Direktlänk till inlägg 24 april 2016

LEVANDE KÄRLEKLÅGA. TREDJE STROFEN. A. 1. Kpitel. 1-13.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 april 2016 03:06

TREDJE STROFEN.   DEL.  1.


O FACKLOR AV ELD!


I ER STRÅLGLANS


GER SINNETS DJUPA GROTTOR,


EN GÅNG MÖRKA OCH BLINDA


NU MED SÄLLSAM SKÖNHET


BÅDE LJUS OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE.


FÖRKLARING.


1.   Må det nu behaga Gud att skänka sin nåd,

ty den behövs verkligen i hög grad för att förklara

den djupa meningen i denna strof.


Den som läser denna strof måste göra det på ett

uppmärksamt sätt, ty om han inte har erfarenhet av dessa ting, kommer det kanske att verka en aning

dunkelt och omständigt.


Men för den som har erfarenhet kommer det nog att vara klart och angenämt.

Denna strof lovprisar och tackar själen sin Brudgum

för de stora nådegåvor, som hon genom denna förening med honom får motta.


Hon säger här att hon genom denna förening tar emot många djupa insikter om honom själv.

          Det är en insikt, som är full av kärlek och som förmedlar ljus och kärlek till själens förmögenheter och sinnen, vilka före denna förening var dunkla

och blinda.


Nu kan de upplysas och ta emot kärlekens värme,

och det gr de också för att i sin tur kunna ge ljus och kärlek åt honom, som upplyste och uptände

dem i kärlek.


Denn som verkligen älskar är ju nöjd, bara han får

använda allt han är i sig själv, allt han förmår,

allt han har och mottar för den älskade.


Ju mer detta är, desto mer glädje erfar han av att ge det.  Det är av detta själen får njuta här,

därför att hon kan stråla inför sin Älskade och älska honom tack vare den strålglans och kärlek hon

mottar.  Versen lyder:


O FAKLOR AV ELD! 


2.   För det första bör man veta, att facklor har

två egenskaper, nämligen att lysa och avge värme.


För att man skall förstå hurdana dessa facklor är,

som själen här talar om, och hur de lyser och glöder i henne samt skänker henne värme, bör man veta,

att Gud i sitt enda och enkla vara är sina attributs

hela kraft och storhet.


Han är ju allsmäktig, vis och god, han är barmhärtig,

rättfärdig, mäktig och kärleksfull etc. och han

        är även andra oändliga attribut och dygder,

som vi inte känner till.


Eftersom han är allt detta i sitt enkla vara, får själen i honom se all denna storhet och alla dessa

dygder, var och en för sig, då han ju är förenad med

henne och efterhand finner det för gott att

uppenbara denna kunskap för henne.


Hon ser alltså, att han är själva allmakten,

visheten, godheten och barmhärtigheten etc.


Eftersom vart och ett av dessa ting är själva

Guds vara ------ i ett enda SUPPOSITUM ------

som är Fadern eller Sonen eller den Helige Ande,

och eftersom vart och ett av dessa attribut

är Gud själv och eftersom Gud är oändligt ljus

och en oändlig gudomlig eld, som vi sagt

           tidigare, så följer härav, att vart och ett av dessa oräkneliga attribut, liksom Gud själv, lyser och avger värme. 


Vart och ett av dessa attribut är således

en fackla, som upplyser själen och ger henne kärlekesn värme.


3.   Då själen får kunskap om dessa attribut i en enda akt i denna förening, är Gud själv för henne

som många facklor på enn och samma gång,

vilka var för sig skänker henne ljus och värme.


Hon har nämligen kunskap om dem var och en

för sig och genom denna kunskap upptänds

hon i kärlek.

Därför är det så att genom alla facklor tillsammans och genom var och enför sig älskar själen och upptänds av var och en av dem och av dem alla

tillsammans, eftersom dessa attribut, som vi sagt,

är ett vara.  


Alla dessa facklor är därför en enda fackla, som

allefter sina krafter och attribut lyser och glöder

som många facklor.

Därför älskar själen i en enda kunskapsakt från dessa facklor genom var och en av dem, och när

hon gör det älskar hon också genom dem

alla tillsammans.


Hon får i denna akt ta emot en intensiv kärlek genom var och en av dem och från var och en

av dem och från alla tillsammans och genom alla 

tillsammans.

Den strålglans, som denna fackla skänker henne av Guds vara, eftersom han är allsmäktig, ger själen ljus och kärleksvärme från Gud, eftersom han är

allsmäktig.

Gud blir så för själen en fackla av allmakt, som ger

henne ljus och kunskap i enlighet med detta

attribut.


Den strålglans, som denna fackla skänker henne av Guds vara, eftersom han är vishet, ger henne ljus

och kärleksvärme från Gud, eftersom han är vis.


Gud blir så för själen en fackla av vishet.

Den strålglans, som denna Guds fackla skänker

henne, eftersom han är godhet, ger henne ljus

och kärleksvärme från Gud, eftersom han är god.


Gud blir så för själen av fackla av godhet.

På samma sättär han för henne en fackla avrättfärdighet, styka, barmhärtighet och av alla

de andra attribut, som tillsammans framställs

för henne i Gud.


Och det ljus, som hon mottar av alla dessa tilsammans, förmedlar värmen från Guds kärlek,

med vilken hon älskar Gud, därför att han är allt detta.

I detta meddelande och i detta uppenbarande av sig själv, som enligt min mening är det högsta möjliga i detta livet, är Gud för själen som oräkenliga

facklor, vilka bringar kunskap om honom

och kärlek till honom.   


4.   Mose såg dessa facklor på berget Sinai.

När Gud gick där förbi honom, kastade han sig

till marken, började ropa och talade om några

av dem:  "Härskare, Herre, barmhärtige,

saktmodige, tålmodige Gud, du är stor i mildhet

och sannfärdig, du bevarar nåd mot tusenden,

du tar bort synderna, missgärningarna

och överträdelserna, ty inför dig är ingen av egen

kraft oskyldig"  ( 2 Mos. 34:6-7 ).


Här ser man, att de mest framträdande attribut

och dygder, som Mose där lärde känna i Gud,

var hans allmakt, herravälde, gudomlighet,

barmhärtighet, rättvisa, sanning och rättfärdighet

och detta vare en mycket god kunskap om Gud.


Eftersom kärleken förmedlades till honom i enlighet

med denna kunskap, blev kärlekens njutning

och välbehag mycket sublima.


5.   Det bör därför påpekas, att den njutning,

som själen mottar i kärlekens hänryckning, meddelad genom den eld som utgår från

dessa facklors sken, är u nderbar och gränslös,

ty den är så överflödande riklig som den skulle

vara om den kom från många facklor.


Varje fackla glöder i kärlek ochhettan från en av dem tänder en annan och lågan från en fackla tänder en annan låga, liksom också en facklars ljus ger ljus åt en annan.


Det beror på att man genom varje attribut lär känna

de andra. Så har de alla blivit ett ljus och en eld och var och en av dem är ett ljus och en eld.

        Själen, som på gränslöst sätt dragits in i dessa

utsökta lågor och ömt sårats av kärlek genom

var och en av dem och som av dem alla tillsammans

är ännu djupare sårad och mer levande i Guds kärleks liv, förstår mycket tydligt, att denna kärlek

härrör från det eviga livet, vilket inbegriper allt gott.


Eftersom hon till en viss grad får erfara detta här,

inser hon till fullo sanningen i det som Brudgummen

säger i Höga Visan, nämligen att "kärlekens

facklor var erldens och lågornas facklor" ( 8:6 ).


"Hur skön är du inte där du skrider fram i dina skor,

du furstedotter!"  ( Höga Visa 7:1 ).


Vem skulle kunna berätta om ditt sällsamma behags storhet och majestätet i den härliga

strålglansen och kärleken från dina facklor?


6.   Den Heliga Skrift berättar, att en av dessa

facklor i forna tider kom förbi Abraham och hos honom uppväckte en mycket stor och dunkel fasa,

eftersom det var en fackla av den stränga rätt visa,

som skulle tillämpas mot kananeerna

( 1 Mos. 15:12-17 ).


Då nu alla dessa facklor av kunskap om Gud upplyser dig vänligt och kärleksfullt, o rikt lönade

själ, hur mycket större kommer då inte det ljus

och den kärleksnjutning att bli, som de skall ge dig,

än den fasa och det dunkel, som den där facklan

uppväckt hos Abraham! 


Och hur stor, ja, hur föträfflig och mångskiftande

kommer  inte din njutning att bli, eftersom du i

och från alla dessa facklor tar emot välbehag

och kärlek genom att Gud meddelar sig åt dina

förmögenheter i överensstämmelse med sina attribut och dygder?

Det är ju så att när någon älskar sina egenskaper.


Därför skänker dig din Brudgum, som lever i dig,

nådegåvor i enlighet med sin natur.


Eftersom han är allsmäktig, gör han dig gott

och älskar dig med vishet.

Eftersom han är oändligt god, känner du att han

älskar dig med godhet.

Eftersom han är helig, känner du att han älskar dig och ger dig sina nådegåvor med helighet.


Eftersom han är rättfärdig, känner du att han älskar

och skänker dig sin nåd på ett rättfärdigt sätt.


Eftersom  han är barmhärtig, medlidsam och saktmodig, känner du hans barmhärtighet,

medlidande och saktmod.


Eftersom han är ett mäktigt, sublimt och utsökt

vara, känner du att han älskar dig på ett mäktigt,

sublimt och utsökt sätt.


Eftersom han är ren och obefläckad, känner du

att han älskar dig med renhet och på ett

obefläckat sätt.


Eftersom han är sann, känner du att han i sanning

älskar dig.

Eftersom  han är frikostig, kännder du att han 

älskar dig och skänker dig sin nåd med frikostighet utan någon som helst egennytta, bara för att göra dig gott.


Eftesom han är själva kraften i den högsta ödmjukheten, älskar han dig med största godhet och största uppskattning och dig lik sig

själv, i det att han med glädje uppenbarar sig för

dig på dessa sin kunskaps vägar

Han visar sitt ansikte, fullt av nåd, och säger till dig

i denna din förening med honom, något som inte kan

undgå att uppfylla dig med jublande glädje:


"Jag är din och tillhör dig och det behagar mig att

vara vad jag är, så att jag kan vara din och ge mig

själv till dig". 


7.   Vem kan väl beskriva vaddu känner, du lycksaliga själ, du som vet hur älskad och uppskattad du är och därför blivit så upphöjd?


Ditt sköte, det vill säga din vilja, är som brudens,

det liknar en vetehög, övertäckt och omgiven

av liljor ( Höga Visan 7:2 ).

Ty medan du njuter av dessa smulor från livets

bröd, om ger dig dygdernas liljor och skänker dig

njutning.


Dessa är nämligen de kungadöttrar David talar om

( Ps. 45:9-10 ), som fick dig att njuta av myrra, ambra och andra välluktande ting; och dessa  döttrar är de insikter om sin nåd och sina dygder,

som den Älskade meddelar dig.


Du är så försjunken och nersänkt i dem, att du 

liknar brunnen med levande vatten, vilket med kraft

rinner ner från Libanon ( Höga V 4:15 ), alltså

från Gud.

Där blir du lyckliggjord på ett underbart sätt i full

harmoni med din själ, ja, även din kropp får del

i detta.

Du förvandlas helt och hållet till ett paradis, som blir bevattnat på gudomligt sätt, för att också

dessa psalmens ord skall gå i uppfyllelse i Dig:

"Flodens kraft ger glädje åt Guds stad"  ( 46:5 ).


8.   O vad underbart det är, att själen vid denna

tid svämmar över av gudomligt vatten och att hon

flödar över som en överfull källa, vilken på alla

sidor svämmar över av gudomligt vatten!

( Joh. 4:14 ).

Även om det är sant att det meddelande vi talar om

är ljus och eld från dessa Guds facklor, så är

denna eld här ------ som vi sagt ----- så mild, fastän

den är en ofantlig eld, att den är som livets vatten,

som släcker andens törst med en kraft, som anden

längtar efter.


Så är dessa facklor av eld andens levande vatten;

de liknar dem som kom över Apostlarna

( Apg 2:3 ).

Även om de var facklor av eld, var de likafullt rent

och friskt vatten, ja, profeten Hesekiel kallade

dem så, när han förutsade den Helige Andes ankomst:

"Jag skall stänka vatten på er, säger Gud, och

låta min Ande komma i er mitt" ( Hes 35:25,27 ).


Därför är det vatten likaväl som eld.

Denna eld har förebådats genom den offereld,

som Jeremias gömde i grottan.

Så länge den var gömd, var den vatten, men när

den släpptes ut för offret var den eld

( 2 Mack 1:20-22; 2;1-12 ).


Därför är denna Guds ande, så länge den är gömd

i själens ådror som ett milt och härligt vatten

som stillar andens törst.

Och i den mån det är verksamt i kärlekens offer åt Gud, är det levande eldslågor.


Dessa eldslågor är de facklor, som kommer från

kärlekens akt och från de Brudgummens lågor,

vilka vi tidigare hänvisade till angående

Höga Visan ( 8:6 ).

Det är därför själen här kallar dem lågor, ty hon

njuter inte bara av dem som vatten inom sig själv,

utan hon sätter dem också i verksamhet i kärleken

till Gud likt lågor.


Eftersom själen, när hon får del av dessa facklors ande, blir glödande och sätts i verksamhet med

att älska, ja, blir helt försatt i kärlekens akt,

så kallar hon dem hellre facklor än vatten och säger:

"O FACKLOR AV ELD!"

Men allt det som kan sägas i denna strof är mindre än själva verkligheten, ty själens förvandling

i Gud är något outsägligt.

         Allt är sagt med dessa ord: själen har blivit Gud av Gud genom delaktighet i honom och hans attibut, vilka hon här kallar "facklor av eld".


                       I ER STRÅLGLANS.


9.   För att förstå vad som menas med dessa facklors trålglans, som själen här talar om,

och hur hon strålar i dem, mste man veta, att denna

strålglans är den kärleksfulla insikt, vilken Guds

attributs facklor delger själen.


Själen, som är förenad med dem så mycket hennes förmögenheter förmår, strålar också som de,

förvandlad i kärleksfull strålglans.

Lyskraften från dnna strålglans, i vilken själen strålar med kärlekens värme, är  inte som den, vilken materiella facklor avger; de flammor som utgår från dessa sprider ju ljus över förmålen

runtomkring dem.


Den liknar istället de flammor, som är i själva

lågans mitt, ty själen befinner sig ju inom denna

strålglans.

Det är därför hon säger "i er strålglans", vilket

betyder INOM strålglansen.

Men hon säger inte bara detta utan också, som vi

redan sagt: förvandlad oh gjord till strålglans.


Vi kan alltid säga, att hon är som luften inom lågan,

vilken är upptänd och förvandlad i lågan.


Lågan är ju ingenting annat än glödande ljus.

Rörelsen och strålglansen från denna lågan kommer inte enbart från luften eller enbart från elden,

vilken lågan består av, utan från luften och elden tillsammans.
Och  elden får luften, som den gjort glödande,
att framkalla denna strålglans och rörelse.


10.   Med hjälp av detta kan vi nu förstå, att själen

med sina förmögenheter blir upplyst inom

Guds strålglans.

Dessa gudomliga lågors rörelser,som är de dallringar och flammor vi redan talat om, frambringas ju inte bara av den själ, som förvandlats i den Heliges Andes lågor, och inte heller bara av honom utan av honom och själen

tillsammans.


Det beror på att han sätter själen i rörelse på samma sätt somm elden gör med den glödande

luften.

Så är dessa Guds och själens gemensamma rörelse inte bara en strålglans utan de förhärligar också själen.

Dessa rörelser och flammor är ju de glada lekar och fester, som den Helige Ande utför i själen, vilket vi sade i kommentaren till den andra versen i första strofen.


Här förefaller det som om han alltid längtar efter att till fullo ge henne det eviga livet och föra henne över till sin fullkomliga härlighet genom att i sanning föra henne in i sig själv.


Alla de gåvor, både första och de sista och de stora likaväl som de små, som Gud ger själen, ges alltid

med avsikt att leda henne fram till det eviga livet.


På samma sätt haralla de rörelser och flammor,

som lågan utför med den glödande luften, till avsikt att dra in dena i medelpunkten i lågans sfär,

och den utför ihärdigt alla dessa rörelser i syfte att få luften att komma närmare lågan.


Men eftersom luften förblir inom sin egen sfär, kan inte lågan dra den med sig.

Så förhåller det sig också med en Helige Andes

rörelser: fastän dessa är mycket effektiva när det gäller att försänka själen i stor härlighet, så gör

han det ännu inte på ett fullkomligt sätt, förrän tiden är inne för henne att lämna detta köttliga livets luftsfär och träda in i andens medelpunkt,

som är det fulkomliga livet i Kristus.


11.   Nu måste man veta, att dessa rörelser mer

är själens rörelser än Guds, ty Gud rör sig inte.


Dessa glimtar av härlighet, som ges åt själen,

är bestående, fullkomliga och beständiga

och skänker orubblig vila i Gud.

       Sedan skall det också förbli så i själen; ingen växling skall finnas längre mellan mer och mindre

och inget avbrott genom olika rörelser skall heller

förekomma.

Själen skall då inse klart, att det för henne i detta

livet visserligen verkade som om Gud var i rörelse

i henne, men att han i själva verket inte rör sig

i sig själv.

Så rör sig inte heller elden inom sin sfär.

Därför skall själen inser, varför hon uppfattade

dessa rörelser och flammor som en erfarenhet

av härligheten; hon är nämligen ännu inte

fullkomlig i härligheten.


12.   Av det som redann sagts och som nu skall

sägas, kommer man lättare att förstå hur underbar dessa facklors strålglans är som vi talar om,

ty denna strålglans kallas med ett annat namn

för "överskuggning".


För att begripa detta, måste man veta, att en

överskuggning innebär detsamma som att kasta

en skugga, och det i sin tur betyder att beskydda,

gynna och skänka nådegåvor.


Ty när enskugga faller, är det ett tecken på att någon är nära för att skydda och visa sin ynnerst.

Det var därför denhelige ängeln Gabriel kallade

Guds Sons avlelse, den stora nåd som Gud

visade Jungfru Maria, för den Helige Andes

överskuggning och sade:

"Den Helige Ande skall komma över dig, och den

Alrahögstes kraft skall ge dig skugga"

( Luk 1:35 ).


13.   För att man rätt skall förstå hur Gud låter

sin skugga falla eller hur denna stora strålglans

överskuggande går till ----- vilket är ett och detsamma ----- måste man veta, att varje ting har och kastar sin skugga alltefter sin egen storlek

och sina egenskaper.


Om ett föremål är ogenomskinligt och mörkt,

kastar det en mörk skugga.

Om nu ett annat föremål är klart och ljust, blir dess

skugga klar och ljus.

Därför framkallaar ett mörker ännu ett mörker,

vars storlek stämmer överens med det första

mörkrets, och skuggan från ett ljus framkallar ännu ett ljus, vars storlek stämmer överens med det första ljusets.



  

       



 


 

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ANDLIGA TANKAR.   HJÄLTE-MODIGA TROS-HANDLINGAR VAD        MÄNSKLIGHETEN BEHÖVER BESLUTA SIG FÖR.     ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 16900.   16900.  Den vise  gör livets mörker till livets skönhet och ljuvlighet.   16901.  Ärligheten var finns den där o-ärligheten  härskar?   16902.  Där o-ärligheten härskar var fin...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 168.   16800.  O-tystnaden tar dö på tystnaden.   16801.  O-tystaden tar dö på stillheten.   16802.  O-tystnaden tar dö på lugnet.   16803.  Hatets verkliga värde värdelöst likt förbr...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

JOBS BOK.  34:1-37   ELIHUS TAL.  DEL. 3.   Jobs bok. 34:1.   1.  #Elihu sade:#.   Jobs bok. 34:2.   2.  #Ni visa, hör mina ord, lyssna på mig, ni som har kunskap!#.   Jobs bok. 34:3.   3.  #Örat prövar orden som tungan ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se