KAPITEL.  13.

ANDRA UNDERBARA VERKNINGAR SOM

KONTEMPLATIONENS DUNKLA NATT

FRAMBRINGAR I SJÄLEN.

1.   I detta uppflammande i själen kan vi redan finna

några av de livgivande verkningar som kontemplationens dunkla natt nu börjar skap i själen.

         Ty mitti detta mörker upplyses själen ibland

och "ljuset lyser i mörkret"  ( Joh. 1:5 ).

Denna mystiska förståelse meddelas till förståndet,

under det att viljan stannar kvar i sin känslotorka,

        jag menar att den inte just då frambringar

några akter av kärlek.

Men viljan befinner sig likväl i en så fin och ljuvlig

ro o ch enfald att man inte vet hur man skall

beskriva den, ty man upplever hela tiden en känsla

av Guds närhet, än på det ena sättet,

än på det andra.

2.  Som vi har sagt beröres ibland båda själskrafterna samtidigt, och då upptändes kärlekselden plötsligt och brinner innerligt

och starkt.

Dessa båda själskrafter, förståndet och viljan,

förenar sig som vi redan har sagt ibland på ett

sätt som är desto mera fullkomligt och upphöjt

som förståndets rening är mera fullständig.

Men innan man uppnår detta stadium är det vanligare att man får känna inverkan av ett uppflammande i viljan, än att man känner gåvan av en fullkomlig förståelse i förståndet.

3.   Här reser sig emellertid ett tvivel.

Eftersom dessa två själskrafter renas på en gång,

varför känner då viljan i början uppflammandet

och den renande kontemplationens kärlek

vanligen oftare än förståndet erfar någon

förståelse därav? 

       Till detta svaras att den passiva kärleken

inte berör viljan direkt, eftersom viljan är fri;

uppflammandet av kärleken är snarare em

kärlekens passiva lidelse än en fri viljeakt.

        Ty denna kärleksglöd sårar själen i hennes

innersta väsen och uppeggar därefter själens

känslor på ett sådant sätt att hon förhåller sig passiv.

Därför kan man snarare kalla detta kärlekens

uppflammande för en passiv kärlek, än för en

fri viljeakt.

Ty det går inte att tala om en viljeakt annat än

i den mån den är fri..

Eftersom dessa l idelser och känslor har sitt säte

i viljan, säger man att om själen låter sig ryckas

med av en lidelse, så gör viljan det likaså.

Och så förhåller det sig verkligen.

Ty det är på det sättet som viljan blir bunden

och ofri, så att lidelsens drivkraft kan överväldiga

den.

Och så kann vi säga att denna kärleksglöd ligger

i viljan och eggar viljan till begär.

Därför kallar man denna process snarare en kärlekslidelse, en passiv kärlek, än en fri viljeakt.

      Men eftersom förståndets mottaglighet inte

kan uppta en ren kunskap annat än när förståndet

är utblottat och förhåller sig passivt ------ och detta sker bara när det har renats ------ så erfar själen dessförinnan mindre ofta någon inverkan

av förståelse än av kärlekslidelse.

Det är för övrigt inte nödvändigt att viljan är lika

renad som förståndet, ty viljans lidelser hälper

själen att känna kärlekens häftiga längtan.

4.  Den kärleksglöd och kärlekstörst som här

framkallas av den Helige Ande är alldeles olik den som vi talade om när vi behandlade den sinnliga

människan i Sinnenas natt.

     Även om sinnena naturligtvis tar någon del i

denna kärleksglöd, eftersom också de dras in i

andnes vedermödor, så upplever man dock denna

kärlekstörst väsentligen i den högre delen av

själen, det vill säga i anden.

        Anden känner och förstår så väl vad den

upplever, såväl som avsaknaden av det goda den begär, att sinnenas alla plågor tyckes den vara ett

intet, trots att plågorna nu är ojämnförligt mycket större än under den första natten, Sinnenas natt.

        Ty anden känner i sitt innersta väsen frånvaron

avv ett mycket stort gott, som ingenting

fförmår ersätta.

5.  Det är lämpligt att på detta ställe påpeka att

om man så här i början av  Andens natt inte

får uppleva detta kärlekens uppflammande,

därför att kärlekens eld ännu inte har börjat verka,

så ger Gud genast i dess ställe en så innerlig

uppskattande kärlek, att den värsta av alla

prövningar som själen i denna natt måste undergå och lida, det blir då den förlamande tanken att

hon har förlorat Gud och har förkastats av honom.

Och d ärför kan vi alltid säga att själen redan

från början av denna dunkla natt upplever

en stark kärleksvånda, och att denna kärlek

än är en uppskattande kärlek, än en

uppflammande kärlek.

Därav förstår man att det allra värsta lidande

för henne i dessa prövningar, det är denna fruktan

som vi talar om.

       Om hon i detta läge bara kunde vara säker på

att inte allt är förlorat och slut, utan at allt

som händer henne är det bästa som kan ske,

vilket det verkligen är, och att Gud inte är ond på

henne, så skulle hon inte längre bry sig om alla

dessa lidanden.

Tvärtom skulle hon gjädja sig åt tanken att de hjälper henne att leva till Guds ära.

        Hon har en så djup uppskattande kärlek till

Gud, fastän hon inte märker det och inte känner den, att hon inte bara är beredd att uthärda

dessa lidanden, utan att hennes högsta glädje

skulle vara att många gånger om få lida döden

för att behaga honom.

Men när då till denna uppskattande kärlek som

hon redan har ytterligare tillkommer den

kärlekslåga som förtär henne, då blir hon vanligen

som förvandlad genom den kraft, det mod

och den häftiga längtan efter Gud som uppfyller

henne.

Kärlekens stora djärvhet ges henne, hon blir orädd,

inga hinder avskräcker henne,  inga mänskliga hänsyn.

Hon hänföres ochberusas av kärlek och brinner

av iver och hejdar sig knappt för att besinna vad

hon gör, och hon skulle kunna utföra de

egendomligaste och ovanligaste saker för att

finna honom som hon älskar.

6.   Det är därför som Maria Magdalena trots att hon är av god familj inte alls bekymrar sig om de många

förnäma personer som är församlade vid

fariseens middagsbord.

Inte heller tänker hon på att tillfället inte verkar

och inte är lämpligt valt för att sätta sig och gråta

och utbrist ai höga snyftningar mitt ibland

bordsgästerna.

Hon drömmer inte ens om att skjuta upp det hela

en timme eller att invänta ett annat tillfälle.

Hennes enda tanke är attkomma fram till Honom

        som har sårat och upptänt hennes hjärta

( Joh. 12:3 ).

Vilken berusning och djärvhet i denna kärlek!

     Hon vet att hennes Älskades kropp vilar

i en grav och att ingången till graven är stängd

med en tung förseglad sten, hon vet att soldater

går på vakt för att inte kroppen skall föras

bort av lärljungarna.

Men intet av allt detta hindrar henne från att före

morgongryningen bege sig till denna grav med

välluktande salvor för att balsamera denna kropp

( Joh. 20:1 ).

7.  I kärlekens berusning och ångest frågar hon

den som tar trädgårdsmästaren på platsen,

omhan har tagit bort kroppen och var han har lagt

den, så att hon kan få bära bort den

( Joh. 20:15 ).

Hon besinnar inte hur oförnuftig dena fråga är

och oklok.

Ty det är klart att om trädgårdsmästaren hade

tagit bort kroppen så skulle han inte tala om

det för henne, och ännu mindre låta henne

bära bort den.

Men när kärleken är stark och häftig, så har den

det särdraget att den tror allt vara möjligt och tror

att alla andra tänker och handalr på samma sätt.

        Kärlekn tror inte att någon kan sysselsätta

sig med annat eller söka något annat än det som

dn själv söker och älskar, och att alla andra

är gripna av samma tanke.

         Därför gick också Bruden i Höga Visan ut

och sökte efter sin Älskade på gator och torg,

och i den  tron att alla de andra också sökte efter

honom besvor hon dem att om de fann honom

säga til  honnom att hon var sjuk av kärlek

( 5:8 ).

Lika stark var Maria Magdalenas kärlek.

Hon tänkte att omm trädgårdsmästaren bara

sade var han hade lagt kroppen, så skulle

hon gå och hämta den trots alla förbud.

8.   Av samma slag är ångesten och längtan

hos den kärlek som själen alltmer börjar känna

när hon har kommit ett stycke på väg in i den andliga reningen.

Honn stiger upp mitt i natten, det vill säga i det

renande mörkret, och handlar enligt viljans

känslor.

Som en lejoninna eller en björnhona häftigt

och ängsligt söker efter sina ungar som någon

hartagit ifrån dem och som de inte kan finna,

så söker dena av kärlek sårade själ sin Gud.

Eftersom hon befinner sig i mörker känner hon sig

skild från honom, och ändå är hon nära att förgås

av kärlek till honom.

Detta är den våkdsamma kärleken, och i den

kan människan inte leva under någon längre tid.

       Ty antingen uppnår hon vad hon längtar

efter, eller också dör hon.

Vi har ett exempel härpå i Rakel, som i sin

längtan efter att få barn sade till Jakob:

"Skaffa mig barn, eljest dör jag "  ( 1 Mos. 30:1 ).

9.  Här måste man förundra sig över att själen,

som ju känner sig så eländig och ovärdig Gud

i detta renande mörker, ändå har så mycket mod och kraft att hon vågar sträva efter förening

med Gud. 

Skälet är att kärleken så småningom ger henne

nya krafter till att verkligen älska, och en

utmärkande egenskap för kärleken är dess

strävan efter förening och förbindelse, efter

likställdhet och likhet med det älskade förmålet

för att fullkomna sig i själva kärlekens goda.

Och emedan denna själ ännu inte har nått fram

till förening, så känner hon hunger och törst

efter vad som fattas henne, nämligen efter föreningen.

De krafter som kärleken redan har givit åt viljan

och som har upptänt den, de gör därför denna

vilja djärv och stark, fastän förståndet som

befinner sig i mörkret och utan ljus känner sig

oärdigt och eländigt.

10.   Jag vill inte underlåta att här uppmärksamma

orsaken till detta gudomliga ljus, somju alltid

är ett ljus för själen, inte upplyser henne genast

när det strömmar in såsom det senare gör,

utan i stället som sagt skapar mörker och sorg

inom henne.

Vi har redan delvis talat om detta.

Men jag måste här särskilt framhäva följande punkt.

        Det mörker och de andra lidanden som drabbar

själen när det gudomliga ljuset  tränger in i henne

kommer inte från ljuset utan från själen själv,

och det är ljuset som avslöjar det.

         Själen upplysesalltså genast av det

gudomliga ljuset.

Men först i början kan hon med ljusets hjälp inte se

något annat än vad som närmast berör henne,

eller rättare, vad somfinns inom henne själv,

och det är just hennes eget mörker och elände som

hon genom Guds förbarmande upptäcker.

Ty tidigare kunde honn inte se detta, eftersom

det gudomliga ljuset inte fanns inom henne.

      Detta är orsaken till att honn i början bara

känner mörker och sorg.

      Men när hon väl en gång har renats genom

kunskapen om och kkänslan av sitt eget elände,

då får hon upp ögonen för fördelarna med det

gudomliga ljuset.

Ty när allt mörker och alla ofullkomligheter väl

har jagats ut och försvinnit ur själen, då börjar

hon märka den nytta och de stora fördelar

som kommer henne till del i denna

kontemplationens lycksaliga natt.

11.    Av vad vi har sagt framgår vilken stor nåd

Gud här bevisar själen, när han renar henne i

dessa svåra prövningar och botar henne med dessa

bittra bedrövelser.

Han renar både den sinnliga och den andliga delen

från alla de böjelser och ofullkomliga vanor som

själen dittills haft, både ifråga om det timliga och det naturliga,  det sinnliga och det andliga.

      Detta sker därigenom att Gud leder de inre

själskrafterna in i mörker och utblottar själen

på allt; han låter hennes sinnliga och andliga

känslor genomgå ångest och känslotorka;

och dessa resultat skulle själen själv aldrig ha

kunnat åstadkomma, såsom vi snart skall se.

      Med ett ord, Gud lösgör henne allt mer och mer

i naturligt hänseende från allt som inte är han själv,

så att hon utblottad och avklädd sin gamla

människa skall kunna iklädas en ny.

Det är så som själens ungdom förnyas liksom örnens

( Ps. 103:5 ), och därefter är hon till lkihet med Gud

( Ef. 4:24 ).

Denna förvandling är ingenting annat än en upplysning av förståndet med övernaturligt ljus,

så att det mänskliga förståndet förenas med Gud

och blir ett gudomligt förstånd.

På samma sätt upptändes också viljan av gudomlig

kärlek och blir gudomlig, den älskar bara på

ett gudomlgt sätt och är ett med en gudomliga

viljan och den gudomliga kärleken.

Det är på samma sätt med minnet, känslorna

och böjelserna, de ändras och förvandlas

i enlighet me dGud och värdigt Gud.

      Och därför har denna sjääl redan nu blivit en

himmelssjäl, himmelsk ochmer gudomlig

än mänsklig.

Alla dessa förvandlingar som vi har berättat om, 

dem utför Gud och förverkligar medelst denna

natt i själen, därigenom att han upplyser henne

på et gudomligt sätt och upptänder i henne

en längtan efter att få äga Gud allena och ingenting

annat.  

Det är sålunda med all rätt som själen genast

tillägger den tredje versen av strofen: 

                          O LYCKLIGA LOTT!

       

 

 

KAPITEL.  11.

VI BÖRJAR ATT FÖRKLARA ANDRA VERSEN

AV DEN FÖRSTA STROFEN.

OCH VI VISAR HUR VINSTEN AV DESSA

SVÅRA PRÖVNINGAR ÄR EN HÄFTIG

KÄRLEK TILL GUD.

1.  Själen ger i dnna vers en förklaring av den

kärlekseld vi talat om, som griper tag i henne

på samma sätt som den materiella elden griper

tag i träet.

      Den upptändes i själen tack vare eden smärtsammakontemplationens natt.

     

      Denna eld liknar en viss mån den eld som inverkar på den sinnliga delen som vi har talat

om.   Men i annat avseende är den helt olik

denna, lika mycket som själen är olik kroppen

och som den andliga delen av själen är olik

den sinnliga.

       Denna kärlekseld upptändes i anden;

det är som själen mitt uppe i sina mörka ångestkval

känner sig träffad av en levande, häftig kärlek

       till Gud.

Samtidigt har hon en vag känsla av att Gud är där,

       Utan att hon likväl fattar något särskilt,

ty förståndet ligger som sagt i mörker.

2.   Han bara känner att hennes ande älskar Gud

djupt och lidelsefullt, ty detta andliga uppflammande skapar en passionerad kärlek.

       Eftersom denna kärlek är ingjuten av Gud är den mera passiv än aktiv, och därför föder

den i själen kärlekens starka passion.

Denna kärlek äger redan i dag något av förening

med Gud, och följaktligen har den i viss mån

också del i föreningens egenskaper; dessa

yttrar sig mera som Guds handlingar än som

själens, de finns på ett passivt sätt inom

henne och hon bara ger sitt samtycke till dem.

     Men värmen, kraften, egenarten och lidelsen

i kärleken eller i flammandet framkallas

utslutande avGuds kärlek, och Gud drar själen

allt mera till sig för att förena henne med sig.

       Denna Guds kärlek finner emellertid själen

så mycket mera förberedd och mottaglig för

möte och förening, som hon har lyckats förkväva,

underkuva och betvinga alla sina böjelser

och frånta dem all njutning av både det

himmelska och det jordiska. 

    

3.   Det är detta som på ett underbart sätt sker

i denna rening så fylld av mörker.

Ty Gud har försatt jälens alla krafter i ett sådant

tillstånd av avvärjning och samling, att de inte

längre kan finna njutning i någonting, även om

de ville.

         Allt detta gör Gud för att lösgöra själens krfater från allting och dra dem till sig, så att hon

får mera kraft och förmåga at ta del i denna

starka kärleksförening med Gud, som han medelst

denna rening redan börjar ge åt henne.

   I detta tillstånd måste själen älska Gud med

alla sina krafter och andliga och sinnliga känslor.

       Men detta skulle inte ha kunnat komma

till stånd om hennes känslor och böjelser hade vänt

sig också till andra föremål.

    Det var därför som David för att få kraft till

denna kärleksförening till Gud sade till honom:

"Min kraft vill jag bevara för dig"
( Ps. 59:10 ),  det vill säga all min förmåga, alla

mina böjelser och alla förmögenheter, och jag

vill inte ge dem varken sysselsättning eller

tillfresställe utanför dig.

4.   Av denna framställning kan man kanske göra

sig en svag ide om intensiteten och kraften hos

denna kärleksglöd i anden, när Gud till denna

koncentrerar själens alla krafter, förmögenheter

och böjelser, både de andliga och de sinnliga.

      Han vill att hon skall bruka alla krafter och

böjelser i fullständig harmoni uteslutande till

denna kärlek och på så sätt i ordets fulla

betydelse hålla det första budet, enligt vilket

allt som människan har och är skall vändas

till denna kärlek och ingenting får uteslutas.

"Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta

och av all din själ och av all din kraft"

( 5 Mos. 6:5 ). 

5.   Själens alla förmögenheter och krafter har

koncenterats i denna kärleksglöd och själen själv

har upphunnits och träffats i var och en av dessa

förmögenheter och gripits av kärlek.

       Hur kommer då ------ kan vi förstå det? -------

dessa krafters rörelser och hela verksamhet att

gestalta sig, när de är träffade och upptända

av denna mäktiga kärlek och när de utan att äga

den och mättas av den i stället ser sig själva

i mörker och tvivel? 

     Naturligtvis blir deras hunger bara större därvid.

 Och liksom de hundar som David talar om,

stryker de omkring i staden, och när de inte kan

mätta en sådan kärlek börjar de tjuta och jämra

sig   ( Ps. 59:15-16 ).

       Ty beröringen av denna kärlek och gudomliga

eld uttorkar andne så, och upptänder så dess begär

att få stilla sin törst, att själen på tusen sätt

gör sig aktiv för att försöka visa för Gud alla sina

önskningar och förhoppningar.

       Det är detta som David så bra uttrycker

i psalmen när han säger:

"Min själ törstar efter dig, men på hur många

sätt längtar inte min kropp efter dig"  ( Ps. 63:2 ).

         Detta betyder genom sina önskningar.

Enligt en annan översättning skulle han ha sagt:

"Min själ törstar efter dig, min själ förgås

för din skull".

6.  Detta är orsaken till att själen i denna vers

säger:  "Av kärleksdrömmar och ångest driven",

hon säger inte:

Av kärleksdröm och ångest driven.

Ty själen älskar i själva verket på tusen sätt,

i sina tankar, i handlingar och i de händelser som

inträffar.

Hennes kärlekslängtan plågar henne ständigt,

vid alla tillfällen och på alla platser; aldrig är hon

riktigt fridfull, utan ständigt upptänd och gripen

av kärlek, såsom den helige Job förklarar

när han säger:

"Liksom hjorten som flämtar efter skugga,

och liksom en dagakarl som får bida efter sin lön,

så har jag fått till arvedel månader av elände,

        och nätter av vedermöda ha blivit min lott.

 

       Så snart jag har lagt mig är min fråga:

"När skall jag då få stå upp?  Och på nytt inväntar

jag aftonen, och jag genomtränges av smärta

ända till mörker"  ( 7:2-4 ).

        Allt blir för trångt och för smått för denna själ;

hon ryms inte inom sig själv, varken himmel

eller jord räcker till för henne längre och hon

genomtränges av smärta ända till mörker,

såsom Job uttrycker sig.

         Andligen och för vårt syfte uppfattat beyder

detta att själen plågas och lider utan trösten

av ett hopp om något ljus eller andligt gott.

      Själens längtan och kärleksplåga är så stor

därför att den har två orsaker.

      För det första det mörker hon befinner sig'

i,, som marterar henne med tvivel och fruktan,

och för det andra den kärlek till Gud som

brinner inom henne, eggar henne genom

sitt kärlessår och strömmar över henne

på ett underbart sätt. 

       

7.  Dessa två sätt att lida under detta tillstånd

skildrar Jesaja mycket fint för oss i orden:

"Min själ trängtar efter dig om natten" ( 26:9 ),

       det vill säga mitt i sitt elände.

Detta ärdet ena sättet att lida som kommer

av den dunkla natten.

       Men profeten tillägger:

"Anden i mig söker dig bittida".

     Detta är det andra sättet att lida, och det

kmmer av de begär och den kärlekslängtan som

plågar ande och hjärta. 

Men mitt i dessa lidanden som beror på mörker

och kärlek känner själen i sitt inre en viss vänlig närvaro och kraft, som alltid följer henne och som

stärker henne.

Och när sedan tyngden av det plågsamma mökret

åter fösvinner, så känner sig själen ofta ensam,

tom och svag.

    

Och orsaken är att själens energi och kraft blev

henne given utan hennes medverkan av den

dunkla, genomträngande kärlekselden; men när

nu denna kärlekseld upphör, så försvinner

smatidigt me dmörkret också kärlekens kraft

och glöd ur själen.  

 

     

KAPITEL.  12.

VI VISAR HUR DENNA FRUKTANSVÄRDA NATT

ÄR EN SKÄRSELD, OCH HUR DEN GUDOMLIGA

VISHETEN  UPPLYSER MÄNNISKORNA PÅ

JORDEN MED SAMMA LJUS VARMED DEN RENAR

OCH UPPLYSER ÄNGLARNA I HIMMELEN.

1.  Det nu sagda låter oss förstå hur denna

kärlekseldens dunkla natt samtidigt somden renar

själen i mörkret också så småningom upplyser

henne i mörkret.

Likaså inser vi därigenom att såväl som det

i det andra livet finns en mörk och matriell eld

som renar andarna, så finns det i detta livet en kärleksfull, mörk och andlig eld som renar och luttrar dem.

     Skillnaden består bara däri att i skärselden

är det elden som renar, under det at på jorden

är det kärleken ensam som renar och upplyser.

        Detta är den kärlek somDavid bad om när

han sade:
"Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta" ( Ps. 51:12 ).

       Ty hjärtats renhet är intet annat än Guds

kärlek och nåd.

       Och därför kallas de renhjärtade saliga

av Frälsaren  ( Matt. 5:8 ),

vilket betyder att de är uppfyllda av kärlek,

ty salighet ges bara åt kärleken.

2.  Men om själen nu renas när hon upplyses

av den gudomliga Vishetens kärleksfulla eld,

så är det därför att Gud aldrig ger den mystiska

visheten utan att också ge kärlek, eftersom det

är kärleken själv som ingjuter den.

          Det är detta som Jeremia klart visar oss

när han säger:

"Från höjden sände han en eld i mina ben

och han undervisade mig" ( Klag. 1:13 ).

        David säger att Guds Vishet är lik silver

renat i eld  ( Ps. 12:7 ),  vilket betyder att det

har renats i kärlekens luttrande eld.

      Ty denna dunkla kontemplation ingjuter

på en gång kärlek och vishet i själen; den mottas

av varje själ alltefter just hennes förmåga

och behov, och den upplyser och renar henne

från henens okunnighet, såsom den Vise som

hade erfarit det säger:

"Visheten upplyste all min okunnighet" 

( Syrak. 51:19-20 ).

3.   Därav följer likaså att dessa själar renas

och upplyses av samma Guds Vishet som renar 

änglarna från deras okunnighet och som undervisar och upplyser dem om vad de förut inte visste.

        Denna Vishet går från Gud ut till de högsta

hierarkierna ändå ned till de lägsta, och därifrån

slutligen till människorna.

Det är därför som den Heliga Skrift i fullständig

sanning och korrekthet i uttrycken säger att

änglarnas alla verk och alla ingivelser till

människorna kommer från dem och från Gud

på samma gång.

     Ty Gud leder vanligen sin vilja genom änglarna,

och dessa meddelar den i sin tur från den ene

till den andre utan dröjsmål, liksom solstrålen

tränger tvärs igenom en mängd glasfönster

som står i rad efter varandra.

Om också solstrålen i verkligheten av sig själv

tränger igenom alla fönstren, så överför

och meddelar dock varje enskilt fönster ljuset

i en mildare form åt nästa fönster, alltefter

fönsters art, och mera inskränkt och försvagat,

alltefter som fönstret står närmare eller längre

bort från solen.

4.   Därav följer att ju närmare de högre och de lägre hierarkierna står Gud, desto mera renas och upplyses de och mottar en allmän klar insikt;

men det följer också att de lägre hierarkierna mottar denna insikt bara så mycket svagare

och avlägsnare.

      Därav följer också att människan, som är

den sista som denna kärleksfulla kontemplation

når fram till när det behagar Gud att ge henne den,

kommer att motta den på sitt eget ofullkomliga

sätt, mycket begränsat och smärtsamt.

      Ty det Guds ljus som ängeln får uppfyller honom

med kärleks klarhet och ljuvlighet, såsom det

passar en ren ande som är förberedd att ta emot

en sådan nåd.

När det emellertid gäller människan som är oren

och svag, är det naturligt att Gud upplyser henne

så som vi har sagt genom att försätta henne

i mörker, plåga och ängslan, just så som solen

gör med det sjuka ögat.

          

      Han uppfyller henne med en passionerad

och smärtfylld kärlek, och detta varav ända till

dessa att kärlekens eld genom sitt renande verkan

har förandligat och fullkomnat henne, så att hon,

liksom änglarna, till slut blir i stånd till en ljuv

förening med detta kärleksfulla nådeinflytande.

       Härom skall vi med Guds hjälp senare tala.

Men i väntan på detta är det i sorger och bedrövelser som hon mottar denna kontemplation

och denna kärleksfulla insikt som vi talar om.

5.   Vad detta uppflammande och dessa kärleksval

beträffar, känner själen dem dock inte alltid.

       Ty i  börja av den andliga reningen ägnar sig

denna gudomliga eld mera åt att torka ut

och förbereda själens trä än åt att upptända det.

Men med tiden, när elden så småningom har

värmt upp själen, känner hon rätt ofta detta

uppflammande och denna kärleksglöd.

        Då nu förståndet här medelst detta mörker

blir alltmer renat, så händer det ibland att den

mystiska och älskande Gudsvisheten samtidigt

som den upptänder viljan också upplyser

och berör den andra själsförmögenheten,

förståndet, och ger detta någon kunskap eller

klarhet om Gud som är så härlig och himmelsk,

att viljan genom denna klarhet flammar upp ien

underbar hänförelse.

 

    Utan att viljan själv gör något slår då den

gudomliga kärlekens eld ut i full låga, så att själen,

tack vare den klara förståelse därav som hon får,

tycker sig förvandlad till en levande eld.

     Därför säger David i en psalm:

"Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst; när jag

begrundade, upptändes en eld i mig"

( Ps. 39:4 ).

6.   Den  gemensama kärleksbrand hos de två

själsförmögenheterna, förståndet och viljan,

som här försiggår är en källa till rikedom

och glädje för själen.

Hon har utan tvivel kommit i beröring med Gudomen

och redan uppnått begynnelsen av den fullkomliga

kärleksföreningen som hon eftersträvar.

        Och därför kan man inte vänta sig en beröring

av denna upphöjda känsla och gudomliga kärlek

förrän man har genomgått många lidanden

och fullgjort största delen av reningen.

        För de lägre graderna däremot, dem som vanligen förekommer, är en sådan rening

inte nödvändig.

7.  Av denna framställning följer, att samtidigt

som viljan av Gud passivt mottar detta andliga

goda kan den mycket väl älska utan att förståndet

begriper det, liksom att förståndet kan begripa

utan att viljan älskar.

         Och då nämligen denna kontemplationens

dunkla natt innefattar både gudomligt ljus

och gudomlig kärlek, så som elden ju innefattar

både ljus och värme, så ligger det ingen

motsägelse i att detta kärleksfulla ljus vid sitt

tillströmmande ibland mera träffar viljan och

        upptänder den med kärlek, under det att det

lämnar förståndet i mörker; och vidare att det

ibland uppfyller förståndet med ljus och kunskap,

        under detat det lämnar viljan i känslotorka.

Det är likadant med elden.

Den kan ge värmeutan att ge sitt ljus, och likaså

kan den ge ljus utan att ge sin värme.

Det är alltsammmans Guds verk.

Han ingjuter sina nådegåvor så som det

behagar honom.