ANDRA STROFEN.

O MILDA BRÄNNJÄRN!

O BEHAGFULLA SÅR!

O ÖMMA HAND!  O UTSÖKTA BERÖRING!

SOM GER SMAK AV DET EVIGA LIVET

OCH BETALAR VARJE SKULD.

GENOM ATT DÖDA HAR DU FÖRVANDLAT

DÖD TILL LIV.

FÖRKLARING

1.  I denna strof förklarar själen, hur de tre

personerna i den allraheligaste Treenigheten.

Fadern och Sonen och den Helige Ande, är de som

i henne utför detta föreningens gudomliga verk.

       Därfär är "handne", "brännjärnet" och

"beröringen" till sist väsen ett och detsamma.

Anledningen till att själen benämner dem på detta

vis är att dessa uttryck ger en god beskrivning

av den verkan var och en av dem har.

Brännjärnet är den Helige Ande, handen är Fadern

och beröringen är Sonen.

Själen upphöjer här Fadern, Sonen och den Helige

Ande genom att lovprisa tre stora nådegåvor

och välsignelser, som de verkar i henne.

De har nämligen omvandlat hennes död till liv

genom att förvandla henne i sig.

Den första nådegåvan är det "behagfulla såret"

ch detta tillskriver hon den Helige Ande och kallar

honom därför "brännjärn".

Den andra är en smak av det eviga livet, och det

tillskriver hon Sonen och kallar honom därför

en "utsökt beröring".

Det tredje är att Gud har förvandlat henne i sig,

och det är en gåva genom vilken all "skuld"

blivit helt betald för själen.

         Denna någegåva tillskriver hon Fadern,

som därför kallas "ömma hand".

Även om själen här nämner dem alla tre, på grund

av verkningarnas olika egenskaper, är det bara

en hon talar till, när hon säger:

"Du har förvandlat död till liv", ty de verkar alla

tillsammans som en enda, och så tillskriver

hon en allt och alla allt.  Versen lyder som följer:

              O MILDA BRÄNNJÄRN!

2.   Detta brännjärn är här, som vi nämnde,

den helige Ande, ty Herren, vår Gud, är som Mose

i Deuteronomium "en förtärande eld" 

( 5 Mos. 4:24 ), vilket betyder en eld av kärlek.

Eftersom denna är oändligt kraftfull, kan den

på ett ofattbart sätt förtära och i sig förvandla

den själ, som den vidrör.

       Men denna eld intar och sätter varje själ

i brand alltefter hennes förberedelse: en sätter

den mer i brand, en annan mindre, och detta

så mycket sant när och hur den vill.

När den vill röra vid själen häftigt, om det så bara

är en aning, uppnår glöden i henne en så hög grad

av kärlek, att den förefaller henne brinna intensivare än all värdens glöd, ty den är själv

en oändlig kärlekseld.

Det är därför själen i denna förening kakkar den

Helige Ande för ett "brännjärn".

           Eftersom elden i brännjärnet brinner

intensivare och häftigare och har större verkan än

 övriga eldhärar, kallar själen den akt, som denna

förening åstadkomer, för ett brännjärn i jämförelse

med dessa, därför att den kommer från en kärlekseld, som är mer glödande än alla andra.

Då nu denna gudomliga eld i detta fallhar förvandlat själen i sig, käner hon inte bara brännjärnet,

utan honn harsjälv helt och hållet blivit till

et brännjärn av häftig eld.

3.  Det är något underbart och värt att nämna,

at fastän detta är Gud så häftiga och förtärande

eld, somm skulle kunna förtära tusen världar lättare än en eld på denna jorden skulle förtära

ett halmstrå, så förtär och förstör den inte den själ,

i vilken den brinner på detta sätt.

Den vållar henne inte ens något obehag, utan den

gudomliggör henne  i stället och fyller henne med

behag alltefter mttet av styrkan hos hennes kärlek

genom att milt glöd aoch brinna i henne.

Det förhåller sig så tack vare den renhet

och fullkomlighet, med vilken anden briner i den

Helige Ande.

Så var det också i Apostlagärningarna, när denna

eld med stor kraft kom över lärljungarna

och upptände dem ( 2:3 ), vilka, som den helige

Gregorius sade "brann inombords av en mild

kärlek".

Det är också detta Kyrkan menar, när hon just

angående deta säger:  "Eld kom fråm himlen,

men den förbrände inte utan spred ljus, den

förtärde inte utan lyste upp".

Efterrsom som Guds avsikt med dessa meddelanden

är att lyfta upp själen, gör han henne inte trött eller

plågar henne utan vidgar henne istället och skänker henne behag.

Inte heller förmörkar eller förvandlar henne till

aska, som elden gör med kolet, utan lyser upp

och berikar henne.

Det är alltså därför själen kallar honom ett

"milt brännjärn".

4.   Den lycksaliga själ, som har den stora glädjen

att nå fram till detta brännjärn, vet allt, gör allt

vad hon vill och lyckas med allt.

       Ingen förmår något gentemot henne och ingenting bekommer henne.

Det är om denna själ Aposteln talar:

"En andlig människa bedömer allt, men själv kan

hon inte bedömas av någon"  ( 1 Kor. 2:15 ).

Och likså när han säger: "Anden utforskar allt,

till och med djupen i Gud"  ( 1 Kor. 2:110 ).

Det är nämligen kärlekens egenskap, att utröna

allt det goda hos den Älskade.

5.   O er härlighet är stor, ni själar, som förtjänar

att komma till denna högsta eld!

        Det är säkert, att även om den inte förtär er,

ty den besitter ju en oändlig kraft att förtära

och tillintetgöra er, så fulländar den er på oändligt

sätt i härligheten.

Ni får inte förundra er över att Gud för några själar

så högt som hit.

Solen utmärker sig ju också genom några av sina

underbara verkningar; som den Helige Ande säger

så upptänder den bergen, det vill säga helgonen,

på tre sätt  ( Syr. 43:4 ).

Då nu detta brännjärn är så milt, som vi här förklarat, hur full av behag får vi då  inte tro

att den själ skall bli, som vidrörs av detta?

Själen som vill tala om detta, gör det ändå

inte utan döljer det med vördnad i sitt hjärta.

       Det enda sätt, på vilket hon uttrycker sin tacksamhet med munnen, är när hon säger

"O, alltså " o milda brännjärn!"

                O BEHAGFULLA SÅR! 

6.   Efter det att själen har talat till brännjärnet, vänder hon sig nu till såret orsakat av brännjärnet.

      Då ju brännjärnet, som vi sade, är milt, måste

också såret rent logiskt stå i överensstämmelse

med brännjärnet.

Därför är såret, som orsakats av ett milt brännjärn,

ett behagfullt sår.

Vidare blir det ett sår av mild kärlek, eftersom det

är ett brännjärn av kärlek, och så blir det

behagfullt och milt.

7.   För att förstå hur det sår är beskaffat, till

vilket själenhär talar, måste man veta, att brännjärnet från den matriella elden alltid orsakar

ett sår, där det tryks in.

Det har vidare  den egenskapen att om det trycks

mot ett sår, som inte orsakats av eld, så omvandlar

det detta till tt sår orsakat av eld.

         Antingen nu en själ är sårad av andra sår,

somkommer från synder och annat elände,

eller hon är frisk, så tillfogar detta brännjärn

av kärlek ett såar av kärlek i den själ den vidrör,

och det genast.

Så blir de sår, som orsakats av andra ting,

förvandlade till kärlekssår.

          Men det finns enn skillnad mellan detta

kärleksfulla brännjärn och den matriella elden.

Såret, som uppkommer genom den matriella elden,

kan nämligen inte botas av denna utan bara med hjälp av andra mediciner, medan däremot det sår,

som detta brännjärn av kärlek tillfogar, inte kan

läkas av någon annan medicin, utan det är samma

brännjärn, som tillfogar såret, som också läker

det och genom att läka det sårar det.

Ty vrje gång brännjärnet av kärlek vidrör kärleksåret, skapar det ett djupare kärleksår

och på så sätt läker ochbotar det så mycket mer

ju mer det sårar.

Den älskande är alltså friskare ju mer sårad han är. 

       Det helande som kärleken utför är att såra

om och om igen och göra såret djupare, ända

till dess att såret är så strt, att hela själen

förvandlas till ett enda kärlekssår.  

När själen nu på detta sätt är helt genomglödad

ochhar blivit et enda sår av kärlek, är hon helt

frisk i kärlek, ty hon är förvandlad i kärlek.

Det är på så vis man skall förstå det sår som själen,

helt sårad, och helt frisk, här talar om.

Fastän själen alltså är helt sårad och helt frisk,

upphör ändå inte bränjärnet av kärlek att utföra

sin  uppgift, vilken består i att vidröra och såra henne med kärlek.

Eftersom brännjärnet nu är helt och hållet behagligt och helt hälsosamt, är dess uppgift att uppfylla

såret med behag, just så som en duktig läkare

brukar göra.

Det är av denna anledningen själen här säger:

"O BEHAGFULLA SÅR!"

Därför, o sår, är du så mycket behagfullare ju sublimare och ädlare den kärlekseld är som förorsakade dig.

Den helige Ande har verat detta i sjlen bara för

att behaga henne, och eftersom denna hans önskan

och vilja at behga henne är så stor, kommer också såret att bli stort, ja, själens välbehag kommer

verkligen att bli stort.

8.   O lycksaliga sår, tillfogat av honom som bara

vet att bota!

O lyckobringade och högt lycksaliga sår, som

orsakades bara för att behaga, utmärkande för den

plåga du åstadkommer är att den skänker den sårade själen behag och njutning.

Du är stort, o njutningsrika sår, ty han som

tillfogade dig är stor!

Det behag du ger är stort, eftersom kärlekselden

är oändlig och uppfyller dig med behag alltefter

din förmåga och storhet.

O behagfulla sår, ju mer brännmärkt vidrört själens

substans i dess oändliga medelpunkt, desto mer

uppfyllt av sublimt behag blir du!

Detta gjorde brännjärnet genom att sätta allt i brand, för att uppfylla allt med behag, som kunde

uppfyllas med behag.

Vi kan förstå, att detta brännjärn och detta sår

är det högsta, som i detta tillstånd är möjligt.

Gud kan nämligen sätta sitt brännjärn på själen

på många andra sätt, vilka skijer sig från detta

och som inte heller når en så hög nivå,

men här rör det sig om en beröring av Gudomen

i själen, ja, enbart av den utan någon intellektuell

eller bildmässig form och gestalt.

9.   Det finns emellertid ett annat sätt att

genomglödga själen på, nämligen med hjälp

av en intellektuell form, vilket brukar vara mycket

sublimt och går till på följande sätt.

Det kan hända att när själen är  upptänd i Guds kärlek ------ fastän hon måhända inte är så förädlad som i det fll vi nyss talade om, men det är

synnerligen lämpligt att hon är det, för attdet skall passa in på det som jag vill säga ------ hon då

känner hur en seraf ansätter henne med en pil

eller med ett upplyftat spjut, som är helt övertänt

med kärlekens eld.

Denna seraf genomborrar och genomglödgar på ett

sublimt sätt denna själ, som redan är upptänd som

glödande kol, eller rättare sagt brinner som en låga.

När själen så genomglödgas och genomborras

av denna pil, flammar själens låga upp snabbt

och häftigt liksom elden i en brinnande ugn eller äsja gör när någon rör om i den och försöker

sätta elden i rörelse för att få lågan att flamma upp.

Därför erfar själen såret på ett övermåttan njutningsrikt sätt, när hon såras av detta brinnnade spjut. 

Förutom att hon är helt gripen av stor

ljuvlighet vid den häftiga och kraftfulla rörelse, som serafen orsakar, en rörelse som får henne att

känna stor glöd, som om hon upplöstes i kärlek,

så erfar hon även det härliga såret och den ört,

som tjänar till att upphetta järnet på ett livgivande sätt.  

Hon känner det, som om det vore en levande punkt

i andens substans, ja, i den genomborrade själens hjärta.

10.    Vem kan på tillbörligt sätt tala om denna sårets innersta punkt, som tycks bli inristad längst in i andens hjärta? 

Där känner själen också, hur utsökt denna njutning är.

Hon förnimmer nämligen där liksom ett mycket litet

senapskorn, som är intensivt levande och upptänt och som sprider en levande och blossande

eld av kärlek runt omkring sig.

Denna eld, som föds ur den levande punktens substans och kraft, där örtens substans och kraft

finns, erfars genom att den på ett subtilt sätt rinner

genom själens alla andliga och substantiella ådror, alltefter hennes förmåga och styrka.

Själen erfar därvid, hur denna glöd får ny kraft

och växer till och hur hennes kärlek blir så fullkomna di denna glöd, att det förefaller som

om hon inom sig hade hav av kärleksful eld,

som når fram till de himmelska och jordiska

sfärernas alla höjder och djup och uppfyller allt

med kärlek.

För själen verkar det här, som om hela universium

vore ett enda hav av kärlek, i vilket hon har blivit nersänkt. 

Eftersom hon, som vi sagt, erfar denna kärlekens

levande punkt och medelpunkt inom sig,

kan hon inte se något slut eller någon gräns

för denna kärlek.

11.   Det finns ingenting mer att säga om det,

som själen här får njuta, än att hon erfar hur träffande himmelriket i Evangliet liknas vid

ett senapskorn  ( Matt 13:31 ), vilket på grund

av sin stora värme växer upp till ett stort träd,

fatsän det är så litet.

Själen ser här, att hon blivit till en ofantlig

kärlekseld, som föds ur denna glödande punkt

i andens hjärta.  

12.   Det är bara få själar, som når så långt

som hit.  Men några har gjort det, särskilt de vilkas

dygd och ande måste ges vidare åt deras barn

i kommande led.

Avv andens förstlingsgåvor ger Gud i rikt

och mäktigt mått åt grundarna, och han gör det

alltefter den större eller mindre efterföljelse deras

lära och andlighet kommer att få.