Direktlänk till inlägg 17 april 2016
FÖRSTA STROFEN DEL . 2.
13. Det skall framhållas, att kärleken är den böjelse,
stryka och kraft, som själen har för att komma till Gud.
Det är nämligen genom kärleken hon har, desto djupare tränger hon i Gud och desto mer finner hon i honom sin medelpunkt.
Vi kan alltså säga, att ju fler grader av kärlek till Gud själen kan uppnå, desto fler medelpunkter kan hon få i Gud, den ena djupare än den andra, ty den starkaste kärleken är också den förenar mest.
På detta sätt kan vi förstå vad Guds Son menade, när han sade att det fanns "många boningar i hans Faders hus" ( Joh. 14:2 ).
För att nu själen skall befinna sig i sin medelpunkt, vilken, som vi sagt, är Gud, räcker det med att hon har en grad av kärlek, ty genom en enda grad förenas hon med honom av nåd.
Om hon har två grader av kärlek, kommer hon att förenas med honom och finna sin medelpunkt i honom i en annan medelpunkt längre in.
Skulle hon ha tre grader av kärlek, når hon på liknande sätt en tredja medelpunkt i honom. Når hon upp till den högsta graden av kärlek, kommer Guds kärlek att såra själen i hennes innersta och djupaste medelpunkt, vilket innebär att han förvandlar och upplyser henne i hela hennes väsen, förmåga och kraft.
Detta sker alltefter själens möjlighet att ta emot och det går ändå därhän, att hon kommer att likna Gud. På samma sätt är det också med ljuset, som lyser på en ren och klar kristall; ju fler grader av ljus kristallen får ta emot, desto mer ljus samlar sig i den och desto mer lysande blir den i sin tur.
Och den kan bli så starkt belyst, att den själv förfaller vara bara ljus, på grund av att den tar emot ett så överflödande ljus.
Därför blir det möjligt att skilja kristallen från ljuset; den är ju så upplyst alltefter sin förmåga att ta emot ljuset, att den kommer att likna ljuset.
14. När själen alltså här säger att kärlekslågan
sårar "i hennes djupaste medelpunkt", menas med det att i den mån den når in i själva själens substans, kraft, och styrka, är det den Helige Ande
som sårar och ansätter henne där.
Men att själen säger så, betyder inte att hon vill
hävda, att detta sker på ett så substantiellt
och genomgripande sätt som det gör i det saliga
skådandet av Gud i de tillkmmande livet.
Även om själen i detta livet skulle uppnå det
höga tillstånd av fullkomlighet som vi talat om,
kommer hon inte att uppnå härlighetens fullkomliga
tillstånd och skulle helle raldrig kunna det.
Men det kan dock hända, att Gud någon enstaka gång skänker henne någon nådegåva, som liknar
detta. Själen säger emellertid detta för att beskriva
den överflödande och oändligt rika njutning
och härlighet, som hon får erfara genom att den Helige Ande på detta sätt meddelar sig med henne.
Denna njutning är desto större och ljuvligare ju kraftigare och mer substantiellt själen förvandlas och finner sin medelpunkt i Gud.
Eftersom detta är det djupaste till vilket man i detta
livet kan komma ----- även om inte, som vi sade,
är så fullkomligt som i det tillkommande livet ------
kallar själen det för "den djupaste medelpunkten".
Fastän själen kanske redan i detta livet kan få del av kärlekens vana på ett lika fullkomligt sätt som
i det tillkommande, så blir varken dess aktivitet eller frukt lika fulkomlig.
Dock växer denna kärlekens frukt och aktivitet
så mycket i detta tillstånd, att det mycket liknar
tillståndet i det tillkommande livet och det i så
hög grad, att det verkligen förefaller själen vara
på detta sätt, och så vågar hon säga det som man
bara vågar säga om det tillkommande livet,
alltså; "I MIN SJÄLS DJUPASTE MEDELPUNKT".
15. Eftersom de ovanliga ting och sällsynta erfarenheter, vilka vi tillskriver själen i detta tillstånd, är underbarare och mindre trovärdiga,
betvivlar jag inte att det finns somliga, som
på grund av att de varken har kunskap eller egen
erfarenhet av detta, inte ommer att tro på dem
eller att anse dem överdrivna eller mena att de
inte alls är så sublima som de i själva verket är.
Men jag svarar alla dem att "himlaljusets Fader"
( Jak. 1:17 ), vars hand inte är för kort
( Jes. 59:1 ), överflödande och utan avseende
till personen ( Ef. 6:9 )´, strömmar in överallt,
där han finner öppenhet, liksom solstrålen gör.
Också den visar sig alltid med fröjd för människorna
på alla möjliga vägar och stigar.
Han tvekar eller ringaktar inte att "ha sin lust bland människors barn och i samförstånd leva bland dem på jordens rund" ( Ords. 8:31 ).
Det förefaller inte alls otroligt att för en själ, som redan granskats, prövats och luttrats i vedermödornas, prövningarnas och allehanda frestelsers eld och därigenom befunnits vara trogna
i kärleken, i detta livet går i uppfyllelse det som
Guds Son lovade, nämligen "att om någon älskade
honom, skulle den Allraheligaste Treenigheten
komma och ta sin boning hos dennne"
( Joh. 14:23 ).
Detta sker genom att förståndet blir upplyst
på ett gudomligt sätt genom Sonens vishet,
genom att viljan finner sin lust i den Helige Ande och genom att Fadern mäktigt och kraftfullt
sluter henne till sig i sin ljuvliga och bottenlösa
omfamning.
16. Om Gud verkar på detta sätt i vissa själar,
och det är verkligen sant att han gör det, då kan
vi vara säkra på, att den själ vi talar om inte blir eftersatt i fråga om dessa nådegåvor från Gud.
Det vi säger om den Helige Andes verkan i henne
är nämligen något mycket större än det som händer
i meddelandet av och förvandligen i kärlek.
Detta senare är att likna vid kol som glöder
i jämförelse med det förra, vilket, som vi sagt
är kol där det inte bara glöder, utan där också
elden brinner så intensivt, att kolet utsänder
en levande låga.
Så kan dessa två slag av förening ------ föreningen
enbart av kärlek och föreningen där kärleken
är brinnande ------ i viss mån jämföras med det
som Jesaja säger om "Guds eld, som är på Sion,
och Guds ugn, som är i Jerusalem" ( 31:9 ).
Det första betecknar den stridande Kyrkan,
i vilken kärlekens eld inte brinner helt och fullt,
och det andra betecknar FRIDENS ANBLICK,
alltså den triumferande Kyrkan, där denna
kärlekens eld är som en ugn, upphettad av den
fullkomliga kärleken.
Även om nu denna själ, som vi sagt, inte nått fram till en sådan fullkomlighet som i himlen,
är ändå denna förening som en brinnnade ugn
i jämförelse med den vanliga föreningen.
Den är en strålande anblick, som är så mycket fridfullare, härligare och ömmare eftersom
lågan lyser klarare och intensivare än elden i kolet.
17. Då själen sålunda erfar, att denna levande
kärlekslåga på ett livfullt sätt förmedlar allt gott
till henne, eftersom denna gudomliga kärlek
för med sig allt, säger hon:
"O LEVANDE KÄRLEKSLÅGA SOM ÖMSINT SÅRAR!"
och med det menar hon: O upptända kärlek, som med dina kärleksfulla rörelser på ett underbart sätt
förhärligar mig!
Du gör det i lika hög grad som min själ förmår
ta emot det och bära det, vilket betyder att du
skänker mig gudomligt vetande efter måttet av mitt
förstånds förmåga och kompetens och att du skänker mig kärlek i enlighet med min viljas
hela styrka.
Och du bereder mig njutning i min själs substans
genom de härliga flöden, som din gudomliga
beröring och substantiella förening utgör,
och der sker alltefter mit väsens renhet och mitt
minnes förmåga och rymd.
Det är detta som händer ( ja, mer än man kan
och förmår beskriva ), när denna kälekslåga
flammar upp i själen.
I den mån själen är helt renad i sin substans och i sina förmögenheter ----- minne, förståndet
och vilja ------ försänker den gudomliga substansen själen i sig själv genom sin gudomliga låga på
ett djupt, fint och sublimt sätt.
Det kan den göra därför att den, som den Vise säger, "går in i allt till följd av sin renhet"
( Vish. 7:24 ).
Medan själen så försänkts i visheten, utsänder
den Helige Ande sin låga, som dallrar så härligt,
och eftersom detta är så ljuvligt, säger själen:
EFTERSOM DU INTE LÄNGRE ORSAKAR
MIG PLÅGA.
18. Och det betyder: då du inte längre ansätter,
plågar eller tröttar ut mig som du gjorde förut.
Man måste nämligen veta, att när själen befann sig i ett tillstånd av andlig rening,
det vill säga när hon började träda in i kontemplationen, var i nte denna Guds låga alls
så ljuv och mild för henne som den nu är i
föreningens tillstånd.
Vi måste stanna vid detta en stund för att kunna
förklara det.
19. Man bör veta, att innan denna gudomliga
kärlekseld tränger in och förenar sig med själens
substans genom en fullständig och fulländad
luttring och renhet, så tillfogar denna låga,
som är den Helige Ande, själen sår i det att den
förstör och förtär alla brister i hennes dåliga vanor.
Detta är den Helige Andes verkan, genom vilken han bereder själen för den gudomliga föreningen
och kärleksförvandlingen i Gud.
Det är nämligen ------ och det måste man också veta
------- en och samma kärlekseld; den som senare
förenar sig med och förhärligar själen är detsamma,
som tidigare ansatte och renade henne.
På samma sätt är det med elden, som när den tränger in i trästycket, först ansätter och sårar
det med sin låga.
Därigenom torkar lågan ut träet och driver ut dess dåliga egenskaper ända tills lågans hetta förberett
det, så at elden helt kan tränga in i det och förvandla det till sig.
Andliga författare kallar detta RENINGENS VÄG.
På denna väg får själen gå igenom mycket
och hon lider av svåra plågor i anden, vilka ofta
också strömmar över till sinnena, ty denna låga
orsakar henne stor plåga.
I denna förberedande rening är lågan inte alls klar för själen utan dunkel, och om den överhuvudtaget
sprider något ljus, är det bara för att hon skall
se och förnimma sitt elände och sina brister.
Den är inte heller ljuv för henne utan smärtsam,
ty även om den ibland skulle förmedla kärlekens
hetta, orsakar detta henne samtidigt både
lidande och nöd; och den bereder henne inte heller
njutning utan ger henne bara torka.
Även om Gud i sin välvilja då och då ger själen
verdervickelse för att styrka och uppmuntra
henne, så får hon dyrt betala för den med andra prövningar, både före och efteråt.
Lågan är inte vederkvickande för henne
och skänker inte frid utan är i stället förtärande
och brysk, därför att den plågar och tröttar
ut henne med anblicken av henne själv sådan
hon är.
Därför är den inte angenäm för henne utan får henne snarare att känna sig eländig och bitter
i det andliga ljus, som kommer från denna
självkännedom.
Jeremia säger om detta att "Gud sände eld i hennes
ben och undervisade henne" ( Klag. 1:13 ),
och David säger i sin tur att "han prövade henne
i elden" ( Ps. 17:3 ).
20. Därför lider själen på detta stadium av stort
mörker i förståndet, av stor torka och plåga
i sin vilja, och i minnet lider hon av en smärtsam
insikt i sitt eget elände.
Det beror på att hennes andliga ögon är mycket
klarseende i denna självkännedom.
I sin substans lider själenn av övergivenhet
och den yttersta fattigdom, av torka och köld
och ibland även av hetta.
Hon finne rinte lindring i något och inte heller någon
enda tanke som kan trösta henne.
Det är rentav omöjligt för henne att ens höja sitt
hjärta till Gud, så stor plåga orsakar denna låga henne.
Så beskriver Job det som Gud gjorde med honom
i denna prövning:
"Du förvandlades för mig till en grym fiende"
( 30:21 ).
När själen får lida av allt detta samtidigt, tycker
hon i sanning att det verkar som om Gud är missnöjd med henne och handlar grymt mot henne.
21. Man kan omöjligt skildra de lidanden,
som själen genomgår under denna tid.
Det är inte mycket som skiljer dem från skärseldens lidanden, och jag vet inte, hur jag här skall
kunna göra detta stora betryck begripligt och inte
heller hur svårt det är som själen erfar och genomgår, om jag inte får använda Jeremias ord
angående detta:
"Jag är en man, som får skåda mitt elände under
hans vredes ris.
Mig har han hotat och låtit vandra genom mörker
och inte genom ljus.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,
åter och åter.
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har
krossat benen i mig.
Han har kringskansat och omvärvt mig med galla
och vedermöda.
I mörker har han lagt mig såsom de för evigt döda.
Han har kringmurat mig, så att jag inte kommer ut,
han har lagt på mig tunga fjättrar.
Ja, än mer, ty hur jag än klagar och bönfaller
tillstoppar han öronen för min bön.
Med huggen sten har han murat för mina vägar;
mina stigar och steg har han gjort svåra"
( Klag. 3:1-9 ).
Allt detta säger alltså Jeremia, ja, i fortsättningen
säger han ännu mycket mer.
Eftersom nu Gud på detta sätt tar själen under
behandling och botar henne från hennes många
sjukdomar för att göra henne helt frisk,
måste hon nödvändigtvis lida på grund av dessa
sina sjukdomar under en sådan kur och rening.
Han lägger nämligen här hennes hjärta på glöden
för att driva ut alla onda andar och jaga dem
på flykten ( Tob. 6:8 ).
På samma sätt kommer själens alla sjukdomar
fram i ljuset; de ställs inför själens ögon,
för att hon skall se dem och kunna bli botad.
22. Därför ser och känner själen nu i den gudomliga eldens ljus och hetta de svagheter
och det elände, som tidigare var så rotade i henne
och så väl dolda där, att hon inte kunde se eller
känna dem.
Det är som med fuktigheten, som fanns i trästycket; den förblev okänd, ända tills elden trängde in i
träet och fick det att svettas, ryka och knastra.
Det är just så den ofullkomliga själen reagerar
på lågans beröring.
Nu förhåller det sig på följande sätt., och det är
sannerligen förunderligt, att det i själen vid denna
tid finns motsatser, som reser sig mot Guds,
vilka ansätter själen.
Det är ju som filosoferna säger: en motsats framhäver en annan när de ställs invid varandra.
Dessa motsatser bekämpar varandra i själen
genom att en del försöker driva bort de andra
för att så kunna härska i henne.
Med detta menas å ena sidan Guds egenskaper
och dygder, vilka är alltigenom fullkomliga,
och å andra sidan själens vanor och egenskaper,
som är alltigenom ofullkomliga.
Det innebär att ett lidande för själen att ha dessa
motsater inom sig.
När denna låga, som är otroligt lysande, ansätter
själen, lyser dess ljus i själens mörker, som är
otroligt mörk.
Hon förnimmer då klart sitt eget naturliga mörker,
att det är fullt av fördärv och att det sätter sig upp
mot det övernaturliga ljuset.
Det är inte möjligt för henne att förnimma detta
övernaturliga ljuset, eftersom hon inte har det
inom sig, vilket är fallet med hennes eget mörker,
och mörkret inte innefattar ljuset
( Joh. 1:5 ).
Själen kommer nu att få erfara detta sitt mörker i
samma grad som ljuset ansätter det.
Själarna kan nämligen inte uppfatta sitt mörker,
om inte detta gudomliga ljus ansätter det,
och det sker ändå till dess att ljuset drivit ut mörkret.
När själen så blivit helt genomlyst och förvandlad,
kommer hon attfå se ljuset inom sig,
eftersom hennes andlig aögon blivit renat och styrkt av det gudomliga ljuset.
Ett oändligt ljus är nämligen fullständigt mörker
för en oren och svag blick, därför att dess
utomordentliga skärpa förblindar synförmågan.
Så orsakade också denna låga en plga för
förståndets blick.
23. Lågan är i sig själv i högsta grad full av kärlek
och ömhet och den ansätter viljan på ett mycket
kärleksfullt sätt, men viljan är i sig själv i högsta
grad torr och hård.
När nu lågan kärleksfullt och ömsint ansätter viljan,
knner den sin naturliga hårdhet och torka gentemot
Gud.
Hårdhet erfar man nämligen just samman med ömhet och torka samman med kärlek.
Viljan kan inte alls erfara hur kärleksfull och ömsint
lågan är, eftersom dess egen hårdehet och torka
hindrar den från att göra det.
Det är först när dessa drivits ut ur viljan ----- ty deras
motsatser, omhet och kärlek, kan inte samtidigt rymmas där ----- som denna kommer att kunna
göra det, och då skall Guds kärlek och ömhet
härska där.
Lågan var alltså plågsam för viljan, därför att den
fick viljan att förnimma sin hårdhet och torka
och lida av detta.
Eftersom nu denna låga är omätlig och ytterst
vittgående och viljan begränsad och trång,
känner viljan denna sin begränsning och trånghet
i samma mån som lågan ansätter den.
Det kommer att förbli så, ända tills lågan tränger in
i den och utvidgar den, så stt det blir möjligt för den att öppna sig och ta emot lågan.
Vidare förhåller det sig så, att eftersom denna låga
är utsökt och ljuvlig och viljans andliga gom
blivit vanställd av sina förvirrade lidelsers vätskor,
så framstår lågan för viljan som bitter och fadd.
Därför kan den inte smaka Guds kärleks ljuvliga
föda.
På så sätt erfar viljan också sitt betryck och sin
avsaknad av aptit inför denna ytterst vittfamnande
och allra ljuvligaste låga och kan inte alls känna
dess smak, ty den erfar inte lågan inom sig,
det enda den erfar är det som den har inom sig,
nämligen sitt eget elände.
Och till sist, eftersom denna låga är uppfylld
av oändliga rikedomar och är full av godhet
och behag och själen i sig själv är ytterst fattig
och inte äger något gott eller något som kan
tillfredsställa henne, så inser och erfar hon klart
och tydligt sitt elände, sin fattigdom och ondska
vid sidan av dessa rikedomar, denna godhet
och detta behag, som lågan är full av.
Hon kan inte förnimma dem, därför att ondskan
inte förstår sig på godheten och fattigdomen
inte förstår sig på rikedomen och så vidare.
Det kommer att förbli på det viset, ända till dess
att lågan har renat själen helt och hållet
och genom förvandlingen berikat, förhärligat
och berett henne njutning.
Så förstår vi att lågan förut förorsakade själen
plåga på ett sätt, som trotsar all beskrivning.
Det var dessa motsatser som inom henne kämpade
om herraväldet: Gud, som innefattar all
fullkomlighet, stred mot själens ofullkomliga vanor.
Det skedde för att Gud, i det han förvandlade henne i sig, skulle göra henne mild och fridsam
och lysa upp henne, så som elden gör med
trästycket när den trängt in där.
24. Det är endast i några få själar som denna rening äger rum på et så intensivt sätt, ja,
bara i dem vilka Herren vill lyfta upp till en högre grad av förening.
Han förbereder nämligen varje själ genom en mer
eller mindre kraftig rening, som överensstämmer
med en grad av förening han vill lyfta henne upp
till och som även motsvarar hennes orenhet
och ofullkomlighet.
Detta lidande påminner om skärseldens.
Liksom andarna renas där för att de skall kunna
se Gud genom det klara skådandet i det
tillkommande livet, så renas också själarna här på sitt sätt för att kunna förvandlas i honom genom
kärleken redan i detta livet.
25. I SJÄLENS DUNKLA NATT I BESTIGNINGEN
BERGET KARMEL behandlade vi denna reningens
intensitet, hur den ibland är större, ibland
mindre, och när den berör förståndet,
viljan respektive minnet samt även själens substans, men likaså när den avser själen som helhet.
Vi beskrev där också reningen av den sinnliga
delen och hur man skall kunna veta när den berör
antingen denna eller den andliga delen samt vid
vilken tidpunkt och etapp eller på vilket stadium av den andliga vägen det börjar inträffa.
Jag säger därför ingenting vidare om detta, eftersom det inte tjänar syftet med denna framställning. Det räcker med att veta, att den
Gud som nu vill komma in i själen genom att förena
sig med henne och förvandla henne i kärlek,
&