Alla inlägg under april 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 april 2016 20:51

KAPITEL.  24.


VI AVSLUTAR FÖRKLARINGEN AV ANDRA STROFEN.


1.   Meningen med denna versrad är följande:

          När den högre delen av min själ hade renats,

såväl som den lägre delen med dess lustar

och själskrafter, då gick jag ut för at söka den

gudomliga kärleksföreningen med Gud.


2.   Vi har redan sagt att den mörka natten för krig

emot själen och bekämpar och renar henne på

två sätt; den angriper först den sinnliga delen

och sedan den andliga delen med deras

sinnen, själskrafter och lidelser.


Och därför är det också på två sätt som själen

uppnår frid och vila, dels beträffande den sinnliga

delen och dels beträffande den andliga med

deras själskrafter och böjelser.


      Det är därför som vi två  gånger har upprepat

denna versrad, den står en gång i första strofen

och en gång i andra strofen, för att beteckna

de två delarna av själarna, den sinnliga

och den andliga.


Ty båda dessa delar måste innan de går ut 

och söker kärleksföreningen med Gud bli omdanade, ordnade och lugnade, så att de

motsvarar det tillstånd av oskuld som Adam ägde.


     Denna versrad som i första strofen avsåg

den lägre, sinnliga delens frid, den avser därför

här i andra strofen den högre, andliga delens frid,

och det är därför den upprepas.


3.  Denna vila och ro i det andliga huset måste

själen göra till sin förblivande och fullkomliga

egendom, så  långt som detta livets förhållanden

tillåter det, och detta måste hon göra genom

de väsensberöringar av g udomlig förening som

vi ovan har talat om.


Gud har framkallat dem inom henne i hemlighet,

utan djävulens, sinnenas eller lidelsernas vetskap,

och dessa har inte förmått störa hans verk;

och vi uprepar det, själen har så småningom

renats, lugnats och stärkts; därför har hon

kunnat på ett bestående sätt och i fullkomlig

vila bli delaktig av den gudomliga föreningen,

som inte är någonting annat än själens trolovning

med Guds Son.   


      Så snart som själen lugnat, stärkt

och återförenat dessa två boningar och alla

deras krafter och förmögenheter, och så snart

som  hon har dämpat dem och bringat dem

till tystnad ifråga om alla högre och lägre ting,

så förenar sig därför den gudomliga Visheten

omedelbart med henne.


Visheten tar henne i besittning genom ett nytt

kärlekens band, och det är då som detta

uppfylles som Visheten säger oss:

"Ty medan djup tystnad omslöt allt och natten under sitt snabba lopp hade nått mitten av sin bana,

då for ditt allsmäktiga ord med hast ned från

din konungatron i himmelen" ( 18:14 ).


Det är också detta som Bruden antyder när

hon  i Höga Visan säger, att knappt hade hon kommit förbi dem som om natten hade slagit henne

och ryckt av henne hennes mantel, så fann hon

honom som hennes själ hade kär ( 3:4; 5:7 ).


4.   Till denna förening kan man inte komma

utan en grundlig rening, och en sådan renhet kan man bara förvärva genom en djupgående frigörelse från allt skapat och en handlingskraftig

självförnelse.

Detta kommer till uttryck däri att Bruden berövades

sin mantel och blev slagen om natten medan

hon gick och sökte sin Brudgum.


Hon kunde inte ta på sig trolovningens nya

mantel som hon längtade efter, utan att ha lagt

av den gamla.


Och därför är det så, att den som vägrar att gå

ut i natten för att söka den Älskade, och som inte

vill förneka sin egenvija och dö bort ifrån sig själv,

utan i stället söker den Älskade på sitt läger,

lättjefullt, såsom Bruden gjorde, han kommer

aldrig att finna honom.


Så säger också denna själ om sig själv, att hon

fann honom när hon i ångestfylld kärlek hade

begett sig ut i mörkret.




 


         

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 april 2016 20:43

KAPITEL.   23.


DEN FJÄRDE VERSEN FÖRKLARAS, OCH DET

FRAMHÅLLES HUR LYCKLIGT DET ÄR ATT SJÄLEN

HAR KUNNAT GÅ SÅ UNDANGÖMDA SMYGVÄGAR UNDER DENNA NATT, OCH HUR DJÄVULEN

FASTÄN HAN KAN TRÄNGA IN I ANDRA

UPPHÖJDA BONINGAR LIKVÄL INTE TRÄNGER

IN I DENNA.


1.  Detta uttryck  ------  att smyga sig ----- betyder att gå i hemlighet eler i skydd för andras blickar.

När själen alltså säger att hon SMÖG SIG UT

I MÖRKER, så kunde hon inte tydligare låta oss

förstå den fullständiga trygghet som hon talade

om i första versen av denna strof och som hon

fick åtnjuta, när hon tack vare den dunkla

kontemplationen vandrade vägen till

kärleksföreningen med Gud.


När nu själen säger:  "Jag var i mörker när jag

smög ut", så tillkännager hon därmed att hon

var dold för djävulen och beskyddad mot hans

listiga planer och försåt.


2.   Orsaken till att den själ som vandrar

i kontemplationens mörker är fri och skyddad mot djävulens försåt, det är att den ingjutna

kontemplationen mottas i henne på ett passivt 

och hemligt sätt, varvid de inre och yttre sinnena

och själskrafterna hos hennes lägre del

förblir i mörker.


Därav kommer det sig att själen inte bara är dold

för dessa själskrafter och skyddad mot de hinder som deras naturliga svaghet skulle ha kunnat

uppställa, utan att hon också är skyddad

mot djävulen, som inte kan upptäcka vad som sker

inom henne annat än genom dessa själskrafters

förmedling.


     Ju mer dessa gudomliga delgivanden är andliga,

inre och höjda över sinnena, desto mindre 

är djävulen i stånd att förstå dem.


3.   Det är alltså mycket viktigt för själens trygghet

att hennes inre förbindelser med Gud är sådana,

att sinnena hos hennes lägre del förblir i mörker

och inte känner till, ja inte kan känna till dessa

förblindelser.

På så sätt blir inte den sinnliga och lägre delens svaghet till ett hinder för andens frihet 

och andliga förbindelsen kan bli rikligare;

och vidare, eftersom djävulen inte kan tränga

in i denna innersta del  av själen, så vandrar hon

i större trygghet.


Vi kan alltså i detta hänseende förstå följande

ord av Frälsaren, genom att fatta dem i andlig

bemärkelse:  "Låt icke din vänstra hand få veta

vad den högra gör" ( Matt. 6:3 ).


Det är som om han hade sagt:

Låt det som händer till höger, eller i den högre

och andliga delen av själen, få vara okänt för

den vänstra, och se till att den lägre och sinnliga

delen av själen inte får veta om det.

Denna förbindelse bör vara en absolut hemlighet

mellan anden och Gud.


4.  Visserligen inträffar det ofta att dessa andliga

delgivanden till själen, som är så hemliga

och djupa att djävulen inte lyckas fatta deras

natur och egenskaper, emmellanåt skapar

ett sådant lug och en så djup tystnad i den lägre delens sinnen och själskrafter, att han blir

varse att de existerar ochatt själen har fått

motta något utsökt nådebevis.


När han då ser att han inte kan motarbeta dem

därför att de äger rum i djupet av själen,  

så underlåter han ingenting för att uppröra

och förvirra den sinnliga och lägre delen som han

rår på.


Där uppväcker han lidanden, fruktansvärda

hjärnspöken och fasor för att framkalla oro

och förvirring i själens högre och andliga del,

där det goda finns som hon just mottar

och njuter av.


Men ofta när delgivandet av en sådan kontemplation bara strömmar in i anden och med kraft verkar där, går djävulens onda planer

på att förvirra själen om intet.


Tvärtom vinner själen på det, kärleken i henne ökas

och hon upplever rentav en ännu större frid.

    Och det är någonting ganska underbart, så snart

hon känner närvaron av den störande fienden

drar hon sig djupare in i sig själv, in i sitt allra

innersta, utan att vet vad som händer eller gör någoting själv, och därvid känner hon mycket

väl att hon nu befinner sig på en säker tillflyktsort

långt borta från fienden och dold för honom.


På det sättet vinner hon ännu mera av den frid

och glädje som fienden ville beröva henne.


       Och så försvinner alla de fasor som kom till

henne utifrån, själen känner det tydligt.

       Därför gläder hon sig åt att se att hon

i hemlighet och stor trygghet kan njuta

Brudgummens stilla frid och ljuvlighet, som världen

och djävulen varken kan ge eller ta.

      Hon känner av erfarenhet sanningen i det som

Bruden  i höga Visan med anledning av detta säger:

      "Se, sextio hjältar omgiva Salomos bärstol ......

till värn mot nattens faror"  ( 3:7-8).

      Hon är medveten om sin kraft och frid, om

hon också i yttre avseende emellenåt känner

plågorna i sitt kött och sina ben.


5.  Men ibland när de andliga delgivandena

inte strömmar särskilt djupt in anden utan

också brör sinnena, så lyckas djävulen bättre 

att förvirra och störa anden genom sinnenas

förmedling.


    Ibland är dessa plågor ochkval stora, ja outsägliga.

Eftersom det här rör sig om en konfrontation

av ande mot ande, så kan den fasa som den onde

anden förorsakar i den goda anden, dvs.

själen, bli alldeles outhärdlig om han lyckas

med att skapa förvirring i henne.

Också detta låter oss Bruden i Höga Visan förstå,

när hon berättar atthon hade mött något liknande

vid en tidpunkt då hon ville hänge sig åt inre

samling för at njuta en sådan nådegåva:

     "Till valnötslunden gick jag ned,

för attglädja mig åt grönskan i delen, för att se

om vinträden hade slagit ut .....

Jag visste om intet, då råkade min själ i förvirring

på grund av Aminadabs vagnar", dvs.

djävulens  ( 6:10-11 ).


6.  Vid andra tillfällen, när Gud verkar genom

en god ängels förmedling, förkommer det att

djävulen varseblir vissa nådegåvor; ty dem

som Gud ger genom en god ängels förmedling,

dem tillåter Gud ofta att djävulen får kännedom

om.

Detta sker framför allt för at han skall kunna motarbeta dem av alla sina krafter, så som

det i rättvisans namn tillkommer honom

och så att han inte skall kunna åberopa sig på

sin rätt och säga, att han inte fått tillfälle

att försöka besegra själen, såsom han sade om

Job ( Job. 2:4-6 ).

Om det skulle bli så, om Gud inte gav en viss

möjlighet till framgång åt de båda motståndarna,

åt både den goda och den onda ängeln.


Men så blir segern också desto ärofullare,

och den själ som segrar och förblir trogen

i frestelsen får en desto härligare belöning.


7.  Vi måste här alltså påpeka att detta är orsaken

till att Gud tillåter djävulen att inverka på själen

i samma mån och och på samma sätt som

han själv handlar och förfar med henne.

       Om hon t.ex får verkliga visioner genom

en god ängel ------ som är den som vanligen

förmedlar dem, även om man skulle få se Kristus,

efter som Kristus nästan aldrig visar sig personligen

------ så tillåter Gud likaledes den onda ängeln

att framställa falska visioner, och dessa kan

vara så bedrägligt lika de sanna att själen

lätt blir bedragen om hon inte är försktig;

det är har hänt många människor.


Vi har ett exempel i Andra Moseboken.

Det berättas där att alla sanna underverk som Mose

gjorde, skenbart också utfördes av Faraos

trollkarlar.

När Mose lät grodor komma fram så gjorde de

det också, när han förvandlade vatten till blod

så gjorde de likadant ( 7:11-12; 8:7 ). 


8.   Men det är inte bara detta slags kroppsliga

visioner som djävulen gör efter, utan han

blandar sig också i de andliga nådebevis,

som ges av den goda ängeln, när han får kännedom

om dem, såsom vi har sagt.


Ty somJob säger om honom:

"Allt vad högt är ser han" ( Job. 41:25 ),

gör efter och blandar sig i.

Eftersom emellertid dessa andliga delgivanden

i sig själva varken har form eller gestalt,

kan han inter efterbilda dem på samma sätt

som dem som framställes för oss i någon bild

eller figur.


För att därför anfalla själen på samma sätt som

den goda ängeln använder, träder han fram

för henne med sin skräckinjagande ande,

för att bekämpa och förstöra det andliga

med något andligt.


Sker detta vid en tidpunkt när den goda ängeln

just lyfter själen til kontemplationens tillstånd,

så kan själen inte så snabbt fly in i kontemplationens avskildhet och hemliga gömställe

att inte djävulen lägger märke till hene och får henne in i sin cirkel, ochgenom sin närvaro

inger han henne då en bestörtning och en andlig

förvirring som ibland kann vara mycket besvärande

för själen.


Men andra gånger kan hon ögonblickligen tillbakavisa den onde fienden, så att han inte får tid

attinge henne några skräckintryck.

Hon flyr då in i sig själv, stärkt av den goda

ängels verksamma nåd.


9.  Ibland får emellertid djävulen övertaget

och skapar då förvirring och skräck i själen.

         Detta är för henne en plåga som övergår alla andra i detta livet.

Ty eftersom denna kärlek förmedlas från ande

till ande, öppet och ganska frigjort från allt

kroppsligt, är den mera uppskakande än alla

sinnliga smärtor.


Det räcker emellertid inte länge, ty om den gjorde

det och blev långvarig så skulle anden lämna

kroppen, såohyggliga är den plåga som

den onde anden framkallar.

      När allt är över har det kvarlämnat ett minne

som i sig självt är t illräckligt för att orsaka

svår pina.


10.  Allt som vi nu har talat om utspelar sig

passivt i själen, utan att hon själv kan göra

varken eller emot.

Men det är nödvändigt att veta, att när den goda

ängeln tillter djävulen att få övertag över själen

och inge hene sådana känslor av andlig skräck,

så har ängeln för avsikt attrena henne.


Han förbereder henne därigenom till någon stor fest

eller himmelsk nåd.

Ty Gud tillintetgör endast för att ge liv,

och ödmjukar endast för at upphöja.

    Själen behöver inte vänta länge på denna

erfarenhet.

Ju mörkare och hemskare reningen har varit,

desto underbarare och ljuvligare blir den kontemplation hon får, ja ibland så hög,

att själen inte finner ord att beskriva den.



Vad som har gjort mycket till för att förandliga

hennes ande och förbereda den till en så stor

nåd, det är just den skräck som den onde

anden har ingett henne; ty dessa andliga visioner

tillhör mera det himmelska livet än det

jordiska, och när man är en sådan förberedes

man för det kommande livet.


11.  Vad vi här har sagt gäller det fall när Gud

besöker själen genom den goda ängeln,

och när själen, som vi har sagt, inte befinner

sig så helt i mörker och trygghet, att inte

fienden möjligen kan angripa henne.


Men när Gud själv besöker henne, de besannas

den versrad som vi har anfört, ty då är det

i fullständigt mörker ochi skydd för fienden

sommhon mottar de andliga nådebevisen

av Gud.


Skälet därtill är att Guds Majestät verkligen

bor i själen, dit varken någon ängel eller djävulen

kan komma för att ta reda på vad som där

försiggår eller lära känna det innerliga

och hemlighetsfulla umgänge som äger rum

mellan Gud och själen.


Ty detta umgänge är, i den mån det utgår från Gud

själv, fullständigt gudomligt och upphöjt,

och det består i substantiella berörringar,

som innebär en gudomlig förening mellan själen

och Gud.

Eftersom det här rör sig om det högsta stadiet

av bön, så överför en enda av dessa beröringar

mera nåd till själen än allt annat.


12.   Detta är de beröringar om vilka Bruden ber

i början av Höga Visan när hon säger:

"Kyssar give han mig, kyssar av sin mun!" ( 1:1 ).


Eftersom det rör sig om en så innerlig förbindelse

mellan Gud och själen och om en så stor nåd som själen varmt längtar efter, så önskar hon

och uppskattar denna beröring med Gudomen mer än alla andra nådebevis som Gud kunde ge henne.


Därför kände sig Bruden i Höga Visan inte heller

tillfredställd efter alla de nådebevis hon dittills

hade fått besjungit, utanbad om dessa gudomliga

beröringar med följande ord:

"Ack, att du vore såsom en min broder, ammad

vid min moders bröst!


Om jag då mötte dig ensam därute, så finge

jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig

därför"  ( 8:1 ).

Hon låter därmed förstå att hon önskar att Gud

måtte ge henne detta nådebevis ensam därute,

långt borta från alla skapade varelser

och utan deras vetskap.


     Ty detta antyder orden "ensam därute"

och "ammad", det vill säga med den sinnliga delens

böjelser och känslor tillfredsställda.

      Och detta äger rum när själen redan njuter

andens frihet och när varken den sinnliga delen

själv eller djävulen kan utgöra något hinder

för henne; då får hon uppleva den ljuvlighet

och frid som strömmar ur denna nåd.


Då skulle djävulen inte våga angripa henne,

och han skulle inte lyckas därmed, ty han

skulle vara oförmögen att fatta dessa gudomliga

beröringar, som äger rum mellan själens substans

och Guds kärleksfulla substans.


13.  En sådan nådegåva kan ingen uppnå mer

än den själ som har genomgått och fullbordat

en fullständig inre rening och andlig utblottning

och andlig utblottning och frigörelse frånn allt

skapat.

Detta verk sker i hemlighet, som vi redan utförligt

har framställt och som vi ytterligare kommer att framhäva på tal om denna vers.


Som vi har sagt är det alltså i mörker

och avskildhet som själen genom kärleken alltmer

bekräftas i föreningen med Gud, och därför

besjunger hon detta i den nämnda versen med orden:  "Jag var i mörker när jag smög ut."  


14.  När dessa nådebevis meddelas själen i det

fördolda, det vill säga endat i anden, då ser hon,

utn att förstå hur det går till, den högre delen av

sig själv så avlägsen och skild från den lägre och sinnliga delen, att hon inom sig själv varseblir

två delar som är klart åtskilda sinsemellan.


Det tycks henne att de ingenting har att göra

med varandra, så avlägsna och skilda från

varandra är de.

Och isjälva verket förhåller det sig på sätt och vis

just så, ty den verksamhet sm utföres är helt

andlig och har ingenting att göra med

den sinnliga delen.


På detta sätt blir själen så småningom helt

förandligad, och i den förenade kontemplationens

fördoldhet inställer de andliga känslorna

och böjelserna helt sin verksamhet.

Och därför sjunger själen när hon talar om sin högre

del denna sista vers:


             OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.


 


 


 




 


  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 april 2016 20:42

KAPITEL. 22.


VI FÖRKLARAR DEN ANDRA STROFENS

TREDJE VERS.


1.   Det står väl klart att det blev en lycklig lott

för själen att hon lyckades i ett så svårt företag.

      Ty hennes vandring i natten befriade henne

från djävulen, från världen och från hennes egen

sinnerlighet, såsom vi har sagt.

         Därigenom erövrade hon en dyrbar och av

alla efterlängtad andlig frihet, hon steg från

det låga upp till det höga och från att ha varit

jordisk och mänsklig själ till att bli en himmelsk

och gudomlig själ.


    Hon uppnådde att kunna föra sina samtal i himmelen, vilket endast den själ kan som

är i fullkomlighetens tillstånd, såsom jag

kortfattat skall förklara.


2.  Ty det viktigaste har vi redan någorlunda

förklarat, ehuru inte så väl som det skulle behövas för att visa upp vilka rikedomar själen vinner

i detta tillstånd och vilken lycklig lott hon fick

när hon uppnådde det.

Ty vad jag framför allt har föresatt mig att göra

i denna bok, det är att förklara kontemplationens

natt för de många själar som befinner sig i den

men som hittills inte har förstått den riktigt,

såsom jag sade i företalet.


Om de blir förskräckta inför alla vedermödor

och skyggar tillbaka, så kommer de på det sättet att kunna hämta mod igen i det fasta hoppet om

de stora och upphöjda andliga skatter som man vinner i denna natt.


Förutom denna anledning till lycka har själen

en anledning till, som hon talar om i följande vers:


           JAG VAR I MÖRKER NÄR JAG SMÖG UT. 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 april 2016 20:42

KAPITEL.   21.


ORDET "FÖRKLÄDD" FÖRKLARAS, OCH DÄRPÅ

BERÄTTAS DET OM FÖRKLÄDNADENS

OLIKA FÄRGER I DENNA NATT.


1.   Efter att framställt orsakerna till att själen

kallar denna kontemplation en hemlig stege,

återstår det oss nu att förklara ordet FÖRKLÄDD

och att ange skälet till att hon har gått ut

FÖRKLÄDD på denna hemliga stege.


2.  För att förstå det hela måste man först betänka

att ordet FÖRKLÄDA SIG inte betyder annat än

att uppträda i en annan skepnad och dölja sin

egen klädnad och gestalt under någonting annat,

för att därigenom utåt visa den önskan

man i sitt hjärta har att vinna den personens gunst som man älskar, eller också för att dölja sig för fienders blickar och bättre kunna förverkliga

en plan.


Och därvid väljer man alltid den form och färg

på klädnaden som bäst ger uttryck åt hjärtats

känslor eller som bäst döljer oss för våra fiender.

 

3.   När själen nu en gång har träffats av kärleken

till Kristus, sin Brudgum, så är det hennes önskan

att behaga honom och att tillvinna sig hans ynnest.


Och därför går hon ut förklädd i den klädnad som

allra  tydligast ger uttryck åt hennes andes

känslor och som allra bäst skyddar henne mot hennes motståndare och fiender, nämligen

      djävulen, världen och hennes eget kött.


Den dräkt hon bär har tre huvudfärger: vitt,

grönt och rött.

Dessa färger betecknar de tre teologiska dygderna:

tron, hoppet och kärleken.

Det är med dem som hon dels skall tillvinna

sig sin Älskades gunst och ynnest, och dels finna

skydd och fullständig trygghet för sina fiender.


     Ty tron är en underklädnad av så lysande

vithet att den bländar varje förstånds blickar.

När själen stiger fram iklädd tron, så kan djävulen

inte se och inte skada henne, och hon vandrar

då i fullständig trygghet; denna dygd beskyddar

henne mycket mer än alla andra mot djävulen,

      som är hennes mest fruktansvärda

och listiga fiende.


4.  Och den helige Petrus som inte kunde finna

någon bättre sköld mot honom, hann säger därför:

    "Stå honom emot, fasta i tron"   ( 1 Petr. 5:9 ).

För att tillvinna sig både den Älskades gunst och föreningen med honom kan själen inte ikläda

sig något bättre än trons vita klädnad, ty den är

begynnelsen och grundvalen varpå alla

andra dygders klädnader vilar,

Ty, som Aposteln säger, 

"Utan tro är det omöjligt att täckas Gud"

( Hebr. 11:6 ).

Men med tron,, ifall en är levande, är det omöjligt

at inte täckas Gud.

Han säger oss själv genom en profets röst:

"I tron skall jag trolova mig med dig"  ( Hos. 2:20 ).

Det är som om han sade:  Om du, o själ,

vill förena dig med mig och ta mig till Brudgum,

då måste du komma till mig iförd trons inre klädnad.


5.   Själen är iförd denna trons vita klädnad när hon flyr ut i kontemplationens mörka natt och när hon

som vi förut talat om tränger fram igenom

mörker och inre ångest.

Förståndet ger henne inte längre någon ljus

vederkvickelse, varken genom övernaturlig upplysning eftersom himmelen tycks henne stängd

och Gud försvunnen, eller genom naturlig

upplysning eftersom de som undervisar henne

inte längre tillfredsställer henne.

 

Icke desto mindre utstår hon tålmodigt allting

och fortsätter sin vandring fram genom alla

prövningar utan att förtröttas och utan att

förlora tilliten till denn Älskade.

       Och han prövar sin Bruds tro i dessa lidanden

och sorger, så att hon sedan i sanning skall

kunna göra detta ord av David till sitt:

"Efter dina läppars ord höll jag ståndaktigt ut på svåra vägar"  ( Ps. 17:4 ).


6.  Direkt ovanpå denna trns vita klädnad drar

själen på en andra klädnad som är grön, varigenom

som vi redan sagt hoppets dygd betecknas.


Genom den bevarar och skyddar själen sig för sin

andra fiende, världen.

Ty detta fasta hopp till Gud ger själen så stor

styrka och djärvhet och hon lyftes med en sådan

kraft upp till det eviga livets rikedomar, att denna

världens alla ting i förhållande till det som hon hoppas på tyckes henne fadda, öde, livlösa

och värdelösa, så som de ju i själva verket också är.


Här utblottar och frigör sig själen från alla världsliga klädnader och höljen, hon fäster inte längre sitt hjärta vid någonting, hon hoppas

inte på någonting av det som finns eller kommer

att finnas i världen, utan hon lever endast iförd

hoppet på det eviga livet.


Därvid blir hennes hjärta så upphöjt över världen

att världen inte kan nå henne och fasthålla henne,

ja inte ens nå henne med blickarna.


7.  Och så vandrar själen iförd denna gröna

dräkt och klädnad, väl skyddad mot sin andra

fiende, världen.

Ty den helige Paulus kallar hoppet "frälsningens

hjälm"  ( 1 Tess. 5:8 ), och hjälmen är ett vapen

som skyddar hela huvudet och döljer det så väl,

attallt är betäckt med undantag för den springa

som kallas visiret och som man själv behöver

för att kunna se.

        Detta är också umärkande för hoppet,

som döljer själens huvud och alla dess sinnen

på ett sådant sätt, att de inte kan fördjupa

sig i något jordiskt och att de skyddas mot

världens alla pilar.


      Det återstår bara ett visir genom vilket blicken

kan riktas uppåt och ingen annanstans.

Och däri består hoppets egentliga uppgift att rikta

själens ögon enbart mot Gud, såsom David gjorde

       när han sade:  "Mina ögn se alltid till Herren"

( Ps. 25:15 ).

Han hoppas nämligen inte på frälsning från något

annat håll, såsom han säger i en annan psalm:

        "Såsom en tjänarinnas ögon skåda på hennes

härskarinnas hand, så skåda våra ögon upp

till Herren, vår Gud, till dess han varder oss nådig"

( Ps. 123:2 ), oss som ha satt vårt hopp till honom.


8.  Själen är alltså iförd denna gröna dräkt vari henens ögon alltid är vända mot Gud och ingenting

annat, och hon finner inte behag i någonting

utom i honom.

Därför är hon så välbehaglig för den Älskade

att man i sanning kan säga atthon av honom

uppnår allt vad honn hoppas.


Och det är därför som Brudgummen säger till

henne i Höga Visan att hon har tagit hans hjärta

med enenda blick ( 4:9 ).

Utan denna gröna dräkt, somm är hoppet till

Gud allena, kan själen inte våga eftersträva en sådan kärlek; hon skulle inte uppnå någonting,

ty det är bara det fasta hoppet som bevekar

Guds hjärta och besegrar det.


9. Förklädd i denna hoppets dräkt vandrar själen

som sagt sin väg genom denna hemliga

och mörka natt som vi har talat om.

Hon är så utblttad på allt ägande och allt stöd,

att hon riktar alla sina blickar och känslor

till Gud och sänker sin mun i stoftet, för att

kanhända där finna något hopp , såsom

Jeremia säger  ( Klag. 3:29 ).


10.  Över denna vita och gröna dräkt drar nu själen

en annan, en röd, för att fullständiga och fullända

hela förklädnaden och skruden, hon ikläder sig nämligen nu en praktfull högröd toga, som

symboliserar kärleken, den tredje teologiska

dygden.

Denna står inte bara vackert emot de två andra

dygderna, utan den lyfter också själen till en

sådan fullkomning och gör henne så vacker

och ljuvlig inför Gud, att hon rentav vågar säga:

"Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems

döttrar.   Därför älskade mig konungen och förde

mig in i sina gemak"  ( Höga V. 1:4-5 ).


I denna den utgivande kärlekens klädnad

beskyddas själen och döljes för sin tredje fiende,

köttet.

Ty där den verkliga kärleken till Gud härskar,

där har inte längre kärleken till jaget och de

egna intressena något tillträde.

Denna kärlek stärker dessutom de andra dygderna och ger dem liv och kraft för att skydda själen,

och behag och ljuskraft för att glädja den Älskade.


Ty utanden heliga kärleken är ingen dygd vacker inför Gud.

Denna kärlekär den purpurbärstol som Höga Visan

talar om och som själen begagnar för att komma fram till den gyllene bädd där Gud vilar ( 3:10 ).

Klädd i denna purpurklädnad vandar själen när

hon, som vi i den första strofen beskrev,

går ut i den mörka natten, ut ur sig själv och bort

från allt skapat, och upptänd av längtan och kärlek

stiger uppför kontemplationens hemliga stege,

upp till den fullkomliga föreningen med Gud,

hennes längtans mål.


11.  Detta är alltså själens förklädnad när hon,

som hon säger, i trons natt stiger uppför den

hemliga stegen.

Och detta är förklädnadens tre färger, och de utgör

den underbara förberedelsen till själens förening

med Gud genom hennes tre själskrafter:

förståndet, minnet ochviljan.


Tron gör förståndet tmt och blint ifråga om all

naturlig kunskap och bereder det därör till

föreningen med den  gudomliga Visheten.


Hoppet gör minnet tomt och skiljer det från allt ägande av skapade ting, ty som den helige

Paulus säger,  hoppet sträcker sig efter vad man

inte har ( Rom. 8:24 ).

Så avlägsnar hoppet minnet från sådant som det

i detta livet kann äga, och sätter det i besittning

av det som det hoppas på.


Därför förbereder hoppet på Gud minnet till förening

med Gud på ett desto renare sätt, ju djupare

tomhet det lyckas skapa i minnet.


     Det förhåller sig på precis samma sätt med kärleken.

Den renar viljan från alla dessa böjelser och begär

efter vad somm inte ärGud och riktar dem

allesamman hän mot Gud allena.

Så förbereder den denna själskraft och förenar

den med Gud i kärlek.


Med ett ord, förutom att dessa tre dygder har till uppgift att skilja själen från allt som står lägre

än Gud, så har de just därigenom uppgiften

att förena med Gud.


12.  Därför är det så att om själen inte verkligen

har iklätt sig dessa tre dygder, så kan hon omöjligen nå fram till fullkomliga kärleken

till Gud.

För att nå sin längtans mål, dvs. den lyckliga

och glädjerika föreningen med sin Älskade,

måste själen följaktligen nödvändigtvis iföra sig

denna dräkt och förkldnad.


Därför är det nu en stor lycka för henne att ha lyckats ikläda sig denna dräkt och att ha burit

den trofast ända fram till den dag då hon äntligen

har uppnått sitt eftersträvade och efterlängtade

mål, kärleksföreningen.

Och därför tillägger hon genast denna vers:


                    O LYCKLIGA LOTT! 


  




Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 april 2016 19:43

"SJÄLVBIOGRAFISKA SKRIFTER"


AV LILLA THERESE.


1.   Hur reagerar du på Thereses språk?


TIDIGASTE MINNEN.


  Gud väckte mitt förstånd mycket tdigt

och inpräglade barndomens upplevelser så

djupt i mitt minne, att det förefaller mig som om

de saker jag skall berätta hade hänt i går.


Säkerligen ville Jesus i sin kärlek låta mig

lära känna den oförlikneliga mor somm han givit

mig, men som han gärna med det snaraste ville kröna i himmelen.


Hela mitt liv har den gode Guden omhägnat 

mig med KÄRLEK, mina första minnen är präglade

av leenden och ömma smekningar!


Men han inte endast omgav mig med mycken KÄRLEK, utan ingöt den också i mitt hjärta

så att det blev ömt och kängsligt;

sålunda höll jag mycket av pappa och mamma

och visade dem min ömhet på tusen sätt,

ty jag var mycket meddelsam.


Sid. 21.


Beder denna bön varje dag:


FÖR FÖRÄLDRARNA:


  I dina händer, Gud, anbefaller jag mina föräldrar.

Jag vill alltid lyda dem och aldrig bedröva dem.

       Beskydda och välsigna dem.

Vedergäll dem allt det goda, de gjort för mig.


Ge du själv far och mor den lön som de för alla

sina mödor och uppoffringar förtjänat.


Gör dem lyckliga här på jorden och låt dem en gång få skåda din härlighet. Amen. 


OLIKA CITAT UR THERESE MAMMAS BREV:


Therese frågade mig häromdagen om hon skulle

få komma till himmelen.

Jag svarade att det skulle hon om hon var snäll.


Då sade hon: Men om jag inte är snäll, så kommer

jag til helvetet ..... fast jag vet nog vad jag skall

göra, jag flyger med dig, som skall till himmelen,

hur skulle då Gud kunna få tag i mig ------ du håller

mig väl riktigt hårt i famnen?


Jag såg på hennes ögon att hon verkligen trodde

att den gode Guden inte kunde göra henne

något, om hon var i sin mors famn .... Sid. 22.


Jag var stolt över mina två äldre systrar, men den

som var mitt IDEAL i barndomen var Pauline ....

Jag hörde ofta sägas att Pauline säkert skulle bli

    NUNNA och då tänkte jag utan att veta vad det

betydde; "JAG SKALL också bli NUNNA.

Det är ett av mina tidigaste minnen.


Hennes beslutsamhet och målmedvetenhet;

kan jag själv återspeglas på mitt egna liv.


Konventera till den katolska läran.

 

Ta steget in i karmeliternas inre liv.


Läsa deras djupsinniga kontemplativa liv.


2.   Är det några speciella perioder eller

händelser i hennes liv som gjort särskilt

intryck på dig.    Varför???


Sid. 30. 


Detta lilla drag från min barndom är en sammanfattning av hela mitt liv.

Senare, då jag fått en inblick i fullkomligheten,

förstod jag att om man eftersträvar att bli

   ETT HELGON måste man lida mycket, alltid söka

ett fullkomliga och glömma sig själv,

jag förstod att fanns åtskilliga grader av

fullkomlighet och att varje själ är fri att bevara

       Herrens maningar, att göra litet eller mycket

för honom, det gäller kort sagt att VÄLJA mellan

de offer han begär.


Då utbrast jag liksom i barndomen:

"Min Gud JAG VÄLJER ALLT!

Jag vill inte vara HELGON BARA TILL HÄLFTEN,

jag är inte rädd för att lida för dig, det enda jag fruktar är att behålla min VILJA -------

tag den, ty jag VÄLJER ALLT vad du vill!.......  


När jag läser dessa enkla så innehållsrika rader:

Det är den vägen jag i mitt hjärta vill vandra.  



Vilket så tydligt återspeglas i Johannes av

Korsets böcker.


Bestigningen av berget karmel.


Själens dunkla natt.


Levande kärlekslågan.


Andlig sång.


I sitt liv får bemötas av med-människor av

samma personliga kemi.


Vilket kan forma och förändra ens tale

och tankesätt. 



3.   På vad sätt kan du inspireras av

Lilla Therese i ditt liv??


Lilla Teresias intresse för vackra blommor.


    Jag tyckte om att odla blommor i den trädgård

som pappa hade ett mig, och roade mig med att bygga små altaren i en fördjupning i trädgårdsmuren.


När allt var klart , sprang jag och hämtade pappa,

som måste blunda och inte öppna ögonen

förrän jag gav honom lov.


Han gjorde allt vad jag ville och lät sig ledas till

min lila trädgård, och då ropade jag:

"Öppna ögonen pappa!


Han öppnade dem, och för att glädja mig föll han

i extastisk beundran inför det som jag tog

för ett mästerverk!


Jag skulle inte kunna sluta om jag ville beskriva de

otaliga små händelser av det slaget som hopats

i mitt minne ..... Hur skulle jag kunna skildra

all den ömhet som pappa slösade på sin

"lilla drottning"?


Det finns saker som hjärtat känner men som inte

kan återges i ord eller ens i tanka´.......   


Det var härliga dagar då min "älskade kung"

tog mig med på fiske.

    Jag tyckte så mycket om landet, blommorna

och fåglarna!

Ibland försökte jag fiska med mitt lilla metspö,

men jag satt hellre ENSAM i gräset bland

blmmorna.

Där försjönk jag i djupa tankar, och utan att veta

vad meditation innebar hängav jag mig åt

verklig inre bön.    Sid. 37.


Lilla Teresias biktfader.


Det var också en onsdag som abbe Duccellier

kom på besök.


Jag var mycket stolt över att ta emot MIN BIKTFADER, ty kort innan hade jag biktat för

första gången.

Vilket underbart minne det är för mig!


Jag avlade min bikt som en STOR FLICKA och mottog hans välsigenelse med STOR ANDAKT,

ty du hade sagt att i det ögonblicket skulle

       JESUSBARNETS TÅRAR rena min själ.


sid. 40.


Lilla Teresias skyddshelogon.


När predikanten abbe Ducellier predikade:

sade något om den heliga Teresa brukade pappa

viska till mig:

"Hör noga på, lilla drottning, han talar om ditt

skyddshelgon.


sid. 41.


4.   Nämn några nyckelord som du tycker sammanfatta Therese lära.


HENNES TID MELLAN  4-14 år.


Något som roade mig var att leka med lilla Marie,

om jag händelsevis var ensam med henne, ty när

nte Celine Maudelonde var med och drog henne in i VANLIGA LEKAR lät hon mig bestämma, och då hittade jag på en alldeles ny lek.


Marie och Therese blev två EREMITER, som bara hade en enkel hydda och ett litet sädesfält

och några grönskaker att odla.


Deras liv förflöt i oavlåtlig kontemplation, den ena

EREMITEN avlöste nämligen den andra i bönen,

när denna måste ägna sig åt aktivt liv.


Allt genomfördes i en sådan sämja och tystnad och på ett så religiöst sätt att det var fulländat.


När moster kom och hämtade oss för promenaden fortsatte vi leken på gatan.

De två emeriterna bad rosenkransen tillsammans, men för att inte visa sin andakt för någon taktlös publik räknade de bönerna och på fingrarna.


En dag hände emellertid att den yngsta eremiten,

som hade fått en kaka, förgick sig och gjorde

ett stort korstecken innan hon började äta den,

vilket kom världsliga åskådare att skratta....


Sid. 50-51.


Jag kommer att alltid minnas, min älskade moder,

hur ömt du tröstade mig.

Sedan berättade du om livet i Karmel, som syntes mig så vackert!

När jag sedan gick igenom allt du hade sagt,

kände jag att Karmel var den ÖKEN där den gode

Guden ville att också jag skulle dölja mig ....


Jag kände det så starkt att det inte fanns minsta tvivel i mitt hjärta:

det var inte ett lättpåverkat barns dröm, utan

VISSHETEN om en gudomlig kallelse.


Jag ville inte gå in i Karmel för PAULINES skull,

utan för Jesus ........

Jag tänkte MYCKET som inte kan återges i ord men

som ingav min själ en djup frid.  


Sid. 54.


Thereses saknad efter Paulines inträde i Karmel.


Ja, det var en HÄRLIG DAG i min svåra prövning,

men den försvann snabbt.

Snart måste jag stiga upp i vagnen som skulle köra mig långt från Pauline, långt ifrån mitt älskade

Karmel.


När jag kom hem till Les Buissonnets måste jag

gå och lägga mig, fastän jag försäkrade att jag var fullständigt botad och inte längre behövde någon vård.

Tyvärr var jag ännu bara i början av prövnigen!

Nästa dag fick jag rediciv, och sjukdomen blev så allvarlig att jag mänskligt att döma inte skulle

kunna bli frisk igen ......


Jag vet inte hur jag skall beskriva denna besynnerliga sjukdom.

     Jag är nu övertygad om att det var ett djävulens

verk, men ännu långt efter tillfrisknandet trodde jag mig ha blivit sjuk med flit, och den tanken var ett

VERLIGT MATYRIUM för min själ.


Detta talade jag om för Marie, som med sin vanliga

GODHET lugnade mig så gott hon kunde, sedan biktade jag det, och även min biktfader, försökte

lugna mig och sade att man omöjligen kunde

låtsas vara sjuk som jag varit.


Gud, som utan tvivel ville rena mg och framför allt göra mig ÖDMJUK, lät mig känna detta inre    MATYRIUM ända till mitt inträde i Karmel,

då vår andlige rådgivare liksom med handen avbördade mig alla mina tvivel, och sedan dess

har jag varit fullkomligt lugn.


Sid. 58.


Då Therese inte funnit någon hjälp på jorden,

vände hon sig till sin MOder i himmelen och bad henne av hela sitt hjärta att äntligen ha medlidande med henne.

Plötsligt föreföll mig den heliga Jungfrun VACKER; så VACKER att jag aldrig förr sett något så vackert.

Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet, men det som trängde till djupet av min själ

var DEN HELIGA JUNGFRUNS UNDERBARA LEENDE.

Då försvann al min smärta och två stora tårar bröt fram i mina ögon och rann långsamt nedför kinderna, men det var tårar av oblandad glädje ....


O, tänkte jag, den heliga Junfrun har lett mot mig,

vad jag är lycklig, men jag skall aldrig säga det till

någon, ty då kommer min LYCKA ATT FÖRSVINNA.


Utan ansträngning sänkte jag ögonen och fick

syn på Marie, som kärleksfullt betraktade mig.


Hon såg rörd ut och tycktes ana något om den nåd den heliga Jungfrun hade bevisat mig.


Det var hennes gripande böner jag hade att tacka för nåden att Himmelens drottning hade lett mot mig.

När hon såg hur jag oväntat tittade på madonnabilden, sade hon till sig sälv:

"Therese är botad"!

Ja, den lilla blomman skulle pånyttfödas till livet, den LJUSSTRÅLE som hade värmt henne skulle fortsätta sina välgärningar.


Den verkade inte plötsligt utan sakta och varsamt

och fick blomman att växa och bli så stark att

den fem år senare kunde slå ut på det bördiga

berget Karmel.


Sid. 61. 


THERESES;  HELGONTANKAR.


När jag läste berättelserna om de franska hjältinnorna och deras patriotiska bragder, särskilt de om JEANNE d´ARC, kände jag stark längtan

att efterlikna dem.

Jag tyckte mig känna samma iver som hade besjälat dem, samma himmelska inspiration.


Då fick jag en nåd som jag alltid betraktat som

en av mitt livs största, ty i den åldern mottog jag

ännu inte INSIKTER så som nu, de gives mig i överflöd.

Jag trodde att jag var född för ÄRAN, men när ag sökte medlet att uppnå den, ingav Herren

mig de känslor jag just nämnt.

Han lät mig också förstå att min ÄRA inte skulle

synas för människorna, utan den skulle bestå

i att bli ett stort HELGON  !!!!..


Denna önskan kan väl verka förmäten om man tänker på hur svag och ofullkomlig jag var

och fortfarande är trots sju år i klostret.


Likväl hyser jag alltjämt samma djärva förtröstan att bli ett stort helgon, ty jag räknar inte med egna förtjänster, eftersom jag inte har EN ENDA,

utan hoppas på Honom som är Stykan

och Heligheten.


Han nöjer sig med mina svaga bemödanden,

han ensam kommer att lyfta mig upp till sig

och göra mig HELIG genom att överhölja mig med

sina oändliga förtjänster.


Jag betänkte inte då att man måste lida mycket för

att nå helighet, menn Gud påvisade det genom

att sända mig de prövningar som jag berättat om....



Sid. 65.


 


     




     









 





Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 april 2016 19:43

KAPITEL.   20.


DE FEM ÅTERSTÅENDE STEGEN FRAMSTÄLLES.


1.  DET SJÄTTE STEGET åstadkommer att själen

på lätt fot ilar mot Gud och ofta förnimmer

hans tydliga närvaro.

Utan att förtröttas löper hoppet fram emot honom,

och stärkt av kärleken ilar det med lätthet framåt.


      Det är om detta sjätte steg som Jesaja

har sagt:  "De heliga som bida efter Herren hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna.

Så hasta de åstad utan att uppgivas,

de färdas framåt utan att bliva trötta"  ( 40:31 ),

       såsom de gjorde på det femte steget.

Till detta sjätte steg hänför sig likaså denna

text av David:

"Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar,

så trängtar min själ efter dig, o Gud" ( Ps. 42:2 ).


    Ty enhjprt som törstar löper mycket hastigt och lätt till vattnet.


Den lätthet som själen äger på detta steg,

den får hon däravat kärleken redan har vidgats

inom henne och att hon nu nästan helt har renats från synd, såsom följande psalm låter

oss förstå:

"Fri frånmissgärningar löpte jag fram emot dig"

( Ps. 59:5 ),

liksom denna andra psalm:

"Jag löpte dina buds vägar, då du vidgade

mitt hjärta"   ( Ps. 119:32 ).

Och därför övergår själen genast från det sjätte steget till det följande. 


2.   DET SJUNDE STEGET på denna mystiska stege ger själen en helig djärvhet.

På deta stadium får inget sunt förnuft kärleken

att vänta och inget råd får kärleken att dra sig

tillbaka.

Inte heller kan den hejdas av någon skamkänsla.

        Ty al den nåd som Gud har givit själen kommer

henne att handla med stor djärvhet.


Därav följer det som Aposteln säger:

"Kärleken tror allting, den hoppas allting,

den förmår allting"  ( 1 Kor. 13:7 ).


      På detta bergstod Moses, när han talade till

Gud och sade att Gud skulle förlåta sitt folk

eller också utplåna hans namn ur livets bok

( 2 Mos. 32:32 ).


Sådana själar uppnår av Gud allt vad de i sitt hjärtas glädje ber honom om.

       Därför sade David:

"Hav din lust Herren, då skall han giva dig vad

ditt hjärta begär"  ( Ps. 37:4 ).

   Det är först när hon väl har anlänt till detta steg

som Bruden i Höga Visan tillåter sig att säga:

"Kyssar give hanmig, kyssar av sin mun!"  ( 1:1 ).


    Men i varje fall måste man här noga betänka

att själen inte får tillåta sig en sådan djärvhet

om hon inte inom sig känner att "Konungens spira med välvilja riktas emot henne"  ( Est. 8:4 ).


    Ty annars skulle hon falla ned från alla de steg

hon dittills hade bestigit och på vilka hon alltid endast genom ödmjukhet kan hålla sig kvar.


     Ur den djärvhet och frihet som Gud på det sjunde steget har givit själen för att hon med kärlekens

hela kraft och utan fruktan skall kunna umgås med

Gud, därur följer nu det åttonde steget.


     Där gripes hon avde Älskade och förenas med

honom på följande sätt.  


3.   DET ÅTTONDE STEGET på kärlekens stege

binder själen och förenar henne oupplösligt med den Älskade, såsomm Bruden i Höga visan

beskriver det med följande ord:

"Jag fannhonomsom min själ har kär; jag tog

honom fatt och jag släppte honom icke"

( 3:4 ).

På detta stadium av föreningen är själens begär

tillfredsställt, men med avbrott; många själar

uppnåt visserligen föreningen för kort tid,

men snart glider de åter tillbaka.


     Om inte så vore, utom om själen kunde stanna kvar på detta stadium, då skule hon besitta ett slags härlighetens tillstånd redan här på jorden.


Och därför kanhon bara för mycket korta stunder

stanna kvar där.

Profeten Daniel, somm var en begärens man, fick

av Gud befallning att stanna kvar på detta berg när

Gud sade till honom:

"Håll dig kvar på ditt steg, ty du är en begärens

man"  ( 10:11 ).


På detta steg följer så det nionde, och det är där som de fullkomliga själarna befinner sig, såsom

vi nu skall förklara.


4.   DET NIONDE STEGET i kärleken gör att själen brinner för Gud i en stilla hänryckning.

Detta är det steg där de fullkomliga står,

de som brinner i ljuvlig kärlek till Gud.


     Den helige Ande delger dem denna kärlek,

och den är helt uppfylld av stilla ljuvlighet 

och glädje på grund av deras förening med Gud.

         Därför sade den helige Gregorius, att i den stnd då den Helige Ande synligen nedstig

över Apostlarna var de allesamman upptända i sitt

inte av en hänryckt kärlek. 


     De nådegåvor och gudomliga rikedomar som själen på detta steg får njuta kan inte med ord beskrivas.

Även om man skrev många böcker därom, så skulle

ändå det mesta återstå att säga.

       Av denna orsak, och också därför att vi senare får anledning att tala därom, vill jag nu inte säga mera om detta steg.

Jag tillägger bara att därpå följer det tionde steget på denna kärleksens stege, men det steget tillhör

inte längre detta livet.


5.  DET TIONDE OCH SISTA STEGET på denna hemliga kärleksstege gör själen helt och hållet

lik Gud, i kraft avv den klara vision av Gud

som hon genast och på ett omedelbart sätt får

njuta, när hon lämnar kroppen efter att i detta

livet har uppnått de tionde steget.


Sådana själar är fåtaliga; eftersom kärleken

i dem  har utfört en fullständig rening behöver

de inte genomgå skärselden.

Och det var därför som den helige Matteus sade:

"Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud"

( Matt. 5:8 ).

Som vi nyss har sagt är detta seende, denna

vision, orsaken till att själen blir helt och hållet

lik Gud, enligt detta ord av den helige Johannes:

       "Det veta vi, att vi skola bliva honom lika"

( 1 Joh. 3:2 ).

Detta uttryck betyder inte att själen skulle bli lika

mäktig som Gud, ty det äromöjligt, utan att allt det som själen är, det skall bli likt Gud.


Därför kallas hon, och hon kommer verkligen

också att vara, Gud genom delaktighet.


6.   Detta är alltså den hemliga stege som själen

talar om.

Den är på de översta trappstegen visserligen inte

längre så hemlig för henne, ty kärleken åstadkommer inom henne så stora verkningar

att den avslöjar en mängd underbara  ting för

henne.

Men när hon väl har nått det sista steget och den

klara visionen, detta sistasteg där Gud vlar såsom

vi har sagt, då finns det därefter ingenting som

är fördolt för själen, ty då är hon fullkomlig

lik Gud.


     Därför också vår Frälsare sagt:

"Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något"  ( Joh. 16:23 ).

Men ändå fram till den dagen finns det för själen,

hur upphöjd hon än må vara, alltjämt mycket

som är fördolt, och detta i propotion till vad som ännu fattas henne för att hon skall vara

fullständigt lik den gudomliga Väsendet.


På detta sätt går själen sålunda genom denna gudsvishet och hemlighetsfulla kärlek ut ur

alla ting och ut ur sig själv och stiger upp till

Gud.

Ty kärleken är som elden, den stiger alltid mot

höjden, i längtan efter att nå centrum av sin sfär. 




 






Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 april 2016 19:42

VI BÖRJAR FÖRKLARINGEN AV DE TIO

TRAPPSTEGEN PÅ DEN GUDOMLIGA

KÄRLEKENS MYSTISKA STEGE ENLIGT

DEN HELIGE BERNHARD OCH DEN HELIGE TOMAS.

DE FEM FÖRSTA FRAMSTÄLLES.


1.  Det finns som vi sade tio trappsteg på den

kärlekens stege på vilken själen steg för steg

stiger upp till Gud.


      DET FÖRSTA STEGET i kärleken ger själen

en sjukdom som är hälsosam.

På detta berg stod Bruden i Höga Visan när

hon sade:

"Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om

I finnen min vän, så sägen honom att jag

är sjuk av kärlek!"  ( 5:8 ).


      Men denna sjukdom är inte till döds,

utan till Guds förhärligande.

Ty i denna sjukdom dör själen bort från synden

och från allt som inte är Gud, och detta sker

genom kärleken till Gud själv, såsom David

betygar när han säger:

"Min ande förgås"  ( Ps. 143:7 )  i fråga om allt skapat för din frälsnings skull.  

      Liksom den sjuke förlorar aptiten och förändrar

färg, så förlorar också själen på detta kärlekens

trappsteg all smak och lust för alla ting här på

jorden.

Som en älskande förändrar den färg och det

utseende hon hade i sitt förgångna liv.

Men själen faller inte i denna vanmakt om hon

inte från ovan får motta ett övermått av kärlek,

såsom det uttryckes i följande vera av David:

      "Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud;

ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du"

( Ps. 68:10 ).


       Denna sjukdom, denna vanmakt ifråga om allt

skapat är utgångspunkten, är det första steget

som leder till Gud.

Vi har redan förklarat det, när vi talade om den

förintelse själen befinner sig i när hon börjar

att stiga uppför denna stege av renande

kontemplation.  Ty då finner själen inte stöd

i någonting, har inte smak för och finner inte tröst

eller vila i någonting, vad det än må vara.


Därför lämnar hon dett asteg och stiger

genast upp till nästa.


2.   På DET ANDRA STEGET söker själen oavlåtligt

sin Gud.

Och därför sade Bruden i Höga Visan, när hon hade sökt sin Älskade och inte hade funnit honom

på hans läger och när hon försmäktade av kärlek:

     "Jag vill stå upp och söka honom som min själ

har kär"  ( 3:2 ).

Det är detta som själen oavlåtligen gör,

och David tillråder också detta i följande ord:

"Frågen efter Herren och hans makt, söken hans

ansikte beständigt"  ( Ps. 105:4 ),

och stanna inte upp förrän ni finner honom.

      Så gjorde Bruden, när hon frågade väktarna

var hennes Älskade fanns och sedan snabbt

gick vidare och lät dem står där ( Höga V. 3:3-4 ).


      Så handlade också Maria Magdalena, som inte

ens brydde sig om ängeln vid graven ( Joh. 20:12 ).


      På detta andra steg känne rsjälen sig så berusad av kärlek att hon söker sin Älskade

överallt, i allt hon tänker drömmer hon om den

Älskade  och i allt vad hon säger och gör talar hon om honom och sysselsätter sig med honom.


Antingen hon äter, sover eller vakar eller utför

något argete, så vilar hennes tankar på den

Älskade, såsom vi sade när vi beskrev

kärlekens häftiga längtan.


          Men här på detta andra steg håller själen

redan på att tillfriskna och hämta nya krafter,

och hon förbereder sig till att snabbt stiga upp till

det tredje steget genom någon ny rening

 kontemplationen, såsom vi senare skall tala om.

      Detta steg ger följande verkningar i själen.


3.    DET TREDJE STEGET på kärlekens stege sätter

själen i verksamhet och fyller henne med iver

så att hon inte förtröttas.

       Den kunglige profeten talar om detta när han

säger:  "Säl är den man som fruktar Herren

och har sin lust i hans bud"  ( Ps. 112:1 ).


     Men om nu redan fruktan, som är kärlekens

dotter, skapar en sådan lust, vad skall då inte kärleken själv kunna frambringa?

När själen har nått detta steg, anser hon de stora

ting vara ringa som hon utför för den Älskade,

det stora antalet verk tycker hon vara litet

och den långa tid hon anväder i att tjäna Gud

tycker hon är kort, så brinnande är den kärlekseld

som har upptänt henne.


       Sålunda tyckte Jakob när han hade tjänat sju år

att sju år till var "allenast några dagar",

så upptänd var han av kärlek  ( 1 Mos. 29:30 ).


Men om nu Jakobs kärlek till en skapad varelse

hade en sådan kraft, vad förmår då inte kärleken

till Skaparen, när den väl har bemäktigat sig

själen på detta tredje steg?


Själen så brinnande i sin kärlek till Gud, att hon

är förtvivlad och djupt bekymrad när hon ser

hur litet hon gör för Gud, och det skulle vara

henne en glädje att offra sig tusen gånger

för honom om hon kunde.


Och därför tycker hon sig vara onyttig i allt hon

gör, hela hennes liv tycker hon är misslyckat.


      Av detta uppstår i henne en annan underbar

verkan, den inre övertygelsen att hon är den sämsta

av alla skapade varelser, för det första därför

att kärleken lär henne hur mycket hon borde

göra för Gud, och för det andra därför att hon

märker att de många verk hon utför för Gud

är felaktiga och ofullkomliga.


     De orsakar henne allesamman bara skam

och plåga, därför att hon inser hur eländigt

hennes handlingssätt är gentemot en så upphöjd

Konung.

På detta tredje steg ligger ingenting henne mera

fjärran än fåfäng ärelystnad, inbilskhet

och fördömande av andra.

         Detta är de verkningar som tillsammans

med många liknnade frambringas på det tredje

steget.

Och därför hämta själen mod och kraft att stiga upp till nästa steg. 


4.   DET FJÄRDE STEGET på denna kärleksstege

är det där själen för den Älskade utstår ett lidande

som aldrig tröttar henne.

     Ty, säger den helige Augustinus, de största

och besvärligaste och tyngsta bördor är ett

intet för den som älskar.

Bruden i Höga Visan befann sig på detta trappsteg

när hon längtade efter att vara på det sista

och till Brudgummen:

"Hav mig såsom ensignetring vid ditt hjärta,

såsom en signetring på din arm.

Ty kärleken är stark som döden, dess trängtan

obetvinglig såsom dödsriket" ( 8:6 ).


       Anden får här en sådan styrka, att den med

lätthet gör sig till herre över köttet och inte

fäster mera avseende vid det än tädet gör vid ett

av sina blad.

    Själen söker här på intet sätt tröst och njutning,

varken i Gud eller i något skapat, och hon varken

önskar eller begär några nådebevis av Gud,

därför att hon klart inser att hon redan har fått

så många.


     Alla hennes önskningar samlas i en enda,

nämligen att försöka behaga Gud på något sätt

och tjäna honom, kosta vad det kosta vill,

såsom han förtjänar och såsom hon är skyldig

att göra efter alla de välgärningar hon har mottagit.


Därför säger hon med hjärta och ande:

O min Herre och Gud, hur många finns det inte

som bara söker tröst och njutning i dig och ber

om välsignelser och välgärningar!

      Men hur få är inte de som försöker att glädja dig

och själva ge dig någonting somkan kosta dem

ett offer eller några egna intressen!


Felet är inte ditt, o min Gud, ty du står alltid redo

att ge oss nya välgärningar, utann det är vårt,

som inte använder dem i din tjänst för att förmå

dig att fortsätta att ge oss dem.


      Denna grad av kärlek är mycket hög.

Själen är så upptänd av kärlek att hon oavlåtligt

drages till Gud, och därför kommer han

också ofta och på et mycket vanligt sätt

till henne för att ge henne glädje.


Guds Majestät besöker henne och ger henne

ljuvliga och stimulerande glädjestunder.

      Den oändliga kärlek som Kristus, Ordet,

hyser för själen tillåter honom inte att se henne

lida utan att trösta henne.

     

Det är detta som han säger oss genom dessa

Jeremias ord:

"Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms

kärlek ....... huru du följde mig i öknen"  ( 2:2 ).

     Ur andlig synpunkt betyder denna öken den

inre frigörelse från allt skapat som den själ

har nått som inte stannar up vid något

och inte vilar sig i något.


        Det fjärde steg eldar själen så och upptänder

i henne en sådan längtan efter Gud, att han låter

henne stiga upp till det femte steg, och det

är detta som nu följer.


5.  DET FEMTE STEGET på denna kärleksstege

kommer själen att längta efter Gud och söka honom

med en helig otålighet.

       Den kärlek som sporrar Bruden att söka den Älskade och förenas med honom är så brinnande

at varje dröjsmål hur litet det än må vara tyckes

henne långt och plåtsamt och outhärdligt.


     Alltid tror hon att hon äntligen har funnit

den Älskade, och när hon ser sig besviken i sina

förhoppningar, vilket händer nästan varje

ögonblick, så försmäktar hon av kärlek som

psalmisten uttrycker det och säger:

"Min själ längtar och trängtar i Herrens gårdar"

( Ps. 84:3 ).

        På detta stadium måste den älskande själen

antingen få se den hon älskar eller också dö.

     Så kände Rakel det när hon längtade efter att få barn och sade till Jakob:

"Skaffa mig barn, eljest dör jag"  ( 1 Mos. 30:1 ).


     Dessa själar är lika uthungrade som de hundar

som stryker omkring i Guds stad  ( Ps. 59:15 ).


    Men försmäktande av hunger får själen på detta

steg näring av kärleken.

        Och sådan hunger, sådan mättnad,

och därför kan hon stiga upp til det sjätte steget,

vilket frambringar de verkningar vi strax skall beskriva.


 


   



Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 april 2016 19:41

KAPITEL   18.


DET FÖRKLARAS HUR DENNA HEMLIGA VISHET

OCKSÅ ÄR EN STEGE.


1.  Det återstår oss nu att förklara det andra ordet,

nämligen hur denna vishet också är en STEGE.

    Och då är det värt att veta att det finns många

orsaker till att vi kan kalla denna hemliga

kontemplation en stege.


Allra först, liksom man stiger uppför en stege

och tränger in i en fästning för att bemäktiga sig

förråd, skatter och andra föremål som finns där,

just så stiger själen genom denna hemliga

kontemplation, utan att förstå hur, uppåt ändå

till den himmelska kunskapen och till ägandet

av de de himmelska rikedomarna och skatterna.


      Det är detta som den kunglige profeten klart

låter oss förstå när han säger:

"Salig är den man som i dig har sin starkhet,

den vilkens håg står till att stiga upp genom

tåredalen, hän mot det mål han har föresatt sig;

den som har givit befallningen, han giver

också sin välsignelse; så stiga de från

kraft till kraft och såsom från ett trappsteg

till ett annat, till dess de få skåda

härskarornas Gud på Sion"  ( Ps. 84:6-8 ).


Detta betyderatt de skall komma att äga skatterna

i Sions borg, det vill säga den eviga saligheten.

 

2.  I andra hand kalalr vi den hemliga kontemplationen för en STEGE därför att liksom

pinnarna på stegen tjänar både till att stiga upp

och och att stiga ned, så använder denna hemliga

kontemplation samma nådebevis ochljus både till

att lyfta själen til Gud och at ödmjuka henne

i sig själv.


Ty alla nådebevis som verkligen kommer från Gud har det karakteristiska draget att de både

ödmjukar själen och lyfter henne på samma gång.


      På denna väg är nedstigande detsamma som

uppstigande, och uppstigande detsamma som

nedstigande.

Ty den som ödmjukar sig skall bliva upphöjd

och den som upphöjer sig skall bliva ödmjukad

( Luk. 14:11 ).

Utom att ödmjukhetens dygd är något stort för

den själ som övar sig däri, så låter Gud henne oftast

siga uppför denna stege för att hon skall gå

nedför den, och låter henne gå nedför den för att hon skall stiga uppför den, därför att detta

ord av den Vise skall fullbordas:

           "Före fall går högmod i mannens hjärta,

och ödmjukhet går för ära"  ( Ords. 18:12 ).


3.   Och om vi nu ser på detta ur naturlig synpunkt

och alldeles bortser från den andliga synpunkten,

så kan själen om hon lägger märke till det klart

se hur det alltid går upp och ner på denna väg,

och hur den lycka hon njuter snart följes

av någon storm eller prövning; man skulle rentav kunna säga att hon får lugn bara för att förberedas

och stärkas till kommnade prövningar,

men å andra sidan ser själen också att efter olycka och plåga kommer det en överflödande lycka

och frid.


Därför tycker själen ibland att det ser ut som om det vore för att hon skall få uppleva en riktig

festglädje som hon först måste genomgå

enn vigilie eller fast.


Sådan är alltså denn vanliga utvecklingsgången

inom detta tillstånd av kontemplation.

Själen har ännu inte nåt fram till det slutliga

lugna vilandet.

Hon befinner sig aldrig i samma läge, hon är hela

tiden i färd med att än stiga uppåt och än nedåt.


4.   Orsaken till denna växling är den, att eftersom 

fullkomlighetens tillstånd består i ren kärlek

till Gud och förakt för sig själv och inte kan existera utan dessa två villkor, så måste Gud

nödvändigtvis börja med att öva själen i än det

ena och det andra.


Han låter henne alltså smaka denna kärlek

och ana dess härlighet, och sedan prövar han henne

genom att ödmjuka henne.

Och detta får pågå ända till dess att hon slutligen

har förvärvat sig fullkomliga vanor och upphör med

detta uppstigande och nedstigande.


Då har hon nått ända upp och förenas med Gud,

som är det högsta målet på toppen av den

mystiska stegen.

Det är vid honom hon håller sig fast och i honom

hon finner vila.


Denna kontemplationens stege som har sitt

himlafäste i Gud är avbildad i den stege som Jakob såg i sin dröm och på vilken änglarna steg ned

från Gud till människan och upp från människan 

till Gud, som fanns vid toppen av stegen

( 1 Mos. 28:12 ).


Denna dröm ägde rum på natten när Jakob hade

somnat, säger den Heliga Skrift, för att vi skall

förstå hur hemlig denna väg eller uppstigning

är som leder till Gud, och hur olik alla

människotankar den är.

Och detta är lätt att förstå.


Ty vanligen tycker vi människor att det som är bäst för oss, självförgölmmandet och självutplåningen,

är det värsta som kan hända oss; under det att sådant som däremot har ringa värde,

glädjeämnen och njutningar, där vi oftast förlorar

mer än vi vinner, det tycker vi är en stor

lycka. 


5.   Låt oss nu tala litet mera märgfullt och närmare

bestämma karaktären avv den hemliga

kontemplationens mystiska stege.

       Huvudorsaken till att kontemplationen kallas

en mystisk stege, det är att den är ett kärleksvetande, en ingjuten kunskap om

och kärlek till Gud, och att samtidigt som den lyser

in i själen, upptänder den kärleken inom henne för att lyfta henne steg för steg ända upp till Gud,

hennes Skapare.


Ty det är kärleken ensam som binder själen vid Gud

och förenar henne med honom.


Men för klarhetens skall vi här ange de olika

trappstegen på denna gudomliga stege genom

att kortfattat antyda vilka kännetecken

och verkningar de har, och på det sättet kommer

själen att kunna gissa sig till vilket steg hon själv

har uppnått.


      Vi skall särskilja dem genom deras verkningar,

och därvid följer vi den helige Bernhard och den helige Tomas.

Det vore för övrigt omöjligt för oss att lära känna

dem sådana de är i sig själva, med endast våra

naturliga förutsättningar.


Denna stege är som vi har sagt en kärlekens stege,

och den är så hemlig att Gud ensam kan

mäta och känna vikten och värdet hos denna kärlek.



 

  



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se