FÖRSTA STROFEN.  DEL.  3.

26.  Det är detta själen vill klargöra, när hon i denna

vers säger:  "EFTERSOM DU INTE LÄNGRE ORSAKAR

MIG PLÅGA"; ja, det är som om hon helt kortfattat

ville säga detta:  Inte endast därför att du inte

längre är som ett mörker för mig, utan också på

grund av att du är mitt förstånds gudomliga ljus,

kan jag nu betrakta dig.

Och det är inte bara så att du nu inte får min

svaghet att bli ännu större, utan du är i stället

själva styrkan hos min vilja, med vilken jag

kan älska dig och njuta av dig, därför att jag

helt omvandlats i gudomlig kärlek.

Du orsakar inte heller lidande och betryck mer

i min själs substans, utan du är snarare min själs

härlighet, behag och rymd.Det som sades i

Höga Visan kannu okså sägas om mig:

"Vem är det som kommer från öknen, stödd på

sin Vän och överlödande av ljuvligheter,

spridande kärlek överallt?"  ( 8:5 ).

Eftersom det är på det viset,

     SÅ FULLBORDA NU OM DU VILL DITT VERK.

27.   Det betyder, fullborda nu fullkomligt den

andliga förmälningen med mig genom den

saliggörande anblicken av dig.

Det är detta själen ber om.

    Ty även om det är sant att själen i detta upphöjda

tillstånd har blivit mycket mer samstämmig

med Gud och fått mycket större tilfredsställelse

ju mer hon förvandlats i kärlek ----- och hon kan

inte förmå sig att be om någonting för egen del

utan bara för den Älskade, ty "kärleken söker

inte sitt, utan bara den älskades bästa" som den

helige Paulus säger ( 1 Kor. 13:5 ) -----

           så suckar hon ändå, fast på ett ljuvt

och kärleksfullt sätt, över det som ännu fattas

henne, innan hon fullständigt kan ta i besittning

sit barnaskap hos Gud  ( jfr Rom. 8:23 ).  

Själen lever ju ännu i hoppet och kan där inte

undgå att känna tomhet.

       När detta själens förhärligande fullbordas,

skall också hennes begär bringas till frid.

Hur innerligt förenat detta begär än är med Gud härnere, så kommer det aldrig att vara helt

tillfresställt eller i frid, förrän hans härlighet

blir uppenbar  ( Ps. 17:15 ),

och det i synnerhet som det nu fått erfara denna

härlighets ljuvhet och behag, vilket här är fallet.

Denna erfarenhet är sådan, att om Gud inte hade skonat köttet och skyddat det naturliga livet

med sin högra hand ----- som han gjorde med

Moses på berget, för att denne skulle kunna se

hans härlighet utan att dö  ( 2 Mos. 33:22 ) ------

så skulle det förtäras och förgås av en enda

av dessa härlighetens flammor.

Det beror på att den lägre delen  inte kan ta emot

en så intensiv ochupphöjd härlighetseld.

28.   Därav kommer det sig, att detta begär

och dess önskningar här inte åtföljs av lidande,

ty själen är här inte i stånd att lida, utan hon

framför sina önskningar med mild och ljuvlig

längtan, eftersom det nu råder samstämmighet

mellan hennes ande och hennes sinnen.

På grund av detta säger hon i denna vers:

"FULLBORDA NU OM DU VILL", ty själens vilja

och begär har blivit så ett med Gud, att hon tycker

att hennes härlighet består i att hans vilja sker.

Men så stora är dessa glimtar av härlighet

och kärlek, som i dessa beröringar skymtar fram

vid porten till själens hus ------ de stannar där och kan inte komma i n, eftersom det jordiska huset

är för trångt och därför intekan rymma demm helt

---- at det snarare skulle vara ett tecken på ringa

kärlek att inte be om att få stga in i denna

fullkomliga och fulländade kärlek.

Dessutom ser själen, att den Helige Ande i detta

Brudgummens ljuvliga och kraftfulla meddelande

uppväcker och lockar henne till sig med denna

omätliga härlighet, som han framställer inför

hennes ögon på ett underbart sätt och med

innerlig hängivenhet.

Han säger till hennes ande detsamma som han sade till Bruden i Höga Visan, och hon återger

detta på följande sätt:

"Hör, min Brudgum säger till mig: Stå upp, ja,

skynda dig min älskade, min duva, du min sköna,

och kom hitut.

Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden

och har gått sin kos.

Blommorna visar sig på marken, tiden har kommit då vinträden skärs, och tuturduvan låter höra

sin röst i vårt land.

Fikonträdets rukter börjar mogna, vinträden

står redan i blom, de sprider sin doft.

Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.

Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle,

låt mig se ditt ansikte, låt mina öron få höra

din röst, ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte

är så vackert"  ( 2:10-14 ).

Själen förnimmer och förstår allt detta mycket

klart och tydligt, ien sublim känsla av härlighet,

och det är den Helige Ande, som visar henne

detta i dessa milda och ömsinta flammor,

och han längtar efter att att låta henne träda in i

denna härlighet.

Det på grund av denna påverkan som hon här

svarar och säger:   "FULLBORDA NU OM DU VILL."

Själen ber i dessa ord Brudgummen om de två saker han lärde oss be om i Evangeliet:

"Tilllkomme ditt rike" och "ske din vilja" 

( Matt. 6:10 .

Det är som om hon sade: "FULLBORDA NU" vilket betyder: ge mig ditt rike; och "OM DU VILL",

vilket betyder: eter din vilja.

29.   Och för att det skall kunna ske:

       RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR

       DETTA LJUVLIGA MÖTE!

Det är denna väv, som hindrar detta stora från

att ske.

Att komma till Gud är nämligen lätt, när väl

hindren är övervunna och de vävar sönderrivna,

vilka förhindrar föreningen mellan själen och Gud.

Vi kan säga, att de vävar, som kan förhindra

denna förening och som måste rivas sönder,

för att den skall komma till stånd och för att själen

fullkomligt skal få äga Gud, är av tre slag:

den timliga väven som omfattar alla skapade

varelser; den naturliga som inbegriper de rent

naturliga verksamheterna och böjelserna;

vidare den tredje, den sinnliga, som endast

omfattar själens förbindelse med kroppen.

Det är om detta sinnliga och animaliska liv som

den helige Paulus säger följande;

"Vi vet att om vårt jordiska hus bryts ned,

så har vi en byggnad från Gud i himmelen"

( 2 Kor. 5:1 ).

Dessa två första vävar måste nödvändigtvis rivas

sönde, för att själen skall kunna nå fram till

föreningen med Gud, där man förnekat och gjort

avkall på allt världens goda, där man späkt alla

naturliga begär och kärleksband och där själens

naturliga verksamheter blivit gudomliggjorda.

Allt detta har skett i själen och dessa vävar har

rivits sönder genom lågans plågsamma besök,

när den ännu orsakade själen smärta.

I den andliga rening, som vi tidigare talat om,

rev ju själen sönder dessa två första vävar helt

och hållet och kom då fram till attförena sig med

Gud på så sätt som hon är här.

Därför återstår nu bara att riva sönder den tredje

väven, det sinnliga livets väv.

Det är denna anledning hon här säger "väv"

och inte "vävar", ty det finns inte mer än denna

väv att riva sönder.

Eftersom den nu är så fin, tunn och förandligad

genom denna förening med Gud, vidrör lågan

inte själen på et bryskt sätt som den gjorde

när det gällde de andra vävarna, utan på ett härligt

och ljuvligt sätt.

Det är därför hon här talar om ett "ljuvligt möte",

ty det blir verkligen så mycket ljuvligare

och härligare för henne ju mer det verkar som om

livets väv skulle rivas sönder.

30.  Man måste veta, att för de själar som nått detta

tillstånd gäller, att deras naturliga död tillorsak

och sätt mycket skiljer sig från andras, även om

den i fråga om naturliga omständigheter liknar

dessa andras död.

Det förhåller sig nämligen så, att om andra dör

av sjukdom eller hög ålder, så rycks de förnämndas

själar bar abort genom en kärlekens hänryckning;

de dör i et kärleksmöte, även om de nu dör

antingen av sjukdom eller hög ålder.

Dessa kärleksmöten är sublimare, mäktigare

och dyrbarare än de tidigare, eftersom de kunde

riva sönder väven och så föra bort den juvel,

som själen är.

Därför är dessa själars död mycket blid och ljuvlig,

ja, än ljuvligare än det andliga livet var för dem under hela deras levnad.

De dör ju i de mest sublima hänryckningar och i

härliga kärleksmöten och liknar i detta svanen,

som sjunger vackrast när den skall dö.

Det är därför David säger att "de heligas död är dyrt aktad i Herrens ögon"  ( Ps. 116:15 ).

Själens alla rikedomar samlas här ihop till ett

och själens floder av kärlek löper här ut i havet.

       Dessa floder är här så breda och uppdämda,

att de nu liknar hav.

Hennes första och sista skatter samlas ihop,

för att de skall åtfölja den rättfärdige, när han

beger sig till sitt rike, och lovsång hörs från jordens

yttersta ändar, vilket som Jesaj säger är

"den rättfärdiges härlighet"  ( 24:16 ).

31. Själen, som här är medveten om vilket överflöd

av rikedom hon mottagit, ser vid tiden för dessa

härliga möten, att hon är mycet nära att ge sig

av för att ta sitt rike i besittning helt och hållet.

Hon ser nämligen här hur ren, rik och full av dygder

hon är och därigenom väl beredd för detta.

Gud låter i detta tillstånd själen få se hur skön hon

är och han anförtror henne de gåvor och dygder

han skänkt henne, ty allt blir till kärlek och

lovprisning utan minsta spår av högmod eller fåfänga.

Det finns ju inte längre någon ofullkomlighetens

surdeg kvar som fördärvar degen ( jfr 1 Kor. 5:6 ).

       

När nu själen ser, att ingenting annat fattas henne

än att denna det naturliga livets tunna väv

rivs sönder och att det är på grund av den hon

känner sig insnärjd, fängslad och hindrad i sin frihet, och eftersom hon "längtar efter att bli fri

och få vara hos Kristus"  ( Fil. 1:23 ),

sörjer hon över att ett så svagt och simpelt liv

skall hindra det andra starka och ädla livet.

Hon ber därför att detta svag liv skal rivas sönder

och säger:  "RIV SÖNDER DEN VÄV SOM HINDRAR

DETTA LJUVLIGA MÖTE!

32.   Själen  talar om "väv" av tre orsaker.

Fördet första på grnd av den förbindelse, som finns

mellan anden och köttet; för det andra därför att

den skiljer Gud och själen åt; för det tredje är en väv inte så tät och genomtränglig att inte ett klart ljus kan skina genom den.

I detta t illstånd verkar nämligen denna förbindelse vara som en mycket tunn väv, eftersom den redan

är så förandligad, genomlyst och förfinad,

att Gudomen inte kan undgå att skina igenom den.

När själen så får erfara det tillkommande livets kraft, inser hon också hur svagt detta nuvarande

liv är och väven förefaller därför vara mycket tunn, ja, lika tunn som spindelväv.

Så säger även David att "våra levnadsår skall betraktas som spindelväv"  (Ps. 90:9 ).

Detta liv är faktiskt ännu mycket mindre värt för den själ, som upphöjts på detta sätt, ty eftersom

hon blivit delaktig av Guds sätt att erfara,

erfar hon allt så som Gud gör, honom vilken

"tusen år är som en dag som förgick igår"

( Ps. 90:4 ), med Davids ord, eller för att tala

med Jesaja: honom för vilken "folken allsammans

är såsom ett intet" ( 40:17 ).

Det är just vad dessa ting betyder för själen,

de är alltså alla ett intet för henne och hon

är i sina egna ögon själv intet.

Hennes Gud, bara han, är allt för henne.

33.  Här måste emellertid denna fråga ställas:

Varför ber själen här om att denna väv skall

"rivas sönder" och inte "klippas av" eller "förstöras,

när det ju kan tyckas, som att allt detta är en

och samma sak?

Vi kan säga att det finns fyra skäl för detta:

för det första används detta uttryck i syfte att

tala med största möjliga skärpa; det är lämpligare

i fråga om ett möte att säga riva sönder än klippa

av eller förstöra.

För det andra därför att kärleken tycker om att 

ge prov på kärlekens styrka och den kraftfulla

och våldsamma beröringen förverkligas mer

genom att riva sönder än genom att klippa av

och förstöra.

För det tredje beror det på att kärleken ivrigt önskar, att själva akten skall vara mycket kort och så fullbordas hastigare.

Den har nämligen större kraft och värde ju

hastigare den sker och ju andligare den är,

ty kraften är mäktigare när den är samlad än när den är splittrad.

Kärleken tränger sig in på samma sätt som  formen inpräglas i materien, och det sker alltid på ett ögonblick.

Innan detta sker, har inte någon akt kommit til stånd utan bara förberedelser för denna.

Så utförs de andliga akterna i själen liksom på ett enda ögonlick, eftersom de är ingjutna av Gud.

         Men de, som sjlen utför av sig själv, bör hellre kallas förberedande önskningar och efterföljande böjelser, vilka dock aldrig når fram till att bli fullkomliga akter av kärlek eller kontemplation

utom ibland då Gud, som jag har sagt, mycket hastigt formar och fullkomnar dem  anden.

Därför sade den Vise att "bönens slut är bättre än dess början"  ( Pred. 7:9 ).  

Vidare säger man ofta, att den korta bönen tränger igenom himlarna  ( jfr Syr. 35:21 ).

      Därför kan en själ, som redan är förberedd

utföra många fler och intensivare akter, och det

på kortare tid, än den oförberedda själen kan göra på längre tid.

En sådan själ brukar till och med, just tack vare att hon är så väl förberedd, blir kvar i en dylik akt

av kärlek eller kontemplationen under en lång tid.

Men för den själ, som inte har dena förberedelse,

går allt ut på att förbereda anden.

        Och även efter en sådan förberedelse brukar ju elden hejda sig utan att tränga in i trästycket,

antingen på grund av dess stora fuktighet eller därför att dett finns så lite hetta, som förbereder

det, eller av båda dessa anledningar.

I den förberedda själen däremot tränger kärlekens

akt in direkt, därför att gnistan vid varje beröring

antänder det torra fnösket.

Det är därför den förälskade själen föredrar det

snabba sönderrivandet framför det långsamma

sättet att klipp aav eller förstöra.

För det fjärde beror på att livets väv förstörs fortare

om det sker just genom att rivas sönder, ty detta  kräver inte att förmålet skall vara färdigt eller

fullbordat eller något liknande, vilket alltid

är fallet när det är tal om att klippa av eller förstöra.

Dessa båda sätt fordrar mer omsorg, medan man för

att riva sönder denna livets äv inte väntar,

till dess den tycks ha uppnått mognad elle rnågot

annat dyligt.

34.   Det är detta som den förälskade själen längtar

efter, ty hon står inte ut med att vänta på att hennes liv skall förstöras på ett naturligt sätt

eller klippas av vid en viss tidpunkt.

Det är styrkan hos kärleken och den förberedelse

själen iakttar hos sig själv, som får henne att önska

och be om att henes liv skall rivas sönder genom något övernaturligt kärleksmöte eller någon

övernaturlig kärlekens hänryckning.

Själen vet nämligen här mycket väl, att det är

utmärkande för Gud attföra de själar till sig som

han älskar högt, innan deras tid är inne.

Så gör han dem fullkomliga på kort tid, något som de bara långt om länge skulle ha kunnat uppnå om de följt sin egen takt. 

         Det är om detta den Vise säger;

"Den som var Gud till behag blev älskad av honom,

eftersom han levde mitt ibland syndare, togs

han bort; han rycktes undan, för att ondskan inte skulle förvilla hans förstånd eller böjelsen

dåra hans själ. 

Han blev tidigt fullkomnad och hade så genomlevt

många tidsåldrar, ty hans själ behagade Gud,

och därför förde denne skyndsamt bort honom"

( Vish. 4:10-14 ).

Av dessa den Vises ord förstår man hur rätt

och förnuftigt det är av själen at använda sig

av detta uttryck "riva sönder", efter som det här

är den Helige Ande som använder dessa två

uttryck "rycka undan" och"skyndsamt".

Och dessa uttryck betecknar jut något som inte

har det minsta med uppskov att göra.

              Att Gud "skyndsamt" förde bort honom

syftar på den  hast, med vilken han på kort tid

fullkomnade den rättfärdiges kärlek.

Vidare syftar "rycka undan" på hur Gud tar honom

till sig, innan hans naturliga levnadslopp är till

ända.

Därför är det mycket viktigt för själen att i detta

livet öva kärlekens akter, för att hon skall fullkomnas på kort tid och varken nu eller i det

tillkommnade livet behöva vänta länge,

innna hon får se Gud.

35.  Nu kan vi också se varför själen kallas detta

den Helige Andes sätt att ansätta henne i det inre

för ett "möte", hellre än att beskriva det på något annat sätt. 

De beror på att när själen, som vi sagt, i Gud känner

en oändlig längtan efter att hennes livskall upphöra och detta inte sker därför att tidpunkten för

hennes fullkomning ännu inte kommit,

så förstår hon, att han ansätter henne på detta gudomliga och härliga sätt i form av möten för att fullkomna och lyfta henne upp över köttet.

På dessa mötenytterst tjänar till att rena själen

och få henne att lämna köttet, är det verkligen möten med vilka han ständigt genomtränger

och gudomliggör själens substans och gör henne gudomlig.

Han tar henne här så helt i besittning,  högt ovan allt vara, att honn dras in i Guds vara.

Anledningen till att detta kan ske är att Gud kom

själen till mötes ochgenomborrade henne i

den Helige ande på ett levande sätt.

         Och den Helige Andes meddelanden till själen

är mycket ivriga, när de är så brinnande som de är

här i detta möte.

Själen kallar detta möte för "ljuvligt", därför

att hon på ett levande sätt får njuta av Gud.

        Det betyder dock inte att många beröringar

och möten, som hon mottar i detta tillstånd inte är ljuvliga även de.

Men ändå intar detta möte en särställning och är

sublimare än de övriga.

Men ändå intar detta möte en särställnng och är sublimare än de övriga.

De är ju Gud som gör detta i själen, som vi sagt,

för att snabbt göra henne fri och förhärliga henne.

          På så sätt växer det ut vingar hos själen

och hon kan säga:  "Riv sönder denn väv"

och så vidare.

36.  För att nu sammanfatta hela strofen så är det

som om själen sade:  O den Helige Andes låga,

som så innerligt och ömsint genomborrra min själs

substans och sätter den i brand med din härliga glöd!

Du är nu så älskligt tillmötesgående, att du visar den önskan du har att ge mig dig själv i det eviga

livet!

När jag tidigare med kärlekens ängslan och vånda bad dig, at du skulle lösgöra migfrån min kropp

och ta mig med dig, nådde mina böner inte dina öron.

Mitt sinne och min ande led av min stora svaghet

och orenhet samt av den brist på styrka min

kärlek hade.

Min själ var en enda stor längtan efter dig, därför

att den otåliga kärleken inte lät mig anpassa

mig tillräckligt mycket till detta livets förhållanden,

där du ville att jag skulle fortsätta att leva.

De tidigare hänryckningarna av kärlek räckte

inte till, ty de varen sådan beskaffenhet, att de

kunde utverka det som jag längtade efter.

     Men nu har jag blivit så styrkt i kärleken, att mitt

sinne och min ande inte längre som förr bara försvagas av mötet med dig utan tvärtom får all

sin kraft från dig, så att   "mitt hjärta och mitt kött

<span style="font-size: x-large; fon