Alla inlägg under april 2016
KAPITEL. 24.
VI AVSLUTAR FÖRKLARINGEN AV ANDRA STROFEN.
1. Meningen med denna versrad är följande:
När den högre delen av min själ hade renats,
såväl som den lägre delen med dess lustar
och själskrafter, då gick jag ut för at söka den
gudomliga kärleksföreningen med Gud.
2. Vi har redan sagt att den mörka natten för krig
emot själen och bekämpar och renar henne på
två sätt; den angriper först den sinnliga delen
och sedan den andliga delen med deras
sinnen, själskrafter och lidelser.
Och därför är det också på två sätt som själen
uppnår frid och vila, dels beträffande den sinnliga
delen och dels beträffande den andliga med
deras själskrafter och böjelser.
Det är därför som vi två gånger har upprepat
denna versrad, den står en gång i första strofen
och en gång i andra strofen, för att beteckna
de två delarna av själarna, den sinnliga
och den andliga.
Ty båda dessa delar måste innan de går ut
och söker kärleksföreningen med Gud bli omdanade, ordnade och lugnade, så att de
motsvarar det tillstånd av oskuld som Adam ägde.
Denna versrad som i första strofen avsåg
den lägre, sinnliga delens frid, den avser därför
här i andra strofen den högre, andliga delens frid,
och det är därför den upprepas.
3. Denna vila och ro i det andliga huset måste
själen göra till sin förblivande och fullkomliga
egendom, så långt som detta livets förhållanden
tillåter det, och detta måste hon göra genom
de väsensberöringar av g udomlig förening som
vi ovan har talat om.
Gud har framkallat dem inom henne i hemlighet,
utan djävulens, sinnenas eller lidelsernas vetskap,
och dessa har inte förmått störa hans verk;
och vi uprepar det, själen har så småningom
renats, lugnats och stärkts; därför har hon
kunnat på ett bestående sätt och i fullkomlig
vila bli delaktig av den gudomliga föreningen,
som inte är någonting annat än själens trolovning
med Guds Son.
Så snart som själen lugnat, stärkt
och återförenat dessa två boningar och alla
deras krafter och förmögenheter, och så snart
som hon har dämpat dem och bringat dem
till tystnad ifråga om alla högre och lägre ting,
så förenar sig därför den gudomliga Visheten
omedelbart med henne.
Visheten tar henne i besittning genom ett nytt
kärlekens band, och det är då som detta
uppfylles som Visheten säger oss:
"Ty medan djup tystnad omslöt allt och natten under sitt snabba lopp hade nått mitten av sin bana,
då for ditt allsmäktiga ord med hast ned från
din konungatron i himmelen" ( 18:14 ).
Det är också detta som Bruden antyder när
hon i Höga Visan säger, att knappt hade hon kommit förbi dem som om natten hade slagit henne
och ryckt av henne hennes mantel, så fann hon
honom som hennes själ hade kär ( 3:4; 5:7 ).
4. Till denna förening kan man inte komma
utan en grundlig rening, och en sådan renhet kan man bara förvärva genom en djupgående frigörelse från allt skapat och en handlingskraftig
självförnelse.
Detta kommer till uttryck däri att Bruden berövades
sin mantel och blev slagen om natten medan
hon gick och sökte sin Brudgum.
Hon kunde inte ta på sig trolovningens nya
mantel som hon längtade efter, utan att ha lagt
av den gamla.
Och därför är det så, att den som vägrar att gå
ut i natten för att söka den Älskade, och som inte
vill förneka sin egenvija och dö bort ifrån sig själv,
utan i stället söker den Älskade på sitt läger,
lättjefullt, såsom Bruden gjorde, han kommer
aldrig att finna honom.
Så säger också denna själ om sig själv, att hon
fann honom när hon i ångestfylld kärlek hade
begett sig ut i mörkret.
KAPITEL. 23.
DEN FJÄRDE VERSEN FÖRKLARAS, OCH DET
FRAMHÅLLES HUR LYCKLIGT DET ÄR ATT SJÄLEN
HAR KUNNAT GÅ SÅ UNDANGÖMDA SMYGVÄGAR UNDER DENNA NATT, OCH HUR DJÄVULEN
FASTÄN HAN KAN TRÄNGA IN I ANDRA
UPPHÖJDA BONINGAR LIKVÄL INTE TRÄNGER
IN I DENNA.
1. Detta uttryck ------ att smyga sig ----- betyder att gå i hemlighet eler i skydd för andras blickar.
När själen alltså säger att hon SMÖG SIG UT
I MÖRKER, så kunde hon inte tydligare låta oss
förstå den fullständiga trygghet som hon talade
om i första versen av denna strof och som hon
fick åtnjuta, när hon tack vare den dunkla
kontemplationen vandrade vägen till
kärleksföreningen med Gud.
När nu själen säger: "Jag var i mörker när jag
smög ut", så tillkännager hon därmed att hon
var dold för djävulen och beskyddad mot hans
listiga planer och försåt.
2. Orsaken till att den själ som vandrar
i kontemplationens mörker är fri och skyddad mot djävulens försåt, det är att den ingjutna
kontemplationen mottas i henne på ett passivt
och hemligt sätt, varvid de inre och yttre sinnena
och själskrafterna hos hennes lägre del
förblir i mörker.
Därav kommer det sig att själen inte bara är dold
för dessa själskrafter och skyddad mot de hinder som deras naturliga svaghet skulle ha kunnat
uppställa, utan att hon också är skyddad
mot djävulen, som inte kan upptäcka vad som sker
inom henne annat än genom dessa själskrafters
förmedling.
Ju mer dessa gudomliga delgivanden är andliga,
inre och höjda över sinnena, desto mindre
är djävulen i stånd att förstå dem.
3. Det är alltså mycket viktigt för själens trygghet
att hennes inre förbindelser med Gud är sådana,
att sinnena hos hennes lägre del förblir i mörker
och inte känner till, ja inte kan känna till dessa
förblindelser.
På så sätt blir inte den sinnliga och lägre delens svaghet till ett hinder för andens frihet
och andliga förbindelsen kan bli rikligare;
och vidare, eftersom djävulen inte kan tränga
in i denna innersta del av själen, så vandrar hon
i större trygghet.
Vi kan alltså i detta hänseende förstå följande
ord av Frälsaren, genom att fatta dem i andlig
bemärkelse: "Låt icke din vänstra hand få veta
vad den högra gör" ( Matt. 6:3 ).
Det är som om han hade sagt:
Låt det som händer till höger, eller i den högre
och andliga delen av själen, få vara okänt för
den vänstra, och se till att den lägre och sinnliga
delen av själen inte får veta om det.
Denna förbindelse bör vara en absolut hemlighet
mellan anden och Gud.
4. Visserligen inträffar det ofta att dessa andliga
delgivanden till själen, som är så hemliga
och djupa att djävulen inte lyckas fatta deras
natur och egenskaper, emmellanåt skapar
ett sådant lug och en så djup tystnad i den lägre delens sinnen och själskrafter, att han blir
varse att de existerar ochatt själen har fått
motta något utsökt nådebevis.
När han då ser att han inte kan motarbeta dem
därför att de äger rum i djupet av själen,
så underlåter han ingenting för att uppröra
och förvirra den sinnliga och lägre delen som han
rår på.
Där uppväcker han lidanden, fruktansvärda
hjärnspöken och fasor för att framkalla oro
och förvirring i själens högre och andliga del,
där det goda finns som hon just mottar
och njuter av.
Men ofta när delgivandet av en sådan kontemplation bara strömmar in i anden och med kraft verkar där, går djävulens onda planer
på att förvirra själen om intet.
Tvärtom vinner själen på det, kärleken i henne ökas
och hon upplever rentav en ännu större frid.
Och det är någonting ganska underbart, så snart
hon känner närvaron av den störande fienden
drar hon sig djupare in i sig själv, in i sitt allra
innersta, utan att vet vad som händer eller gör någoting själv, och därvid känner hon mycket
väl att hon nu befinner sig på en säker tillflyktsort
långt borta från fienden och dold för honom.
På det sättet vinner hon ännu mera av den frid
och glädje som fienden ville beröva henne.
Och så försvinner alla de fasor som kom till
henne utifrån, själen känner det tydligt.
Därför gläder hon sig åt att se att hon
i hemlighet och stor trygghet kan njuta
Brudgummens stilla frid och ljuvlighet, som världen
och djävulen varken kan ge eller ta.
Hon känner av erfarenhet sanningen i det som
Bruden i höga Visan med anledning av detta säger:
"Se, sextio hjältar omgiva Salomos bärstol ......
till värn mot nattens faror" ( 3:7-8).
Hon är medveten om sin kraft och frid, om
hon också i yttre avseende emellenåt känner
plågorna i sitt kött och sina ben.
5. Men ibland när de andliga delgivandena
inte strömmar särskilt djupt in anden utan
också brör sinnena, så lyckas djävulen bättre
att förvirra och störa anden genom sinnenas
förmedling.
Ibland är dessa plågor ochkval stora, ja outsägliga.
Eftersom det här rör sig om en konfrontation
av ande mot ande, så kan den fasa som den onde
anden förorsakar i den goda anden, dvs.
själen, bli alldeles outhärdlig om han lyckas
med att skapa förvirring i henne.
Också detta låter oss Bruden i Höga Visan förstå,
när hon berättar atthon hade mött något liknande
vid en tidpunkt då hon ville hänge sig åt inre
samling för at njuta en sådan nådegåva:
"Till valnötslunden gick jag ned,
för attglädja mig åt grönskan i delen, för att se
om vinträden hade slagit ut .....
Jag visste om intet, då råkade min själ i förvirring
på grund av Aminadabs vagnar", dvs.
djävulens ( 6:10-11 ).
6. Vid andra tillfällen, när Gud verkar genom
en god ängels förmedling, förkommer det att
djävulen varseblir vissa nådegåvor; ty dem
som Gud ger genom en god ängels förmedling,
dem tillåter Gud ofta att djävulen får kännedom
om.
Detta sker framför allt för at han skall kunna motarbeta dem av alla sina krafter, så som
det i rättvisans namn tillkommer honom
och så att han inte skall kunna åberopa sig på
sin rätt och säga, att han inte fått tillfälle
att försöka besegra själen, såsom han sade om
Job ( Job. 2:4-6 ).
Om det skulle bli så, om Gud inte gav en viss
möjlighet till framgång åt de båda motståndarna,
åt både den goda och den onda ängeln.
Men så blir segern också desto ärofullare,
och den själ som segrar och förblir trogen
i frestelsen får en desto härligare belöning.
7. Vi måste här alltså påpeka att detta är orsaken
till att Gud tillåter djävulen att inverka på själen
i samma mån och och på samma sätt som
han själv handlar och förfar med henne.
Om hon t.ex får verkliga visioner genom
en god ängel ------ som är den som vanligen
förmedlar dem, även om man skulle få se Kristus,
efter som Kristus nästan aldrig visar sig personligen
------ så tillåter Gud likaledes den onda ängeln
att framställa falska visioner, och dessa kan
vara så bedrägligt lika de sanna att själen
lätt blir bedragen om hon inte är försktig;
det är har hänt många människor.
Vi har ett exempel i Andra Moseboken.
Det berättas där att alla sanna underverk som Mose
gjorde, skenbart också utfördes av Faraos
trollkarlar.
När Mose lät grodor komma fram så gjorde de
det också, när han förvandlade vatten till blod
så gjorde de likadant ( 7:11-12; 8:7 ).
8. Men det är inte bara detta slags kroppsliga
visioner som djävulen gör efter, utan han
blandar sig också i de andliga nådebevis,
som ges av den goda ängeln, när han får kännedom
om dem, såsom vi har sagt.
Ty somJob säger om honom:
"Allt vad högt är ser han" ( Job. 41:25 ),
gör efter och blandar sig i.
Eftersom emellertid dessa andliga delgivanden
i sig själva varken har form eller gestalt,
kan han inter efterbilda dem på samma sätt
som dem som framställes för oss i någon bild
eller figur.
För att därför anfalla själen på samma sätt som
den goda ängeln använder, träder han fram
för henne med sin skräckinjagande ande,
för att bekämpa och förstöra det andliga
med något andligt.
Sker detta vid en tidpunkt när den goda ängeln
just lyfter själen til kontemplationens tillstånd,
så kan själen inte så snabbt fly in i kontemplationens avskildhet och hemliga gömställe
att inte djävulen lägger märke till hene och får henne in i sin cirkel, ochgenom sin närvaro
inger han henne då en bestörtning och en andlig
förvirring som ibland kann vara mycket besvärande
för själen.
Men andra gånger kan hon ögonblickligen tillbakavisa den onde fienden, så att han inte får tid
attinge henne några skräckintryck.
Hon flyr då in i sig själv, stärkt av den goda
ängels verksamma nåd.
9. Ibland får emellertid djävulen övertaget
och skapar då förvirring och skräck i själen.
Detta är för henne en plåga som övergår alla andra i detta livet.
Ty eftersom denna kärlek förmedlas från ande
till ande, öppet och ganska frigjort från allt
kroppsligt, är den mera uppskakande än alla
sinnliga smärtor.
Det räcker emellertid inte länge, ty om den gjorde
det och blev långvarig så skulle anden lämna
kroppen, såohyggliga är den plåga som
den onde anden framkallar.
När allt är över har det kvarlämnat ett minne
som i sig självt är t illräckligt för att orsaka
svår pina.
10. Allt som vi nu har talat om utspelar sig
passivt i själen, utan att hon själv kan göra
varken eller emot.
Men det är nödvändigt att veta, att när den goda
ängeln tillter djävulen att få övertag över själen
och inge hene sådana känslor av andlig skräck,
så har ängeln för avsikt attrena henne.
Han förbereder henne därigenom till någon stor fest
eller himmelsk nåd.
Ty Gud tillintetgör endast för att ge liv,
och ödmjukar endast för at upphöja.
Själen behöver inte vänta länge på denna
erfarenhet.
Ju mörkare och hemskare reningen har varit,
desto underbarare och ljuvligare blir den kontemplation hon får, ja ibland så hög,
att själen inte finner ord att beskriva den.
Vad som har gjort mycket till för att förandliga
hennes ande och förbereda den till en så stor
nåd, det är just den skräck som den onde
anden har ingett henne; ty dessa andliga visioner
tillhör mera det himmelska livet än det
jordiska, och när man är en sådan förberedes
man för det kommande livet.
11. Vad vi här har sagt gäller det fall när Gud
besöker själen genom den goda ängeln,
och när själen, som vi har sagt, inte befinner
sig så helt i mörker och trygghet, att inte
fienden möjligen kan angripa henne.
Men när Gud själv besöker henne, de besannas
den versrad som vi har anfört, ty då är det
i fullständigt mörker ochi skydd för fienden
sommhon mottar de andliga nådebevisen
av Gud.
Skälet därtill är att Guds Majestät verkligen
bor i själen, dit varken någon ängel eller djävulen
kan komma för att ta reda på vad som där
försiggår eller lära känna det innerliga
och hemlighetsfulla umgänge som äger rum
mellan Gud och själen.
Ty detta umgänge är, i den mån det utgår från Gud
själv, fullständigt gudomligt och upphöjt,
och det består i substantiella berörringar,
som innebär en gudomlig förening mellan själen
och Gud.
Eftersom det här rör sig om det högsta stadiet
av bön, så överför en enda av dessa beröringar
mera nåd till själen än allt annat.
12. Detta är de beröringar om vilka Bruden ber
i början av Höga Visan när hon säger:
"Kyssar give han mig, kyssar av sin mun!" ( 1:1 ).
Eftersom det rör sig om en så innerlig förbindelse
mellan Gud och själen och om en så stor nåd som själen varmt längtar efter, så önskar hon
och uppskattar denna beröring med Gudomen mer än alla andra nådebevis som Gud kunde ge henne.
Därför kände sig Bruden i Höga Visan inte heller
tillfredställd efter alla de nådebevis hon dittills
hade fått besjungit, utanbad om dessa gudomliga
beröringar med följande ord:
"Ack, att du vore såsom en min broder, ammad
vid min moders bröst!
Om jag då mötte dig ensam därute, så finge
jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig
därför" ( 8:1 ).
Hon låter därmed förstå att hon önskar att Gud
måtte ge henne detta nådebevis ensam därute,
långt borta från alla skapade varelser
och utan deras vetskap.
Ty detta antyder orden "ensam därute"
och "ammad", det vill säga med den sinnliga delens
böjelser och känslor tillfredsställda.
Och detta äger rum när själen redan njuter
andens frihet och när varken den sinnliga delen
själv eller djävulen kan utgöra något hinder
för henne; då får hon uppleva den ljuvlighet
och frid som strömmar ur denna nåd.
Då skulle djävulen inte våga angripa henne,
och han skulle inte lyckas därmed, ty han
skulle vara oförmögen att fatta dessa gudomliga
beröringar, som äger rum mellan själens substans
och Guds kärleksfulla substans.
13. En sådan nådegåva kan ingen uppnå mer
än den själ som har genomgått och fullbordat
en fullständig inre rening och andlig utblottning
och andlig utblottning och frigörelse frånn allt
skapat.
Detta verk sker i hemlighet, som vi redan utförligt
har framställt och som vi ytterligare kommer att framhäva på tal om denna vers.
Som vi har sagt är det alltså i mörker
och avskildhet som själen genom kärleken alltmer
bekräftas i föreningen med Gud, och därför
besjunger hon detta i den nämnda versen med orden: "Jag var i mörker när jag smög ut."
14. När dessa nådebevis meddelas själen i det
fördolda, det vill säga endat i anden, då ser hon,
utn att förstå hur det går till, den högre delen av
sig själv så avlägsen och skild från den lägre och sinnliga delen, att hon inom sig själv varseblir
två delar som är klart åtskilda sinsemellan.
Det tycks henne att de ingenting har att göra
med varandra, så avlägsna och skilda från
varandra är de.
Och isjälva verket förhåller det sig på sätt och vis
just så, ty den verksamhet sm utföres är helt
andlig och har ingenting att göra med
den sinnliga delen.
På detta sätt blir själen så småningom helt
förandligad, och i den förenade kontemplationens
fördoldhet inställer de andliga känslorna
och böjelserna helt sin verksamhet.
Och därför sjunger själen när hon talar om sin högre
del denna sista vers:
OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.
KAPITEL. 22.
VI FÖRKLARAR DEN ANDRA STROFENS
TREDJE VERS.
1. Det står väl klart att det blev en lycklig lott
för själen att hon lyckades i ett så svårt företag.
Ty hennes vandring i natten befriade henne
från djävulen, från världen och från hennes egen
sinnerlighet, såsom vi har sagt.
Därigenom erövrade hon en dyrbar och av
alla efterlängtad andlig frihet, hon steg från
det låga upp till det höga och från att ha varit
jordisk och mänsklig själ till att bli en himmelsk
och gudomlig själ.
Hon uppnådde att kunna föra sina samtal i himmelen, vilket endast den själ kan som
är i fullkomlighetens tillstånd, såsom jag
kortfattat skall förklara.
2. Ty det viktigaste har vi redan någorlunda
förklarat, ehuru inte så väl som det skulle behövas för att visa upp vilka rikedomar själen vinner
i detta tillstånd och vilken lycklig lott hon fick
när hon uppnådde det.
Ty vad jag framför allt har föresatt mig att göra
i denna bok, det är att förklara kontemplationens
natt för de många själar som befinner sig i den
men som hittills inte har förstått den riktigt,
såsom jag sade i företalet.
Om de blir förskräckta inför alla vedermödor
och skyggar tillbaka, så kommer de på det sättet att kunna hämta mod igen i det fasta hoppet om
de stora och upphöjda andliga skatter som man vinner i denna natt.
Förutom denna anledning till lycka har själen
en anledning till, som hon talar om i följande vers:
JAG VAR I MÖRKER NÄR JAG SMÖG UT.
KAPITEL. 21.
ORDET "FÖRKLÄDD" FÖRKLARAS, OCH DÄRPÅ
BERÄTTAS DET OM FÖRKLÄDNADENS
OLIKA FÄRGER I DENNA NATT.
1. Efter att framställt orsakerna till att själen
kallar denna kontemplation en hemlig stege,
återstår det oss nu att förklara ordet FÖRKLÄDD
och att ange skälet till att hon har gått ut
FÖRKLÄDD på denna hemliga stege.
2. För att förstå det hela måste man först betänka
att ordet FÖRKLÄDA SIG inte betyder annat än
att uppträda i en annan skepnad och dölja sin
egen klädnad och gestalt under någonting annat,
för att därigenom utåt visa den önskan
man i sitt hjärta har att vinna den personens gunst som man älskar, eller också för att dölja sig för fienders blickar och bättre kunna förverkliga
en plan.
Och därvid väljer man alltid den form och färg
på klädnaden som bäst ger uttryck åt hjärtats
känslor eller som bäst döljer oss för våra fiender.
3. När själen nu en gång har träffats av kärleken
till Kristus, sin Brudgum, så är det hennes önskan
att behaga honom och att tillvinna sig hans ynnest.
Och därför går hon ut förklädd i den klädnad som
allra tydligast ger uttryck åt hennes andes
känslor och som allra bäst skyddar henne mot hennes motståndare och fiender, nämligen
djävulen, världen och hennes eget kött.
Den dräkt hon bär har tre huvudfärger: vitt,
grönt och rött.
Dessa färger betecknar de tre teologiska dygderna:
tron, hoppet och kärleken.
Det är med dem som hon dels skall tillvinna
sig sin Älskades gunst och ynnest, och dels finna
skydd och fullständig trygghet för sina fiender.
Ty tron är en underklädnad av så lysande
vithet att den bländar varje förstånds blickar.
När själen stiger fram iklädd tron, så kan djävulen
inte se och inte skada henne, och hon vandrar
då i fullständig trygghet; denna dygd beskyddar
henne mycket mer än alla andra mot djävulen,
som är hennes mest fruktansvärda
och listiga fiende.
4. Och den helige Petrus som inte kunde finna
någon bättre sköld mot honom, hann säger därför:
"Stå honom emot, fasta i tron" ( 1 Petr. 5:9 ).
För att tillvinna sig både den Älskades gunst och föreningen med honom kan själen inte ikläda
sig något bättre än trons vita klädnad, ty den är
begynnelsen och grundvalen varpå alla
andra dygders klädnader vilar,
Ty, som Aposteln säger,
"Utan tro är det omöjligt att täckas Gud"
( Hebr. 11:6 ).
Men med tron,, ifall en är levande, är det omöjligt
at inte täckas Gud.
Han säger oss själv genom en profets röst:
"I tron skall jag trolova mig med dig" ( Hos. 2:20 ).
Det är som om han sade: Om du, o själ,
vill förena dig med mig och ta mig till Brudgum,
då måste du komma till mig iförd trons inre klädnad.
5. Själen är iförd denna trons vita klädnad när hon flyr ut i kontemplationens mörka natt och när hon
som vi förut talat om tränger fram igenom
mörker och inre ångest.
Förståndet ger henne inte längre någon ljus
vederkvickelse, varken genom övernaturlig upplysning eftersom himmelen tycks henne stängd
och Gud försvunnen, eller genom naturlig
upplysning eftersom de som undervisar henne
inte längre tillfredsställer henne.
Icke desto mindre utstår hon tålmodigt allting
och fortsätter sin vandring fram genom alla
prövningar utan att förtröttas och utan att
förlora tilliten till denn Älskade.
Och han prövar sin Bruds tro i dessa lidanden
och sorger, så att hon sedan i sanning skall
kunna göra detta ord av David till sitt:
"Efter dina läppars ord höll jag ståndaktigt ut på svåra vägar" ( Ps. 17:4 ).
6. Direkt ovanpå denna trns vita klädnad drar
själen på en andra klädnad som är grön, varigenom
som vi redan sagt hoppets dygd betecknas.
Genom den bevarar och skyddar själen sig för sin
andra fiende, världen.
Ty detta fasta hopp till Gud ger själen så stor
styrka och djärvhet och hon lyftes med en sådan
kraft upp till det eviga livets rikedomar, att denna
världens alla ting i förhållande till det som hon hoppas på tyckes henne fadda, öde, livlösa
och värdelösa, så som de ju i själva verket också är.
Här utblottar och frigör sig själen från alla världsliga klädnader och höljen, hon fäster inte längre sitt hjärta vid någonting, hon hoppas
inte på någonting av det som finns eller kommer
att finnas i världen, utan hon lever endast iförd
hoppet på det eviga livet.
Därvid blir hennes hjärta så upphöjt över världen
att världen inte kan nå henne och fasthålla henne,
ja inte ens nå henne med blickarna.
7. Och så vandrar själen iförd denna gröna
dräkt och klädnad, väl skyddad mot sin andra
fiende, världen.
Ty den helige Paulus kallar hoppet "frälsningens
hjälm" ( 1 Tess. 5:8 ), och hjälmen är ett vapen
som skyddar hela huvudet och döljer det så väl,
attallt är betäckt med undantag för den springa
som kallas visiret och som man själv behöver
för att kunna se.
Detta är också umärkande för hoppet,
som döljer själens huvud och alla dess sinnen
på ett sådant sätt, att de inte kan fördjupa
sig i något jordiskt och att de skyddas mot
världens alla pilar.
Det återstår bara ett visir genom vilket blicken
kan riktas uppåt och ingen annanstans.
Och däri består hoppets egentliga uppgift att rikta
själens ögon enbart mot Gud, såsom David gjorde
när han sade: "Mina ögn se alltid till Herren"
( Ps. 25:15 ).
Han hoppas nämligen inte på frälsning från något
annat håll, såsom han säger i en annan psalm:
"Såsom en tjänarinnas ögon skåda på hennes
härskarinnas hand, så skåda våra ögon upp
till Herren, vår Gud, till dess han varder oss nådig"
( Ps. 123:2 ), oss som ha satt vårt hopp till honom.
8. Själen är alltså iförd denna gröna dräkt vari henens ögon alltid är vända mot Gud och ingenting
annat, och hon finner inte behag i någonting
utom i honom.
Därför är hon så välbehaglig för den Älskade
att man i sanning kan säga atthon av honom
uppnår allt vad honn hoppas.
Och det är därför som Brudgummen säger till
henne i Höga Visan att hon har tagit hans hjärta
med enenda blick ( 4:9 ).
Utan denna gröna dräkt, somm är hoppet till
Gud allena, kan själen inte våga eftersträva en sådan kärlek; hon skulle inte uppnå någonting,
ty det är bara det fasta hoppet som bevekar
Guds hjärta och besegrar det.
9. Förklädd i denna hoppets dräkt vandrar själen
som sagt sin väg genom denna hemliga
och mörka natt som vi har talat om.
Hon är så utblttad på allt ägande och allt stöd,
att hon riktar alla sina blickar och känslor
till Gud och sänker sin mun i stoftet, för att
kanhända där finna något hopp , såsom
Jeremia säger ( Klag. 3:29 ).
10. Över denna vita och gröna dräkt drar nu själen
en annan, en röd, för att fullständiga och fullända
hela förklädnaden och skruden, hon ikläder sig nämligen nu en praktfull högröd toga, som
symboliserar kärleken, den tredje teologiska
dygden.
Denna står inte bara vackert emot de två andra
dygderna, utan den lyfter också själen till en
sådan fullkomning och gör henne så vacker
och ljuvlig inför Gud, att hon rentav vågar säga:
"Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems
döttrar. Därför älskade mig konungen och förde
mig in i sina gemak" ( Höga V. 1:4-5 ).
I denna den utgivande kärlekens klädnad
beskyddas själen och döljes för sin tredje fiende,
köttet.
Ty där den verkliga kärleken till Gud härskar,
där har inte längre kärleken till jaget och de
egna intressena något tillträde.
Denna kärlek stärker dessutom de andra dygderna och ger dem liv och kraft för att skydda själen,
och behag och ljuskraft för att glädja den Älskade.
Ty utanden heliga kärleken är ingen dygd vacker inför Gud.
Denna kärlekär den purpurbärstol som Höga Visan
talar om och som själen begagnar för att komma fram till den gyllene bädd där Gud vilar ( 3:10 ).
Klädd i denna purpurklädnad vandar själen när
hon, som vi i den första strofen beskrev,
går ut i den mörka natten, ut ur sig själv och bort
från allt skapat, och upptänd av längtan och kärlek
stiger uppför kontemplationens hemliga stege,
upp till den fullkomliga föreningen med Gud,
hennes längtans mål.
11. Detta är alltså själens förklädnad när hon,
som hon säger, i trons natt stiger uppför den
hemliga stegen.
Och detta är förklädnadens tre färger, och de utgör
den underbara förberedelsen till själens förening
med Gud genom hennes tre själskrafter:
förståndet, minnet ochviljan.
Tron gör förståndet tmt och blint ifråga om all
naturlig kunskap och bereder det därör till
föreningen med den gudomliga Visheten.
Hoppet gör minnet tomt och skiljer det från allt ägande av skapade ting, ty som den helige
Paulus säger, hoppet sträcker sig efter vad man
inte har ( Rom. 8:24 ).
Så avlägsnar hoppet minnet från sådant som det
i detta livet kann äga, och sätter det i besittning
av det som det hoppas på.
Därför förbereder hoppet på Gud minnet till förening
med Gud på ett desto renare sätt, ju djupare
tomhet det lyckas skapa i minnet.
Det förhåller sig på precis samma sätt med kärleken.
Den renar viljan från alla dessa böjelser och begär
efter vad somm inte ärGud och riktar dem
allesamman hän mot Gud allena.
Så förbereder den denna själskraft och förenar
den med Gud i kärlek.
Med ett ord, förutom att dessa tre dygder har till uppgift att skilja själen från allt som står lägre
än Gud, så har de just därigenom uppgiften
att förena med Gud.
12. Därför är det så att om själen inte verkligen
har iklätt sig dessa tre dygder, så kan hon omöjligen nå fram till fullkomliga kärleken
till Gud.
För att nå sin längtans mål, dvs. den lyckliga
och glädjerika föreningen med sin Älskade,
måste själen följaktligen nödvändigtvis iföra sig
denna dräkt och förkldnad.
Därför är det nu en stor lycka för henne att ha lyckats ikläda sig denna dräkt och att ha burit
den trofast ända fram till den dag då hon äntligen
har uppnått sitt eftersträvade och efterlängtade
mål, kärleksföreningen.
Och därför tillägger hon genast denna vers:
O LYCKLIGA LOTT!
"SJÄLVBIOGRAFISKA SKRIFTER"
AV LILLA THERESE.
1. Hur reagerar du på Thereses språk?
TIDIGASTE MINNEN.
Gud väckte mitt förstånd mycket tdigt
och inpräglade barndomens upplevelser så
djupt i mitt minne, att det förefaller mig som om
de saker jag skall berätta hade hänt i går.
Säkerligen ville Jesus i sin kärlek låta mig
lära känna den oförlikneliga mor somm han givit
mig, men som han gärna med det snaraste ville kröna i himmelen.
Hela mitt liv har den gode Guden omhägnat
mig med KÄRLEK, mina första minnen är präglade
av leenden och ömma smekningar!
Men han inte endast omgav mig med mycken KÄRLEK, utan ingöt den också i mitt hjärta
så att det blev ömt och kängsligt;
sålunda höll jag mycket av pappa och mamma
och visade dem min ömhet på tusen sätt,
ty jag var mycket meddelsam.
Sid. 21.
Beder denna bön varje dag:
FÖR FÖRÄLDRARNA:
I dina händer, Gud, anbefaller jag mina föräldrar.
Jag vill alltid lyda dem och aldrig bedröva dem.
Beskydda och välsigna dem.
Vedergäll dem allt det goda, de gjort för mig.
Ge du själv far och mor den lön som de för alla
sina mödor och uppoffringar förtjänat.
Gör dem lyckliga här på jorden och låt dem en gång få skåda din härlighet. Amen.
OLIKA CITAT UR THERESE MAMMAS BREV:
Therese frågade mig häromdagen om hon skulle
få komma till himmelen.
Jag svarade att det skulle hon om hon var snäll.
Då sade hon: Men om jag inte är snäll, så kommer
jag til helvetet ..... fast jag vet nog vad jag skall
göra, jag flyger med dig, som skall till himmelen,
hur skulle då Gud kunna få tag i mig ------ du håller
mig väl riktigt hårt i famnen?
Jag såg på hennes ögon att hon verkligen trodde
att den gode Guden inte kunde göra henne
något, om hon var i sin mors famn .... Sid. 22.
Jag var stolt över mina två äldre systrar, men den
som var mitt IDEAL i barndomen var Pauline ....
Jag hörde ofta sägas att Pauline säkert skulle bli
NUNNA och då tänkte jag utan att veta vad det
betydde; "JAG SKALL också bli NUNNA.
Det är ett av mina tidigaste minnen.
Hennes beslutsamhet och målmedvetenhet;
kan jag själv återspeglas på mitt egna liv.
Konventera till den katolska läran.
Ta steget in i karmeliternas inre liv.
Läsa deras djupsinniga kontemplativa liv.
2. Är det några speciella perioder eller
händelser i hennes liv som gjort särskilt
intryck på dig. Varför???
Sid. 30.
Detta lilla drag från min barndom är en sammanfattning av hela mitt liv.
Senare, då jag fått en inblick i fullkomligheten,
förstod jag att om man eftersträvar att bli
ETT HELGON måste man lida mycket, alltid söka
ett fullkomliga och glömma sig själv,
jag förstod att fanns åtskilliga grader av
fullkomlighet och att varje själ är fri att bevara
Herrens maningar, att göra litet eller mycket
för honom, det gäller kort sagt att VÄLJA mellan
de offer han begär.
Då utbrast jag liksom i barndomen:
"Min Gud JAG VÄLJER ALLT!
Jag vill inte vara HELGON BARA TILL HÄLFTEN,
jag är inte rädd för att lida för dig, det enda jag fruktar är att behålla min VILJA -------
tag den, ty jag VÄLJER ALLT vad du vill!.......
När jag läser dessa enkla så innehållsrika rader:
Det är den vägen jag i mitt hjärta vill vandra.
Vilket så tydligt återspeglas i Johannes av
Korsets böcker.
Bestigningen av berget karmel.
Själens dunkla natt.
Levande kärlekslågan.
Andlig sång.
I sitt liv får bemötas av med-människor av
samma personliga kemi.
Vilket kan forma och förändra ens tale
och tankesätt.
3. På vad sätt kan du inspireras av
Lilla Therese i ditt liv??
Lilla Teresias intresse för vackra blommor.
Jag tyckte om att odla blommor i den trädgård
som pappa hade ett mig, och roade mig med att bygga små altaren i en fördjupning i trädgårdsmuren.
När allt var klart , sprang jag och hämtade pappa,
som måste blunda och inte öppna ögonen
förrän jag gav honom lov.
Han gjorde allt vad jag ville och lät sig ledas till
min lila trädgård, och då ropade jag:
"Öppna ögonen pappa!
Han öppnade dem, och för att glädja mig föll han
i extastisk beundran inför det som jag tog
för ett mästerverk!
Jag skulle inte kunna sluta om jag ville beskriva de
otaliga små händelser av det slaget som hopats
i mitt minne ..... Hur skulle jag kunna skildra
all den ömhet som pappa slösade på sin
"lilla drottning"?
Det finns saker som hjärtat känner men som inte
kan återges i ord eller ens i tanka´.......
Det var härliga dagar då min "älskade kung"
tog mig med på fiske.
Jag tyckte så mycket om landet, blommorna
och fåglarna!
Ibland försökte jag fiska med mitt lilla metspö,
men jag satt hellre ENSAM i gräset bland
blmmorna.
Där försjönk jag i djupa tankar, och utan att veta
vad meditation innebar hängav jag mig åt
verklig inre bön. Sid. 37.
Lilla Teresias biktfader.
Det var också en onsdag som abbe Duccellier
kom på besök.
Jag var mycket stolt över att ta emot MIN BIKTFADER, ty kort innan hade jag biktat för
första gången.
Vilket underbart minne det är för mig!
Jag avlade min bikt som en STOR FLICKA och mottog hans välsigenelse med STOR ANDAKT,
ty du hade sagt att i det ögonblicket skulle
JESUSBARNETS TÅRAR rena min själ.
sid. 40.
Lilla Teresias skyddshelogon.
När predikanten abbe Ducellier predikade:
sade något om den heliga Teresa brukade pappa
viska till mig:
"Hör noga på, lilla drottning, han talar om ditt
skyddshelgon.
sid. 41.
4. Nämn några nyckelord som du tycker sammanfatta Therese lära.
HENNES TID MELLAN 4-14 år.
Något som roade mig var att leka med lilla Marie,
om jag händelsevis var ensam med henne, ty när
nte Celine Maudelonde var med och drog henne in i VANLIGA LEKAR lät hon mig bestämma, och då hittade jag på en alldeles ny lek.
Marie och Therese blev två EREMITER, som bara hade en enkel hydda och ett litet sädesfält
och några grönskaker att odla.
Deras liv förflöt i oavlåtlig kontemplation, den ena
EREMITEN avlöste nämligen den andra i bönen,
när denna måste ägna sig åt aktivt liv.
Allt genomfördes i en sådan sämja och tystnad och på ett så religiöst sätt att det var fulländat.
När moster kom och hämtade oss för promenaden fortsatte vi leken på gatan.
De två emeriterna bad rosenkransen tillsammans, men för att inte visa sin andakt för någon taktlös publik räknade de bönerna och på fingrarna.
En dag hände emellertid att den yngsta eremiten,
som hade fått en kaka, förgick sig och gjorde
ett stort korstecken innan hon började äta den,
vilket kom världsliga åskådare att skratta....
Sid. 50-51.
Jag kommer att alltid minnas, min älskade moder,
hur ömt du tröstade mig.
Sedan berättade du om livet i Karmel, som syntes mig så vackert!
När jag sedan gick igenom allt du hade sagt,
kände jag att Karmel var den ÖKEN där den gode
Guden ville att också jag skulle dölja mig ....
Jag kände det så starkt att det inte fanns minsta tvivel i mitt hjärta:
det var inte ett lättpåverkat barns dröm, utan
VISSHETEN om en gudomlig kallelse.
Jag ville inte gå in i Karmel för PAULINES skull,
utan för Jesus ........
Jag tänkte MYCKET som inte kan återges i ord men
som ingav min själ en djup frid.
Sid. 54.
Thereses saknad efter Paulines inträde i Karmel.
Ja, det var en HÄRLIG DAG i min svåra prövning,
men den försvann snabbt.
Snart måste jag stiga upp i vagnen som skulle köra mig långt från Pauline, långt ifrån mitt älskade
Karmel.
När jag kom hem till Les Buissonnets måste jag
gå och lägga mig, fastän jag försäkrade att jag var fullständigt botad och inte längre behövde någon vård.
Tyvärr var jag ännu bara i början av prövnigen!
Nästa dag fick jag rediciv, och sjukdomen blev så allvarlig att jag mänskligt att döma inte skulle
kunna bli frisk igen ......
Jag vet inte hur jag skall beskriva denna besynnerliga sjukdom.
Jag är nu övertygad om att det var ett djävulens
verk, men ännu långt efter tillfrisknandet trodde jag mig ha blivit sjuk med flit, och den tanken var ett
VERLIGT MATYRIUM för min själ.
Detta talade jag om för Marie, som med sin vanliga
GODHET lugnade mig så gott hon kunde, sedan biktade jag det, och även min biktfader, försökte
lugna mig och sade att man omöjligen kunde
låtsas vara sjuk som jag varit.
Gud, som utan tvivel ville rena mg och framför allt göra mig ÖDMJUK, lät mig känna detta inre MATYRIUM ända till mitt inträde i Karmel,
då vår andlige rådgivare liksom med handen avbördade mig alla mina tvivel, och sedan dess
har jag varit fullkomligt lugn.
Sid. 58.
Då Therese inte funnit någon hjälp på jorden,
vände hon sig till sin MOder i himmelen och bad henne av hela sitt hjärta att äntligen ha medlidande med henne.
Plötsligt föreföll mig den heliga Jungfrun VACKER; så VACKER att jag aldrig förr sett något så vackert.
Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet, men det som trängde till djupet av min själ
var DEN HELIGA JUNGFRUNS UNDERBARA LEENDE.
Då försvann al min smärta och två stora tårar bröt fram i mina ögon och rann långsamt nedför kinderna, men det var tårar av oblandad glädje ....
O, tänkte jag, den heliga Junfrun har lett mot mig,
vad jag är lycklig, men jag skall aldrig säga det till
någon, ty då kommer min LYCKA ATT FÖRSVINNA.
Utan ansträngning sänkte jag ögonen och fick
syn på Marie, som kärleksfullt betraktade mig.
Hon såg rörd ut och tycktes ana något om den nåd den heliga Jungfrun hade bevisat mig.
Det var hennes gripande böner jag hade att tacka för nåden att Himmelens drottning hade lett mot mig.
När hon såg hur jag oväntat tittade på madonnabilden, sade hon till sig sälv:
"Therese är botad"!
Ja, den lilla blomman skulle pånyttfödas till livet, den LJUSSTRÅLE som hade värmt henne skulle fortsätta sina välgärningar.
Den verkade inte plötsligt utan sakta och varsamt
och fick blomman att växa och bli så stark att
den fem år senare kunde slå ut på det bördiga
berget Karmel.
Sid. 61.
THERESES; HELGONTANKAR.
När jag läste berättelserna om de franska hjältinnorna och deras patriotiska bragder, särskilt de om JEANNE d´ARC, kände jag stark längtan
att efterlikna dem.
Jag tyckte mig känna samma iver som hade besjälat dem, samma himmelska inspiration.
Då fick jag en nåd som jag alltid betraktat som
en av mitt livs största, ty i den åldern mottog jag
ännu inte INSIKTER så som nu, de gives mig i överflöd.
Jag trodde att jag var född för ÄRAN, men när ag sökte medlet att uppnå den, ingav Herren
mig de känslor jag just nämnt.
Han lät mig också förstå att min ÄRA inte skulle
synas för människorna, utan den skulle bestå
i att bli ett stort HELGON !!!!..
Denna önskan kan väl verka förmäten om man tänker på hur svag och ofullkomlig jag var
och fortfarande är trots sju år i klostret.
Likväl hyser jag alltjämt samma djärva förtröstan att bli ett stort helgon, ty jag räknar inte med egna förtjänster, eftersom jag inte har EN ENDA,
utan hoppas på Honom som är Stykan
och Heligheten.
Han nöjer sig med mina svaga bemödanden,
han ensam kommer att lyfta mig upp till sig
och göra mig HELIG genom att överhölja mig med
sina oändliga förtjänster.
Jag betänkte inte då att man måste lida mycket för
att nå helighet, menn Gud påvisade det genom
att sända mig de prövningar som jag berättat om....
Sid. 65.
KAPITEL. 20.
DE FEM ÅTERSTÅENDE STEGEN FRAMSTÄLLES.
1. DET SJÄTTE STEGET åstadkommer att själen
på lätt fot ilar mot Gud och ofta förnimmer
hans tydliga närvaro.
Utan att förtröttas löper hoppet fram emot honom,
och stärkt av kärleken ilar det med lätthet framåt.
Det är om detta sjätte steg som Jesaja
har sagt: "De heliga som bida efter Herren hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna.
Så hasta de åstad utan att uppgivas,
de färdas framåt utan att bliva trötta" ( 40:31 ),
såsom de gjorde på det femte steget.
Till detta sjätte steg hänför sig likaså denna
text av David:
"Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud" ( Ps. 42:2 ).
Ty enhjprt som törstar löper mycket hastigt och lätt till vattnet.
Den lätthet som själen äger på detta steg,
den får hon däravat kärleken redan har vidgats
inom henne och att hon nu nästan helt har renats från synd, såsom följande psalm låter
oss förstå:
"Fri frånmissgärningar löpte jag fram emot dig"
( Ps. 59:5 ),
liksom denna andra psalm:
"Jag löpte dina buds vägar, då du vidgade
mitt hjärta" ( Ps. 119:32 ).
Och därför övergår själen genast från det sjätte steget till det följande.
2. DET SJUNDE STEGET på denna mystiska stege ger själen en helig djärvhet.
På deta stadium får inget sunt förnuft kärleken
att vänta och inget råd får kärleken att dra sig
tillbaka.
Inte heller kan den hejdas av någon skamkänsla.
Ty al den nåd som Gud har givit själen kommer
henne att handla med stor djärvhet.
Därav följer det som Aposteln säger:
"Kärleken tror allting, den hoppas allting,
den förmår allting" ( 1 Kor. 13:7 ).
På detta bergstod Moses, när han talade till
Gud och sade att Gud skulle förlåta sitt folk
eller också utplåna hans namn ur livets bok
( 2 Mos. 32:32 ).
Sådana själar uppnår av Gud allt vad de i sitt hjärtas glädje ber honom om.
Därför sade David:
"Hav din lust Herren, då skall han giva dig vad
ditt hjärta begär" ( Ps. 37:4 ).
Det är först när hon väl har anlänt till detta steg
som Bruden i Höga Visan tillåter sig att säga:
"Kyssar give hanmig, kyssar av sin mun!" ( 1:1 ).
Men i varje fall måste man här noga betänka
att själen inte får tillåta sig en sådan djärvhet
om hon inte inom sig känner att "Konungens spira med välvilja riktas emot henne" ( Est. 8:4 ).
Ty annars skulle hon falla ned från alla de steg
hon dittills hade bestigit och på vilka hon alltid endast genom ödmjukhet kan hålla sig kvar.
Ur den djärvhet och frihet som Gud på det sjunde steget har givit själen för att hon med kärlekens
hela kraft och utan fruktan skall kunna umgås med
Gud, därur följer nu det åttonde steget.
Där gripes hon avde Älskade och förenas med
honom på följande sätt.
3. DET ÅTTONDE STEGET på kärlekens stege
binder själen och förenar henne oupplösligt med den Älskade, såsomm Bruden i Höga visan
beskriver det med följande ord:
"Jag fannhonomsom min själ har kär; jag tog
honom fatt och jag släppte honom icke"
( 3:4 ).
På detta stadium av föreningen är själens begär
tillfredsställt, men med avbrott; många själar
uppnåt visserligen föreningen för kort tid,
men snart glider de åter tillbaka.
Om inte så vore, utom om själen kunde stanna kvar på detta stadium, då skule hon besitta ett slags härlighetens tillstånd redan här på jorden.
Och därför kanhon bara för mycket korta stunder
stanna kvar där.
Profeten Daniel, somm var en begärens man, fick
av Gud befallning att stanna kvar på detta berg när
Gud sade till honom:
"Håll dig kvar på ditt steg, ty du är en begärens
man" ( 10:11 ).
På detta steg följer så det nionde, och det är där som de fullkomliga själarna befinner sig, såsom
vi nu skall förklara.
4. DET NIONDE STEGET i kärleken gör att själen brinner för Gud i en stilla hänryckning.
Detta är det steg där de fullkomliga står,
de som brinner i ljuvlig kärlek till Gud.
Den helige Ande delger dem denna kärlek,
och den är helt uppfylld av stilla ljuvlighet
och glädje på grund av deras förening med Gud.
Därför sade den helige Gregorius, att i den stnd då den Helige Ande synligen nedstig
över Apostlarna var de allesamman upptända i sitt
inte av en hänryckt kärlek.
De nådegåvor och gudomliga rikedomar som själen på detta steg får njuta kan inte med ord beskrivas.
Även om man skrev många böcker därom, så skulle
ändå det mesta återstå att säga.
Av denna orsak, och också därför att vi senare får anledning att tala därom, vill jag nu inte säga mera om detta steg.
Jag tillägger bara att därpå följer det tionde steget på denna kärleksens stege, men det steget tillhör
inte längre detta livet.
5. DET TIONDE OCH SISTA STEGET på denna hemliga kärleksstege gör själen helt och hållet
lik Gud, i kraft avv den klara vision av Gud
som hon genast och på ett omedelbart sätt får
njuta, när hon lämnar kroppen efter att i detta
livet har uppnått de tionde steget.
Sådana själar är fåtaliga; eftersom kärleken
i dem har utfört en fullständig rening behöver
de inte genomgå skärselden.
Och det var därför som den helige Matteus sade:
"Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud"
( Matt. 5:8 ).
Som vi nyss har sagt är detta seende, denna
vision, orsaken till att själen blir helt och hållet
lik Gud, enligt detta ord av den helige Johannes:
"Det veta vi, att vi skola bliva honom lika"
( 1 Joh. 3:2 ).
Detta uttryck betyder inte att själen skulle bli lika
mäktig som Gud, ty det äromöjligt, utan att allt det som själen är, det skall bli likt Gud.
Därför kallas hon, och hon kommer verkligen
också att vara, Gud genom delaktighet.
6. Detta är alltså den hemliga stege som själen
talar om.
Den är på de översta trappstegen visserligen inte
längre så hemlig för henne, ty kärleken åstadkommer inom henne så stora verkningar
att den avslöjar en mängd underbara ting för
henne.
Men när hon väl har nått det sista steget och den
klara visionen, detta sistasteg där Gud vlar såsom
vi har sagt, då finns det därefter ingenting som
är fördolt för själen, ty då är hon fullkomlig
lik Gud.
Därför också vår Frälsare sagt:
"Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något" ( Joh. 16:23 ).
Men ändå fram till den dagen finns det för själen,
hur upphöjd hon än må vara, alltjämt mycket
som är fördolt, och detta i propotion till vad som ännu fattas henne för att hon skall vara
fullständigt lik den gudomliga Väsendet.
På detta sätt går själen sålunda genom denna gudsvishet och hemlighetsfulla kärlek ut ur
alla ting och ut ur sig själv och stiger upp till
Gud.
Ty kärleken är som elden, den stiger alltid mot
höjden, i längtan efter att nå centrum av sin sfär.
VI BÖRJAR FÖRKLARINGEN AV DE TIO
TRAPPSTEGEN PÅ DEN GUDOMLIGA
KÄRLEKENS MYSTISKA STEGE ENLIGT
DEN HELIGE BERNHARD OCH DEN HELIGE TOMAS.
DE FEM FÖRSTA FRAMSTÄLLES.
1. Det finns som vi sade tio trappsteg på den
kärlekens stege på vilken själen steg för steg
stiger upp till Gud.
DET FÖRSTA STEGET i kärleken ger själen
en sjukdom som är hälsosam.
På detta berg stod Bruden i Höga Visan när
hon sade:
"Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om
I finnen min vän, så sägen honom att jag
är sjuk av kärlek!" ( 5:8 ).
Men denna sjukdom är inte till döds,
utan till Guds förhärligande.
Ty i denna sjukdom dör själen bort från synden
och från allt som inte är Gud, och detta sker
genom kärleken till Gud själv, såsom David
betygar när han säger:
"Min ande förgås" ( Ps. 143:7 ) i fråga om allt skapat för din frälsnings skull.
Liksom den sjuke förlorar aptiten och förändrar
färg, så förlorar också själen på detta kärlekens
trappsteg all smak och lust för alla ting här på
jorden.
Som en älskande förändrar den färg och det
utseende hon hade i sitt förgångna liv.
Men själen faller inte i denna vanmakt om hon
inte från ovan får motta ett övermått av kärlek,
såsom det uttryckes i följande vera av David:
"Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud;
ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du"
( Ps. 68:10 ).
Denna sjukdom, denna vanmakt ifråga om allt
skapat är utgångspunkten, är det första steget
som leder till Gud.
Vi har redan förklarat det, när vi talade om den
förintelse själen befinner sig i när hon börjar
att stiga uppför denna stege av renande
kontemplation. Ty då finner själen inte stöd
i någonting, har inte smak för och finner inte tröst
eller vila i någonting, vad det än må vara.
Därför lämnar hon dett asteg och stiger
genast upp till nästa.
2. På DET ANDRA STEGET söker själen oavlåtligt
sin Gud.
Och därför sade Bruden i Höga Visan, när hon hade sökt sin Älskade och inte hade funnit honom
på hans läger och när hon försmäktade av kärlek:
"Jag vill stå upp och söka honom som min själ
har kär" ( 3:2 ).
Det är detta som själen oavlåtligen gör,
och David tillråder också detta i följande ord:
"Frågen efter Herren och hans makt, söken hans
ansikte beständigt" ( Ps. 105:4 ),
och stanna inte upp förrän ni finner honom.
Så gjorde Bruden, när hon frågade väktarna
var hennes Älskade fanns och sedan snabbt
gick vidare och lät dem står där ( Höga V. 3:3-4 ).
Så handlade också Maria Magdalena, som inte
ens brydde sig om ängeln vid graven ( Joh. 20:12 ).
På detta andra steg känne rsjälen sig så berusad av kärlek att hon söker sin Älskade
överallt, i allt hon tänker drömmer hon om den
Älskade och i allt vad hon säger och gör talar hon om honom och sysselsätter sig med honom.
Antingen hon äter, sover eller vakar eller utför
något argete, så vilar hennes tankar på den
Älskade, såsom vi sade när vi beskrev
kärlekens häftiga längtan.
Men här på detta andra steg håller själen
redan på att tillfriskna och hämta nya krafter,
och hon förbereder sig till att snabbt stiga upp till
det tredje steget genom någon ny rening
kontemplationen, såsom vi senare skall tala om.
Detta steg ger följande verkningar i själen.
3. DET TREDJE STEGET på kärlekens stege sätter
själen i verksamhet och fyller henne med iver
så att hon inte förtröttas.
Den kunglige profeten talar om detta när han
säger: "Säl är den man som fruktar Herren
och har sin lust i hans bud" ( Ps. 112:1 ).
Men om nu redan fruktan, som är kärlekens
dotter, skapar en sådan lust, vad skall då inte kärleken själv kunna frambringa?
När själen har nått detta steg, anser hon de stora
ting vara ringa som hon utför för den Älskade,
det stora antalet verk tycker hon vara litet
och den långa tid hon anväder i att tjäna Gud
tycker hon är kort, så brinnande är den kärlekseld
som har upptänt henne.
Sålunda tyckte Jakob när han hade tjänat sju år
att sju år till var "allenast några dagar",
så upptänd var han av kärlek ( 1 Mos. 29:30 ).
Men om nu Jakobs kärlek till en skapad varelse
hade en sådan kraft, vad förmår då inte kärleken
till Skaparen, när den väl har bemäktigat sig
själen på detta tredje steg?
Själen så brinnande i sin kärlek till Gud, att hon
är förtvivlad och djupt bekymrad när hon ser
hur litet hon gör för Gud, och det skulle vara
henne en glädje att offra sig tusen gånger
för honom om hon kunde.
Och därför tycker hon sig vara onyttig i allt hon
gör, hela hennes liv tycker hon är misslyckat.
Av detta uppstår i henne en annan underbar
verkan, den inre övertygelsen att hon är den sämsta
av alla skapade varelser, för det första därför
att kärleken lär henne hur mycket hon borde
göra för Gud, och för det andra därför att hon
märker att de många verk hon utför för Gud
är felaktiga och ofullkomliga.
De orsakar henne allesamman bara skam
och plåga, därför att hon inser hur eländigt
hennes handlingssätt är gentemot en så upphöjd
Konung.
På detta tredje steg ligger ingenting henne mera
fjärran än fåfäng ärelystnad, inbilskhet
och fördömande av andra.
Detta är de verkningar som tillsammans
med många liknnade frambringas på det tredje
steget.
Och därför hämta själen mod och kraft att stiga upp till nästa steg.
4. DET FJÄRDE STEGET på denna kärleksstege
är det där själen för den Älskade utstår ett lidande
som aldrig tröttar henne.
Ty, säger den helige Augustinus, de största
och besvärligaste och tyngsta bördor är ett
intet för den som älskar.
Bruden i Höga Visan befann sig på detta trappsteg
när hon längtade efter att vara på det sista
och till Brudgummen:
"Hav mig såsom ensignetring vid ditt hjärta,
såsom en signetring på din arm.
Ty kärleken är stark som döden, dess trängtan
obetvinglig såsom dödsriket" ( 8:6 ).
Anden får här en sådan styrka, att den med
lätthet gör sig till herre över köttet och inte
fäster mera avseende vid det än tädet gör vid ett
av sina blad.
Själen söker här på intet sätt tröst och njutning,
varken i Gud eller i något skapat, och hon varken
önskar eller begär några nådebevis av Gud,
därför att hon klart inser att hon redan har fått
så många.
Alla hennes önskningar samlas i en enda,
nämligen att försöka behaga Gud på något sätt
och tjäna honom, kosta vad det kosta vill,
såsom han förtjänar och såsom hon är skyldig
att göra efter alla de välgärningar hon har mottagit.
Därför säger hon med hjärta och ande:
O min Herre och Gud, hur många finns det inte
som bara söker tröst och njutning i dig och ber
om välsignelser och välgärningar!
Men hur få är inte de som försöker att glädja dig
och själva ge dig någonting somkan kosta dem
ett offer eller några egna intressen!
Felet är inte ditt, o min Gud, ty du står alltid redo
att ge oss nya välgärningar, utann det är vårt,
som inte använder dem i din tjänst för att förmå
dig att fortsätta att ge oss dem.
Denna grad av kärlek är mycket hög.
Själen är så upptänd av kärlek att hon oavlåtligt
drages till Gud, och därför kommer han
också ofta och på et mycket vanligt sätt
till henne för att ge henne glädje.
Guds Majestät besöker henne och ger henne
ljuvliga och stimulerande glädjestunder.
Den oändliga kärlek som Kristus, Ordet,
hyser för själen tillåter honom inte att se henne
lida utan att trösta henne.
Det är detta som han säger oss genom dessa
Jeremias ord:
"Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms
kärlek ....... huru du följde mig i öknen" ( 2:2 ).
Ur andlig synpunkt betyder denna öken den
inre frigörelse från allt skapat som den själ
har nått som inte stannar up vid något
och inte vilar sig i något.
Det fjärde steg eldar själen så och upptänder
i henne en sådan längtan efter Gud, att han låter
henne stiga upp till det femte steg, och det
är detta som nu följer.
5. DET FEMTE STEGET på denna kärleksstege
kommer själen att längta efter Gud och söka honom
med en helig otålighet.
Den kärlek som sporrar Bruden att söka den Älskade och förenas med honom är så brinnande
at varje dröjsmål hur litet det än må vara tyckes
henne långt och plåtsamt och outhärdligt.
Alltid tror hon att hon äntligen har funnit
den Älskade, och när hon ser sig besviken i sina
förhoppningar, vilket händer nästan varje
ögonblick, så försmäktar hon av kärlek som
psalmisten uttrycker det och säger:
"Min själ längtar och trängtar i Herrens gårdar"
( Ps. 84:3 ).
På detta stadium måste den älskande själen
antingen få se den hon älskar eller också dö.
Så kände Rakel det när hon längtade efter att få barn och sade till Jakob:
"Skaffa mig barn, eljest dör jag" ( 1 Mos. 30:1 ).
Dessa själar är lika uthungrade som de hundar
som stryker omkring i Guds stad ( Ps. 59:15 ).
Men försmäktande av hunger får själen på detta
steg näring av kärleken.
Och sådan hunger, sådan mättnad,
och därför kan hon stiga upp til det sjätte steget,
vilket frambringar de verkningar vi strax skall beskriva.
KAPITEL 18.
DET FÖRKLARAS HUR DENNA HEMLIGA VISHET
OCKSÅ ÄR EN STEGE.
1. Det återstår oss nu att förklara det andra ordet,
nämligen hur denna vishet också är en STEGE.
Och då är det värt att veta att det finns många
orsaker till att vi kan kalla denna hemliga
kontemplation en stege.
Allra först, liksom man stiger uppför en stege
och tränger in i en fästning för att bemäktiga sig
förråd, skatter och andra föremål som finns där,
just så stiger själen genom denna hemliga
kontemplation, utan att förstå hur, uppåt ändå
till den himmelska kunskapen och till ägandet
av de de himmelska rikedomarna och skatterna.
Det är detta som den kunglige profeten klart
låter oss förstå när han säger:
"Salig är den man som i dig har sin starkhet,
den vilkens håg står till att stiga upp genom
tåredalen, hän mot det mål han har föresatt sig;
den som har givit befallningen, han giver
också sin välsignelse; så stiga de från
kraft till kraft och såsom från ett trappsteg
till ett annat, till dess de få skåda
härskarornas Gud på Sion" ( Ps. 84:6-8 ).
Detta betyderatt de skall komma att äga skatterna
i Sions borg, det vill säga den eviga saligheten.
2. I andra hand kalalr vi den hemliga kontemplationen för en STEGE därför att liksom
pinnarna på stegen tjänar både till att stiga upp
och och att stiga ned, så använder denna hemliga
kontemplation samma nådebevis ochljus både till
att lyfta själen til Gud och at ödmjuka henne
i sig själv.
Ty alla nådebevis som verkligen kommer från Gud har det karakteristiska draget att de både
ödmjukar själen och lyfter henne på samma gång.
På denna väg är nedstigande detsamma som
uppstigande, och uppstigande detsamma som
nedstigande.
Ty den som ödmjukar sig skall bliva upphöjd
och den som upphöjer sig skall bliva ödmjukad
( Luk. 14:11 ).
Utom att ödmjukhetens dygd är något stort för
den själ som övar sig däri, så låter Gud henne oftast
siga uppför denna stege för att hon skall gå
nedför den, och låter henne gå nedför den för att hon skall stiga uppför den, därför att detta
ord av den Vise skall fullbordas:
"Före fall går högmod i mannens hjärta,
och ödmjukhet går för ära" ( Ords. 18:12 ).
3. Och om vi nu ser på detta ur naturlig synpunkt
och alldeles bortser från den andliga synpunkten,
så kan själen om hon lägger märke till det klart
se hur det alltid går upp och ner på denna väg,
och hur den lycka hon njuter snart följes
av någon storm eller prövning; man skulle rentav kunna säga att hon får lugn bara för att förberedas
och stärkas till kommnade prövningar,
men å andra sidan ser själen också att efter olycka och plåga kommer det en överflödande lycka
och frid.
Därför tycker själen ibland att det ser ut som om det vore för att hon skall få uppleva en riktig
festglädje som hon först måste genomgå
enn vigilie eller fast.
Sådan är alltså denn vanliga utvecklingsgången
inom detta tillstånd av kontemplation.
Själen har ännu inte nåt fram till det slutliga
lugna vilandet.
Hon befinner sig aldrig i samma läge, hon är hela
tiden i färd med att än stiga uppåt och än nedåt.
4. Orsaken till denna växling är den, att eftersom
fullkomlighetens tillstånd består i ren kärlek
till Gud och förakt för sig själv och inte kan existera utan dessa två villkor, så måste Gud
nödvändigtvis börja med att öva själen i än det
ena och det andra.
Han låter henne alltså smaka denna kärlek
och ana dess härlighet, och sedan prövar han henne
genom att ödmjuka henne.
Och detta får pågå ända till dess att hon slutligen
har förvärvat sig fullkomliga vanor och upphör med
detta uppstigande och nedstigande.
Då har hon nått ända upp och förenas med Gud,
som är det högsta målet på toppen av den
mystiska stegen.
Det är vid honom hon håller sig fast och i honom
hon finner vila.
Denna kontemplationens stege som har sitt
himlafäste i Gud är avbildad i den stege som Jakob såg i sin dröm och på vilken änglarna steg ned
från Gud till människan och upp från människan
till Gud, som fanns vid toppen av stegen
( 1 Mos. 28:12 ).
Denna dröm ägde rum på natten när Jakob hade
somnat, säger den Heliga Skrift, för att vi skall
förstå hur hemlig denna väg eller uppstigning
är som leder till Gud, och hur olik alla
människotankar den är.
Och detta är lätt att förstå.
Ty vanligen tycker vi människor att det som är bäst för oss, självförgölmmandet och självutplåningen,
är det värsta som kan hända oss; under det att sådant som däremot har ringa värde,
glädjeämnen och njutningar, där vi oftast förlorar
mer än vi vinner, det tycker vi är en stor
lycka.
5. Låt oss nu tala litet mera märgfullt och närmare
bestämma karaktären avv den hemliga
kontemplationens mystiska stege.
Huvudorsaken till att kontemplationen kallas
en mystisk stege, det är att den är ett kärleksvetande, en ingjuten kunskap om
och kärlek till Gud, och att samtidigt som den lyser
in i själen, upptänder den kärleken inom henne för att lyfta henne steg för steg ända upp till Gud,
hennes Skapare.
Ty det är kärleken ensam som binder själen vid Gud
och förenar henne med honom.
Men för klarhetens skall vi här ange de olika
trappstegen på denna gudomliga stege genom
att kortfattat antyda vilka kännetecken
och verkningar de har, och på det sättet kommer
själen att kunna gissa sig till vilket steg hon själv
har uppnått.
Vi skall särskilja dem genom deras verkningar,
och därvid följer vi den helige Bernhard och den helige Tomas.
Det vore för övrigt omöjligt för oss att lära känna
dem sådana de är i sig själva, med endast våra
naturliga förutsättningar.
Denna stege är som vi har sagt en kärlekens stege,
och den är så hemlig att Gud ensam kan
mäta och känna vikten och värdet hos denna kärlek.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
|||||||
4 | 5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 | 12 | 13 |
14 | 15 |
16 |
17 | |||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 | |||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|