FÖRSTA STROFEN  DEL . 2.

13.   Det skall framhållas, att kärleken är den böjelse,

stryka och kraft, som själen har för att komma till Gud.

Det är nämligen genom kärleken hon har, desto djupare tränger hon i Gud och desto mer finner hon i honom sin medelpunkt.

Vi kan alltså säga, att ju fler grader av kärlek till Gud själen kan uppnå, desto fler medelpunkter kan hon få i Gud, den ena djupare än den andra, ty den starkaste kärleken är också den förenar mest.

På detta sätt kan vi förstå vad Guds Son menade, när han sade att det fanns "många boningar i hans Faders hus"  ( Joh. 14:2 ).

För att nu själen skall befinna sig i sin medelpunkt, vilken, som vi sagt, är Gud, räcker det med att hon har en grad av kärlek, ty genom en enda grad förenas hon med honom av nåd.

Om hon har två grader av kärlek, kommer hon att förenas med honom och finna sin medelpunkt i honom i en annan medelpunkt längre in. 

Skulle hon ha tre grader av kärlek, når hon på liknande sätt en tredja medelpunkt i honom. Når hon upp till den högsta graden av kärlek, kommer Guds kärlek att såra själen i hennes innersta och djupaste medelpunkt, vilket innebär att han  förvandlar och upplyser henne i hela hennes väsen, förmåga och kraft.

Detta sker alltefter själens möjlighet att ta emot och det går ändå därhän, att hon kommer att likna Gud.  På samma sätt är det också med ljuset, som lyser på en ren och klar kristall; ju fler grader av ljus kristallen får ta emot, desto mer ljus samlar sig i den och desto mer lysande blir den i sin tur.

Och den kan bli så starkt belyst, att den själv förfaller vara bara ljus, på grund av att den tar emot ett så överflödande ljus.

Därför blir det möjligt att skilja kristallen från ljuset; den är ju så upplyst alltefter sin förmåga att ta emot ljuset, att den kommer att likna ljuset. 

14.   När själen alltså här säger att kärlekslågan

sårar "i hennes djupaste medelpunkt", menas med det att i den mån den når in i själva själens substans, kraft, och styrka, är det den Helige Ande

som sårar och ansätter henne där.

Men att själen säger så, betyder inte att hon vill

hävda, att detta sker på ett så substantiellt

och genomgripande sätt som det gör i det saliga

skådandet av Gud i de tillkmmande livet.

Även om själen i detta livet skulle uppnå det

höga tillstånd av fullkomlighet som vi talat om,

kommer hon inte att uppnå härlighetens fullkomliga

tillstånd och skulle helle raldrig kunna det.

Men det kan dock hända, att Gud någon enstaka gång skänker henne någon nådegåva, som liknar

detta.  Själen säger emellertid detta för att beskriva

den överflödande och oändligt rika njutning

och härlighet, som hon får erfara genom att den Helige Ande på detta sätt meddelar sig med henne.

Denna njutning är desto större och ljuvligare ju kraftigare och mer substantiellt själen förvandlas och finner sin medelpunkt i Gud.

Eftersom detta är det djupaste till vilket man i detta

livet kan komma ----- även om inte, som vi sade,

är så fullkomligt som i det tillkommande livet ------

kallar själen det för "den djupaste medelpunkten".

Fastän själen kanske redan i detta livet kan få del av kärlekens vana på ett lika fullkomligt sätt som

i det tillkommande, så blir varken dess aktivitet eller frukt lika fulkomlig.

Dock växer denna kärlekens frukt och aktivitet

så mycket i detta tillstånd, att det mycket liknar

tillståndet i det tillkommande livet och det i så

hög grad, att det verkligen förefaller själen vara

på detta sätt, och så vågar hon säga det som man

bara vågar säga om det tillkommande livet,

alltså; "I MIN SJÄLS DJUPASTE MEDELPUNKT".

15.  Eftersom de ovanliga ting och sällsynta erfarenheter, vilka vi tillskriver själen i detta tillstånd, är underbarare och mindre trovärdiga,

betvivlar jag inte att det finns somliga, som

på grund av att de varken har kunskap eller egen

erfarenhet av detta, inte ommer att tro på dem

eller att anse dem överdrivna eller mena att de

inte alls är så sublima som de i själva verket är.

Men jag svarar alla dem att "himlaljusets Fader"

( Jak. 1:17 ), vars hand inte är för kort

( Jes. 59:1 ), överflödande och utan avseende

till personen  ( Ef. 6:9 )´, strömmar in överallt,

där han finner öppenhet, liksom solstrålen gör.

Också den visar sig alltid med fröjd för människorna

på alla möjliga vägar och stigar.

Han tvekar eller ringaktar inte att "ha sin lust bland människors barn och i samförstånd leva bland dem på jordens rund"  ( Ords. 8:31 ).

Det förefaller inte alls otroligt att för en själ, som redan granskats, prövats och luttrats i vedermödornas, prövningarnas och allehanda frestelsers eld och därigenom befunnits vara trogna

i kärleken, i detta livet går i uppfyllelse det som

Guds Son lovade, nämligen "att om någon älskade

honom, skulle den Allraheligaste Treenigheten

komma och ta sin boning hos dennne"

( Joh. 14:23 ).

Detta sker genom att förståndet blir upplyst

på ett gudomligt sätt genom Sonens vishet,

genom att viljan finner sin lust i den Helige Ande och genom att Fadern mäktigt och kraftfullt

sluter henne till sig i sin ljuvliga och bottenlösa

omfamning.

16.  Om Gud verkar på detta sätt i vissa själar,

och det är verkligen sant att han gör det, då kan

vi vara säkra på, att den själ vi talar om inte blir eftersatt i fråga om dessa nådegåvor från Gud.

Det vi säger om den Helige Andes verkan i henne

är nämligen något mycket större än det som händer

i meddelandet av och förvandligen i kärlek.

       Detta senare är att likna vid kol som glöder

i jämförelse med det förra, vilket, som vi sagt

är kol där det inte bara glöder, utan där också

elden brinner så intensivt, att kolet utsänder

en levande låga.

Så kan dessa två slag av förening ------ föreningen

enbart av kärlek och föreningen där kärleken

är brinnande ------ i viss mån jämföras med det

som Jesaja säger om "Guds eld, som är på Sion,

och Guds ugn, som är i Jerusalem"  ( 31:9 ).

    

Det första betecknar den stridande Kyrkan,

i vilken kärlekens eld inte brinner helt och fullt,

och det andra betecknar FRIDENS ANBLICK,

alltså den  triumferande Kyrkan, där denna

kärlekens eld är som en ugn, upphettad av den

fullkomliga kärleken.

Även om nu denna själ, som vi sagt, inte nått fram till en sådan fullkomlighet som i himlen,

är ändå denna förening som en brinnnade ugn

i jämförelse med den vanliga föreningen.

Den är en strålande anblick, som är så mycket fridfullare, härligare och ömmare eftersom

lågan lyser klarare och intensivare än elden i kolet.

17.   Då själen sålunda erfar, att denna levande

kärlekslåga på ett livfullt sätt förmedlar allt gott

till henne, eftersom denna gudomliga kärlek

för med sig allt, säger hon:

"O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA SOM ÖMSINT SÅRAR!"

och med det menar hon: O upptända kärlek, som med dina kärleksfulla rörelser på ett underbart sätt

förhärligar mig!

Du gör det i lika hög grad som min själ förmår

ta emot det och bära det, vilket betyder att du

skänker mig gudomligt vetande efter måttet av mitt

förstånds förmåga och kompetens och att du skänker mig kärlek i enlighet med min viljas

hela styrka. 

Och du bereder mig njutning i min själs substans

genom de härliga flöden, som din gudomliga

beröring och substantiella förening utgör,

och der sker alltefter mit väsens renhet och mitt

minnes förmåga och rymd.

Det är detta som händer ( ja, mer än man kan

och förmår beskriva ), när denna kälekslåga

flammar upp i själen.

I den mån själen är helt renad i sin substans och i sina förmögenheter ----- minne, förståndet

och vilja ------ försänker den gudomliga substansen själen i sig själv genom sin gudomliga låga på

ett djupt, fint och sublimt sätt.

Det kan den göra därför att den, som den Vise säger,  "går in i allt till följd av sin renhet"

( Vish. 7:24 ).

Medan själen så försänkts i visheten, utsänder

den Helige Ande sin låga, som dallrar så härligt,

och eftersom detta är så ljuvligt, säger själen:

         EFTERSOM DU INTE LÄNGRE ORSAKAR

       MIG PLÅGA.

18.   Och det betyder: då du inte längre ansätter,

plågar eller tröttar ut mig som du gjorde förut.

         Man måste nämligen veta, att när själen befann sig i ett tillstånd av andlig rening,

det vill säga när hon började träda in i kontemplationen, var i nte denna Guds låga alls

så ljuv och mild för henne som den nu är i

föreningens tillstånd.

Vi måste stanna vid detta en stund för att kunna

förklara det. 

19. Man bör veta, att innan denna gudomliga

kärlekseld tränger in och förenar sig med själens

substans genom en fullständig och fulländad

luttring och renhet, så tillfogar denna låga,

som är den Helige Ande, själen sår i det att den

förstör och förtär alla brister i hennes dåliga vanor.

Detta är den Helige Andes verkan, genom vilken han bereder själen för den gudomliga föreningen

och kärleksförvandlingen i Gud.

Det är nämligen ------ och det måste man också veta

------- en och samma kärlekseld; den som senare

förenar sig med och förhärligar själen är detsamma,

som tidigare ansatte och renade henne.

På samma sätt är det med elden, som när den tränger in i trästycket, först ansätter och sårar

det med sin låga.

Därigenom torkar lågan ut träet och driver ut dess dåliga egenskaper ända tills lågans hetta förberett

det, så at elden helt kan tränga in i det och förvandla det till sig.

Andliga författare kallar detta RENINGENS VÄG.

På denna väg får själen gå igenom mycket

och hon lider av svåra plågor i anden, vilka ofta

också strömmar över till sinnena, ty denna låga

orsakar henne stor plåga.

I denna förberedande rening är lågan inte alls klar  för själen utan dunkel, och om den överhuvudtaget

sprider något ljus, är det bara för att hon skall

se och förnimma sitt elände och sina brister.

Den är inte heller ljuv för henne utan smärtsam,

ty även om den ibland skulle förmedla kärlekens

hetta, orsakar detta henne samtidigt både

lidande och nöd; och den bereder henne inte heller

njutning utan ger henne bara torka.

Även om Gud i sin välvilja då och då ger själen

verdervickelse för att styrka och uppmuntra

henne, så får hon dyrt betala för den med andra prövningar, både före och efteråt.

Lågan är inte vederkvickande för henne

och skänker inte frid utan är i stället förtärande

och brysk, därför att den plågar och tröttar

ut henne med anblicken av henne själv sådan

hon är.

Därför är den inte angenäm för henne utan får henne snarare att känna sig eländig och bitter

i det andliga ljus, som kommer från denna

självkännedom.

Jeremia säger om detta att "Gud sände eld i hennes

ben och undervisade henne"  ( Klag. 1:13 ),

och David säger i sin tur att "han prövade henne

i elden"  ( Ps. 17:3 ).

20.  Därför lider själen på detta stadium av stort

mörker i förståndet, av stor torka och plåga

i sin vilja, och i minnet lider hon av en smärtsam

insikt i sitt eget elände.

Det beror på att hennes andliga ögon är mycket

klarseende i denna självkännedom.

I sin substans lider själenn av övergivenhet

och den yttersta fattigdom, av torka och köld

och ibland även av hetta.

Hon finne rinte lindring i något och inte heller någon

enda tanke som kan trösta henne.

Det är rentav omöjligt för henne att ens höja sitt

hjärta till Gud, så stor plåga orsakar denna låga henne.

Så beskriver Job det som Gud gjorde med honom

i denna prövning:

"Du förvandlades för mig till en grym fiende"

( 30:21 ).

När själen får lida av allt detta samtidigt, tycker

hon i sanning att det verkar som om Gud är missnöjd med henne och handlar grymt mot henne.

21.  Man kan omöjligt skildra de lidanden,

som själen genomgår under denna tid.

Det är inte mycket som skiljer dem från skärseldens lidanden, och jag vet inte, hur jag här skall

kunna göra detta stora betryck begripligt och inte

heller hur svårt det är som själen erfar och genomgår, om jag inte får använda Jeremias ord

angående detta:

"Jag är en man, som får skåda mitt elände under

hans vredes ris. 

Mig har han hotat och låtit vandra genom mörker

och inte genom ljus.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,

åter och åter.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har

krossat benen i mig.

Han har kringskansat och omvärvt mig med galla

och vedermöda.

I mörker har han lagt mig såsom de för evigt döda.

Han har kringmurat mig, så att jag inte kommer ut,

han har lagt på mig tunga fjättrar.

Ja, än mer, ty hur jag än klagar och bönfaller

tillstoppar han öronen för min bön.

Med huggen sten har han murat för mina vägar;

mina stigar och steg har han gjort svåra"

( Klag. 3:1-9 ).

Allt detta säger alltså Jeremia, ja, i fortsättningen

säger han ännu mycket mer.

      Eftersom nu Gud på detta sätt tar själen under

behandling och botar henne från hennes många

sjukdomar för att göra henne helt frisk,

måste hon nödvändigtvis lida på grund av dessa

sina sjukdomar under en sådan kur och rening.

Han lägger nämligen här hennes hjärta på glöden

för att driva ut alla onda andar och jaga dem

på flykten  ( Tob. 6:8 ).

På samma sätt kommer själens alla sjukdomar

fram i ljuset; de ställs inför själens ögon,

för att hon skall se dem och kunna bli botad.

22.   Därför ser och känner själen nu i den gudomliga eldens ljus och hetta de svagheter

och det elände, som tidigare var så rotade i henne

och så väl dolda där, att hon inte kunde se eller

känna dem.

Det är som med fuktigheten, som fanns i trästycket; den förblev okänd, ända tills elden trängde in i

träet och fick det att svettas, ryka och knastra.

Det är  just så den ofullkomliga själen reagerar

på lågans beröring.

Nu förhåller det sig på följande sätt., och det är

sannerligen förunderligt, att det i själen vid denna

tid finns motsatser, som reser sig mot Guds,

vilka ansätter själen.

Det är ju som filosoferna säger: en motsats framhäver en annan när de ställs invid varandra.

Dessa motsatser bekämpar varandra i själen

genom att en del försöker driva bort de andra

för att så kunna härska i henne.

Med detta menas å ena sidan Guds egenskaper

och dygder, vilka är alltigenom fullkomliga,

och å andra sidan själens vanor och egenskaper,

som är alltigenom ofullkomliga.

Det innebär att ett lidande för själen att ha dessa

motsater inom sig.

När denna låga, som är otroligt lysande, ansätter

själen, lyser dess ljus i själens mörker, som är

otroligt mörk.

Hon förnimmer då klart sitt eget naturliga mörker,

att det är fullt av fördärv och att det sätter sig upp

mot det övernaturliga ljuset.

Det är inte möjligt för henne att förnimma detta

övernaturliga ljuset, eftersom hon inte har det

inom sig, vilket är fallet med hennes eget mörker,

och mörkret inte innefattar ljuset

( Joh. 1:5 ).

Själen kommer nu att få erfara detta sitt mörker i

samma grad som ljuset ansätter det.

Själarna kan nämligen inte uppfatta sitt mörker,

om inte detta gudomliga ljus ansätter det,

och det sker ändå till dess att ljuset drivit ut mörkret.

När själen så blivit helt genomlyst och förvandlad,

kommer hon attfå se ljuset inom sig,

eftersom hennes andlig aögon blivit renat och styrkt av det gudomliga ljuset.

Ett oändligt ljus är nämligen fullständigt mörker

för en oren och svag blick, därför att dess

utomordentliga skärpa förblindar synförmågan.

Så orsakade också denna låga en plga för

förståndets blick.

23.  Lågan är i sig själv i högsta grad full av kärlek

och ömhet och den ansätter viljan på ett mycket

kärleksfullt sätt, men viljan är i sig själv i högsta

grad torr och hård.

När nu lågan kärleksfullt och ömsint ansätter viljan,

knner den sin naturliga hårdhet och torka gentemot

Gud.

Hårdhet erfar man nämligen just samman med ömhet och torka samman med kärlek.

Viljan kan inte alls erfara hur kärleksfull och ömsint

lågan är, eftersom dess egen hårdehet och torka

hindrar den från att göra det.

Det är först när dessa drivits ut ur viljan ----- ty deras

motsatser, omhet och  kärlek, kan inte samtidigt rymmas där ----- som denna kommer att kunna

göra det, och då skall Guds kärlek och ömhet

härska där.

Lågan var alltså plågsam för viljan, därför att den

fick viljan att förnimma sin hårdhet och torka

och lida av detta.

Eftersom nu denna låga är omätlig och ytterst

vittgående och viljan begränsad och trång,

känner viljan denna sin begränsning och  trånghet

i samma mån som lågan ansätter den.

Det kommer att förbli så, ända tills lågan tränger in

i den och utvidgar den, så stt det blir möjligt för den att öppna sig och ta emot lågan.

Vidare förhåller det sig så, att eftersom denna låga

är utsökt och ljuvlig och viljans andliga gom

blivit vanställd av sina förvirrade lidelsers vätskor,

så framstår lågan för viljan som bitter och fadd.

Därför kan den inte smaka Guds kärleks ljuvliga

föda.

På så sätt erfar viljan också sitt betryck och sin

avsaknad av aptit inför denna ytterst vittfamnande

och allra ljuvligaste låga och kan inte alls känna

dess smak, ty den erfar inte lågan inom sig,

det enda den erfar är det som den har inom sig,

nämligen sitt eget elände.

Och till sist, eftersom denna låga är uppfylld

av oändliga rikedomar och är full av godhet

och behag och själen i sig själv är ytterst fattig

och inte äger något gott eller något som kan

tillfredsställa henne, så inser och erfar hon klart

och tydligt sitt elände, sin fattigdom och ondska

vid sidan av dessa  rikedomar, denna godhet

och detta behag, som lågan är full av.

Hon kan inte förnimma dem, därför att ondskan

inte förstår sig på godheten och fattigdomen

inte förstår sig på rikedomen och så vidare.

Det kommer att förbli på det viset, ända till dess

att lågan har renat själen helt och hållet

och genom förvandlingen berikat, förhärligat

och berett henne njutning.

Så förstår vi att lågan förut förorsakade själen

plåga på ett sätt, som trotsar all beskrivning.

Det var dessa motsatser som inom henne kämpade

om herraväldet: Gud, som innefattar all

fullkomlighet, stred mot själens ofullkomliga vanor.

Det skedde för att Gud, i det han förvandlade henne i sig, skulle göra henne mild och fridsam

och lysa upp henne, så som elden gör med

trästycket när den trängt in där. 

24.   Det är endast i några få själar som denna rening äger rum på et så intensivt sätt, ja,

bara i dem vilka Herren vill lyfta upp till en högre grad av förening.

Han förbereder nämligen varje själ genom en mer

eller mindre kraftig rening, som överensstämmer

med en grad av förening han vill lyfta henne upp

till och som även motsvarar hennes orenhet

och ofullkomlighet.

Detta lidande påminner om skärseldens.

Liksom andarna renas där för att de skall kunna

se Gud genom det klara skådandet i det

tillkommande livet, så renas också själarna här på sitt sätt för att kunna förvandlas i honom genom

kärleken redan i detta livet.

25.   I SJÄLENS DUNKLA NATT I BESTIGNINGEN

BERGET KARMEL behandlade vi denna reningens

intensitet, hur den ibland är större, ibland

mindre, och när den berör förståndet,

viljan respektive minnet samt även själens substans, men likaså när den avser själen som helhet.

Vi beskrev där också reningen av den sinnliga

delen och hur man skall kunna veta när den berör

antingen denna eller den andliga delen samt vid

vilken tidpunkt och etapp eller på vilket stadium av den andliga vägen det börjar inträffa.

Jag säger därför ingenting vidare om detta, eftersom det inte tjänar syftet med denna framställning.  Det räcker med att veta, att den

Gud som nu vill komma in i själen genom att förena

sig med henne och förvandla henne i kärlek,

&