Alla inlägg den 10 oktober 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 oktober 2016 07:45

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  33.


DÄR VI BÖRJAR ATT BEHANDLA DET SJÄTTE


SLAGET AV GODA TING, ÖVER VILKA VILJAN


KAN GLÄDJA SIG.


VI FASTSTÄLLER VILKA DE ÄR OCH GÖR EN


FÖRSTA UPPDELNING.


1.  Avsikten med hela detta verk är att leda anden genom de andliga goda tingen till själens övernaturliga förening med Gud.


Nu skall vi behandla det sjätte slaget av goda ting,

de andliga, och dessa leder i vida högre grad än alla andra till vårt mål.


Av den orsaken måste vi, läsaren och jag, gå till verket med den största uppmärksamhet.


Det förekommer säkerligen ganska ofta att människor av okunnighet brukar desa andliga ting endast till att finna tillfredsställelse, och att de lämnar anden utanför.


Det torde väl knappast finnas någon vars ande inte lider stor skada av en sådan njutning.


Det livgivande vattnet dricks innan det ännu har nått anden, och då förblir anden torr och tom.


2.  För att nu komma till saken vill jag först säga att med andliga ting menar jag alla de ting som ingjuter kärlek i oss till det gudomliga, och som hjälper oss vid själens umgänge med Gud och vid Guds meddelanden till själen.


3.  När jag nu skall uppdela dem i kategorier, måste jag börja uppifrån med de mest omfattande.


De andliga goda ingen är av två slag, sådana som är behagliga för själen och sådana som är behagliga

      för själen och sådana som är mödosamma.


Var och en av dessa kategorier kan i sin tur uppdelas i två slag, ty av de behagliga tingen finns det sådana som anden klart och tydligt förstår,

       och andra som den inte klart och tydligt förstår.


Av det mödosamma finns det de som har klara och tydliga ting till föremål, och andra vilkas föremål

är oklart och dunkelt.

  

4.  Alla dessa goda ting kan vi vidare uppdela alltefter själsförmögenheterna.


Ty somliga är intellektuella kunskaper och hör till

förståndet, andra är böjelser och känslor och hör till viljan, och åter andra är föreställningar

      och hör till minnet.


5.  För stunden lämnar vi de mödosamma tingen åsido, de utgör en del av den passiva natten,

       och det är där som vi skall tala om dem.


Låt oss inte heller tala om de behagliga ting som 

har oklara och dunkla ting till föremål; om dem

     skall vi tala senare, därför att de tillhör den  generella, dunkla och kärleksfulla kunskap i vilken själens förening med Gud fullbordas.


När vi den andra boken gjorde updelningen av förståndets olika uppfattningar, uppsköt vi att tala om denna dunkla kunskap, därför att vi tänker behandla den i slutet, i avhandingen om den dunkla natten.


Här skall vi alltså bara tala om de behagliga goda ting som har klara och tydliga ting till föremål. 

     

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 oktober 2016 07:45

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL. 32.


OM DE TVÅ FÖRDELAR MAN VINNER NÄR MAN


AVSTÅR FRÅN DEN GLÄDJE SOM KOMMER AV


ÖVERNATURLIGA NÅDEGÅVOR.


1.  Oberoende av de fördelar som själen får genom att frigöra sig från tre skador vi just har talat om, när hon avhåller sig från glädjen åt övernaturliga gåvor, vinner hon dessutom två andra mycket

       värdefulla fördelar.


För det första bidrar hon nämligen til Guds förhärligande och upphöjelse, och för det andra höjer hon sig över sig själv.


Ty på två sätt blir Gud förhärligad i själen.


Det första är när hon frigör sitt hjärta och sin viljas glädje från allt som inte är Gud, för att rikta den uteslutande mot honom.


Det är detta som David ville säga i den text som anförde redan i början av vår avhandling om

viljans natt:


"Människan lyfter upp sitt hjärta, och Gud skall bli upphöjd"  ( Ps 64:7-8 Vulg.)


Så snart hjärtat lyfter sig upp över alla ting, blir

också själen upplyft.


2.  Då hon på detta sätt vänder sig endast till Gud,

blir också Gud upphöjd och förhärligad.


Han uppenbarar för henne sin härlighet och storhet,

och eftersom hon höjer sig över all skapad glädje, ger han henne ett vittnesbörd om vem han är.


Detta kan emellertid bara ske om viljan avstår från glädje och tröst från tingen, så som det heter hos

      David:

"Lämnat allt, och betänk att jag är Gud"

( Psalm. 46:11 ).


Och påett annat ställe säger han:


"I ett tort land, som försmäktar utan vatten, där har jag trätt fram inför dig i helgedomen, för att få se din makt och ära"  ( Ps. 63:3-4 )."


Och om det är sant att Gud blir upphöjd när man avstår från all glädje som kommer av det skapade,

      blir han det ännu mer när man avstår från

glädjen över alla dessa sällsamma nådegåvor för att söka sin glädje uteslutande i Gud.


Ty eftersom de är övernaturliga, är demycket mera upphöjda än andra ting.


Och när man därför avstår från dem för att endast glädja sig i Gud, bevisar man Gud mycket större ära och förhärligande. 


Ty det är så att ju värdefullare ting man lämnar obeaktade för en annans skull, desto mera ärar man honom.


3.  Vidare blir Gud ärad på ett annat sätt när viljan vänder sig bort från detta slags gärningar, ty ju mera tillit man har till Gud och tjänar honom helt utan tecken och under, desto mera ärar man honom.


Själen har då genom sin tro en större kunskap om Gud än hon någonsin kunde få av uppenbarelser

och underverk.


4.  Den andra fördelen är den att själen själv växer till.


När hon frigör sin vilja från all känsla för förnimbara tecken och under, höjer hon sig till en tro som är renare och som Gud ingjuter och förökar i henne. 


Samtidigt låter han också de två andra teologala dygderna växa till inom henne:


hoppet och kärleken.


Själen njuter då den mest upphöjda insikt i Gud,

tack vare den dunkla, rena och vanemässiga tron.


Och hon njuter av den ljuvligaste kärleksglädje

i kärleken, eftersom viljan inte längre känner till

någon annan glädje än glädjen i levande Gud, och inte finner någon annan tillfredsställelse för

       minnet än i hoppet.


Allt detta utgör en förunderligt stor vinning,

som har en direkt och väsentlig betydelse för själens fullkomliga förening med Gud.

     


  


ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 oktober 2016 07:44

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL. 


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  31.


OM DE SKADOR SOM SJÄLEN DRABBAS AV NÄR


HENNES VILJA SÖKER SIN GLÄDJE I DE


ÖVERNATURLIGA GODA TINGEN.


1.  Tre huvudsakliga skador kan enligt man åsikt drabba själen, om hon vänder sin glädje till de övernaturliga goda tingen:

   hon vilseleder andra och blir själv vilseledd, hon får uppleva en tillbakagång i troslivet, och slutligen faller hon offer för äregirighet eller någon

      annan fåfänga.


2.  Vid den första av dessa skador beträffar, är det lätt gjort att vilseleda andra och att själv bli

     vilsledd om man söker sin glädje i detta slags gärningar.


Ty det behövs stor insikt och upplysning från Gud för att kunna förstå om dessa verk är äkta eller

      oäkta, liksom hur och när man skall utföra dem.


Men glädjen över dessa verk och en hög uppskattning av dem står hindrande i vägen

     för denna insikt.


Och detta av två orsaker:


för det första därför att denna glädje försvagar och förvillar omdömet, och för det andra därför att den

eggar människan att snarast möjligt utföra verket, ja den rentav driver henne att utföra det i otid.


Även förutsatt att krafter och verk kommer från Gud, så räcker redan de två fel vi nämnt för att man

ofta skall bli vilseledd.


Antingen uppfattar man inte verken tidigt, eller också drar man inte nytta av dem på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.


Naturligtvis är det så att när Gud ger oss dessa gåvor och denna nåd, ger han också upplysning

och ingivelse att använda dem på rätt sätt och i rätt tid, men till följd av den bundenhet och den

      ofullkomlighet som man kan ha i fråga om dessa nådegåvor, kan man verkligen bli mycket förvillad, så att man inte använder dem så fulländat som

          Gud vill, och inte så som han vill och när

han vill.


På detta sätt betedde sig Bileam, läser vi, när han mot Guds vilja ville förbanna Israels folk och Gud blev vred och hotade honom till livet

( 4 Mos. 22:22-23 ).


Så betedde sig också den helige Jakob och den helige Johannes.    


I sin iver ville de låta eld regna ner från himlen

över samarierna, därför att dessa vägrade att ge

     vår Frälsare härbärge, men vår Herre förebrådde sina lärljungar för det ( Luk 9:54 ).


3.   Dessa exempel visar klart hur de ofullkomliga människor vi talar om beslutar sig för att i otid utföra dessa verk, till följd av en felaktig lidelse

        som kommer av den glädje och uppskattning de hyser för detta slags verk.


När man inte har någon sådan ofullkomlighet, handlar man och beslutar sig att använda dessa gåvor bara när och och så som det behagar Gud,

        eftersom de före den tidpunkten inte är lämpliga.


Det är därför som Gud klagar över somliga profeter genom Jeremias mun och säger:


"Jag sände inte dessa profeter, utan själva löpte de åstad; jag talade inte till dem, utan själva profeterade de " ( Jer 23:21 ).


Och litet längre fram säger han:


"De för mitt folk vilse med sina lögner och sina underverk, fastän jag inte har sänt dem eller gett dem något uppdrag"  ( 23:23 ).


I  samma kapitel tillägger han:


"De år profeter genom sina egna hjärtans verk, genom sina drömmar, dem som de förkunnar"

( 23:26 ).


Allt detta skulle inte ha hänt, om de inte hade haft det avskyvärda felet att vara känslomässigt bundna till de övernaturliga nådegåvorna.


4.  Dessa texter låter oss förstå att det skadliga i denna glädje inte bara leder en själ till att använda Guds gåvor på ett felaktigt sätt  och förvänt sätt, som Bileam och de andra vi talat om, de som

        utförde underverk med vilka de bedrog folket,

utan också till att göra anspråk på denna makt

        utan att ha fått den av Gud.


Så gjorde de som profeterade ur sina egna inbillningar och förkunnade visioner, som antingen de själva hade uppdiktat eller som djävulen hade

       fastställt för dem.


Ty om djävulen ser att de är varmt fäsade vid dessa

ovanliga gåvor, lämnar han dem fältet fritt

och en mängd material, genom vilka han tränger

       sig in på många sätt.


Och dessa olyckliga utnyttjar tillfället, de visar

en skamlös djärvhet och ger sig helt hän åt

sina underverk.


5.  Men det kan gå än längre.


Glädjen över dessa underverk och det lidelsefulla begäret att få utföra dem kan nå en sådan höjd att,

       om de redan förut stod i förbindelse med djävulen --- ty där hämtar de sin undergörande förmåga ----- de nu har djärvheten att sluta en formell och uttrycklig prakt med honom och utlämnar sig föredragsenligt till honom som hans lärljungar och adepter.


Till dessa hör svartkonstnärerna, trollkarlarna,

magikerna, spåmännen och häxmästarna.


Glädjen över att kunna utföra märkvärdiga ting kan till och med driva människor till att inte bara vilja köpa denna förmåga för pengar, så som Simeon

       Trollkarlen ville göra  ( Apg 8:18 ), för att tjäna

djävulen,  utan de försöker också skaffa sig invigda föremål och, vad man inte kan säga utan en

       rysning, rentav gudomliga ting.


Det är så om dessa skändliga människor har lyckats skaffa sig vår Herre Jesu Kristi sakramentala kropp

      för att kunna fullfölja sina avskyvärda illdåd.


O, måtte Gud här bevisa djupet och rikedomen av sitt förbarmande!! 


6.  Det finns väl ingen som inte inser i vilket fördärv dessa människor störtar sig själva, och hur farliga de är för den kristna gemenskapen.


Jag skall bara nämna att alla de trollkarlar och spåmän som fanns bland Israels barn och som Saul lät utplåna från jordens yta, de utförde alldeles

       liknande bedrägerier och avskyvärda handlingar, därför att de ville härma de verkliga profeterna.


7.  Den som har fått motta en sann gåva eller övernaturlig nåd av Gud, han måste alltså noga akta sig för alla begär och all glädje över den genom att han inte bryr sig om att begagna

sig av dem.


Ty Gud, som till Kyrkans och hennes barns bästa på övernaturligt sätt ger honom denna förmåga, han skall också på övernaturligt sätt ge honom impulsen till att använda den riktigt och i rätt tid.


Han rådde sina lärljungar att inte i förväg bekymra sig för vad de skulle säga ( jfr Matt 10:19 ),

därför att deras svar skulle bli en övernaturlig verkan av tron.


Detsamma gäller också för dessa underverk, ty eftersom de inte är mindre övernaturliga, så vill Gud

    att människan främst skall ge akt på den gudomliga impulsen och det gudomliga skeendet

i sitt hjärta, så att varje verk kan fullgöras

i hans kraft.


Därför läser vi i Apostlagärningarna ( 4:29-30 )

att fastän Gud redan hade gett lärljungarna dessa        gåvor och denna nåd, bad de varje gång innerligt

till honom och bönföll honom att utsträcka sin hand 

       och genom dem utföra tecken och helbrägagörelser, för att på så sätt i folkets

      hjärtan ingjuta tron på vår Herre Jesus Kristus.


8.  Den andra skadan kan uppstå ur den föregående.


Den består i en förlust av tron, och detta kan äga rum på två sätt.


I första hand träffar den andra människor.


Om någon vill utföra ett underverk eller tecken utan att tidpunkt och omständigheter kräver det, begår han en svår synd därför att han frestar Gud.   


Men det kan också hända att försöket blir resultatlöst, och därmed försvagar han tron i andras hjärtan och utsätter den för deras ringaktning.


Någon gång kan väl försöker  lyckas, därför därför att Gud av andra skäl och i andra avsikter

tillåter det.


Händelsen med Sauls häxa ( 1 Sam 28:12 ff ) bevisar detta ( om det överhuvudtaget är sant att det var Samuel som visades för Saul ).


Det går emellertid inte alltid så, men även om de lyckas, är de verkligen vilseledda och inte utan

skuld, eftersom de har velat bruka dessa gåvor på olämpligt sätt.


I andra hand kan den själ som gläder sig åt dessa gåvor skada sig själv, genom att hon går förlustig trons förtjänst.


Den som anser dessa underverk var något märkvärdigt berövar till stor del sig själv trons egentliga verksamhet.


I denna trons hållning färdas man i mörker och ju flera tecken och yttre bevis för en sak man har,

      desto ringare är trons förtjänst.


Därför säger den helige Gregorius att tron är utan förtjänst, när det mänskliga förnuftet ger den

      påtagliga bevis.


Gud verkar dessa under bara när de verkligen är nödvändiga för att föra någon till tro.


För att lärljungarna inte skulle förlora trons förtjänst lät Kristus dem inte närvara vid sin uppståndelse; och innan han visade sig för dem begagnade han olika medel för att främst inpränta tron i dem,

       innan de fick se honom.


Likaså lät han den heliga Maria Magdalena vara den första som fick se den tomma graven

( Matt 28:1-8 ), men inte förrän han hade låtit kungöra uppståndelsen för henne genom änglarna.


Ty "tron kommer genom hörande", säger den helige Paulus ( Rom 10:17 ), och även hon trodde alltså på uppståndelsen så som hon hörde om den, innan hon

      fick se Kristus.


Och när hon då får de honom, är det under gestalten av en trädgårdsmästare.


Frälsaren ville med detta helt och hållet fullkomna henne i tron, ty detta fattades henne ännu till följd av hennes känslobundenhet till hans förnimbara

närvaro.


Vad lärljungarna beträffar, sände han till en början

de heliga kvinnorna till dem för att förkunna hans

uppståndelse, och det är först därefter som de

       springer till graven och finner den tom

( Matt 28:7-8 ).


Se vad han gör med lärljungarna på vägen till Emmaus.


Han sluter sig till dem under gestalten av en resenär, och han börjar med att upptända den mest levande tro i deras hjärtan.


Och slutligen förebrar han dem alla för att de inte hade trott på dem som hade förkunnat hans

uppståndelse ( Luk 24:25 ).


Se vad han sade till den helige Tomas, som hade velat se hans sår som bevis för uppståndelsen:


"Saliga är de som inte ser och ändå tror" 

( Joh 20:29 ).


9.  Allt detta tyder på att Gud inte tycker om att uppenbara sig genom underverk.


Men när han ändå gör det, är det endast därför

att han inte kan handla annorlunda, som man säger.


Så förbrår han  också fariseerna som bara ville tro på tecken:


"Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte"

( Joh. 4:48 ).


De förlorar alltså mycket av trons förtjänst, dessa som gläder sig åt övernaturliga gärningar.


10.  Den tredje skadan består i att den glädje man känner över övernaturliga gärningar ofta störtar själen in i äregirighet eller annan fåfänga.


Redan själva glädjen över dessa underverk är en fåfänglighet, eftersom den inte helt och hållet är i Gud och för Gud.


Detta framgår av den förebråelse som Kristus riktade till sina lärljungar, när dessa gladde sig över att de onda andarna underkastade sig dem

( Luk 10:20 ).


Hade denna glädje inte varit fåfäng, skulle Frälsaren aldrig ha förbrått dem.

    


 


     

 


 

       


 

 


  


 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se