Direktlänk till inlägg 24 april 2016
ANDRA STROFEN. DEL. 3.
25. De prövningar, som genomgås av dem,
vilka är bestämda för detta tillstånd, är av tre slag:
nämligen prövningar, tröstlöshet, fruktan
och frestelser från världens sida, och det
på många olika sätt; fresteler, torka och bedrövelser
från sinnets sida; plågor, mörker, trångmål,
övergivenhet, frestelser och nadra prövningar från andens sida.
Härigenom renas själen i sin andliga och sinnliga del på detta sätt som vi sagt i förklaringen till den fjärde versen i den första strofen.
Anledningen till att dessa prövningar är nödvändiga för att själen skall komma till detta tillstånd är, att denna mycket upphöjda förening intekan äga rum i själen, om hon inte blivit styrkt genom prövningar, frestelser och om hon inte renats genom plågor, mörker och trångmål.
Så förhåller det så också med en sublim dryck; den häller man bara i ett dryckeskärl, som är stabilt
och väl rengjort och förberett.
Genom de förra prövningarna rena soch stryks
nämligen sinnet och genom de senare prövningarna
förfinas, renas och förbereds anden.
Likaväl som de andar som inte är rena går igenom
eldens lidanden i det andra livet för att kunna bli
förenade med Gid i härligheten, så måste de i detta livet genomgå de nämnda plågornas eld för att kunna nå fram till fullkomlighetens förening.
Denna eld verkar i en del mer intensivt än i andra,
och den utför sitt verk på kortare tid hos somliga
än hos andra, alltefter den grad av förening,
som Gud vill upphöja dem till, och även med avseende på vad som behöver renas i var och en.
26. Genom dessa prövningar, för vilka Gud
utsätter själen och sinnena, förvärvar hon sig bitterligen dygder, kraft och fullkomlighet,
ty "dygdens kraft fullkomnas i svaghet"
( 2 Kor. 12:9 ), och så bearbetas hon genom att utstå dessa plågor.
Järn kan ju inte vara till nytta och kan inte anpassas efter den insikt smeden har, om det inte
först bearbetas med eld och hammare.
Det är som Jeremia säger om den eld, som gav honom insikt: "Han sände en eld i mina ben
och undervisade mig" ( Klag. 1:13 ).
Och Jeremia säger vidare om hammaren:
"Du tuktade mig, Herre, och jag blev därigenom
undervisad" ( Jer 31:18 ).'
Det är också därför Jesus Syraks säger:
"Vad kan den veta som aldrig har prövats?
Och den som intet har erfarit vet föga"
( 34:9-11 ).
27. Här bör vi ange orsaken till varför det är så få,
som nårfram till detta höga tillstånd av fullkomlighet i föreningen med Gud.
Man bör veta, att det inte beror på att Gud vill,
att det bara skall finnas få av dessa andar, som
upphöjts så högt.
Han skulle ju snarare vilja, att alla vore fullkomliga.
Men han finner bara få kärl, som kan utstå ett så högt och submilt verk.
Gud prövar dem i det lilla och finner dem vara så svaga, at de genast undflyr mödan och inte vill
underkasta sig minsta bedrvese och späkning.
Eftersom han således inte finner dem starka
och trogna i det lilla, där han i sin nåd började
slipa av och bearbeta dem,
inser han, attde kommer vara ännu svagare
i detstora.
Därför fortsätter han inte med att rena dem
och lyfta upp dem ur jordens stft genom späkningens möda.
För att kunna utstå detta hade de nämligen behövt större uthållighet och styrka än de visade sig
ha.
Det finns måga som önskar gå framåt och ständigt
och jämt ber Gud om att föra dem fram och leda dem till detta fullkomlighetens tillstånd.
Men när Gud sedan vill börja leda dem genom de första prövningarna och späkningarna, vilka ju är nödvändiga, vill de inte alls gå igenom dessa utan drar sig undan.
De flyr från livets smala väg och söker sig till den breda väg, som leder till deras egen vederkvickelse,
men det är ju denna väg, som leder till undergång
( Matt. 7:13-14 ).
På detta sätt lämnar de inte något utrymme för Gud
och kan inte ta emot vad de bad honom om,
nu när han börjar ge dem det.
Härigenom blir de liksom onyttiga kärl, ty även
om de vil nå fram till de fullkomligas tillstånd, önskar de inte bli ledda på den prövningarnas
väg, som är de fullkomligas väg.
Ja, de börjar knappt ens att slå in på denn vägen
genom att underkasta sig det minsta lilla,
alltså det som var och en får utstå.
Man kan svara dem med Jereia ord:
"Om du mödade dig när du köpte i kapp med
fotgängare, hur vill du då ta upp tävlan med hästar?
Och om du fick njuta lugn i fredens land, hur skall
du då bestå inför Jordanbygdens övermod?"
( 12:5 ).
Detta är som att säga: om du, när du råkade ut för
de prövningar, som alla levande varelser brukar möta på jämn och slät mark, tyckte att du sprang,
därför att det kostade dig så stor möda, då du ju
bara kan ta så få steg i taget, hur skall du då kunna
hålla jämna steg med hstarnas kliv, vilka betecknar
de prövningar som överskrider de vanliga och ofta förekommande och för vilka mänsklig styrka och snabbhet inte räcker till?
Om du inte velat lämna friden och bekvämligheten,
som finns i ditt land, vilket är din sinnlighet, eftersom du inte ville motarbeta och ta upp striden med den i något avseende, förstår jag inte,
hur du kan vilja ge dig ut på de strida
vattendrag, som andens plågor och prövningar är
och som når så mycket längre.
28. O ni själar, som när det gäller andens ting
vill vandra trygga och tröstade!
Om ni bara visste, hur mycket ni måste lida
och utstå för att koma till denna trygghet och tröst,
och hur ni utan att lida inte kan uppnå det som er själ längtar efter.
Ni skulle snarare gå tillbaka, om ni sökte någon som helst tröst, antingen hos Gud eller i det skapade.
I stället borde ni bära korset, och när ni väl hängde
på det, skulle ni önska att få dricka den rena gallan
och ättikan.
Ni skulle anse det för en stor lycka, att ni genom
att så dö bort från världen och från er själva skulle
få leva för Gud i andens njutningar.
Om ni tålmodigt och trofats bar de yttre prövningarna, vilk aalltid är små, skulle ni förtjäna att Gud fäste sina ögon på er för att rena och luttra er på ett innerligare sätt genom några andliga prövningar, som når längre in, i avsikt att så kunna
skänka er välsignelser ännu längre in i ert inre.
Dem som Gud bevisar en så underbar nåd att han
prövar dem djupare måste ha gjort honom många
tjänster, givit prov på stort tålamod och uthållighet
för hans skull och ha varit mycket välbehagliga
i sit liv och i sina verk inför honom.
Gud prövar dem på detta sätt för att kunna överhopa dem med gåvor och förtjänster.
Som vi kan läsa förhöll det sig så med den helige Tobias ( Tob. 12:13 ), till vilken den helige Rafael sade, att efter som han funnit behag inför Gud, så hade denne bevisat honom nåden att sända honom den frestelse, som satte honom mest på prov för att kunna upphöja honom så mycket mer.
Den heliga Skrift säger vidare, att han levde resten av sitt liv i glädje efter att ha gåt igenom denna frestelse ( Tob 14:2 ).
Detsamma ser vi hos den helige Job; han bejakade
det faktum, att Gud bejakade hans verk inför de goda och onda andarna och genast visade honom nåden att sända svåra prövningar över honom
för att därefter kunna upphöja honom
så mycket mer.
Detta gjorde Gud genom att mångfaldiga allt hans goda, både det andliga och det timliga
( Job. 1 --- 2; 42:12 ).
29. Gud handlar likadant med dem som han vill
föra framåt, och det på det sätt som är bäst för dem.
Han frestar dem och låter dem bli frestade för
att så upphöja dem så högt som möjligt,
så att de når fram till föreningen med den gudomliga visheten.
Denna är som David sade: "silver luttrat i elden,
prövat på jorden ------ alltså i vårt kött ----- och renat
sju gånger" ( Ps. 12:7 ), vilket betyder så mycket som det är möjligt.
Det finns ingen anledning, att vi skall uppehålla
oss ytterligare vid detta för att utreda vilka dessa
sju reningar är och hur var och en av dem måste
gå till, för att man skall uppnå denna vishet,
eller hur de sju graderna av kärlek i denna vishet
svarar mot dem.
För själen är enna vishet fortfarande som det silver,
som David talar om, hur stor och hög föreningen
än blir, men i det tillkommande livet kommer
den att vara som guld.
30. Själen bör alltså visa stor uthållighet och stort
tålamod, när Gud låter alla dessa yttre och inre lidanden och prövningar komma över henne.
De kan vara andliga eller kroppsliga, större eller
mindre, men hon bör ta emot dem alla, som om
de kom från Guds hand och gavs för at hjälpa
och bota henne och inte fly från den, då de ju tjänar till att ge henne hälsa.
Hon bör här lyssna till det råd den Vise ger:
"Om hans ande som har makten ommer över dig, lämna då intedin plats ( det betyder platsen och orten för din prövning, vilket är den vedermöda som han sände dig ), ty helandet kommer, som han säger, att göra slut på stora synder" ( Pred 10:4 ),
de vill säga, det kommer att skära avrötterna till dina synder och ofullkomligheter, alltså dina
dåliga vanor.
Den kamp, som vållas av prövningar, bertryck
och frestelser utplånar själens dåliga och ofullkomliga vanor, renar henne och gör henne stark.
Därför skall själen skatta det högt, när Gud sänder henne inre och yttre prövningar.
Hon bör förstå, att det blott är få som förjänar
att fulländas genom lidanden och plågas för att nå fram till ett så upphöjt tillstånd.
31. För att nu återvända till vår förklaring så vet
själen här, att allt har gått väl för henne och att
såsom tidigare hennes mörker var så är nu hennes ljus ( Ps. 139:12 ).
Hon får nu ta del i vederkvickelserna och riket liksom hon tidigare tagit del i lidandena
( jfr 2 Kor 1:7 ).
Det gudomliga goda, som kommit själen och kroppen till del, motsvarade helt hennes inre
och yttre prövningar, så att det inte fanns någon prövning, som inte svarade mot en stor belöning.
Detta bekänner hon nu när hon med stor tillfredsställelse säger: "OCH BETALAR VARJE SKULD".
Hon tackar Gud i denna vers, för att han tagit henne ut ur prövningarna liksom David också gjorde i sinn vers: "Hur många och hur svåra lidanden har du inte
visat mig, men ur alla har du befriat mig!
Ja, ännu en gång har du dragit mig upp ur jordens avgrunder.
Du ju har förökat din storsinthet, vänt dig till mig
och givit mig tröst" ( Ps 71.20-21 ).
Innan denna själ nådde fram till detta tillstånd. liknade hon Mardokeus, som satt vid palatsets
portar.
Hon grät på Susans torg över sittliv som var i fara;
hanbaren botklädnad och var ovillig att ta emot
skruden från drottning Ester.
Ingen belöning hade han fått för de tjänster han utfört åt kungen eller för den trofasthet han visat
när det gällde attför svara dennes liv och ära.
Men en dag får själen här, liksom det var fallet med Mardokeus, betalt för alla sina prövningar och
tjänster, och hon får inte bara träda in i palatset
och i kunglig skrud stå inför kungen, utan hon får
också ta emot kronan, spiran och tronen;
och dessutom får hon den kungliga ringen, för att
allt det som hon vill skall ske och allt det som hon inte vill inte skall ske i Brudgummens rike
( Est. 4:1---2; 6:3, 10, 11 9.
De som bedfinner sig i detta tillstånd uppnår nämligen allt det de vill.
Därför får hon här inte bara betalt, utan det är till och med så att judarna, hennes fiender, har dött,
och därmed menas de ofulkomliga begären, som sökte beröva henne det andliga livet, där hon
nu lever med sina förmögenheter och begär.
Det är skälet till att hon nu säger:
GENOM ATT DÖDA HAR DU FÖRVANDLAT DÖD
TILL LIV.
32. Döden är ingenting annat än ett berövande
av liv, och när livet träder fram, finns det inget spår
av död.
I fråga om det andliga finns det två slags liv;
det ena är saliggörande och består i att skåda Gud;
det måste man uppnå genom den kroppsliga
och naturliga döden som den helige Paulus säger:
"Vi vet att om vår lerhydda bryts ner, har vi en boning hos Gud i himmelen" ( 2 Kor. 5:1 ).
Det andra är det fullkomliga andliga livet,
vilket består i att man får äga Gud genom kärleksföreningen.
Detta uppnår man genom en fullständig späkning
av den egna naturens alla laster och begär.
Innan detta äger rum, kan man inte nå fram till detta andliga liv av förening med Gud i dess fullkomning, vilket också Aposteln säger med
dessa ord:
"Om ni lever efter köttet, kommer ni attdö, men om
ni med andens hjälp späker köttets gärningar,
kommer ni att leva" ( Rom 8:13 ).
33. Man bör därför veta, att det som själen här kallar "död" avser hela den gamla människan,
alltså varje bruk av förmögenheterna ---- minnet,
förståndet och viljan ------ i syfte att använda
sig av och ägna sig åt denna världens ting och söka
mätta sina begär med det skapade.
Allt detta hör till det gamla livets verksamhet,
vilket är döden för det nya livet, som är det
andliga livet.
Där kan inte själen leva på ett fullkomligt sätt,
om inte den gamla människan också dör på ett
fullkomligt sätt.
Aposteln förmanar oss ju okså att lägga av oss den
gamla människan och ikläda oss dennya, som är
skapad i enlighet med Gud själv, i rättfärdighet
och helighet ( Ef 4:22, 24 ).
I detta nya liv, där själen lever när hon nåt denna
fullkomnng av föreningen med Gud, som vi här talar om, har alla hennes begär och hennes förmögenheters verksamheter och böjelser,
vlka i sig själva utgjorde en dödens verksamhet
och ett berövande avdet andliga livet,
nu omvandlats och blivit gudomliga.
34. Eftersom varje levande varelse lever genom sin
verksamhet, som filosoferna säger, och själens
verksamhet är i Gud tack vare föreningen med honom, så lever hon alltså Guds liv.
Så har henne sdöd förbytts i liv, det animaliska livet har blivit andligt liv.
Förståndet, som före denna förening förstod på ett
naturligt sätt genom kraften och styrkan hos
sitt naturliga ljus ochmed hjälp av de naturliga sinnena, drivs och upplyses nu genom en annan
mycket högre princip:
Guds övernaturliga ljus, ovan sinnenas nivå.
Så har förstånet blivitgudmligt, ty genom föreningen har hennes förstånd Guds blivit ett.
Och viljan, som tidigare älskade på ett begränsat och livlöst sätt, alltså bara genom sin naturliga böjelse, har nu omvandlats till den gudomliga kärlekens liv, ty den älskar nu på ett fulländat sätt med gudomlig böjelse.
Den drivs genom den Helige Andes kraft, där den nu lever ett kärlekens liv.
Genom denna förening har nämligen Guds vilja och själens blivit en enda vilja.
Och minnet, som av sig självt inte varseblev annat
än de skapade tingens gestalter och bländverk,
har genom denna förening omformats, så att det nu
begrundar de eviga åren, som David talar om
( Ps. 77:6 ).
Det naturliga begäret, somm bara hde förmåga ochkraft att smaka de skapade ingens ljuvhet,
vilken leder till döden, har nu omvandlats till gudomlig smak och ljuvlighet.
Det drivs och mättas av en annan princip,
Guds ljuvlighrt, i vilken det är mer levande.
Eftersom det är förenat med honom, är det nu bara begär efter Gud.
Till sist är alla de röelser, aktiviteter och böjelser,
som själen förut hade och som stammade från
hennes naturliga livs pricip och styrka, nu döda
med avseende på denna deras egen verksamhet
och böjelse och har genom denna förening omvandlats till gudomliga rörelser och har sitt
liv i Gud.
Som en sann Guds dotter drivs nämligen själen nu av Guds Ande i allt, vilket den helige Paulus förkunnar när han säger:
"de som drivs av Guds ande är barn till Gud själv"
( Rom 8:14 ).
I enlighet med vad som sagts är denna själs förstånd, hennes vilja är Guds vilja, henne minne
är Guds eviga minne, hennes ljuvlighet är Guds ljuvlighet.
Vidare är det så, ätt även om denna själs substans inte är Guds substans, eftersom hon inte substantiellt kan förvandlas i honom, är hon ändå
Gud genom delaktighet i Gud, eftrsom hon är förenad med honom på detta sätt och är helt indragen i honom.
Deta äger rum i detta det andliga livets fullkomliga tillstånd, fastän det inte är
lika fullkomligt som i det tilkommnade livet.
Följaktligen är själen nu död för allt som var i sig själv.
Därför talar själen i denna vers sant, när hon säger detta som sig själv:
"GENOM ATT DÖDA HARDU FÖRVANDLAT DÖD
TILL LIV".
Likså kan hon här med full rätt instämma i den helige Paulus ord:
"Jag lever, men det är inte längre jag utann Kristus,
som lever i mig" ( Gal. 2:20 ).
Denna själs död är alltså förvandlad till Guds liv
ochApostelns ord när han säger att
"döden är uppslukad av seger" ( 1 KOr 15:54 )
gäller även henne.
Också det som profeten Hosea säger stämmer.
han talar ju i Guds namn:
"O död, jag kommer att bli din död!" ( 13:14 ).
Det är detsamma som om hon hade sagt:
eftersom jag är livet och döden för döden,
kommer döden att uppslukas av livet.
35. På detta sätt har själen dragits in i det
gudomliga livet.
Hon har blivit främmande för allt världsligt och timligt, ja, för allt naturligt begär.
Hon förts in i kungens gemak, där hon får smaka
och njuta av sin Älskade, samtidigt som hon
minns, att hans kärlek är mer än vin och säger:
"Svart är jag, dock är jag skön, ni Jerusalems döttrar" ( Höga Visan 1:3-4 ), ty min
naturliga svarta färg förvandlats till den
himmelske kungens skönhet.
36. I detta tillstånd av så fullkomligt liv lever själen alltid till det inre och yttre som i feststämning
och på sin andes tunga bär hon mycket ofta
på ett stort jubel till Gud, liksom en ny sång,
som alltid är ny och fylld av denglädje och kärlek,
som vetskapen omhennes lyckliga tillstånd föder.
Ibland lever hon i glädje och njutning och uttalar i sin ande dessa ord som Job yttrade:
"Min härlighet skall alltid förnyas och mina dagar skall jag mångfaldiga som palmträdet" ( 29:20 ).
Det är detsamma som att säga:
Gud som alltid förblir i sig själv på samma sätt
förnyar alla ting.
Den Vise säger också, att eftersom han alltid är förenad med mig i min härlighet ( Vish. 7:27 ).
Det betyder, att han inte skall låta den återvända till det gamla, så som den var förut, och jag skall
mångfaldiga mina dagar som palmträdet,
alltså lyfta mina förtjänster mot himlen,
liksom palmträdet sträcker sina kvistar mot himlen.
Förtjänsterna hos den själ som befinner sig i detta
tillstånd är vanligtvis många till antalet och av stort värde, och hon sjunger ofta till Gud i sin ande
och vill uttrycka allt det som David talar om i sin
psalm som börjar så:
"Jagvill upphöja dig, Herre, ty du har tagit emot mig" och särskilt i de två senare verserna,
som lyder:
"Du förvandlade min klagan i glädje för mig"
och "du rev sönder min botklädnad och omgjordade
mig med fröjd, för att min härlighet skall lovsjunga
dig för evigt!" ( Ps. 30:1, 12-13 ).
Man får inte förundra sig över att själen så ofta lever i denna glädje, detta jubel, välbehag
och lov av Gud.
Det beror på att hon, förutom den kunskap hon
har om de nådegåvor hon fått lära känna och motta,
här också får erfara att Gud är så angelägen
att överhopa henne med dyrbara, utsökta
och berömmande ord och att upphöja henne med
olika slags nådegåvor.
Därför förefaller det jälen, som om hon inte hade någon annan än henne i hela världen att överhopa med allt detta och som omhan överhuvudtaget
inte hade annat att göra än detta;
ja, det är som om hela han är till bara för henne.
Nu när själen känner på detta sätt, förkunnar
hon liksom bruden Höga visan:
"Min vän är min och jag är hans" ( 2:16 ).