger själenn rika och mäktiga gåvor, när den öppnar sig för att skänka henne nådegåvor,

eftersom den är lika frikostig och givmild som den

är mäktig och rik.


Det är därför själen kallar den "ömma hand",

och det är som om hon sade:

O hand, du är så öm mot denna min själ, som du

rör vid genom att vila ömt på henne!


Du kunde ju lika lätt tillintetgöra hela världen,

om du vilade en aning tungt på den, ty

"jorden bävar bara du skådar på den" 

( Ps. 104:32  ).

och "folken förskingras och förintas och bergen

förnedras"  ( Hab. 3:6 ).


O ömma hand, så upprepar jag, eftersom du rörde

vid Job en aning strängt, vardu för honom hård

och kärv  ( Job.  19:21 ).


Ju älskligare, nådefullare och ömmare du vilar

på och vidrör min själ, desto älskligare och mildare

är du för mig.  Din beröring var lika hård för Job

som den är härlig för mig.

Ty "du dödar och gör levande och det finns ingen

som kan fly från din hand"  ( 5 Mos 32:39 ).


Men du, o gudomliga liv, dödar bara för att ge liv liksom du sårar bara för att bota.

       När du tuktar är din beröring lätt, och det

räcker för att förtära hela världen, men när du

skänker behag är din beröring mycket väl förberedd

och därför är det behag som din ljuvlighet ger

omätlig.

O gudomliga hand, du har sårat mig för att kunna

hela mig och du har dödat allt det i mig, som gjorde

att jag var död och utan Guds liv, i vilket jag nu

får leva.


Detta utförde du med frikostigheten hos den storsinta nåd, som du använde för att vidröra

mig med beröringen av "återskenet från din härlighet och ditt väsens avbild"  ( Hebr. 1:3 ).


Detta är din enfödde Son, genom vilken din beröring

med kraft sträcker sig från världens ena ända till den andra"  ( Vish. 8:1 ), eftersom han är din vishet.


Och denne din enfödde Son, o Faderns barmhärtiga

hand, är den utsökta beröring genom vilken

du rörde vid mig med kraften hos ditt brännjärn

och sårade mig.


17.   O utsökta beröring, Ord, Guds Son, med ditt

gudomliga väsens utsökta finhet genomtränger

du subtilt min själs substans, och samtidigt som

du berör henne på ett utsökt sätt, försänker du henne helt i dig och hänför henne på ett

gudomligt sätt med en njutning och ljuvhet,

som aldrig hörts i Kanaans land eller skådats

i Teman ( Baruk 3:22 ).


O höga, synnerligen och storligen utsökta beröring

av Ordet, ja, detta är du förmig så mycket mer,

som du, efter att ha ryckt loss bergen och brutit

sönderklipporna på berget Horeb med skuggan

av din makt och styrka, som gick framför dig,

gav digt illkänna för profeten på det blidaste

och mäktigaste i den sakta vindens susning

( 1 Kon. 19:11-12 ).


O sakta vind, eftersom du är sakta och utsökt, så säg oss:  hur kan du, Ord, Guds Son, som är så

fruktansvärd och mäktig, vidröra på ett så sakta

och utsökt sätt?


Lycksalig, ja, övermåttan lyckligsalig är den själ,

som du som är så fruktansvärd och mäktig

brör på ett sakta och utsökt sätt!

Förkunna detta för världen!


Nej, säg det ändå inte till världen, ty den vet inte

av någon sakta vind och kommer inte att erfara dig;

den kan varken ta emot dig eller se dig

( Joh. 14:17 ).

Men de, o du som är min Gud och mitt liv, kommer att få se och erfara din sakta beröring, som gör sig

till främling för världen och gör sig saktmodiga och så bringar saktmod i översstämmelse med

saktmod, och därför kommer de också att få erfara och smaka dig.


Du berör dem så mycket saktare, som du blivit helt hemmastadd i dem och br där på ett förborgat sätt, eftersom deras själs substans nu blivit saktmodig, luttrad och renad samt avlägsnad från allt skapat

och från varje beröring och påverkan av de skapade tingen.   

Därför "döljer du dem i ditt anletes gömsle",

vilket är Ordet,  "mot människornas

sammangaddning"  ( Ps. 31:21 ). 


18.   O utsökta beröring, ja, ännu en gång måste jag få säga det och upprepa det gång på gång,

du som är ännu mer utsökt ju starkare

och mäktigare du är!


Eftersom du lösgör och avskiljer själen från alla

andra beröringar från de skapade tingens sida

genom den styrka, som finns i din utsökta finhet,

och tar henne i besittning och förenar henne med dig allena, så lämnar du efter dig en sådan stilla,

kvardröjande verkan i henne, attdet förefaller henne

som om alla andra beröringar från alla andra ting,

antingen de är högre eller lägre, bara är grova

och oäkta.


Det sårar själen bara att behöva se på dessa ting,

och att sysselsätta sig med dem och att komma

i beröring med dem innebär lidande och stor smärta.


19.  Man bör veta, att ju rymligare och mer mottagligt ett ting är, desto mer stilla är det

i sig självt, och ju mer det kan breda ut sig och meddela sig, desto mer subtilt och utsökt;

det är han som är den som är den beröring som

rör vid själen.


Själen är det käril, som tack vare det stora saktmod och den renhet det uppnått i deta tillstånd, har

en erforderliga rymden och mottagligheten.


O utsökta beröring, du kan strömma in i min själ så mycket rikligare och mer överflödande, eftersom

du besitter så mycket mer subsatns och min själ nu besiter så mycket mer renhet!


20.  Man bör också veta, att ju subtilare och mer

utsökt beröringen är och jumer njutning och behag den förmedlar där den berör själen, desto mindre

omfång och format har den.


Denna gudomliga beröring har varken format

och omfång, därför att Ordet som utför den är främmande för varje sätt och vis och fri från allt

vad omfång, form, gestalt och accidens heter,

vilket brukar omge och uppställa gränder och

ändpunkter för substansen.


Så är alltså denna beröring som vi här talar om

outsäglig, eftersom den är substantiell,

det vill säga eftersom den kommer frånn den

gudomliga substansen.


En sista gång måste jag få säga: hur outsägligt utsökt är inte din beröring, o Ord!

Den utförs i själen med ingenting mindre än din

alltigenom enkla substans och ditt lika enkla vara.


Eftersom det är oändligt, är det också oändligt

utsökt, och därför vidrör det också så subtilt

och kärleksfullt, så upphöjt och utsökt, att du


   GER EN SMAK AV DET EVIGA LIVET.


21.   Även om det som själen smakar i denna

Guds beröring inte är av fullkomlig halt, ger det,

som vi nämnde ovan, en viss smak av det

eviga livet.

Det är inte någon orimlighet, om vi tror ------ vilket

vi ju bör göra ---- att denna beröring är substantiell,

det vill säga en beröring av Guds substans i själens

substans.


Ja, det finns många helgon, som redan i detta livet

får erfara det.

Den utsökta njutning, som man erfar vid denna

beröring, är därför omöjlig att uttrycka i ord.

        Jag skulle inte helle rvilja beskriva detta,

ty jag vill undvika, att man skulle få för sig,

att denna erfarenhet inte är större än vad man kan

utsäga.


Det finns helt enkelt inga ord för att förklara dessa Guds sublima verkningar i de själar, som når

fram hit.

Det enda språk, som passar för den som får erfara dessa verkningar, är att själv förstå dem

och erfara dem samt njuta av dem utan att

tala om det.

Själen inser här, att detta på sätt och vis liknar den

sten som denhelige Johannes talar om,

och som skulle ges åt den som vinner seger:

"Och på den stenen skall ett namn stå skrivet,

ett namn som ingen känner mer än dn som

får det"  ( Upp. 2:17 ).


Därför kan man bara säga detta, och man gör så

med rätta: "SOM GER EN SMAK AV DET EVIGA LIVET".

Fastän man i detta livet inte njuter på ett fullkomligt sätt som i härligheten, ger dock denna

beröring trots allt eftersom dét är Guds beröring,

"en smak av det eviga livet".


Därför smakar själen här allt som tillhör Gud,

eftersom han åt henne delar med sig av sin styrka,

vishet, kärlek, skönhet, nåd och godhet

och så vidare.

    Då ju Gud är allt detta, får själen smaka det i en enda beröring av Gud och hon njuter av det

så mycket hennes förmögenheter och hennes

väsen förmår.


22.  Från detta goda, som själen fått, strömmar  ibland den Helige Andes smörjelser över till kroppen, ochh ela den sinnliga substansen,

alla lemmar och ben, ja, själva märgen får njuta.


Det sker med enkänsla av stort behag och stor härlighet, vilken spridder sig ända till händernas och fötternas yttersta leder, och det går inte

alls trögt som det ju brukar göra.


Kroppenn erfar en så stor härlighet i denna själens

härlighet, att den på sittvis prisar Gud, eftersom den i sina ben får erfara det som David talar om:

" Alla mina ben skall säga:  Herre, vem är dig

lik?"  ( Ps. 35:10 ).


Efterrsom nu allt somkan sägas om detta är mindre

vad det i själva verket är, får det räcka med att säga, och det med syftning både på det andliga

och det kroppsliga, att det "GER SMAK AV DET

EVIGA LIVET"


                  OCH BETALAR VARJE SKULD.


23.   Detta säger själen, därför att hon erfar, att den smak av det eviga livet som hon här njuta av,

belöningen för de prövningar hon genomgått för att nå fram till detta tillstånd.


Hon erfar här, at hon inte bara blivit rättmätigt betald och åter gäldad, utan att hon belönats övermåttan stort.

Därför förstår hon mycket väl sanningen i det löfte som Brudgummen ger i Evangeliet

( Mark. 10:30 ), nämligen att han skall ge

"hundrafalt igen".


Det är nämligen så att hon inte genomgått en enda svårighet eller frestelse eller utfört någon botgöring eller något annar verk på denna väg, som inte

vedergälls av hundrafaldig tröst och njutning

i detta livet.


Och så kan själen nu säga med full rätt:

"OCH BETALAR VARJE SKULD".


24.   För att man veta vilka och vilka och hurdana de skulder är som själen här känner, att hon

blivit betald för, bör man veta att på den vanliga vägen kan ingen själ komma till detta höga tillstånd ochtill detta trolovningsens rike utan att förstå

ha gått igenom många plågor och prövningar.


Det står ju i Apostlagärningarna, att "det är genom

många plågor som man måste gå in i himmelriket"

( 14:22 ).

I detta tillstånd är dessa överståndna, ty själen är renad och från och med nu och allt framgent

lider hon inte mer.                       

  

    





Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 april 2016 06:13

ANDRA STROFEN.


O MILDA BRÄNNJÄRN!


O BEHAGFULLA SÅR!


O ÖMMA HAND!  O UTSÖKTA BERÖRING!


SOM GER SMAK AV DET EVIGA LIVET


OCH BETALAR VARJE SKULD.


GENOM ATT DÖDA HAR DU FÖRVANDLAT


DÖD TILL LIV.


FÖRKLARING


1.  I denna strof förklarar själen, hur de tre

personerna i den allraheligaste Treenigheten.


Fadern och Sonen och den Helige Ande, är de som

i henne utför detta föreningens gudomliga verk.

       Därfär är "handne", "brännjärnet" och

"beröringen" till sist väsen ett och detsamma.


Anledningen till att själen benämner dem på detta

vis är att dessa uttryck ger en god beskrivning

av den verkan var och en av dem har.


Brännjärnet är den Helige Ande, handen är Fadern

och beröringen är Sonen.

Själen upphöjer här Fadern, Sonen och den Helige

Ande genom att lovprisa tre stora nådegåvor

och välsignelser, som de verkar i henne.


De har nämligen omvandlat hennes död till liv

genom att förvandla henne i sig.

Den första nådegåvan är det "behagfulla såret"

ch detta tillskriver hon den Helige Ande och kallar

honom därför "brännjärn".


Den andra är en smak av det eviga livet, och det

tillskriver hon Sonen och kallar honom därför

en "utsökt beröring".


Det tredje är att Gud har förvandlat henne i sig,

och det är en gåva genom vilken all "skuld"

blivit helt betald för själen.

         Denna någegåva tillskriver hon Fadern,

som därför kallas "ömma hand".


Även om själen här nämner dem alla tre, på grund

av verkningarnas olika egenskaper, är det bara

en hon talar till, när hon säger:

"Du har förvandlat död till liv", ty de verkar alla

tillsammans som en enda, och så tillskriver

hon en allt och alla allt.  Versen lyder som följer:


              O MILDA BRÄNNJÄRN!


2.   Detta brännjärn är här, som vi nämnde,

den helige Ande, ty Herren, vår Gud, är som Mose

i Deuteronomium "en förtärande eld" 

( 5 Mos. 4:24 ), vilket betyder en eld av kärlek.


Eftersom denna är oändligt kraftfull, kan den

på ett ofattbart sätt förtära och i sig förvandla

den själ, som den vidrör.

       Men denna eld intar och sätter varje själ

i brand alltefter hennes förberedelse: en sätter

den mer i brand, en annan mindre, och detta

så mycket sant när och hur den vill.


När den vill röra vid själen häftigt, om det så bara

är en aning, uppnår glöden i henne en så hög grad

av kärlek, att den förefaller henne brinna intensivare än all värdens glöd, ty den är själv

en oändlig kärlekseld.


Det är därför själen i denna förening kakkar den

Helige Ande för ett "brännjärn".

           Eftersom elden i brännjärnet brinner

intensivare och häftigare och har större verkan än

 övriga eldhärar, kallar själen den akt, som denna

förening åstadkomer, för ett brännjärn i jämförelse

med dessa, därför att den kommer från en kärlekseld, som är mer glödande än alla andra.


Då nu denna gudomliga eld i detta fallhar förvandlat själen i sig, käner hon inte bara brännjärnet,

utan honn harsjälv helt och hållet blivit till

et brännjärn av häftig eld.


3.  Det är något underbart och värt att nämna,

at fastän detta är Gud så häftiga och förtärande

eld, somm skulle kunna förtära tusen världar lättare än en eld på denna jorden skulle förtära

ett halmstrå, så förtär och förstör den inte den själ,

i vilken den brinner på detta sätt.


Den vållar henne inte ens något obehag, utan den

gudomliggör henne  i stället och fyller henne med

behag alltefter mttet av styrkan hos hennes kärlek

genom att milt glöd aoch brinna i henne.


Det förhåller sig så tack vare den renhet

och fullkomlighet, med vilken anden briner i den

Helige Ande.

Så var det också i Apostlagärningarna, när denna

eld med stor kraft kom över lärljungarna

och upptände dem ( 2:3 ), vilka, som den helige

Gregorius sade "brann inombords av en mild

kärlek".

Det är också detta Kyrkan menar, när hon just

angående deta säger:  "Eld kom fråm himlen,

men den förbrände inte utan spred ljus, den

förtärde inte utan lyste upp".


Efterrsom som Guds avsikt med dessa meddelanden

är att lyfta upp själen, gör han henne inte trött eller

plågar henne utan vidgar henne istället och skänker henne behag.

Inte heller förmörkar eller förvandlar henne till

aska, som elden gör med kolet, utan lyser upp

och berikar henne.

Det är alltså därför själen kallar honom ett

"milt brännjärn".


4.   Den lycksaliga själ, som har den stora glädjen

att nå fram till detta brännjärn, vet allt, gör allt

vad hon vill och lyckas med allt.

       Ingen förmår något gentemot henne och ingenting bekommer henne.


Det är om denna själ Aposteln talar:

"En andlig människa bedömer allt, men själv kan

hon inte bedömas av någon"  ( 1 Kor. 2:15 ).


Och likså när han säger: "Anden utforskar allt,

till och med djupen i Gud"  ( 1 Kor. 2:110 ).


Det är nämligen kärlekens egenskap, att utröna

allt det goda hos den Älskade.


5.   O er härlighet är stor, ni själar, som förtjänar

att komma till denna högsta eld!

        Det är säkert, att även om den inte förtär er,

ty den besitter ju en oändlig kraft att förtära

och tillintetgöra er, så fulländar den er på oändligt

sätt i härligheten.


Ni får inte förundra er över att Gud för några själar

så högt som hit.

Solen utmärker sig ju också genom några av sina

underbara verkningar; som den Helige Ande säger

så upptänder den bergen, det vill säga helgonen,

på tre sätt  ( Syr. 43:4 ).


Då nu detta brännjärn är så milt, som vi här förklarat, hur full av behag får vi då  inte tro

att den själ skall bli, som vidrörs av detta?


Själen som vill tala om detta, gör det ändå

inte utan döljer det med vördnad i sitt hjärta.

       Det enda sätt, på vilket hon uttrycker sin tacksamhet med munnen, är när hon säger

"O, alltså " o milda brännjärn!"


                O BEHAGFULLA SÅR! 


6.   Efter det att själen har talat till brännjärnet, vänder hon sig nu till såret orsakat av brännjärnet.

      Då ju brännjärnet, som vi sade, är milt, måste

också såret rent logiskt stå i överensstämmelse

med brännjärnet.


Därför är såret, som orsakats av ett milt brännjärn,

ett behagfullt sår.

Vidare blir det ett sår av mild kärlek, eftersom det

är ett brännjärn av kärlek, och så blir det

behagfullt och milt.


7.   För att förstå hur det sår är beskaffat, till

vilket själenhär talar, måste man veta, att brännjärnet från den matriella elden alltid orsakar

ett sår, där det tryks in.


Det har vidare  den egenskapen att om det trycks

mot ett sår, som inte orsakats av eld, så omvandlar

det detta till tt sår orsakat av eld.

         Antingen nu en själ är sårad av andra sår,

somkommer från synder och annat elände,

eller hon är frisk, så tillfogar detta brännjärn

av kärlek ett såar av kärlek i den själ den vidrör,

och det genast.


Så blir de sår, som orsakats av andra ting,

förvandlade till kärlekssår.

          Men det finns enn skillnad mellan detta

kärleksfulla brännjärn och den matriella elden.


Såret, som uppkommer genom den matriella elden,

kan nämligen inte botas av denna utan bara med hjälp av andra mediciner, medan däremot det sår,

som detta brännjärn av kärlek tillfogar, inte kan

läkas av någon annan medicin, utan det är samma

brännjärn, som tillfogar såret, som också läker

det och genom att läka det sårar det.


Ty vrje gång brännjärnet av kärlek vidrör kärleksåret, skapar det ett djupare kärleksår

och på så sätt läker ochbotar det så mycket mer

ju mer det sårar.


Den älskande är alltså friskare ju mer sårad han är. 

       Det helande som kärleken utför är att såra

om och om igen och göra såret djupare, ända

till dess att såret är så strt, att hela själen

förvandlas till ett enda kärlekssår.  


När själen nu på detta sätt är helt genomglödad

ochhar blivit et enda sår av kärlek, är hon helt

frisk i kärlek, ty hon är förvandlad i kärlek.


Det är på så vis man skall förstå det sår som själen,

helt sårad, och helt frisk, här talar om.


Fastän själen alltså är helt sårad och helt frisk,

upphör ändå inte bränjärnet av kärlek att utföra

sin  uppgift, vilken består i att vidröra och såra henne med kärlek.


Eftersom brännjärnet nu är helt och hållet behagligt och helt hälsosamt, är dess uppgift att uppfylla

såret med behag, just så som en duktig läkare

brukar göra.


Det är av denna anledningen själen här säger:

"O BEHAGFULLA SÅR!"

Därför, o sår, är du så mycket behagfullare ju sublimare och ädlare den kärlekseld är som förorsakade dig.

Den helige Ande har verat detta i sjlen bara för

att behaga henne, och eftersom denna hans önskan

och vilja at behga henne är så stor, kommer också såret att bli stort, ja, själens välbehag kommer

verkligen att bli stort.


8.   O lycksaliga sår, tillfogat av honom som bara

vet att bota!

O lyckobringade och högt lycksaliga sår, som

orsakades bara för att behaga, utmärkande för den

plåga du åstadkommer är att den skänker den sårade själen behag och njutning.


Du är stort, o njutningsrika sår, ty han som

tillfogade dig är stor!

Det behag du ger är stort, eftersom kärlekselden

är oändlig och uppfyller dig med behag alltefter

din förmåga och storhet.


O behagfulla sår, ju mer brännmärkt vidrört själens

substans i dess oändliga medelpunkt, desto mer

uppfyllt av sublimt behag blir du!


Detta gjorde brännjärnet genom att sätta allt i brand, för att uppfylla allt med behag, som kunde

uppfyllas med behag.


Vi kan förstå, att detta brännjärn och detta sår

är det högsta, som i detta tillstånd är möjligt.


Gud kan nämligen sätta sitt brännjärn på själen

på många andra sätt, vilka skijer sig från detta

och som inte heller når en så hög nivå,

men här rör det sig om en beröring av Gudomen

i själen, ja, enbart av den utan någon intellektuell

eller bildmässig form och gestalt.


9.   Det finns emellertid ett annat sätt att

genomglödga själen på, nämligen med hjälp

av en intellektuell form, vilket brukar vara mycket

sublimt och går till på följande sätt.


Det kan hända att när själen är  upptänd i Guds kärlek ------ fastän hon måhända inte är så förädlad som i det fll vi nyss talade om, men det är

synnerligen lämpligt att hon är det, för attdet skall passa in på det som jag vill säga ------ hon då

känner hur en seraf ansätter henne med en pil

eller med ett upplyftat spjut, som är helt övertänt

med kärlekens eld.


Denna seraf genomborrar och genomglödgar på ett

sublimt sätt denna själ, som redan är upptänd som

glödande kol, eller rättare sagt brinner som en låga.


När själen så genomglödgas och genomborras

av denna pil, flammar själens låga upp snabbt

och häftigt liksom elden i en brinnande ugn eller äsja gör när någon rör om i den och försöker

sätta elden i rörelse för att få lågan att flamma upp.


Därför erfar själen såret på ett övermåttan njutningsrikt sätt, när hon såras av detta brinnnade spjut. 

Förutom att hon är helt gripen av stor

ljuvlighet vid den häftiga och kraftfulla rörelse, som serafen orsakar, en rörelse som får henne att

känna stor glöd, som om hon upplöstes i kärlek,

så erfar hon även det härliga såret och den ört,

som tjänar till att upphetta järnet på ett livgivande sätt.  

Hon känner det, som om det vore en levande punkt

i andens substans, ja, i den genomborrade själens hjärta.


10.    Vem kan på tillbörligt sätt tala om denna sårets innersta punkt, som tycks bli inristad längst in i andens hjärta? 

Där känner själen också, hur utsökt denna njutning är.

Hon förnimmer nämligen där liksom ett mycket litet

senapskorn, som är intensivt levande och upptänt och som sprider en levande och blossande

eld av kärlek runt omkring sig.


Denna eld, som föds ur den levande punktens substans och kraft, där örtens substans och kraft

finns, erfars genom att den på ett subtilt sätt rinner

genom själens alla andliga och substantiella ådror, alltefter hennes förmåga och styrka.


Själen erfar därvid, hur denna glöd får ny kraft

och växer till och hur hennes kärlek blir så fullkomna di denna glöd, att det förefaller som

om hon inom sig hade hav av kärleksful eld,

som når fram till de himmelska och jordiska

sfärernas alla höjder och djup och uppfyller allt

med kärlek.


För själen verkar det här, som om hela universium

vore ett enda hav av kärlek, i vilket hon har blivit nersänkt. 

Eftersom hon, som vi sagt, erfar denna kärlekens

levande punkt och medelpunkt inom sig,

kan hon inte se något slut eller någon gräns

för denna kärlek.


11.   Det finns ingenting mer att säga om det,

som själen här får njuta, än att hon erfar hur träffande himmelriket i Evangliet liknas vid

ett senapskorn  ( Matt 13:31 ), vilket på grund

av sin stora värme växer upp till ett stort träd,

fatsän det är så litet.

Själen ser här, att hon blivit till en ofantlig

kärlekseld, som föds ur denna glödande punkt

i andens hjärta.  


12.   Det är bara få själar, som når så långt

som hit.  Men några har gjort det, särskilt de vilkas

dygd och ande måste ges vidare åt deras barn

i kommande led.


Avv andens förstlingsgåvor ger Gud i rikt

och mäktigt mått åt grundarna, och han gör det

alltefter den större eller mindre efterföljelse deras

lära och andlighet kommer att få.           



 




  

 

  

Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 april 2016 06:13

FÖRSTA STROFEN.  DEL.  3.


26.  Det är detta själen vill klargöra, när hon i denna

vers säger:  "EFTERSOM DU INTE LÄNGRE ORSAKAR

MIG PLÅGA"; ja, det är som om hon helt kortfattat

ville säga detta:  Inte endast därför att du inte

längre är som ett mörker för mig, utan också på

grund av att du är mitt förstånds gudomliga ljus,

kan jag nu betrakta dig.


Och det är inte bara så att du nu inte får min

svaghet att bli ännu större, utan du är i stället

själva styrkan hos min vilja, med vilken jag

kan älska dig och njuta av dig, därför att jag

helt omvandlats i gudomlig kärlek.


Du orsakar inte heller lidande och betryck mer

i min själs substans, utan du är snarare min själs

härlighet, behag och rymd.Det som sades i

Höga Visan kannu okså sägas om mig:

"Vem är det som kommer från öknen, stödd på

sin Vän och överlödande av ljuvligheter,

spridande kärlek överallt?"  ( 8:5 ).


Eftersom det är på det viset,


     SÅ FULLBORDA NU OM DU VILL DITT VERK.


27.   Det betyder, fullborda nu fullkomligt den

andliga förmälningen med mig genom den

saliggörande anblicken av dig.

Det är detta själen ber om.

    Ty även om det är sant att själen i detta upphöjda

tillstånd har blivit mycket mer samstämmig

med Gud och fått mycket större tilfredsställelse

ju mer hon förvandlats i kärlek ----- och hon kan

inte förmå sig att be om någonting för egen del

utan bara för den Älskade, ty "kärleken söker

inte sitt, utan bara den älskades bästa" som den

helige Paulus säger ( 1 Kor. 13:5 ) -----

           så suckar hon ändå, fast på ett ljuvt

och kärleksfullt sätt, över det som ännu fattas

henne, innan hon fullständigt kan ta i besittning

sit barnaskap hos Gud  ( jfr Rom. 8:23 ).  


Själen lever ju ännu i hoppet och kan där inte

undgå att känna tomhet.

       När detta själens förhärligande fullbordas,

skall också hennes begär bringas till frid.


Hur innerligt förenat detta begär än är med Gud härnere, så kommer det aldrig att vara helt

tillfresställt eller i frid, förrän hans härlighet

blir uppenbar  ( Ps. 17:15 ),

och det i synnerhet som det nu fått erfara denna

härlighets ljuvhet och behag, vilket här är fallet.


Denna erfarenhet är sådan, att om Gud inte hade skonat köttet och skyddat det naturliga livet

med sin högra hand ----- som han gjorde med

Moses på berget, för att denne skulle kunna se

hans härlighet utan att dö  ( 2 Mos. 33:22 ) ------

så skulle det förtäras och förgås av en enda

av dessa härlighetens flammor.

Det beror på att den lägre delen  inte kan ta emot

en så intensiv ochupphöjd härlighetseld.


28.   Därav kommer det sig, att detta begär

och dess önskningar här inte åtföljs av lidande,

ty själen är här inte i stånd att lida, utan hon

framför sina önskningar med mild och ljuvlig

längtan, eftersom det nu råder samstämmighet

mellan hennes ande och hennes sinnen.


På grund av detta säger hon i denna vers:

"FULLBORDA NU OM DU VILL", ty själens vilja

och begär har blivit så ett med Gud, att hon tycker

att hennes härlighet består i att hans vilja sker.


Men så stora är dessa glimtar av härlighet

och kärlek, som i dessa beröringar skymtar fram

vid porten till själens hus ------ de stannar där och kan inte komma i n, eftersom det jordiska huset

är för trångt och därför intekan rymma demm helt

---- at det snarare skulle vara ett tecken på ringa

kärlek att inte be om att få stga in i denna

fullkomliga och fulländade kärlek.


Dessutom ser själen, att den Helige Ande i detta

Brudgummens ljuvliga och kraftfulla meddelande

uppväcker och lockar henne till sig med denna

omätliga härlighet, som han framställer inför

hennes ögon på ett underbart sätt och med

innerlig hängivenhet.


Han säger till hennes ande detsamma som han sade till Bruden i Höga Visan, och hon återger

detta på följande sätt:

"Hör, min Brudgum säger till mig: Stå upp, ja,

skynda dig min älskade, min duva, du min sköna,

och kom hitut.


Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden

och har gått sin kos.

Blommorna visar sig på marken, tiden har kommit då vinträden skärs, och tuturduvan låter höra

sin röst i vårt land.


Fikonträdets rukter börjar mogna, vinträden

står redan i blom, de sprider sin doft.

Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.


Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle,

låt mig se ditt ansikte, låt mina öron få höra

din röst, ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte

är så vackert"  ( 2:10-14 ).


Själen förnimmer och förstår allt detta mycket

klart och tydligt, ien sublim känsla av härlighet,

och det är den Helige Ande, som visar henne

detta i dessa milda och ömsinta flammor,

och han längtar efter att att låta henne träda in i

denna härlighet.


Det på grund av denna påverkan som hon här

svarar och säger:   "FULLBORDA NU OM DU VILL."


Själen ber i dessa ord Brudgummen om de två saker han lärde oss be om i Evangeliet:

"Tilllkomme ditt rike" och "ske din vilja" 

( Matt. 6:10 .

Det är som om hon sade: "FULLBORDA NU" vilket betyder: ge mig ditt rike; och "OM DU VILL",

vilket betyder: eter din vilja.


29.   Och för att det skall kunna ske:


       RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR

       DETTA LJUVLIGA MÖTE!


Det är denna väv, som hindrar detta stora från

att ske.

Att komma till Gud är nämligen lätt, när väl

hindren är övervunna och de vävar sönderrivna,

vilka förhindrar föreningen mellan själen och Gud.


Vi kan säga, att de vävar, som kan förhindra

denna förening och som måste rivas sönder,

för att den skall komma till stånd och för att själen

fullkomligt skal få äga Gud, är av tre slag:

den timliga väven som omfattar alla skapade

varelser; den naturliga som inbegriper de rent

naturliga verksamheterna och böjelserna;

vidare den tredje, den sinnliga, som endast

omfattar själens förbindelse med kroppen.


Det är om detta sinnliga och animaliska liv som

den helige Paulus säger följande;

"Vi vet att om vårt jordiska hus bryts ned,

så har vi en byggnad från Gud i himmelen"

( 2 Kor. 5:1 ).

Dessa två första vävar måste nödvändigtvis rivas

sönde, för att själen skall kunna nå fram till

föreningen med Gud, där man förnekat och gjort

avkall på allt världens goda, där man späkt alla

naturliga begär och kärleksband och där själens

naturliga verksamheter blivit gudomliggjorda.


Allt detta har skett i själen och dessa vävar har

rivits sönder genom lågans plågsamma besök,

när den ännu orsakade själen smärta.


I den andliga rening, som vi tidigare talat om,

rev ju själen sönder dessa två första vävar helt

och hållet och kom då fram till attförena sig med

Gud på så sätt som hon är här.


Därför återstår nu bara att riva sönder den tredje

väven, det sinnliga livets väv.

Det är denna anledning hon här säger "väv"

och inte "vävar", ty det finns inte mer än denna

väv att riva sönder.

Eftersom den nu är så fin, tunn och förandligad

genom denna förening med Gud, vidrör lågan

inte själen på et bryskt sätt som den gjorde

när det gällde de andra vävarna, utan på ett härligt

och ljuvligt sätt.


Det är därför hon här talar om ett "ljuvligt möte",

ty det blir verkligen så mycket ljuvligare

och härligare för henne ju mer det verkar som om

livets väv skulle rivas sönder.


30.  Man måste veta, att för de själar som nått detta

tillstånd gäller, att deras naturliga död tillorsak

och sätt mycket skiljer sig från andras, även om

den i fråga om naturliga omständigheter liknar

dessa andras död.


Det förhåller sig nämligen så, att om andra dör

av sjukdom eller hög ålder, så rycks de förnämndas

själar bar abort genom en kärlekens hänryckning;

de dör i et kärleksmöte, även om de nu dör

antingen av sjukdom eller hög ålder.


Dessa kärleksmöten är sublimare, mäktigare

och dyrbarare än de tidigare, eftersom de kunde

riva sönder väven och så föra bort den juvel,

som själen är.

Därför är dessa själars död mycket blid och ljuvlig,

ja, än ljuvligare än det andliga livet var för dem under hela deras levnad.


De dör ju i de mest sublima hänryckningar och i

härliga kärleksmöten och liknar i detta svanen,

som sjunger vackrast när den skall dö.


Det är därför David säger att "de heligas död är dyrt aktad i Herrens ögon"  ( Ps. 116:15 ).


Själens alla rikedomar samlas här ihop till ett

och själens floder av kärlek löper här ut i havet.

       Dessa floder är här så breda och uppdämda,

att de nu liknar hav.

Hennes första och sista skatter samlas ihop,

för att de skall åtfölja den rättfärdige, när han

beger sig till sitt rike, och lovsång hörs från jordens

yttersta ändar, vilket som Jesaj säger är

"den rättfärdiges härlighet"  ( 24:16 ).


31. Själen, som här är medveten om vilket överflöd

av rikedom hon mottagit, ser vid tiden för dessa

härliga möten, att hon är mycet nära att ge sig

av för att ta sitt rike i besittning helt och hållet.


Hon ser nämligen här hur ren, rik och full av dygder

hon är och därigenom väl beredd för detta.


Gud låter i detta tillstånd själen få se hur skön hon

är och han anförtror henne de gåvor och dygder

han skänkt henne, ty allt blir till kärlek och

lovprisning utan minsta spår av högmod eller fåfänga.


Det finns ju inte längre någon ofullkomlighetens

surdeg kvar som fördärvar degen ( jfr 1 Kor. 5:6 ).

       

När nu själen ser, att ingenting annat fattas henne

än att denna det naturliga livets tunna väv

rivs sönder och att det är på grund av den hon

känner sig insnärjd, fängslad och hindrad i sin frihet, och eftersom hon "längtar efter att bli fri

och få vara hos Kristus"  ( Fil. 1:23 ),

sörjer hon över att ett så svagt och simpelt liv

skall hindra det andra starka och ädla livet.


Hon ber därför att detta svag liv skal rivas sönder

och säger:  "RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR

DETTA LJUVLIGA MÖTE!


32.   Själen  talar om "väv" av tre orsaker.

Fördet första på grnd av den förbindelse, som finns

mellan anden och köttet; för det andra därför att

den skiljer Gud och själen åt; för det tredje är en väv inte så tät och genomtränglig att inte ett klart ljus kan skina genom den.


I detta t illstånd verkar nämligen denna förbindelse vara som en mycket tunn väv, eftersom den redan

är så förandligad, genomlyst och förfinad,

att Gudomen inte kan undgå att skina igenom den.


När själen så får erfara det tillkommande livets kraft, inser hon också hur svagt detta nuvarande

liv är och väven förefaller därför vara mycket tunn, ja, lika tunn som spindelväv.


Så säger även David att "våra levnadsår skall betraktas som spindelväv"  (Ps. 90:9 ).


Detta liv är faktiskt ännu mycket mindre värt för den själ, som upphöjts på detta sätt, ty eftersom

hon blivit delaktig av Guds sätt att erfara,


erfar hon allt så som Gud gör, honom vilken

"tusen år är som en dag som förgick igår"

( Ps. 90:4 ), med Davids ord, eller för att tala

med Jesaja: honom för vilken "folken allsammans

är såsom ett intet" ( 40:17 ).


Det är just vad dessa ting betyder för själen,

de är alltså alla ett intet för henne och hon

är i sina egna ögon själv intet.

Hennes Gud, bara han, är allt för henne.


33.  Här måste emellertid denna fråga ställas:

Varför ber själen här om att denna väv skall

"rivas sönder" och inte "klippas av" eller "förstöras,

när det ju kan tyckas, som att allt detta är en

och samma sak?


Vi kan säga att det finns fyra skäl för detta:

för det första används detta uttryck i syfte att

tala med största möjliga skärpa; det är lämpligare

i fråga om ett möte att säga riva sönder än klippa

av eller förstöra.


För det andra därför att kärleken tycker om att 

ge prov på kärlekens styrka och den kraftfulla

och våldsamma beröringen förverkligas mer

genom att riva sönder än genom att klippa av

och förstöra.


För det tredje beror det på att kärleken ivrigt önskar, att själva akten skall vara mycket kort och så fullbordas hastigare.

Den har nämligen större kraft och värde ju

hastigare den sker och ju andligare den är,

ty kraften är mäktigare när den är samlad än när den är splittrad.


Kärleken tränger sig in på samma sätt som  formen inpräglas i materien, och det sker alltid på ett ögonblick.

Innan detta sker, har inte någon akt kommit til stånd utan bara förberedelser för denna.


Så utförs de andliga akterna i själen liksom på ett enda ögonlick, eftersom de är ingjutna av Gud.

         Men de, som sjlen utför av sig själv, bör hellre kallas förberedande önskningar och efterföljande böjelser, vilka dock aldrig når fram till att bli fullkomliga akter av kärlek eller kontemplation

utom ibland då Gud, som jag har sagt, mycket hastigt formar och fullkomnar dem  anden.


Därför sade den Vise att "bönens slut är bättre än dess början"  ( Pred. 7:9 ).  


Vidare säger man ofta, att den korta bönen tränger igenom himlarna  ( jfr Syr. 35:21 ).

      Därför kan en själ, som redan är förberedd

utföra många fler och intensivare akter, och det

på kortare tid, än den oförberedda själen kan göra på längre tid.


En sådan själ brukar till och med, just tack vare att hon är så väl förberedd, blir kvar i en dylik akt

av kärlek eller kontemplationen under en lång tid.


Men för den själ, som inte har dena förberedelse,

går allt ut på att förbereda anden.

        Och även efter en sådan förberedelse brukar ju elden hejda sig utan att tränga in i trästycket,

antingen på grund av dess stora fuktighet eller därför att dett finns så lite hetta, som förbereder

det, eller av båda dessa anledningar.


I den förberedda själen däremot tränger kärlekens

akt in direkt, därför att gnistan vid varje beröring

antänder det torra fnösket.


Det är därför den förälskade själen föredrar det

snabba sönderrivandet framför det långsamma

sättet att klipp aav eller förstöra.


För det fjärde beror på att livets väv förstörs fortare

om det sker just genom att rivas sönder, ty detta  kräver inte att förmålet skall vara färdigt eller

fullbordat eller något liknande, vilket alltid

är fallet när det är tal om att klippa av eller förstöra.


Dessa båda sätt fordrar mer omsorg, medan man för

att riva sönder denna livets äv inte väntar,

till dess den tycks ha uppnått mognad elle rnågot

annat dyligt.


34.   Det är detta som den förälskade själen längtar

efter, ty hon står inte ut med att vänta på att hennes liv skall förstöras på ett naturligt sätt

eller klippas av vid en viss tidpunkt.


Det är styrkan hos kärleken och den förberedelse

själen iakttar hos sig själv, som får henne att önska

och be om att henes liv skall rivas sönder genom något övernaturligt kärleksmöte eller någon

övernaturlig kärlekens hänryckning.


Själen vet nämligen här mycket väl, att det är

utmärkande för Gud attföra de själar till sig som

han älskar högt, innan deras tid är inne.


Så gör han dem fullkomliga på kort tid, något som de bara långt om länge skulle ha kunnat uppnå om de följt sin egen takt. 

         Det är om detta den Vise säger;

"Den som var Gud till behag blev älskad av honom,

eftersom han levde mitt ibland syndare, togs

han bort; han rycktes undan, för att ondskan inte skulle förvilla hans förstånd eller böjelsen

dåra hans själ. 

Han blev tidigt fullkomnad och hade så genomlevt

många tidsåldrar, ty hans själ behagade Gud,

och därför förde denne skyndsamt bort honom"

( Vish. 4:10-14 ).


Av dessa den Vises ord förstår man hur rätt

och förnuftigt det är av själen at använda sig

av detta uttryck "riva sönder", efter som det här

är den Helige Ande som använder dessa två

uttryck "rycka undan" och"skyndsamt".


Och dessa uttryck betecknar jut något som inte

har det minsta med uppskov att göra.

              Att Gud "skyndsamt" förde bort honom

syftar på den  hast, med vilken han på kort tid

fullkomnade den rättfärdiges kärlek.


Vidare syftar "rycka undan" på hur Gud tar honom

till sig, innan hans naturliga levnadslopp är till

ända.


Därför är det mycket viktigt för själen att i detta

livet öva kärlekens akter, för att hon skall fullkomnas på kort tid och varken nu eller i det

tillkommnade livet behöva vänta länge,

innna hon får se Gud.


35.  Nu kan vi också se varför själen kallas detta

den Helige Andes sätt att ansätta henne i det inre

för ett "möte", hellre än att beskriva det på något annat sätt. 

De beror på att när själen, som vi sagt, i Gud känner

en oändlig längtan efter att hennes livskall upphöra och detta inte sker därför att tidpunkten för

hennes fullkomning ännu inte kommit,

så förstår hon, att han ansätter henne på detta gudomliga och härliga sätt i form av möten för att fullkomna och lyfta henne upp över köttet.


På dessa mötenytterst tjänar till att rena själen

och få henne att lämna köttet, är det verkligen möten med vilka han ständigt genomtränger

och gudomliggör själens substans och gör henne gudomlig.

Han tar henne här så helt i besittning,  högt ovan allt vara, att honn dras in i Guds vara.


Anledningen till att detta kan ske är att Gud kom

själen till mötes ochgenomborrade henne i

den Helige ande på ett levande sätt.

         Och den Helige Andes meddelanden till själen

är mycket ivriga, när de är så brinnande som de är

här i detta möte.


Själen kallar detta möte för "ljuvligt", därför

att hon på ett levande sätt får njuta av Gud.

        Det betyder dock inte att många beröringar

och möten, som hon mottar i detta tillstånd inte är ljuvliga även de.

Men ändå intar detta möte en särställning och är

sublimare än de övriga.


Men ändå intar detta möte en särställnng och är sublimare än de övriga.


De är ju Gud som gör detta i själen, som vi sagt,

för att snabbt göra henne fri och förhärliga henne.

          På så sätt växer det ut vingar hos själen

och hon kan säga:  "Riv sönder denn väv"

och så vidare.


36.  För att nu sammanfatta hela strofen så är det

som om själen sade:  O den Helige Andes låga,

som så innerligt och ömsint genomborrra min själs

substans och sätter den i brand med din härliga glöd!

Du är nu så älskligt tillmötesgående, att du visar den önskan du har att ge mig dig själv i det eviga

livet!

När jag tidigare med kärlekens ängslan och vånda bad dig, at du skulle lösgöra migfrån min kropp

och ta mig med dig, nådde mina böner inte dina öron.

Mitt sinne och min ande led av min stora svaghet

och orenhet samt av den brist på styrka min

kärlek hade.

Min själ var en enda stor längtan efter dig, därför

att den otåliga kärleken inte lät mig anpassa

mig tillräckligt mycket till detta livets förhållanden,

där du ville att jag skulle fortsätta att leva.


De tidigare hänryckningarna av kärlek räckte

inte till, ty de varen sådan beskaffenhet, att de

kunde utverka det som jag längtade efter.

     Men nu har jag blivit så styrkt i kärleken, att mitt

sinne och min ande inte längre som förr bara försvagas av mötet med dig utan tvärtom får all

sin kraft från dig, så att   "mitt hjärta och mitt kött

<span style="font-size: x-large; fon

Av Jan-Owe Ahlstrand - 17 april 2016 06:12

FÖRSTA STROFEN  DEL . 2.


13.   Det skall framhållas, att kärleken är den böjelse,

stryka och kraft, som själen har för att komma till Gud.

Det är nämligen genom kärleken hon har, desto djupare tränger hon i Gud och desto mer finner hon i honom sin medelpunkt.


Vi kan alltså säga, att ju fler grader av kärlek till Gud själen kan uppnå, desto fler medelpunkter kan hon få i Gud, den ena djupare än den andra, ty den starkaste kärleken är också den förenar mest.


På detta sätt kan vi förstå vad Guds Son menade, när han sade att det fanns "många boningar i hans Faders hus"  ( Joh. 14:2 ).


För att nu själen skall befinna sig i sin medelpunkt, vilken, som vi sagt, är Gud, räcker det med att hon har en grad av kärlek, ty genom en enda grad förenas hon med honom av nåd.


Om hon har två grader av kärlek, kommer hon att förenas med honom och finna sin medelpunkt i honom i en annan medelpunkt längre in. 


Skulle hon ha tre grader av kärlek, når hon på liknande sätt en tredja medelpunkt i honom. Når hon upp till den högsta graden av kärlek, kommer Guds kärlek att såra själen i hennes innersta och djupaste medelpunkt, vilket innebär att han  förvandlar och upplyser henne i hela hennes väsen, förmåga och kraft.


Detta sker alltefter själens möjlighet att ta emot och det går ändå därhän, att hon kommer att likna Gud.  På samma sätt är det också med ljuset, som lyser på en ren och klar kristall; ju fler grader av ljus kristallen får ta emot, desto mer ljus samlar sig i den och desto mer lysande blir den i sin tur.


Och den kan bli så starkt belyst, att den själv förfaller vara bara ljus, på grund av att den tar emot ett så överflödande ljus.


Därför blir det möjligt att skilja kristallen från ljuset; den är ju så upplyst alltefter sin förmåga att ta emot ljuset, att den kommer att likna ljuset. 


14.   När själen alltså här säger att kärlekslågan

sårar "i hennes djupaste medelpunkt", menas med det att i den mån den når in i själva själens substans, kraft, och styrka, är det den Helige Ande

som sårar och ansätter henne där.


Men att själen säger så, betyder inte att hon vill

hävda, att detta sker på ett så substantiellt

och genomgripande sätt som det gör i det saliga

skådandet av Gud i de tillkmmande livet.

Även om själen i detta livet skulle uppnå det

höga tillstånd av fullkomlighet som vi talat om,

kommer hon inte att uppnå härlighetens fullkomliga

tillstånd och skulle helle raldrig kunna det.


Men det kan dock hända, att Gud någon enstaka gång skänker henne någon nådegåva, som liknar

detta.  Själen säger emellertid detta för att beskriva

den överflödande och oändligt rika njutning

och härlighet, som hon får erfara genom att den Helige Ande på detta sätt meddelar sig med henne.


Denna njutning är desto större och ljuvligare ju kraftigare och mer substantiellt själen förvandlas och finner sin medelpunkt i Gud.

Eftersom detta är det djupaste till vilket man i detta

livet kan komma ----- även om inte, som vi sade,

är så fullkomligt som i det tillkommande livet ------

kallar själen det för "den djupaste medelpunkten".


Fastän själen kanske redan i detta livet kan få del av kärlekens vana på ett lika fullkomligt sätt som

i det tillkommande, så blir varken dess aktivitet eller frukt lika fulkomlig.


Dock växer denna kärlekens frukt och aktivitet

så mycket i detta tillstånd, att det mycket liknar

tillståndet i det tillkommande livet och det i så

hög grad, att det verkligen förefaller själen vara

på detta sätt, och så vågar hon säga det som man

bara vågar säga om det tillkommande livet,

alltså; "I MIN SJÄLS DJUPASTE MEDELPUNKT".


15.  Eftersom de ovanliga ting och sällsynta erfarenheter, vilka vi tillskriver själen i detta tillstånd, är underbarare och mindre trovärdiga,

betvivlar jag inte att det finns somliga, som

på grund av att de varken har kunskap eller egen

erfarenhet av detta, inte ommer att tro på dem

eller att anse dem överdrivna eller mena att de

inte alls är så sublima som de i själva verket är.


Men jag svarar alla dem att "himlaljusets Fader"

( Jak. 1:17 ), vars hand inte är för kort

( Jes. 59:1 ), överflödande och utan avseende

till personen  ( Ef. 6:9 )´, strömmar in överallt,

där han finner öppenhet, liksom solstrålen gör.


Också den visar sig alltid med fröjd för människorna

på alla möjliga vägar och stigar.

Han tvekar eller ringaktar inte att "ha sin lust bland människors barn och i samförstånd leva bland dem på jordens rund"  ( Ords. 8:31 ).


Det förefaller inte alls otroligt att för en själ, som redan granskats, prövats och luttrats i vedermödornas, prövningarnas och allehanda frestelsers eld och därigenom befunnits vara trogna

i kärleken, i detta livet går i uppfyllelse det som

Guds Son lovade, nämligen "att om någon älskade

honom, skulle den Allraheligaste Treenigheten

komma och ta sin boning hos dennne"

( Joh. 14:23 ).


Detta sker genom att förståndet blir upplyst

på ett gudomligt sätt genom Sonens vishet,

genom att viljan finner sin lust i den Helige Ande och genom att Fadern mäktigt och kraftfullt

sluter henne till sig i sin ljuvliga och bottenlösa

omfamning.


16.  Om Gud verkar på detta sätt i vissa själar,

och det är verkligen sant att han gör det, då kan

vi vara säkra på, att den själ vi talar om inte blir eftersatt i fråga om dessa nådegåvor från Gud.


Det vi säger om den Helige Andes verkan i henne

är nämligen något mycket större än det som händer

i meddelandet av och förvandligen i kärlek.

       Detta senare är att likna vid kol som glöder

i jämförelse med det förra, vilket, som vi sagt

är kol där det inte bara glöder, utan där också

elden brinner så intensivt, att kolet utsänder

en levande låga.


Så kan dessa två slag av förening ------ föreningen

enbart av kärlek och föreningen där kärleken

är brinnande ------ i viss mån jämföras med det

som Jesaja säger om "Guds eld, som är på Sion,

och Guds ugn, som är i Jerusalem"  ( 31:9 ).

    


Det första betecknar den stridande Kyrkan,

i vilken kärlekens eld inte brinner helt och fullt,

och det andra betecknar FRIDENS ANBLICK,

alltså den  triumferande Kyrkan, där denna

kärlekens eld är som en ugn, upphettad av den

fullkomliga kärleken.

Även om nu denna själ, som vi sagt, inte nått fram till en sådan fullkomlighet som i himlen,

är ändå denna förening som en brinnnade ugn

i jämförelse med den vanliga föreningen.


Den är en strålande anblick, som är så mycket fridfullare, härligare och ömmare eftersom

lågan lyser klarare och intensivare än elden i kolet.


17.   Då själen sålunda erfar, att denna levande

kärlekslåga på ett livfullt sätt förmedlar allt gott

till henne, eftersom denna gudomliga kärlek

för med sig allt, säger hon:

"O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA SOM ÖMSINT SÅRAR!"


och med det menar hon: O upptända kärlek, som med dina kärleksfulla rörelser på ett underbart sätt

förhärligar mig!

Du gör det i lika hög grad som min själ förmår

ta emot det och bära det, vilket betyder att du

skänker mig gudomligt vetande efter måttet av mitt

förstånds förmåga och kompetens och att du skänker mig kärlek i enlighet med min viljas

hela styrka. 


Och du bereder mig njutning i min själs substans

genom de härliga flöden, som din gudomliga

beröring och substantiella förening utgör,

och der sker alltefter mit väsens renhet och mitt

minnes förmåga och rymd.


Det är detta som händer ( ja, mer än man kan

och förmår beskriva ), när denna kälekslåga

flammar upp i själen.

I den mån själen är helt renad i sin substans och i sina förmögenheter ----- minne, förståndet

och vilja ------ försänker den gudomliga substansen själen i sig själv genom sin gudomliga låga på

ett djupt, fint och sublimt sätt.


Det kan den göra därför att den, som den Vise säger,  "går in i allt till följd av sin renhet"

( Vish. 7:24 ).

Medan själen så försänkts i visheten, utsänder

den Helige Ande sin låga, som dallrar så härligt,

och eftersom detta är så ljuvligt, säger själen:


         EFTERSOM DU INTE LÄNGRE ORSAKAR

       MIG PLÅGA.


18.   Och det betyder: då du inte längre ansätter,

plågar eller tröttar ut mig som du gjorde förut.

         Man måste nämligen veta, att när själen befann sig i ett tillstånd av andlig rening,

det vill säga när hon började träda in i kontemplationen, var i nte denna Guds låga alls

så ljuv och mild för henne som den nu är i

föreningens tillstånd.

Vi måste stanna vid detta en stund för att kunna

förklara det. 


19. Man bör veta, att innan denna gudomliga

kärlekseld tränger in och förenar sig med själens

substans genom en fullständig och fulländad

luttring och renhet, så tillfogar denna låga,

som är den Helige Ande, själen sår i det att den

förstör och förtär alla brister i hennes dåliga vanor.


Detta är den Helige Andes verkan, genom vilken han bereder själen för den gudomliga föreningen

och kärleksförvandlingen i Gud.

Det är nämligen ------ och det måste man också veta

------- en och samma kärlekseld; den som senare

förenar sig med och förhärligar själen är detsamma,

som tidigare ansatte och renade henne.


På samma sätt är det med elden, som när den tränger in i trästycket, först ansätter och sårar

det med sin låga.

Därigenom torkar lågan ut träet och driver ut dess dåliga egenskaper ända tills lågans hetta förberett

det, så at elden helt kan tränga in i det och förvandla det till sig.


Andliga författare kallar detta RENINGENS VÄG.

På denna väg får själen gå igenom mycket

och hon lider av svåra plågor i anden, vilka ofta

också strömmar över till sinnena, ty denna låga

orsakar henne stor plåga.


I denna förberedande rening är lågan inte alls klar  för själen utan dunkel, och om den överhuvudtaget

sprider något ljus, är det bara för att hon skall

se och förnimma sitt elände och sina brister.


Den är inte heller ljuv för henne utan smärtsam,

ty även om den ibland skulle förmedla kärlekens

hetta, orsakar detta henne samtidigt både

lidande och nöd; och den bereder henne inte heller

njutning utan ger henne bara torka.


Även om Gud i sin välvilja då och då ger själen

verdervickelse för att styrka och uppmuntra

henne, så får hon dyrt betala för den med andra prövningar, både före och efteråt.


Lågan är inte vederkvickande för henne

och skänker inte frid utan är i stället förtärande

och brysk, därför att den plågar och tröttar

ut henne med anblicken av henne själv sådan

hon är.


Därför är den inte angenäm för henne utan får henne snarare att känna sig eländig och bitter

i det andliga ljus, som kommer från denna

självkännedom.

Jeremia säger om detta att "Gud sände eld i hennes

ben och undervisade henne"  ( Klag. 1:13 ),

och David säger i sin tur att "han prövade henne

i elden"  ( Ps. 17:3 ).


20.  Därför lider själen på detta stadium av stort

mörker i förståndet, av stor torka och plåga

i sin vilja, och i minnet lider hon av en smärtsam

insikt i sitt eget elände.


Det beror på att hennes andliga ögon är mycket

klarseende i denna självkännedom.

I sin substans lider själenn av övergivenhet

och den yttersta fattigdom, av torka och köld

och ibland även av hetta.


Hon finne rinte lindring i något och inte heller någon

enda tanke som kan trösta henne.

Det är rentav omöjligt för henne att ens höja sitt

hjärta till Gud, så stor plåga orsakar denna låga henne.


Så beskriver Job det som Gud gjorde med honom

i denna prövning:

"Du förvandlades för mig till en grym fiende"

( 30:21 ).

När själen får lida av allt detta samtidigt, tycker

hon i sanning att det verkar som om Gud är missnöjd med henne och handlar grymt mot henne.


21.  Man kan omöjligt skildra de lidanden,

som själen genomgår under denna tid.

Det är inte mycket som skiljer dem från skärseldens lidanden, och jag vet inte, hur jag här skall

kunna göra detta stora betryck begripligt och inte

heller hur svårt det är som själen erfar och genomgår, om jag inte får använda Jeremias ord

angående detta:


"Jag är en man, som får skåda mitt elände under

hans vredes ris. 

Mig har han hotat och låtit vandra genom mörker

och inte genom ljus.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,

åter och åter.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har

krossat benen i mig.

Han har kringskansat och omvärvt mig med galla

och vedermöda.

I mörker har han lagt mig såsom de för evigt döda.


Han har kringmurat mig, så att jag inte kommer ut,

han har lagt på mig tunga fjättrar.

Ja, än mer, ty hur jag än klagar och bönfaller

tillstoppar han öronen för min bön.


Med huggen sten har han murat för mina vägar;

mina stigar och steg har han gjort svåra"

( Klag. 3:1-9 ).


Allt detta säger alltså Jeremia, ja, i fortsättningen

säger han ännu mycket mer.

      Eftersom nu Gud på detta sätt tar själen under

behandling och botar henne från hennes många

sjukdomar för att göra henne helt frisk,

måste hon nödvändigtvis lida på grund av dessa

sina sjukdomar under en sådan kur och rening.


Han lägger nämligen här hennes hjärta på glöden

för att driva ut alla onda andar och jaga dem

på flykten  ( Tob. 6:8 ).


På samma sätt kommer själens alla sjukdomar

fram i ljuset; de ställs inför själens ögon,

för att hon skall se dem och kunna bli botad.


22.   Därför ser och känner själen nu i den gudomliga eldens ljus och hetta de svagheter

och det elände, som tidigare var så rotade i henne

och så väl dolda där, att hon inte kunde se eller

känna dem.

Det är som med fuktigheten, som fanns i trästycket; den förblev okänd, ända tills elden trängde in i

träet och fick det att svettas, ryka och knastra.


Det är  just så den ofullkomliga själen reagerar

på lågans beröring.

Nu förhåller det sig på följande sätt., och det är

sannerligen förunderligt, att det i själen vid denna

tid finns motsatser, som reser sig mot Guds,

vilka ansätter själen.


Det är ju som filosoferna säger: en motsats framhäver en annan när de ställs invid varandra.

Dessa motsatser bekämpar varandra i själen

genom att en del försöker driva bort de andra

för att så kunna härska i henne.


Med detta menas å ena sidan Guds egenskaper

och dygder, vilka är alltigenom fullkomliga,

och å andra sidan själens vanor och egenskaper,

som är alltigenom ofullkomliga.


Det innebär att ett lidande för själen att ha dessa

motsater inom sig.

När denna låga, som är otroligt lysande, ansätter

själen, lyser dess ljus i själens mörker, som är

otroligt mörk.


Hon förnimmer då klart sitt eget naturliga mörker,

att det är fullt av fördärv och att det sätter sig upp

mot det övernaturliga ljuset.

Det är inte möjligt för henne att förnimma detta

övernaturliga ljuset, eftersom hon inte har det

inom sig, vilket är fallet med hennes eget mörker,

och mörkret inte innefattar ljuset

( Joh. 1:5 ).

Själen kommer nu att få erfara detta sitt mörker i

samma grad som ljuset ansätter det.

Själarna kan nämligen inte uppfatta sitt mörker,

om inte detta gudomliga ljus ansätter det,

och det sker ändå till dess att ljuset drivit ut mörkret.


När själen så blivit helt genomlyst och förvandlad,

kommer hon attfå se ljuset inom sig,

eftersom hennes andlig aögon blivit renat och styrkt av det gudomliga ljuset.


Ett oändligt ljus är nämligen fullständigt mörker

för en oren och svag blick, därför att dess

utomordentliga skärpa förblindar synförmågan.

Så orsakade också denna låga en plga för

förståndets blick.


23.  Lågan är i sig själv i högsta grad full av kärlek

och ömhet och den ansätter viljan på ett mycket

kärleksfullt sätt, men viljan är i sig själv i högsta

grad torr och hård.


När nu lågan kärleksfullt och ömsint ansätter viljan,

knner den sin naturliga hårdhet och torka gentemot

Gud.

Hårdhet erfar man nämligen just samman med ömhet och torka samman med kärlek.

Viljan kan inte alls erfara hur kärleksfull och ömsint

lågan är, eftersom dess egen hårdehet och torka

hindrar den från att göra det.


Det är först när dessa drivits ut ur viljan ----- ty deras

motsatser, omhet och  kärlek, kan inte samtidigt rymmas där ----- som denna kommer att kunna

göra det, och då skall Guds kärlek och ömhet

härska där.

Lågan var alltså plågsam för viljan, därför att den

fick viljan att förnimma sin hårdhet och torka

och lida av detta.

Eftersom nu denna låga är omätlig och ytterst

vittgående och viljan begränsad och trång,

känner viljan denna sin begränsning och  trånghet

i samma mån som lågan ansätter den.


Det kommer att förbli så, ända tills lågan tränger in

i den och utvidgar den, så stt det blir möjligt för den att öppna sig och ta emot lågan.


Vidare förhåller det sig så, att eftersom denna låga

är utsökt och ljuvlig och viljans andliga gom

blivit vanställd av sina förvirrade lidelsers vätskor,

så framstår lågan för viljan som bitter och fadd.


Därför kan den inte smaka Guds kärleks ljuvliga

föda.

På så sätt erfar viljan också sitt betryck och sin

avsaknad av aptit inför denna ytterst vittfamnande

och allra ljuvligaste låga och kan inte alls känna

dess smak, ty den erfar inte lågan inom sig,

det enda den erfar är det som den har inom sig,

nämligen sitt eget elände.


Och till sist, eftersom denna låga är uppfylld

av oändliga rikedomar och är full av godhet

och behag och själen i sig själv är ytterst fattig

och inte äger något gott eller något som kan

tillfredsställa henne, så inser och erfar hon klart

och tydligt sitt elände, sin fattigdom och ondska

vid sidan av dessa  rikedomar, denna godhet

och detta behag, som lågan är full av.


Hon kan inte förnimma dem, därför att ondskan

inte förstår sig på godheten och fattigdomen

inte förstår sig på rikedomen och så vidare.


Det kommer att förbli på det viset, ända till dess

att lågan har renat själen helt och hållet

och genom förvandlingen berikat, förhärligat

och berett henne njutning.

Så förstår vi att lågan förut förorsakade själen

plåga på ett sätt, som trotsar all beskrivning.


Det var dessa motsatser som inom henne kämpade

om herraväldet: Gud, som innefattar all

fullkomlighet, stred mot själens ofullkomliga vanor.


Det skedde för att Gud, i det han förvandlade henne i sig, skulle göra henne mild och fridsam

och lysa upp henne, så som elden gör med

trästycket när den trängt in där. 


24.   Det är endast i några få själar som denna rening äger rum på et så intensivt sätt, ja,

bara i dem vilka Herren vill lyfta upp till en högre grad av förening.

Han förbereder nämligen varje själ genom en mer

eller mindre kraftig rening, som överensstämmer

med en grad av förening han vill lyfta henne upp

till och som även motsvarar hennes orenhet

och ofullkomlighet.


Detta lidande påminner om skärseldens.

Liksom andarna renas där för att de skall kunna

se Gud genom det klara skådandet i det

tillkommande livet, så renas också själarna här på sitt sätt för att kunna förvandlas i honom genom

kärleken redan i detta livet.


25.   I SJÄLENS DUNKLA NATT I BESTIGNINGEN

BERGET KARMEL behandlade vi denna reningens

intensitet, hur den ibland är större, ibland

mindre, och när den berör förståndet,

viljan respektive minnet samt även själens substans, men likaså när den avser själen som helhet.


Vi beskrev där också reningen av den sinnliga

delen och hur man skall kunna veta när den berör

antingen denna eller den andliga delen samt vid

vilken tidpunkt och etapp eller på vilket stadium av den andliga vägen det börjar inträffa.


Jag säger därför ingenting vidare om detta, eftersom det inte tjänar syftet med denna framställning.  Det räcker med att veta, att den

Gud som nu vill komma in i själen genom att förena

sig med henne och förvandla henne i kärlek,

&

Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 april 2016 20:52

                    FÖRSTA STROFEN.


O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA


SOM ÖMSINT SÅRAR


MIN SJÄL I HENNES DJUPASTE MEDELPUNKT!


EFTERSOM DU INTE  LÄNGRE ORSAKAR MIG PLÅGA,


SÅ FULLBORDA NU OM DU VILL DITT VERK


OCH RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR


DETTA LJUVA MÖTE!


                            FÖRKLARING.


1.  Själen känner sig nu helt glödande i den

gudomliga föreningen, och hennes gom badar

i härlighet och kärlek.

Det är ingenting mindre än floder av härlighet,

som flyter fram i hennes innersta väsen 

och de flödar över av ljuvhet.


Hon känner i sitt inre de floder av levande vatten,

vilka Guds Son sade skulle välla fram i sådana

själar ( Joh. 7:38 ).


Eftersom hon så genomgripande förvandlats i

Gud, på ett så sublimt sätt tillhör honom

och så överflödande smyckats med rika gåvor

och dygder, verkar hon nu vara så nära lycksaligheten, att bara en tunn väv skiljer

henne från den. 


Vidare ser själen att denna fina kärlekslåga,

som brinner i henne, varje gång den ansätter henne,

       liksom förhärligar henne med en härlighet,

som är både mild och mäktig, och detta i så hög

grad, att varje gång den intar och ansätter henne,

förefaller det henne, som om den skulle ge henne

det eviga livet och riva sönder

det dödliga livets väv.


Det verkar vara mycket litet som fattas för att

detta skall ske, men det är just på grund

av detta lilla som hon inte blivit helt förhärligad

i sin väsensgrund.

Därför säger hon längtansfullt till lågan,

som är den Helige Ande, att han nu skall riva sönder det dödliga livet genom detta ljuvliga möte

och att verkligen till fullo skall delge henne det somhan verkade vara på väg att ge varje gång

han kom henne nära, nämligen odelad

och fulländad härlighet.


Därör säger hon:


              O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA!


2.  För att framhäva sina känslor och den uppskattning, med vilken hon talar i dessa fyra strofer, använder själen i dem alla följande uttryck:

        "O" och "hur", vilka tyder på hängiven

uppskattning.

Varje gång de uttalas, ger de mer insikt i det

inre än vad som kan utsägas genom ord.


"O" används för att uttrycka, att man både längtar

och er mycket och därför använder all sin

övertalningsförmåga.

I denna strof begagnar sig själen av detta utrop

just på grund av dessa båda skäl.


Hon tillkännager nämligen här sin stora längtan

och framhäver den genom att övertala

kärleken att släppa henne fri.


3.  Denna KÄRLEKSLÅGA är hennes Brudgums ande, alltså den Helige Ande.

Själen förnimmer honom nu inom sig, inte bara

som en eld, vilken ständigt förtär och förvandlar henne i mild kärlek, utan också som en eld,

som dessutom brinner i henne och utslungar sin låga, som jag sade.


Varje gång denna låga blossar upp, låter den själen få bada i härlighet och vederkvicker henne i det

gudomliga livtes värme.

De Helige Andes aktivitet i den själ, som förvandlas i kärlek, är sådan, att de inre akter han uppväcker

utslungar lågor, ty de är upptända av kärlek.


När själens vilja förenats med denna låga, älskar hon på ett mycket sublimt sätt, därför att hon blivit

till en kärlek med denna låga.

Dessa själens akter av kärlek är därför mycket

dyrbara och en enda av em förlänar henne större

förtjänster och är mer värd än allt hon gjort under 

hela sitt liv före denna förvandling, hur värdefull detta än må ha varit.


Den skillnad, som finns mellan en vana och en akt, finns också mellan förvandlingen i kärlek

och kärlekslågan, och den kan vi åskådliggöra

genom at tänka på det glödande trästycket

och lågan, som stiger upp från det;

lågan är ju en följd av elden, som brinner där.


4.   Därför kan vi säga om den själ, som befinner

sig i detta tillstånd av kärleksförvandling,

att hennes vansmässiga tillstånd liknar trästyckets,

vilket ständig sätt i brand.

Och denna själs akter liknar lågan, som föds ur

kärlekens eld, och det häftigare, ju mer intensiv

föreningens eld är.


De akter, som utförs av den vilja, som hänryckts och gått upp i den Helige Andes låga, förenas

med denna låga och stiger uppåt.


På samma sätt steg ängeln upp i lågan från

Manuas offer ( Dom. 13:20 ).

I detta tillstånd kan själen därför inte själv utföra

några akter, utan det är den Helige Ande,

som utför dem alla och som driver själen till det.


Därför är själens alla akter gudomliga, eftersom

hon ju drivs av Gud och det är han som handlar.

Varje gång denna låga blossar upp och får själen

att älska med gudomlig smak och värme,

förefaller det henne som om den skänker evigt liv,

eftersom den lyfter upp henne till gudomlig

aktivitet i Gud.


5.   Det är detta språk och dessa alltigenom

brinnande ord, som Gud talar i luttrade och rena

själar, såsom David sade:

"Ditt ord är häftigt brinnade"  (Ps. 119:140 ),

och profeten Jeremia:

"Är icke mina ord som en eld?"  ( 23:29 ).


Och Gud själv säger hos denhelige Johannes

att dessa ord är "ande och liv" ( 6:63 ),

      och så uppfattas de också av dem som har

öron att höra med, och det är som jag sade,

de själar som är rena och förälskade.


De, som inte har en sund gom utan finner smak

i andra ting, kan inte smaka dessa ords ande

och liv; i stället känner de avsmak för dem.


Därför var det så, att ju sublimare ord Guds Son

talade, desto smaklösare verkade de vara för de

orena.

Så var det när han förkunnade den utsökta

och kärleksfulla läran om den heliga eukarstin,

då ju många drog sig undan (Joh 6:60-61; 67 ).


6.  De själar, vilka inte har smak för detta

Guds språk som han talar inom dem, skall

dock inte tro att inte heller andra gör det.


Den helige Petrus smakade detta i sin själ, när han

sade till Kristus:  "Herre, till vem skulle vill gå?

     Du har det eviga livets ord"  ( Joh. 6:68 ).


Och den samaritiska kvinnan glömde både vattnet

och sin kruka för Guds ords ljuvlighet

( Joh. 4:28 ).

Då nu denna själ är så nära Gud, att hon förvandlats till en kärlekslåga, i vilken Fadern och Sonen

och den Helige Ande meddelar sig med henne,

hur kan man då mena att det är otänkbart att hon

får njuta en försmak av det eviga livet?


Visserligen sker det inte på ett fullkomligt sätt,

eftersom detta livets villkor inte tillåter

något sådant.

Men den njutning, somden Helige Ande verkar i henne genom detta uppflammande, är så sublim,

att den får henne att förnimma smaken av det

eviga livet.

Det är av detta skäl som hon kallar lågan LEVANDE, därför nämligen att den i henne har en sådan verkan, at den får henne att leva i Gud

på ett andligt sätt och så erfara Guds eget liv.


Det vara detta David menade när han sade:

"Mitt hjärta och mitt kött fick njuta av den

levande Guden"  ( Ps. 84:3 ).

Hon gör det alltså inte på grund av att lågan

inte alltid skulle vara levande.

    På samma sätt är det inte nödvändigt att säga

att Gud är levande, ty det är han alltid, utan man

säger det för att klargöra hur anden och sinnena,

omformade i Gud, nu på ett levande sätt får

smaka Gud, vilket är att smaka den levande Guden,

alltså Guds liv och evigt liv.


Inte heller kallade David honom DEN LEVANDE

GUDEN av något annat skäl än att han smakade

honom på ett levande, fastän inte fullkomligt,

sätt, utan bara som en glimt av det eviga livet.


I denna låga erfar själen alltså Gud på ett så

levande sätt och smakar honom med så stor

ljuvlighet och mildhet, att hon säger:

"O levande kärlekslåga",


                        SOM ÖMSINT SÅRAR!


7.    Det betyder: som med din glöd vidrör mig ömsint.  Eftersom denna låga är en låga av

gudomligt liv, sårar den själen med ömheten hos

Guds eget liv. 

Den sårar själen så innerligt och upmjukar henne

till den grad, att hon upplöses i kärlek.

Ty det som gäller Bruden i Höga Visan går nu

i uppfyllelse i denna själ:

hon blev så ödmjukad att hon upplöstes,

och därför sade hon där:

"Min själ upplöstes, så snart min Brudgum talade"

 5:6 ).

Guds tal är nämligen detsamma som den verkan

han har i själen. 


8.   Men hur kan man säga att lågan sårar, då det

ju inte längre finns något kvar att såra i själen,

eftersom hon är helt genomglödad av kärlekens

eld?

Det är något underbart att eftersom kärleken aldrig

är overksam utan ständigt i rörelse, så kastar den

liksom lågan ständigt flammar omkring sig.


Och då kärlekens verk består i att tillfoga sår i avsikt att väcka kärlek och behag till liv,

är den närvarande i en sådan själ som en

levande låga, vilken tlilfogar sina sår med de mest ömsinta flammor av finaste kärlek.


Dessa kärleks konster och lekar utförs med följd

och i jubel, som om själen vore i bröllopspalatset.


På så sätt handlade Assuerus med sin hustru Ester

( 2:17 ).

Han visade henne sin nåd, uppenbarade sina

rikedomar och sin stora härlighet, för att i denna

själ skule gå i uppfyllelse det som han sade

i Ordspråksboken:

"Då hade jag dag efter dag min lust och min lek

inför hans ansikte beständigt; jag hade min lek

på hans jordkrest och min lust bland människors

barn"  ( 8:30-31 ), och med det menas; genom att

skänka sig själv till dem.


Dessa kärlekens lekar består alltså i att själen

tillfogas sår, flammor som ömsint berör henne

och plötsligt stiger upp från kärlekens eld,

vilken aldrig är overksam.

       Dessa ting, säger hon, försiggår i och sårar


        MIN SJÄL I HENNES DJUPASTE MEDELPUNKT.


9.   Denna den Helige Andes fest pågår i själens

substans, dit varken sinnenas medelpunkt eller djävulen kan nå.

Därför är det så, att ju djupare in i själen det sker

desto tryggare, mer substantiellt och njutningsrikt

är det.

Det beror på att ju längre in det sker desto renare

är det också; och med större renhet följer även

att Gud meddelar sig på ett mer överflödande rikt,

oftare förekommande och mer genomgripande sätt.


Själens och andens njutning och fröjd är så mycket större, därför att det är Gud somverkar allt detta

i henne, utan att själen gör något av sig själv.


Eftersom själen inte kan utföra något av egen

kraft utan hjälp av kroppens sinnen, från vilka

hon i detta fall är mycket avlägsnad och fri,

så består nu hennes enda sysselsättning

i att ta emot Gud.


Det är bara han, som utan bistånd av sinnena,

kan utföra något i själens grund ochsätta själen

i rörelse där.

Därför är en sådan själs alla rörelser gudomliga.

     Fastän dessa kommer från Gud, kommer de

lika mycket från henne, ty Gud framkallar dem

i och tillsammans med henne, och hon bejakar

och samtycker till dem.


När själen här förklarar att han sårar

"i hennes djupaste medelpunkt", vill hon med det säga, att det i henne finns andra medelpunkter,

som inte ligger så djupt in.


Det är därför bra att veta vad som menas

med detta.   

  

10.   För det första måste man veta, att eftersom

själen är en ande, besitter hon i sitt vara varken

någon höjd eller något större eller mindre djup,

något som utmärker mätbara kroppar.


Och eftersom själen inte har olika delar, 

finns det ingen skillnad mellan det inre och yttre.


Hela hon är ett av ett enda slag, och i henne

finns inte någon mätbar medelpunkt, som skulle

ligga djupare eller mindre djupt.

   Därför kan en del av själen inte vara mer upplyst

än en annan, vilket är fallet med fysiska

kroppar, utan hela själen upplyses lika mycket,

antingen det nu är mer eller mindre.


Så är det också med luften, som upplysse lika

mycket, antingen det nu är mer eller mindre,

eler den inte alls blir upplyst.


11.   När det gäller tingen, kallar vi den punkt

för deras djupaste medelpunkt till vilken deras väsen och kraft liksom deras aktivitets och rörelses styrka kan nå fram; längre än så kan de inte komma.

Så är det med elden eller stenen, vilka besitter den

naturliga kraft och rörelseförmåga, som är

nödvändiga för att de skall kunna nå fram till

medelpunkten i sin omkrets.


De kan inte komma längre än så, men inte heller

undgå att nå fram dit eller förbli kvar i denna

medelpunkt, såvida det inte finns något mäktigt

hinder, som kan leda denna rörelse i motsatt

riktning.

Därför kan vi säga att när stenen på något sätt

ligger i jorden, så befinner den sig i sin medelpunkt,

även om den  inte befinner sig i jordens allra

djupaste del, men den befinner sig inom denna

sin medelpunkts, aktivitets och rörelses omkrets.


Men vi kan ändå inte säga att den nått fram till

det allra djupaste inom sin omkrets, ty det är själva

jordens mitt.

Därför har stenen alltid kraft, styrka och böjelse

till tränga djupare ner i jorden för att så komma

till denna innersta och djupare medelpunkt,

om bara alla hinder avlägsnas.

      

När del väl en gång nått fram dit och inte längre

har någon egen kraft eller böjelse till att röra dit sig ytterligare, kan vi säga att den befinner sig i sin

djupaste medelpunkt.


12.  Själens medelpunkt är Gud.

    När hon nått fram till honom med sitt väsens

hela förmåga och med sin aktivitets och böjelses

samlade krafter, har hon också nått sin innersta och djupaste medelpunkt i Gud.


Då kommer hon att förstå, älska och njuta av Gud

av alla sina krafter.

Innan själen har nått så långt ------- det vill säga

under detta dödliga liv, då hon inte kan nå fram

till Gud med hela sin samlade kraft ------ befinner

hon sig ändå i denna sin medelpunkt, som är

Gud.

Det gör hon tack vare hans nåd och att han vill

meddela sig med henne.

Likväl är hon inte nöjd utan har både mer

rörelseförmåga och styrka till att tränga djupare in.

 

Fastän själen alltså är sin medelpunkt, är hon dock

inte i den allra djupaste medelpunkten, ty hon

kan ju nå fram till det allra djupaste i Gud. 


 



   

   




Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 april 2016 20:51

KAPITEL  25.


HÄR GES EN KORT FÖRKLARING AV DEN

TREDJE STROFEN.


                        TREDJE STROFEN


             BORT I EN NATT AV LYCKA

            

SÅ DOLD ATT INGEN SER MIG ELLER FRÅGAR.


          OCH ANDRA LJUS EJ SMYCKA


          DE BLINDA STEG JAG VÅGAR,


ÄN DET SOM STYR MIG OCH I HJÄRTAT LÅGAR.


                     FÖRKLARING.


1.   Själen fortsätter här den bild och likhet som

förefinnes mellan den naturliga natten

och denna andliga natt.

Hon besjunger och förhärligar de underbara

egenskaper som den andliga natten äger.


Ty det är tack vare kontemplationens natt

som hon har funnit dem och bemäktigt sig dem,

för att fortare och säkrare uppnå sitt mål.

         Hon anger tre av dessa egenskaper.


2.  Den första, säger hon, består däri att Gud

i denna saliga natt har lyckliggjort henne med

en kontemplation som är så ostörd och fördold

och så främmande och obegriplig för den sinnliga delen av henne, att ingenting, varken

sinnevärldens ting eller någon skapad varelse,

kan komma i beröring med henne för att störa

henne för att störa henne eller avleda henne

från kärleksföreningens väg.


3.   Den andra egenskapen somhon talar om

framkallas av det andliga mörkret i denna natt,

där den högre delens alla själskrafter

lägges i mörkret.

Eftersom själen inte ser någonting och inte förmår se någonting, så stannar hon inte heller upp

vid någonting som inte är Gud, utan går direkt

till honom.


Hädanefter är hon fri från alla hämmande former,

bilder och förnimmelser som brukar avhålla

själen från en förblivande förening med Gud.


4.   Den tredje egenskapen har sitt upphov däri,

att själen inte längre stöder sig på någon

speciell upplysning av förståndet och inte heller

på någon yttre andlig ledare, för att finna tröst

och tillfredsställelse på dessa höga vägar.


T all dunkelhet och allt mörker har berövat henne

varje stöd.

I stället övertar den kärlek som brinner inom

henne och som vänder hennes hjärta till den Älskade, ensam initiativet och ldningen av själen

och lyfter henne, utan att hon vet hur, upp

på en ensam väg i flykt hän emot Gud.


Detta är alltså första versen:


          BORT I EN NATT AV LYCKA.  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se