Alla inlägg under april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 april 2016 19:41

KAPITEL.  17.


DEN ANDRA VERSEN ÅTERGES. DET FÖRKLARAS

HUR DENNA DUNKLA KONTEMPLATION ÄR HEMLIG.


1.  För att rätt förstå denna versrad är det lämpligt

att ge en förklaring till tre ord i den.

     De två orden HEMLIG STEGE betecknar den

kontemplationens mörka natt som vi sysslar med;

det tredje ordet, dvs. ordet FÖRKLÄDD, hänför

sig till själen och betecknar henne sätt att vara

i denna natt.


Och främst måste vi vet att i denna vers kallar själen den dunkla kontemplationen varigenom

hon når kärleksföreningen för en HEMLIG STEGE,

och detta på grund av två egenskaper den har:

       den är en stege, och den är hemlig.

Dessa två egenskaper skall vi behandla var

för sig.


2.   Först kallas den dunkla kontemplationen hemlig.

Som vi ovan har sagt är detta den mystiska

teologin som teologerna kallar hemlig vishet

och som enligt den helige Tomas meddelas

och ingjutes i själen medelst kärleken.


      Dett asker hemligt och utan att förståndets

naturliga verksamhet och de andra själskrafterna

vet något om det.

Alla själskrafterna är nämligen totalt oförmögna

att åstadkomma något sådant, utan det är

den Helige Ande som ingjuter och ordnar

kontemplationen i själen, som Bruden i

Höga Visan ( 2:4 ) säger: detta utan att själen,

som det eller vet hur det har gått till.


       Det är därför som denna kontemplation

kallas hemlig.

I själva verket är det inte bara själen som inte

förstår den, utan ingen förstår den, inte ens

djävulen.

Det är den gudomlige Mästaren som undervisar

själen, han finna på ett substantiellt sätt inom

henne där, dit varken djävulen eller den

naturliga kunskapsförmågan eller förståndet

kan tränga in.


3.  Den dunkla kontemplationen kallas hemlig

också på grund av de verkningar den har i själen

        Den är hemlig inte bara när själen befinner

sig i reningens mörker och smärta och den

hemliga visheten renar henne på ett sådant sätt

att hon inte vet vad hon skall säga om den,

utan den är hemlig också efteråt när själen

är upplyst och visheten meddelas henne på ett

klarare sätt; även då förblir den så hemlig

att själen kan urskilja den eller ge den något namn.


       För örigt känne rsjälen alls inte något begär

att överhuvud taget tala om sin dunkla kontemplation, och inte heller finner hon någon

lämlig form eller likhet eller något medel som

kunde ge ett adekvat uttryck för en så upphöjd

nåd och en så oändligt fin andlig förnimmelse.


       Och även om själen verkligen skulle gripas

av en riktigt varm önskan att förklara sin

kontemplation och därför försökte använda

alla möjliga uttryck, så skulle den ändå förbli

en hemlighet för omvärlden och någonting

outsägligt.

     Eftersom denna inre vishet är så enkel,

så almän och så andlig, kan den nte inträda i

förståndet som någon föreställning eller någon

symbolisk bild som vore fattbar för sinnena.


       Och eftersom den ännu aldrig har upptagits

genom sinnena och inbillningskraften och dessa

aldrig har iakttagit dess form och väsen,

så förmår de inte heller ge någon upplysning

därom eller göra sig en föreställning därom

så att de kunde uttrycka sig riktigt, även om själen

alldeles tydligt märker att hon känner och erfar

denna livgivande och mystiska vishet.


         Själen liknar alldeles en person som ser en sak för första gången och som aldrig förut har sett något liknande: han förstår den och njuter av den,

och likväl kan han inte benämna den och inte säga

vad den är för någonting, trots alla sina ansträngningar och trots att det i så fal rör sig om en sak som han kan förnimma med sinnena.


            Desto omöjligare är det då för själen att

tala om något som hon inte kan förnimma

med sinnena.

Detta är en utmärkande egenskap i Guds tal.

           När det är mycket förtroligt och andligt

och översinnligt, så hejdar det med ens harmonien

och all förmåga hos sinnena, både de yttre

och d einre, och bringar dem till tystnad.


4.   Vihar bevis och exempel på detta i den

Heliga Skrift.

Jeremia visar oss sin oförmåga att uppenbara

vad Gud har sagt tillhonom och att utåt tala om det,

när han efter att ha lyssnat till Gud inte kan

svara honom något annat än: A, A, A,  ( 1:6 ).


        Denna inre oförmåga, dvs, de inre sinnenas

och inbillningskraftena oförmåga, samtidigt med den yttre oförmågan att tala uppvisas av Mose,

när denna befann sig inför den brinnnade

busken  ( 2 Mos. 4:10 ).  


Han svarade Gud att efter detta Guds tal kunde

han själv inte längre tala, och att han inte heller

vågade lyfta sina ögon genom den inre inbillningskraften, såsom Apostlagärningarna

berättar  ( 7:32 ).

       Ty han tyckte att inbillningskraften stod

alldeles främmande för Gud, att den inte kunde

bilda sig något begrepp om vad han uppfattade

av Gud, ja att den inte ens var i stånd att alls

uppfatta någon unskap om Gud.


            Då nu denna vishet är Guds tal till själen,

närmare bestämt en ren ande som talar till

en annan ren ande, så förmår inte sinnena som

ju står lägre än anden att uppfatta detta tal,

utan det förblir en hemlighet för dem.

         Sinnena förstår det inte, de kan inte återge

det med ord och har inte ens något intresse

för det, eftersom de inte förnimmer det.


5.   Härigenom kan vi förstå varför somliga

personer som går denna väg, rättsinniga och litet

blyga, och som så gärna skulle vilja avlägga

räkenskap för sina andliga ledare över vad som

sker i deras själ, inte vet hur de skall uttrycka sig

och inte kan säga det.


      Därför känner de stor motvilja mot att tala öppet

i detta ämne, särskilt när kontemplationen är

en smula enklare och själen knappast själv

märker den.

Det enda de kan säga är att de är nöjda och belåtna

och lyckliga, at de förnimmer Gud och att de tror at de är på rätt väg.

 

          Men att uttrycka vad själen upplever, det

är inte ena att tänka på, annat än i allmänna

ordalag sådana som dem vi har anfört.

Det förhåller sig inte på samma sätt när det gäller

mera speciella nådebevis såsom visioner,

direkta gudsupplevelser och liknande.


      Ty vanligen ges dessa nådebevis i någon

sinnligt förnimbar form, och då är det som denna

förnimbara form eller någon annan liknande som

man kan tala.

       Men då beror förmågan atttala därom inte

på den rena kontemplationen, ty den förblir

obeskrivlig som vi har sagt, och det är därför

den kallas hemlig.


6.  Men det är inte bara därför som den mystiska

visheten kallas hemlig och verkligen är det,

utan det är  också därför att den besitter egenskapen att i sig dölja själen.

         Utom de verkningar som den normalt

frambringar bemäktigar den sig ibland själen på

ett sådant sätt och döljer henne så helt i sitt

outgrundliga djup, att själen tydligt märker

hur långt borta från alla skapade varelser hon

befinner sig och avskild från dem.


      Själen känner det då som om hon vore ställd

i en djup och ofantligt stor ödmark dit ingen

mänsklig varelse har tillträde, det är som en oändlig

öken utan gränser åt något håll.


Och djupare och ofantligare och ödsligare den

är, desto behagligare, attraktivare och ljuvligare

är den för själen.

Ju mera själen ser sig upphöjd över alla skapade

varelser på jorden, desto mera känner hon

sig invigd i hemligheten.


I detta outgrundliga djup av vishet förädlas själen

och växer till genom att dricka ur själva källorna till

kärlekens vetande.

Då upptäcker hon inte bara hur låga de mänskliga

förhållandena ter sig i jämförelse med et gudomliga

vetandet och kännandet, utan hon ser också hur dåliga, otillräckliga och odugliga alla de ord

och uttryck är som man använder för att här på

jorden kunna tala om gudomliga ting.


         Likaså inser hon hur omöjligt det är att på

naturlig väg lära känna och förnimma hurdana

de gudomliga tingen är i sig själva, hur upphöjt

och andligt man än förmår tala därom.


För detta är det nödvändigt att själen får se

allting i belysningen av den mystiska teologi

som vi talar om.

Det är endast mitt uppe i dess strålglans som själen

fattar som själen fattar denn sanning som man

inte kan återge med vanliga mänskliga uttryck

och ännu mindre förklara.

Därför är det med all rätt som själen kallar den

HEMLIG.


7.   Dengudomliga kontemplationen äger denna

egenskap att vara hemlig och att övergå vår

normala fattningsförmåga, inte bara därför att den

är övernaturlig, utan vidare därför att den är den

väg som leder till fullkomligheterna i föreningen

med Gud.

Men eftersom dessa fullkomligheter inte är kända

på mänskligt sätt, så måste man söka sig fram 

till dem genom ett mänskligt icke-vetande

och ett gudomligt icke-vetande.


Enligt mystikens språk som vi här använder,

är de gudomliga tingen och fullkomligheterna

inte kända och fattade sådana som de är i sig

själva medan man söker dem och övar sig i dem,

utan först när man redan har funnit dem och har

erfarenhet av dem.


         I detta sammanhang säger profeten Baruk

om den gudomliga Visheten:

"Ingen finnes, som känner hennes vägar,

och ingen som aktar på henens stigar"

( 3:31 ).

När den kunglige profeten talar till Gud om denna väg uttrycker han sig så:

"Ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade

och bävade, genom havet gick din väg, din stig

genom stora vatten, och dina fotspår fann

man icke"  ( Ps. 77:19-20 ).


8.   Dessa ord hänför sig andligen till det ämne

vi behandlar.

        Ty det ljus som Guds ljungeldar lyser upp

jorden med, därmed menas det ljus som den

gudomliga kontemplationen sprider

i själskrafterna: att jorden darrar och bävar, 

därmed menas den rening som själen då undgår.


         När det säges att den väg på vilken själen

vandrar framm emot Gud är havet, och att hennes

fotspår därför inte återfinnes, så utsäges därmed

att den väg som leder till Gud är lika hemlig

och dold för själens sinnliga del, som en väg

på havet, vars stigar och fotspår man ju inte kan se, är för det kroppsliga sinnet. 


Likaså är det utmärkande för de vägar som Gud

följer när han drar till sig själarna och fullkomnar

dem genom att förena dem me dsin Vishet,

att de förblir okända.

              Därför står också i Jobs bok, när detta

Guds handlingssätt prisas, följande ord skrivna:

"Förstår du de vida vägar som molnen följa

och har du det fullkomliga vetandet"  ( 37:16 ).


Därmed hänsyftas på de vägar och stigar som Gud följer för att förhärliga själarna och fullkomna dem

i sin Vishet, dessa själar som här liknas vid

moln.

Av allt detta kan vi se att denna kontemplation

som leder själen till Gud är en hemlig vishet. 



  


  

        

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 april 2016 04:17

KAPITEL.  14.


DÄR DEN FÖRSTA STROFENS TRE VERSRADER

ANFÖRES OCH FÖRKLARAS.


1.   Denna lyckliga lott består i det själen nu

bsjunger i de följande verserna:


                JAG GICK UT OSEDD AVV ALLA

                 TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


     Detta är en l iknelse.

För att kunna förverkliga sin plan har hon på

natten gått ut ur sitt hem, rakt ut i mörkret,

under det att allt hennes husfolk låg och sov

och ingen kunde hindra hennes flykt.


Då själen vil utföra ett så heroiskt och ovanligt

verk som föreningen med hennes gudomlige

Älskade är, så går hon ut ur sitt hus, ty den

Älskade finner man bara därute i ensamheten.


Därför begär Bruden att finna honom ensam när hon

säger: "Vem ger mig dig såsom en min broder,

amad vid min moders bröst, så att jag finge möta

dig därute och finge kyssa dig" 

( Höga V. 8:1 ).

Just så måste den av kärlek gripna själen handla

för att uppnå sitt mål.

På natten när allt hennes husfolk låg och sov

måste hon gå ut, det betyder när själens vanliga handlingssätt och hennes önskningar och begär,

som är hennes husfolk, hade dämpats och bringats till ro medelst denna natt.


Ty detta husfolk stör alltid själen och tillåter

inte att hon gör sig fri från dem, och de hindrar henne alltid från att komma åt nådegåvorna.

        

De är de tjänare som är människans fiender

och om vilka vår Herre i Evangeliet säger:

"Och envar får sitt eget husfolk till fiender"

( Matt. 10:36 ).


Därför måste detta husfolks verksamhet och många

känslor bringas till ro i denna natt, så att de inte

ståri vägen för mottagandet av det övernaturliga

goda som kärleksföreningen med Gud är,

ty så länge de äger sin fulla kraft och verksamhet

kan själen inte förverkliga sin plan.


Denna naturliga verksamhet och dessa naturliga

känslor för ingalunda till hjälp för själen,

utan de utgör tvärtom de hinder som avhåller

henne från att ta emot det andliga goda som

kärleksföreningen är.

     Därför är också hennes naturliga förmåga helt

odugliga i att förskaffa henne detta övernaturliga

goda, som Gud själv ingjuter i själen,

hemligt ooch stilla, utan hennes medverkan.


Det är alltså nödvändigt att alla hennes själskrafter

tystnar och förhåller sig passiva och att de inte

blandar in sin låga verksamhet och sina eländiga

böjelser, om själen skall kunna ta emot

detta Guds ingjutande. 


2.  Det var alltså en "lycklig lott" för själen att Gud

i denna natt lät allt hennes husfolk somna in,

det vill säga alla hennes själskrafter, alla lidelser,

böjelser och begär som lever både i hennes

sinnliga och hennes andliga del.


På det sättet kunde hon gå ut osedd, det vill säga

utanatt hejdas av alla dessa själskrafter etc,,

som var nedsövda och förkvävda under denna

natt där de hade lämnats i mörker,

för att de inte skulle kunna förnimma eller vara

medvetna om någonting påderas låga och

naturliga sätt.


Ty då skulle de ha ställt sig i vägen för själen

och hindrat henne från att gå ut ur sig själv

och ut sin sinnlighets hus.

Men nu kunde hon alltså nå fram till den

fullkomliga kärlekens andliga förening med Gud.


3.   O vilken lycklig lott för själen att ha kunnat

befria sig från sin sinnerlighets hus!


Enligt min åsikt kan själen inte tillfullo fatta

detta utan att själv ha fått göra denna lyckliga

erfarenhet.

Då först ser hon klart i vilket sorgligt slaveri

hon förut befann sig, och i hur mycket elände hennes lidelser och lustar förut försatte henne.


Nu vet hon att andens liv är verklig frihet

och at det innebär an rikedom av oväderliga

skatter.

Vi skall för övrigt visa upp några av dessa när vi

så småningom utvecklar de kommande stroferna.


Och då kommer läsaren att alldeles klart inse

hur rätt själen har när hon betraktar det som en lycklig lott att ha gått igenom den fruktansvärda

natt vi  har talat om.  





 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 april 2016 04:17

KAPITEL.  15.


HÄR ÅTERGES OCH FÖRKLARAS DEN

ANDRA STROFEN.


                      ANDRA STROFEN


          JAG VAR IMÖRKER OCH I TRYGGHET

      NÄR JAG GICK UT FÖRKLÄDD PÅHEMLIG STEGE

                   ----------  O LYCKLIGA LOTT-------


           JAG VAR I MÖRKER NÄR JAG SMÖG UT

           OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.



                       FÖRKLARING


1.  I denna strof besjunger själen än en gång

några av egenskaperna hos denna mörka natt

och upprepar de värdefulla fördelar hon vunnnit

genom den.

Detta gör hon för att besvara en tyst invändning,

och påpekar att även om hon i denna natt

och i detta mörker har genomgått alla slags

plågor, ångest, tvivel, fruktan och skräck,

så som vi har beskrivit det, så skall man inte

tro att hon därför har varit i någon större fara

att gå förlorad.


    Tvärtom har denna mörka natt medfört stora

fördelar: i den befriades hon  från sina fiender

och undslapp dem skickligt när de vid varje steg

framåt ställde sig i vägen för henne.


I skydd av nattmörkret bytte hon kläder och förklädde sig genom att ta på sig tre klädnader

i olika färger, såsom vi skall berätta om längre

fram.

Sedan flydde hon ut på en mycket hemlig stege som

ingen i huset kände till, nämligen den  levande trons

stege.

Också detta skall vi senare förklara.

Så förklädd och oigenkännlig gick hon därifrån för att bättre kunna utföra sitt verk.


Och hon hade verkligen inte kunnat vara säkrare, särskilt som hennes begär, böjelser och lidelser i denna rennade natt redan hade slumrat in,

förkvävts och undanröjts.


Ty de hade återfått sin kraft och levat upp på nytt,

så skulle de aldrig ha tillåtit att hon avlägsnade

sig.

Själen fortsätter alltså med denna versrad

som säger:


           JAG VAR I MÖRKER OCH I TRYGGHET. 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 april 2016 04:17

KAPITEL.   16.


DET FÖRKLARAS HUR SJÄLEN VANDRAR

FRAMÅT I TRYGGHET, FASTÄN HON BEFINNER

SIG I MÖRKER.


1.   Det mörker som själen här talar om rör,

som vi sagt, hennes sinnliga, inre och andliga begär

och själskrafter, vilka alla i denna natt förlorar sitt

naturliga ljus, ty de måste frigöras för att bli

i stånd att motta det övernaturliga ljuset.


      De sinnliga och de andliga begären är nu

inslumrade och förkvävda, och därför är det

omöjligt för dem att med glädje njuta varken

något gudomligt eller något mänskligt,

vad det än må vara.


Själens böjelser är tillbakahållna och undertryckta,

så att de varken kan röra sig eller finna stöd i någonting.

Inbillningskraften är bunden och förmår inte

längre tänka över något.

Minnet har förlorat sin förmåga, förståndet är höljt

i mörker utan att kunna förstå något,

och till följd därav befinner sig också viljan

i torka och trångmål.


Till slut är alla själskrafter tomma och odugliga,

och till allt detta har liksom ett tjockt och svart moln lägrat sig över själen och håller henne

i ångest och såsom vore hon fjärran från Gud.

      Det är, säger hon, när hon går på detta

sätt höljd i dunkel som hon vandrar

framåt i trygghet.


2.   Orsaken till detta har redan klart angivits.

Ty vanligen råkar själen i svårigheter endast

genom sina egna begär eller genom sitt sinnliga

välbehag, sina resonemang, åsikter eller

böjelser, och då går hon ibland för långt eller

gör för l itet, eller också förirrar hon sig och bringas

ur fattningen.


Med ett ord, hon riktar sig då mot sådant som inte är gagneligt.

Har nu själen hejdats ifråga om alla dessa verksamheter och rörelser, så är det klart att hon

därmed  också går säker för förvillelser.


Därigenom berfriar hon sig inte bara från sig själv,

utan också från sina båda andra fiender,

världen och djävulen, vilka när hennes böjelser

och versamheter har kommit till ro

inte från något håll eller på något sätt

kan föra krig mot henne.


3.  Därav föjler att själen känner sig desto

tryggare ju mer hon vandrar i mörkret och har

utblottats på sin naturliga verksamhet.


Därför säger också profeten:

"Ditt fördärv, o Israel, kommer från dig själv"

( det vill säga från dina verksamheter och från

de inre och sinnliga böjelser som är ordnade),

"under det att din hjälp kommer endast från dig"

( Hos. 13:9 (.


När därför själen på detta sätt bevaras från sina

dåliga anlag, så återstår henne bara att snabbt

ta emot det goda som hennes förening med Gud

skapar i hennes själsförmögenheter och själskrafter, och som gör dem helt himmelska.


Om själen så länge detta mörker varar även för övrigt ger akt på sig själv, så kommer hon

att lägga märke till hur sällan det är som hennes

själskrafter förlorar sig i fåfängliga och onyttiga

ting och hur trygg hon känner sig för äregirighet,

högmod och inbiliskhet, för fåfäng och bedräglig

glädje och mycket annat ont.


Fölaktligen löper själen inte någon risk att gå

förlorad medan hon vandrar den dunkla

trons väg, utan då gör hon tvärtom stora framsteg,

ty i detta tillstånd förvärvar hon sig dygder.


4.   Men här tränger sig genast en fråga fram

och det är följande.

Eftersom de övernaturliga tingen i sig själva är

en källa till allt gott för själen, utövar dragning på

henne och ger henne trygghet, varför lägges

då i denna natt hennes själsfömögenheter

och krafter i mörker även ifråga om dessa goda

ting, så att hon inte heller kan njuta av dem

och syssla med dem som med de andra tingen,

ja till och med mindre?


      Här kommer mitt svar.

I detta tillstånd är det lämpligt att själskrafterna

inte utövar någon varsamhet beträffande de andliga tingen och inte heller få uppleva någon njutning

av dem, eftersom de ännu är orena, lågstående

och högst naturliga; och även om de får någon

upplevelse och njutning av de övernaturliga

och gudomliga tingen, så kan de inte delta i detta

annat än på ett mycket lågt och naturligt sätt,

helt i överensstämmelse med deras låga tillstånd.


Ty, som Filosofen säger, allt som mottages mottages efter den mottagandes egen förmåga.


   Och eftersom dessa naturliga själskrafter

inte har varken renhet, kraft eller förmåga att ta emot och uppleva de övernaturliga tingen så som

de borde, dvs. på ett gudomligt sätt, så kan

de bara göra det på sitt eget sätt, alltså mänskligt

och lågt som vi har sagt.


       Därför är det lämpligast att de försättes

i den dunkla nattens mörker vad de gudomliga

tingen beträffar.

Genom denna avvänjning, rening och förkvävning

frigör de sig från sitt vanliga låga och mänskliga

sätt att handla och ta emot, och då först har de blivit rätt förberedda och danade för att kunna

ta emot och känna och uppleva det gudomliga

och övernaturliga på ett upphöjt och fullkomligt sätt.

          Ty denna mottaglighet kan inte förverkligas

förrän den gamla människan är död.


5.    Om därför dessa andliga ting inte kommer som

ett delgivande från ovan, från ljusets Fader,

till vår fria vilja och våra mänskliga begär,

så kan människan inte heller njuta dem på ett gudomligt och andligt sätt, hur mycket hon

än intresserar sig för Gud och vänder sina

själskrafter till honom och hur stor njutning

hon än tycks finna i honom.


Hon kan då  inte njuta Gud annat än på mänskligt och naturligt liksom hon njuter andra ting.

        Ty nådegåvorna går inte från människan

till Gud, utan från Gud till människan.


Om detta vore rätt plats därför, så skulle vi

också kunna uppvisa hur en mängd människor

är mycket lyckliga över att till Gud rikta alla

sina andliga övningar, lustkänslor och varma

känslor såväl som sin verksamhet, i den tron

att allt detta är övernaturligt och andligt,

när det kanske ändå inte är annat än naturliga

och mänskliga handlingar och känslor.


Eftersom e använder dessa handlingar och känslor

i alla situationer, så överför de dem också till

detgoda med samma naturliga lätthet som de

har att inrikta själsförmögenheter och krafter

emt vilket föremål som helst.


6.   Om vi senare får tillfälle skall vi tala om detta.

Då skall vi också ange vissa tecken varpå man

kan märka när inre rörelser och akter i själen gentemot Gud är enbart naturliga eller enbart

andliga, eller när de är samtidigt andliga

och naturliga.

För stunden får det räcka att veta, att om de inre aktrerna och rörelserna i själen skall kunna på

ett upphöjt och gudomligt sätt beröras av Gud,

så måste de först insövas, försättas i mörker

och neddämpas, ända till dess deras naturliga

förmåga och naturliga versamhet har förintas.


7.   Därför säger jag dig, du andliga själ,

att när du finner att din önskeförmåga ligger

i mörker , dinakänslor i torka och betryck och att dina själskrafter är som förlamade och oförmögna

till allt inre liv, så sörj inte!

         Tvärtom, betrakta detta tillstånd som

ett lycksamt öde: tyGud håller då på att allt

mer och mer befria dig från dig själv!


Han vrider dina ägodelar ur dina händer.

Trots det goda bruk du skulle ha gjort av dem,

så skulle dudock på grund av deras orenhet

och låghet inte ha kunnat handla så rätt,

så fullkomligt och säkert som nu när Gud tar dig vid

handen och leder dig som en blind på mörka vägar

utan att du vet var och varthän, mot ett mål

som du själv aldrig skulle ha funnit,

trots all hjälp av dina ögon och dina fötter.


8.   En annan orsak till att själen inte bara är

i säkerhet när hon sålunda vandrar i mörkret,

utan att hon dessutom samlar en allt större

rikedom av dygder, det är att hennes framsteg

och fullkomlighet oftast kommer till henne från

ett håll som hon minst av allt anar, ja vanligen

på en väg där hon tror sig ha gått förlorad.


        Ty eftersom hon ju inte har någon erfarenhet

av detta nya tillstånd som får henne att gå ut ur

sig själv och som bländar och  förvirrar hennes tidigare handlingssätt, så tror hon snarare

att hon är på väg mot sitt förärv än att hon går

mot sitt mål och förskaffar sig dygder.


         Hon ser nämligen at hon lider avbräck ifråga

om allt som förut var henne bekant och som då

medförde njutning, och att hon i stället går på

vägar som hon inte känner till och inte tycker om.


    När en resande vil bege sig till nya, okända

och outforskade trakter, så måste han ju slå in på

nya vägar som han inte känner och inte vet

något om, varken av sig själv eller genom andras

upplysningar.

Det är ju klart att han inte kan komma in till

denna nya trakt och få veta mer än han förut visste,

annat än genom att gå dessa nya vägar och lämna

dem han känner till.


Det är precis på samma sätt för den som håller

på att utbilda sig i ett yrke eller konstart.

     Han får treva sig fram hela tiden och fortsätter

inte att använda sina första kunskaper, ty om

han inte lämnade dem så skulle han aldrig

komma vidare och göra några framsteg.

      

Så är det också med själen: ju mer hon går

framåt, desto mer tränger hon igenom mörkret

utan att veta vart hon går.


Och det är därför som vi säger att Gud här är

Mästaren som  leder denna blinda själ.

Och nu när hon verkligen förstår denna sanning

kan hon också verkligen glädja sig och säga:

"Jag var i mörker och i trygghet": 


9.  En annan orsak till att själen är i säkerhet

när han vandrar mitt detta mörker, det är att hon

har lidit där.

Ty lidandets väg är både säkrare och nyttigare

än glädjens och handlandets väg,först och främst

därför att när man lider får mann kraft av Gud,

under det att när man handlar och njuter träder

själens svagheter och ofullkomligheter i dagen.

         Vidare också därför att i lidandet utövar

man dygder och samlar så småningom alltflera,

därför att själen renas och blir visare och

försktigare. 


10.   Men det finns också en mera speciell orsak

till att själen är i säkerhet när hon vandrar i mörkret,

och det är det ljus eller den dunkla vishet som vi har talat om.

Denna kontemplationens mörka natt drar själen till sig så helt, innesluter henne så i sig och för henne så nära Gud, att han själv beskyddar henne

och frigör henne från allt som inte är Gud.


Själen är så att säga ställd under behandling för

att återvinna si n hälsa, som är Gud själv.

       Guds Majestät sätter henne på diet, föreskriver

henne avhållsamhet från allt och förintar i henne

smaken för allt skapat.


Det är just så som man gör med en sjuk som vårdas

i sitt hem.

Man lägger honom i ett avsides beläget rum och

tillåter inte att en vindfläkt eller en solstråle

berör honom, och man ser till att varken fotsteg eller buller från husets folk stör honom;

och mann hålle rhonom på den strängaste diet

och ger honom bara de mest utsökta rätter i små

portioner, varvid manmera ser till näringsvärdet

än till dengoda smaken.


11.   Alla dessa egenskaper som rör säkerställandet

och bevarandet av själen, de åstadkommes

inom henne av kontemplationens mörka natt,

därför att hon redan är närmare Gud.

           Ty ju mera själen närmar sig Gud, desto djupare mörker och större dunkel erfar hon

på grund av sin svaghet.

Ju mer någon vänder sina ögon mot solen,

desto mer orsakar dess glans mörker och lidande

för ögonen på grund av deras svaghet,

ofullkomlighet och oförmåga.


       Så är det också med Guds andliga ljus;

det är så intensivt, det övergår förståndet till

den grad, at när det kommer närmare förblindar

det själen och förmörkar henne.


   Därför sade David i psalm 18:

"Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omsöt honom: mörka vatten i tjocka moln"

( v. 12 ).

Dessa mörka vatten i tjocka moln betyder

som vi skall föklara den dunkla  kontemplationen

och den gudomliga Visheten i dessa själar.

        Och själarna märker också mer och meratt det rör sig om något som står nära Gud, att det är

Guds tabernakel där han bor, när han en gång

förenar sig med dem.


Och därför säger den helige Paulus att det som i Gud är högst aljus och klarhet, det är för

människan ett desto djupare mörker ( 1 Kor. 2:14 ),

vilket också David i samma psalm betygar med

      följande ord:   "Av glansen framför honom gingo

molnen fram"  ( Ps. 18:13 ), över det naturliga

förståndet, vars ljus är förmörkat genom hans

töcken, såsom Jesaja säger  ( 5, 30).


12.  O hur jämmerliga är inte villkoren i människolivet, där man svävar i så stor fara och har

så svårt att nå fram till kunskap om sanningen!

       Det som är högsta klarhet och sanning tyckes

oss vara det dunklaste och osäkraste.


   Vi flyr det som är bäst för oss, och det som lyser

oss mest i ögonen, det väljer vi och det srävar

vi efter, fastän det i själva verker är det sämsta

för oss och en ständig fara för själen.


     Vem kan räkna de faror och vedervärdigheter

som människan upplever på jorden!

Och detta därför att det ögonens naturliga ljus

som skall leda oss är det första att blända oss

och att leda oss vilse på vår vandring med Gud!


Om man vill komma fram till den enda säkra vägen

måste man ovillkorligen sluta ögonen och vandra

i mörker för att lyckas undgå husfienderna,

det vill säga våra sinnen och själskrafter.


13.  Själen är alltså väl dold och i gott skydd här

i detta mörka moln som omger Gud.

      Ty eftersom detta moln för Gud själv är ett

tabernakel och en boning, så kommer det att bli

detta också för själen, det kommer att på ett fullkomligt sät att vara hennes trygga borg

och fäste.

      Själen vandrar i mörker, det är sant, men där

är hon väl dold, och hon är skyddad mot sig själv

och mot alla andra faror som kan nå henne

från det skapade, såsom vi har sagt.


    Det är dessa själar som David talar också

i en annan psalm när han säger:

"Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm

mot människors sammangaddning; du döljer

dem i din hydda mot tungornas angrepp" 

( ps. 31:21 ). 


Dessa ord avser alla slags beskydd, ty att vara beskärmd i Guds ansiktes beskärm mot

människors sammangaddning, det är att stärkas

av denna dunkla kontemplationen mot alla de

      angrepp som kan komma från människors sida;

att vara dold i hans hydda mot tungornas angrepp,

      det är att vara översvämmad av dessa

mörka vatten, som David kalalr detta Guds

tabernakel.


    Och eftersom själen har frigjorts från alla sina

böjelser och känsloband och eftersom hennes

själskrafter ligger i mörker, så är hon också befriad

från alla de ofullkomligheter som legat i strid

med hennes ande, liksom från sitt kött och allt

skapat.

Hon kan alltså med all rätt säga att hon vandrar

"mörker och i trygghet".


14.  Det finns ännu en orsak som inte är mindre

viktig än den just anförda och medelst vilken vi

slutgiltigt kan fastslå att denna själ verkligen vandrar i trygghet i mörkret.

        Det är den kraft som omedelbart tillföres

själen från detta mörka och smärtfyllda

täta moln.

Ty även om molnet är mörkt så är det dock vatten,

och därför uppfriskar och stärker det själen

i sådant som är nyttigt för henne, om också

i mörker och smärta.


Själen upptäcker omedelbart inom sig en fast

beslutsamhet att inte göra någonting som hon

vet förolämpar Gud, liksom att inte underlåta

någonting somm hon tror kan bidra till hans ära.


Under inverkan av denna dunkla kärlek upptändes

hon av nitälskan och orolig omsorg om att ta

reda på vad hon skall göra och inte göra för

att behaga honom, och hon frågar sig ständigt

och tänker efter om hon ändå inte har

förolämpat honom.  


Hon handlar därvid med en vida större omsorg och ängslan än tidigare, som vi ovan har sett när

vi talade om själens kärleksångest.

    

Ty här ser ví hur själens alla krafter, alla hennes

böjelser och all hennes förmåga som har frigjorts

från det skapade nu koncentrerar hela sin kraft

och verksamhet på tjänandet av Gud.

      Så går själen ut ur sig själv och alla skapade

ting för att uppnå den ljuvliga och livgivande

kärleksföreningen med Gud,

" i mörker och i trygghet",


  NÄR JAG GICK UT FÖRKLÄDD PÅ HEMLIG STEGE. 







 

  



Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 april 2016 06:01

KAPITEL.  13.


ANDRA UNDERBARA VERKNINGAR SOM

KONTEMPLATIONENS DUNKLA NATT

FRAMBRINGAR I SJÄLEN.


1.   I detta uppflammande i själen kan vi redan finna

några av de livgivande verkningar som kontemplationens dunkla natt nu börjar skap i själen.

         Ty mitti detta mörker upplyses själen ibland


och "ljuset lyser i mörkret"  ( Joh. 1:5 ).

Denna mystiska förståelse meddelas till förståndet,

under det att viljan stannar kvar i sin känslotorka,

        jag menar att den inte just då frambringar

några akter av kärlek.

Men viljan befinner sig likväl i en så fin och ljuvlig

ro o ch enfald att man inte vet hur man skall

beskriva den, ty man upplever hela tiden en känsla

av Guds närhet, än på det ena sättet,

än på det andra.


2.  Som vi har sagt beröres ibland båda själskrafterna samtidigt, och då upptändes kärlekselden plötsligt och brinner innerligt

och starkt.

Dessa båda själskrafter, förståndet och viljan,

förenar sig som vi redan har sagt ibland på ett

sätt som är desto mera fullkomligt och upphöjt

som förståndets rening är mera fullständig.


Men innan man uppnår detta stadium är det vanligare att man får känna inverkan av ett uppflammande i viljan, än att man känner gåvan av en fullkomlig förståelse i förståndet.


3.   Här reser sig emellertid ett tvivel.

Eftersom dessa två själskrafter renas på en gång,

varför känner då viljan i början uppflammandet

och den renande kontemplationens kärlek

vanligen oftare än förståndet erfar någon

förståelse därav? 


       Till detta svaras att den passiva kärleken

inte berör viljan direkt, eftersom viljan är fri;

uppflammandet av kärleken är snarare em

kärlekens passiva lidelse än en fri viljeakt.

        Ty denna kärleksglöd sårar själen i hennes

innersta väsen och uppeggar därefter själens

känslor på ett sådant sätt att hon förhåller sig passiv.


Därför kan man snarare kalla detta kärlekens

uppflammande för en passiv kärlek, än för en

fri viljeakt.

Ty det går inte att tala om en viljeakt annat än

i den mån den är fri..

Eftersom dessa l idelser och känslor har sitt säte

i viljan, säger man att om själen låter sig ryckas

med av en lidelse, så gör viljan det likaså.


Och så förhåller det sig verkligen.

Ty det är på det sättet som viljan blir bunden

och ofri, så att lidelsens drivkraft kan överväldiga

den.

Och så kann vi säga att denna kärleksglöd ligger

i viljan och eggar viljan till begär.

Därför kallar man denna process snarare en kärlekslidelse, en passiv kärlek, än en fri viljeakt.


      Men eftersom förståndets mottaglighet inte

kan uppta en ren kunskap annat än när förståndet

är utblottat och förhåller sig passivt ------ och detta sker bara när det har renats ------ så erfar själen dessförinnan mindre ofta någon inverkan

av förståelse än av kärlekslidelse.


Det är för övrigt inte nödvändigt att viljan är lika

renad som förståndet, ty viljans lidelser hälper

själen att känna kärlekens häftiga längtan.


4.  Den kärleksglöd och kärlekstörst som här

framkallas av den Helige Ande är alldeles olik den som vi talade om när vi behandlade den sinnliga

människan i Sinnenas natt.


     Även om sinnena naturligtvis tar någon del i

denna kärleksglöd, eftersom också de dras in i

andnes vedermödor, så upplever man dock denna

kärlekstörst väsentligen i den högre delen av

själen, det vill säga i anden.

        Anden känner och förstår så väl vad den

upplever, såväl som avsaknaden av det goda den begär, att sinnenas alla plågor tyckes den vara ett

intet, trots att plågorna nu är ojämnförligt mycket större än under den första natten, Sinnenas natt.


        Ty anden känner i sitt innersta väsen frånvaron

avv ett mycket stort gott, som ingenting

fförmår ersätta.


5.  Det är lämpligt att på detta ställe påpeka att

om man så här i början av  Andens natt inte

får uppleva detta kärlekens uppflammande,

därför att kärlekens eld ännu inte har börjat verka,

så ger Gud genast i dess ställe en så innerlig

uppskattande kärlek, att den värsta av alla

prövningar som själen i denna natt måste undergå och lida, det blir då den förlamande tanken att

hon har förlorat Gud och har förkastats av honom.


Och d ärför kan vi alltid säga att själen redan

från början av denna dunkla natt upplever

en stark kärleksvånda, och att denna kärlek

än är en uppskattande kärlek, än en

uppflammande kärlek.


Därav förstår man att det allra värsta lidande

för henne i dessa prövningar, det är denna fruktan

som vi talar om.

       Om hon i detta läge bara kunde vara säker på

att inte allt är förlorat och slut, utan at allt

som händer henne är det bästa som kan ske,

vilket det verkligen är, och att Gud inte är ond på

henne, så skulle hon inte längre bry sig om alla

dessa lidanden.


Tvärtom skulle hon gjädja sig åt tanken att de hjälper henne att leva till Guds ära.

        Hon har en så djup uppskattande kärlek till

Gud, fastän hon inte märker det och inte känner den, att hon inte bara är beredd att uthärda

dessa lidanden, utan att hennes högsta glädje

skulle vara att många gånger om få lida döden

för att behaga honom.


Men när då till denna uppskattande kärlek som

hon redan har ytterligare tillkommer den

kärlekslåga som förtär henne, då blir hon vanligen

som förvandlad genom den kraft, det mod

och den häftiga längtan efter Gud som uppfyller

henne.

Kärlekens stora djärvhet ges henne, hon blir orädd,

inga hinder avskräcker henne,  inga mänskliga hänsyn.

Hon hänföres ochberusas av kärlek och brinner

av iver och hejdar sig knappt för att besinna vad

hon gör, och hon skulle kunna utföra de

egendomligaste och ovanligaste saker för att

finna honom som hon älskar.


6.   Det är därför som Maria Magdalena trots att hon är av god familj inte alls bekymrar sig om de många

förnäma personer som är församlade vid

fariseens middagsbord.

Inte heller tänker hon på att tillfället inte verkar

och inte är lämpligt valt för att sätta sig och gråta

och utbrist ai höga snyftningar mitt ibland

bordsgästerna.


Hon drömmer inte ens om att skjuta upp det hela

en timme eller att invänta ett annat tillfälle.

Hennes enda tanke är attkomma fram till Honom

        som har sårat och upptänt hennes hjärta

( Joh. 12:3 ).

Vilken berusning och djärvhet i denna kärlek!

     Hon vet att hennes Älskades kropp vilar

i en grav och att ingången till graven är stängd

med en tung förseglad sten, hon vet att soldater

går på vakt för att inte kroppen skall föras

bort av lärljungarna.


Men intet av allt detta hindrar henne från att före

morgongryningen bege sig till denna grav med

välluktande salvor för att balsamera denna kropp

( Joh. 20:1 ).


7.  I kärlekens berusning och ångest frågar hon

den som tar trädgårdsmästaren på platsen,

omhan har tagit bort kroppen och var han har lagt

den, så att hon kan få bära bort den

( Joh. 20:15 ).


Hon besinnar inte hur oförnuftig dena fråga är

och oklok.

Ty det är klart att om trädgårdsmästaren hade

tagit bort kroppen så skulle han inte tala om

det för henne, och ännu mindre låta henne

bära bort den.


Men när kärleken är stark och häftig, så har den

det särdraget att den tror allt vara möjligt och tror

att alla andra tänker och handalr på samma sätt.

        Kärlekn tror inte att någon kan sysselsätta

sig med annat eller söka något annat än det som

dn själv söker och älskar, och att alla andra

är gripna av samma tanke.

         Därför gick också Bruden i Höga Visan ut

och sökte efter sin Älskade på gator och torg,

och i den  tron att alla de andra också sökte efter

honom besvor hon dem att om de fann honom

säga til  honnom att hon var sjuk av kärlek

( 5:8 ).

Lika stark var Maria Magdalenas kärlek.

Hon tänkte att omm trädgårdsmästaren bara

sade var han hade lagt kroppen, så skulle

hon gå och hämta den trots alla förbud.


8.   Av samma slag är ångesten och längtan

hos den kärlek som själen alltmer börjar känna

när hon har kommit ett stycke på väg in i den andliga reningen.

Honn stiger upp mitt i natten, det vill säga i det

renande mörkret, och handlar enligt viljans

känslor.

Som en lejoninna eller en björnhona häftigt

och ängsligt söker efter sina ungar som någon

hartagit ifrån dem och som de inte kan finna,

så söker dena av kärlek sårade själ sin Gud.


Eftersom hon befinner sig i mörker känner hon sig

skild från honom, och ändå är hon nära att förgås

av kärlek till honom.

Detta är den våkdsamma kärleken, och i den

kan människan inte leva under någon längre tid.

       Ty antingen uppnår hon vad hon längtar

efter, eller också dör hon.

Vi har ett exempel härpå i Rakel, som i sin

längtan efter att få barn sade till Jakob:

"Skaffa mig barn, eljest dör jag "  ( 1 Mos. 30:1 ).


9.  Här måste man förundra sig över att själen,

som ju känner sig så eländig och ovärdig Gud

i detta renande mörker, ändå har så mycket mod och kraft att hon vågar sträva efter förening

med Gud. 


Skälet är att kärleken så småningom ger henne

nya krafter till att verkligen älska, och en

utmärkande egenskap för kärleken är dess

strävan efter förening och förbindelse, efter

likställdhet och likhet med det älskade förmålet

för att fullkomna sig i själva kärlekens goda.


Och emedan denna själ ännu inte har nått fram

till förening, så känner hon hunger och törst

efter vad som fattas henne, nämligen efter föreningen.

De krafter som kärleken redan har givit åt viljan

och som har upptänt den, de gör därför denna

vilja djärv och stark, fastän förståndet som

befinner sig i mörkret och utan ljus känner sig

oärdigt och eländigt.


10.   Jag vill inte underlåta att här uppmärksamma

orsaken till detta gudomliga ljus, somju alltid

är ett ljus för själen, inte upplyser henne genast

när det strömmar in såsom det senare gör,

utan i stället som sagt skapar mörker och sorg

inom henne.


Vi har redan delvis talat om detta.

Men jag måste här särskilt framhäva följande punkt.

        Det mörker och de andra lidanden som drabbar

själen när det gudomliga ljuset  tränger in i henne

kommer inte från ljuset utan från själen själv,

och det är ljuset som avslöjar det.

         Själen upplysesalltså genast av det

gudomliga ljuset.

Men först i början kan hon med ljusets hjälp inte se

något annat än vad som närmast berör henne,

eller rättare, vad somfinns inom henne själv,

och det är just hennes eget mörker och elände som

hon genom Guds förbarmande upptäcker.


Ty tidigare kunde honn inte se detta, eftersom

det gudomliga ljuset inte fanns inom henne.

      Detta är orsaken till att honn i början bara

känner mörker och sorg.

      Men när hon väl en gång har renats genom

kunskapen om och kkänslan av sitt eget elände,

då får hon upp ögonen för fördelarna med det

gudomliga ljuset.


Ty när allt mörker och alla ofullkomligheter väl

har jagats ut och försvinnit ur själen, då börjar

hon märka den nytta och de stora fördelar

som kommer henne till del i denna

kontemplationens lycksaliga natt.


11.    Av vad vi har sagt framgår vilken stor nåd

Gud här bevisar själen, när han renar henne i

dessa svåra prövningar och botar henne med dessa

bittra bedrövelser.

Han renar både den sinnliga och den andliga delen

från alla de böjelser och ofullkomliga vanor som

själen dittills haft, både ifråga om det timliga och det naturliga,  det sinnliga och det andliga.


      Detta sker därigenom att Gud leder de inre

själskrafterna in i mörker och utblottar själen

på allt; han låter hennes sinnliga och andliga

känslor genomgå ångest och känslotorka;

och dessa resultat skulle själen själv aldrig ha

kunnat åstadkomma, såsom vi snart skall se.


      Med ett ord, Gud lösgör henne allt mer och mer

i naturligt hänseende från allt som inte är han själv,

så att hon utblottad och avklädd sin gamla

människa skall kunna iklädas en ny.


Det är så som själens ungdom förnyas liksom örnens

( Ps. 103:5 ), och därefter är hon till lkihet med Gud

( Ef. 4:24 ).

Denna förvandling är ingenting annat än en upplysning av förståndet med övernaturligt ljus,

så att det mänskliga förståndet förenas med Gud

och blir ett gudomligt förstånd.


På samma sätt upptändes också viljan av gudomlig

kärlek och blir gudomlig, den älskar bara på

ett gudomlgt sätt och är ett med en gudomliga

viljan och den gudomliga kärleken.


Det är på samma sätt med minnet, känslorna

och böjelserna, de ändras och förvandlas

i enlighet me dGud och värdigt Gud.

      Och därför har denna sjääl redan nu blivit en

himmelssjäl, himmelsk ochmer gudomlig

än mänsklig.


Alla dessa förvandlingar som vi har berättat om, 

dem utför Gud och förverkligar medelst denna

natt i själen, därigenom att han upplyser henne

på et gudomligt sätt och upptänder i henne

en längtan efter att få äga Gud allena och ingenting

annat.  

Det är sålunda med all rätt som själen genast

tillägger den tredje versen av strofen: 


                          O LYCKLIGA LOTT!




       





 


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 april 2016 06:00

KAPITEL.  11.


VI BÖRJAR ATT FÖRKLARA ANDRA VERSEN

AV DEN FÖRSTA STROFEN.

OCH VI VISAR HUR VINSTEN AV DESSA

SVÅRA PRÖVNINGAR ÄR EN HÄFTIG

KÄRLEK TILL GUD.


1.  Själen ger i dnna vers en förklaring av den

kärlekseld vi talat om, som griper tag i henne

på samma sätt som den materiella elden griper

tag i träet.

      Den upptändes i själen tack vare eden smärtsammakontemplationens natt.

     

      Denna eld liknar en viss mån den eld som inverkar på den sinnliga delen som vi har talat

om.   Men i annat avseende är den helt olik

denna, lika mycket som själen är olik kroppen

och som den andliga delen av själen är olik

den sinnliga.

       Denna kärlekseld upptändes i anden;

det är som själen mitt uppe i sina mörka ångestkval

känner sig träffad av en levande, häftig kärlek

       till Gud.

Samtidigt har hon en vag känsla av att Gud är där,

       Utan att hon likväl fattar något särskilt,

ty förståndet ligger som sagt i mörker.


2.   Han bara känner att hennes ande älskar Gud

djupt och lidelsefullt, ty detta andliga uppflammande skapar en passionerad kärlek.

       Eftersom denna kärlek är ingjuten av Gud är den mera passiv än aktiv, och därför föder

den i själen kärlekens starka passion.


Denna kärlek äger redan i dag något av förening

med Gud, och följaktligen har den i viss mån

också del i föreningens egenskaper; dessa

yttrar sig mera som Guds handlingar än som

själens, de finns på ett passivt sätt inom

henne och hon bara ger sitt samtycke till dem.


     Men värmen, kraften, egenarten och lidelsen

i kärleken eller i flammandet framkallas

utslutande avGuds kärlek, och Gud drar själen

allt mera till sig för att förena henne med sig.

       Denna Guds kärlek finner emellertid själen

så mycket mera förberedd och mottaglig för

möte och förening, som hon har lyckats förkväva,

underkuva och betvinga alla sina böjelser

och frånta dem all njutning av både det

himmelska och det jordiska. 

    

3.   Det är detta som på ett underbart sätt sker

i denna rening så fylld av mörker.

Ty Gud har försatt jälens alla krafter i ett sådant

tillstånd av avvärjning och samling, att de inte

längre kan finna njutning i någonting, även om

de ville.

         Allt detta gör Gud för att lösgöra själens krfater från allting och dra dem till sig, så att hon

får mera kraft och förmåga at ta del i denna

starka kärleksförening med Gud, som han medelst

denna rening redan börjar ge åt henne.


   I detta tillstånd måste själen älska Gud med

alla sina krafter och andliga och sinnliga känslor.

       Men detta skulle inte ha kunnat komma

till stånd om hennes känslor och böjelser hade vänt

sig också till andra föremål.

    Det var därför som David för att få kraft till

denna kärleksförening till Gud sade till honom:

"Min kraft vill jag bevara för dig"
( Ps. 59:10 ),  det vill säga all min förmåga, alla

mina böjelser och alla förmögenheter, och jag

vill inte ge dem varken sysselsättning eller

tillfresställe utanför dig.


4.   Av denna framställning kan man kanske göra

sig en svag ide om intensiteten och kraften hos

denna kärleksglöd i anden, när Gud till denna

koncentrerar själens alla krafter, förmögenheter

och böjelser, både de andliga och de sinnliga.


      Han vill att hon skall bruka alla krafter och

böjelser i fullständig harmoni uteslutande till

denna kärlek och på så sätt i ordets fulla

betydelse hålla det första budet, enligt vilket

allt som människan har och är skall vändas

till denna kärlek och ingenting får uteslutas.


"Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta

och av all din själ och av all din kraft"

( 5 Mos. 6:5 ). 


5.   Själens alla förmögenheter och krafter har

koncenterats i denna kärleksglöd och själen själv

har upphunnits och träffats i var och en av dessa

förmögenheter och gripits av kärlek.

       Hur kommer då ------ kan vi förstå det? -------

dessa krafters rörelser och hela verksamhet att

gestalta sig, när de är träffade och upptända

av denna mäktiga kärlek och när de utan att äga

den och mättas av den i stället ser sig själva

i mörker och tvivel? 


     Naturligtvis blir deras hunger bara större därvid.

 Och liksom de hundar som David talar om,

stryker de omkring i staden, och när de inte kan

mätta en sådan kärlek börjar de tjuta och jämra

sig   ( Ps. 59:15-16 ).


       Ty beröringen av denna kärlek och gudomliga

eld uttorkar andne så, och upptänder så dess begär

att få stilla sin törst, att själen på tusen sätt

gör sig aktiv för att försöka visa för Gud alla sina

önskningar och förhoppningar.


       Det är detta som David så bra uttrycker

i psalmen när han säger:

"Min själ törstar efter dig, men på hur många

sätt längtar inte min kropp efter dig"  ( Ps. 63:2 ).

         Detta betyder genom sina önskningar.

Enligt en annan översättning skulle han ha sagt:

"Min själ törstar efter dig, min själ förgås

för din skull".


6.  Detta är orsaken till att själen i denna vers

säger:  "Av kärleksdrömmar och ångest driven",

hon säger inte:

Av kärleksdröm och ångest driven.

Ty själen älskar i själva verket på tusen sätt,

i sina tankar, i handlingar och i de händelser som

inträffar.

Hennes kärlekslängtan plågar henne ständigt,

vid alla tillfällen och på alla platser; aldrig är hon

riktigt fridfull, utan ständigt upptänd och gripen

av kärlek, såsom den helige Job förklarar

när han säger:

"Liksom hjorten som flämtar efter skugga,

och liksom en dagakarl som får bida efter sin lön,

så har jag fått till arvedel månader av elände,

        och nätter av vedermöda ha blivit min lott.

 

       Så snart jag har lagt mig är min fråga:

"När skall jag då få stå upp?  Och på nytt inväntar

jag aftonen, och jag genomtränges av smärta

ända till mörker"  ( 7:2-4 ).


        Allt blir för trångt och för smått för denna själ;

hon ryms inte inom sig själv, varken himmel

eller jord räcker till för henne längre och hon

genomtränges av smärta ända till mörker,

såsom Job uttrycker sig.

         Andligen och för vårt syfte uppfattat beyder

detta att själen plågas och lider utan trösten

av ett hopp om något ljus eller andligt gott.


      Själens längtan och kärleksplåga är så stor

därför att den har två orsaker.

      För det första det mörker hon befinner sig'

i,, som marterar henne med tvivel och fruktan,

och för det andra den kärlek till Gud som

brinner inom henne, eggar henne genom

sitt kärlessår och strömmar över henne

på ett underbart sätt. 

       

7.  Dessa två sätt att lida under detta tillstånd

skildrar Jesaja mycket fint för oss i orden:

"Min själ trängtar efter dig om natten" ( 26:9 ),

       det vill säga mitt i sitt elände.

Detta ärdet ena sättet att lida som kommer

av den dunkla natten.

       Men profeten tillägger:

"Anden i mig söker dig bittida".

     Detta är det andra sättet att lida, och det

kmmer av de begär och den kärlekslängtan som

plågar ande och hjärta. 


Men mitt i dessa lidanden som beror på mörker

och kärlek känner själen i sitt inre en viss vänlig närvaro och kraft, som alltid följer henne och som

stärker henne.

Och när sedan tyngden av det plågsamma mökret

åter fösvinner, så känner sig själen ofta ensam,

tom och svag.

    

Och orsaken är att själens energi och kraft blev

henne given utan hennes medverkan av den

dunkla, genomträngande kärlekselden; men när

nu denna kärlekseld upphör, så försvinner

smatidigt me dmörkret också kärlekens kraft

och glöd ur själen.  


 



     

Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 april 2016 06:00

KAPITEL.  12.


VI VISAR HUR DENNA FRUKTANSVÄRDA NATT

ÄR EN SKÄRSELD, OCH HUR DEN GUDOMLIGA

VISHETEN  UPPLYSER MÄNNISKORNA PÅ

JORDEN MED SAMMA LJUS VARMED DEN RENAR

OCH UPPLYSER ÄNGLARNA I HIMMELEN.


1.  Det nu sagda låter oss förstå hur denna

kärlekseldens dunkla natt samtidigt somden renar

själen i mörkret också så småningom upplyser

henne i mörkret.

Likaså inser vi därigenom att såväl som det

i det andra livet finns en mörk och matriell eld

som renar andarna, så finns det i detta livet en kärleksfull, mörk och andlig eld som renar och luttrar dem.


     Skillnaden består bara däri att i skärselden

är det elden som renar, under det at på jorden

är det kärleken ensam som renar och upplyser.

        Detta är den kärlek somDavid bad om när

han sade:
"Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta" ( Ps. 51:12 ).

       Ty hjärtats renhet är intet annat än Guds

kärlek och nåd.

       Och därför kallas de renhjärtade saliga

av Frälsaren  ( Matt. 5:8 ),

vilket betyder att de är uppfyllda av kärlek,

ty salighet ges bara åt kärleken.


2.  Men om själen nu renas när hon upplyses

av den gudomliga Vishetens kärleksfulla eld,

så är det därför att Gud aldrig ger den mystiska

visheten utan att också ge kärlek, eftersom det

är kärleken själv som ingjuter den.


          Det är detta som Jeremia klart visar oss

när han säger:

"Från höjden sände han en eld i mina ben

och han undervisade mig" ( Klag. 1:13 ).

        David säger att Guds Vishet är lik silver

renat i eld  ( Ps. 12:7 ),  vilket betyder att det

har renats i kärlekens luttrande eld.

      Ty denna dunkla kontemplation ingjuter

på en gång kärlek och vishet i själen; den mottas

av varje själ alltefter just hennes förmåga

och behov, och den upplyser och renar henne

från henens okunnighet, såsom den Vise som

hade erfarit det säger:

"Visheten upplyste all min okunnighet" 

( Syrak. 51:19-20 ).


3.   Därav följer likaså att dessa själar renas

och upplyses av samma Guds Vishet som renar 

änglarna från deras okunnighet och som undervisar och upplyser dem om vad de förut inte visste.


        Denna Vishet går från Gud ut till de högsta

hierarkierna ändå ned till de lägsta, och därifrån

slutligen till människorna.

Det är därför som den Heliga Skrift i fullständig

sanning och korrekthet i uttrycken säger att

änglarnas alla verk och alla ingivelser till

människorna kommer från dem och från Gud

på samma gång.


     Ty Gud leder vanligen sin vilja genom änglarna,

och dessa meddelar den i sin tur från den ene

till den andre utan dröjsmål, liksom solstrålen

tränger tvärs igenom en mängd glasfönster

som står i rad efter varandra.


Om också solstrålen i verkligheten av sig själv

tränger igenom alla fönstren, så överför

och meddelar dock varje enskilt fönster ljuset

i en mildare form åt nästa fönster, alltefter

fönsters art, och mera inskränkt och försvagat,

alltefter som fönstret står närmare eller längre

bort från solen.


4.   Därav följer att ju närmare de högre och de lägre hierarkierna står Gud, desto mera renas och upplyses de och mottar en allmän klar insikt;

men det följer också att de lägre hierarkierna mottar denna insikt bara så mycket svagare

och avlägsnare.


      Därav följer också att människan, som är

den sista som denna kärleksfulla kontemplation

når fram till när det behagar Gud att ge henne den,

kommer att motta den på sitt eget ofullkomliga

sätt, mycket begränsat och smärtsamt.


      Ty det Guds ljus som ängeln får uppfyller honom

med kärleks klarhet och ljuvlighet, såsom det

passar en ren ande som är förberedd att ta emot

en sådan nåd.

När det emellertid gäller människan som är oren

och svag, är det naturligt att Gud upplyser henne

så som vi har sagt genom att försätta henne

i mörker, plåga och ängslan, just så som solen

gör med det sjuka ögat.

          

      Han uppfyller henne med en passionerad

och smärtfylld kärlek, och detta varav ända till

dessa att kärlekens eld genom sitt renande verkan

har förandligat och fullkomnat henne, så att hon,

liksom änglarna, till slut blir i stånd till en ljuv

förening med detta kärleksfulla nådeinflytande.


       Härom skall vi med Guds hjälp senare tala.

Men i väntan på detta är det i sorger och bedrövelser som hon mottar denna kontemplation

och denna kärleksfulla insikt som vi talar om.


5.   Vad detta uppflammande och dessa kärleksval

beträffar, känner själen dem dock inte alltid.

       Ty i  börja av den andliga reningen ägnar sig

denna gudomliga eld mera åt att torka ut

och förbereda själens trä än åt att upptända det.


Men med tiden, när elden så småningom har

värmt upp själen, känner hon rätt ofta detta

uppflammande och denna kärleksglöd.


        Då nu förståndet här medelst detta mörker

blir alltmer renat, så händer det ibland att den

mystiska och älskande Gudsvisheten samtidigt

som den upptänder viljan också upplyser

och berör den andra själsförmögenheten,

förståndet, och ger detta någon kunskap eller

klarhet om Gud som är så härlig och himmelsk,

att viljan genom denna klarhet flammar upp ien

underbar hänförelse.

 

    Utan att viljan själv gör något slår då den

gudomliga kärlekens eld ut i full låga, så att själen,

tack vare den klara förståelse därav som hon får,

tycker sig förvandlad till en levande eld.


     Därför säger David i en psalm:

"Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst; när jag

begrundade, upptändes en eld i mig"

( Ps. 39:4 ).


6.   Den  gemensama kärleksbrand hos de två

själsförmögenheterna, förståndet och viljan,

som här försiggår är en källa till rikedom

och glädje för själen.

Hon har utan tvivel kommit i beröring med Gudomen

och redan uppnått begynnelsen av den fullkomliga

kärleksföreningen som hon eftersträvar.


        Och därför kan man inte vänta sig en beröring

av denna upphöjda känsla och gudomliga kärlek

förrän man har genomgått många lidanden

och fullgjort största delen av reningen.

        För de lägre graderna däremot, dem som vanligen förekommer, är en sådan rening

inte nödvändig.


7.  Av denna framställning följer, att samtidigt

som viljan av Gud passivt mottar detta andliga

goda kan den mycket väl älska utan att förståndet

begriper det, liksom att förståndet kan begripa

utan att viljan älskar.

         Och då nämligen denna kontemplationens

dunkla natt innefattar både gudomligt ljus

och gudomlig kärlek, så som elden ju innefattar

både ljus och värme, så ligger det ingen

motsägelse i att detta kärleksfulla ljus vid sitt

tillströmmande ibland mera träffar viljan och

        upptänder den med kärlek, under det att det

lämnar förståndet i mörker; och vidare att det

ibland uppfyller förståndet med ljus och kunskap,

        under detat det lämnar viljan i känslotorka.

Det är likadant med elden.


Den kan ge värmeutan att ge sitt ljus, och likaså

kan den ge ljus utan att ge sin värme.

Det är alltsammmans Guds verk.

Han ingjuter sina nådegåvor så som det

behagar honom.



    

   

   

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se