Alla inlägg under oktober 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 oktober 2016 04:56

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  35.


OM DE BEHAGLIGA GODA TING SOM KLART


OCH BESTÄMT KAN FATTAS AV VILJAN.


VI KLARLÄGGER HUR MÅNGA OLIKA SLAG


DET FINNS AV DEM.


1.  Man kan återföra dem till fyra slag, alla de goda ting som förmår bereda viljan en klar, medveten glädje.


De är antingen intresseväckande, framkallande,

vägledande eller fullkomnande.


Vi skall behandla dem i tur och ordning, först de intresseväckande.


Till dem räknar vi bilder, porträtt av helgon,

bönekapell och ceremonier.


2.  Bilder och porträtt av helgon kan ge andledning

till stor fåfänga och lättsinnig glädje.


Å andra sidan är de av stor betydelse för gudstjänsten och för att stämma viljan till andakt.


Ett bevis för detta är vår Moder Kyrkan godkänner  och använder dem.


Vi måste därför begagna dem för att skaka upp oss  ur vår ljumhet.


Tyvärr finns det emellertid många människor som finner mera behag i tavlornas konstnärliga utförande och fullkomning än i vad de vill framställa.


3.  Kyrkan har godkänt bruket av bilder av två orsaker.


Tack vare dem skall helgonen vördas och viljan väckas till andakt.


I båda dessa avseenden är de mycket nyttiga och bruket av dem nödvändigt.


Därför skall man föredra dem som återger en trogen och levande bild av föremålet och som bäst väcker viljan till andakt.


Det är på denna punkt som vi bör fästa blicken,

och inte på bildens konstnärliga utförande genom vilket bara smaken gagnas.


Ty det finns verkligen, det vill jag upprepa, människor som mera ser till bildens särprägel och konstvärde än till vad den framställer.


Men den inre andakten som de i anden borde rikta till det helgon som de inte ser, vad blir det av den?


Strax därpå glömmer de bort bilden, eftersom den bara har tjänat til att ge dem en flyktig sinnesrörelse.


De betraktar den som en sevärdighet eller yttre prydnadsföremål.


Så bli det bara sinnena som smeks och tillfredsställs, och där hejdar sig viljans kärlek

och glädje.

  

Men ett sådant beteende låter inte den verkliga

andaktens glöd uppstå, den som fordrar ett absolut avstående från alla slags varma känslor för

enskilda föremål.


4.  Detta kan man märka vid det avskyvärda missbruk som en del människor i våra dagar 

har infört.


De låter sig inte förskräckas av denna världens profana klädmoden, utan de klär på sina statyer dessa dräkter som mondäna människor periodiskt

     uppfinner för att fördriva tiden och tillfredsställa sin egen flyktighet.


Dessa kläder är ju klandervärda redan hos dem själva, men det hindrar dem inte att kläda dem på sina statyer, fastän de helgon som de föreställer avskydde all sådan fåfänga, och det med rätta.


Därmed vill de tillsammans med djävulen visst kanonisera sin egen flärd genom att sätta den på helgonen, liksom om inte detta vore en skymf

mot dessa.


Och under allt detta försvinner totalt den sanna och solida fromhet som avvisar och stöter långt bort ifrån sig all fåfänga, ja allt sken av fåfänga.


Andakten består så att säga bara i att klä på dockor.


För somliga har bilden blivit till en avgud, ett föremål för deras tomma tillfredsställelse.


Likaså kan man se människor som aldrig tycks tröttna på att skaffa sig bilder, bilder som måste vara gjorda så eller så, som måste ställas så eller så, allt för att behaga sinnena.


Hjärtats andakt torde inte betyda mycket.


Det är lika varmt fästade vid sina bilder som Mika och Laban var vid sina avgudar.


Den förstnämnde gick ut ur sitt hus och ropade att hans gudar hade blivit bortrövade, den andre

tillryggalade först en lång väg och sedan genomsökte han Jakobs alla ägodelar föra

      att finna sina avgudar 

( Dom 18:24; 1 Mos 31:34 ).


5.  Men den som är verkligt rom riktar sin andakt framför allt på det osynliga som dessa bilder framställer.


Han behöver inte många bilder, mycket få räcker för honom.


Han föredrar sådana som mera uttrycker det gudomliga än det mänskliga, och dem vill han se, och sig själv också, i överenskommelse med en yttre form som snarare lyfter tanken mot himlen och mot helgonen där än drar den mot jorden.


På det sättet aktar han sig för världens fåfänga, ja han har inte en tanke på den ens när han har den framför ögonen, eller något som liknar den.


Vidare är hans hjärta inte alls fästat vid de bilder han använder.


Tar man bort dem för honom, så bekymrar han sig just inte, ty vad han verkligen söker är den levande bilden, som han bär inom sig, det vill säga den korsfäste Jesus.


Oh därför, av kärlek till honom, är han snarast lycklig om allt tas bort och om allt fattas honom,

till och med de medel som kunde tyckas vara mest

       lämpliga att lyfta tnken mot Gud.


Han har frid.


Själva verket är själens fullkomlighet större, om hon trots att hjälpmedlen tas bort förblir stilla och fridfull än om hon belåtet äger dem och är fästad

vid dem.


Naturligtvis är det en god sak att vara glad åt att äga bilder och medel som stämmer till andakt, och därför bör man alltid välja sådana som gör detta bäst.


Men det är inte fullkomligt att vara så fästad vid dem att man innehar dem med en känsla av

äganderätt och att man blir ledsen om man berövas dem.


6.  Själen kan vara övertygad om att ju mer hon är fästad vid en bild eller ett yttre hjälpmedel, desto

sämre stiger hennes andakt och bön upp till Gud.


Visserligen finns det bland dessa bilder en del som framställer sit föremål bättre än andra, och då stämmer det också bättre till andakt.


Enbart av detta skäl tycker man naturligtvis bättre om dem, så som vi har talat om.


Ty ett sådant medel skall hjälpa själen att lyfta sig mot Gud och strax därpå läggas åt sidan.


Men om sinnena med välbehag försjunker i medlet, så blir det som skulle vara en hjälp på grund av min ofullkomlighet i stället ett hinder, och detta på

samma sätt som den uppskatting och glädje

       man kan känna över att äga vilken sak som helst.

       

7.  Om man också kan finna en viss ursäkt när det gäller bilder, eftersom man ju ännu inte har uppnått den för fullkomlighet nödvändiga utblottningen

och fattigdomen, kan man i alla fall inte urskulda 

       det felaktiga sätt på vilket man vanligtvis använder sina rosenkransar.


Det tordes finnas få människor som inte måste uppvisa någon svaghet på denna punkt.


Man tycker bäst om den eller den formen, färgen och beskaffenheten, man tycker mera om vissa utsmyckningar än om andra.


Men vad tjänar nu allt detta till?


Hör Gud bönen bättre om man ber med en viss rosenkrans?


Allt kommer ju ändå bara an på att man ber med

ett ömjukt och uppriktigt hjärta, och att man

inte har något annat i tankarna än att behaga Gud utan att bekymra sig om vilken rosenkrans man

        har, med mindre än att den är försedd med avlat.


8.  Vår natur är så hungrig efter njutnng att den försöker haka sig fast vid allting.


Den liknar gnagarmasken, som äter sig in i allt som är friskt och inte sparar vare sig gott eller dåligt.


Låt oss tänka efter.


Är det inte precis detta som du gör, när du tycker om att ha en rosenkrans av just detta material? 


Fäster du inte då din glädje vid något som bara är ett verktyg?


Och när du tycker mera om en bild än om en annan, då tänker du inte på om den väcker upp mera kärlek till Gud inom dig, utan bara på att den är dyrbara och smakfullare.


Uppenbarligen är det så att om du inte hade någon annan önskan och annan glädje än att behaga Gud,

      skulle du inte fästan det minsta avseende vid sådana småsaker.


Därför är det verkligt pinsamt att se en del fromma människor intressera sig så livligt för form, utförande och skönhet hos dessa ýttre ting.


De går upp i sitt intresse för dessa ting med samma iver som för andra världsliga dyrbarheter.



   

   

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 oktober 2016 04:56

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  34.


OM DE ANGLIGA GODA TING SOM KLART


UPPFATTAS AV FÖRSTÅNDET OCH MINNET.


VI VISAR HUR VILJAN BÖR FÖRHÅLLA SIG TILL


DEN GLÄDJE SOM KOMMER AV DEM.


1.  Vi skulle få mycket att göra om vi ville framställa  förståndets och minnets otaliga förnimmelser i deras förhållande till viljan, för att visa hur viljan

bör förhålla sig till den glädje den finner i dem.


Men vi har ju redan talat utförligt om detta i den andra och den tredje boken.


Och eftersom vi där redan har klarlagt på vilket sätt förståndet och minnet bör handla beträffande dessa förnimmelser för att ledas in i föreningen med Gud,

      och eftersom å andra sidan viljan bör handla på samma sätt beträffande den glädje som uppstår

         av dem, behöver vi nu inte återkomma till detta.


Det  räcker att säga att varje gång vi där talar om att förståndet och minnet skall iaktta, det är också normgivande för viljan.


Förståndet och de andra själsförmögenheterna kan ju varken ta emot eller tillbakavisa någonting utan viljans delaktighet, och därmed står det klart att

den lära som gäller de första själsförmögenheterna okså gäller viljan.


2.  Därför bör man där läsa om vad som i detta fall är att göra.


Om själen inte förstår att till Gud upplyfta viljans tillfredsställelse vid alla förnimmelser, då faller hon offer för alla de skador och faror som där är

uppräknade.






 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 oktober 2016 07:45

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  33.


DÄR VI BÖRJAR ATT BEHANDLA DET SJÄTTE


SLAGET AV GODA TING, ÖVER VILKA VILJAN


KAN GLÄDJA SIG.


VI FASTSTÄLLER VILKA DE ÄR OCH GÖR EN


FÖRSTA UPPDELNING.


1.  Avsikten med hela detta verk är att leda anden genom de andliga goda tingen till själens övernaturliga förening med Gud.


Nu skall vi behandla det sjätte slaget av goda ting,

de andliga, och dessa leder i vida högre grad än alla andra till vårt mål.


Av den orsaken måste vi, läsaren och jag, gå till verket med den största uppmärksamhet.


Det förekommer säkerligen ganska ofta att människor av okunnighet brukar desa andliga ting endast till att finna tillfredsställelse, och att de lämnar anden utanför.


Det torde väl knappast finnas någon vars ande inte lider stor skada av en sådan njutning.


Det livgivande vattnet dricks innan det ännu har nått anden, och då förblir anden torr och tom.


2.  För att nu komma till saken vill jag först säga att med andliga ting menar jag alla de ting som ingjuter kärlek i oss till det gudomliga, och som hjälper oss vid själens umgänge med Gud och vid Guds meddelanden till själen.


3.  När jag nu skall uppdela dem i kategorier, måste jag börja uppifrån med de mest omfattande.


De andliga goda ingen är av två slag, sådana som är behagliga för själen och sådana som är behagliga

      för själen och sådana som är mödosamma.


Var och en av dessa kategorier kan i sin tur uppdelas i två slag, ty av de behagliga tingen finns det sådana som anden klart och tydligt förstår,

       och andra som den inte klart och tydligt förstår.


Av det mödosamma finns det de som har klara och tydliga ting till föremål, och andra vilkas föremål

är oklart och dunkelt.

  

4.  Alla dessa goda ting kan vi vidare uppdela alltefter själsförmögenheterna.


Ty somliga är intellektuella kunskaper och hör till

förståndet, andra är böjelser och känslor och hör till viljan, och åter andra är föreställningar

      och hör till minnet.


5.  För stunden lämnar vi de mödosamma tingen åsido, de utgör en del av den passiva natten,

       och det är där som vi skall tala om dem.


Låt oss inte heller tala om de behagliga ting som 

har oklara och dunkla ting till föremål; om dem

     skall vi tala senare, därför att de tillhör den  generella, dunkla och kärleksfulla kunskap i vilken själens förening med Gud fullbordas.


När vi den andra boken gjorde updelningen av förståndets olika uppfattningar, uppsköt vi att tala om denna dunkla kunskap, därför att vi tänker behandla den i slutet, i avhandingen om den dunkla natten.


Här skall vi alltså bara tala om de behagliga goda ting som har klara och tydliga ting till föremål. 

     

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 oktober 2016 07:45

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL. 32.


OM DE TVÅ FÖRDELAR MAN VINNER NÄR MAN


AVSTÅR FRÅN DEN GLÄDJE SOM KOMMER AV


ÖVERNATURLIGA NÅDEGÅVOR.


1.  Oberoende av de fördelar som själen får genom att frigöra sig från tre skador vi just har talat om, när hon avhåller sig från glädjen åt övernaturliga gåvor, vinner hon dessutom två andra mycket

       värdefulla fördelar.


För det första bidrar hon nämligen til Guds förhärligande och upphöjelse, och för det andra höjer hon sig över sig själv.


Ty på två sätt blir Gud förhärligad i själen.


Det första är när hon frigör sitt hjärta och sin viljas glädje från allt som inte är Gud, för att rikta den uteslutande mot honom.


Det är detta som David ville säga i den text som anförde redan i början av vår avhandling om

viljans natt:


"Människan lyfter upp sitt hjärta, och Gud skall bli upphöjd"  ( Ps 64:7-8 Vulg.)


Så snart hjärtat lyfter sig upp över alla ting, blir

också själen upplyft.


2.  Då hon på detta sätt vänder sig endast till Gud,

blir också Gud upphöjd och förhärligad.


Han uppenbarar för henne sin härlighet och storhet,

och eftersom hon höjer sig över all skapad glädje, ger han henne ett vittnesbörd om vem han är.


Detta kan emellertid bara ske om viljan avstår från glädje och tröst från tingen, så som det heter hos

      David:

"Lämnat allt, och betänk att jag är Gud"

( Psalm. 46:11 ).


Och påett annat ställe säger han:


"I ett tort land, som försmäktar utan vatten, där har jag trätt fram inför dig i helgedomen, för att få se din makt och ära"  ( Ps. 63:3-4 )."


Och om det är sant att Gud blir upphöjd när man avstår från all glädje som kommer av det skapade,

      blir han det ännu mer när man avstår från

glädjen över alla dessa sällsamma nådegåvor för att söka sin glädje uteslutande i Gud.


Ty eftersom de är övernaturliga, är demycket mera upphöjda än andra ting.


Och när man därför avstår från dem för att endast glädja sig i Gud, bevisar man Gud mycket större ära och förhärligande. 


Ty det är så att ju värdefullare ting man lämnar obeaktade för en annans skull, desto mera ärar man honom.


3.  Vidare blir Gud ärad på ett annat sätt när viljan vänder sig bort från detta slags gärningar, ty ju mera tillit man har till Gud och tjänar honom helt utan tecken och under, desto mera ärar man honom.


Själen har då genom sin tro en större kunskap om Gud än hon någonsin kunde få av uppenbarelser

och underverk.


4.  Den andra fördelen är den att själen själv växer till.


När hon frigör sin vilja från all känsla för förnimbara tecken och under, höjer hon sig till en tro som är renare och som Gud ingjuter och förökar i henne. 


Samtidigt låter han också de två andra teologala dygderna växa till inom henne:


hoppet och kärleken.


Själen njuter då den mest upphöjda insikt i Gud,

tack vare den dunkla, rena och vanemässiga tron.


Och hon njuter av den ljuvligaste kärleksglädje

i kärleken, eftersom viljan inte längre känner till

någon annan glädje än glädjen i levande Gud, och inte finner någon annan tillfredsställelse för

       minnet än i hoppet.


Allt detta utgör en förunderligt stor vinning,

som har en direkt och väsentlig betydelse för själens fullkomliga förening med Gud.

     


  


Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 oktober 2016 07:44

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL. 


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  31.


OM DE SKADOR SOM SJÄLEN DRABBAS AV NÄR


HENNES VILJA SÖKER SIN GLÄDJE I DE


ÖVERNATURLIGA GODA TINGEN.


1.  Tre huvudsakliga skador kan enligt man åsikt drabba själen, om hon vänder sin glädje till de övernaturliga goda tingen:

   hon vilseleder andra och blir själv vilseledd, hon får uppleva en tillbakagång i troslivet, och slutligen faller hon offer för äregirighet eller någon

      annan fåfänga.


2.  Vid den första av dessa skador beträffar, är det lätt gjort att vilseleda andra och att själv bli

     vilsledd om man söker sin glädje i detta slags gärningar.


Ty det behövs stor insikt och upplysning från Gud för att kunna förstå om dessa verk är äkta eller

      oäkta, liksom hur och när man skall utföra dem.


Men glädjen över dessa verk och en hög uppskattning av dem står hindrande i vägen

     för denna insikt.


Och detta av två orsaker:


för det första därför att denna glädje försvagar och förvillar omdömet, och för det andra därför att den

eggar människan att snarast möjligt utföra verket, ja den rentav driver henne att utföra det i otid.


Även förutsatt att krafter och verk kommer från Gud, så räcker redan de två fel vi nämnt för att man

ofta skall bli vilseledd.


Antingen uppfattar man inte verken tidigt, eller också drar man inte nytta av dem på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.


Naturligtvis är det så att när Gud ger oss dessa gåvor och denna nåd, ger han också upplysning

och ingivelse att använda dem på rätt sätt och i rätt tid, men till följd av den bundenhet och den

      ofullkomlighet som man kan ha i fråga om dessa nådegåvor, kan man verkligen bli mycket förvillad, så att man inte använder dem så fulländat som

          Gud vill, och inte så som han vill och när

han vill.


På detta sätt betedde sig Bileam, läser vi, när han mot Guds vilja ville förbanna Israels folk och Gud blev vred och hotade honom till livet

( 4 Mos. 22:22-23 ).


Så betedde sig också den helige Jakob och den helige Johannes.    


I sin iver ville de låta eld regna ner från himlen

över samarierna, därför att dessa vägrade att ge

     vår Frälsare härbärge, men vår Herre förebrådde sina lärljungar för det ( Luk 9:54 ).


3.   Dessa exempel visar klart hur de ofullkomliga människor vi talar om beslutar sig för att i otid utföra dessa verk, till följd av en felaktig lidelse

        som kommer av den glädje och uppskattning de hyser för detta slags verk.


När man inte har någon sådan ofullkomlighet, handlar man och beslutar sig att använda dessa gåvor bara när och och så som det behagar Gud,

        eftersom de före den tidpunkten inte är lämpliga.


Det är därför som Gud klagar över somliga profeter genom Jeremias mun och säger:


"Jag sände inte dessa profeter, utan själva löpte de åstad; jag talade inte till dem, utan själva profeterade de " ( Jer 23:21 ).


Och litet längre fram säger han:


"De för mitt folk vilse med sina lögner och sina underverk, fastän jag inte har sänt dem eller gett dem något uppdrag"  ( 23:23 ).


I  samma kapitel tillägger han:


"De år profeter genom sina egna hjärtans verk, genom sina drömmar, dem som de förkunnar"

( 23:26 ).


Allt detta skulle inte ha hänt, om de inte hade haft det avskyvärda felet att vara känslomässigt bundna till de övernaturliga nådegåvorna.


4.  Dessa texter låter oss förstå att det skadliga i denna glädje inte bara leder en själ till att använda Guds gåvor på ett felaktigt sätt  och förvänt sätt, som Bileam och de andra vi talat om, de som

        utförde underverk med vilka de bedrog folket,

utan också till att göra anspråk på denna makt

        utan att ha fått den av Gud.


Så gjorde de som profeterade ur sina egna inbillningar och förkunnade visioner, som antingen de själva hade uppdiktat eller som djävulen hade

       fastställt för dem.


Ty om djävulen ser att de är varmt fäsade vid dessa

ovanliga gåvor, lämnar han dem fältet fritt

och en mängd material, genom vilka han tränger

       sig in på många sätt.


Och dessa olyckliga utnyttjar tillfället, de visar

en skamlös djärvhet och ger sig helt hän åt

sina underverk.


5.  Men det kan gå än längre.


Glädjen över dessa underverk och det lidelsefulla begäret att få utföra dem kan nå en sådan höjd att,

       om de redan förut stod i förbindelse med djävulen --- ty där hämtar de sin undergörande förmåga ----- de nu har djärvheten att sluta en formell och uttrycklig prakt med honom och utlämnar sig föredragsenligt till honom som hans lärljungar och adepter.


Till dessa hör svartkonstnärerna, trollkarlarna,

magikerna, spåmännen och häxmästarna.


Glädjen över att kunna utföra märkvärdiga ting kan till och med driva människor till att inte bara vilja köpa denna förmåga för pengar, så som Simeon

       Trollkarlen ville göra  ( Apg 8:18 ), för att tjäna

djävulen,  utan de försöker också skaffa sig invigda föremål och, vad man inte kan säga utan en

       rysning, rentav gudomliga ting.


Det är så om dessa skändliga människor har lyckats skaffa sig vår Herre Jesu Kristi sakramentala kropp

      för att kunna fullfölja sina avskyvärda illdåd.


O, måtte Gud här bevisa djupet och rikedomen av sitt förbarmande!! 


6.  Det finns väl ingen som inte inser i vilket fördärv dessa människor störtar sig själva, och hur farliga de är för den kristna gemenskapen.


Jag skall bara nämna att alla de trollkarlar och spåmän som fanns bland Israels barn och som Saul lät utplåna från jordens yta, de utförde alldeles

       liknande bedrägerier och avskyvärda handlingar, därför att de ville härma de verkliga profeterna.


7.  Den som har fått motta en sann gåva eller övernaturlig nåd av Gud, han måste alltså noga akta sig för alla begär och all glädje över den genom att han inte bryr sig om att begagna

sig av dem.


Ty Gud, som till Kyrkans och hennes barns bästa på övernaturligt sätt ger honom denna förmåga, han skall också på övernaturligt sätt ge honom impulsen till att använda den riktigt och i rätt tid.


Han rådde sina lärljungar att inte i förväg bekymra sig för vad de skulle säga ( jfr Matt 10:19 ),

därför att deras svar skulle bli en övernaturlig verkan av tron.


Detsamma gäller också för dessa underverk, ty eftersom de inte är mindre övernaturliga, så vill Gud

    att människan främst skall ge akt på den gudomliga impulsen och det gudomliga skeendet

i sitt hjärta, så att varje verk kan fullgöras

i hans kraft.


Därför läser vi i Apostlagärningarna ( 4:29-30 )

att fastän Gud redan hade gett lärljungarna dessa        gåvor och denna nåd, bad de varje gång innerligt

till honom och bönföll honom att utsträcka sin hand 

       och genom dem utföra tecken och helbrägagörelser, för att på så sätt i folkets

      hjärtan ingjuta tron på vår Herre Jesus Kristus.


8.  Den andra skadan kan uppstå ur den föregående.


Den består i en förlust av tron, och detta kan äga rum på två sätt.


I första hand träffar den andra människor.


Om någon vill utföra ett underverk eller tecken utan att tidpunkt och omständigheter kräver det, begår han en svår synd därför att han frestar Gud.   


Men det kan också hända att försöket blir resultatlöst, och därmed försvagar han tron i andras hjärtan och utsätter den för deras ringaktning.


Någon gång kan väl försöker  lyckas, därför därför att Gud av andra skäl och i andra avsikter

tillåter det.


Händelsen med Sauls häxa ( 1 Sam 28:12 ff ) bevisar detta ( om det överhuvudtaget är sant att det var Samuel som visades för Saul ).


Det går emellertid inte alltid så, men även om de lyckas, är de verkligen vilseledda och inte utan

skuld, eftersom de har velat bruka dessa gåvor på olämpligt sätt.


I andra hand kan den själ som gläder sig åt dessa gåvor skada sig själv, genom att hon går förlustig trons förtjänst.


Den som anser dessa underverk var något märkvärdigt berövar till stor del sig själv trons egentliga verksamhet.


I denna trons hållning färdas man i mörker och ju flera tecken och yttre bevis för en sak man har,

      desto ringare är trons förtjänst.


Därför säger den helige Gregorius att tron är utan förtjänst, när det mänskliga förnuftet ger den

      påtagliga bevis.


Gud verkar dessa under bara när de verkligen är nödvändiga för att föra någon till tro.


För att lärljungarna inte skulle förlora trons förtjänst lät Kristus dem inte närvara vid sin uppståndelse; och innan han visade sig för dem begagnade han olika medel för att främst inpränta tron i dem,

       innan de fick se honom.


Likaså lät han den heliga Maria Magdalena vara den första som fick se den tomma graven

( Matt 28:1-8 ), men inte förrän han hade låtit kungöra uppståndelsen för henne genom änglarna.


Ty "tron kommer genom hörande", säger den helige Paulus ( Rom 10:17 ), och även hon trodde alltså på uppståndelsen så som hon hörde om den, innan hon

      fick se Kristus.


Och när hon då får de honom, är det under gestalten av en trädgårdsmästare.


Frälsaren ville med detta helt och hållet fullkomna henne i tron, ty detta fattades henne ännu till följd av hennes känslobundenhet till hans förnimbara

närvaro.


Vad lärljungarna beträffar, sände han till en början

de heliga kvinnorna till dem för att förkunna hans

uppståndelse, och det är först därefter som de

       springer till graven och finner den tom

( Matt 28:7-8 ).


Se vad han gör med lärljungarna på vägen till Emmaus.


Han sluter sig till dem under gestalten av en resenär, och han börjar med att upptända den mest levande tro i deras hjärtan.


Och slutligen förebrar han dem alla för att de inte hade trott på dem som hade förkunnat hans

uppståndelse ( Luk 24:25 ).


Se vad han sade till den helige Tomas, som hade velat se hans sår som bevis för uppståndelsen:


"Saliga är de som inte ser och ändå tror" 

( Joh 20:29 ).


9.  Allt detta tyder på att Gud inte tycker om att uppenbara sig genom underverk.


Men när han ändå gör det, är det endast därför

att han inte kan handla annorlunda, som man säger.


Så förbrår han  också fariseerna som bara ville tro på tecken:


"Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte"

( Joh. 4:48 ).


De förlorar alltså mycket av trons förtjänst, dessa som gläder sig åt övernaturliga gärningar.


10.  Den tredje skadan består i att den glädje man känner över övernaturliga gärningar ofta störtar själen in i äregirighet eller annan fåfänga.


Redan själva glädjen över dessa underverk är en fåfänglighet, eftersom den inte helt och hållet är i Gud och för Gud.


Detta framgår av den förebråelse som Kristus riktade till sina lärljungar, när dessa gladde sig över att de onda andarna underkastade sig dem

( Luk 10:20 ).


Hade denna glädje inte varit fåfäng, skulle Frälsaren aldrig ha förbrått dem.

    


 


     

 


 

       


 

 


  


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 9 oktober 2016 09:37

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  30.


DÄR VI BÖRJAR ATT BEHANDLA DET FEMTE SLAGET


AV GODA TING SOM VILJAN KAN GLÄDJA SIG


ÅT, NÄMLIGEN DE ÖVERNATURLIGA.


VI FÖRKLARAR DERAS NATUR OCH VISAR PÅ


VILKET SÄTT DE SKILJER SIG FRÅN DE ANDLIGA


GODA TINGEN, OCH HUR MAN SKALL RIKTA


MOT GUD DEN GLÄDJE MAN ERFAR AV DEM.


1.  Vi skall nu övergå till att behandla det femte slaget av goda ting i vilka skälen kan söka sin glädje, nämligen de övernaturliga.


Vi menar därmed alla de gåvor och nådebevis som vi får av Gud, och som övergår vår naturliga förmåga och kraft.


Men kallar dem i teologin "dona gratis data":


gåvor givna för intet.


Sådana gåvor var de vishetens och kunskapens gåvor som gavs åt Salomo, och likaså de nådegåvor som den helige Paulus talar om:


Tron, helbrägdagörelsens gåva, underverkens gåva, profetians gåva, gåvan att kunna skilja mellan andarna, tungomålstalandets gåva och gåvan att uttyda dessa tungomål"  ( 1 Kor 12:9-10 ).


2.  Dessa goda ting är i själva verket andliga, liksom de av det sjätte slaget som vi snart skall tala om.


Men eftersom det finns stor skillnad mellan de båda slagen, så har jag velat behandla dem var för sig.


Utövandet av de övernaturliga nådegåvorna hänför sig omedelbart till medmänniskornas nytta,

      och det är för detta ändamål som Gud förlänar dem, säger den helige Paulus.


"De gåvor i vilka Anden uppenbarar sig ges åt var och en så att de kan bli till nytta för andra"

 ( 1 Kor. 12:7 ), och detta gäller just dessa nådegåvor.


Men när det gäller andliga nådegåvor, ligger deras verksamhetsfält enbart i förbindelsen mellan Gud  och själen och mellan själen och Gud med hjälp

        av förståndet och viljan och så vidare, vilket vi senare skall tla om.


Skillnaden ligger alltså i objektet, eftersom de andliga gåvorna hänför sig till umgänget mellan Skaparen och själen, under det att de övernaturliga

       gåvorna, de som vi här skall tala om, är avsedda för de skapade varelserna och deras bästa.


De skiljer sig från de rent andliga gåvorna genom sin natur och följaktligen också genom sin verksamhet, varför de måste behandlas för sig.


3.  Vi skall nu alltså tala om de övernaturliga gåvorna och nådebevisen i den mening som vi här förstår dem.


För att lättare kunna visa ifrån sig den fåfänga glädje som kommer av dem, måste man lägga

märke till två fördelar som åtföljer detta slags gåvor, en timlig och en andlig.


Den timliga är den hälsa som ges åt de sjuka, synen som ges åt de blinda, uppvaknandet åt döda,

       befrielsen åt besatta, förutsägelserna om framtiden som upplyser människor så att de kan ta sig i akt, och andra liknande saker.


Den andliga och eviga verkan består i att Gud blir känd och förhärligad genom sina underverk,

      genom dem som blir hjälpta och dem som är närvarande när detta sker.


4.  Vad den första, timliga fördelen beträffar, skall själen inte känna något större välbehag över de övernaturliga ärningarna och underverken,

       eftersom dessa, bortsett från den andra, andliga fördelen, ger människan så liten nytta,

    eller ingen nytta alls.


Ty sig själva är dessa gärningar inte något medel till själens förening med Gud, vilket endast

kärleken är. 

      

Övernaturliga gärningar kan man göra utan att äga den heliggörande nåden och kärleken, och Gud kan också förläna dessa nådegåvor så som han gjorde

      till den gudlöse profeten Bileam och till Salomo.


Man kan också göra underverk på bedrägligt sätt genom djävulens medverkan, så som Simon Trollkarlen gjorde, och slutligen kan de utföras genom hemliga krafter i naturen.


Och några av dessa gärningar och underverk blev till nytta för den som  utförde dem, då var det frågan om de äkta, om dem som kommer från Gud.


Vilket värde dessa gärningar har, bortsett från den andra fördelen, det lär oss den helige Paulus

med följande ord:


"Om jag talar både människors och änglars språk, men inte hade kärlek, är jag bara ekande brons eller en klingande cymbal.


Och om jag har profetians gåva och känner alla hemligheter och har jag all kunskap, och om jag har all tro, så att jag kan förflytta berg, men inte hade

      kärlek, är jag ingenting"   ( 1 Kor. 13:1-2 ).


När därför många som har värderat sina gärningar högt en gång kommer att av Kristus begära himlens härlighet som lön och säga:


"Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och gjort många kraftgärningar?", då kommer vår Herre

    att svara:

"Gå bort från mig, ni ogärnngsmän"   Matt. 7:22-23 ).


5.  Människan skall alltså inte glädja sig över att hon äger sådan äger och använder dem, utan över den andliga vinst hon gör honom att hon tjänar Gud

      i verklig kärlek, ty i kärleken ligger det eviga livets frukt.


Det var därför som vår Frälsare förebrådde sina lärljungar när de visade sin glädje över att ha drivit ut djävulen och sade till dem:


"Gläd er inte över att andarna underkastar sig er,

utan gläd er över att era nämn är skrivna i himlen"

   ( Luk 10:20).


I god teologi har dessa ord följande mening:

 

"Gläd er om era namn är skrivna i himlen".


Människan skall inse sig lycklig endast om hon går på vägen till detta himmelska liv, det vill säga när hon utför sina handlingar i kärlek till Gud.


Ty vartill tjänar sådant som inte är kärlek till Gud?  


Vad har det för värde?


Men denna kärlek till Gud är inte  fullkomlig så länge den inte äger tillräcklig kraft och vishet för att rena själen från all den fåfänga glädje som kommer av det skapade, och tillräcklig kraft och vishet för att endast glädja sig åt att Guds vilja sker.


Det är på detta villkor som viljan kan förena sig med Gud genom de övernaturliga goda tingen.



        


   


 




Av Jan-Owe Ahlstrand - 9 oktober 2016 09:36

SANNINGEN ÄR EVIG :: O-SANNINGEN ÄR O-EVIG.


LÖGNEN GER HJÄRTE-SÅR.


SANNINGEN LÄKER HJÄRTE-SÅR :::


OCH SORGSNA HJÄRTAN.


INSIKTEN : KLOKHETEN OCH VISHETEN :::: SANNINGENS LEDSTJÄRNOR.


##Sanningen är som en grönskande trädgård##.


400.  Hjärtats och sinnets splitt-ring och för-virring ::: ej : själens bote-medel.


401.  Allt-för få längtar efter insikten : klokheten 

och visheten.


402.  Allt-för få söker tystnaden : till-gänglig 

för Alla.


403.  Hjärtats tom-het :: talets tomhet.


404.  Väder och vind-språket :: idel tomhet.


405.  Hjärtats innersta djupa tal :: värde-sätter livet.


406.  Häftigheten och ilskenheten :: sårar,

för-bittrar ::: skapar be-svikna människotankar

Och hjärtan.


407.  Bitter-heten och be-svikelsen ::: vill fångar våra tankar :::: använder med-människors

felaktiga be-teende mot oss ::

      lyckas de fånga tankarna : blir vi deras trälar och slavar. 


408.  Att få lägga ödmjuk-hetens små fina blommor

i människohjärtan.


409.  Att få lägga tåla-modets små fina blommor i

ödmjuka hjärta.


410.  Att få lägga leendets små fina blommor i

sorgset hjärta. 


411.  Att få lägga i sorgset hjärta :::

uppmuntrans fina små blommor.


412.  Att få lägga ut-hållighetens små fina blommor

i ett lidande och smärt-samt hjärta.


413.  Att få lägga ståndaktighetens små fina blommor i sannings-enliga hjärtan. 


414.  Att få lägga ålder-domens små fina blommor i hjärta av lärdomen och livserfarenheten.


415.  O-fullkomliga människor finns överallt ::::

i vår värld.


416.  Dominanta mäniskor finns överallt :::

i vår värld.


417.  Att få lägga små : fina blommor

av ödmjukhet i ett hårt och kallt hjärta.


418.  För-villade och tank-spridda tankar :::

o-beslutsamma och villrådiga i sina ord

och handlingar.


419.  Ödmjukhet, enkel-het och litenhet ::: saknas i nationens människo-hjärtan och tankar.


420.  Bristande tack-samhet ::: nations undergång.


421.  Bristande tålamod och ut-hållighet ::::

nationens undergång.


422.  Bristande ödmjukhet, enkel-het och litenhet

:::: nationens undergång.


423.  Stor-taliga ord :::: nationens undergång.



##SANNINGEN ÄR SOM EN GRÖNSKANDE TRÄDGÅRD##.


424.  Få-fäng-liga ord ::: nationens undergång.


425.  Insiktens ord ::: nationens räddning.


426.  Ödmjukheten, enkel-heten och litenheten

:::: nationens räddning. 


427.  Över-modig överhet ::: nationens undergång.


428.  Ödmjuk överhet :::: nationens räddning.


429.  Över-hetens moraliska livsstil och livsföring ::::

nationens räddning.


430.  Uppmuntrande blommor i ett människo-hjärta ::: sorgsna hjärtats harmoni, ro och vila. 


431.   Att få lägga ärlighetens små fina blommor

i ett o-ärligt hjärta.


432.   Ärlig-hetens seende ögon ::: söker

ärliga hjärtan.


433.   Ödmjuk-hetens seende ögon ::: söker

ödmjuka hjärtan.


434.   Tystnadens seende ögon ::: söker

hjärtats tystnad. 


435.   Still-hetens seende ögon ::: söker

stillhetens tystnad.


436.   Be-härskad tunga :::: söker

behärskade hjärtan.


437.   Frid-samt hjärta :::: söker  fridsam tunga.


438.   Frid-samheten ::::: söker efter ödmjuka hjärtan.


439.  Sanningens fotspår ::: leder in i sanningens

inre liv.


440.  Öm-heten, värmen och omsorgen :::

hälso-medel för själ och kropp.


441.  Själens inre solvärme ::: påverkar ett

fruset och kallt sinnelag.


442.  Be-härskat själsliv ::: formar människans livsstil och livsföring.


443.  Be-härskat tankeliv ::: formar människans

livsstil och livsföring.


444.  Be-härskad tunga :::: formar människans livsstil och livsföring.


445.  Fladdrande och stressande tungors språk ::::

för-virrar och vilse-leder människans livsstil

och livsföring.  


446.  Tystnadens och stillhetens tanke-liv :::

formar människans livsstil och livsföring.


447.  Tystnadens hörsamhet ::: be-skyddar

tanke-livet.


448.  Tystnadens fiender ::: galopperande

och irrande tankar.


449.  Galopperande och irrande tankar ::::

skadar människans livsstil och livsföring.


450.   Hålla tillbaka vassa svar :::: visa vänlighet

mot sin omgivning.


451.   Vassa svar ::: saknar ett värde.


452.   Vassa svar ::: sårar ett hjärta.



##SANNINGEN ÄR SOM EN  GRÖNSKANDE  TRÄDGÅRD##.


453.   I Ödmjuka svaret :: finns inte ett tveeggat svar.


454.   Vassa svar ::: tve-eggat svärd.


455.   Vasst svar ::: känner ingen ångest.


456.   Övermodet ::: har inga ångest-känslor.   


457.   Ödmjuk-heten accepterar andras ord

och handlingar.


458.   Filosofen Paulus säger oss ::: bära varandras

bördor.


459.   Ödmjuka människor ::: intressanta människor.


460.   Filosofen Paulus säger förkasta inte det goda.


461a.  Filosofens Paulus tankar till uppbyggelse

och tröst.


461b.  Uppbyggelse och tröste-rika ord : livets vila.


462.   Lära känna ödmjuk-heten  :::  leva i 

gemenskap med den. 


463.   Lära känna :::: ut-hålligheten i ord

ochh handlingar.


464.  Vara tro-värdig i vad man säger.


465.  Delad tunga  ::: ej trovärdig.


466.  Alla människor har samma människo-värde.


467.  Tystnadens och still-hetens gemenskap :::

harmonisk och ro-fylld.


468.  Ego-istiskt tale och tankesätt ::: tänker på sig

själv ::: till-ber sig själv.


469.  O-moralen aktiverar ::: lag-lös-heten.


470.  O-moralen förnekar all god moral.


471.  Ögon-tjänandet ::: visar goda gärningar inför

med-människors närvaro.


472.  Ögon-tjänandet tillfredsställer sin egen-kärlek.


473.  Övermodet ++ egen-kärleken++ självgodheten ::: aktiverars i laglösheten. 


474.  Seendets ego-vilja +++ aktiverar sig i vad

den ser.  


475.  Kontroll-beteendet ::: sig själv till egen föda.


476.  Kontroll-behovets ::: vilja och tankar #Dårskap#.


477.  Människor som leds av aktivt kontroll-beteende :::: ursäktar sig med orden ::

var rädd om er.


478.  Penning-begärets ordning : oro :: för-virring

skadar människans hjärta och tankar.


479.  Hjärtats tanke ::: tungans tal.


480.  Människans karaktäriska o-mogenhet :::

öppnar upp för hennes omogna be-teende inför

sina nästa.


481.  Karaktäriska mogen-heten :: visar sig i hennes

livsstil och livsföring.


482.  Finns det inga barn ::: finns det ingen

moders-kärlek.



##SANNINGEN ÄR SOM EN GRÖNSKANDE TRÄDGÅRD##.


483.  Slöheten, lat-heten Och be-kvämligheten :::

skadar människans själs-liv och tankar.


484.  Tid--tjuvar Och energi-tjuvar : ger ingen belöning.


485.  Klokt och förståndigt ::: tillåter sin tid ::

göra det som belönas.


486.  Ej; låna ut sina tankar till ::: massmediala

som villigt skadar våra sinnen.  


487.  Tack-samt och ödmjukt hjärta ::: låter sig

be-tjänas av tacksamheten, enkelheten 

      Och litenhetens ödmjukhet.


488.   I litenheten finns inte vreden och häftigheten.


489.   Tack-samma och ödmjuka tankar ::::

ej bittra och besvikna.


490.   Tack-samma och ödmjuka tankar ::: har  högre värde än besvikna och bittra tankar.


491.   Livets väg i sanningen ::: skönare och ljuvligare än människors egen-ära och upphöjelse.


492.   Ron och vilan :: har högre värde än

oron och för-virringen.


493.   Oron och för-virringen skapar ::: otrygghet

och o-säkerhet i människans livsstil och livsföring.


494.   Ödmjukheten, enkel-heten och litenheten :::

skönare och ljuvligare än övermodet och stoltheten.


495.   Stoltheten och övermodet ::: villig för-svara sig själv.


496.   Ondskefullheten ::: bottenlös lag-lös-het.


497.   Människors olika viljor och tankar :::

formar sin nästa in i ut-hållighetens

     fina karaktärs-drag.


498.   Människor :: sårade av hat, förakt och avund ::: behöver känna sig älskade  uppskattade

och värde-fulla.


499a.   O-tåligheten skadar människan ::: vars livsstil och livsföring :::: själv-god Och

själv-upptagen. 


499b.   Låna ut sina tankar till vad uppbyggligt är

::: självkänslans och själv-förtroendes uppmuntran. 


499c.  Själv-belåtenheten ::: ej villig att förändra

sin livsstil och livsföring.


499d.  Lära känna dominata människors livsstil

och livsföring ::: känns inte intressant.


499e.  Deras livsbeteende ::: blir en tidstjuv

och energitjuv.


499f.   Dominant beteende andra till skada.


499g.  Dominant beteende ::: känner ingen medkänsla, medömkan och medlidande.


499h.  Insikten dyrbar pärla i människans hjärta

& tankar Och i tungans Ord-val.   




 


 

   


 




   

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se