BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  35.

OM DE BEHAGLIGA GODA TING SOM KLART

OCH BESTÄMT KAN FATTAS AV VILJAN.

VI KLARLÄGGER HUR MÅNGA OLIKA SLAG

DET FINNS AV DEM.

1.  Man kan återföra dem till fyra slag, alla de goda ting som förmår bereda viljan en klar, medveten glädje.

De är antingen intresseväckande, framkallande,

vägledande eller fullkomnande.

Vi skall behandla dem i tur och ordning, först de intresseväckande.

Till dem räknar vi bilder, porträtt av helgon,

bönekapell och ceremonier.

2.  Bilder och porträtt av helgon kan ge andledning

till stor fåfänga och lättsinnig glädje.

Å andra sidan är de av stor betydelse för gudstjänsten och för att stämma viljan till andakt.

Ett bevis för detta är vår Moder Kyrkan godkänner  och använder dem.

Vi måste därför begagna dem för att skaka upp oss  ur vår ljumhet.

Tyvärr finns det emellertid många människor som finner mera behag i tavlornas konstnärliga utförande och fullkomning än i vad de vill framställa.

3.  Kyrkan har godkänt bruket av bilder av två orsaker.

Tack vare dem skall helgonen vördas och viljan väckas till andakt.

I båda dessa avseenden är de mycket nyttiga och bruket av dem nödvändigt.

Därför skall man föredra dem som återger en trogen och levande bild av föremålet och som bäst väcker viljan till andakt.

Det är på denna punkt som vi bör fästa blicken,

och inte på bildens konstnärliga utförande genom vilket bara smaken gagnas.

Ty det finns verkligen, det vill jag upprepa, människor som mera ser till bildens särprägel och konstvärde än till vad den framställer.

Men den inre andakten som de i anden borde rikta till det helgon som de inte ser, vad blir det av den?

Strax därpå glömmer de bort bilden, eftersom den bara har tjänat til att ge dem en flyktig sinnesrörelse.

De betraktar den som en sevärdighet eller yttre prydnadsföremål.

Så bli det bara sinnena som smeks och tillfredsställs, och där hejdar sig viljans kärlek

och glädje.

  

Men ett sådant beteende låter inte den verkliga

andaktens glöd uppstå, den som fordrar ett absolut avstående från alla slags varma känslor för

enskilda föremål.

4.  Detta kan man märka vid det avskyvärda missbruk som en del människor i våra dagar 

har infört.

De låter sig inte förskräckas av denna världens profana klädmoden, utan de klär på sina statyer dessa dräkter som mondäna människor periodiskt

     uppfinner för att fördriva tiden och tillfredsställa sin egen flyktighet.

Dessa kläder är ju klandervärda redan hos dem själva, men det hindrar dem inte att kläda dem på sina statyer, fastän de helgon som de föreställer avskydde all sådan fåfänga, och det med rätta.

Därmed vill de tillsammans med djävulen visst kanonisera sin egen flärd genom att sätta den på helgonen, liksom om inte detta vore en skymf

mot dessa.

Och under allt detta försvinner totalt den sanna och solida fromhet som avvisar och stöter långt bort ifrån sig all fåfänga, ja allt sken av fåfänga.

Andakten består så att säga bara i att klä på dockor.

För somliga har bilden blivit till en avgud, ett föremål för deras tomma tillfredsställelse.

Likaså kan man se människor som aldrig tycks tröttna på att skaffa sig bilder, bilder som måste vara gjorda så eller så, som måste ställas så eller så, allt för att behaga sinnena.

Hjärtats andakt torde inte betyda mycket.

Det är lika varmt fästade vid sina bilder som Mika och Laban var vid sina avgudar.

Den förstnämnde gick ut ur sitt hus och ropade att hans gudar hade blivit bortrövade, den andre

tillryggalade först en lång väg och sedan genomsökte han Jakobs alla ägodelar föra

      att finna sina avgudar 

( Dom 18:24; 1 Mos 31:34 ).

5.  Men den som är verkligt rom riktar sin andakt framför allt på det osynliga som dessa bilder framställer.

Han behöver inte många bilder, mycket få räcker för honom.

Han föredrar sådana som mera uttrycker det gudomliga än det mänskliga, och dem vill han se, och sig själv också, i överenskommelse med en yttre form som snarare lyfter tanken mot himlen och mot helgonen där än drar den mot jorden.

På det sättet aktar han sig för världens fåfänga, ja han har inte en tanke på den ens när han har den framför ögonen, eller något som liknar den.

Vidare är hans hjärta inte alls fästat vid de bilder han använder.

Tar man bort dem för honom, så bekymrar han sig just inte, ty vad han verkligen söker är den levande bilden, som han bär inom sig, det vill säga den korsfäste Jesus.

Oh därför, av kärlek till honom, är han snarast lycklig om allt tas bort och om allt fattas honom,

till och med de medel som kunde tyckas vara mest

       lämpliga att lyfta tnken mot Gud.

Han har frid.

Själva verket är själens fullkomlighet större, om hon trots att hjälpmedlen tas bort förblir stilla och fridfull än om hon belåtet äger dem och är fästad

vid dem.

Naturligtvis är det en god sak att vara glad åt att äga bilder och medel som stämmer till andakt, och därför bör man alltid välja sådana som gör detta bäst.

Men det är inte fullkomligt att vara så fästad vid dem att man innehar dem med en känsla av

äganderätt och att man blir ledsen om man berövas dem.

6.  Själen kan vara övertygad om att ju mer hon är fästad vid en bild eller ett yttre hjälpmedel, desto

sämre stiger hennes andakt och bön upp till Gud.

Visserligen finns det bland dessa bilder en del som framställer sit föremål bättre än andra, och då stämmer det också bättre till andakt.

Enbart av detta skäl tycker man naturligtvis bättre om dem, så som vi har talat om.

Ty ett sådant medel skall hjälpa själen att lyfta sig mot Gud och strax därpå läggas åt sidan.

Men om sinnena med välbehag försjunker i medlet, så blir det som skulle vara en hjälp på grund av min ofullkomlighet i stället ett hinder, och detta på

samma sätt som den uppskatting och glädje

       man kan känna över att äga vilken sak som helst.

       

7.  Om man också kan finna en viss ursäkt när det gäller bilder, eftersom man ju ännu inte har uppnått den för fullkomlighet nödvändiga utblottningen

och fattigdomen, kan man i alla fall inte urskulda 

       det felaktiga sätt på vilket man vanligtvis använder sina rosenkransar.

Det tordes finnas få människor som inte måste uppvisa någon svaghet på denna punkt.

Man tycker bäst om den eller den formen, färgen och beskaffenheten, man tycker mera om vissa utsmyckningar än om andra.

Men vad tjänar nu allt detta till?

Hör Gud bönen bättre om man ber med en viss rosenkrans?

Allt kommer ju ändå bara an på att man ber med

ett ömjukt och uppriktigt hjärta, och att man

inte har något annat i tankarna än att behaga Gud utan att bekymra sig om vilken rosenkrans man

        har, med mindre än att den är försedd med avlat.

8.  Vår natur är så hungrig efter njutnng att den försöker haka sig fast vid allting.

Den liknar gnagarmasken, som äter sig in i allt som är friskt och inte sparar vare sig gott eller dåligt.

Låt oss tänka efter.

Är det inte precis detta som du gör, när du tycker om att ha en rosenkrans av just detta material? 

Fäster du inte då din glädje vid något som bara är ett verktyg?

Och när du tycker mera om en bild än om en annan, då tänker du inte på om den väcker upp mera kärlek till Gud inom dig, utan bara på att den är dyrbara och smakfullare.

Uppenbarligen är det så att om du inte hade någon annan önskan och annan glädje än att behaga Gud,

      skulle du inte fästan det minsta avseende vid sådana småsaker.

Därför är det verkligt pinsamt att se en del fromma människor intressera sig så livligt för form, utförande och skönhet hos dessa ýttre ting.

De går upp i sitt intresse för dessa ting med samma iver som för andra världsliga dyrbarheter.