Alla inlägg den 12 april 2016
KAPITEL. 23.
DEN FJÄRDE VERSEN FÖRKLARAS, OCH DET
FRAMHÅLLES HUR LYCKLIGT DET ÄR ATT SJÄLEN
HAR KUNNAT GÅ SÅ UNDANGÖMDA SMYGVÄGAR UNDER DENNA NATT, OCH HUR DJÄVULEN
FASTÄN HAN KAN TRÄNGA IN I ANDRA
UPPHÖJDA BONINGAR LIKVÄL INTE TRÄNGER
IN I DENNA.
1. Detta uttryck ------ att smyga sig ----- betyder att gå i hemlighet eler i skydd för andras blickar.
När själen alltså säger att hon SMÖG SIG UT
I MÖRKER, så kunde hon inte tydligare låta oss
förstå den fullständiga trygghet som hon talade
om i första versen av denna strof och som hon
fick åtnjuta, när hon tack vare den dunkla
kontemplationen vandrade vägen till
kärleksföreningen med Gud.
När nu själen säger: "Jag var i mörker när jag
smög ut", så tillkännager hon därmed att hon
var dold för djävulen och beskyddad mot hans
listiga planer och försåt.
2. Orsaken till att den själ som vandrar
i kontemplationens mörker är fri och skyddad mot djävulens försåt, det är att den ingjutna
kontemplationen mottas i henne på ett passivt
och hemligt sätt, varvid de inre och yttre sinnena
och själskrafterna hos hennes lägre del
förblir i mörker.
Därav kommer det sig att själen inte bara är dold
för dessa själskrafter och skyddad mot de hinder som deras naturliga svaghet skulle ha kunnat
uppställa, utan att hon också är skyddad
mot djävulen, som inte kan upptäcka vad som sker
inom henne annat än genom dessa själskrafters
förmedling.
Ju mer dessa gudomliga delgivanden är andliga,
inre och höjda över sinnena, desto mindre
är djävulen i stånd att förstå dem.
3. Det är alltså mycket viktigt för själens trygghet
att hennes inre förbindelser med Gud är sådana,
att sinnena hos hennes lägre del förblir i mörker
och inte känner till, ja inte kan känna till dessa
förblindelser.
På så sätt blir inte den sinnliga och lägre delens svaghet till ett hinder för andens frihet
och andliga förbindelsen kan bli rikligare;
och vidare, eftersom djävulen inte kan tränga
in i denna innersta del av själen, så vandrar hon
i större trygghet.
Vi kan alltså i detta hänseende förstå följande
ord av Frälsaren, genom att fatta dem i andlig
bemärkelse: "Låt icke din vänstra hand få veta
vad den högra gör" ( Matt. 6:3 ).
Det är som om han hade sagt:
Låt det som händer till höger, eller i den högre
och andliga delen av själen, få vara okänt för
den vänstra, och se till att den lägre och sinnliga
delen av själen inte får veta om det.
Denna förbindelse bör vara en absolut hemlighet
mellan anden och Gud.
4. Visserligen inträffar det ofta att dessa andliga
delgivanden till själen, som är så hemliga
och djupa att djävulen inte lyckas fatta deras
natur och egenskaper, emmellanåt skapar
ett sådant lug och en så djup tystnad i den lägre delens sinnen och själskrafter, att han blir
varse att de existerar ochatt själen har fått
motta något utsökt nådebevis.
När han då ser att han inte kan motarbeta dem
därför att de äger rum i djupet av själen,
så underlåter han ingenting för att uppröra
och förvirra den sinnliga och lägre delen som han
rår på.
Där uppväcker han lidanden, fruktansvärda
hjärnspöken och fasor för att framkalla oro
och förvirring i själens högre och andliga del,
där det goda finns som hon just mottar
och njuter av.
Men ofta när delgivandet av en sådan kontemplation bara strömmar in i anden och med kraft verkar där, går djävulens onda planer
på att förvirra själen om intet.
Tvärtom vinner själen på det, kärleken i henne ökas
och hon upplever rentav en ännu större frid.
Och det är någonting ganska underbart, så snart
hon känner närvaron av den störande fienden
drar hon sig djupare in i sig själv, in i sitt allra
innersta, utan att vet vad som händer eller gör någoting själv, och därvid känner hon mycket
väl att hon nu befinner sig på en säker tillflyktsort
långt borta från fienden och dold för honom.
På det sättet vinner hon ännu mera av den frid
och glädje som fienden ville beröva henne.
Och så försvinner alla de fasor som kom till
henne utifrån, själen känner det tydligt.
Därför gläder hon sig åt att se att hon
i hemlighet och stor trygghet kan njuta
Brudgummens stilla frid och ljuvlighet, som världen
och djävulen varken kan ge eller ta.
Hon känner av erfarenhet sanningen i det som
Bruden i höga Visan med anledning av detta säger:
"Se, sextio hjältar omgiva Salomos bärstol ......
till värn mot nattens faror" ( 3:7-8).
Hon är medveten om sin kraft och frid, om
hon också i yttre avseende emellenåt känner
plågorna i sitt kött och sina ben.
5. Men ibland när de andliga delgivandena
inte strömmar särskilt djupt in anden utan
också brör sinnena, så lyckas djävulen bättre
att förvirra och störa anden genom sinnenas
förmedling.
Ibland är dessa plågor ochkval stora, ja outsägliga.
Eftersom det här rör sig om en konfrontation
av ande mot ande, så kan den fasa som den onde
anden förorsakar i den goda anden, dvs.
själen, bli alldeles outhärdlig om han lyckas
med att skapa förvirring i henne.
Också detta låter oss Bruden i Höga Visan förstå,
när hon berättar atthon hade mött något liknande
vid en tidpunkt då hon ville hänge sig åt inre
samling för at njuta en sådan nådegåva:
"Till valnötslunden gick jag ned,
för attglädja mig åt grönskan i delen, för att se
om vinträden hade slagit ut .....
Jag visste om intet, då råkade min själ i förvirring
på grund av Aminadabs vagnar", dvs.
djävulens ( 6:10-11 ).
6. Vid andra tillfällen, när Gud verkar genom
en god ängels förmedling, förkommer det att
djävulen varseblir vissa nådegåvor; ty dem
som Gud ger genom en god ängels förmedling,
dem tillåter Gud ofta att djävulen får kännedom
om.
Detta sker framför allt för at han skall kunna motarbeta dem av alla sina krafter, så som
det i rättvisans namn tillkommer honom
och så att han inte skall kunna åberopa sig på
sin rätt och säga, att han inte fått tillfälle
att försöka besegra själen, såsom han sade om
Job ( Job. 2:4-6 ).
Om det skulle bli så, om Gud inte gav en viss
möjlighet till framgång åt de båda motståndarna,
åt både den goda och den onda ängeln.
Men så blir segern också desto ärofullare,
och den själ som segrar och förblir trogen
i frestelsen får en desto härligare belöning.
7. Vi måste här alltså påpeka att detta är orsaken
till att Gud tillåter djävulen att inverka på själen
i samma mån och och på samma sätt som
han själv handlar och förfar med henne.
Om hon t.ex får verkliga visioner genom
en god ängel ------ som är den som vanligen
förmedlar dem, även om man skulle få se Kristus,
efter som Kristus nästan aldrig visar sig personligen
------ så tillåter Gud likaledes den onda ängeln
att framställa falska visioner, och dessa kan
vara så bedrägligt lika de sanna att själen
lätt blir bedragen om hon inte är försktig;
det är har hänt många människor.
Vi har ett exempel i Andra Moseboken.
Det berättas där att alla sanna underverk som Mose
gjorde, skenbart också utfördes av Faraos
trollkarlar.
När Mose lät grodor komma fram så gjorde de
det också, när han förvandlade vatten till blod
så gjorde de likadant ( 7:11-12; 8:7 ).
8. Men det är inte bara detta slags kroppsliga
visioner som djävulen gör efter, utan han
blandar sig också i de andliga nådebevis,
som ges av den goda ängeln, när han får kännedom
om dem, såsom vi har sagt.
Ty somJob säger om honom:
"Allt vad högt är ser han" ( Job. 41:25 ),
gör efter och blandar sig i.
Eftersom emellertid dessa andliga delgivanden
i sig själva varken har form eller gestalt,
kan han inter efterbilda dem på samma sätt
som dem som framställes för oss i någon bild
eller figur.
För att därför anfalla själen på samma sätt som
den goda ängeln använder, träder han fram
för henne med sin skräckinjagande ande,
för att bekämpa och förstöra det andliga
med något andligt.
Sker detta vid en tidpunkt när den goda ängeln
just lyfter själen til kontemplationens tillstånd,
så kan själen inte så snabbt fly in i kontemplationens avskildhet och hemliga gömställe
att inte djävulen lägger märke till hene och får henne in i sin cirkel, ochgenom sin närvaro
inger han henne då en bestörtning och en andlig
förvirring som ibland kann vara mycket besvärande
för själen.
Men andra gånger kan hon ögonblickligen tillbakavisa den onde fienden, så att han inte får tid
attinge henne några skräckintryck.
Hon flyr då in i sig själv, stärkt av den goda
ängels verksamma nåd.
9. Ibland får emellertid djävulen övertaget
och skapar då förvirring och skräck i själen.
Detta är för henne en plåga som övergår alla andra i detta livet.
Ty eftersom denna kärlek förmedlas från ande
till ande, öppet och ganska frigjort från allt
kroppsligt, är den mera uppskakande än alla
sinnliga smärtor.
Det räcker emellertid inte länge, ty om den gjorde
det och blev långvarig så skulle anden lämna
kroppen, såohyggliga är den plåga som
den onde anden framkallar.
När allt är över har det kvarlämnat ett minne
som i sig självt är t illräckligt för att orsaka
svår pina.
10. Allt som vi nu har talat om utspelar sig
passivt i själen, utan att hon själv kan göra
varken eller emot.
Men det är nödvändigt att veta, att när den goda
ängeln tillter djävulen att få övertag över själen
och inge hene sådana känslor av andlig skräck,
så har ängeln för avsikt attrena henne.
Han förbereder henne därigenom till någon stor fest
eller himmelsk nåd.
Ty Gud tillintetgör endast för att ge liv,
och ödmjukar endast för at upphöja.
Själen behöver inte vänta länge på denna
erfarenhet.
Ju mörkare och hemskare reningen har varit,
desto underbarare och ljuvligare blir den kontemplation hon får, ja ibland så hög,
att själen inte finner ord att beskriva den.
Vad som har gjort mycket till för att förandliga
hennes ande och förbereda den till en så stor
nåd, det är just den skräck som den onde
anden har ingett henne; ty dessa andliga visioner
tillhör mera det himmelska livet än det
jordiska, och när man är en sådan förberedes
man för det kommande livet.
11. Vad vi här har sagt gäller det fall när Gud
besöker själen genom den goda ängeln,
och när själen, som vi har sagt, inte befinner
sig så helt i mörker och trygghet, att inte
fienden möjligen kan angripa henne.
Men när Gud själv besöker henne, de besannas
den versrad som vi har anfört, ty då är det
i fullständigt mörker ochi skydd för fienden
sommhon mottar de andliga nådebevisen
av Gud.
Skälet därtill är att Guds Majestät verkligen
bor i själen, dit varken någon ängel eller djävulen
kan komma för att ta reda på vad som där
försiggår eller lära känna det innerliga
och hemlighetsfulla umgänge som äger rum
mellan Gud och själen.
Ty detta umgänge är, i den mån det utgår från Gud
själv, fullständigt gudomligt och upphöjt,
och det består i substantiella berörringar,
som innebär en gudomlig förening mellan själen
och Gud.
Eftersom det här rör sig om det högsta stadiet
av bön, så överför en enda av dessa beröringar
mera nåd till själen än allt annat.
12. Detta är de beröringar om vilka Bruden ber
i början av Höga Visan när hon säger:
"Kyssar give han mig, kyssar av sin mun!" ( 1:1 ).
Eftersom det rör sig om en så innerlig förbindelse
mellan Gud och själen och om en så stor nåd som själen varmt längtar efter, så önskar hon
och uppskattar denna beröring med Gudomen mer än alla andra nådebevis som Gud kunde ge henne.
Därför kände sig Bruden i Höga Visan inte heller
tillfredställd efter alla de nådebevis hon dittills
hade fått besjungit, utanbad om dessa gudomliga
beröringar med följande ord:
"Ack, att du vore såsom en min broder, ammad
vid min moders bröst!
Om jag då mötte dig ensam därute, så finge
jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig
därför" ( 8:1 ).
Hon låter därmed förstå att hon önskar att Gud
måtte ge henne detta nådebevis ensam därute,
långt borta från alla skapade varelser
och utan deras vetskap.
Ty detta antyder orden "ensam därute"
och "ammad", det vill säga med den sinnliga delens
böjelser och känslor tillfredsställda.
Och detta äger rum när själen redan njuter
andens frihet och när varken den sinnliga delen
själv eller djävulen kan utgöra något hinder
för henne; då får hon uppleva den ljuvlighet
och frid som strömmar ur denna nåd.
Då skulle djävulen inte våga angripa henne,
och han skulle inte lyckas därmed, ty han
skulle vara oförmögen att fatta dessa gudomliga
beröringar, som äger rum mellan själens substans
och Guds kärleksfulla substans.
13. En sådan nådegåva kan ingen uppnå mer
än den själ som har genomgått och fullbordat
en fullständig inre rening och andlig utblottning
och andlig utblottning och frigörelse frånn allt
skapat.
Detta verk sker i hemlighet, som vi redan utförligt
har framställt och som vi ytterligare kommer att framhäva på tal om denna vers.
Som vi har sagt är det alltså i mörker
och avskildhet som själen genom kärleken alltmer
bekräftas i föreningen med Gud, och därför
besjunger hon detta i den nämnda versen med orden: "Jag var i mörker när jag smög ut."
14. När dessa nådebevis meddelas själen i det
fördolda, det vill säga endat i anden, då ser hon,
utn att förstå hur det går till, den högre delen av
sig själv så avlägsen och skild från den lägre och sinnliga delen, att hon inom sig själv varseblir
två delar som är klart åtskilda sinsemellan.
Det tycks henne att de ingenting har att göra
med varandra, så avlägsna och skilda från
varandra är de.
Och isjälva verket förhåller det sig på sätt och vis
just så, ty den verksamhet sm utföres är helt
andlig och har ingenting att göra med
den sinnliga delen.
På detta sätt blir själen så småningom helt
förandligad, och i den förenade kontemplationens
fördoldhet inställer de andliga känslorna
och böjelserna helt sin verksamhet.
Och därför sjunger själen när hon talar om sin högre
del denna sista vers:
OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.
KAPITEL. 22.
VI FÖRKLARAR DEN ANDRA STROFENS
TREDJE VERS.
1. Det står väl klart att det blev en lycklig lott
för själen att hon lyckades i ett så svårt företag.
Ty hennes vandring i natten befriade henne
från djävulen, från världen och från hennes egen
sinnerlighet, såsom vi har sagt.
Därigenom erövrade hon en dyrbar och av
alla efterlängtad andlig frihet, hon steg från
det låga upp till det höga och från att ha varit
jordisk och mänsklig själ till att bli en himmelsk
och gudomlig själ.
Hon uppnådde att kunna föra sina samtal i himmelen, vilket endast den själ kan som
är i fullkomlighetens tillstånd, såsom jag
kortfattat skall förklara.
2. Ty det viktigaste har vi redan någorlunda
förklarat, ehuru inte så väl som det skulle behövas för att visa upp vilka rikedomar själen vinner
i detta tillstånd och vilken lycklig lott hon fick
när hon uppnådde det.
Ty vad jag framför allt har föresatt mig att göra
i denna bok, det är att förklara kontemplationens
natt för de många själar som befinner sig i den
men som hittills inte har förstått den riktigt,
såsom jag sade i företalet.
Om de blir förskräckta inför alla vedermödor
och skyggar tillbaka, så kommer de på det sättet att kunna hämta mod igen i det fasta hoppet om
de stora och upphöjda andliga skatter som man vinner i denna natt.
Förutom denna anledning till lycka har själen
en anledning till, som hon talar om i följande vers:
JAG VAR I MÖRKER NÄR JAG SMÖG UT.
KAPITEL. 21.
ORDET "FÖRKLÄDD" FÖRKLARAS, OCH DÄRPÅ
BERÄTTAS DET OM FÖRKLÄDNADENS
OLIKA FÄRGER I DENNA NATT.
1. Efter att framställt orsakerna till att själen
kallar denna kontemplation en hemlig stege,
återstår det oss nu att förklara ordet FÖRKLÄDD
och att ange skälet till att hon har gått ut
FÖRKLÄDD på denna hemliga stege.
2. För att förstå det hela måste man först betänka
att ordet FÖRKLÄDA SIG inte betyder annat än
att uppträda i en annan skepnad och dölja sin
egen klädnad och gestalt under någonting annat,
för att därigenom utåt visa den önskan
man i sitt hjärta har att vinna den personens gunst som man älskar, eller också för att dölja sig för fienders blickar och bättre kunna förverkliga
en plan.
Och därvid väljer man alltid den form och färg
på klädnaden som bäst ger uttryck åt hjärtats
känslor eller som bäst döljer oss för våra fiender.
3. När själen nu en gång har träffats av kärleken
till Kristus, sin Brudgum, så är det hennes önskan
att behaga honom och att tillvinna sig hans ynnest.
Och därför går hon ut förklädd i den klädnad som
allra tydligast ger uttryck åt hennes andes
känslor och som allra bäst skyddar henne mot hennes motståndare och fiender, nämligen
djävulen, världen och hennes eget kött.
Den dräkt hon bär har tre huvudfärger: vitt,
grönt och rött.
Dessa färger betecknar de tre teologiska dygderna:
tron, hoppet och kärleken.
Det är med dem som hon dels skall tillvinna
sig sin Älskades gunst och ynnest, och dels finna
skydd och fullständig trygghet för sina fiender.
Ty tron är en underklädnad av så lysande
vithet att den bländar varje förstånds blickar.
När själen stiger fram iklädd tron, så kan djävulen
inte se och inte skada henne, och hon vandrar
då i fullständig trygghet; denna dygd beskyddar
henne mycket mer än alla andra mot djävulen,
som är hennes mest fruktansvärda
och listiga fiende.
4. Och den helige Petrus som inte kunde finna
någon bättre sköld mot honom, hann säger därför:
"Stå honom emot, fasta i tron" ( 1 Petr. 5:9 ).
För att tillvinna sig både den Älskades gunst och föreningen med honom kan själen inte ikläda
sig något bättre än trons vita klädnad, ty den är
begynnelsen och grundvalen varpå alla
andra dygders klädnader vilar,
Ty, som Aposteln säger,
"Utan tro är det omöjligt att täckas Gud"
( Hebr. 11:6 ).
Men med tron,, ifall en är levande, är det omöjligt
at inte täckas Gud.
Han säger oss själv genom en profets röst:
"I tron skall jag trolova mig med dig" ( Hos. 2:20 ).
Det är som om han sade: Om du, o själ,
vill förena dig med mig och ta mig till Brudgum,
då måste du komma till mig iförd trons inre klädnad.
5. Själen är iförd denna trons vita klädnad när hon flyr ut i kontemplationens mörka natt och när hon
som vi förut talat om tränger fram igenom
mörker och inre ångest.
Förståndet ger henne inte längre någon ljus
vederkvickelse, varken genom övernaturlig upplysning eftersom himmelen tycks henne stängd
och Gud försvunnen, eller genom naturlig
upplysning eftersom de som undervisar henne
inte längre tillfredsställer henne.
Icke desto mindre utstår hon tålmodigt allting
och fortsätter sin vandring fram genom alla
prövningar utan att förtröttas och utan att
förlora tilliten till denn Älskade.
Och han prövar sin Bruds tro i dessa lidanden
och sorger, så att hon sedan i sanning skall
kunna göra detta ord av David till sitt:
"Efter dina läppars ord höll jag ståndaktigt ut på svåra vägar" ( Ps. 17:4 ).
6. Direkt ovanpå denna trns vita klädnad drar
själen på en andra klädnad som är grön, varigenom
som vi redan sagt hoppets dygd betecknas.
Genom den bevarar och skyddar själen sig för sin
andra fiende, världen.
Ty detta fasta hopp till Gud ger själen så stor
styrka och djärvhet och hon lyftes med en sådan
kraft upp till det eviga livets rikedomar, att denna
världens alla ting i förhållande till det som hon hoppas på tyckes henne fadda, öde, livlösa
och värdelösa, så som de ju i själva verket också är.
Här utblottar och frigör sig själen från alla världsliga klädnader och höljen, hon fäster inte längre sitt hjärta vid någonting, hon hoppas
inte på någonting av det som finns eller kommer
att finnas i världen, utan hon lever endast iförd
hoppet på det eviga livet.
Därvid blir hennes hjärta så upphöjt över världen
att världen inte kan nå henne och fasthålla henne,
ja inte ens nå henne med blickarna.
7. Och så vandrar själen iförd denna gröna
dräkt och klädnad, väl skyddad mot sin andra
fiende, världen.
Ty den helige Paulus kallar hoppet "frälsningens
hjälm" ( 1 Tess. 5:8 ), och hjälmen är ett vapen
som skyddar hela huvudet och döljer det så väl,
attallt är betäckt med undantag för den springa
som kallas visiret och som man själv behöver
för att kunna se.
Detta är också umärkande för hoppet,
som döljer själens huvud och alla dess sinnen
på ett sådant sätt, att de inte kan fördjupa
sig i något jordiskt och att de skyddas mot
världens alla pilar.
Det återstår bara ett visir genom vilket blicken
kan riktas uppåt och ingen annanstans.
Och däri består hoppets egentliga uppgift att rikta
själens ögon enbart mot Gud, såsom David gjorde
när han sade: "Mina ögn se alltid till Herren"
( Ps. 25:15 ).
Han hoppas nämligen inte på frälsning från något
annat håll, såsom han säger i en annan psalm:
"Såsom en tjänarinnas ögon skåda på hennes
härskarinnas hand, så skåda våra ögon upp
till Herren, vår Gud, till dess han varder oss nådig"
( Ps. 123:2 ), oss som ha satt vårt hopp till honom.
8. Själen är alltså iförd denna gröna dräkt vari henens ögon alltid är vända mot Gud och ingenting
annat, och hon finner inte behag i någonting
utom i honom.
Därför är hon så välbehaglig för den Älskade
att man i sanning kan säga atthon av honom
uppnår allt vad honn hoppas.
Och det är därför som Brudgummen säger till
henne i Höga Visan att hon har tagit hans hjärta
med enenda blick ( 4:9 ).
Utan denna gröna dräkt, somm är hoppet till
Gud allena, kan själen inte våga eftersträva en sådan kärlek; hon skulle inte uppnå någonting,
ty det är bara det fasta hoppet som bevekar
Guds hjärta och besegrar det.
9. Förklädd i denna hoppets dräkt vandrar själen
som sagt sin väg genom denna hemliga
och mörka natt som vi har talat om.
Hon är så utblttad på allt ägande och allt stöd,
att hon riktar alla sina blickar och känslor
till Gud och sänker sin mun i stoftet, för att
kanhända där finna något hopp , såsom
Jeremia säger ( Klag. 3:29 ).
10. Över denna vita och gröna dräkt drar nu själen
en annan, en röd, för att fullständiga och fullända
hela förklädnaden och skruden, hon ikläder sig nämligen nu en praktfull högröd toga, som
symboliserar kärleken, den tredje teologiska
dygden.
Denna står inte bara vackert emot de två andra
dygderna, utan den lyfter också själen till en
sådan fullkomning och gör henne så vacker
och ljuvlig inför Gud, att hon rentav vågar säga:
"Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems
döttrar. Därför älskade mig konungen och förde
mig in i sina gemak" ( Höga V. 1:4-5 ).
I denna den utgivande kärlekens klädnad
beskyddas själen och döljes för sin tredje fiende,
köttet.
Ty där den verkliga kärleken till Gud härskar,
där har inte längre kärleken till jaget och de
egna intressena något tillträde.
Denna kärlek stärker dessutom de andra dygderna och ger dem liv och kraft för att skydda själen,
och behag och ljuskraft för att glädja den Älskade.
Ty utanden heliga kärleken är ingen dygd vacker inför Gud.
Denna kärlekär den purpurbärstol som Höga Visan
talar om och som själen begagnar för att komma fram till den gyllene bädd där Gud vilar ( 3:10 ).
Klädd i denna purpurklädnad vandar själen när
hon, som vi i den första strofen beskrev,
går ut i den mörka natten, ut ur sig själv och bort
från allt skapat, och upptänd av längtan och kärlek
stiger uppför kontemplationens hemliga stege,
upp till den fullkomliga föreningen med Gud,
hennes längtans mål.
11. Detta är alltså själens förklädnad när hon,
som hon säger, i trons natt stiger uppför den
hemliga stegen.
Och detta är förklädnadens tre färger, och de utgör
den underbara förberedelsen till själens förening
med Gud genom hennes tre själskrafter:
förståndet, minnet ochviljan.
Tron gör förståndet tmt och blint ifråga om all
naturlig kunskap och bereder det därör till
föreningen med den gudomliga Visheten.
Hoppet gör minnet tomt och skiljer det från allt ägande av skapade ting, ty som den helige
Paulus säger, hoppet sträcker sig efter vad man
inte har ( Rom. 8:24 ).
Så avlägsnar hoppet minnet från sådant som det
i detta livet kann äga, och sätter det i besittning
av det som det hoppas på.
Därför förbereder hoppet på Gud minnet till förening
med Gud på ett desto renare sätt, ju djupare
tomhet det lyckas skapa i minnet.
Det förhåller sig på precis samma sätt med kärleken.
Den renar viljan från alla dessa böjelser och begär
efter vad somm inte ärGud och riktar dem
allesamman hän mot Gud allena.
Så förbereder den denna själskraft och förenar
den med Gud i kärlek.
Med ett ord, förutom att dessa tre dygder har till uppgift att skilja själen från allt som står lägre
än Gud, så har de just därigenom uppgiften
att förena med Gud.
12. Därför är det så att om själen inte verkligen
har iklätt sig dessa tre dygder, så kan hon omöjligen nå fram till fullkomliga kärleken
till Gud.
För att nå sin längtans mål, dvs. den lyckliga
och glädjerika föreningen med sin Älskade,
måste själen följaktligen nödvändigtvis iföra sig
denna dräkt och förkldnad.
Därför är det nu en stor lycka för henne att ha lyckats ikläda sig denna dräkt och att ha burit
den trofast ända fram till den dag då hon äntligen
har uppnått sitt eftersträvade och efterlängtade
mål, kärleksföreningen.
Och därför tillägger hon genast denna vers:
O LYCKLIGA LOTT!