ANDRA STROFEN.  DEL.  2.

13.  Låt oss nu återvända till det verk, som denna

seraf utför och som består i att i sanning tillfoga

sår och och såra i andens innersta.

      Om Gud ibland tillåter, att en viss verkan av

denna nåd når ut till kroppens sinnen i en

omfattning som svarar mot det inre såret,

så kommer såret och blessyren att också bli

synliga utåt, vilket hände när serafen sårade

den helige Franciskus.

När han hade sårat hans själ av kärlek till de

fem såren, blev verkan därav även synlig på

kroppen; där inpräglade han såren på honom

och sårade honom på samma sätt, som han

också hade inpräglat såren i hans själ och sårat

honom med kärlek.

Gud brukar nämligen vanligtvis inte låta kroppen

bli delaktig av någon nådegåva, som han inte

först förlänat själen, ja, i första hand givit henne.

Därför är det så, att ju större njutning och ju starkare kärlek deta sår orsakar inne i själen,

desto större är också det yttre, kroppsliga sårets

njutning och kärlek.

När det ena växer till, gör även det andra det.

Detta sker eftersom dessa själar är renade 

och förankrade i Gud, och då är det som orsakar

deras förgängliga kött lidande och pina för deras

starka och friska ande något ljuvligt och härligt,

och då är det underbart att få erfarea, att smärtan växer tillika med ljuvligheten.

Detta underbara hade Job fått erfara på et tydligt

sätt i sina sår, när han sade till Gud:

"När du vänder dig till mig, plågar du mig på

ett underbart sätt"  ( 10:16 ).  

Det är ett under och värdigt det överflöd av mildhet

och ljuvhet,  "som Gud har gömt för dem som fruktar honom"  ( Ps. 31:20 ), alltså att de få smaka

större ljuvlighet och njutning ju mer lidande

och kval de får gå igenom.

Men är såret endast tillfogas själen utan att det

förmedlas utåt, kannjutningen vara ännu intensivare

och sublimare, ty köttet håller anden tyglad

och när andens välsignelser förmedlas även till detta, så drar det i tyglarna och lägger betsel

i munnen på denna andens snabba häst och försvagar så dess mäktiga kraft, ty om anden

skulle använda sinstyrka, skulle tyglarna

slitas sönder.

Men ändå tills tyglar slits sönder, fortsätter köttet

att undertrycka andens frihet, vilket också den

Vise säger:  "Ty den förgängliga kroppen tynger

ner själen, och den jordiska boningen undertrycker

andens sinne, som av sig självt begriper

mångahanda ting"  ( Vish. 9:15 ).

14.   Jag säger detta för att man skall förstå,

att den som vill komma till Gud genom att alltid stödja sig på naturlig förmåga och reflektion,

inte kan bli särskilt andlig.

Det finna nämligen några, som menar att de enbart

genom sinnets kraft och aktivitet ---- och detta

är ju något som i sig självt är lågtgående

och inte mer än naturligt ----- skall kunna nå fram

och komma till den övernaturlga andens kraft

och höghet.

Men man uppnår inte detta med mindre än att man

förnkar och lämnar bakom sig de kroppsliga sinnena

med deras aktivitetet.

Det är dock något helt annat när en andlig verkan

frånn anden sprider sig till sinnena, ty när så är fallet härrör det snarare från ett överflöd av ande.

Det är detta vi förklarat i fråga om de sår,

som på grund av den inre  kraften också blev synliga utåt.

Så gick det för den helige Paulus, ty den stora

medkänsla med Kristi pina, som han själv säger

i sitt brev till galaterna:

"Jag bär min Herres Jseu sårmärken på min kropp"

( Gal. 6:17 ).

15.   Vad som nu sagts om brännjärnet och såret

får räcka.  Om de nu är sådana som vi här har

skildrat dem, hur skall vi då tro att den hand,

som håller i detta brännjärn, och denna beröring

kommer att vara?

Själen beskriver detta i den följande versen,

och hon gör det mer genom att lovprisa än genom

att förklara, när hon säger:

      O ÖMMA HAND! O UTSÖKTA BERÖRING! 

16.   Denna hand är, som vi sagt, den barmhärtige

och allsmäktige Fadern.

Detta måste vi förstå på följande sätt:

den ger själenn rika och mäktiga gåvor, när den öppnar sig för att skänka henne nådegåvor,

eftersom den är lika frikostig och givmild som den

är mäktig och rik.

Det är därför själen kallar den "ömma hand",

och det är som om hon sade:

O hand, du är så öm mot denna min själ, som du

rör vid genom att vila ömt på henne!

Du kunde ju lika lätt tillintetgöra hela världen,

om du vilade en aning tungt på den, ty

"jorden bävar bara du skådar på den" 

( Ps. 104:32  ).

och "folken förskingras och förintas och bergen

förnedras"  ( Hab. 3:6 ).

O ömma hand, så upprepar jag, eftersom du rörde

vid Job en aning strängt, vardu för honom hård

och kärv  ( Job.  19:21 ).

Ju älskligare, nådefullare och ömmare du vilar

på och vidrör min själ, desto älskligare och mildare

är du för mig.  Din beröring var lika hård för Job

som den är härlig för mig.

Ty "du dödar och gör levande och det finns ingen

som kan fly från din hand"  ( 5 Mos 32:39 ).

Men du, o gudomliga liv, dödar bara för att ge liv liksom du sårar bara för att bota.

       När du tuktar är din beröring lätt, och det

räcker för att förtära hela världen, men när du

skänker behag är din beröring mycket väl förberedd

och därför är det behag som din ljuvlighet ger

omätlig.

O gudomliga hand, du har sårat mig för att kunna

hela mig och du har dödat allt det i mig, som gjorde

att jag var död och utan Guds liv, i vilket jag nu

får leva.

Detta utförde du med frikostigheten hos den storsinta nåd, som du använde för att vidröra

mig med beröringen av "återskenet från din härlighet och ditt väsens avbild"  ( Hebr. 1:3 ).

Detta är din enfödde Son, genom vilken din beröring

med kraft sträcker sig från världens ena ända till den andra"  ( Vish. 8:1 ), eftersom han är din vishet.

Och denne din enfödde Son, o Faderns barmhärtiga

hand, är den utsökta beröring genom vilken

du rörde vid mig med kraften hos ditt brännjärn

och sårade mig.

17.   O utsökta beröring, Ord, Guds Son, med ditt

gudomliga väsens utsökta finhet genomtränger

du subtilt min själs substans, och samtidigt som

du berör henne på ett utsökt sätt, försänker du henne helt i dig och hänför henne på ett

gudomligt sätt med en njutning och ljuvhet,

som aldrig hörts i Kanaans land eller skådats

i Teman ( Baruk 3:22 ).

O höga, synnerligen och storligen utsökta beröring

av Ordet, ja, detta är du förmig så mycket mer,

som du, efter att ha ryckt loss bergen och brutit

sönderklipporna på berget Horeb med skuggan

av din makt och styrka, som gick framför dig,

gav digt illkänna för profeten på det blidaste

och mäktigaste i den sakta vindens susning

( 1 Kon. 19:11-12 ).

O sakta vind, eftersom du är sakta och utsökt, så säg oss:  hur kan du, Ord, Guds Son, som är så

fruktansvärd och mäktig, vidröra på ett så sakta

och utsökt sätt?

Lycksalig, ja, övermåttan lyckligsalig är den själ,

som du som är så fruktansvärd och mäktig

brör på ett sakta och utsökt sätt!

Förkunna detta för världen!

Nej, säg det ändå inte till världen, ty den vet inte

av någon sakta vind och kommer inte att erfara dig;

den kan varken ta emot dig eller se dig

( Joh. 14:17 ).

Men de, o du som är min Gud och mitt liv, kommer att få se och erfara din sakta beröring, som gör sig

till främling för världen och gör sig saktmodiga och så bringar saktmod i översstämmelse med

saktmod, och därför kommer de också att få erfara och smaka dig.

Du berör dem så mycket saktare, som du blivit helt hemmastadd i dem och br där på ett förborgat sätt, eftersom deras själs substans nu blivit saktmodig, luttrad och renad samt avlägsnad från allt skapat

och från varje beröring och påverkan av de skapade tingen.   

Därför "döljer du dem i ditt anletes gömsle",

vilket är Ordet,  "mot människornas

sammangaddning"  ( Ps. 31:21 ). 

18.   O utsökta beröring, ja, ännu en gång måste jag få säga det och upprepa det gång på gång,

du som är ännu mer utsökt ju starkare

och mäktigare du är!

Eftersom du lösgör och avskiljer själen från alla

andra beröringar från de skapade tingens sida

genom den styrka, som finns i din utsökta finhet,

och tar henne i besittning och förenar henne med dig allena, så lämnar du efter dig en sådan stilla,

kvardröjande verkan i henne, attdet förefaller henne

som om alla andra beröringar från alla andra ting,

antingen de är högre eller lägre, bara är grova

och oäkta.

Det sårar själen bara att behöva se på dessa ting,

och att sysselsätta sig med dem och att komma

i beröring med dem innebär lidande och stor smärta.

19.  Man bör veta, att ju rymligare och mer mottagligt ett ting är, desto mer stilla är det

i sig självt, och ju mer det kan breda ut sig och meddela sig, desto mer subtilt och utsökt;

det är han som är den som är den beröring som

rör vid själen.

Själen är det käril, som tack vare det stora saktmod och den renhet det uppnått i deta tillstånd, har

en erforderliga rymden och mottagligheten.

O utsökta beröring, du kan strömma in i min själ så mycket rikligare och mer överflödande, eftersom

du besitter så mycket mer subsatns och min själ nu besiter så mycket mer renhet!

20.  Man bör också veta, att ju subtilare och mer

utsökt beröringen är och jumer njutning och behag den förmedlar där den berör själen, desto mindre

omfång och format har den.

Denna gudomliga beröring har varken format

och omfång, därför att Ordet som utför den är främmande för varje sätt och vis och fri från allt

vad omfång, form, gestalt och accidens heter,

vilket brukar omge och uppställa gränder och

ändpunkter för substansen.

Så är alltså denna beröring som vi här talar om

outsäglig, eftersom den är substantiell,

det vill säga eftersom den kommer frånn den

gudomliga substansen.

En sista gång måste jag få säga: hur outsägligt utsökt är inte din beröring, o Ord!

Den utförs i själen med ingenting mindre än din

alltigenom enkla substans och ditt lika enkla vara.

Eftersom det är oändligt, är det också oändligt

utsökt, och därför vidrör det också så subtilt

och kärleksfullt, så upphöjt och utsökt, att du

   GER EN SMAK AV DET EVIGA LIVET.

21.   Även om det som själen smakar i denna

Guds beröring inte är av fullkomlig halt, ger det,

som vi nämnde ovan, en viss smak av det

eviga livet.

Det är inte någon orimlighet, om vi tror ------ vilket

vi ju bör göra ---- att denna beröring är substantiell,

det vill säga en beröring av Guds substans i själens

substans.

Ja, det finns många helgon, som redan i detta livet

får erfara det.

Den utsökta njutning, som man erfar vid denna

beröring, är därför omöjlig att uttrycka i ord.

        Jag skulle inte helle rvilja beskriva detta,

ty jag vill undvika, att man skulle få för sig,

att denna erfarenhet inte är större än vad man kan

utsäga.

Det finns helt enkelt inga ord för att förklara dessa Guds sublima verkningar i de själar, som når

fram hit.

Det enda språk, som passar för den som får erfara dessa verkningar, är att själv förstå dem

och erfara dem samt njuta av dem utan att

tala om det.

Själen inser här, att detta på sätt och vis liknar den

sten som denhelige Johannes talar om,

och som skulle ges åt den som vinner seger:

"Och på den stenen skall ett namn stå skrivet,

ett namn som ingen känner mer än dn som

får det"  ( Upp. 2:17 ).

Därför kan man bara säga detta, och man gör så

med rätta: "SOM GER EN SMAK AV DET EVIGA LIVET".

Fastän man i detta livet inte njuter på ett fullkomligt sätt som i härligheten, ger dock denna

beröring trots allt eftersom dét är Guds beröring,

"en smak av det eviga livet".

Därför smakar själen här allt som tillhör Gud,

eftersom han åt henne delar med sig av sin styrka,

vishet, kärlek, skönhet, nåd och godhet

och så vidare.

    Då ju Gud är allt detta, får själen smaka det i en enda beröring av Gud och hon njuter av det

så mycket hennes förmögenheter och hennes

väsen förmår.

22.  Från detta goda, som själen fått, strömmar  ibland den Helige Andes smörjelser över till kroppen, ochh ela den sinnliga substansen,

alla lemmar och ben, ja, själva märgen får njuta.

Det sker med enkänsla av stort behag och stor härlighet, vilken spridder sig ända till händernas och fötternas yttersta leder, och det går inte

alls trögt som det ju brukar göra.

Kroppenn erfar en så stor härlighet i denna själens

härlighet, att den på sittvis prisar Gud, eftersom den i sina ben får erfara det som David talar om:

" Alla mina ben skall säga:  Herre, vem är dig

lik?"  ( Ps. 35:10 ).

Efterrsom nu allt somkan sägas om detta är mindre

vad det i själva verket är, får det räcka med att säga, och det med syftning både på det andliga

och det kroppsliga, att det "GER SMAK AV DET

EVIGA LIVET"

                  OCH BETALAR VARJE SKULD.

23.   Detta säger själen, därför att hon erfar, att den smak av det eviga livet som hon här njuta av,

belöningen för de prövningar hon genomgått för att nå fram till detta tillstånd.

Hon erfar här, at hon inte bara blivit rättmätigt betald och åter gäldad, utan att hon belönats övermåttan stort.

Därför förstår hon mycket väl sanningen i det löfte som Brudgummen ger i Evangeliet

( Mark. 10:30 ), nämligen att han skall ge

"hundrafalt igen".

Det är nämligen så att hon inte genomgått en enda svårighet eller frestelse eller utfört någon botgöring eller något annar verk på denna väg, som inte

vedergälls av hundrafaldig tröst och njutning

i detta livet.

Och så kan själen nu säga med full rätt:

"OCH BETALAR VARJE SKULD".

24.   För att man veta vilka och vilka och hurdana de skulder är som själen här känner, att hon

blivit betald för, bör man veta att på den vanliga vägen kan ingen själ komma till detta höga tillstånd ochtill detta trolovningsens rike utan att förstå

ha gått igenom många plågor och prövningar.

Det står ju i Apostlagärningarna, att "det är genom

många plågor som man måste gå in i himmelriket"

( 14:22 ).

I detta tillstånd är dessa överståndna, ty själen är renad och från och med nu och allt framgent

lider hon inte mer.