Alla inlägg under april 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 april 2014 15:21

KAPITEL NITTON.

DÄR DET VISAS OCH BEVISAS HUR DE VISIONER OCH UPPENBARELSER SOM KOMMER FRÅN GUD OCH I SIG SJÄLVA ÄR SANNA KAN NARRA OSS TILL FALSKA FÖRHOPPNINGAR.

DETTA BEVISAS MED TEXTER UR DEN HELIGA SKRIFT.

1.   Av två skäl, har vi sagt, är gudomliga visioner och tilltal inte alltid sanna och vissa för oss, även om de alltid det i sig själva.  Det första skälet är vårt bristfälliga sätt att först dem.

Det andra är deras motiv eller grundvalar, vilka kan variera.

Dessa två skäl skall vi bevisa med texter ur den Heliga Skrift.

       Vad det första skälet beträffar, är det klart att uppenbarelser inte alltid är just sådana, och inte alltid sker just så som vi uppfattade dem.

Orsaken till detta är att Gud, den oändlige och outgrundlige, ofta lägger till grund för sina profetior, tilltal och uppenbarelser helt andra begrepp än våra, och en helt annan mening är den som vi i allmänhet kan fatta.

Men just därför är dessa uppenbarelser i sig själva desto mer äkta och sanna, ju mindre de tycks oss vara det.

       För detta har vi bevis på varje sida av den Heliga Skrift. 

Där läser vi hur många avv de profetior och ord som Gud under gamla tider riktade till ett stort antal människor inte gick i uppfyllelse så som de hoppades, eftersom de fattade dem på sitt sätt  och alldeles bokstavligt. 

Detta framgår tydligt ur följande skriftställen.

2.     I Första Mosebok säger Gud till Abraham, efter att han har fört honom in i Kaanans land: "Detta land vill jag ge dig" ( 1 Mos. 15:7 ).  Detta löfte upprepades ofta, men Abraham hade redan hunnit bli gammal utan att ännu ha fått se det uppfyllas.   När då Gud en dag återigen sade samma ord, riktade Abraham till Gud följande fråga:  "Herre, hur skall jag veta att jag skall besitta det?"  ( 1 Mos. 15:8 ).

Då uppenbarade Gud för honom att han inte i egen person skulle komma att ta det i besittning, utan först hans efterkommande, fyrahundra år senare.

Nu äntligen förstod Abraham helt Guds löfte, vilket dock i sig självt var alldeles sant.  Ty när Gud av kärlek till honom gav det till hans efterkommande, var det ju detsamma som att ge det till honom själv.  Men Abraham hade alltså först misstagit sig högst väsenligt, eftersom löftet inte gällde hans egen tid.

Och om de människor som hade hört honom säga att Gud hade lovat honom landet sedan hade set honom dö, skull de ha rubbats i sin tro och ansett att profetian var falsk.

3.    Något liknande hände hans sonson Jakob, vid en tidpunkt då Josef kallade honom till Egypten på grund av den hungersnöd som plågade landet Kanaan.

När han var på väg dit uppenbarade sig Gud för honom och sade: "Jakob, frukta inte, utan dra ned till Egypten. Jag skall själv dra ned dit med dig, och jag skall också föra dig åter upp därifrån, när du drar tillbaka"  ( 1 Mos. 46:3-4 ).

         Men inte heller detta löfte gick i uppfyllelse på det sätt som det enligt vår naturliga uppfattning borde ha uppfyllts.

Ty vi vet ju att den helige gamle Jakob dog i Egypten och inte drog levande ut därifrån.  Först i hans efterkommande skulle löftet besannas, ty dem förde Gud många år senare ut därifrån och var själv ledare för dem på vägen.

Avv detta kan man förstå att den som fått kännedom om detta Guds löfte till Jakob, han skulle ha kunnat vara säker på att just så som Jakob levande och i egen person på Guds befallning och under hans beskydd hade dragit in i Egypten, skulle han också levande och i egen person vända tillbaka.

Ty det var ju med samma ord och på samma sätt som Gud lovat honom både sin hjälp och att han skulle få återvända från Egypten.  Därför skulle ju vem som helst ha känt sig besviken och förvånad över att bevittna att Jakob dog i Egypten och att hans hopp sålunda inte gick i uppfyllelse.

Fastän Guds ord i sig själva är helt sanna, skulle man alltså på detta sätt kunna ta grundligt miste på deras innebörd.

4.    Likså läser vi i Domarboken  ( 20:11 ff ) att alla Israels stammar hade förenat sig för att bekämpa Benjamins stam och straffa den för ett visst illdåd som den h ade begått.

Eftersom Gud hade gett dem en ledare som skulle föra detta krig, betraktade israeliterna segern som säker.

Men de blev slagna och förlorade tjugotvåtusen av de sina.

Nu blev de mycket överraskade och tillbringade hela den dagen med att gråta inför Herren.

De förstod ju inte varför de hade blivit slagna efter att ha blivit tillförsäkrade seger.

     De frågade Gud om de skulle återuppta kampen, och de fick svaret att de på nytt skulle gå i strid mot Benjamins stam. Eftersom de denna gång var fullkomligt säkra om segern kämpade de med största mod, men återigen blev de besegrade och förlorade adertontusen man.

I den ytterliga förvirring som de nu befann sig i, visste de inte längre vad de skulle göra.  De såg att Gud befallde dem att kämpa, men ständigt blev de på nytt nedkämpade.

Och ändå överträffade de vida sina motståndare i antal och styrka, ty soldaterna av Benjamins stam var bara tjugofemtusen sjuhundra till antalet, under det att de själva var fyrahundratusen.

       De misstog sig alltså i fråga om tolkningen av Guds ord, vilket likväl inte alls var bedrägligt.   Ty Gud hade ju inte sagt att de skulle segra, utan bara att de skulle strida, och genom dessa nederlag ville han straffa dem för en viss sorglöshet och förmätenhet och sålunda förödmjuka dem.

Men när han slutligen svarade dem att de skulle segra, segrade de verkligen också genom sitt mod och sina ansträngningar.

5.   Det är på detta och på många andra sätt som människor misstar sig i fråga om innehållet av uppenbarelser och ord från Gud.  De tar dem alltför bokstavligt och ser bara till ytan. Men som vi redan antytt är det emellertid så att Guds huvudsakliga syfte med dessa meddelanden är att ge människorna den anda som är innesluten i orden, och det är denna anda som är så svår att förstå.   Ty denna anda är mycket innehållsrikare än ordalydelsen, den är något alldeles

säreget och når vida ut över ordalydelsens gränser.

       Om någon därför bara håller sig till en uppenbarelses ordalydelse, eller till dess form eller sinnligt förnimbara bild,

måste han ofelbart råka i stor villfarelse och därefter finna sig vara alldeles förvirrad och bedragen.

Och detta därför at han har låtit sig ledas av sinnena och inte gett plats åt anden genom sinnenas utblottning.

Ty, som den helige Paulus säger: "Bokstaven dödar, men anden gör levande"  ( 2 Kor. 3:6 ).

Man måste därifrån i detta fall avstå från den bokstavliga betydelsen,det vill säga det sinnligt förnimbara, och i stället vandra i trons mörker, det vill säga i anden, som sinnena inte förmår uppfatta.  

6.    Ett stort antal av Israels barn förstod endast ordalydelsen av profeternas uttalanden och profetior.

När de sedan säg att dessa inte förverkligades på det sätt som de hade hoppats, brydde de sig inte vidare om dem och trodde inte längre på dem.  De uppstod till och med bland dem ett folkligt talesätt, som så småningom övergick i ett ordspråk, med vilket man hånade profetiorna.

Jesaja beklagar sig över detta i följande ord: "Vem är det då som Gud vill lära sin vishet?  Vem skall han få att förstå sin profetia och sitt ord?   Det bör väl vara dem som är avvanda från modersmjölken och tagna från modersbröstet.

Ty alla säger ---- med avseende på profetiorna ----:  Lova och lova om igen, hoppas och hoppas om igen, hoppas och hoppas om igen, litet här, litet där.   Ja väl, genom stammande läppar och på ett annat språk skall han tala till detta folk"  ( Jes. 28:9-11 ).

      Med dessa ord låter Jesaja oss klart förstå att Israels barn gjorde sig lustiga över hans profetior och av hån svarade honom med detta ordspråk: "Hoppas och hoppas om igen!"

Därmed ville de säga att profetiorna ju ändå aldrig gick i

uppfyllelse.  De hände i själva verket fastvid bokstaven, som liknar modersmjölken, och vid sina egna sinnen, som liknar det modersbröst varifrån de har tagits bort och som står i motsatsförhållande till andens upphöjda insikter.

Därför säger profeten: "Vem skall Gud lära sina profetiors vishet?  Vem skall han få att förstå sin lära, om inte dem som ar avvanda från bokstavens modersmjölk och tagna från sina egna sinnens modersbröst?"  Ty de andra förstår inte profetiorna, de fäster sig bara vid ytans och bokstavens mjölk och vid sina sinnens bröst.

De säger just. "Lova och lova om igen, hoppas och hoppas om igen", och så vidare.  Ty Gud måste tala till dem med sin mun och på ett språk som inte är deras eget.

7.    Vi bör sålunda i detta sammanhang inte se till vårt personliga uttryckssätt och vårt eget språk.

Ví vet inte att Guds ord har en andlig betydelse, som är helt skild från vårt sätt att förstå och som erbjuder svårigheter?

Och detta är så sant att själve Jeremia, så profet han var, insåg att betydelsen av Guds ord var helt olik den betydelse som människorna gav dem att han trodde att han själv också hade misstagit sig.  Därför tar han folket i försvar och säger: "Ve, ve, ve, Herre Gud!  Har du inte bedragit detta folk och staden Jerusalem, när du sade;   Ni skall få ha fred? 

Och se, nu tränger svärdet ända in i själen"  ( Jer. 4:10 ).

      Men den fred som Gud hade lovat dem var den fred som skulle upprättas mellan Gud och människan och som den kommande Messias skulle förmedla, under det att de trodde att det rörde sig om jordisk fred.  När så krig och plågor drabbade dem, ansåg de att Gud hade bedragit dem, eftersom det som skdde var raka motsatsen till vad de hade hoppats. Och då sade de genom Jeremias mun: "Vi hoppades på fred, men inget gott kom"  ( Jer. 8:15 ).

Det var alltså omöjligt att de inte måste anse sig bedragna, eftersom endast och allenast hade rättat sig efter den bokstavliga betydelsen.

     Och för övrigt , vem skulle inte förvillas och missta sig om han tydde den profetia bokstavligt som David utsäger om Krisus i hela psalm 72, särskilt på följande ställe:

"Härska skall han från hav till hav, och från floden ända till jordens ända"  ( v.8)?  Eller när han längre fram säger: "Han skall befria den fattige från den mäktige, och den eländige som ingen hjälpare har" ( v.12 )? Och dock fick man senare bevittna hur hur Kristus föddes i förnedring, levde i fattigdom, dog i elände.  Och att han under sin livstid inte bara inte härskade på jorden, utan att han dessutom var underkastad lågsinnade människor, ända till dess han slutligen dog under Pontius Pilatus makt.

Och än vidare, han inte bara inte räddadee sina lärljungar ur de mäktigas hand på jorden, utan han tillät till och med att de förföljdes och dödades för hans namns skull.

8.    Dessa profetior måste nämligen just i sin andliga betydelse tillämpas på Kristus, men i denna betydelse motsvarar de helt och hållet sanningen.  Kristus är inte bara jordens Herre utan också himlens, eftersom han är Gud.

Vad de fattiga beträffar som skulle följa honom, skulle han komma att friköpa dem och befria dem från djävulens hand och makt, han som är denne mäktige mot vilken de ingen hjälpare hade. Och inte nog med det, han skulle också göra dem till himmelrikets arvingar.

       När Gud alltså här talar om Kristus och hans efterföljare,

avser han därmed ett evigt rike och en evig frihet, och detta är det viktigaste.  Judarna däremot uppfattade profetiorna på sitt eget sätt och i en mindre viktig betydelse som Gud inte lägger så stor vikt vid, nämligen häskarmakt och frihet i det här livet.  I Guds ögon är detta emellertid ingen verklig häskarmakt och ingen verklig frihet.

    På så sätt de bedra sig av den uppenbara grovheten hos bokstaven och förstod verken dess anda eller dess sanning.

Därför kom det sig att de tog livet av sin Herre och Gud, som också den helige Paulus säger i följande ord:  "Ty Jerusalems invånare och dess rådsherrar, som inte visste vem han var och inte förstod betydelsen av de profetior genom sin dom över honom" ( Apg. 13:27 ).

9.    Denna svårighet at förstå Guds ord på rätt sätt gick så långt att hans egna lärljungar, som dock umgicks med honom, helt missförstod honom.  Vi har ett exempel på detta i de två lärljungar som efter hans död sorgsna och modfällda begav sig till byn Emmaus under det att de sade: " Men vi hoppades att han var den som skulle frälsa Israel"

( Luk. 24:21 ).  Också de föreställde sig en världslig frälsning och en världslig härskarmakt.

Då uppenbarade sig Kristus, vår frälsare, för dem, och han förebrådde dem deras dårskap och deas hjärtans hårdhet i fråga om att tro på de händelser som profeterna hade förutsagt  ( Luk. 24:25 ).

      Och till och med id tiden för hans himmelsfärd var ännu några av hans lärljungar ovetande och frågade honom:

"Herre, är det nu som du skall återupprätta riket åt Israel?"

( Apg. 1:6 ).

       Den Helige Ande uppenbarar alltså mycket som han ger en helt annan betydelse åt än människorna gör.

Det var detta som hände när han lät Kajafas säga om Kristus:

"Det är bättre att en man dör än att hela folket går under"

( Joh. 11:50 ).  Men dessa ord sade inte Kajafas av sig själv. 

Och han gav dem en helt annan betydelse än vad den Helige Ande gjorde.

10.     Av detta inser vi klart att vi aldrig helt får förlita oss på utsagor och uppenbarelser, även om de kommer från Gud.

Ofta och mycket lätt misstar vi oss just i sättet att tyda dem.

Ty i själva verket innehåller de allesammans outgrundliga, andliga djup.   Att vilja begränsa dem till vad vi förstår och vad våra sinnen kan fatt av dem, det är detsamma som att vilja gripa luften och dess dammpartiklar med handen:

luften glider undan och vi griper om ingenting.

11.    Därför måste en andlig lärare se till att att hans lärljunges ande inte utartar till att verkligen lägga viktvid de övernaturliga förnimmelserna.  Dessa är ju egentligen endast såsom dammpartiklar för anden, och lärljungen skulle bara undfå damm och ingenting andligt.   Nej, läraren bör vända hans intresse bort från alla visioner och övernaturliga ord och i stället leda honom fram till frihet och till konsten att

vandra i trons mörker.  Först då kommer han av få del avv andens frihet och fullhet och därmed också av visheten och den rätta insikten i Guds utsagor.

      En människa som inte är andligt omöjligen döma i gudomliga ting eller fatta dem med sitt förstånd.

Och om hon bedömer dem efter sitt eget sinne, är hon inte andlig.  Även om hon får dem genom sina sinnen, förstår hon dem inte.

      Denn helige Paulus har sagt: "Men en naturlig

människa tar inte emot vad som hör Guds Ande till.

Det är henne en dårskap och hon kan inte förstå det, ty det måste bedömas på ett andligt sätt"  ( 1 Kor. 2:14 ).

Med den "naturliga människan" menas här den som bara betjänar sig av sina sinnens vittnesbörd; med den "andliga" menas däremot den som inte fäster sig vid sinnena eller låter sig ledas av dem.  Därför är det en förmätenhet att vilja umgås med Gud genom övernaturliga meddelanden och att därvid lämna sinnena full frihet.

12.    För att bättre förstå detta skall vi anföra några exempel.

       Låt oss anta att ett helgon befinner sig i trångmål därför att han är förföljd av sina fiender och att Gud säger till honom : "Jag skall befria dig från alla dina fiender".

Denna profetia kan vara fullständigt sann i och för sig, och trots detta övervinns han av sina fiender och dör i deras våld.

Och så skulle den som hade fattat profetian på ett världsligt sätt ha tagit fel, ty Gud kan ha avsett den sanna och huvudsakliga befrielsen och segern, det vill säga frälsningen.

Ty med den åtnjuter själen befrielse och seger över alla sina fiender på ett mera verkligt och upphöjt sätt än om hon hade

befriats från dem här på jorden.

En sådan profetia vore alltså mycket mera verklig och mera välsignelsebringande än vad en människa någonsin skulle ha kunnat tänka ut, om hon bara hade tillämpat den på det jordiska livet.  Gud talar alltid just sitt eget språk och har därmed alltid den egentliga och högre betydelsen för ögonen, under det att människan kan uppfatta det efter sin egenart och i en mindre viktig betydelse, och så får se sig vilseledd.

       Det är dessa vi ser i den profetia som David uttalade om Kristus: "Du skall regera folken med järnspira, och som lerkärl skall du krossa dem"  ( Ps. 2:9 ).

Gud talar här om sin egentliga och fullkomliga häskarmakt, som är den eviga, och hur den också förverkligades.

Men han talar inte om den mindre viktiga häskarmakten, det vill säga den världsliga, som i Kristus inte förverkligades någonsin under hela hans jordiska liv.  

13.   Låt oss ta ett annat exempel. Vi tänker oss en själ som

är upptänd av längtan efter att få lida matyrdöden.  Gud kanske säger till henne: "Ja, du skall bli matyr", och han uppfyller henne med stor inre tröst och med tillförsikt att så skal ske.  Men så kan det hända att hon inte dör som matyr, och ändå är profetian fullkomligt sann.

Men varför uppfylldes den inte på det sätt som själen väntade sig?   Eftersom den skall bli sann i sin huvudsakliga och väsentliga betydelse.  Gud gav henne det väsentliga av kärleken och matyrskapets belöning.  På det sättet gav han i verkligheten själen den nåd som hon formellt hade önskat och som han hade lovat henne.  Själens formella önskan var ju egentligen inte att lida just detta slags död, utan att ge Gud ära genom ett matyrium och att bevisa honom sin kärlek, så som det sker i en martyrdöd.

TY detta slags död har i sig självt inget värde om den inte beledsagas av kärlek till Gud.  Och Gud har andra medel att på ett mycket fullkomligare sätt förläna henne den kärlek, den generositet och förtjänstfullhet som ligger i ett martyrium.  Om alltså en sådan själ nu inte skulle dö matyrdöden, att hon ändå helt tillfredsställd och lycklig, ty Gud har gett henne vad hon önskade.

      Sådana och liknande önskningar som framspringer ur en levande kärlek går alltid i uppfyllelse, även om det inte sker just på det vis som människorna ber om eller föreställer sig, utan på andra och bättre sätt som är ännu ärorikare för Gud än vad de någonsin hade kunnat tänka ut eller begära.

Därför säger oockså David följande: "Herren hör de ödmjukas önskan" ( Ps. 10:17 ). 

DEn gudomliga Visheten säger i Ordspråksboken: "Han skall ge de rättärdiga deras önskningars uppfyllelse" ( 10:24 ).

Vi vet att ett stort antal helgon har önskat attfå utföra många ting för Gud, och ändå har deras önskningar inte förverkligats i detta livet.  Menn tron lär oss att om en sådan önskan är rättfärdig och äkta, skall den fullständigt ppfyllas i det tillkommande livet.

Förehåller det sig alltså verkligen så, då är och förblir det också sant att Gud i detta livet har lovat människorna att deras "önskningar skall uppfyllas", även om det inte sker på det sätt som de hade föreställt sig.

14.    Det är på detta oh många andra sätt som Guds ord och uppenbarelser kan vara säkra och sanna, fastän vi människor misstar oss därför att vi inte är visa nog att fatta den djupa huvudbetydelsen i dm som Gud själv har i tankarna.

Därför är det bäst och säkrast att förmå själarna att klokt undfly sådana övernaturliga meddelanden och att i stället vänja dem vid att söka renheten i den andliga utblottningen och i trons mörker. Ty där går vägen till förening med Gud.     


     

            

              


 

   


  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 april 2014 14:09

KAPITEL ARTON.

DET TALAS OM DEN SKADA SOM VISSA ANDLIGA LEDARE KAN TILLFOGA SJÄLARNA, OM DE INTE VÄGLEDER DEM PÅ RÄTT SÄTT BLAND DE VISIONER VI HAR TALAT OM.

VIDARE VISAS HUR DESSA VISIONER, FASTÄN DE KOMMER FRÅN GUD, KAN INGE FALSKA FÖRHOPPNINGAR.

1.    När vi behandlar spörsmålet om visionerna kan vi inte fatta oss så kort som vi skulle vilja, så stort som detta ämne är.

        Även om vi väl i huvudsak torde ha framställt vad som är nödvändigt för att den andliga människan skall förstå hur hon bör handla mitt ibland dessa visioner, och för att hennes andlige ledare skall veta hur han bör behandla henne, är der dock säkerligen inte överflödigt att ytterligare något litet utveckla denna lära.

Följdaktligen skall vi försöka att bättre belysa de skador som åsamkas både de andliga själarna och deras ledare om de visar sig alltför lättrogna gentemot dessa visioner, även i de fall då de kommer från Gud.

2.   Vad som kommer mig att utbreda mig en smula på denna punkt, det är den brist på klokhet som jag enligt min egen mening har funnit hos somliga av det andliga livets lärare.

Ty så snart dessa märker at de övernaturliga förnimmelserna är goda och kommer från Gud, tror de sig i säkerhet, och så råkar båda parter in på irrvägar och finner sig till slut ha tagit grundligt miste.

De bekräftar det Herrens ord som säger: "Om en blind leder en blind, faller de båda i gropen" ( Matt. 15:14 ).

      Det står inte att de "kommer att falla", utan att de "faller".   Ty för alla är det inte nödvändigt att det förekommer ett felsteg, nej, det blotta faktum att den ene dristar sig att leda den andre är ett fel, och så kan man säga att de faller åtminstone i det avseendet.  Det finns nämligen själasörjare som vid ledningen av sådana själar som har visioner använder högst olämpliga sätt och metoder.

Antingen leder de själarna verkligen in i villfarelse eller försätter dem i bryderi.  Eller också leder de dem inte på ödmjukhetens väg, utan tillåter att de riktar sin huvudsakliga uppmärksamhet på sina förnimmelser. 

Därför vandrar själarna inte heller i den rena och fullkomliga trons anda.   Sådana själavårdare uppbygger dem inte i tron, ej heller stärker de dem i tron, utan i stället hänger de sig åt en mängd samtal om dessa visioner.

På så sätt låter de själarna förstå att de själva är mycket intresserade av sådant och sätter stort värde på dessa ting.

Men själarna låter de fästa sig känslomässigt vid detta slag av förnimmelser, i stället för att de borde stärka dem i tron och gör dem tomma och fria från dessa ting, så att de kunde lyfta sig upp till den mörka trons upphöjdhet.

      Allt detta härrör från det ställningstagande och de yttranden som själen möter hos sin ledare.

Jag förstår inte hur, men då insmyger sig i själen oerhört lätt och helt ofrivilligt en viss självbelåtenhet och överskattning av dessa visioner, och snart vänder hon alldeles bort sin blick från trons djupa avgrund.

3.    Att detta går så lätt beror väl på att själen sysslar alltför mycket med detta.  Och då dessa ting är sinnliga och utövar attraktion på den mänskliga naturen, och då själen dessutom finner behag i och är mottaglig för ovanliga sinnliga ting, behöver hon bara märka någon liten uppskattning hos biktfadern eller någon annan person för att hon själv också skall uppskatta dem, ja rentav känna bgär efter dem.

Utan att märka det får hon så allt mera smak för dessa förnimmelser, känner allt starkare begär efter dem och bemäktigar sig dem såsom ett byte.

       Därmed uppstår åtminstone åtskilliga ofullkomligheter, ty själen är inte längre ödmjuk.

Hon tänker att detta dock är något speciellt fint, att hon är föremål för särskild ynnest och att Gud fäster stor vikt vid hennes person.  Hon är nöjd och ganska belåten med sig själv, vilket strider mot ödmjukheten.

Snart är också djävulen framme och bidrar i tysthet till att den där känslan av självbelåtenhet inom henne växer, utan att hon märker det.  Därefter inger han henne så småningom nyfikna tankar om andra människor, hon undrar om de också upplever så ovanliga ting som hon själv eller inte, om de är likadana som hon eller inte.  Men detta är en försyndelse mot den heliga enkelheten och mot den andliga ensamheten.

4.   Förutom detta skadliga inflytande, som hindrar själarna från att växa i tron om de inte gör sig fria, finns det på detta område även andra nackdelar, som visserligen inte är så påtagliga och märkbara som de ovan nämnda, men som just därför är desto lömskare och i Guds ögon desto missbehagligare, därför att man nte vandrar i fullkomlig utblottning.  Men låt oss för ögonblicket lämna detta ämne.

Vi skall återuppta det när vi skall tala om den andliga njutningslystnaden och de sex andra lasterna.

Då kommer vi med Guds hjälp att ge varjehanda förklaingar till de fina och knappt märkbara fläckar som smutsar själen efersom man inte förstår att leda och hålla kvar henne i utblottning.

5.   För ögonblicket nöjer jag mig med att visa hur vissa biktfäder beter sig, sådana som inte förstår sig på att rätt leda själarna.  Och detta ville jag då verkligen kunna förklara riktigt bra, ty jag vet ju att det är svårt att beskriva hur lärljungens ande alldeles stilla och omärkligt formas efter hans andlige faders.  Jag är också rädd att inlåta mig på ett så vidlyftigt ämne, därför att det ser ut om man inte kunde förklara det ena utan att också förklara det andra.

Det rör sig ju om andliga ting som står i intimt samband med varandra.

6.    Jag skall alltså uppfylla mitt löfte.  Det tycks mig, och det är verkligen så, att om den andlige fadern är benägen för visioner, om han känner sig starkt påverkad av at omedvetet ingjuta samma smak och håg i sin lärljunges själ, för så vitt inte lärljungen har nått längre än han själv.

Men även om han verkligen har nått längre, kan det skada honom mycket att stanna kvar under denna ledning.

Den böjelse och smak som den andlige fadern har för visioner gör att han värdesätter dem särskilt mycket.

Och om han inte är försiktig, kommer han oundvikligen att i uttryck och känslor låta lätljungen märka detta.

Har nu också denne samma inre böjelse, kan de enligt min åsikt inte undgå att ömsesidigt stärka varandra i sin stora förkärlek för dylika ting.

7.  Men låt oss nu inte förlora oss i något så svårtillgängligt, utan låt oss i stället tala om den biktfader som, benägen för visioner eller ej, inte har den klokhet som behövs för att kunna vända lärljungens håg därifrån och få honom att frigöra sig, utan som i stället samtalar med honom om dem och gör dem till det huvudsakliga samtalsämnet och som också ger honom de tecken genom vilka man kan skilja på goda och onda visioner.

      Naturligtvis är det bra att känna till detta, men varför skall man kasta själen in i sådana bekymmer, mödor och faror?  Om man i stället lägger föga vikt vid visionerna och inte bryr sig om dem, undviker man alla olägenheter och  gör det enda rätta.  Men vidare, när dessa biktfäder ser att själarna har sådana förbindelser med Gud, ber de dem att bönfalla Gud att uppenbara ett eller annat rörande dem själva eller andra.  Och de enfaldiga själarna är dåraktiga nog att lyda dem, i tnke att det är tillåtet att försöka få veta något på detta sätt.

Dessa biktfäder  tror själva att eftersom Gud vill uppenbara eller säga något på övernaturlig väg, om än i den avsikt och på det sätt han vill, skulle det därmed också vara tillåtet att önska detta och till och med att be honom om det.

8.   Om så Gud ibland uppfyller deras bön, blir de alltmera säkra för kommande tillfällen och tror att Gud är nöjd med detta och vill ha det så.  Men verkligheten finner Gud inte behag i detta och vill inte ha det så.

Vad dem själva beträffar, tror och handlar de ofta efter det som har svarats eller uppenbarats för dem.

Då de nu en gång har blivit så fängslade av detta sätt att umgås med Gud, ägnar de sig livligt åt det, och deras vilja fogar sig gärna i allt och instämmer helt naturligt i det.

I och med detta är emelertid deras smak endast naturlig, och på ett naturligt sätt och enligt vad de själva kan förstå är deras smak tillfredsställd.

Med det förekommer ofta fel i vad dessa själar säger, och då ser biktfäderna att fakta inte stämmer med vad de hade uppfattat.  De blir förvånade, och snart frågar de sig om denna uppenbarelse verkligen kom från Gud eller inte, eftersom den ju inte går i uppfyllelse, åtminstone inte så som de hade trott.

        Och nu är det närmaste två tankar de får: den ena, det är att uppenbarelsen kom från Gud därför att de tyckte så mycket om den. Emellertid kan denna tillfredsställelse lika gärna komma från deras natur, som ju var benägen för detta slags förbindelser som vi vet.  Den andra tanken är den, att

om uppenbarelsen verkligen härstammade från Gud, då måste den också gå i uppfyllelse på det sätt de tänkt och föreställt sig.

9.    Detta är en stor illusion.  Ty Guds uppenbarelser och ord besanas inte alltid just så som människorna föreställer sig eller så som de ordagrant lyder.  Därför får man inte vara alltför säker och inte blint tro på dem, inte ens när man vet att det rör sig om uppenbarelser, svar eller ord från Gud.

Ty även om de är säkra och sanna i sig själva, är de det dock inte alltid i sina orsaker och inte på det sätt på vilket vi uppfattar dem.

Detta skall vi tala om i följande kapitel.

Där skall vi samtidigt också visa, att även om Gud emellanåt ger ett övernaturligt svar på frågor som ställs till honom, finner han inte behag i detta sätt att förhålla sig utan visar sitt misshag.  

     



ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 22 april 2014 19:42

KAPITEL SJUTTON.

DÄR DET VISAS I VILKET SYFTE OCH AV VILKA ORSAKER GUD TILLDELAR SJÄLEN ANDIGA SKATTER MED HJÄLP AV SINNENA.

DEN FRÅGA VI BEHANDLAT FÅR SITT SVAR.

1.   Det finns mycket att säga om i vilket syfte och av vilka orsaker Gud ger själen dessa visioner. Han vill lyfta själen ur hennes ringhet och föra henne ända upp till den förening med honom om vilken alla andliga skrifter handlar.

Också i föreliggande avhandling är det detta ämne som vi avser att belysa.  Men i detta kapitel skall vi uteslutande ägna oss åt vad som behövs för att kunna besvara den fåga som kan formuleras så här:  När det nu är så att det i dessa övernaturliga visioner finns så många faror och hinder för själens framåtskridande, hur kan då Gud ge och erbjuda sådana visioner?  Han som är Visheten själv, han vars önskan det är att bevara själarna från varje anledning till fall och från varje fara?

2.   För att besvara denna fråga måste vi först uppställa tre grundprinciper.

      Det första hämtar vi ur Paulus brev till romarna.

Han säger där:  "Vi som existerar har inrättats av Gud"

( Rom. 13:1 ).

      Den andra är tagen ur Vishetens bok, där den Helige Ande säger oss:  "Guds Vishet ordnar allt med mildhet"

( Vish. 8:1 , även om hon når från "den ena ändan till den andra", det vill säga från den ena ytterligheten till den andra.

      Den tredje grundprincipen är hämtad ur teologernas lära och den lyder så:  "Gud sätter alla ting i rörelse enligt deras egenart".

3.  Enligt dessa grundprinciper står det klart för oss att för att sätta själen i rörelse och höja henne ur den outgrundliga ytterligheten av hennes ringhet, ända upp till den outgrundliga ytterligheten av den höghet som uppnås i föreningen med Gud, måste Gud handla med ordning och mildhet, och i enlighet med just denna själs egenart.

Men nu finns det ju för själen bara ett sätt eller medel att skaffa sig kunskaper, och det är den väg som går över föreställningar och bilder hämtade från de skapade tingen.

Hon förstår och fattar med sina sinnen.

Och därför är det som Gud, när han med mildhet vill höja själen till den högsta insikten, måste börja med att gripa själen ända nere i sinnenas ytterliga ringhet, och sedan gradvis höja henne alltefter hennes egenart, ända till den andra ytterligheten som är den andliga visheten, den som  inte längre hör till sinnenas område.

Därför leder Gud henne uppåt till Andens högsta höjder genom att börja med undervisa henne med antingen naturliga eller övernaturliga föreställningar, bilder och sinnligt förnimbara medel alltefter hennes fattningsförmåga, och genom tankar och meditationer. 

4.   Detta är orsaken till att Gud ger själen visioner, föreställningar, bilder och andra sinnligt fattbara andliga insikter.   Men detta betyder inte att Gud inte skulle vilja ge henne den andliga visheten genast från det första ögonblicket, om det bara vore möjligt att på vanligt sätt och i en enda akt förena två sådana motsatser som mänskligt och gudomligt, sinne och ande.

Men det kan inte ske utan att många förberedande akter först är nödvändiga, och dessa åter måste överensstämma och harmoniera med varandra, genom att bilda stöd för och förberedelse till ytterligare andra.

Vad som i det sammanhanget sker, skiljer sig inte från vad som normalt sker vid den naturliga aktiviteten, där somliga krafter tjänar andra, och dessa tjänar ytterligare andra krafter.    Det är på samma sätt som Gud fullkomnar mäniskan, i enlighet med den mänskliga naturen.

Han börjar med det som är lägst och helt yttre, och höjer henne ända till det högsta och innersta stadiet.

      Först leder han sålunda kroppens sinnen till fullkomlighet genom att han lär henne att göra rätt bruk av de naturliga ting som är fullkomliga och yttre, såsom att lyssna till en predikan, delta i en mässa, betrakta heliga ting.

Vidare lär han henne att försaka gommens njutningar och att ta på sig botövningar och därigenom hålla känslosinnet i sträng tukt.  

     När så sinnena är någorlunda förberedda, fullkomnar han dem ytterligare genom att ge dem några övernaturliga nådebevis och glädjeämnen, genom vilka han alltmer befäster dem i det goda.  Även övernaturliga meddelanden ger han dem, som visioner av helgon, heliga ting i kroppslig gestalt, underbara dofter och ord, liksom också ljuvliga upplevelser för känslosinnet.

Genom allt detta blir den sinnliga människan mycket starkt befäst i dygden och gör sig fri från sin lust efter onda ting.

        Också de inre kroppliga sinnen, som vi här talar om, nämligen inbillningsörmågan och fantasin, för han fram till fulkomning och vänjer dem vid det goda genom fromma betraktelser, meditationer och tankar. Allt detta samverkar till att undervisa själen.

        När så själen genom en dylik naturlig skolning är väl förberedd, då brukar Gud ofta ge henne upplysning genom övernaturliga visioner ---- vi har  här kallat dem bildvisioner ----- och därvid förandligar han henne ännu mera.

Ty genom dem gör själen stora framsteg, vilket vi förut har talat om.   På båda dessa vägar förfinas själen och omformas alltmer, men det sker så småningom.

          Så är det alltså Gud går tillväga för att så småningom höja själen.  Han låter henne passera från det ena stadiet till det andra, ända upp til det högsta och innersta stadiet.

Men det är inte alltid ndvändigt att denna progressiva ordning från stadium till stadium fullföljs med hela den noggrannhet vi här har skildrat. 

Ty ibland använder sig Gud av vissa medel en inte av andra, eller också går han från det mera andliga till det mindre andliga, och ibland händer det att han ger alla sina nådegåvor på en gång.  Han  handlar så som han ser att det är bäst för själen, eller så som han själv önskar utdela sin nåd.  Men den vanliga vägen är den som vi har skildrat.

5.    Det är alltså på detta sätt som Gud handlar när han vill

undervisa en själ och föra henne in i andligt liv.

Han börjar med att meddela henne det andliga i mera yttre, handgripliga och efter sinnena apassade ting, så som det bäst motsvarar själens litenhet och ringa motaglighet.

Det är genom förmedling av dessa sinnligt förnimbara, i sig goda ting, som han lockar själen att sysselsätta sig med enskilda handlingar, så att hon vid varje tillfälle skall få motta ny andlig upplysning.  På detta sätt uppnår hon så småningom en viss färdighet i andliga ting, och han tränger alltmera fram till det som är det väsentliga i andligt liv och som inte har någonting alls gemensamt med vad som är sinnligt förnimbart.

Men, som vi har sagt, dit kan hon bara nå så småningom, och bara i enlighet med sitt eget sätt, nämligen med hjälp av sinnena, till vilka hon alltid är bunden.

       Ju närmare själen kommer ett riktigt andligt liv i sitt förhållande till Gud, desto mera gör hon sig ochså fri från de vägar som sinnena visar henne, alltså från resonerande meditation och från inbillningskraftens meditation.

Avv detta följer nödvändigtvis att så snart hon väl en gång har kämpat sig fram till ett fullkomligt andligt umgänge med Gud, kommer hon också att i allt som rör Gud vara fullkomligt frigjord från sådant som hör till sinnenas område.

Så ser vi att ju mer någonting närmar sig en ytterlighet, desto mer avlägsnar det sig från den andra ytterligheten och blir främmande för den. Och om det är fullkomligt fästat vid den ena ytterligheten, är det samtidigt fullständigt skilt från det andra.

Därför det ordspråk som är allmänt godtaget i det andliga livet:  "Har du en gång smakat andens glädje, är varje köttlig lust fadd."   etta vill säga:  alla köttets vägar, alltså all sinnlig verksamhet i andliga ting, skapar då inte längre vare sig nytta eller glädje.

       Och det står ju klart.   Ty om en ynnest är andlig, befinner den sig inte längre på sinnenas område, men om ynnesten är av ett sådant slag att den kan fattas med sinnena, är den inte längre rent andlig.

Ju mer den kan fattas med sinnena och de naturliga själsförmögenheterna, desto mindre andliga och övernaturliga är den, så som vi har sagt.

6.  En fullkomlig, andlig människa fäster därför inte någon vikt vid sinnena och tar inte längre emot någonting genom deras förmedling, hon använder sig inte längre av dem och har inte något behov av dem som huvudsakligt medel i sitt umgänge med Gud, så som hon använde dem tidigare, innan hon ännu hade vuxit till i anden.

        Det är detta som den helige Paulus säger till korintherna: "När jag var barn, talade jag som ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar.

Men sedan jag blev man, har jag lagt bort det som vad barnsligt var".  ( 1 Kor. 13:11 ).

        Som vi redan sagt hör de ting som gör intryck på sinnena och de kunskaper som anden kan utvinna ur dem till barnets handlande.  Om själen alltid höll fast vid detta och aldrig gjorde sig fri därifrån, skulle hon därför alltid förbli som ett barn, ha kunskap om Gud som ett barn och tänka om Gud som ett barn.  Och eftersom hon alltjämt höll fast vid det sinnligt förnimbara, det vill säga det barnsliga, skulle hon aldrig tränga in i det andligas väsen, alltså aldrig uppnå den fullkomliga mannaåldern.

Och det är därför som den själ som vill växa inte heller bör vlja tilåta de nämnda uppenbarelserna, inte ens om de  kommer från Gud, på samma sätt som också det lilla barnet måste avstå från modersbröstet för att vänja gommen vid fastare och kraftigare föda.

7.    Men, säger ni nu, får själen alltså lov att längta efter de där uppenbarelserna så länge hon ännu befinner sig på barnets stadium?  Och skall hon avstå från detta först när hon har nått högre mognad, liksom spädbarnet behöver modersbröstet för att livnära sig till dess att det blir större och därför kan lämna det?

       På detta vill jag svara: Om det rör sig om meditation och naturlig eftertanke, i vilket själen från början söker Gud, är det riktigt att hon i detta stadium för sin självbevarelses skull inte bör lämna det sinnliga förnimbaras modersbröst, inte förrän hon har kommit så långt att hon är i stånd att lämna det.  Och det sker när Gud leder in henne i ett djupare andligt förhållande till honom, nämligen i kontemplationen, så som vi har sagt i det elfte kapitlet av denna bok.   ( Johannes måste har gjort en förväxling. 

Han syftar nog på kapitlet 13, där han talar om de tre tecknen.

       Men när det rör sig om bildvisioner eller andra övernaturliga förnimmelser, som utan medgivande av den mänskliga viljan kan komma sinnena till del, säger jag altjämt och under alla förhållanden, antingen man nu står på fullkomlighetens stadium eller på något mindre upphöjt stadium, att själen inte bör vilja ta emot dem, inte ens om de kommer från Gud, och detta av två orsaker.

       Först och främst därför att dessa visioner på ett passivt sätt åstadkommer sin verkan utan att själen kan hindra det, även omm hon kan hindra själva visionen och ofta också gör detta, och följaktligen skapas då den andra verkan som visionen skulle ha hos henne på ett annat och kraftfullare, väsentligare sätt i själen. 

Ty det vill jag upprepa, själen kann inte hindra det goda som Gud vill ge henne annat än genom någon ofullkomlighet eller böjelse.

        Fö det andra befriar själen därigenom sig själv från den far och den möda som ligger i att bedöma ilka visioner som är goda och vilka som är dåliga, och att veta om det är en ljusets ängel eller en mörkrets ängel som visar sig.

Sådant innebär ingen nytta, utan bortkastad tid.

Det skapar förvirring i själen och utsätter henne för risken att begå en mängd ofullkomligheter och att gå framåt, när hon istället borde inrikta sig på vad som verkligen hör till saken, och frigöra sig från alla dessa detaljerade förnimmelser och speciella kunskaper, så som vi redan har sagt om kroppliga visioner och om dessa som vi nu talar om och som vi ytterligare kommer att förklara.

8.     På denna sanning kan vi fullt och visst förlita oss: om vår Herre när han leder själen inte tog hänsyn till hennes egenart, så som vi säger, skulle han verkligen inte delge henne sin Andens fullhet genom så trånga kanaler som former, gestalter och speciella insikter, med hjälp av vilka han enbart ger henne småsmulor som näring.

       Därför säger ocksåDavid: "Han har sänt sin vishet endast som smulor".  ( Ps. 147:17 ).

Därför är det verkligen bedrövligt att själen, som ingentligen har en oändlig kapacitet, måste mota sin näring genom sinnena i så små mängder, och detta på grund av hennes andliga litenhet och hennes sinnliga inskränkhet.

        Också den helige kände stor sorg över denna ringa förmåga och denna oduglighet at ta emot de andliga gåvorna.

Detta uttrycker han i brevet till korintherna: "Och jag kunde inte tala till er, mina bröder, som till andliga människor, utan bara som till köttliga människor.  Som till dem som ännu är barn i Kristus gav jag er mjölk att dricka och inte fast föda, ty ni kunde inte ta emot andens språk, ja, ni kan det fortfarande inte, eftersom ni fortfarande är köttsliga"  

(  1 Kor. 3:1-2 ).

9.    Av detta bör vi alltså förstå att själen inte  får fästa sig vid det yttre, vid bilder och former som på ett övernaturligt sätt framställas för henne.  Särskilt gäller detta sådant som kommer till henne genom de yttre sinnena, såsom samtal och ord för örat; helgonvisioner och underbar ljusglans för ögat; dofter för luktsinnet; sötma för gommen och andra behagligheter för känslosinnet, allt njutningar som oftast  härrör från anden och som är mycket vanliga hos andliga människor. Men hon skall inte häller fästa sig vid någon vision från de inre sinnena, som till exempel bildvisioner.

Det är bättre att hon helt och hållet tar avstånd från allt sådant.

        Hon bör inte fästa sig vid någonting annat än den goda anda som frambringar dem och försöka bevara denna genom att vara oegennyttigt verksam i allt som rör Guds tjänst, utan att bekymra sig om dessa föreställningar och utan att söka någon som helst sinnlig njutning.

       På så sätt tillgodogör man sig av dessa ting endast det som Gud själv avser och vill, nämligen en gudfruktig anda.

Ty det är hans enda syfte.  Däremot lämnar man åsido det som han inte skulle ge, om man som sagt var i stånd att ta emot den andliga verkan utan hjälp av dessa sinnesförnimmelser. 

 

   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 april 2014 22:36

KAPITEL SEXTON.

DÄR DET TALAS OM SÅDANA BILDFÖRNIMMELSER SOM PÅ ETT ÖVERNATURLIGT SÄTT BILDAS I FANTASIN. DET VISAS ATT DESSA INTE KAN TJÄNA SOM DIREKT MEDEL FÖR SJÄLENS FÖRENING MED GUD.

1.     Efter att hittills ha behandlat de förnimmelser som själen på naturligt sätt kan motta inom sig själv och i vilka inbillningskraften och fantasin tillsammans med hennes eget resonemang kan framträda i handling, är det nu lämpligt att behandla sådana övernaturliga förnimmelser som man kallar bildvisioner.  Då dessa visioner emellertid innefattas under benämningen bilder, former och gestalter, så räknas också de till fantasin, såväl som de naturliga visionerna.

2.   Men nu är det väl att märka att under betecknngen bildvisioner vill vi förstå allt sådant som på övernaturligt sätt kan framställas för fantasin under namn av bilder, former eller synliga tecken.   Ty alla de förnimmelser och former som kommer genom de fem kroppliga sinnena och på naturlig väg, inpräglas i själen, de kan också på övernaturlig väg komma in i henne, och de förmedlas till henne utan hjälp av något yttre sinne.

       Det sinne som heter inbillningskraften tjänstgör nämligen, tillsammans med minnet, som ett slags arkiv eller reservoar för förståndet, där alla fattbara former och bilder tas emot.   Som en spegel gömmer detta arkiv bilderna inom sig, efter att ha tagit emot dem antingen genom de fem sinnenas förmedling eller också, som vi sade, på övernaturlig väg.   Och så ställer det fram dem för förståndet, och förståndet betraktar dem och bedömer dem.

Men dess makt sträcker sig ännu längre, det kan också sammanställa och forma nya bilder liknande dem som det redan känner.

3.    Liksom emellertid de fem yttre sinnena på naturligt sätt erbjuder och framställer bilder och former av olika föremål för de inre sinnena, på samma sätt kan Gud, som vi sagt, på övernaturligt sätt och utan hjälp av de yttre sinnena framställa samma bilder och samma former, och ännu mycket vackrare och fullkomligare.

Men det kan djävulen också. Med hjälp av sådana bilder framställer Gud ofta mångahanda ting för själen. 

Han lär henne därmed stor vishet, vilket vi kan se överallt i den Heliga Skrift.  Jesaja till exempel såg Gud i hans härlighet under formen av ett moln som uppfyllde templet och av serafer som betäckte ansikten och fötter med sina vingar ( Jes. 6:4 ),  Jeremia åter såg symbolen med den vakande grenen  ( Jer 1:11 ), och Daniel hade en mängd visioner

( Dan 7:10 ), och så vidare.

         Djävulen å sin sida försöker att bedra själen med skenbart goda bilder. Det ser vi exempel på i Konungaboken, där han bedrog Achavs profeter. Han framställde för deras inbillningskraft horn av järn, med vilka han sade att Achav skulle förgöra arameerna, men detta var en lögn

( 1 Kon. 22:11 ). På liknande sätt förhöll det sig med de visioner som Pilatus hustru hade, enligt vilka denne inte borde döma Kristus ( Matt. 27:19 ).

      Det finns många andra ställen i den Heliga Skrift, där man ser hur dessa bildvisioner mycket oftare träder in i denna inbillningskraftens spegel hos de erfarna själarna, än yttre och kroppliga visioner.

        Bildvisionerna skiljer sig inte vad form och framställning beträffar från de visioner som förmedlas av sinnena, men om vi däremot tänker på vilken verkan de åstadkommer och vilken fullkomlighet de uppvisar, råder det en stor skillnad.

Bildvisionerna är subtilare, och de åstadkommer en tydlig djupverkan i själen, eftersom de på samma gång som de är övernaturliga också tillhör en djupare inre nivå än de övernaturliga visioner som kommer genom de yttre sinnena.

Detta betyder emellertid inte att vissa av dessa yttre kroppliga visioner inte skulle kunna åstadkomma en större

verkan.  Ty det är dock till sist Gud själv det kommer an på, vilken verkan hans meddelanden får.

Men vi talar om vad dessa visioner är i sig själva, för så vitt de är mera andliga.

4.    Det är i detta inbillningens och fantasins sinne som djävulen har för vana att lägga ut sina snaror, som är av både naturligt och övernaturligt slag.  Inbillningen och fantasin är som en inkörsport till själen, dit förståndet kan komma och hämta eller eller lasta av vad det behagar, liksom i ett lager.

Dit kommer också Gud och likaså djävulen för att avlämna de allra vackraste övernaturliga bilder och visa upp dem för för förståndet.

Gud har emellertid också andra medel för att undervisa själen, eftersom han bor i henne och kan frambringa samma resultat med andra medel eller omedelbart, utan några medel.

5.   Men jag vill här inte uppehålla mig med att beskriva de tecken med vilka man känner igen vilka visioner som kommer från Gud och vilka som inte gör det, och vilka som äger rum på ett sätt och vilka på ett annat, det är inte detta jag just nu syftar till.  Jag vill bara visa att förståndet noga måste se till att de goda visionerna som kommer från Gud inte får bli till någon svårighet eller något hinder för själens förening med den gudomlig Visheten, liksom också att de onda visionerna inte får inge några falska förhoppningar.

6.  Därför förklarar jag, att alla de förnimmelser och bildvisioner, ja vilka man känner igen vilka visioner som kommer från Gud och vilka föreställningar som helst, som infinner sig under någon särskild form, gestalt eller speciell insikt, antingen de är falska och kommer från djävulen eller och kommer från Gud, inte får bli till någon svårighet eller någon lockelse för förståndet.

Själen bör inte heller försöka att skaffa sig dem eller hålla kvar dem, för att kunna vara frigjord, utblottad, ren och enkel, utan något visst sätt eller någon viss stil, så som det fordras för den gudomliga föreningen.

7.    Orsaken är denna.  Alla de former vi har talat om uppenbarar sig, som vi har sett, alltid under gestalten av någonting bestämt och på ett begränsat sätt.

Den gudomliga Visheten däremot, som förståndet skall förenas med, har varken särskild form eller särskilt sätt, den är gränslös och inte instängd inom gränserna för någon distinkt och speciell insikt, eftersom den är helt och hållet ren och enkel.  Men om man nu vill förena två mosatser, som den mänskliga själen och den gudomliga Visheten, måste det med nödvändighet föreligga någon viss likhet mellan dem.

Det är därför själen å sin sida måste vara ren och enkel, inte begränsad och inte bunden till någon speciell kunskap, inte heller inskränkt genom de gränser som former, arter och bilder har. Gud är ju upphöjd över form och bild, över speciell kunskap.  Alltså måste också själen, om hon skall bli ett med Gud, vara upphöjd över varje form och varje speciell  kunskap.

8.   Att det inte finns någon form för Gud och ingenting som är likt honom, det låter oss den Helige Ande förstå i Femte Mosebokens ord: "Ni hörde ljudet av hans ord, men hans gestalt såg ni inte" ( 5 Mos. 4:12 ).  Men skriften tillägger att där finns bara mörker, moln och dunkelhet, det vill säga den dimmiga och dunkla kunskap vi har talat om, i vilken själen förenas med Gud.  Längre fram står det : "Ni såg inte någon bild som liknade Gud, den dag då Herren talade till er mitt i elden på berget Horeb" ( 5 Mos. 4:15 ).

9.  Men att själen inte med hjälp av några former och gestalter kan nå upp till Guds höjd som är möjlig här på jorden, det betygar den Helige Ande i Fjärde Moseboken.

Där förebbrår nämligen Gud Aron och Mirjam att de har talat illa om Mose, sin broder, och Gud vill visa dem till vilket högt stadium av förening och vänskap han har upphöjt Mose.

I det sammanhanget säger han: "Om det bland er finns någon Herrens profet, ger jag mig tillkänna för honom i någon syn eller uppenbarelse, eller också talar jag med honom i drömmen.  Men så gör jag inte med min tjänare Mose, i hela mitt hus är han betrodd, muntligen talar jag med honom.

Inte i liknelser, gåtor och bilder får han skåda Herren, utan öppet"  ( 4 Mos. 12:6-8 ).

        Denna text låter oss klart förstå att i det höga tillstånd av kärleksförening som det här talas om, meddelar sig Gud inte med själen under täckmanteln av någon bildvision, gestalt eller avbild, ty sådana får inte förekomma här.

Utan han meddelar sig endast `från mun till mun´, vilket innebär att Guds enkla och rena väsen, som i kärleken är liksom hans mun, meddelar sig med själens enkla och rena väsen, som i kärlek till Gud är liksom hennes mun.

10.   Vill själen alltså uppnå en sådan fullkomlig förening med Gud, måste hon först av allt se till att hon inte på något sätt fäster sig vid bildvisioner, former, föreställningar eller speciella insikter.   Ty sådana kan inte tjäna henne som närliggande och lämpligt medel att uppnå ett dylikt mål, de skulle snarast vara till hinders.  Och därför bör själen lösgöra sig från dem och undfly dem. Och hon ändå någon enstaka gång skulle kunna tillåta dem och uppskatta dem, skulle det i så fall vara på grund av de goda verkningar som de äkta visionerna framkallar i själen.

Men inte ens då behöver man tillåta dem, utan det är alltid fördelaktigt att avvisa dem.

      Ty det goda som dessa bildvisioner kan ge upphov till, liksom  också de yttre kroppliga visioner vi har talat om, det ät att meddela själen något nytt vetande eller också litet mera kärlek och glädje.  Men för att de skall ha en sådan verkan är det inte nödvändigt att själen är villig att ta emot dem, vilket vi redan har framhållit.

Visionerna skapar denna verkan i samma ögonblick som de framträder inför inbillningsförmågan, de ingjuter samtidigt vetande, kärlek eller glädje i själen eller det som det är Guds vilja att de skall göra.

       Och detta sker inte bara som en biverkan, utan i första hand.  På samma gång som de uppträder, uppstår deras verkan passivt i själen, och själen skulle inte kunna förhindra det även om hon ville, lika litet som hon förut kunde tillvinna sig dem även om hon ansträngde sig med att förbereda sig på dem.   Låt betrakta fönsterglaset.

Detta kan inte heller hindra att solstrålen faller på det.

Det mottar solstrålen passivt, utan att självt bidra på något sätt, annat än genom att det erbjuder den erfoderliga klarheten.  Så är det också med själen.

Även om hon vill kan hon inte annat än motta inflytanden och meddelanden från dessa visioner, allt motstånd från själens sida vore lönlöst.  Ty de övernaturligt ingjutna visionerna tränger sig på även den negativa viljan, trots att denna gör motstånd i ödmjuk och kärleksfull resignation.

De möter inget hinder annat än då där finns orenhet och ofullkomlighet, på samma sätt som fläckarna på fönsterglaset hindrar detta från att motta solens klara sken.

11.   Det följer tydligt att om en själ frigör sin vilja och sina känslor från de fläckar som orsakats av förnimmelser, bildet och gestalter i vilka de nämnda andliga meddelandena är inneslutna, berövar hon ingalunda sig själv dessa meddelanden och goda gåvor.

Tvärtom förbereder hon sig bättre att ta emot dem i ännu rikare fullhet, ännu högre klarhet, andlig frihet och enkelhet, men först sedan hon helt lämnat åsido alla dessa förnimmelser, vilka endast är slöjor och häljen som täcker det andliga goda där bakom.   Om själen däremot vill söka sin lust och glädje i dessa former och förnimmelser, så upptar de sinnet och anden på ett sådant sätt att hon inte längre i enkelhet och frihet kan ta emot det andliga.

Förståndet fäster vid ytan, och då har det uppenbarligen inte sin fulla frihet att motta meddelandena.

       Om själen följaktligen vill tillåta dessa ting och fäster sig vid dem, innebär det at hon skapar ett hinder för sig själv och nöjer sig med det mindre viktiga i dessa visioner, nämligen allt det som hon kan fatta och förstå, till exempel formen, bilden eller någon annan särskild förnimmelse.

Men det som är huvudsaken i visionerna, det andliga som ingjuts i henne, det förmår hon då varken fatta eller förstå, och inte heller vet hon hur det är beskaffat eller hur det kallas, ty allt detta är av helt och hållet andlig karaktär. 

Det enda hon förstår, det är de bisaker som är anpassade efter hennes sätt att se, nämligen de sinnligt förnimbara formerna, men de är det obetydligaste av allt. 

Därför framhåller jag särskilt att det är passivt och utan att själv bidra till förståelsen, rentav utan att alls begagna sitt förstånd, som själen får motta dessa visioner, vilka hon varken skulle kunna förstå eller ens föreställa sig.

12.    Själen bör med andra ord alltid vända sig bort från alla förnimmelser som hon tydligt kan se och förstå.

Dessa  ges henne genom sinnena utan att de likväl lägger en säker grund för tron.  Däremot skall hon rikta blicken mot sådant som man inte kan se och som inte har något att göra med sinnena, utan som är andligt, som alltså inte tillhör det sinnligt förnimbaras område.  Med ett ord, det är genom tron som hon skall höja sig till förening med Gud, ty tron är som vi sagt det rätta medlet därtill.   På så sätt blir då också dessa visioner till nytta för själen, för så vitt hon bara förstår att ta tron till rättesnöre, att bortse från vad de har av sinnligt i sig och från vad de erbjuder av enskild kunskap, och att i stället väl tillgodogöra sig det syfte i vilket Gud ger dem åt själen.  Hon bör tillbakavisa dem, ty som vi sade i samband med kroppsliga visioner, Gud ger dem inte för att själen skall eftersträva dem eller fästa sig vid dem.

13.   Här kunde nu följande fråga anmäla sig.

Om det är sant att Gud ger själen övernaturliga visioner, för att sant att Gud inte ger själen övernaturliga visioner för att själen bara skall ta emot dem, fästa sig vid dem eller räkna med dem, varför ger han henne dem då?  Hon kan ju därvid råka in i många villfarelser och faror, eller åtminstone är hon utsatt för de olägenheter vi talat om, som hindrar hennes framåtskridande.   Och framför allt, kan inte Gud lika väl på ett andligt sätt ge henne ungefär allt det som han här ger henne genom sinnena, med hjälp av de nämnda visionerna och de sinnliga förnimbara formerna?

14.   Detta skall vi svara på, ty det rör sig enligt min åsikt om en mycket viktig och nödvändig fråga, både för de andliga människorna själva och för deras ledare.

Vi får nämligen därmed också en förklaring till det syfte och det mål som Gud har föresatt sig.   Och det är för att många människor inte känner till detta, som de inte är i stånd att leda vare sig andra eller sig själv in på den rätta vägen till föreningen.

De inbillar sig i stället att på grund av det blotta faktum att man vet att dessa visioner är sanna och kommer frånn Gud, måste man tillåta dem i lugn och ro.  De ser inte att själen därmed också får en känsla av äganderätt till dem och samtidigt en viss bundenhet till dem, och att hon därför råkar in i förvecklingar liksom när det gäller världsliga ting, för så vitt hon inte förstår att även i detta avseende göra sig fri.  Därför tror de att det är  rätt att acceptera somliga visioner och förkasta andra, och de försätter både sig själva och andra i stora svårigheter och faror genom att de till slut inte längre kan skilja på det äkta och de falska visionerna.

Gud pålägger  dem inte all denna möda, inte heller föreskriver han dem att utsätta enkla och rena själar för sådana faror och svåra omdömesfrågor.

De har en ren och klar lära, tron, och det är i den som de skall göra sina framsteg.

15.    Därför är det nödvändigt att blunda för allt som kommer från sinnena, såväl som för vad som ser ut som klara och enskilda kunskaper.  Den helige Petrus var asolut säker på att ha haft en vision av Kristi härlighet vid förklaringen på berget Tabor, men efter att ha berättat om den i sitt andra kanoniska brev  ( 2 Petr. 1:16-18  ville han inte att man kulle ta honom till huvudvittne för sin övertygelse, utan han hänvisar till tron och säger:  "Vi har ett säkrare vittnesbörd än denna vision på Tabor, och det är profeternas ord, som vittnar om Kristus, till vilka ni gör väl i att hålla er, liksom till ljus som lyser på ett mörkt ställe"  ( 2 Petr. 1:19 ).

       Om vi närmare betraktar denna liknelse, finner vi den just den lära som vi här vill framlägga.  Ty när det heter att vi måste se upp till den tro som profeterna förkunnar liksom til ett "ljus som lyser på ett mörkt ställe", så menas med detta att vi skall förbli i mörkret och sluta våra ögon för varje annat ljus. Och i detta mörker skall endast tron, som ju också är mörkt, vara det ljus på vilket vi skall förlita oss.

Ty om vi vill förlita oss på andra klara ljus eller bestämda kunskaper , då förlitar vi oss inte längre på trons dunkelhet, och tron ger oss, för att tala med Petrus, inte längre något ljus på ett mörkt ställe. Med detta mörka ställe menas här förståndet, på vilket trons ljus vilar liksom på en ljusstake.

Och förståndet måste förbli i mörker, ända till dess att i det kommande livet den dag bryter in, då vi får klart skåda Gud, eller också i detta livet den förvandlingens och gudsföreningens dag, mot vilken själen är stadd på vandring.

      

             

   


Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 april 2014 13:19

Salomos Vishet. 4:1-2.

1.  "Det är bättre att vara barnlös och rättrådig; minnet av den rättrådige

är odödligt, både Gud och människor känner honom".

2.   "När han lever här är han allas föredöme, och när han går bort sörjs han av alla.

I evigheten bär han stolt sin segerkrans; han har vunnit en tävling om ädla priser". 

Det goda vittnesbördet är den rättfärdige; inför mänskligheten, ty hans minne är outplånligt, han är känd i Guds och människors ögon.

Treeningheten bor i hans rättfärdiga hjärta och gör honom delaktig av den gudomliga utstålningen, som finns nedlagd i gudomen. 

I all evighet bär han i sin ödjmuka-stolthet, en oförvissnelig segerkrans av evigt värde.  Hans jorde-liv är till allas goda förebild, vid hans bortgång sörjs han av alla.     

Jesus Syraks Bok. 16:3b  ...... "bättre dö barnlös än ha gudlösa barn".

Psalm. 112:6.

6.   Han bringas aldrig på fall, det rättfärdiges minne skall alltid bestå".

Det hebreiska ordet "rättfärdig" är ordet "saddik", vilket betyder; rättfärdig, oskyldig, den som har rätt.

Den rättfärdige; som gör vad rätt är, blir till en god förebild inför alla människor; i samhället, staden och nationen.

Apostlafursten Paulus säger; lär av mig, ty jag får genom nådens Herre vara en god förebild för er.

Jesu egna ord från Hans Faders hjärta säger oss; lären av mig, ty jag har ett milt och ödmjukt hjärta. 

Det är utlovat till den rättfärdige; att få den utlovade oförvissneliga segerkransen; ty i all evighet ska han i all stolhet få bära denna segerkrans.

 ( 2. Tim. 4:8 ).  

2 Kor. 9:25. 

25.   "Var och en som tävlar måste försaka allt --- löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar". 

Den utlovade oförvissneliga segerkransen är av ett evigt värde; som finns nedlagd i treenighetens ursprungliga vilja och tankar.

Den förvissliga segerkransen har ingenting med evigheten att göra; utan är själv-skapad utifrån den mänskliga viljan.

Salomos Vishet.  4:3-4.

3.   "Men de gudlösa får ingen nytta av sina många barn. Plantor av oäkta skott rotar sig inte djupt och skaffar sig inget säkert fäste".

4.    "Om de också skjuter i höjden en tid och får grenar, står de ostadigt; de skakas av stormen och rycks upp med roten av vindarnas kraft".

Vishetens källa säger att de gudlösa; som föraktar och inte tror på Guds existens och hans heliga närvaro; saknar den goda fruktsamma välsignelsen från sina barn.  De kan liknas vid oäkta skott, de blir aldrig delaktiga av treenighetens fruktbara träd vars skott ej fördjupat sig i den fruktbara goda jordmånen av andligheten.

I dessa ytliga och oäkta skott finns ingen duglig växtkraft, därigenom saknar de gudlösas avkomma det säkra fästet.

Växer de i höjden under en tid och får grenar; saknar de det djupa rotsystemet.

Stormen kommer och de ytliga rötterna rycks upp av vindarnas kraft.

Psalm. 37:35-36.

35.    "Jag såg en gudlös i hans kraft, han stod hög som en ceder på Libanon".

36.    "Jag gick förbi och han var borta, jag sökte honom och han fanns inte mer".

Psalmisten Kung David; såg den gudlöse i sin fulla livskraft; hans stolta förtröstan på själv.   När jag senare passerade honom; var han helt borta; ty han levde ett liv av fåfänglighet, ett jagande efter vind.  I min längtan sökte jag honom; ty han fanns inte mer.

Salomos Vishet.  4:5-6.

5.   "Alla de späda kvistarna bryts av, och frukten blir värdelös, omöjligt att äta och odugliga till allt".

6.    "Barn som blivit till i en syndig förening vittnar vid rannsakningen om

föräldrarnas ondska".

De gudlösa barn av oäkta skott; kan liknas vid späda kvistar som bryts av, från dessa grenar får en dålig livsnäring; till att ge en god fruktskörd.

Dess fruktsmak är oduglig och ej ätbar.  Dess frukt vittnar om förgängelsen.

Det är de gudlösa föräldrarna som själva; väljer till att deras barn föds in i en syndig förening.  

Nehemja bok. 13:23-27.

23.   "Vid samma tid upptäckte jag att några judar hade gift sig med kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab.

24.   Av deras barn talade älften ashdoditiska eller något av de andra språken och kunde inte längre tala hebreiska. 

25.   Jag gick till rätta med dem, förbannade dem, slog några av dem, drog dem i håret och besvor dem vid Gud: "Ni får inte ge era döttrar åt deras söner och inte heller ta deras döttrar åt deras söner och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller er själva.

26.   Var det inte på det sättet somm Salomo, Israels kung, syndade?

Bland de många fanns det ingen kung som var hans like, och han var så älskad av sin Gud att han sattes till kung över hela Israel.

Men utländska kvinnor fick även honom att synda.

27.   Och nu får man höra om er att ni gör er skyldiga till detta stora onda och är otrogna mot vår Gud genom att gifta er med utländska kvinnor". 

DEN RÄTTFÄRDIGES DÖD.

Salomos Vishet. 4:7-8.

7.    "Men den rättfärdige skall få vila, om han också dör i förtid.

8.     "Vörnadsvärd ålder beror inte av livets längd, det är inte årens

antal som räknas".

Jobs bok. 32:9.

9.    "Det är inte de som levt längst som är visast, inte bara de gamla vet

vad som är rätt".

Lyssna på vishetens maningsrop; ty lydnadens öra och ett ödmjukt hjärta, är utblottad på sin egna sinnerliga visdom.

Äldre människor kan ha ett oklokt och ovist hjärta, ty det kan vara frukten av ett olydigt och upproriskt hjärta.

Under livets-vandring finns det alltid en möjlighet, till en sann omvändelse av botgörelse.

Psalm.  119:100.

100.  "Jag är klokare än de gamla, ty jag följer dina befallningar".

Det hebreiska ordet för befallningar är #pikkudim#, vilket betyder ( bestämda )

förordningar och befallningar.

De gamlas saknad av klokheten; är olydnaden mot Guds bestämda förordningar.

Dessa förordningar ger en andlig insikt av vem Gud den allvetande och allestädes närvarande är.   

Salomos Vishet. 4:9-10.

9.   " Det är klokheten som är en människa vita hår och ett oförvitligt liv som är hög ålder".

10.  "Den rättfärdige behagade Gud, därför älskade Gud honom och hämtade honom, där han levde bland syndarna.

Klokhetens mysterium finns nedlagd i treenighetens existens.

Gud skapade skapelsen under sex dagar; vilade på sjunde från sitt skaparverk.

Treenighetens klokhet och visdom fanns i hans hjärta, tal och tankar och i hans skapelse-ordning.

Dess klokhet och visdom är odödlig; den mänskliga ( sinnerliga ) klokheten och visheten är förgänglig.

Den rättfärdiges livsföring finner behag i Faderns hjärta.

I sin Faders kärlek till sin avbild och ett överlåtet människo-hjärta som vill vara honom till behag, togs han från en syndfylld mänsklighet.

Salomos Vishet. 4:11-15.
11.   Han rycktes bort för att inte ondskan skulle förvilla hans förstånd eller falskheten snärja hans själ.

Hans själ rycktes bort; eftersom ondskan är ondskefull; fylld av högmodets och stolthetens frukter.  Ondskefulla tungor förvillar vårt förstånd; tankar i ord och tal.   Falskheten snärjer vår själs-liv.  Falskheten kan vara på människors läppar.

Ordspråksboken. 4:24.

24.  "Låt aldrig din tunga tala falska ord, avhåll din tunga från svek". 

Det hebreiska ordet för falskhet "lazut" betyder förvändhet; grundordet är luz och betyder vända sig, vika av eller bort.

Falska ord förvanskar och förvänder, vänder sig bort från sanningens ord.

Falskhetens vilja är att vända sin rygg mot allt vad sanningen säger.

Ordspråksboken. 12:17.

17.  "Den som talar, vad rätt är, han främjar sanning, 

men ett falskt vittne talar svek".  1917 års översättning.

Det hebreiska ordet för svek "kasal" betyder vara förlamad, eller försvagad i ben eller brister; vackla, snubbla, falla. 

I det trovärdiga talet; sanningens tal finns det ingen svekfullhet.

I det trovärdiga vittnets hjärta finns inget svek.

En svekfull människa försvagas och blir förlamad i sin livsföring; när han lyssnar på svekfullheten.  En sådan livsföring gör honom vacklande i sitt bristfälliga liv.   

Salomos Vishet. 4:12.

12.    "Ty uselheten söker illvilligt fläcka ner det sköna, och begärets

konster fördärvar ett oskuldsfullt sinne".

All mänsklig uselhet är som mörka fläckar på renhetens skönhet.

Uselheten gör med avundsjuka mot renhetens skönhet. 

Mänsklighetens köttsliga begärelses olika konster; vill fördärva och tillintetgöra

ett sinne som lever i renhetens skönhet. 

Salomos Vishet. 4:13-15.

13.   "När han dog hade han på kort tid levat länge".

14.   "Hans själ behagade Herren, därför fick den undkomma ondskan så snart.

Men människorna som såg det utan att förstå och inte besinnade detta".

15.   "Att hans utvalda får nåd och barmhärtighet och att han kommer till sina heliga".     Den rättfärdiges själsliv; behagade Hans Majestäts hjärta.

Hans Majestäts hjärta beskyddade och bevarade honom från all ondskefullhet.

Människor som inte var honom till behag; saknade ett andligt förstånd i hjärta, tal och ord.

Hans utvalde blir delaktiga av nådefullheten och barmhärtigheten.

Salomos Vishet. 4:16.

16.   "Dessa gudlösa som lever skall få sin dom av den rättfärdige som dött,

den tidigt bortgångne skall döma den som grånat i orättfärdighet".

Salomos Vishet. 4:17.

17.   "De skall se den vises död utan att förstå vad Herren beslutat om honom eller varför han tog honom i sitt beskydd".

Den vise är fylld av Guds visdom och lever i denna visdom; som är bevarad i hans visa hjärta.   Det behagade Hans Majestäts beslut; taga honom bort under sitt beskydd.   

Solomos Vishet. 4:18.

18.    "De skall se det med förakt, men Herren skall skratta åt dem".

Psalm. 2:4.

4.   "Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje".

Mänsklighetens förakt mot den gudomliga visdomen, ty den är oförgänglig.

Den mänskliga visdomen är okunnig i att förstå och känna till den oförgängliga visdomens djupheter.  Han ler på sin tron i himlen mot denna förgängliga visdom.

Psalm. 59:9.

9.   "Men du, Herre ler åt dem, du ser med löje på folken".

Salomos Vishet. 4:19-20.

19.   "Efteråt skall de bli eländiga kadaver, till spott och spe bland de döda i evighet.  Ty han skall slå dem till marken och förstumma dem, han skall rycka undan fotfästet för dem och tillintetgöra dem helt.

I kval skall de leva, och minnet av dem skall utplånas.

20.   "Darrande skall de komma när deras synder räknas samman, och deras lagbrott skall anklaga och överbevisa dem".


 

  



   



  

 


Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 april 2014 13:12

KAPITEL FEMTON.

DÄR MAN VISAR FÖR DEM SOM GÖR FRAMSTEG OCH BÖRJAR INTRÄDA I KONTEMPLATIONENS GENERELLA KUNSKAP ATT DET ÄR LÄMPLIGT FÖR DEM ATT EMELLANÅT BEGAGNA DEN EFTERTÄNKANDE MEDITATIONEN OCH DE NATURLIGA FÖRMÖGENHETERNA.

1.  Det är en fråga som kan tänkas uppstå ur vad vi har sagt, och det är följande.  De som gör framsteg, jag menar dem som Gud börjar försätta i kontemplationens övernaturliga kunskap som vi talat om, skall de till följd av detta inre alls mera begagna sig av den vanliga meditationen med dess tankar och naturliga föreställningar?

      På detta svarar vi följande.  Det är inte meningen att de som börjar få denna enkla älskande kunskap därmed inte längre kulle behöva ta sin tillflykt till meditationen och försöka med den.  Ty i början äger de ju inte denna kunskap så fullkomligt att de kan använda sig av den närhelst de vill.

Och inte heller är de ännu så långt borta från meditationens väg att de inte emellanåt är i stånd att meditera och tänka på samma sätt som tidigare, genom att använda bilder och föreställningar och på nytt dra litet nytta av detta.

Tvärtom, när de i den första början av sina framsteg ser att själen inte är uppfylld av denna vila och kunskap, enligt de kännetecken vi har gett, så bör de åter ta till eftertanken och ägnat sig vanan på ett något mera fullkomligt sätt.

Och detta är fallet när man varje gång man vill meditera märker att man sjunker in i denna vila och kunskap, så att man inte längre kan tänka efter och inte har någon lust att göra det.

Ty ända till dess att man har nått detta stadium, som är de mera erfarnas stadium, sysselsätter man sig än på det ena, än på det andra sättet.

2.    Så händer det ofta att själen ser sig vara försatt i denna fridfulla och älskande närvaro, utan att förut ha arbetat på det med hjälp av sinnes- och själsförmögenheterna, det vill säga, utan att hon varit aktivt sysselsatt med särskilda akter, tvärtom, nu mottar hon endast.

Men ofta måste hon först lugnt och behärskat med hjälp av eftertanken låta sig försättas i den kärleksfulla uppmärksamhetens tillstånd.

      Så snart själen emellertid en gång har försjunkit i den, skall hon som sagt inte längre vara verksam med sina förmögenheter.

Då kan man i sanning snarast säga att insikten och glädjen arbetar inom henne, utan att hon själv bidrar med annat än en kärleksfull uppmärksamhet mot Gud och utan att hon vill erfara eller se något annat än detta att låta sig ledas av Gud.

I detta tillstånd meddelar sig Gud på ett passivit sätt åt henne, liksom den som har ögonen öppna passivt mottar ljuset och själv inte gör annat än håller ögonen öppna för att motta det.  När man säger att hon inte handlar, så menas inte att hon inte förstår, utan bara att hon förstår något som inte har kostat henne någon egen ansträngning.

Själen bara tar emot vad som ges till henne, så som det sker vid gudomliga upplysningar, uppenbarelser och ingivelser, fastän viljan här förblir fri vid mottagandet avv denna generella och dunkla kunskapen om Gud.

3.  För att på ett både enklare och rikare sätt kunna motta deta gudomliga ljus, är det dock nödvändigt att själen inte blandar in något annat och kanske mera fattbart ljus, härrörande från andra ljuskällor eller gestalter, insikter eller föreställningar, som är resultatet av ett eller annat övervägande.

Ty ingenting av allt sådant kan vara jämförligt med detta höga och rena ljus.  Men om själen då ville ägna sig åt att förstå och tänka över några speciella ämnen, även mycket andliga, skulle hon därigenom bara hindra Andens rena, enkla och allmänna ljus från att tränga in i henne.

Det skulle vara som att skjuta fram mörka moln mellan sig själv och ljuset, och själen skule likna en människa framför vars ögon man hade satt ett föremål så nära att hon inte kunde se vare sig dagsljuset eler utsikten längre bort.

4.   Av detta framgår  tydligt att om själen renar sig och frigör sig från alla föreställningar och bilder, träder hon in i detta rena och enkla ljus och omvandlas i det, till dess att on når fullkomlighetens tillstånd.  Ty detta ljus saknas aldrig för själen, men till följd av skapade former och slöjor som betäcker och insveper själen, kan juset inte utgjuta sig i henne.  Så snart hon emellertid helt och hållet har avlägsnat desa hinder och slöjor, så som vi senare skall beskriva, och hon därmed befinner sig i fullständig utblottning och andlig fttigdom, helt enkel och ren, då omvandlas själen strax till den enkla och rena visheten, som är Gud själv.

Ty när det naturliga frsvinner ur den i kärlek fångna själen, då ingjuts det gudomliga genast i henne, på naturligt och övernaturligt sätt, därför att det inte kan finnas något tomrum i naturen.

5.   Den andliga människan skall alltså lära sig at stå fast i sin älskande uppmärksamhet gentemot Gud och att låta sitt förstånd vila om hon inte kan meditera, även om hon tycker sig vara sysslolös.  Ty det är så som Guds vila och frid efter hand och mycket snart ingjuts i själen, tillsammans med underbara och upphöjda kunskaper om Gud, och dessa är inhöljda i gudomlig kärlek.

Men hon måste noga se til att hon inte befattar sig med några intryck, bilder, meditationer eller resonemang, så att hon inte fövirrar sin själ och berövar denna den trygghet och frid hon hade.  Hon skulle då försätta sig i ett tillstånd där hon bara kände obehag och motvilja.  Och skulle hon hysa betänkligheter över att ingenting göra, må hon säga sig själv att det nog inte är så litet hon gör, när hon lugnar sin själ och leder den in i en frid och en vila som är utan möda och utan krav.  Det är just detta som vår Herre begär av oss genom Davids ord: "Lär er att vara tomma" på alla ting, inre och yttre," och ni skall se att jag är Gud" ( Ps. 46:11 ).   

   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 april 2014 16:42

KAPITEL FJORTON.
    BEVIS FÖR ATT DE FRAMLAGDA KÄNNETECKEN ÄR ÄNDÅMÅLSENLIGA.  ORSAKER TILL ATT DET ÄR NÖDVÄNDIGT FÖR SJÄLEN ATT FINNA DEM HOS SIG SJÄLV FÖR ATT KUNNA GÖRA FRAMSTEG.

1.    Beträffande det första kännetecknet bör man ha klart för sig att den andliga människan som skall träda in på andens väg, det vill säga in i kontemplationen, måste lämna föreställningarnas väg och meditationen med hjälp av sinnena, och detta vid den tidpunkt då hon inte längre är i stånd att tänka utförligt.

Det finns två skäl för detta, som tillsammans så att säga bara utgör ett enda.

        Det första är att själen på så sätt och vis redan har mottagit allt det andliga goda som hon skulle finna på meditationens och tänkandets väg.

Kännetecknet på detta består i just att hon inte längre kan meditera och tänka utförligt som tidigare, inte heller har hon lust och smak för detta. Ända till dess hade hon nämligen inte trängt fram till den andliga natur som fanns där för henne.

       Ty vanligen är det så att så ofta själen får något nytt andligt gott, njuter hon åtminstone i sitt inre av det, och detta i och för det ändamål och det framsteg för vilket hon mottar det. Och så besannas filosofernas axiom som säger: Det som smakar gott, stärker och ger fetma.

Som Job säger:  "Kan man kanske äta vad som är smaklöst och inre saltat?"  ( 6:6 ).   

         Detta är alltså orsaken till att själen inte längre kan meditera och tänka utförligt liksom tidigare, nämligen just den svaga smak som anden känner och det obetydliga utbyte som den får.

2.     Den andra orsaken framgår ur det faktum att själen redan äger meditationens sinne i sitt väsen och som en vana.

Man bör komma ihåg att syftet med meditation och allt tänkande över himmelska ting är att nå fram till någon kunskap om Gud och kärlek till honom.

Varje gång som själen genom meditation skapar en sådan vinst fullgör hon en  handling, och likaväl som på alla områden en mångfald av handlingar till slut bildar en vana i själen, så bildar också dessa mångfaldiga handlingar av kärleksfull kunskap om Gud till sist en vanemässig kunskap och kärlek, ett förblivande tillstånd i själen.

Gud brukar å sin sida ofta utan förmedling av sådana handlingar frambringa detta resultat i många själar, i varje fall utan många sådana handlingar, genom att han med ens försätter dem i kontemplationens tillstånd.

       Det som själen tidigare med meditationens hjälp ibland uppnådde ifråga om detaljkunskaper, det har nu genom övning förvandlats till ett förblivande tillstånd av generellt älskande kunskap, vilken dock inte tillåter några särskiljanden eller några detaljer som förut.

Nu när själen i detta tillstånd beger sig in i bön, då dricker hon liksom någon som har vatten inom räckhåll, med välbehag och utan möda och utan att först behöva skaffa fram det andliga vattnet genom den avedukt som eftertanken är, med dess föreställningar och bilder.

Så snart hon försätter sig i Guds närvaro, inträder nästan genast den dunkla älskande kunskapen om Gud, full av frid och ro, ur vilken själen dricker vishet, kärlek och glädje.

3.    Och därför känner hon så mycket obehag och motvilja, när man fordrar av henne att hon i detta tillstånd av frid skall börja ägna sig åt meditation och detaljerat tänkande.

Detta känns för själen liksom det känns för det barn som ligger vid moderns bröst och dricker mjölken i fulla drag, men som man tar bort därifrån och tvingar att först pressa fram mjölken med händerna, innan det får sjunka tillbaka till modersbröstet och dricka igen.

Eller det känns som för någon som redan har skalat en frukt och just håller på att äta den, när man plötsligt befaller honom att på nytt ta itu med skalet, som han redan har kastat bort.  Han kan inte längre finna skalet, och frukten får han inte heller njuta av, fast han redan har den i händerna.

Liknar inte detta situationen för en människa som lämnar det byte hon  har tagit för att i stället börja leta efter ett som hon inte har?

4.    Så handlar emellertid många som är nybörjare i detta tillstånd.  De tror att hela deras uppgift består i att tänka efter och att föreställa sig några detaljer, vilket dock bara är skalet till det andliga livet.  I detta finner de ingalunda den innehållsrika vila fylld av kärlek som de längtar efter, och de förstår ingenting alls av vad som händer, utan de tror att de har kommit på fel väg och bara förlorar tid.

Och då söker de på nytt efter det andliga livets skal, det vill säga tänkandet, men de finner det inte, ty skalet är borta.

På detta sätt ger de sig inte ro att njuta av frukten, som är kontemplationen, men de njuter inte heller av dess skal, meditationen.  I stället plågar de sig med tanken att det går baklänges med dem och att de är förlorade.

I verkligheten är de också förlorade, fastän inte i den mening de tror.  De är förlorade för sina egna sinnen och för sitt ursprungliga sätt att se och förstå.

Men just detta är att tillägna sig det andliga goda som meddelas dem. Ju mindre de förstår vad som sker, desto djupare tränger de in i den andens natt som det talas om i denna bok och genom vilken de måste passera, för att förenas med den Gud som övergår allt förstånd.

5.     Om det andra tecknet finns det föga att säga. 

Man inser klart att det är omöjligt för själen att vid denna tidpunkt ha glädje av främmande och världsliga tankar, eftersom hon ju inte ens har glädje av himmelska tankar, vilka av angivna orsaker dock mera motsvarar hennes tillstånd. Likväl har som sagt inbillningskraften för vana att mitt under denna inre samling komma och gå, den gör avvikelser från ämnet enligt sin naturliga rörlighet, utan att själen vill det eller har någon glädje av det.  Snarare erfar hon ett visst obehag, eftersom det stör hennes frid och glädje.

6.   För att våga överge meditationen är det lämpligt, ja nödvändigt, att också visa prov på det  tredje tecknet, som består i en generell, kärleksfull blick på Gud och kunskap om honom. Men vi behöver nog inte spilla många ord på detta, eftersom vi redan har talat något om detta vid behandlingen av det första tecknet och eftersom vi uttryckligen skall tala om det när det blir fråga om den generella och dunkla kunskapen, det vill säga senare, när vi väl avhandlat allt som rör förståndets speciella uppfattningar.

För närvarande skall vi ange ett enda skäl, som tydligt visar att om den kontemplativa själen skall lämna meditationens och eftertankens väg, måste hon nödvändigtvis ha denna generella och älskande kunskap om Gud eller sin blick riktad mot honom.

   Ty om själen vid den tidpunkten inte hade nått fram till kunskapen om Gud och hans närvaro, så skulle ju följa att hon ingenting gjorde och ingenting hade.

Dels hade hon lämnat meditationen, som hjälper henne att resonera genom sinnesförmögenheterna.  Och dels fattades henne kontemplationen, denna generella kunskap som vi har kallar den, i vilken hennes själsförmögenheter blir sysselsatta, nämligen minnet, förståndet och viljan, vilka är förenade i denna kunskap som ju sker i dem och mottas av dem.

Följdaktligen skulle hon stå där inför Gud utan någon övning alls. Ty på någon annan väg kan själen inte handla eller mot bevara vad hon mottagit, än just genom dessa två slag av förmögenheter, de sinnliga och de själsliga.

Med hjälp av sinnesförmögenheterna kan själen, som vi har sett, resonera, söka och uppnå kunskap om tingen.

Med hjälp av själsförmögenheterna däremot kan hon glädja sig åt föremålet för dessa redan uppnådda kunskaper, utan att hennes krafter längre behöver utföra sitt arbete, sökande eller resonerande.

7.   En skillnad som föreligger mellan själens utövande av sina förmögenheter i de två olika tillstånden är sålunda densamma som finns mellan att utföra ett arbete och att njuta av det fullgjorda arbetet, eller mellan vandringens möda och den lyckliga vilan vid målet, eller också mellan tillredandet av en rätt och avnjutandet av rätten, när den redan är färdiglagad och tuggad, eller slutligen mellan att motta och att dra nytta av vad man mottagit.  

      Om själen alltså på inget sätt är sysselsatt med någondera av dessa båda övningar, varken med sinnesförmögenheterna, nämligen meditationen eller eftertanken, eller å andra sidan med vad som redan mottagits och bearbetats i själsförmögenheterna, det vill säga kontemplationen och kunskapen, vilket vi har talat om, då hon över huvud inte sysselsatt, ty båda slagen av förmögenheter har då inget att göra.

Och då kan man inte säga att själen är sysselsatt.

       Det är alltså en nödvändig förutsättning att hon skall äga denna generella kunskap, innan hon överger meditationens och eftertankens väg.

8.    Här får emellertid inte förbises att denna generella kunskap som vi talar om kan vara mycket fin och knappt märkbar, särskilt ju mer den är ren, enkel och fullkomlig, andlig och invärtes.  Därför händer det att själen, mitt under det att hon är fullt upptagen av den, ändå inte ser eller känner den.

         Detta inträffar som sagt framför allt när kunskapen i sig själv är som mest klar och ren, enkel och fullkomlig, och detta är den när den ingjuts i en själ som är ren och fri från andra intryck och detaljerade kunskaper, som kan bemäktiga sig förstånd och känsla.  Eftersom själen då inte har dessa intryck och förnimmelser, som förstånd och sinnen förser henne med enligt deras normala förmåga, märker hon inte denna allmänna kunskap, eftersom hon saknar det som hon vanligtvis kunde uppfatta med sina sinnen.

      Och detta är orsaken till att förståndet knappast lägger märke till kunskapen om Gud, utan snarare tycker att den är desto dunklare, ju renare, enklare och fullkomligare den är.

Likaså tvärtom, när kunskapen mottas i ett förstånd som inte är så rent och enkelt, tycks den för detta förstånd vara mycket klart och betydelsefull.

Eftersom kunskapen då är liksom insvept i och uppblandad med en del begripliga former, är det lättare för förstånd och sinnen att märka den.

9.    En liknelse skall kanske bättre klargöra denna tanke.

       Om vi betraktar en solstråle som faller in genom fönstret, märker vi att ju mer denna solstråle är fylld av damm och småpartiklar, desto mer är den tydlig, märkbar och förnimbar för synsinnet.   Men det är klart att denna solstråle i samma mån också är mindre ren och klar, enkel och fullkomlig, eftersom den är fylld av så många dammkorn och partiklar.  Dessutom ser vi att ju renare  och mera fri från damm och partiklar den är, desto otydligare är den och desto dunklare syns den vara för vara för det matriella ögat.

Ju renare den är, desto mörkare och oåtkomligare verkar den.  Om solstrålen var fullständigt ren och fri från alla partiklar och allt damm, till och med det allra finaste, då skulle den vara helt och hållet mörk och omärkbar för ögat, som ju inte längre skulle finna något synligt föremål i den.

Ögat skulle inte längre ha några synliga föremål i den.

Ögat skulle inte längre ha några synliga föremål att fästa blicken vid, eftersom ljuset självt inte kan vara något föremål för blicken utan bara ett medel att se det synliga föremålet. När  det därför inte fnns några föremål mot vilka ljuset eller solstrålen kan reflekteras, då ser man varken ljus eller solstråle.  Om en solstråle faller in genom ett fönster och går ut genom ett annat, utan att möta något kroppsligt ting, är det högst troligt att man inte kan se den.

Och ändå skulle en sådan solstråle i sig själv vara renare och klarare än när den innehåller synliga föremål och då kan ses och stråla.

10.   På samma sätt förhåller sig också med det andliga ljuset i förhållande till själens öga, det vill säga förståndet.

Denna generella kunskap, detta övernaturliga ljus som vi talar om, det strömmar så obegripligt rent och enkelt, och så fritt och fjärran från alla begripliga former, vilka ju speciellt är föremål för förståndet, att förståndet inte märker det, inte ser det.  Tvärtom händer det ibland när kunskapen är riktigt ren att den förblindar förståndet, ty den har förmågan att beröva förståndet dess vanliga ljus, föreställningar och bilder.   Men då märker det alldeles utmärkt i vilket mörker det befinner sig.

       När däremot det gudomliga ljuset inte ingjuts i själen med så stor kraft, när hon inte känner mörkret, inte ser ljuset och inte heller från annat håll uppfattar någonting som är anpassat efter hennes fattningsförmåga, då förefaller det henne som om hon var förskjuken i en djup glömska.

Hon vet inte var hon befinner sig eller vad hon  har varit sysselsatt med, uppfattningen av tiden tycks ha försvunnit från henne.

Sålunda kan det hända att själen tillbringar många timmar i denna glömska, och när hon återvänder till sig själv tycker hon att denna glömska endast har varat en kort stund eller att det inte varit någonting alls.

11.    Orsaken till denna glömska är den redan nämnda renheten och enkelheten hos kunskapen.  När denna rena och klara kunskap ingjuts i själen, gör den henne lika enkel, ren och klar och fri från alla intryck och bilder som härrör från sinnena och från minnet och med vilka själen sysselsatte sig i tiden strax innan överlämnar den själen åt glömskan och tidlösheten.

     Därför tycks en sådan bön för själen mycket kort, även om den som sagt har varit förenad med Gud i den högsta delen av sitt förstånd, frigjord från allt skapat och därför upphöjd över tiden.

Detta är den bön om vilken det heter att den genomtränger himlarna ( Syr. 35:21 ), just därför att den inte är bunden till tiden. Den genomtränger himlarna, ty själen är då förenad med Gud i sitt förstånd, som har blivit himmelskt.

När själen sedan återvänder till sig själv, lämnar denna kunskap därför kvar i själen verkningar som den utlöste i henne utan att hon märkte det.  Och dessa verkningar består i ett sinnets upplyftande till himmelsk förståelse av gudomliga ting, liksom också i ett fjärmande och avlägsnande av alla jordiska ting, deras former och utseende, ja till och med minnet av dem.

     Det är detta som David säger sig ha upplevt, när han efter en liknande glömska återvände till sig själv och sade:

"Jag vaknade up, och då tyckte jag mig vara som en ensam fågel på taket"  ( Ps. 102:8 ).

Han säger sig vara "ensam", därför att han är främmande för alla jordiska ting och fri från dem.

Han sitter "på taket", därför att hans sinne är högt upplyft.  Så är själen ovetande ifråga om alla ting, hon tänker bara på Gud, men hon vet inte hur.  Så förklarar också bruden i

Höga Visan  ( 6:11) de verkningar som denna drömmande glömska, detta icke-vetande, har åstadkommit inom henne, när hon gick ner till brudgummen:  "Jag visste inte."

         Och om det som sagt också verkar för själen som om hon ingenting gjorde, ingenting sysslade med, eftersom hon inte använder sina sinnes- eller själsförmögenheter, skall hon dock inte tro att hon förlorar tid, långt därifrån.

Om också själskrafternas samverkan upphör, består dock hennes förståelse på det sätt som vi har förklarat.

Därför gav också bruden i Höga Visan i sin vishet sig själv detta svar på sina tvivel: "Om jag också sover" enligt mitt naturliga tillstånd, eftersom jag har upphört att handla, "så vakar mitt hjärta"  ( 5:2 ), eftersom det på ett övernaturligt sätt är upphöjt till en övenaturlig kunskap.

12.   Detta skall emellertid inte fattas så, som om denna kunskap nödvändigtvis måste orsaka den där glömskan för att vara sådan som vi ovan har sagt.  Detta händer endast när Gud på ett särskilt sätt lösgör själen från användandet av alla naturliga och andliga förmögenheter.  Detta förekommer emellertid ganska sällan.    Ty denna kunskap bemäktigar sig inte alltid själen helt och hållet. För att denna kunskap skall vara tillräcklig i det fall vi talar om, behövs det bara att förståndet är frigjort från varje mera speciell kännedom, jordisk såväl som andlig, och att viljan inte har lust att tänka på vare sig det ena eller det andra, ty detta är kännetecknet på att själen redan är sysselsatt.

    Detta kännetecken måste föreligga, för att man skall förstå att själen verkligen är förskjunken i detta slags glömska, då denna kunskap är det enda som meddelas till förståndet.  Detta är också fallet även när själen ibland inte alls förstår det. Ty när kunskapen samtidigt meddelas också till viljan, vilket nästan alltid sker, då förstår själen mer eller mindre, om hon är uppmärksam, att hon är sysselsatt och uppfylld av denna kunskap.  Hon känner igen de på den kärleksfulla njutning som hon erfar, utan att hon just vet eller förstår vad det är hon älskar. 

Därför kallar själen den för generell kärleksfull kunskap.

Ty såsom den är i förståndet genom att meddela sig till det på ett dunkelt sätt, så är den också i viljan genom tt på ett otydligt sätt skänka viljan njutning och kärlek utan att själen tydligt vet vad det är hon älskar.

13.    Det sagda må vara tillräckligt för att förklara hur nödvändigt det är för själen att vara uppfylld av denna kunskap, innan hon överger den eftertänkande bönen.

Hon bör också vara säker på att hon är sysselsatt på ett mycket nyttigt sätt, även om det tycks henne att hon ingenting gör, så snart hon upptäcker hos sig de kännetecken vi har talat om.

Av den liknelse vi använt kan man också förstå att själen inte alls får anse det ljus som framstår begripligt och påtagligt för förståndet så som skulle det därför vara mera klart, upphöjt och rent.  Nej, det liknar solstrålen, som ju mera den är fylld av dammkorn desto mera förnimbar är den för ögat.   Vi har alltså fastslagit att, som Aristoteles och teologerna uttrycker det, ju mera upphöjt och fint det gudomliga ljuset är, desto dunklare är det för vårt förstånd.

14.  Det kunde finnas mycket att säga om denna gudomliga kunskap, både om dess eget väsen och om dess verkan i kontemplativa själar.  Men detta ämne skall vi spara till ett senare tillfälle.

Det hade inte ens funnits anledning att här tala om det så utörligt som vi nu ändå har gjort, om det inte hade varit för att min lära annars skulle ha varit dunklare än den nu är.

Ty att den alltjämt är dunkel, det är jag medveten om.

Och det är inte så underligt.  Det gäller ju ett ämne som mycket sällan behandlas i tal och skrift, dessutom är det i sig självt så ovanligt och svårförståeligt.

Därtill kommer så min dåliga stilkonst och mitt ringa vetande.  Inte heller har jag lätt för att göra mig förstådd.

Många gånger finner jag att jag tbreder mig alltför mycket och att jag överskrider gränserna för det ställe, där jag befinner mig, eller för denn punkt i läran som det är fråga om.  Icke desto mindre måste jag tillstå, att jag många gånger har gjort detta avsiktligt.  Ty vad man inte förstå när det framställs med somliga skäl, det kanske blir klarare genom andra motiveringar.  Och dessutom tror jag att det följande kanske har kommit i ett litet klarare ljus.

      Därför tror jag också att det är lämpligt att som avslutning på denna del av min framställning svara på en fråga som kan uppstå beträffande tidslängden av denna generella kunskap.   Det skall jag i korthet göra i följande kapitel.          

  

       

          

   

     

Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 april 2014 16:36

KAPITEL TRETTON.

HÄR ANGES DE TECKEN SOM MÅSTE FINNAS HOS DEN ANDLIGA MÄNNISKAN OCH GENOM VILKA HON KAN VETA ATT TIDEN ÄR INNE FÖR ATT LÄMNA MEDITATIONEN OCH EFTER TÄNKANDET OCH ÖVERGÅ TILL KONTEMPLATIONENS STADIUM.

1.   För att denna lära inte skall förbli dunkel för läsaren, är det bäst att jag påvisar när och under vilken period som den andliga själen bör lämna den logiska meditationens bön, som hon skapar genom att användade föreställningar, bilder, former och gestalter vi har talat om.

Ty hon bör inte lämna dem vare sig tidigare eller senare än hennes själstillstånd kräver.

Även om det är riktigt att lämna dem i rätt tid, så att de inte hindrar själen att närma sig Gud, är det å andra sidan lika viktigt att inte lämna denna meditation med hjälp av fantasin i förtid, om man inte vill riskera att att gå tillbaka.

Ty om också dessa själsförmögenheters verksamhet för de mera avancerade inte är något direkt medel till förening med Gud, utgör de likväl för nybörjarna ett indirekt medel, genom att de via sinnena förbereder anden för och vänjer den vid andliga ting.   Den tjänar också till att efter hand avlägsna alla andra bilder, plumpa materiella former, världsliga och naturliga.

       Därför ger vi alltså här några tecken eller kännemärken, som den andliga människan måste upptäcka hos sig själv för att kunna bedöma om det vid en viss tidpunkt är lämpligt eller ej att lämna dessa  former och bilder.

2.    FÖRSTA TECKNET.  Själen upptäcker att det numera har blivit omöjligt för henne att meditera och använda sin fantasi, hon finner inte längre någon smak i det såsom tidigare.  I stället erfar hon känslotorka inför sådant som förut alltid fångade hennes intresse och gav henne närande föda.    Men i den mån hon ännu kan finna denna föda och och är i stånd till att meditera bör hon givetvis fortsätta med det, och detta ändå till dess att hennes själ har försatts i och den inre frid som vi skall tala om när det är fråga om det tredje tecknet.

3.    ANDRA TECKNET.  Själen känner ingen som helst lust att använda sin fantasi eller sinnena till något speciellt annat, varken yttre eller inre ting. Jag säger därmed inte att hennes fantasi inte längre skulle ströva hit och dit, ty det brukar den göra, till och med när själen befinner sig i djup andakt. Utan jag säger att hon inte längre har lust att avsiktligt ägna tankar och fantasi åt andra ting.

4.     TREDJE TECKNET.  Detta tredje tecknet är det säkraste.

Själen är lycklig över att befinna sig ensam med kärleksfull uppmärksamhet mot Gud, utan att tänka på någonting bestämt, i inre frid, i stillhet och vila, utan att frambringa någon yttring av själsförmögenheterna, varken av minnet, förståndet eller viljan, åtminstone inga diskursiva tankeakter, som övergår från en ide till en annan.

Hon har bara en allmän kunskap om Gud och riktar kärleksfullt sin uppmärksamhet mot honom, men utan några bestämda tankar och utan att förstå vad som sker.

5.   Den andliga själen måste känna igen alla dessa tre tecken samtidigt hos sig själv, för att hon med säkerhet skall kunna besluta sig för att lämna meditationens och sinnenas stadium och träda in i kontemplationens och andens stadium.

6.    Det är inte tillräckligt att bara finna det första tecknet utan det andra. Ty det kunde ju förhålla sig så att oförmågan att som förut föreställa sig och tänka över andliga ting kunde förorsakas av hennes distraktioner eller av brist på iver.

Därför måste hon nödvändigtvis finna även det andra tecknet

hos sig själv, det vill säga detta att hon inte erfar någon som helst lust eller önskan att sysselsätta sig med andra, främmande ting.

Ty så snart oförmågan att koncentrera tankar och sinnen på andliga ting beror på distraktion eller ljumhet, känner själen genast lust och önskan att syssla med varjehanda andra saker och finner snabbt förevändningar för att överge bönen.

       Det räcker emellertid inte heller att upptäcka hos sig det första och det andra tecknet, man måste samtidigt ha också det tredje. Ty även om man ser att man inte kan prestera något logiskt tänkande och inte kan tänka över andliga ting men att man likväl inte har någon lust att tänka på andra saker, kan detta tillstånd mycket väl härröra från melankoli eller något annat dåligt humör, som kommer från huvudet eller från hjärtat.

Sådant förosakar nämligen ofta i vårt sinne ett slags hänryckning eller spänningstillstånd hos själsförmögenheterna, så att man inte har lust att tänka på någonting, man vill bara drömma sig kvar i denna förtrollande sköna sorglöshet.

         För att skydda sig för den illusionen måste själen kunna konstatera att hon uppvisar också det tredje tecknet, det som består i kunskap om Gud och kärleksfull uppmärksamhet mot honom, vilket ger henne en stilla frid, så som vi har förklarat.

7.      Det är emellertid sant, att i begynnnelsen av detta tilstånd lägger man nästan inte märke till den kärleksfulla kunskapen om Gud, och detta av två skäl.

         För det första därför att denna kärleksfulla kunskap i början oftast är mycket subtil och ömtålig och knappast märkbar. För det andra därför att själen, som ju har varit van vid den andra övningen, meditationen, som ju är helt tydlig och förnimbar, nu inte märker, eller nästan inte känner, denna icke-sinnliga kunskap, som ju är ny för henne och helt andlig.   Detta händer henne framför allt när hon till följd av okunnighet inte bibehåller sitt lugn, utan bara anstränger sig att fortsätta i sitt tidigare, mera sinnliga tillstånd. 

Därför kommer det sig att själen inte märker och inte njuter av denna älskande inre frid, även om den finns där i överflöd. 

Ju mera själen däremot vänjer sig vid att förbli i stillhet, desto mera märker hon och njuter av den generella älskande kunskapen om Gud.  Hon finner mera behag i den kunskapen om än i någonting annat , ty den bereder henne frid och vila i Gud, fullhet och njutning, utan att detta kostar henne någon möda.     

8.     För att ge mera klarhet åt vad vi har sagt, skall vi i följande kapitel ange de orsaker och motiv varför de tre framlagda kännetecken är nödvändiga för att leda själen på rätt väg, in i den övernaturliga kontemplationen.

     

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se