BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL. 

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  31.

OM DE SKADOR SOM SJÄLEN DRABBAS AV NÄR

HENNES VILJA SÖKER SIN GLÄDJE I DE

ÖVERNATURLIGA GODA TINGEN.

1.  Tre huvudsakliga skador kan enligt man åsikt drabba själen, om hon vänder sin glädje till de övernaturliga goda tingen:

   hon vilseleder andra och blir själv vilseledd, hon får uppleva en tillbakagång i troslivet, och slutligen faller hon offer för äregirighet eller någon

      annan fåfänga.

2.  Vid den första av dessa skador beträffar, är det lätt gjort att vilseleda andra och att själv bli

     vilsledd om man söker sin glädje i detta slags gärningar.

Ty det behövs stor insikt och upplysning från Gud för att kunna förstå om dessa verk är äkta eller

      oäkta, liksom hur och när man skall utföra dem.

Men glädjen över dessa verk och en hög uppskattning av dem står hindrande i vägen

     för denna insikt.

Och detta av två orsaker:

för det första därför att denna glädje försvagar och förvillar omdömet, och för det andra därför att den

eggar människan att snarast möjligt utföra verket, ja den rentav driver henne att utföra det i otid.

Även förutsatt att krafter och verk kommer från Gud, så räcker redan de två fel vi nämnt för att man

ofta skall bli vilseledd.

Antingen uppfattar man inte verken tidigt, eller också drar man inte nytta av dem på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.

Naturligtvis är det så att när Gud ger oss dessa gåvor och denna nåd, ger han också upplysning

och ingivelse att använda dem på rätt sätt och i rätt tid, men till följd av den bundenhet och den

      ofullkomlighet som man kan ha i fråga om dessa nådegåvor, kan man verkligen bli mycket förvillad, så att man inte använder dem så fulländat som

          Gud vill, och inte så som han vill och när

han vill.

På detta sätt betedde sig Bileam, läser vi, när han mot Guds vilja ville förbanna Israels folk och Gud blev vred och hotade honom till livet

( 4 Mos. 22:22-23 ).

Så betedde sig också den helige Jakob och den helige Johannes.    

I sin iver ville de låta eld regna ner från himlen

över samarierna, därför att dessa vägrade att ge

     vår Frälsare härbärge, men vår Herre förebrådde sina lärljungar för det ( Luk 9:54 ).

3.   Dessa exempel visar klart hur de ofullkomliga människor vi talar om beslutar sig för att i otid utföra dessa verk, till följd av en felaktig lidelse

        som kommer av den glädje och uppskattning de hyser för detta slags verk.

När man inte har någon sådan ofullkomlighet, handlar man och beslutar sig att använda dessa gåvor bara när och och så som det behagar Gud,

        eftersom de före den tidpunkten inte är lämpliga.

Det är därför som Gud klagar över somliga profeter genom Jeremias mun och säger:

"Jag sände inte dessa profeter, utan själva löpte de åstad; jag talade inte till dem, utan själva profeterade de " ( Jer 23:21 ).

Och litet längre fram säger han:

"De för mitt folk vilse med sina lögner och sina underverk, fastän jag inte har sänt dem eller gett dem något uppdrag"  ( 23:23 ).

I  samma kapitel tillägger han:

"De år profeter genom sina egna hjärtans verk, genom sina drömmar, dem som de förkunnar"

( 23:26 ).

Allt detta skulle inte ha hänt, om de inte hade haft det avskyvärda felet att vara känslomässigt bundna till de övernaturliga nådegåvorna.

4.  Dessa texter låter oss förstå att det skadliga i denna glädje inte bara leder en själ till att använda Guds gåvor på ett felaktigt sätt  och förvänt sätt, som Bileam och de andra vi talat om, de som

        utförde underverk med vilka de bedrog folket,

utan också till att göra anspråk på denna makt

        utan att ha fått den av Gud.

Så gjorde de som profeterade ur sina egna inbillningar och förkunnade visioner, som antingen de själva hade uppdiktat eller som djävulen hade

       fastställt för dem.

Ty om djävulen ser att de är varmt fäsade vid dessa

ovanliga gåvor, lämnar han dem fältet fritt

och en mängd material, genom vilka han tränger

       sig in på många sätt.

Och dessa olyckliga utnyttjar tillfället, de visar

en skamlös djärvhet och ger sig helt hän åt

sina underverk.

5.  Men det kan gå än längre.

Glädjen över dessa underverk och det lidelsefulla begäret att få utföra dem kan nå en sådan höjd att,

       om de redan förut stod i förbindelse med djävulen --- ty där hämtar de sin undergörande förmåga ----- de nu har djärvheten att sluta en formell och uttrycklig prakt med honom och utlämnar sig föredragsenligt till honom som hans lärljungar och adepter.

Till dessa hör svartkonstnärerna, trollkarlarna,

magikerna, spåmännen och häxmästarna.

Glädjen över att kunna utföra märkvärdiga ting kan till och med driva människor till att inte bara vilja köpa denna förmåga för pengar, så som Simeon

       Trollkarlen ville göra  ( Apg 8:18 ), för att tjäna

djävulen,  utan de försöker också skaffa sig invigda föremål och, vad man inte kan säga utan en

       rysning, rentav gudomliga ting.

Det är så om dessa skändliga människor har lyckats skaffa sig vår Herre Jesu Kristi sakramentala kropp

      för att kunna fullfölja sina avskyvärda illdåd.

O, måtte Gud här bevisa djupet och rikedomen av sitt förbarmande!! 

6.  Det finns väl ingen som inte inser i vilket fördärv dessa människor störtar sig själva, och hur farliga de är för den kristna gemenskapen.

Jag skall bara nämna att alla de trollkarlar och spåmän som fanns bland Israels barn och som Saul lät utplåna från jordens yta, de utförde alldeles

       liknande bedrägerier och avskyvärda handlingar, därför att de ville härma de verkliga profeterna.

7.  Den som har fått motta en sann gåva eller övernaturlig nåd av Gud, han måste alltså noga akta sig för alla begär och all glädje över den genom att han inte bryr sig om att begagna

sig av dem.

Ty Gud, som till Kyrkans och hennes barns bästa på övernaturligt sätt ger honom denna förmåga, han skall också på övernaturligt sätt ge honom impulsen till att använda den riktigt och i rätt tid.

Han rådde sina lärljungar att inte i förväg bekymra sig för vad de skulle säga ( jfr Matt 10:19 ),

därför att deras svar skulle bli en övernaturlig verkan av tron.

Detsamma gäller också för dessa underverk, ty eftersom de inte är mindre övernaturliga, så vill Gud

    att människan främst skall ge akt på den gudomliga impulsen och det gudomliga skeendet

i sitt hjärta, så att varje verk kan fullgöras

i hans kraft.

Därför läser vi i Apostlagärningarna ( 4:29-30 )

att fastän Gud redan hade gett lärljungarna dessa        gåvor och denna nåd, bad de varje gång innerligt

till honom och bönföll honom att utsträcka sin hand 

       och genom dem utföra tecken och helbrägagörelser, för att på så sätt i folkets

      hjärtan ingjuta tron på vår Herre Jesus Kristus.

8.  Den andra skadan kan uppstå ur den föregående.

Den består i en förlust av tron, och detta kan äga rum på två sätt.

I första hand träffar den andra människor.

Om någon vill utföra ett underverk eller tecken utan att tidpunkt och omständigheter kräver det, begår han en svår synd därför att han frestar Gud.   

Men det kan också hända att försöket blir resultatlöst, och därmed försvagar han tron i andras hjärtan och utsätter den för deras ringaktning.

Någon gång kan väl försöker  lyckas, därför därför att Gud av andra skäl och i andra avsikter

tillåter det.

Händelsen med Sauls häxa ( 1 Sam 28:12 ff ) bevisar detta ( om det överhuvudtaget är sant att det var Samuel som visades för Saul ).

Det går emellertid inte alltid så, men även om de lyckas, är de verkligen vilseledda och inte utan

skuld, eftersom de har velat bruka dessa gåvor på olämpligt sätt.

I andra hand kan den själ som gläder sig åt dessa gåvor skada sig själv, genom att hon går förlustig trons förtjänst.

Den som anser dessa underverk var något märkvärdigt berövar till stor del sig själv trons egentliga verksamhet.

I denna trons hållning färdas man i mörker och ju flera tecken och yttre bevis för en sak man har,

      desto ringare är trons förtjänst.

Därför säger den helige Gregorius att tron är utan förtjänst, när det mänskliga förnuftet ger den

      påtagliga bevis.

Gud verkar dessa under bara när de verkligen är nödvändiga för att föra någon till tro.

För att lärljungarna inte skulle förlora trons förtjänst lät Kristus dem inte närvara vid sin uppståndelse; och innan han visade sig för dem begagnade han olika medel för att främst inpränta tron i dem,

       innan de fick se honom.

Likaså lät han den heliga Maria Magdalena vara den första som fick se den tomma graven

( Matt 28:1-8 ), men inte förrän han hade låtit kungöra uppståndelsen för henne genom änglarna.

Ty "tron kommer genom hörande", säger den helige Paulus ( Rom 10:17 ), och även hon trodde alltså på uppståndelsen så som hon hörde om den, innan hon

      fick se Kristus.

Och när hon då får de honom, är det under gestalten av en trädgårdsmästare.

Frälsaren ville med detta helt och hållet fullkomna henne i tron, ty detta fattades henne ännu till följd av hennes känslobundenhet till hans förnimbara

närvaro.

Vad lärljungarna beträffar, sände han till en början

de heliga kvinnorna till dem för att förkunna hans

uppståndelse, och det är först därefter som de

       springer till graven och finner den tom

( Matt 28:7-8 ).

Se vad han gör med lärljungarna på vägen till Emmaus.

Han sluter sig till dem under gestalten av en resenär, och han börjar med att upptända den mest levande tro i deras hjärtan.

Och slutligen förebrar han dem alla för att de inte hade trott på dem som hade förkunnat hans

uppståndelse ( Luk 24:25 ).

Se vad han sade till den helige Tomas, som hade velat se hans sår som bevis för uppståndelsen:

"Saliga är de som inte ser och ändå tror" 

( Joh 20:29 ).

9.  Allt detta tyder på att Gud inte tycker om att uppenbara sig genom underverk.

Men när han ändå gör det, är det endast därför

att han inte kan handla annorlunda, som man säger.

Så förbrår han  också fariseerna som bara ville tro på tecken:

"Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte"

( Joh. 4:48 ).

De förlorar alltså mycket av trons förtjänst, dessa som gläder sig åt övernaturliga gärningar.

10.  Den tredje skadan består i att den glädje man känner över övernaturliga gärningar ofta störtar själen in i äregirighet eller annan fåfänga.

Redan själva glädjen över dessa underverk är en fåfänglighet, eftersom den inte helt och hållet är i Gud och för Gud.

Detta framgår av den förebråelse som Kristus riktade till sina lärljungar, när dessa gladde sig över att de onda andarna underkastade sig dem

( Luk 10:20 ).

Hade denna glädje inte varit fåfäng, skulle Frälsaren aldrig ha förbrått dem.