BESTIGNINGEN AV BERGET K ARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.   43.

DÄR DET TALAS OM VISSA BRUK VID BÖN SOM

MÅNGA IAKTTAR OCH SOM BESTÅR I EN

MÄNGD OLIKA CEREMONIER.

1.   Den onyttiga glädje och den ofullkomlighet som ligger i att vara fästad vid sådana platser som vi  har talat om, är kanske någorlunda uthärdliga

       och bör nog tillskrivas en oskyldig entusiasm.

Men verkligt outhärdligt är det gränslösa förtroendet till allehanda ceremonier som människor med ringa insikt och stor enfald i tron har tänkt ut.

Låt oss för stunden lämna åsido de missbruk vid vilka man använder egendomliga och intetsägande uttryck och namn, och likaså de profana bruk som

         okuniga, obildade och vidskepliga människor hyllar.

Dessa bruk och missbruk är uppenbart klandervärda och syndiga, och många av dem innebär ett hemligt avtal med djävulen.

Långt ifrån att dra till sig Guds barmhärtighet framkallar de istället hans vrede.

Och jag vill här inte befatta mig med dem.

2. Men avsikt är att här bara tala om de vanor och bruk som inte är av misstänkt natur och som i

      våra dagar ett stort antal människor av oförnuftig fromhet är så varmt fästade vid.

De tillskriver dessa bruk så stor kraft och sätter så stor tilltro till dem att de inbillar sig att allt är till ingen nytta och att Gud inte hör dem, ifall det bara fattas en enda punkt eler ledsagande omständighet.

De sätter mera tilltro till dessa bruk och ceremonier än til bönens levande ande, och detta är ingenting mindre än att förorätta och förolämpa Gud.

De vill till exempel att mässan skall firas med så och så många ljus, varken fler eller färre, att en viss bestämd präst skall läsa den och just vid ett

       klockslag och på en bestämd dag eller besök vi det Allraheligaste Sakramentet, skall

           dessa vara så och så många, exakt vid denna

tid och med detta ceremonier och denna kroppsställning.

De föreställer sig att om den minsta sak av allt detta skulle råka ändras, har allt blivit förgäves.

För att inte tala om de tusentals andra detaljer som är brukliga.

3.  Men värst av allt och alldeles outhärdligt, det är at dessa människor inom sig vill uppleva en viss verkan av dessa ceremonier och på så sätt konstatera effektiviteten av sina böner så snart de

          har uttalas, omgivna av alla sina formaliteter.

Och detta betyder helt enkelt att fresta Gud och att grundligt misshaga honom.

Därför tilåter Gud ibland djävulen att bedra dem och låta dem få känna och upleva sådant som är raka

          motsatsen till andliga framsteg.

Detta är emellertid ett rättvist straff för att de är

så bundna vid sina seder och bruk, och för att de vill

        att det som de själva fordrar skall förverkligas, och inte det som Gud vill.

På detta sätt kommr de aldrig att dra någon nytta av sina religösa bruk, efetrsom de inte sätter all sin tillit till Gud.    

      

         

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  41.

OM VISSA SKADOR SOM ÖVERLÄMNAR SIG ÅT

SINNLIG GLÄDJE ÖVER FROMMA FÖRMÅL

OCH ANDAKTSRUM ÅDRAR SIG.

1.  Det finns både inre och yttre skador som uppstår för själen, om hon överlämnar sig åt sinnlig glädje

       över de nämnda tingen.

Vad anden beträffar, uppnår hon aldrig någon verklig inre samling, som består i att beslutsamt avstå från alla dessa ting, att glömma alla sinnliga

         njutningar de framkallar, att dra sig tillbaka in i sitt eget innersta och att skaffa sig solida dygder.

Vad det yttre beträffar, uppstår den olägenheten att man inte kan be överallt, utan bara på de platser

        man tycker om.

Och så underlåter man rätt ofta att be, därför att man som ordspråket säger "bara kan läsas i

       boken därhemma".

2.   Vidare föder denna lust för sinnliga njutningar ombytlighet, och den som är slav under det kan aldrig stanna länge på samma plats och inte vara

      ståndaktig i sin kallelse.

I dag ser man honom på ett ställe och i morgon

på ett annat, än drar han sig tillbaka till en skyddad vrå, än till en annan, än ordnar han här en böneplats, än där.

Det är detta slags människor som tillbringar hela sitt liv med att ändra sitt stånd och sitt levnadssätt.

Av det andliga livet känner de inte till något annat än denna iver och dessa sinnliga njutningar som vi har talat om, och därför har de heller aldrig gjort den minsta ansträngning för att nå fram till

       inre samling genom att avsäga sig sin egen vilja och tålmodigt bära bördor och besvär.

Så snart de finner en plats som de tycker uppväcker deras andakt, eller ett levnadssätt eller en situation som motsvarar deras smak och läggning,

        rusar de genast dit och ger upp vad de

förut hade.

Men eftersom de inte har någon annan drivkraft

i sitt liv än den sinnliga tillfredsställelsen, söker

        de snart återigen något nytt, ty det finns

ingenting obeständigare än sinnlig njutning.

  

    

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL. 42.

VI VISAR ATT DET FINNS TRE OLIKA SLAG AV

ANDAKTSPLATSER, OCH VI TALAR OM HUR

VILJAN BÖR FÖRHÅLLA SIG TILL DESSA.

1.  Jag anser att det finns tre olika typer av andaktsplatser, genom vilka Gud vanligen stämmer viljan till andakt.

Den första är den stämningsfulla anblicken av skiftande landskapsbilder, som genom sina olika terrängförhållanden, ibland genom sin växtlighet,

       ibland åter genom sin stillhet och orördhet helt naturligt väcker en känsla av andakt.

Sådana platser kan man med fördel uppsöka, om man genast inriktar sin vilja på Gud och vänder sig bort från naturskönheten.

Ty vill man nå sitt mål, får man inte längre än nödvändigt uppehålla sig vid medel och motiv.

Vill man samtidigt tillfredsställa sitt begär efter sinnlig njutning, blir följden bara känslotorka och förströddhet, ty andlig tillfredställelse och

      andlig glädje finner man bara i inre samling.

2.   Om man alltså befinner sig på en plats, måste man glömma själva platsen och försöka att i sitt inre vara hos Gud som om man inte befann sig på en sådan plats.

Om man på sådana platser vill söka nöje och njutning så vore det att söka sinnlig behaglighet,

och då skulle man bara finna obeständighet i sinnet

        och oro i anden i stället för den andliga friden.

Hur handlade eremiterna och de heliga ökenäderna i sina vida och vackra ödemarker?

De tog bara den minsta lilla bit av mark och byggde där en trång cell, eller grävde en grotta att stänga

in sig i.

Den helige Benedictus levde i en sådan grotta i tre år, och en annan, den helige Simon, band fast sig med ett rep för att inte kunna gå utöver den gräns

      han själv hade dragit upp åt sig.

På liknande sätt levde ännu många fler eremiter som vi inte här kan räkna upp.

De visste och förstod, dessa helgon, att om de inte

      utsläckte sina begär och böjelser för andlig njutning och tillfredsställelse, skulle de aldrig

        kunna nå fram till att bli andliga människor.

3.  Med det andra slaget av böneplatser förhåller det sig på ett särskilt sätt.

På dessa platser, öknar eller andra, det gör detsamma, brukar Gud ge vissa utvalda själar speciella andliga nådebevis som ledsagas av

      en djup inre glädje.

Den som en gång har fått uppleva något sådant på en plats känner sig sedan alltid dragen dit,

      ja ibland erfar han en häftig längtan efter att få

återvända dit.

När han sedan väl kommer dit får han naturligtvis inte samma intryck som första gången, ty det beror inte på honom om han skall få uppleva ett sådant

       nådebevis eller inte.

Gud ger det när han vill, till vem han vill och på den plats han vill, han är varken bunden till platsen

eller tiden eller den fria viljan hos dem som får det.

Men om själen bara är frigjord från alla egoistiska känslor, är det ändå bra om hon emellanåt återvänder till denna plats för att be, och detta av tre orsaker.

Den första är att även om Gud som sagt inte är bunden till någon plats, verkar det i alla fall som om det vore just där som han ville bli lovad av denna själ, eftersom han just där har velat låta henne få uppleva en sådan nåd.

Den andra orsaken är att det är där som själen bäst kan erinra sig vilken tacksamhet hon är skyldig Gud för hans välgärning mot henne.

Den tredje orsaken är att genom minnet av den känner själen sig mera stämd till andakt.

4.  Detta är de tre orsakerna till att det är bra att hon återvänder dit.

Men hon skall bara intet ro att Gud är skyldig att just på denna plats alltid ge henne nådebevis som han inte skulle kunna ge någon annanstans.

Ty den plats som är mest lämplig för Gud, det är själen själv, och denna plats är mera än någon materiell plats ägnad för hans gudomliga givande.

Sålunda läser vi i den Heliga Skrift att Abraham

byggde ett altare på den plats där Herren hade visat

sig för honom, och att han där åkallade hans heliga namn.

När han sedan var på återresa från Egypten kom  han förbi just den platsen, och då åkallade han på nytt Herren vid det altare han hade byggt

        ( 1 Mos 12:8; 13:4 ).

Jakob å sin sida helgade också den plats där Herren hade visat sig för honom överst på stegen.

Han reste där upp en sten, på vilken han utgöt helig olja ( 1 Mos 28:13-18 ).

Hagar gav ett namn åt en plats där ängeln hade visat sig för henne, för att visa vilket högt värde hon satte på denna plats, och hon uttalade följande

ord:

"Jag har då verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig"  ( 1 Mos 16:13 ).

5.  Det tredje slaget av platser som ger andakt är de som Gud särskilt utväljer för att där åkallas och 

       förhärligas, som till exempel Sinai berg där han gav sin lag till Mose  ( 2 Mos 4:12 ), eller den plats

      han bestämde för att Abraham där skulle offra sin egen son  ( 1 Mos 22:2 ).

En annan sådan plats är berget Horeb, där Gud befallde Elia:

"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren"

      ( 1 Kon 19:11 ), // eller berget Girgano, vigt åt

den helige Mikael, som visade sig för biskopen av

        Siponto och förkunnade att han var väktare för denna plats och önskade att få se en kyrka uppförd där, till ära för de heliga änglarna.

Och den allrasaligaste Jungfrun, har hon inte genom sitt snöunder i Rom utpekat platsen för den kyrka

        som Patricius skulle låta bygga?//

6.  Orsaken till Gud utväljer vissa platser framför andra till att där lovprisa, den känner han själv.

Vad oss beträffar, så räcker det att veta att allt sker för vårt andliga framåtskridande, och att Gud hör oss både där och överallt där vi i levande

         tro anropar honom.

Och närvi anropar honom på platser som är speciellt invigda till hans tjänst, har vi desto större utsikter att bl bönhörda, därför att Kyrkan

      speciellt har bestämt och invigt dem

för detta ändmål.   

 

   

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  40.

VI FORTSÄTTER ATT STYRA ANDEN HÄN MOT INRE

SAMLING GENOM BRUKET AV DE GODA TING

VI TALAR OM.

1.  Orsaken till att så många andliga själar når fram till den sanna andliga glädjen, det är att de med sitt begär efter glädje aldrig lyfter sig utöver dessa

        yttre synliga ting.'

De borde betänka att den synliga kyrkan eller bönekapellet visserligen är den åt bön invigda och lämpligaste platsen, och att bilder uppväcker fromhet, men inte till den grad att själen skall

        vända all sin kraft och glädje mot dessa

föremål och glömma bort att be i det levande templet som är själens inre samling.

För att ställa detta i blickpunkten säger Aposteln

"Vet ni inte att ni är Guds tempel, och att Guds Ande bor i er?"  ( 1 Kor. 3:16 ).

Denna tanke kommer också fram i det nyss citerade ordet som Jesus riktade till den samaritiska kvinnan:   "Sanna tillbedjare skall tillbe Fadern  i ande och sanning"   (  Joh 4:24 ).

Gud sätter mycket litet värde på dina böner och vackert utstyrda böneplatser om din glädje är fästad vid dem, till skada för den inre utblottningen

         och den andliga fattigdomen, som består i att avstå från allt ägande.

2.  För att kunna rena din vilja från fåfäng glädje

och begär efter yttre ting och vända den till Gud

       i bön, måste du ha en enda sak för ögonen, nämligen att bevara ditt samvete rent, din vilja förenad med Gud och ditt sinne vänt till honom.

Du måste, som vi redan har sagt, söka dig en så ensam och avskild plats som möjligt, och hålla din viljas hela glädje riktad på Guds tillbedjan

     och förhärligande.

På de inskränkta små nöjena och yttre glädjeämnena skall du inte alls rikta blicken, utan helt enkelt förakta dem.

Ty så länge själen finner behag i den upplevda andaktens sötma, kommer hon aldrig att få erfara kraften av den inre andliga glädje som man bara

      finner i den andiga utblottningen som vinns av inre samling.

 

 

FULLKOMLIGHETENS VÄG.

KAPITEL.  7.

FORTSÄTTNING PÅ DEN ANDLIGA KÄRLEKEN.

NÅGRA RÅD FÖR ATT UPPNÅ DENNA.

1.  Det är märkligt hur lidelsefull denna kärlek är.

Hr många tårar, botövningar och böner kostar den inte!

Med vilken iver anbefalller inte en människa som hyser denna kärlek, förmålet för sin kärlek i allas deras förböner, som hon tror kan utverka hjälp

från Gud.

Och så brinnande är hennes längtan, att hon inte kan vara lycklig om hon inte ser sin älskade göra

framsteg.

Om denna älskade själ gör framsteg och hon sedan ser henne åter mattas, tror att hon aldrig mer skall kunna glädja sig över något i hela sitt liv.

Varken när hon äter eller sover är hon fri från denna omsorg, och ständigt fruktar han att denna själ

som älskar så mycket skall gå förlorad och att de

     skall bli skilda åt för evigt.

Den fysiska döden fruktar hon inte det minsta, ty hon vill inte fästa sig vid något som är så bräckligt

      att en enda vindpust kan rycka det  ur hennes händer, utan att hon kan hålla det kvar.

Detta är, somjag sagt, en kärlek som varken i smått eller stort söker sitt.

Allt vad en människa vill och önskar är att se den hon älskar rik på himmelska gåvor.

Detta är kärlek och inte våra eländiga jordiaks böjelser, för att säga något om de otillåtna,

      från vilka Gud må bevara oss.

2.  Dessa senare böjelser är ett sannskyldigt helvete, och vi skall inte trötta oss med att tala om hur låga de är, eftersom det inte går att tala ens om det minsta onda i dem.

Det anstår inte oss, systrar att ta dylika ord på våra läppar, eller ens att tänka på att sådant ont finns i världen.

Ni skall inte lyssna till någon som vare sig på skämt eller alvar talar om dylika böjelser, ej helle rtillåta att de blir nämna eller diskuterade i er närvaro.

Därav kan intet gott komma och det kan skadligt att bara höra dem omnämnas.

När jag därför talar om den jordiska kärleken menar jag den som vi får hysa för varandra, våra släktingar och vänner.  

I själva verket är den en innerlig önskan om att dessa som vi älskar inte skall dö.

Har de bara ont i huvudet så tycker vi att också vår själ lider, ser vi dem i trångmål blir vi utom oss av oro, och så vidare.

3.  Den andliga kärleken är inte av detta slag.

Trots att den naturliga svagheten först kan känna något av detta, rågar dock förståndet snart om prövningarna är till den älskade själens bästa,

       om de kommer henne att tillväxa i dygd och hur hon bär dem.

Och sedan ber vi Gud att ge henne tålamod, så att hon må dra nytta av sitt lidande.

Omm vi ser henne tålmodig känner vi oss inte längre betryckta utan glada och tröstade.

Om blott all förtjänst och vinning som lidandet medför tillföll dem vi älskar, skulle vi gärna föredra att själva lida framför att se dem lida.

Men trots all vår omsorg blir vi inte oroliga eller bekymrade.

4.  Jag upprepar det än en gång: denna kärlek är en bild och liknelse av den kärlek med vilken Kristus, den oändliga Kärleken, älskade oss.

     

Det är därför den för så mycket gott med sig för oss, ty den får oss att välkomna allt slags lidande för

    att vår nästa, utan att behöva lida, skall vinna dess förmåner.

De som får knyta vänskap med sådana själar vinner alltid mycket.

Men de måste inse, att antingen blir de uteslutna ur deras umgänge, jag menar ur deras förtrolighet, eller också utverkar dessa själar av vår Herre att

        även deras vänner vandrar deras väg; de är ju

ändå på väg mot samma fädernesland.

Så betedde sig den heliga Monika gentemot den helige Augustinus.

Sådana själar är aldrig i stånd att handl atvetydigt gentemot sina vänner.

Om de ser de anndra avvikafrån vägen eller begå något fel, kommer de genast att varso de andra.

De skulle inte knna handla annorlunda.

Och om de andra  inte bättrar sig, såkommer de inte att försöka påverka dem med insmickrande tal eller genom att skyla över sanningen.

Antingen måste de andra bättra sig eller också upphör vänskapen.

I annat fall skulle det bli outhärdligt för dem, något sådant kan ju ingen uthärda, ty från bägge sidor skulle det föras ett ständigt krig.

Även om dessa fullkomliga själar kan vara likgiltiga för hela världen och inte bekymrar sig om huruvida man tjänar Gud eller ej, eftersom de har nog av att göra det själva, så kan de omöjligt förhålla sig på samma sätt gentemot sina vänner.

Inga av deras vänners gärningar kan förbli dolda för dem, de ser även den minsta fläck.

Ja, jag försäkrar er att de bär ett mycket tungt kors.

5.  Det är detta slags kärlek som jag skulle vilja se hos oss.

I början kanske den inte är så fullkomlig, men Herren skall så småningom fullkomna den.

Låt oss börja med medlen för att uppnå den.

Fastän den är förknippad med en viss naturlig ömhet, kan detta inte skada, eftersom den är riktad mot alla i allmänhet.

Det är bra och nödvändigt att vi ibland visar ömhet i vår kärlek och att vi verkligen har en öm medkänsla

med våra systrar i deras prövningar och sjukdomar,

         också om de är obetydliga.

Ibland händer det att en helt obetydlig sak är lika svår att bära för en syster som en stor prövning

för en annan.

Det finns också människor som av naturen blir nedslagna för ingenting.

Om ni inte tillhör dem som blir det, så underlåt därför inte att ha medlidande med de andra.

Kanske vill Herren bespara oss dessa lidanden och ge oss andra i stället somsyna tunga för oss,

        och fastän de verkligen är det, syns lätta

för andra.

Låt oss alltsåinte bedöma andra efter oss själva

eller efter hur vi såg på oss själva vid någon tid

då Herren, kanske utan någon ansträngning från vår sida, gjorde oss starkare än dem.

Låt oss i stället tänka på hurudana vi har när vi var

som svagast.

6.  Lägg märke till hur viktigt detta råd är för att lära oss att ha medkänsla med vår nästas lidanden,

      hur små dessa än må vara.

Det är särskilt viktigt för de nämnda själarna, ty eftersom de längtar efter att lida, finner de allting lätt.

De får aldrig glömma bort hur det var för dem att själva vara svaga, och de bör tänka på att om de inte längre är det beror det inte på dem själva.

     

Ty i annat fall skulle djävulen så småningom kunna släcka kärleken till vår nästa och få oss att tro, att vad som i själva verket är en brist, är en fullkomlighet.

I varje avseende måste vi vara försiktiga och vaksamma, ty djävulen sover aldrig.

Och ju mer vi närmar oss fullkomligheten, desto vaksammare måste vi vara, eftersom hans frestelser då är ännu mer maskerade.

Några andra vågar han nämligen inte utsätta oss för.

Om vi alltså, som jag sade, inte tar oss till vara, kommer vi inte at förstå skadan förrän den redan är skedd.

Kort sagt, vi måste alltid vaka och be, ty det  finns inget bättre medel än bönen för att upptäcka djävulens dolda angrepp och få honom att avslöja

      sin närvaro.

7.  Försök också att vara glada tillsammans med era medsystrar när de hålle rekreation, vilket de ju ibland har ett verkligt behov av.

Det gäller för hela den tid dåman håller rekreation, även när ni inte uppskattar den.

Ty allt i fullkomlig kärlek om det görs med eftertanke.

Det är alltså mycket bra att den ena har medlidande med den andra, när denna befinner sig i trångmål.

Men se till at ni använder ert goda ömdöme så att ni inte bryter mot lydnaden.

Även om en syster skull efinna prioinnans befallningar stränga, så skall hon inte visa det eller det eller tala med någon annan om det; såframt hon inte talar med prioinnan själv, och då i

         ödmjukhet, annars kunde hon vålla mycken skada.

Lär er att urskilja vad det är som ni bör beklaga er över och ha medlidande med hos era systrar.

Varje iögonenfallande fel som ni ser hos någon av dem skall ni djupt beklaga.

Här kan ni visa och öva er kärlek på ett utmärkt sätt genom att ha tålamod med henne och inte ta

anstöt av hennes fel.

Så skall också de andra handla med era fel vilka, fastän ni inte själva är medvetna om det, säkert

är ännu talrikare.

Anbefall den felande systern ivrigt åt Gud och ansträng er att med stor fullkomlighet öva den dygd som är motsatsen till de brister ni tycker e r upptäcka hos den andra.

Vännlägg er mycket om detta, så skall ni genom era gärningar undervisa er syster om vad ord kanske aldrig skulle ha lärt henne eller vad bestraffnng inte skulle kunna åstadkomma.

Man är alltid benägen att ta efter en dygd som man ser lysa hos en annan.

Detta är ett gott råd, glöm inte bort det.

8.  O, vilken god och sann kärlek besitter inte den syster som befrämjar alla de andras framsteg

genom att glömma bort sina egna framsteg!

Hon skall raskt gå framåt i alla dygderna och hålla sin regel med stor fullkomlighet.

Detta är en mycket sannare vänskap än alla kärleksfulla ord.

Uttryck som "min kära", "mitt allt" och annat sådant som folk bruka säga till varandra, varken används eller få användas i detta hus.

Spara dessa ömma ord för er Brudgum, ty ni skall så ofta vara i hans sällskap och då så helt allena med honom, att ni kan ha god användning för dem alla, och han ger oss ju lov därtill.

Om ni ständigt brukar dem för de skapade varelserna, skall de inte längre säga er så mycket när ni använder dem i umgänget med Herren.

Och bortsett från detta har vi ingen anledning därtill.

De är typiska för kvinnor och jag, mina döttrar,

skulle önska att ni inte i något stycke vore såsom kvinnor, utan att ni liknade starka män.

Om ni strävar efter detta av all aera krafter skall Herren göra er så manliga att till och med männen blir förskräckta däröver.

Och hur lätt är inte detta för Herren som har skapat oss av ingenting.  

9.   Det är också ett mycket gott bevis på kärlek att försöka bespara de andra tungt arbete genom att man själv tar på sig husets tyngre sysslor, och likaså att glädja sig över och prisa Herren mycket

        för deras framsteg i dygden.

Allt detta, bortsett från det goda det medför, är en stor hjälp när det gäller att bevara friden och  endräkten mellan systrarna ------ der har vi genom

       Guds godhet redan befarit.

Må Herren se till att det alltid förblir så och blir än bättre!

Ty motsatsen vore förskräcklig och det vore mycket svårt att uthätda, om några få inte kunde hålla sams sinsemellan.

Må Gud inte tillåta det!

10.   Om er ermellan någon gång skulle vävlas ett förfluget ord som gav upphov till missnöje, så gottgör det genast och be mycket och enträget.

Om en dylikt oenighet skulle pågå länge eller om

det skulle uppstå kotterier, självförhävelse eller äregirighet, kan ni inse er för förlorade.

När jag skriver detta tycker jag att blodet stelnar vid blotta tanken på att det en dag skulle kunna

      hända, ty jag ser att i ett kloster är detta det  onda framför allt annat.

Ni måste förstå och vara förvissade om att ni med sådant kastar ut er Brudgum ur hans hus.

Ni tvingar ju honom att söka sig en annan boning, eftersom ni har kastat ut honom från hans

eget hem.

Ropa till Herren och sök finna bot för det onda!

Ty om det inte hjälper att ofta bikta och motta Herrens Lekamen, måste ni befara att det finns en Judas bland er.

11.  Priorinnan må, för Guds kärleks skull, akt på att inte något dylikt nästlar sig in.

Hon måste stävja det energiskt så snart något sådant visar sig, ty därpå beror helt och hållet om det onda skall kunna avhjälpas eller ej.

Den som hon förstår är upphovet till oron skall hon försöka sända till ett annat kloster och Gud skal hjälpa till så att man kan ge henne en hemgift.

Fördriv denna farsot!

Hugg av grenarna så gott ni förmår och är det inte nog så så riv upp roten!

Kan detta inte göras, så låt den som gör sig skyldig till dylika ting inte lämna sitt fängelse.

Det är långt bättre än att alla nunnorna skall bli smittade av en sådan obotlig farsot.

O, vilket stort ont är inte detta!

Gud bevare oss för ett kloster i vilket något sådant får insteg!

Då skulle jag hellre se elden bryta lös i vårt kloster och förtära oss alla.

Jag tror att jag senare skall återkomma till detta, eftersom det är så viktigt för oss, och därför

      skall jag nu inte längre uppehålla mig vid det.        

 

   

       

  

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  39.

HUR MAN SKALL BEGAGNA SIG AV BÖNEKAPELL

OCH KYRKOR FÖR ATT DÄRMED LYFTA ANDEN

TILL GUD.

1.  För att man skall förstå hur man på dessa ärevördiga platser skall lyfta anden till Gud, måste

      jag först påpeka att det för nybörjarna

är både nyttigt och hälsosamt att ha smak för

        att finna en viss sinnlig glädje i helgonbilder,

bönekapell och andra synliga kultföremål.

Ty de har ännu inte förlorat smaken för världsliga ting eller avsagt sig dem, men med denna smak för det sakrala fördriver de smaken för det väldsliga.

Tänk på hur man gör med ett barn.

Vill man ta något som det har i handen så ger man det något annat i stället, för att det inte skall gråta när det står där med tomma händer.

Den andliga själ som vill göra framteg måste på liknande sätt avstå från alla begär och njutningar i vilka viljan kan fina tillfredsställelse.

Den verkligt andliga människan fäster sig inte vid yttre föremål.

Vad hon sker, det är inre samling och förtroliga samtal med Gud.

Om hon också använder bilder och bönekapell,

sker det bara liksom i förbigående, ty strax reser sig hennes ande och stiger upp mot Gud och hon glömmer allt sinnligt.

2. Även om det är lämpligt attbe på en plats som är invigd till gudstjänst, bör man dock välja en plats där sinnena inte fängslas så mycket av det yttre,

       utan där anden fritt kan höja sig till Gud.

I den meningen bör vi också uppfatta det svar som vår Frälsare gav den samaritiska kvinnan.

Hon frågade honom var man skulle be, i templet i Jerusalem eller på ett berg, och han svarade att den sanna bönen inte var bunden av vare sig tempel eller berg, utan att de sanna bedjarna, de som

       behagar Fadern, de tillber honom

"i ande och sanning"   ( Joh 4:23-24 ). 

Om också kyrkorna och bönekapellen är invigda till bön och väl ägnade detta, ty någon annan uppgift bör de inte ha, måste man dock välja en plats som så litet som möjligt sysselsätter och fängslar

       sinnena, eftersom det rör sig om något så viktigt som ett inre umgänge med Gud.

Det får därför inte vara en intagande plats som smeker sinnena och är sentimentalt styrd ------

som det finns så många av ------ så att anden

        i stället för att samla sig distraheras av sinnlig njutning och förnöjelse.

Och då syns mig en ensam, kärv och sträv plats svara den bäst ägnade.

Där kan anden med all sin kraft lyfta sig raka vägen upp till Gud och blir inte hindrad och hämmad genom synliga ting.

Dessa kan väl emellanåt hjälpa anden att  öja sig, men hur nyttiga de än må vara, måste man avstå från dem för att kunna samla sig i Gud.

Därför valde Frälsaren, oss till förebild, vanligen ensamt belägna platser när hann ville be, framför allt sådana som inte gav sinnena någon näring och som höjde själen till Gud.

Av detta slag är bergen, som lyfter sig över jorden och vanligen inte har någon vegetation och inte heller ger någon impuls åt sinnena.

3.  Den verkligt andliga själen får därför aldrig bekymra sig om huruvida en plats för bön är särskilt bekväm, ty det vore ett bevis för att hon ännu alltför

    mycket är slav under sinnena.

Hon skall i stället bara ha den inre samlingen i

sikte, lämna allt annat åsido och välja sig den plats som är mest fri från sinnliga föremål och njutningar.

Hon skall vända bort sin uppmärksamhet från allt yttre, så att hon, helt bortom allt skapat, kan glädja

       sig i Gud ensam.

Det gör ett egendomligt intryck när man ser fromma personer omsorgsfullt inreda ett bönekapell åt sig

        för att äga en angenäm och ståndmässig plats för bön, men mycket litet eller inte alls bekymra

          sig om inre samling, vilket dock borde vara

det viktigaste.

Ägde de sann fromhet, skulle de inte ha smak för oväsentligheter, utan snarare avsmak.