Direktlänk till inlägg 20 maj 2016
Tredje strofen. Del. 4.
40. Men de välsignelser, som denna stilla gåva
och kontemplation inpräglar i själen utan att hon
då förnimmer det, är som jag redan sagt oväderliga,
eftersom de är den Helige Andes mest förborgade
smörjelser och därför också de mest utsökta.
De uppfyller själen på ett förborgat sätt med andliga
rikeodmar, skänker och nådegåvor och eftersom
det är Gud, som utför detta, gör han det inte på annat sätt än i sin egenskap av Gud.
41. De dessa den Helige Andes smörjelser och
beröringar är så utsökta och upphöjda i sin finhet och blida renhet, kan varken själen eller
hennes ledare sig på dem, utan det är bara han
som framkallar dem för att därmed finna större
behag i själen som förstår dem.
Man kan nu med största behag i själen som
förstår dem.
Man kan nu med största lätthet störa eller
hindra dessa smörjelser; det räcker med minsta
akt, som själen själv vill utföra med minnet,
förståndet eller viljan eller genom att använda
sig av sina sinnen, sitt begär, sin kunskap
eller sin egen tillfredsställelse och smak.
Detta är en allvarlig skada och väcker stor sorg
och mycket medlidande.
42. Ack, det är verkligen allvarligt, ja, förunderligt,
att fastän skadan inte syns och det som stör dessa heliga smörjelser är nästan ingenting, så blir skadan ändå större och ger upphov till mer smärta
och medlidande, än när man ser den förvirring
och det fall, som drabbar många andra,
helt vanliga själar, vilka inte fått ta emot en så sublim glans och beröring.
Det kan jämföras med när et porträtt, som utförts
på ett ytterst skickligt och utsökt sätt,
övermålas med dåliga och grova färger av någon som har ett klumpigt handlag.
Skadanblir då större och mer iögonenfallande
och det skulle väcka mer förstämning än om
många andra, helt vanliga porträtt skulle fördärvas.
Vem skulle väl kunna få denna utsökt fina hand,
alltså den Helige Andes, att åter ta sig an detta
verk, som förstörts av denna klumpiga hand?
43. Fastän denna skada är allvarligare och större än man kan föreställa sig, är den ändå så vanlig
och ofta förekommande, att det knappast finns någon andlig ledare, som inte är orsak till att den uppstår i de själar, som Gud börjar bringa till inre
samling i dett aslags kontemplation.
Ja, hur ofta händer det inte att Gud bestyrker
den kontemplativa själen med någon mycket fin
smörjelse av kärleksfull kunskap, som ar stilla,
fridfull, avskild och helt fjärran från sinnenas
och tankarnas nivå.
Därför är det omöjligt för själen att meditera eller tänka på något särskilt och hon finner inte heller
någon smak, vare sig i något därovan eller något
därnere.
Det beror på att Gud håller henne sysselsatt i
denna avskilda förening och givit henne böjelse till
overksamhet och ensamhet.
Och då kommer en andlig ledare, som inte förstår
sig på något annat än att likt en smed hamra
och banka med själsförmögenheterna.
Eftersom detta är hans enda undervisning ochhan inte har kunskap omm annat än meditationen,
kommer han att säga:
"Se så, lämna nu denna vila och stillhet, som bara
är overksamhet och tidsspillan!
Sätt i stället igång att meditera och utför inre akter,
ty det är nödvändigt att ni å er sida uträttar det ni kan.
Det andra sättet är nämligen bara villfarelser
och något för latmaskar".
44. Då de sålunda inte förstår sig på bönens olika
grader och andens vägar, inser de inte, att de akter, som de tillsäger själen att utföra och det diskuriva
tänkande som de vill att hon skall ägna sig åt,
nu tillhör det förgångna, eftersom denna själ
nu nåttfram till sinnenas och diskursiva
tankeverksamhetens, tystnad och upphävande
och kommit in på andens väg, som är kontemplationen.
Där avstannar sinnenas verksamhet och själens egna diskursiva tänkande och det är Gud ensam,
som verkar och är tyst.
Dessa ledare förstår alltså inte, att om de nu vill
få den själ, som på detta sätt nått fram till andens
nivå, så blir följden av det, att fortfarande stanna kvar på sinnets nivå, så blir följden av det,
att hon går bakåt och distraheras.
Det är ju så, att om någon som nått målet ändå fortsätter att sträva mot detta, avlägsnar han sig
nödvändigtvis från detta slutmål, förutom att hela
saken är löjeväckande.
När därför själen genom sina förmögenheters
verksamhet har nått fram till denna stilla, inre
samling, som varje andlig människa eftersträvar,
och i vilken samma förmögenheters verksamhet upphör, då skulle de inte bara vara fåfängt att
återigen utföra akter med samma förmögenheter
för att komma till denna inre samling, utan det skulle också vara skadligt för henne.
Följden av att själen skulle lämna den inre samling,
som hon redan äger, vore att hon skulle bli mycket mer förströdd.
45. Eftersom dessa anliga ledare, som jag sagt,
inte förstår vad inre samlng och andlig ensamhet
är och vad det innebär för själen ----- och det är
ju i denna ensamhet som Gud ingjuter de sublima
smörjelserna i själen ----- smörjer de in henne rikligt
med andra salvor av ett lägre andligt värde
eller blandar samman dem, och det innenär att de
låter själen handla på det sätt vi talat om.
Skillnaden mellan dett aoch det som själen fick
åtnjukta är lika stor som mellan mänskligt
och gudomligt handlande samt mellan det naturliga
och det övernaturliga.
När det gäller den ena sättet verkar Gud på ett övernaturligt vis i själen och när det gäller det
andra är det endast själen, som verkar på ett naturligt sätt.
Och vad värre är, genom sin naturliga verksamhet
förlorar själen sin ensamhet och inre samling,
och som en följd av detta går hon också miste
om det sublima verk, som Gud höll på att utföra
i henne.
Därför är allt detta som att ge slag på slag på
hästskon i stället för på spiken, något som ju både
är skadligt och helt gagnlöst.
46. De som leder själarna måste inse och betänka,
att den som i första h and för själarna framåt
och leder dem inte är de själva utan den Helige Ande, som aldrig brister i omsorg om dem.
Själva är de bara vertyg, som tjänar till att inrikta
själarna på fullkomligheten genom tron och Guds
lag, i enlighet med den ande Gud skänker åt
var och en.
Därför bör all deras omsorg gå ut på att inte anpassa själarna efter sitt eget beteende och sin
egen natur, utan de bör i stället vara angelägna om
att söka urskilja den väg, som Gud vill leda dessa på.
Om de ändå inte kan urskilja den, skall de lämna
själarna i fred och inte störa dem.
I överensstämmelse med den ande, som Gud ger
själarna och med den väg han för dem på,
skall de vinnlägga sig om att alltid styra dem hän
mot större ensamhet, frihet och ro i anden.
De skall ge dem fritt spelrum, så att desa inte binder sina kroppsliga och andliga sinnen vi något
särskilt, vare sig det nu är något inre eller yttre, när Gud leder dem fram genom denna ensamhet.
De får inte heller bli bekymrade och ängslas vid
tanken på att de är overksamma.
Även om själen just då inte är i verksamhet, är Gud verksam i henne.
De andliga ledarna skall sträva efter att frigöra själen ch försätta henne i ensamhet och overksamhet, för att hon inte skall vara bunden
vid någon särskild kunskap, vare sig det gäller
något därovan eller härnere, eller längta efter någon ljuvlighet eller smak eller något annat sinnesintryck.
Detta är en förutsättning, för att hon skall kunna
bli tom och helt kunna förneka alla skapade ting
samt uppnå den, andliga fattigdomen.
Det är detta, som själen själv måste göra, vilket
också Guds Son tillråder, när han säger:
"Ingen kan vara min lärljunge, om han inte avstår
från allt han äger" ( Luk 14:33 ).
Detta syftar inte bara på viljans försakelse av alla kroppsliga och timliga ting utan också
på utblottelsen när det gäller de andliga tingen.
Detta inbegriper den andliga fattigdomen,
där saligheten står att finna enligt Guds Son
( Matt 5:3 ).
När nu själen på detta sätt frigör sig från alla ting
och så blir tom och utblottad på dem, vilket som vi sagt är det som själen själv kan göra, är det omöjligt ------ när hon väl gjort sitt ----- at Gud underlåter att göra sitt, vilket består i att han
meddelar sig själv åt henne, åtminstone i det tysta
och i det fördolda.
Ja, detta är mer omöjligt än det skulle vara för
solstrålen att inte falla på en klar och öppen plats.
På samma sätt som solen går upp i gryningen och lyser över ditt hus för att kunna strömma in där,
om du bara öppnar ditt fönster, så är det med Gud,
"han som bevarar Israel och inte slumrar"
och än mindre sover ( Ps 121 :4 );
han skall strömma in i den själ, som är tom,
och uppfylla henne me dgudomlig välsignelser.
47. Gud står liksom solen över själarna för att
meddela sig med dem.
De andliga ledarna bör nöja sig me datt bereda själarna för detta i överensstämmelse med den
evangeliska fulkomligheten, som är sinnets
och andens nakenhet och tomhet.
De får inte önska att gå längre än så i sin iver att
bygga upp, eftersom detta är en uppgift, som bara tillkommer himlaljusens Fader, från vilket allt gott
och alla fullkomliga gåvor kommer ( Jak. 1:17 ).
Det är nämligen som David säger:
"Om Herren inte bygger huset, så arbetar den fåfängt som bygger därpå" ( Ps 127:1 ).
Eftersom han är den övernaturlige byggmästaren,
kommer han i varje själ att på ett övernaturligt sätt
uppföra den byggnad han vill, om du, andlige ledare, förbereder henne för detta genom att söka utblotta henne i fråga om hennes naturlga versamheter
och böjelser.
Dessa har varken förmåga eller styrka för detta
övernaturliga byggnadsverk och därför hindrar de
henne vid denna tid snarare än de h jälper henne.
Det är alltså din uppgift att förbereda själen på detta sätt och sedan är det Guds uppgift, som den Vise säger, att styra hennes steg ( Ord 16:9 ),
vilket betyder: att leda henne mot det övernaturligt
goda på sådana sätt och vägar, som varken själen eller du förstår.
Därför får du inte säga:
"Ack ja, men själen gör ju inga framsteg, hon gör ingenting alls"!
Men om det nu är sant att hon inte gör någonting,
skall jag nog bevisa för dig, att hon just genom
att inte någonting, ändå gör mycket.
Om förståndet töms på alla särskilda insikter,
både naturliga och andliga, så går det framåt
och ju friare det blir från allt särskilt vetande
och från alla förståndsmässiga akter, desto mer
går det verkligen framåt på sin väg mot
det högsta, övernaturliga gda.
48. Nu kommer du att säga:
"Ack ja, men det kan ju inte förstå och urskilja något och så kan det inte helle rgöra några framsteg!"
Men jag säger dig atdet snarare är tvärtom, ty om det förstod och kunde urskilja, skulle det inte alls
gå framåt.
Anledningen till detta är att Gud, som förståndet
strävar mot, övergår detta och därför är han obegriplig och ouppnåelig för det.
När därför förståndet förstår, närmar det sig inte
Gud utan avlägsnar sig narare från honom.
Förståndet måste i stället avlägsna sig från sig själv och sitt vetande för att komma till Gud och vandra
i tro genom att tro och inte genom att förstå.
På detta sätt når förståndet fram till fullkomligheten, ty det är genom tron och inte
genom något annat hjälpmedel som man förenas
med Gud, och själen kommer närmare Gud genom
att inte förstå än genom att förstå.
Bli därför inte oroad av detta, ty om förståndet inte vänder tillbaka ----- vilket det skulle göra, om det ville sysselsätta sig med några särskilda insikter och andra diskursiva och förståndsmässiga akter
---- utan vill förbli i overksamhet, då gör det
verkligen framsteg.
Det töms nämligen på allt det, som kan rymmas i det, eftersom ingenting av alltdetta är Gud, ty som vi sagt kan Gud inte rymmas i förståndet.
I fråga om denna fullkomlighet, så innebär att inte gå bakåt detsamma som att gå framåt,
och förståndet går framåt genom att mer och mer försätta sig i tron, och när det gör så, försätter
det sig självt i större mörker, efetersom ron är ett mörker för förståndet.
Eftersom förståndet inte kan veta hurdan Gud är, måste det nödvändigtvis kapitulera och så gå honom till mötes genom att inte förstå, och därför fortsätter det sin väg framåt genom att inte förstå.
För sitt eget bästa bör förståndet leva efter vad du fördömer, det vill säga, det skall inte ägna sig åt något särskilt vetande, ty det kan genom detta
inte nå fram till Gud, utan detta hindrar snarare dess rörelse mot Gud.
49. Nu kommer du att säga:
"Ack ja, men om nu inte förståndet förstår på ett
tydligt sätt, så kommer viljan att vara overksam och inte älska ---- och det är något som man alltid måste
undvika på den andliga vägen ----- eftersom viljan bara kan älska det som förståndet förstår".
Det är sant, särskilt när det gäller själens naturliga verksamhet och akter, där viljan inte älskar annat än det som förståndet förstår på ett tydligt sätt.
Men i den kontemplation, som vi talar om, genom
vilken Gud som vi sade strömmar in i själen,
behöver inte själen ha någon särskild kunskap
eller utföra några förståndsmässiga akter,
eftersom Gud i en enda akt samtidigt förmdlar
både ljus och kärlek, vilket är en kärleksfull,
övernaturlig kunskap.
Vi kan säga, att denna kunskap är som varmt ljus och det utstrålar också värme, ty detta ljus upptänder kärlek på samma gång.
Denna kunskap är ogripbar och dunkel
för förståndet, eftersom det är en kontemplativ
kunskap, vilken som denhelige Dionysius säger
är en "stråle av mörker" för förståndet.
Kärleken är alltså närvarande i viljan på samma sätt
som vetandet är det i förståndet.
Liksom denna kunskap som Gud ingjuter
i förståndet är generell och dunkel, utan något
särskilt vetande, så älskar också viljan på ett generellt sätt utan att förstå något särskilt om någon viss sak.
Eftersom Gud är gudomligt ljus och kärlek och eftersom han meddelar sig själv till själen,
upplyser han på samma sätt dessa två förmögenheter, förståndet och viljan, med vetande och kärlek.
Och eftersom han själv är oförståelig under detta livet, är också vetandet om honom dunkelt,
somjag redan sagt, och kärleken i viljan formad
efter detta vetande.
Det kan dock ibland vara så, at Gud i denna utsökta gåva av sig själv ger sig mer åt en förmögenhet och sårar den mer än en annan.
Därför kan man vid vissa tillfällen erfara mer vetande än kärlek och vid andra tillfällen mer kärlek
än vetande.
Det kan också hända att bara vetande erfars och ingen kärlek all seller bara kärlek och inget vetande.
Det är därför jag säger, att när själen utför naturliga akter, med förståndet, kan hon inte älska utan förstå.
Men i de akter, som Gud verkar och ingjuter i henne, är det helt annorlunda, och det är vad som sker i
de själar vi nu talar om.
Gud kan nämligen meddela sig med en förmögenhet utan att de andra berörs, och på så sätt kan han upptnda viljan genom beröringen med hans kärleks hetta, även om förståndet ingenting förstår,
på samma sätt som ju någon kan värmas av en eld,
fastän han inte ser den.
50. På så vis känner ju viljan ofta vara upptänd eller rörd eller förälskad, utan att det vet eller
förstår något särskilt som den inte förstod tidigare,
eftersom det är Gud som ordnar kärleken i henne.
Så säger också bruden Höga visan:
"Kungen förde in mig i vinkällaren och ordnade kärleken i mig" ( 2:4 ).
Därför finns det ingen orsak att hysa fruktan inför
viljans sysslolöshet i detta fall.
Om viljan upphör med att av sig själv utföra akter av kärlek genom särskilda insikter, utför Gud
dem i henne genom at berusa henne med ingjuten kärlek på ett fördolt sätt, antingen med hjälp av
kontemplationens kunskap eller utan den,
som vi sade.
Dessa akter är härligare och ger själen fler förtjänster än de, som hon själv skulle kunna utföra,
eftersom han som rör vid själen och ingjuter dena kärlek, är så mycket större; det är ju Gud själv.
51. Gud ingjuter denna kärlek i viljan, när den är tom och frigjord från alla andra särskilda smaker
och böjelser, antingen till jordiska elle rhimmelska ting.
Därför måste man se till att viljan är tom och frigjord från alla böjelser.
Om den inte vänder tillbaka genom att vilja njuta någon ljuvlighet eller smak, går den framåt,
även om den inte erfar något särskilt i Gud,
och böjer sig över alla ting till Gud, eftersom den inte smkar någonting.
Även om viljan inte smakar Gud så tydligt eller
erfar honom på ett särskilt sätt och inte heller
älskar honom med en särskilt tydlig akt, så smakar den mer av honom, och det på ett dunkelt
och förborgat sätt, i denna allmänna ingjutelse än dne gör i alla enskilda ting.
Den inser här klart, at ingentin kan skänka den en sådan smak som denna avskilda stillhet.
Den älskar honom högt ovan alla åtråvärda ting, eftersom den har förkastat alla andra tillfresställelser och smaker, som dess ting
framkallade, och allt detta har blivit smaklöst för den.
Därför skall man inte vara änslig, ty om viljan inte kan finna tillfredsställelse och smak i särskilda
akter, går den framåt.
Ty själva det faktum att den inte vänder tillbaka för at omfatta något sinnligt innebär att den går framåt mot det ouppnåeliga, som Gud är, och därför är det inte att undra på att den inte erfar honom.
För att kunna närma sig Gud måste viljan avlägsna
sig från alla behagfulla och härliga ting i stället
för att närma sig dem.
Därigenom uppfyller den på bästa sätt kärleksbudet, alltså att älska över allting, och detta kan inte bli verklighet utan nakenhet och tomhet
i fråga om alla ting.
52. Man skall inte heller ängslas över att minnet
är tomt på alla former och gestalter.
Eftersom Gud saknar form och gestalt,
kan minnet gå sin väg i trygghet, när det är tomt
på form och gestalt, och då kommer det också
närmare Gud.
Ju mer det nämligen håller sig till fantasin, desto mer avlägsnar det sig också från Gud och desto större fara utsätter det sig för, ty eftersom det
är omöjligt att föreställa sig Gud, kan han inte
rymmas i fantasin.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 | 7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
29 |
|||
30 |
31 |
||||||||
|